En av mina favorit-trummisar dog 29 mars, 76 år gammal. Gerry Conway var ovanligt lyhörd och kunde bidra med känslosamt trum-spel som ytterst få kan. Lyssna på Fotheringays "The Sea" och du förstår vad jag menar. Vad hade denna fantastiska sång varit utan de inrullande vågorna på cymbalerna som Conway bidrog med...?
Gerry Conway var med i Fairport Convention i 24 års tid från 1998 och framåt. Han spelade också med bl.a. Cat Stevens, Ian Matthews, Jethro Tull, Steeleye Span, Pentangle, Al Stewart, Hudson-Ford, Richard Thompson samt Kate & Anna McGarrigle.
Han var, tillsammans med Alun Davies, en av grundpelarna i Cat Stevens band under de mest framgångsrika och inspirerade åren.
Vad hade "Can't Keep It In" varit utan Conways snitsiga spel...?
Men han kunde också driva fram en grupp som ett ånglok. Lyssna på "Reno Nevada" från Ian Matthews fantastiska album "If You Saw' Thro' My Eyes". Tala om "driv"...!
Gerry Conway var också mannen bakom den beryktade och ovanliga flexi-singel "Let There Be Drums", som följde med de första upplagorna av The Bunch album "Rock On".
The Bunch...? Jo, det var Fairport Convention med vänner som hade lust att göra ett rock-album med gamla hits.
Conway var gift med Jacqui McShee, sångerskan i Pentangle.
En trumspelande gentleman har lämnat jordelivet och kommer att bli saknad för sitt lugn som person och sitt inflytelserika spel. Vila i frid...!
Karin Kardia - Hemma-konsert, Hällberga 2024-04-13
Tredje hemma-konserten med Karin Kardia på bara några månader och jag blir mer och mer övertygad om de kvaliteter den här tjejen besitter. Hon snickrar ihop fina melodier med stor variation. Hon knåpar ihop texter som rymmer flera dimensioner. Hon spelar riktigt effektiv gitarr. Hon sjunger makalöst bra. Hon har en röst som känns stark både vid högre och lägre volym. Hon har intensiteten. Hon har närvaron. Hon har känslan. Hon har glädjen. Hon har utstrålningen. Om det finns någon rättvisa har hon snart också publiken...!
Det kännas nästan fånigt att lyfta fran några enstaka melodier, men "Who Am I?" och "Bring You Angels" är underbart fina. Nya bluesnumret "I think I´ve got the Blues" sitter exakt rätt. Singeln "Wake Up" släpps i morgon och kan kanske nå nya lyssnare med sitt lite snabbare arrangemang.
När Karin nästa gång anordnar en hemma-konsert kan vi förhoppningsvis vara utomhus vid hennes nybyggda utomus-scen.
Kate McDonnell är en ny bekantskap för mig, men det visar sig att hon mellan 1994 och 2005 gav ut fyra album och spelade mycket på folkfestivaler hemma i staterna och turnerade flera gånger i Europa. Efter det tog hon en paus och pluggade till terapeut för barn.
"Ballad of A Bad Girl" spelades in 2021 och det märks tydligt att Kate vid fyra års ålder hörde Joan Baez och plockade upp sin mammas gitarr och började spela. Gitarren råkade hamna upp och ner och det sättet att hålla gitarren har hon behållit genom åren.
Visst låter hon en hel del som Joan Baez och dennes intresse för personlig utveckling och kamp för ett bättre samhälle verkar också ha smittat av sig på Kate.
Det är en stark och varierad samling sånger Kate fått fram tillsammans med sin kompositör-kompis Anne Lindley. Men allra starkast är två covers: John Fogerty's "Long As I Can See The Light" och Richard Thompson's "Dimming of the Day".
Man kan undra om världen behöver fler versioner av sådana klassiker, men Kate McDonnelöl gör båda med sådan inlevelse och känsla att svaret tveklöst blir att de känns så starka och mer än önskvärda.
Jag vet inte mycket om Down Like Silver, men jag har lyssnat konstant i två månader och de ockuperar min CD-spelare...
Det jag vet är att de består av Caitlin Canty och Peter Bradley Adams, samt att de båda har gjort några skivor på egen hand. Det verkar som att de då och då gör musik tillsamans, men hitills har det bara kommit ut en 6-spårs EP och fyra singlar på 13 år... De har under samma tid givit ut betydligt fler som solo-artister.
