Iain Matthews, Green Note, Camden, London 2023-08-16
För ett halvår sen fick jag se att Iain Matthews skulle spela på "Green Note", ett litet prisbelönt ställe i Camden. De tar bara in 65 personer och mer än hälften av dem är ståplats. Jag fixade direkt två biljetter och hoppades att resan skulle bli av. Det blev den, och därmed fick jag efter 53 års lyssnande på Iain Matthews musik, solo eller i alla möjliga konstellationer, äntligen se, höra och möta honom.
Iain har tveklöst en av de bästa rösterna i musikvärlden och han är odiskutabelt en av de allra främsta låtskrivarna. Han har gett ut minst 40 egna skivor, och därtill flertalet i grupper som Fairport Convention, Matthews Southern Comfort, Plainsong, Hamilton Pool samt More Than A Song. Han har även gjort flera duo-utgåvor med bl.a. Ad Vanderveen, Julian Dawson, Elliott Murphy, Andy Roberts och Jim Fogarty. Jag kan inte påstå att allt är kanonbra, men väldigt mycket är lysande...!
Trots lite strul med anläggningen innan konserten kom igång, så märks det direkt när allt startar vilket mångsidigt proffs han är. Han sjunger givetvis förträffligt, han spelar gitarr riktigt bra numera och han berättar och får oss att trivas. Jag tror han trivs riktigt bra själv med.
Gamla favoriter blandas med några nya sånger och en hel del covers. Peter Gabriels "Mercy Street" är fantastisk och till slut fick vi även höra hans stora hit "Woodstock" i ett ganska nytt arrangemang. Jackson Brownes "These Days" är lika bra den. Hans egna sånger, som "Alone Again Blues", "Ballad of Gruene Hall" med flera, håller lika hög klass de med.
På några låtar får Iain fin hjälp av Joe Harvey-Whyte på steel-gitarr, fast det låter ibland mer som en lap-steel. Joe är en ung kille som för ett tag sen köpte en gitarr av Iain och därför träffades de för första och enda gången innan konserten. Det är mycket starkt att spela så bra tillsammans under de förutsättningarna.
Iain har blivit 77 år och säger att han börjat tänka på att gå i pension. Jag påtalade efteråt att han inte alls skulle tänka i de banorna och han skrattade hjärtligt.
Visst har iain haft en jättefin karriär, men det har varit tufft emellanåt och jag kan för mitt liv inte begripa att han inte är en man på allas läppar. Så bra är han...! Eller ännu bättre...!
Givetvis finns det mängder av sånger jag skulle velat höra, men jag får nöja mig med alla de skivor som finns med mer eller mindre live-inspelade versioner. Ofta i det lilla formatet och det passar honom utomordentligt bra.
Efteråt känner jag mig ovanligt upprymd, men ändå med fötterna på jorden. Bra musik med sympatiska artister kan i sina bästa stunder framkalla sådana känslor...
Vic Allen är en ung tjej från Norwich och hon gav i januari ut sitt första fullängds-album, efter att tidigare gett ut några EP och singlar från 2016 och framåt. Hon berättade för mig, i pausen på framträdandet på Half Moon, att hon är mycket stolt över skivan. Det är lätt att förstå. Den är inspelad i Nashville och det märks på hur den är snyggt producerad med mycket varierande och tätt sound.
Det är sällan man hör en debutskiva med så varierande arrangemang och så hög kvalitet på låtmaterialet. Hennes egna favoriter, John Mayor och James Taylor, har inspirerat henne att jobba med sina egna texter.
Antar att hennes sånger kan kallas folkmusik eller singer-songwriter när hon framför dem själv, här blir det mer pop och country. Jag kanske tycker att en del låtar hade vunnit på att vara lite mer lågmälda, men det spelar ingen större roll när resultatet blir så här lyckat.
