Basse Wickman i efterlängtad comeback

Basse Wickman med Entourage - Närke Kulturbryggeri, Örebro 30 november 2024

Basse Wickman har inte spelat live på 10 år, men efter ihärdigt tjatande från bl.a. bassisten och arrangören Håkan Tollesson så har en mindre turné startat nu i höst.
Basse har trots 15 album och många lovord aldrig nått den status han egentligen förtjänar. De flesta svenska artister skulle vara mycket stolta om de hade gett ut album så starka som de tre skivor på svenska Basse gjorde mellan 1988 och 2000.

Innan dess hade han gjort flera engelskspråkiga skivor av vilka speciellt "Sailing Down The Years" är en klassiker, eller åtminstone borde vara det.

Få artister, om ens någon, har varit en lika stor pionjär för "americana" eller "country-rock" här i Sverige. Själv kallar Basse det helst för folk-rock. Hans inspelningar av låtar av Eric Andersen, Gene Clark och Iain Matthews är briljanta.

Närke Kulturbryggeri visar sig vara ett mysigt och välkomnande ställe, med egen öl och en trevlig stämning. Efter lite ljudkrångel i de första två låtarna så blir det riktigt bra och en väl avvägd ljudbild. På några låtar var det synd att Basse inte hade med sig sin tolvsträngade gura, det hade gett en extra dimension till en del sånger.

Vi får höra låtar både på svenska och engelska, de flesta hans egna, men även en del covers. Bland överraskningarna fanns den fina "Under Träden" och Mikael Wiehes "Sakta lägger båten ut från land".

Bandet spelar som om de kände varenda låt väl och hade spelat dem under lång tid. Gitarristen "Jake" Svensson får ur sig flera härliga solon, samtidigt som han mixar alltihopa. Håkan Tollesson på bas, Örjan Hill på keyboards och Mattias Engström bakom trummorna kompletterar alla utmärkt. Tyvärr saknades den sjuka Lena Rif på slagverk och sång. Förhoppningsvis hinner
hon tillfriskna innan det är dags för nästa spelning på turnén i Malmö i mars nästa år.

Visst fanns det flera favoritsånger jag gärna hade hört, som Gene Clarks "Shooting Star" eller Basses egna "Narrarnas Skepp" och "Segla med månen", men allt kan inte få plats...

Mellan låtarna bjuder Basse på både skämt och anekdoter och de känns lika gemytliga som Basse själv. Speciellt rörande blir det när han hyllar den bortgångne vännen/grannen/kollegan Magnus Lindberg. "Mitt Testamente" från deras gemensamma skivprojekt "Vita Lögner + Svarta Ballader" var en av kvällens verkliga höjdpunkter.

Dawes nya lite annorlunda

Dawes - "Oh Brother" 2024



Jag håller Dawes som en av de bästa grupperna på 2000-talet och då är det lätt att få för stora förväntningar. När gruppen nu tappat både bassist och keyboardist så fortsätter bröderna Taylor och Griffin Goldsmith som en duo och de har säkert lekt fram en hel del arrangemang i studion. Det finns här många små läckra gitarr-instick, kluriga intron och Griffins trummande visar nya dimensioner. Stämsången är som vanligt exceptionellt tilltalande.

Låtarna är vid första genomlyssningen lite svåra att ta till sig, men de växer så småningom. Textmässigt så imponerar Taylor som vanligt med fyndiga, djupa och inspirerande rader om både väsentligt och oväsentligt.



Ge den här skivan lite tid...! Den kommer inte bli gruppens bästa, men med tanke på faktiska förutsättningar är det en modig och utvecklande skapelse.

Armed to the Teeth

Det har nu gått mer än en vecka sedan det obegripliga inträffade: Donald Trump blev åter vald till president. Jag har medvetet valt att vara tyst, att inte omyndigförklara halva amerikanska folket. Jo, det vore lätt att idiotförklara hela alltet, men nu får vi leva med det faktum att det sitter två galningar vid makten på just de ställen där de är livsfarliga...

Nu har jag inte följt med så noga i massmedia, men min känsla är att det varit tyst, alltför tyst...!

Så upptäcker jag den här låten..:
Den är ett år gammal, så den lär ju syfta på något annat, men den är ju så perfekt att sätta fingret rakt i trynet på Herr Trump.



Eric Andersen, denne mästare att skriva de mest ömsinta och ödmjuka kärleksskildringarna, håller här inte tillbaka sin ilska och upprördhet.