Men... Det är bra....! Det är sparsmakat, lågmält och intensivt, sensuellt och ödsligt. Jag blir helt salig och lyssnar, lyssnar igen... Oerhört fascinerande...!
Caitlin och Peter har två röster som är som stöpta för varann. Jag slutar med det som jag håller på med och bara lyssnar. Mer finns inte att säga...
Marie Selander och Tuomo Haapala med gästerna Hiba Kalou och Elias Kelzi - Beckalin, Eskilstuna 2024-03-28
Tredje kvällen med Marie Selander och Tuomo Haapala och deras "Berättelseer"-serie. Den llla mysiga lokalen på Köpmangatan är välbesökt trots regn och påskens start. Marie och Tuomo inledde med fantasifulla klanger och skapelser. Det är så fräscht och jordnära. inte en ton som känns onödigt tillrättalagd, utan mer som en öronsköljning, kliniskt fri från allt kommersiellt dravel.
Efter pausen var det dags för två musiker från Syrien, sångerskan Hiba Kalou och gitarristen Elias Kelzi. De framförde med stor inlevelse några sånger från sitt hemland och även en stark version av "Gabriels sång" på svenska.
Att Hiba och Elias älskar att sjunga och spela lyste tydligt och klart. De blev också intervjuade och berättade om hur de kommit hit till Sverige, två av många livsöden med dramatiska händelser och uppslitande uppbrott i bagaget. Det kändes som att när man möts på det här sättet då blir det riktiga möten som skapar bättre förutsättningar att förstå varann när vi möts i vardagen.
Hoppas verkligen att det blir fler "Berättelser" i höst...!
Karin Kardia är verkligen produktiv just nu... Hennes senaste låt "Bring You Angels" är bland det finaste hon gjort.
Hennes sång är full av inlevelse och hon har verkligen en stark röst med stora resurser. Men det märkliga är att hon behåller intensiteten när hon går ner och blir tystare. Det är det svåraste, att inte tappa kraften då, och det är få förunnat.
Kompet är denna gång lite mer avskalat, men det låter verkligen mycket ändå. Hennes gitarr följer med intensiteten i sången och lägger sig runt rösten och tillsammans blir det så kraftfullt och övertygande.
Jag har nu lyssnat flera gånger varje dag i en vecka och "Bring You Angels" blir bara bättre och bättre. Under videon kan du läsa vad som inspirerade henne att skriva låten. Så fint skrivet att det också berör.
För en dryg vecka sen lanserade hon även sina nya hemsida: Karin Kardia.
Jag träffade bara Malin Berglund en enda gång, men det var ett speciellt möte: Hon höll på att springa omkull mig på Skebopuben och erbjöd en kram som kompensation. Och jag fick en kram som var något alldeles speciellt. Jag skrev om det på bloggen, se här: En enda kram...
Några dagar senare fick jag använda några av de bilder hon tog på konserten med Ice Quartet.
Vi började chatta lite på Facebook, delade tankar om musik, texter, bilder, livet. Det kändes fort som om jag känt henne länge. Snart så förstod jag att hon var sjuk och sedan gick det snabbt utför och plötsligt var hon borta.
Hon var nästan klar med sitt andra album och hon var mycket nöjd med vad hon och Anders Forsslund hade skapat tillsammans. Med Anders musik till hennes egna texter kände hon att det äntligen "satt" och hon förklarade gång på gång hur härligt det var att spela med honom.
Nu har Anders färdigställt skivan och den släpptes för några veckor sedan. Det känns nästan kusligt när hon i första låten, "Göra 'Allt", sjunger om allt hon vill göra och lägger till "Men jag vill aldrig dö". Hon förmedlar också starka känslor om t. ex. en ensam kväll i hemmet, om ett fingerat möte med en främling och hon beskriver hur hon kan finna ro i mörkret. Det är starkt, det berör och det är otroligt bra...!
Musiken är varierad och full av snitsiga arrangemang. Bland musikerna märks, förutom Anders Forsslund på bas och dragspel, bl.a. Martin Tallström på gitarr och Jonas Lindeborg på makalös trumpet. Men det är som sagt varierat och musiken lyfter fram Malins fina texter och det blir liksom lite mer än modern visa.