Vic beskriver sig själv som en rastlös själ och det märks tydligt i hennes texter. De handlar mycket om kärlek och relationer som inte fungerade så bra, men det finns också några sånger om förhållanden som faktiskt fungerar och det känns uppflytande.
"Healing" är en av skivans höjdpunkter:
Vic Allen har faktiskt lite anknytning till Sverige, då hennes bror bor i Falun. Han har fotat bilderna på omslaget och andra bilder på Vic.
Många kända artister har spelat på legendariska Half Moon i Putney. Ända sen 1963 har det spelats live-musik där och ibland är det Unplugged-kväll, där nya förmågor får anmäla sig i förväg och så kör man några låtar var under kvällen.
Det har blivit mer och mer vanligt med låtskrivar-cirklar, så kallade "Songwriter's Circle", där man berättar och spelar några låtar var och ibland blir det nya oväntade konstellationer. I mitt förra inlägg såg vi ett sådant då Jackson Browne och Billy Strings spelade tillsammans.
På tisdags-kvällen kvällen var det dags igen på Half Moon och Beth Keeping och Vic Allen bjöd in två vänner och så spelade och berättade man. Trevligt och avspänt, men med en tilltalande enkelhet och närhet.
Beth Keeping sjunger bra och skriver om det som är viktigt för henne. Hon spelar akustisk gitarr och musiken är lugn. På skiva blir det mer klaviaturer och lite mer kommersiellt, lite syntigt och faktiskt med ett stänk Robyn.
Emily Faye är riktigt charmig och sjunger bl.a. rörande om sin lillebror. Lite mer country-rock-stuk. På skiva betydligt mer tillrättalagt och ibland ganska rockigt.
Vic Allen är det riktiga fyndet av dessa fyra. Mycket ambitiösa sånger. Hon sjunger och spelar gitarr bra. Även Vic är mer välarrangerad på skiva. Jag återkommer om hennes skiva som jag köpte på plats. Ett smakprov på hur Vic låter i denna cover av Goo Goo Dolls "Iris":
Bertie är lite annorlunda med fyndiga och roliga sånger med lite knorr. Även i det avslappnade snacket är han riktig rolig, som när han kom hem till sina föräldrar och berättade att han sagt upp sig från sitt jobb och tänkte satsa på musiken istället...
En trevlig kväll med avskalad och äkta musik. Det känns att det finns kulturhistoria i väggarna. Här har många världsartister tragit sina första stapplande steg och det är väl bara att önska kvällens unga artister lycka till.
Det är en tuff värld och det gläder mig att det fortfarande finns de som försöker utan att slukas upp av alla hinder och begränsningar.
PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section !
Billy Strings med band - Grosse Freiheit, Hamburg 2023-08-09
En ung musiker som lirar bluesgrass med både fart och finess, med ett band som ser ut som övervintrade hippies från 70-talet... Gitarr, mandolin, banjo, fiol och bas. Vad kallar man deras musik....? Jo, kanske höghastighets-bluegrass med hårdrocks-approach...?
Det är inget snack om saken att publiken, med både unga och äldre (från ca 17 år till drygt 70), både kvinnor och män, tjejer och killar, nästan "går bananas" och agerar som om de var på en hårdrocks-konsert.
Visst blir det lite "lika-låtande" ibland under den nästan tre timmar långa konserten. Det är fullt av toner som obehindrat jagar varann, kors och tvärs. Det är imponerande och jag begriper inte hur de kan komma ihåg alla tonföljder och ackord. Ibland blir det lite lugnare och man kan höra att Billy också har ett fint klös i rösten.
Mot slutet av första set händer det något i "The Leaders": Nu blir Billys gitarr distad och sakta växer det fram vackra känslor av gemenskap och värme. Låten vill aldrig ta slut och det blir både suggestivt och nästan lite introvert. När Billy och bandet tar paus efter ännu ett par låtar tror jag först att konserten är slut, men det är bara paus och andra andelnigen blir minst lika innehållsrik och även där blir det annorlunda mot slutet.