Tack för det..!

Neil Young 79 år

Tiden har ingen nåd. Den artist som jag under lång tid såg som prototypen för upppror, känsla och ovilja att foga sig, dvs. Neil Young, fyller idag 79 år.

Det var ett tag sen den gode Neil var riktigt het, men han har hållit upp intresset med alla gamla inspelningar som till slut givits ut ordentligt.

De flesta pratar om fantastska låtar som "Heart of Gold", "Harvest" och rockare som "Keep on Rockin In The Free World". Men varför pratar ingen om "Will To Love"...?

I november 2011 skrev jag:
Neil Young får ibland till det på sitt alldeles speciella sätt. Hans låt "Will To Love", inspelad hemma framför en öppen brasa med sprakande ved, är ett lågmält rop efter kärlek, en känslig längtan efter det som kan förnimmas, men kanske inte mer. Musikalsikt finns det inget som låter ens lite likt. För mig är denna låt en milstolpe i skiv-utgivningens historia, ett glödande känselspröt du antingen älskar eller inte lägger märke till. Denna låt med alla spänningar, mystiska ljud och inlevelserika nyanser tröstar mig i kväll...



Jag väntar med att skriva mer om Neil tills nästa år. I stället hänvisar jag till min genomgång av nästan hela hans karriär i juli 2019, med början här:
Neil Young och jag - del 1 - När jag förstod det magiska...
Vidare:
Neil Young och jag - del 2 - Besvikelser och min första konsert...
Neil Young och jag - del 3 - Energin flödar igen...
Neil Young och jag - del 4 - Berg och dalbana tills nu...

Så mycket fantastisk nusik att lyssna på...

Avslutar med "Thrasher" från boxen "Archives III":

Christy Moore lika angelägen igen

Christy Moore - "A Terrible Beauty" 2024



Det är svårt att skriva om Christy Moore... Den mannen är så stor och så respekterad att det känns som om hela hans uppenbarelse är som en högspänning av intensiv lågmäldhet.

Han är så stor att han säljer ut 12 kvällar på raken på Vicar Street i Dublin. Men han håller sig ändå på jorden. Den nya skivan är en uppvisning i hur bra det räcker med en röst, en gitarr och några bra låtar, bara du lägger in tillräckligt med känsla.

Skivan börjar med "Boy In The Wild", en gripande sång om en grabb och hans pappa. En klar kandidat till årets bästa sång! Och videon är filmad med riktiga skådespelare. Det är faktiskt bara den andra videon han gjort under en karriär med 50 aktiva år.

Han fyller 80 år om några månader, men det hörs inte alls. Rösten finns kvar och så även modet att använda den, även då han sjunger om problemen i världen. Låten om Palestina var med här på bloggen redan i somras.

Lyssna gärna på intervjun för några dagar sedan på "The Late Late Show":



The whole world is upside down at the moment
But we have to make the best of it
- Christy Moore

Om fler kunde ha den inställningen vore vi på väg mot bättre tider...

Felaktig lyrik äntligen korrigerad

Dessa fyra rader har tröstat, förklarat, värmt och ingett nytt hopp åtskilliga gånger i mitt liv. Från låten "The Times You've Come" på Jackson Browne's andra skiva "For Everyman".

Det är bara ett problem: På nätet, i notböcker, och till och med på Jacksons egen hemsida har ordet "pain" många gånger bytts ut mot "thing". Det kan bara inte vara så att det är "thing", tänkte jag under flera år. Dessa rader som betytt så mycket, nej....!

Så, när jag senast träffade Jackson i Stockholm sommaren 2015, så frågade jag helt enkelt honom och han kunde lugna mig:
- It is "pain"...!!

Det kan tyckas oväsentligt, men dessa rader förvanskas så grovt med ett enda ord utbytt. Styrkan känns plötsligt frånvarande och allt blir platt.

Jag har fortsatt att se efter om denna felskrivning skulle rättas till och när nu hela albumet "For Everyman" remastrades och gavs ut i en ny utgåva på Jackson's eget skivbolag, så kanske...

Och BINGO! Det är rättat på det nya fodralet...!

Om det var min fråga som gjorde honom uppmärksam på felet, vilket han inte verkade vara medveten om, eller om någon i hans stab helt enkelt råkat upptäcka felet får vi nog aldrig veta. Men felet är äntligen rättat och det glädjer mig ofantligt mycket.