Jag hoppas verkligen att Malin postumt får uppmärksamhet för denna skiva. Den är otroligt bra och jag saknar hennes omtänksamma meddelanden med reflektioner om allt möjligt. Här får jag mer av dessa till härlig musik. Hon berörde som människa och hennes låtar fortsätter göra det nu...
FJK - Club FJK (Gustav Vasas församlingslokal), Stockholm, 2024-03-16
Efter mängder av årliga spelningar på Blidösund så började FJK för tre år sen att i stället ha sin årliga Stockholms-konsert på Gustav Vasas församlingslokal och i lördags så var det dags för tredje gången. De utlovade 37 gånger till, vi får väl se hur det går med det... Musikaliskt är "gubbarna" fortfarande lika förträffliga och de ser fräscha ut även i övrigt...
Bland kvällens avbsoluta höjdare var den nya ""Månen igen", som Christer och Annika Fehling skrivit tillsammans på Gotland. Även "Vägen Hem" och "Jag Undrar Vem Du Sover Hos I Natt" berörde långt inne, medan "Känn Dig Blåst" börjar bli en riktig publik-favorit och Anders satte för en gångs skull till och med texten, med alla de olika ordspråken.
Vi fick också höra två gamla covers från "Schlager och Hits"-programmen på radion från 1984: "From A Jack To A King" och "Blame it on the Bossa Nova". De svängde som tusan...!
Det är alltid lika roligt och trevligt att se grabbarna i FJK. Jag börjar undra om man kan skriva om dem varje gång, men det skulle ju kunna missuppfattas om jag inte gjorde det...
Så, varför inte...? Vi siktar väl på 37 år till...!
Det är åtskilliga gånger jag sett West of Eden uppträda och jag har recenserat flera av deras skivor och blivit imponerad av den höga kvaliteten på deras musik. Det är nästan som jag väntat på att de skulle göra ett nytt album som "bara" var bra, men de fortsätter att övertyga. De har ju inte gjort det lätt för sig med album om Taube och utvandringen till Amerika. Nu kommer ännu ett tema-album om kvinnorna som skulle bli Jack the Rippers offer i 1880-talets London. Resultatet är en av gruppens allra bästa skivor...!
Trots det dystra och vidriga helvete i historien som skildras så blir låtarna på "Whitechapel" glada och medryckande. Mycket tack vare att de berättar om dessa kvinnor som levande människor med drömmar om en bättre tillvaro. Det är imponerande och en anmärkningsvärd stryrka i den musik West of Eden skapar.
Annars är det som vanligt: Jenny Schaubs stämma firar stora triumfer till tongångar av irländsk musik, medryckande och varierat framfört, med en kristallklar produktion och en stor mängd glädje. Det hörs att de tycker om den musik de framför. Martin Schaub sjunger också riktigt bra och har en stark förmåga att komma på nya arrangemang. I övrigt så liras det så det är svårt att sitta still.
Det är bara att lyfta på den hatt jag inte har och konstatera att "Whitechapel" kommer jag att lyssna på många gånger. Avslutande "We Will Never Be Afraid Again" är bland de finaste sånger som gruppen gjort.
Thomas Blomgren - "Drömmen om Livet", Paraply Records 2024
Jag tror att det finns många personer som har en dröm om att skapa något speciellt, att sjunga och spela, att måla, att skriva... Men att drömmen ofta stannar kvar som dröm. Det är ofta ett stort projekt att dra igång och det är inte gratis. Jag visste inte att Thomas Blomgren, som jag träffat på åtskilliga konserter, bar på en sådan dröm. Nu har han äntligen förverkligat den och hans första egna skiva släpps på fredag.
Han har fått hjälp av en grupp vänner/musiker som verkligen tål att lyftas fram: Olivier Durand, eminent gitarrist i Elliott Murphy's band, spelar förutom gitarrer även andra stränginstrument och klaviaturer. Olivier har också hjälpt till som medproducent och har troligen även arrangerat en del.
Vidare är Elliott Murphy själv med och blåser ihärdigt munspel på "En sommarmorgon", en av mina favoriter på skivan. En annan sång, "Så Mycket Kvinna", förgylls av Basse Wickman's härliga stämma. Även Slowman (vilket gitarr-spel...!), Maj-Britt Niklasson and Kettil Medelius är med på ett hörn.