Jag hade hoppats på Jackson Browne's "Running On Empty" som extranummer, vilket ofta har varit fallet. Men det blev inte så. Så här kunde det ha låtit då:
Billy Strings och Jackson Browne har faktiskt gjort den tillsammans på en välgörenhets-konsert i San Francisco förra året:
"En av de bästa låtar som skrivits" har Billy sagt om "Running On Empty".
Hemma igen efter en härlig resa med äldsta sonen: Via Kalmar, Hamburg och Bryssel till London med tåg. Efter en knapp vecka där: Hem via Liverpool och Manchester med flyg.
Tyvärr blev det en missräkning på slutet, då jag halkade och slog i knäet illa på flygplatsen. Tack och lov inget brutet, men helvetes ont och svullet....
Vi hann med fyra konserter, som jag, när jag orkar, kommer att recensera lite utförligare:
1. Billy Strings med band i Hamburg: Höghastighets-bluegrass med hårdrocks-approach...
2. Låtskrivarcirkel på Half Moon i Putney med fyra unga låtskrivare. Vic Allen imponerade.
3. Iain Matthews på lilla Green Note: Efter att i mer än 50 år ha lyssnat på Iain fick jag äntligen se, höra och möta honom. Han spelade bland annat den här:
4. Sarah Jarosz Band i Manchester: Kan vara den bästa konsert jag upplevt...!
Idag släpps delar av ett nytt projekt om Sandy Denny. Sandys dotter, Georgia Rose Lucas, har funnit dikter och texter som Sandy Denny skrev och som aldrig blivit tonsatta. Men... Jo, visst gjorde Thea Gilmore 2011 ett utmärkt album med Sandys lyrik som Thea själv tonsatte. Men, bortsett från låten 'Georgia', är det här andra texter och dikter som Carla Fuchs nu har skapat musik till, under överinseende av Georgia.
Carla Fuchs har också skrivit titellåten "Songbird" som en hyllning till Sandy Denny.
Carla och Georgia har under ett par års tid jobbat med dessa fragment av texter och det ska bli mycket intreesant att ta del av resultatet.
Mer nytt:
- En utställning med diverse prylar och annat kommer att vara öppen i samband med Fairports årliga Cropredy-festival.
- Sally Barker och PJ Wright har tillsammans med fyra andra musiker skapat en helt ny grupp, "The Sandy Denny Project", och kommer att spela Sandys låtar. Sally vet ju vad hon gör, hon och PJ var ju med när Fotheringay återuppstod ett tag.
- Skivan "Songbird" ges ut av Talking Elephant i september.
Jag trodde ju det mesta av Sandy redan hade använts och att inget mer nytt skulle påträffas... Spännande...!
Det är snart 8 år sedan Tina Stenberg gav ut sitt oerhört fina album "Mitt I Livet", en skiva jag regelbundet återvänder till. Tinas röst har en ärlig innerlighet och den träffar mig alltid rakt i hjärtat.
Skivan innehöll därtill flera riktigt suveräna låtar: "Vila I Min Famn" och "Ofrivilligt Fri" borde vara mycket mer kända och det är svårt att tro att de inte skulle påverka varenda lyssnare... Jag skulle nog kunna nämna varenda spår på den utgåvan...
Nu har Tina spelat in en ny singel, "I Loved Her First (Mother's Version)". Det är väl i och för sig ganska kommersiellt, men när det känns så här äkta, kunde jag inte bry mig mindre om det... Det är helt enkelt så bra att det är omöjligt att ha några invändningar...
Samtidigt har Tina också gett ut "Sing With Me", en duett med sin man, Anders Vidhav. Skulle kunna återupprepa det jag nyss skrev. Riktigt bra det med.
Ta sen och gör dig själv en tjänst: Lyssna på hela "Mitt I Livet": Du kommer inte att ångra dig!