Thomas Blomgren har skrivit 10 låtar och jag imponeras av den jämna kvaliteten och en ganska stor variation. Visst är de flesta låtarna möjliga att sortera in under "Singer-Songwriter", men här finns också t.ex. ett par bluesiga nummer som bryter av på ett friskt sätt. En av dessa, "Motor På Vägen" känns viktig för att få flödet att fungera, om du förstår vad jag menar...
Thomas har också producerat, med viss hjälp av Olivier, och det är en riktigt snyggt jobb. Det låter både luftigt och fräscht.
Han har även en behaglig röst som funkar alldeles förträffligt och man lyssnar mer än gärna igen och igen. Som helhet ett debutalbum som jag blir glad av...
Marie Selander och Tuomo Haapala med gäst Kristina Bäck - Beckalin, Eskilstuna 2024-02-29
Marie Selander och Tuomo Haapala fortsätter med sitt musikcafé i gammal stimulerande miljö på Köpmangatan i Eskilstuna. Denna gång var deras gäst miljökämpen Kristina Bäck från den aktiva organisationen 'Skydda Skogen'.
Marie och Tuomo började med att spela några låtar med en del udda instrument och med en fingertoppskänsla för passande val av låtar. De berättar trevligt om låtarnas bakgrund och det sprids en gemytlig stämning i lokalen. Vi får också höra om den delvis framgångsrika kampen med att rädda skogen i Hammarbyhöjden i Stockholm och kamplåten som Marie skrev framförs.
Efter en kort paus börjar samtalet med Kristina Bäck. Det blir en diskussion och frågestund med stort engagemang och intresse. Kristina berättade om vad som hänt i Hedlandet trots att det är ett så kallat Naturskyddsområde. Hon menar dock att det vettigaste man ändå kan göra är att protestera och överklaga beslut med sakliga fakta. Trots de dystra berättelserna om hur vidrigt man behandlar skogen i vårt land så känns det ändå lite hoppfullt. Här i lokalen finns många som ännu inte gett upp.
Marie och Tuomo avslutar sedan den lyckade kvällen med "Havet", en gripande sång som förstärker gemenskapen och det nytända hoppet.
Visst är det en brant uppförsbacke för skogsfrågorna och miljökampen, men en sån här kväll spetsar kraften att kämpa på...
Han stod där bakom sin kundvagn och sade lite blygt:
- Får jag fråga: Är det Tom...?
- Jovisst, det är det.
- Du hade mig som elev.
Jag undrade på vilken skola och vad han hette. Han sade skolan och sitt efternamn.
- Aha, Staffan...!
- Oj! Du kommer ihåg mig...!
Vi pratade om vad han gjorde nu och han berättade att det gått bra för honom. Jag frågade vilka mer lärare han hade haft. Han sken upp och sade att han fick mycket hjälp av Per!
Jag sade att jag just var på väg till denne Per, en gammal vän och kollega som jag fortfarande träffar regelbundet.
Han tackade för hur vi hade uppmuntrat honom att ta ansvar och på så sätt hjälpt honom att fixa skolan. Han kallade oss "fantastiska" och sedan så fortsatte han:
- Du ska veta att det ni sade verkligen var helt rätt, men vi var inte kloka nog att fatta det. Då. Det ni sade har på många sätt varit vägledande för mig genom livet...!
Vad svarar man på sådant..?
Jag kände glädjen bubbla upp, men var ändå nära tårar...
Jag tackade för det han sagt och att jag var glad att han kom fram och tog kontakt.
Åter blir det uppenbart för mig att det här livet handlar om möten och att ta till vara på dem.
Jag är tyvärr också övertygad om att det idag finns alldeles för lite tid och utrymme för möten i skolan och att vi därmed sopar undan förutsättningen att bli tydliga och nå fram...
Jag är glad att jag tydligen gjort något bra när det fortfarande var möjligt...
Vad passar bättre än "Good At What I Do" från Sarah Jarosz nya platta...?
Am I good at what I do
Do I live up to the kings
Will my words go on forever
When my voice no longer sings
Is it all up in my head
Or is it all up to you
I don’t really know
If I’m good at what I do
- Sarah Jarosz
Jag brukar inte gilla de flesta klipp där man "stalkar" kändisar.... Men lite nyfiken är man ju ibland och här fick jag se mycket som jag tidigare bara läst om. Så, här är Jackson Brownes intressanta uppväxt:
Om man talar om Jacksons uppväxt måste man ju också ha med huset som hans farfar Clyde Browne byggde helt själv under en period av 10 år. Boytan lär vara ganska begränsad, men både Jackson och hans bror och syster växte upp där och det satte spår i deras liv. När familjen flyttade till ett modernare hus liftade Jackson för att besöka huset som han saknade. Några år senare skrev han en sång om alltihop, "Looking Into You". Jackson bodde senare själv i "The Abbey" med sin första fru Phyllis och sonen Ethan.
Här visas huset av hans äldre bror Severin, som numera bor där med sin fru. Severin är också låtskrivare och försörjer sig som gitarrlärare.
PS: Du vet väl att Jackson också heter Clyde och det var först när han började spela som han tog sitt andra namn Jackson som tilltalsnamn. Hans pappa hette för övrigt Jack...
Karin Kardia - Hemma-konsert, Hällberga 2024-02-17
Det är tydligt vilken glädje Karin Kardia utstrålar då hon sitter på kanten på sin bastrumma och sjunger och spelar gitarr. En äkta glädje som det inte går att ta miste på. Den sprider sig snabbt till åhörarna som kommit till hennes vardagsrum för att höra musik som är kliniskt fri från inövade fraser, inlärda danssteg eller planerad spontanitet, det vill säga total motsats till ett visst dötrist tv-program som går samtidigt...
Här är det glädje och ett äkta utbyte mellan artist och publik. Det skrattas mellan nästan varje sång och det känns tryggt och avslappnat trots den intimitet som uppstår av sig själv när det inte finns så mycket avstånd mellan scen och publik.
Vi får höra flera av Karins egna kompositioner, några välvalda covers och även några halvfärdiga nyskrivna låtar. Karin överraskar att mitt i "I've Been Dreaming" börja sjunga på svenska och den funkar lika bra på modersmålet. Publiken får sjunga med i omkvädet på "Yeah Yeah Yeah" och i John Lennons "Imagine".
Karin är riktigt produktiv just nu: Hon håller på att skriva klart flera nya alster, en EP ska snart släppas och den nya hemsidan är nästan färdig...
Vi får höra att hon tänker ha fler huskonserter inne under våren och därefter ute i trädgården. Sådana löften gör ju en inte mindre glad...
Alan Hull - "Singing A Song In The Morning Light: The Legendary Demo Tapes 1967-1970" 4CD Box
Om några dagar är det julafton för oss Alan Hull-fanatiker: Då släpps en box med 90 demos, inspelade 1967-1970. Alan Hull var främste låtskrivare och en av sångarna i Lindisfarne. En melodisnickrare med många infall och med en röst som alltid kändes angelägen även om det kunde bli lite falskt emellanåt...
Jag vet inte om det går att komma på någon som liknar Alan Hull när det gäller att beskriva arbetarklassens vedermödor och glädjeämnen, klarsynta och helgalna på samnma gång. De enda själsfränder jag kan se vissa likheter med är i så fall John Lennon och Ronnie Lane. Alla tre nydanande och helt oförutsägbara. Och alla tre dog på tok för tidigt...!
Jag avslutar med originalversionen av Winter Song från Lindisfarne's debutskiva "Nicely Out of Tune": Lyssna på det geniala gitarrspelet, känslan, orden, ja, alltihopa, så obeskrivligt bra...!
90 sånger - och de flesta helt okända... Det är väldigt spänande det...!
Om man har sett ett band mer än 40 gånger, är det ett tecken på att man är lite tokig, eller är det kanske ett bevis på att bandet är väldigt bra...? Jag tror ju mer på det sista alternativet...
Jag har ju skrivit förr om närvaro, djup och känsla i FJK:s musik. Har skrivit om hur otroligt avslappnade de är på scenen, om hur de spontant kan vara fyndigt roliga... Om hur skickligt de väver samman sitt spel på sina instrument. Om vilken kraft som finns i deras texter...