Det är faktiskt oförskämt att en så fantastisk sång bara kan ha ett enda gillande... Dags att åtgärda...!
GRÅ är en duo som består av Johanna Björneke Wirgård och Petra Haraldson. Därtill har de haft fint samarbete med Daniel Wejdin på kontrabas och han har även hjälpt till en del med arrangemangen.
Det är vackert, mycket vackert, men det finns även kanter och mycket sökande både i musik och texter. Johanna har skrivit text och musik, spelar gitarr och sjunger. Petra har skrivit musik till "Om du lutar dig framåt", samt spelar sympatiska piano-slingor och sjunger.
Vad ska man då kalla det? Vispop? Tonsatt poesi? Men så kommer jag på det: Livsmusik...! Musik du behöver när tillvaron skaver, musik som ger perspektiv när du inte riktigt vet var du är och varför...
Det är som sagt vackert, men även stämningsfullt med avskalad instrumentering och lågmälda arrangemang. När det kommer in en liten kör så ligger den så lågt i mixningen att det lågmälda kvarstår. Uttrycker jag mig begripligt...? Vad jag försöker säga är alltså att det hela är mycket känsligt producerat och arrangerat och man blir varm inuti av hur smakfullt det är från första tonen till den sista.
Låtarnas texter är snudd på enorma och därtill lätta att anamma som dina egna sanningar. Johanna Björneke Wirgårds sångtexter är nämligen som små poetiska vardagsskildringar som verkligen berör och sprider ödmjukhet och man känner sig väl till mods av deras kloka tankar och slutsatser.
Alla tio sånger är små mästerverk i sig, men jag vill ändå framhålla "Du som äger orden", "Bort igen", "Krokus" och "Skridskor". Nästa gång jag lysssnar kan det mycket väl växla till några av de andra.
I pressreleasen kan man läsa detta, också det poetiskt formulerat: Snett ljus genom fönstret. Vad faller ljuset på? Kanske är det på någonting vackert, kanske är det på någonting fult och trasigt, eller så kilar sig strålarna in i sprickorna mellan det vackra och fula. Den 21/4 släpper duon GRÅ debutalbumet Snett ljus med poetisk vardag som skir akustisk visa – för den som stannar upp och lyssnar.
Man fortsätter lika fint: GRÅ vill vara där i mellanläget och poetiskt beskriva och sjunga om när livet skaver och om när längtan vägrar att ge vika. GRÅ är lugnet och eftertanken, men också åren som gått; det grå i håret som är där för att stanna, det vilsamma gråa och den grå ledan. På Snett ljus, som är GRÅ:s debutalbum, finns berättelser om den stora kärleken, men också om den lilla, om när det bara blev och kanske inte ens speciellt bra, om när man inte räcker till, om att röra sig framåt, om att våga sitta still i båten.
Det skall bli mycket intressant att följa GRÅ's fortsatta utgivning. För denna första förtjänar verkligen att uppmärksammas och är så stimulerande att ta del av att den borde höras och älskas av många.
De fina bilderna är tagna av Daniel Björneke Wirgård.
Jag tillhör de som redan vid deras första skiva lyssnade på The Eagles, alltså flera år innan de blev superkända och världsberömda. Randy Meisner var med och bildade bandet, efter att ha träffat Don Henley, Glenn Frey och Bernie Leadon i Linda Ronstadts kompband.
Meisner var en av två medlemmar som fick tre låtar var på första skivan. Meisner visade bredd med elektriska "Trying" och "Take The Devil" samt balladkänsla i "Most Of Us Are Sad". På andra skivan "Desperado" blev det bara en låt för Meisner, den härligt drivande "Certain Kind of Fool". Sedan blev det endast en eller två låtar på varje skiva för Randy att sjunga. Den låt som alltid lär förknippas med honom är förstås "Take It To The Limit", där hans röst firar stora triumfer.
Randy Meisner hade tidigare varit med och bildat country-rock gruppen Poco, men blev ovän med Jim Messina angående mixningen av första skivan, och lämnade gruppen i vrede. Hans bas och stämsång behölls, men krediterades bara på en rad på fodralet. De låtar han sjungit själv spelades in på nytt med George Grantham som sångare. Han retuscherades även bort från den tecknade gruppbilden på fodralets framsida och ersattes av en hund.
Det kan tyckas märkligt att ersättaren i Poco blev Timothy B Schmit, vilken flera år senare även ersatte Meisner i Eagles.
Meisner gav ut några tämligen bleka solo-skivor, men fick en liten upprättelse när han 1989 deltog på Poco's "Legacy", där original-uppsättningen återförenades för ett album och Meisner fick sjunga tre låtar, av vilka "Nothing To hide" är riktigt bra.
Han blev besviken då han 1994 ej fick vara med på Eagles turné "Hell Freezes Over", men blev inbjuden att vara med på "History of the Eagles"-turnén 2013, men hans hälsa hindrade honom att delta. De övriga i Eagles betalade då hela sjukdomskostnaden för att visa sin omtanke.
Meisner hade på senare år problem med hälsan, ekonomin och kärleken. Hans andra fru begick självmord, medvetet eller av misstag, då hon sköt sig själv i deras hus då Meisner själv var i ett annat rum.
Så inte hade han det lätt... Fast det sägs att han var otroligt snäll och vänlig, kanske rentav för snäll...? Han hade en unik röst och det lär han bli ihågkommen för...
"Picnic i Parken", Stadsparken, Eskilstuna 2023-07-26
Efter två onsdagar i rad med regn och rusk så var det åter dags för en proppfylld Stadsparken, helt i solsken... Årsavslutningens program bestod enbart av lokala artister. Tänk vilken bredd det finns här i staden...!
Leo Margaret och Fredrik Hermansson bjöd på franska visor av riktig klass. Leo har verkligen en perfekt röst för det här. Till vardags är han hårdrock-trummis i Pain of Salvation...
Rytzlers Trio körde en tribut till Esbjörn Svensson. Avstressande och stämningsfullt...
Daniel Gildenlöv, sångare och gitarrist i Pain of Salvation, fick hjälp av keyboardisten i samma band. Här visade Daniel på en imponerande bredd, med allt från akustiska låtar som betytt något särskilt för honom, till jazz-standards som "Moon River". Vilken röst, vilken närvaro...!
Som vanligt avslutade "Mike Beat And His Hopeless Strummers". Tio av stadens bästa musiker spelar tillsammans covers med lite countrty-rock stuk, allt med smak och fart. Kompet satt stadigt och det ryckte i många ben.
En absolut höjdpunkt var Jackson Brownes "These Days", där Janne Elvi klämde fram ett fint gitarrsolo, just där David Lindley på originalversionen skapade ett av sina vackraste solon.
I dessa tider då staden utmärker sig med häpnadsväckande miljöbeslut och där det på gator och torg skjuts hejdlöst, så behöver vi allt som enar oss. Det är faktiskt ganska mycket och det visar "Picnic i Parken" åter med tydlighet...!
West of Eden, Rademachersmedjorna, Eskilstuna 2023-07-22
Nästan på dagen återvände West of Eden till de gamla Rademachersmedjorna i Eskilstuna. Jag höll på att skriva "Wet of Eden", men så farligt var inte duggregnet och solen tittade fram flera gånger...
Gruppen har en imponerande hög lägstanivå och jag kan inte minnas ens en halvdan spelning med detta nu 26-åriga band. Det är alltid en varierad låtlista de bjuder på och så även denna gång. "Where The Ivy Is Growing" från deras första skiva hänger med än idag och de gör en riktigt fin version.