Lite nytt från spelningen i Katrineholm:
- "Månen igen": Världspremiär på en ny låt som Christer skrivit tillsammans med sin spel-kompis på Gotland, Annika Fehling. En riktig höjdarlåt, som kan växa ännu mer till en ny favorit.
- "Vila och Bida": Det var mycket länge sen de senast spelade den...
- "Irrland": En spontant framvärkt tolkning av denna vackra instrumentala låt. Det var inte heller igår...
I övrigt var det fullt med låtar som alltid känns lika inspirerande och som hjälper till att vässa tankarna...
foto: Fredrik Blomberg, Tom Arvidsson, Sandra Almström Krusenholtz
Just nu lyssnar jag gång efter gång på Sarah Jarosz när hon sjunger och spelar "Take Me Back" med olika gitarrister. Allra bäst är det nog när Mike Robinson eller Anthony da Costa låter sin gura tala så det nästan gör ont.
Under videon finns bland annat den här kommentaren: This is one of the most beautiful songs ever recorded. By anyone. Sarah Jarosz really knocked it out of the park when she wrote this song. And the vocals are so spot on. I play this song all the time - have been for years - will for many years to come.
Jag kan bara instämma. Det är så vackert så jag storknar...
Take me back in time again
Stay with me like you did then
Take me as you find me here
Take me now, feel me near
Love like I never knew before
Someday will fade and be ignored
Nothing is forever anymore
Wrap me up in quiet sins
Take me lost, make me found
Hold me silent in the night
Say I'm wrong, make me right
Love, like I've never knew, before
Someday will fade and be ignored
Slipping through my fingers wanting more
Hanging on to every word
Whispered as the morning stirs
- Sarah Jarosz / Joseph Paul Ryan
Hela texten är som en dikt av yttersta klass. Enkelt. Känsligt. Vackert. Det rör om i min själ.
När jag i somras såg Sarah Jarosz med band i Manchester så var det magiskt bra och jag förstod att denna tjej hade något riktigt stort på gång. När nu nya skivan "Polaroid Lovers" släppts ut i sin helhet så kan jag helt enkelt inte sluta lyssna.
Det är lite tuffare och rockigare, som i "Runaway Train" här ovanför. Men här finns också de fina betraktelserna och mer därtill.
Plötsligt händer det något när man lyssnar och nya dimensioner växer fram, insikter dyker upp från ingenstans och så är man behagligt omsluten av en ödmjuk värmande helhet.
Härliga musikaliska stämningar förstärker alla intryck och du blir indragen i en nästan förförisk liten utflykt.
Titeln syftar på att polaroid-bilder är ögonblicksbilder som snabbt flimrar förbi, men ändå blir kvar för evigt. Dessa elva sånger om olika kärleksrelationer växer på dig och tillför hela tiden nya insikter och det är så atttraktivt att det bara är att ta emot och känna den genuina glädjen över att du får ta del av detta kloka sätt att möta tillvaron...
När jag i slutet av förra året skrev om årets låtar så fanns inte videon till den här tillgänglig, så jag tar det igen:
Two of Us - "Bellows Bay"
Rolf Hammarlund sjunger om den by där han bott i mer än 40 år, samma by där jag snart bott i 33 år... Därtill bor jag i samma hus där han bodde de första 10 åren.
Det är numera en självklarhet för mig att bo på landet... Där, bland frisk luft, blommor och träd, tystnad och fågelsång, har jag slagit rot. Ibland hittar man rätt här i livet...!
Rolf har skrivit text och musik och i duon "Two of Us" har han hjälp av Christer Palmquist. De härliga bilderna, som Rolf och Agneta Carlsson tagit, visar hur vackert det är här, hela året. Peter Torsén har snyggt satt ihop videon.
Det är svårt att vara neutral när man lyssnar på något man varit berörd av så länge. Men, det här är riktigt bra och harmonierna påminnner lite om Magna Carta. Det är beröm av högsta klass i min värld.
Härliga Bälgviken...! Både byn och sjön. Nu också i musikens värld. Jag tror du dras med när du hör och ser "Bellows Bay"...
För drygt fem år sen utsåg jag de bästa skivorna under 2000-talet och som nr 1 placerade jag Dawes album "Stories Don’t End" från 2013. Så här förklarade jag det hela:
Spännande musikaliska byggen, fulla av oväntade infall, berättande texter som tar med dig på äventyr, Taylor Goldsmiths expressiva gitarrspel, brorsan Griffin Goldsmiths aviga trumspel, brödernas helt oemotståndliga harmonier, kraften och energin i kompet, ja, allt...! Varenda ton, varenda inandning är så självklar, så definitivt träffsäkert spetsad, att det inte finns mer att tillägga.
I slutet på december framförde gruppen hela albumet live och kompletterade med en del andra av sina favorit-låtar som "A Little Bit of Everything" och "All Your Favorite Bands".
Du kan se och höra hela konserten här:
Gruppen har den senaste tiden drabbats hårt av två avhopp, då först basisten Wylie Gelber bestämde sig för att satsa mer på sitt instrument-byggande och senare så beslutade sig även klaviaturspelaren Lee Pardini att fokuserra på
sin solo-karriär. Kvar är då bröderna Goldsmith. Taylor är förstås viktigast med sina sånger, sin sång och sitt gitarrspel, men även brorsan Griffin är betydelsefull med sin sångstämma och sitt trummande. Jag vet inte om Jonny Flaugher på bas och Frank LoCrasto vid klaviaturerna är nya medlemmar eller bara vikarier, men det låter helt ok på konserten.
Samtidigt så släpper Taylor nyheten att han och brorsan håller på att spela in ett nytt album, med viss hjälp av en vän, Mike Viola. Turne-medlemmen Trevor Menear verkar också få större inflytande. Taylor skiriver lyriskt om hur bra det känns i studion och det lovar ju gott. Förra albumet, "Misadventures of Doomscroller", var något av en besvikelse, så kanske det är dags för något riktigt bra igen...
En sång som har spelats en hel del på scen och som kommer med på skivan är "House Parties", här i en liveupptagning med Emmylou Harris och Grace Potter:
Magnus Lind dog i slutet på december och nu har jag äntligen tagit mig tid att skriva något, för det måste jag... Det är som om jag sitter på en hemlighet...
Magnus Lind var med och formade två grupper: Aston Reymers Rivaler och Perssons Pack. Med sitt fyndiga sätt att spela dragspel så satte han fart på musiken och snitsade till soundet. Hans betydelse för dessa grupper är alldeles uppenbar.
Vad de flesta inte känner till är att han gjorde två egna skivor i slutet av 1980-talet. Den första, "Tecken och Spår", är så.där, medan den andra, "I Speglarnas Tid", tillhör mina mest spelade skivor. Den är som ett dynamitpaket av längtan efter kärlek och frustrationen av att inte finna den hur man än bär sig åt.
Det är faktiskt inte så mycket dragspel utan mer innerliga bekännelser till medryckande rytmer och intressanta arrangemang. I stort sett varje låt är originell och har ett starkt, ärligt uttryck. Lyssna på "Det blir lugnt i natt", om ett "par" som ger sig ut till Fårö för att se om de kan få till det. En riktigt stor låt...!
Vi öppnade våra själar och vi visade våra sår Dukade upp och tog en öl i natten Den finns en Per, finns en Mattias Det finns en Barbro, det finns en Siv Men du log ändå när du lade dig tätt intill - Magnus Lind
Magnus Lind gjorde alltså en fantastisk skiva och väldigt få märkte det. Allt känns så rätt och uppriktigt. Men man kan ju inte alltid ha rätt, Magnus sympatiserade visst med ett lag som jag inte minns namnet på... Men när det gäller musik hade han en fingertoppskänsla att beskriva ett kärlekstörstande storstadsliv som fattig musikant. Det känns fint att han några år senare fann den stora kärleken i Marie Nilsson i Ainbusk.
Vi är löv på samma gren Vi är stammar i sammma jord Det borde vara en garanti för att inte falla överbord - Magnus Lind
Det är många som besöker min blogg just nu... På senaste månaden har jag haft fler än 250 besökare hela 6 gånger, med toppnoteringar 768, 476 och 374 besök per dag...
Det gamla rekordet på 817 var alltså nära att ryka...
Tack till alla som läser, länkar och gillar...!
Det är mycket tack vare er som folk hittar dit...!