Martin Schaub skojade om att deras mest spelade låt på Spotify, "Glenntown", om ett visst lag från Göteborg, inte skulle spelas idag, och istället körde de den minst spelade låten på Spotify, "Lizzie Went A-Walking", och den var ju riktigt bra.
Henrik Cederblom vikarierade för pappalediga Henning Sernhede på gitarrer och mandolin och han gjorde det bra. Jenny Schaub sjunger lika härligt som alltid och Lars Broman på fiol, Martin Holmlund på bas och Ola Karlevo bakom trummorna bidrar alla med fint spel. Martin Schaub spelar gitarr och sjunger och är den som står för pratet och skriver de flesta låtarna tillsamans med Jenny Schaub. Ett fåtal instrumentala låtar är inlånade, bl.a. en av Sarah Watkins. Några Evert Taube-låtar dyker också upp i fantasirika arrangemang.
Man vet vad man får när man går och lyssnar på West of Eden, och jag tror det är stor chans att många av de knappt hundra åhörarna gärna återvänder när gruppen nästa gång kommer tillbaka.
Lee Clayton dog den 12 juni, 80 år gammal, utan några större rubriker... Det var länge sedan han 1979 gjorde "Naked Child", ett vansinnigt starkt album, ja, rentav en av de bästa skivorna nånsin.
Hans debut 1973 var mest country och tämligen intetsägande. Uppföljaren "Border Affair" var mer intressant och man kunde ana vad som var på gång och som sedan skulle blomma ut på "Naked Child" året efter.
Soundet på tredje skivan "Naked Child" är tightare och Lee Clayton använder stryrkan i sin röst mer effektivt. Där finns en frustration, en ilska och ett missnöje med vad livet hitills erbjudit.
Första sidan är mest elektrisk och ovanligt dramatisk. "I Ride Alone" och 10.000 Years/Sexual Moon" är som hämtade från en mörk bakgata, där han vandrar så full av frustration att han måste få utlopp för det på något sätt...
Twenty years they've called me a bandit
Twenty years I've been on the run
Twenty years defending my honor
Twenty years harming no one
And I ride
I ride alone
- Lee Clayton
I can feel the sap rising up and down my spine
My thoughts are thinking things to me I can't get off my mind
My fingertips are sensitive, my skin is feeling tight
Must be a sexual moon out tonight
- Lee Clayton
Baksidan är mer akustisk med tre olika låtar om olycklig kärek: "I Love You" med en längtan och ett tålmodigt väntande, "Jaded Virgin" med ett pilskt trånande och "A LIttle Cocaine" om ilskan över hur den stora kärleken valdes bort för lite droger. Sånger med de stora känslorna som bara rinner över... Översvallande... Okontrollerat... Överväldigande... Känsloutbrott som bara är... Många gånger har jag gråtit till "I Love You" och "Jaded Virgin"...
På uppföljaren "The Dream Goes On" var den nakne mannen i motljuset i dörren utbytt mot en man i kostym med pressveck och allt blev lite mer förutsägbart... Lite tuffare. Inte alls dåligt, men utan den där frustrerade glöden... Men bitterheten i "Industry" och uppbrottet i "Won't You Give Me One More Chance" hade platsat på "Naked Child".
Sedan tog Lee Claytons produktivitet slut och diverse live-skivor och singlar är det enda som sett dagens ljus.
Jag såg Lee Clayton med band som förband åt McGuinn-Hillman på konserthuset i Stockholm 1980. En av de värsta spelningar jag hört. Allt dränktes i en vrålvolym på elgitarren och jag tror någon recensent skrev att "hela framträdandet förstördes av en ointressant tjockis på vrålhög, överstyrd gitarr..." Men det var då, och av någon anledning checkade jag senare av hans skivor. Det är jag glad för...!
Har du inte hört "Naked Child" så har du något kvar att uppleva...! Vilka låtar, vilken kraft!
I dessa tider så dör de ju allihopa...! En del mitt i stjärnljuset, andra i skymundan...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