The lady she had a silver tongue
For to sing she said
And maybe that's all
Wait for the dawn and we will have that song
When it ends it will seem
That we hear silence fall
- Sandy Denny
Det är sjätte januari. Och jag firar Sandy Denny. Hon skulle blivit 77 år idag. Hon blev bara 31. Det hon skapade på så kort tid lyser allt strarkare för varje år... En sån enastående sångerska, låtskapare, lyriker och musiker. Så begåvad och expressiv, men ändå så full av tvivel på sin egen förmåga... Jag tror att jag redan har skrivit allt om henne som jag kan få fram, så jag återanvänder några rader om Sandy som jag tidigare skrivit här på bloggen:
"Sandy Denny var sångerskan med den helt unika rösten och med en så känslofylld tolknings-förmåga att varje gång hon sjöng en sång blev resultatet så personligt och oefterhärmligt att det blev helt unikt. Att hon dessutom skrev sånger som berörde riktigt djupt, att hon var en mycket expressiv lyriker och att hon dominerande vilket sällskap hon än omgav sig med, säger ju ännu mer. För mig är Sandy i en klass för sig själv, det finns ingen annan tjej som ens är i närheten. Det är bara så." (20 maj 2011)
"Fortfarande i en klass för sig själv, gnistrande av musikalitet, känsla och inlevelse. Lyriskt instinktivt träffsäker, klarsynt och ödmjuk. Med en röst utöver alla nivåer av gehör och frasering och med en inlevelse och sårbarhet som berör lika mycket än idag, eller kanske ännu mer." (21 april 2012)
"Sandy Denny var som sångerska/låtskrivare/textförfattare så enastående att det finns ingen som ens går att jämföra. Ännu 31 år efter hennes död har jag aldrig hört något liknande och jag inser att jag aldrig kommer att få göra det..." (22 december 2009)
"Sandy hade en karisma som kunde smälta isar och förflytta berg. Saknaden av Sandy kommer jag alltid att bära med mig. Det hon lämnade efter sig kommer alltid att vara en källa av glädje och djup, förståelse och förundran." (21 april 2013)
"Jag kan bara minnas att jag en enda gång gråtit då jag lyssnat på en ny skiva. Det var när hennes sista konsert till slut släpptes 1998. Att höra henne sjunga alla dessa älskade låtar live-inspelade blev för mycket för mig, jag bara satt där och fann det så obegripligt att få höra det hela, tårarna strilade ner och jag darrade som ett asplöv av bli berörd, djupt påverkad av alla påträngande känslor." (6 januari 2010)
"Sandy skrev ju oftast låtar med enbart verser och utan refränger, och det kan ju ha gjort hennes konst svår att ta tll sig för ovana öron. Så sägs det... men jag begriper ändå inte hur någon levande varelse inte kan bli berörd in på bara skinnet och ända in i själen av hennes musik..." (11 juli 2015)
Idag tror jag mänskligheten har börjat begripa vilken oerhörd musikskapare hon var...
När jag för 14 år sen för första gången träffade Freja så fann vi varann direkt. Strax därefter så smög hon sig upp på köksbordet och käkade upp vår middag. Varje gång jag kom blev hon vild av glädje, sprang i full fart fram och tillbaka innan hon sen lade sig tillrätta och tydligt visade: "Klappa mig nu...!" Att hälsa på hennes matte var inte tillåtet innan hon var nöjd och klar. Det var likadant varje gång och kanske extra mycket om det dröjt lite längre sedan sist.
Några gånger var jag hennes hundvakt några dagar och hon var som hemma direkt. Hon kunde busa och i smyg välta ut innehållet i papperskorgen, annars så styrde hon och visade tydligt sin vilja. Jag har aldrig sett en så lycklig hund som när hon i glädjefnatt sprang omkring ute vid Kvarntorp, fram och tillbaka i full fart. Eller när hon mitt i natten smög sig upp och lade sig tätt intill. Grannens barn var också mycket populära. Sist hon var här hade hon fått sämre syn och fick en annan grannes stora schäfer att backa några steg när Freja morrade till.
15 år och 8 månader är en hög ålder för en hund. Jag var väl medveten om att hon inte hade långt kvar, men hon visade en sådan livsvilja ända till slutet. På det nya årets första dag, vilket även är min födelsedag, så ringde telefonen på förmiddagen och jag fick höra att det var slut. Jag är så glad att jag fick lära känna dig, mina fina lilla vän...!
Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig
- Jacques Werup
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
