onsdag 19 september 2018

Möten med eldsjälar

Vilken dag! Jag har sagt det förut, att jag mer och mer tror att möten kanske är det viktigaste här i livet. Möten med eldsjälar som brinner för sina övertygelser, som satsar allt vad de kan på det de tror på och som vill genomföra sina drömmar utan att trampa på någon annan.

I dag träffade jag först Maria Chergui, gruppledare för V i Eskilstuna. En engagerad och ödmjuk kvinna som brinner för frågor som miljön, skolan, jämlikhet och rättvisa för alla, även för de missgynnade i samhället. En kvinna som är beredd att ställa upp för allas rättigheter att bli sedda och respekterade.

Senare var jag och en vän på konstutställning på Wäsby Magasin utanför Torshälla. En kollega och vän, Annelie Lindholm, ställer ut sina akvareller. Jag hittade nya favoriter jag knappt såg förra gången jag var där. Gillar verkligen en del av hennes motivval och tror att hon kommer att utveckla sin egen stil ännu mer. Några exempel på hennes målningar:


Utställningen håller öppet till och med den 29 september, så missa inte...!

När du ändå är där på Wäsby Magasin, unna dig att gå in på "Blommor & Brie" och köp några riktigt delikata ostar. Du är säkert värd något alldeles extra gott! Chatrin Jakobsson har tidigare sålt ostar inne i Eskilstuna, men satsar nu för fullt på sin butik och gör det med en trevlig och personlig inställning. Och vilka ostar...!

Väl hemma lite enkel kvällsmat, och god ost förstås, tillsammans med min själsfrände sen 40 år. Det är en rikedom att ha en vän som man ömsesidigt känner så väl...!

Senare sitter jag här och chattar, delar tankar och upplevelser med en ny själsfrände, tror jag... Också en härlig rikedom!

Jag blir varm om hjärtat när jag tänker på dessa olika möten idag. Personer som gör att jag känner tillhörighet och gemenskap. Livet är inte så tokigt trots allt...

Runrig's "This Day" passar ovanligt bra idag:



We all open morning doors
Go walking out with destiny
All around, familiar faces
Voices ringing out warm and near
They take us to the moment
And the dance that leads us
Bless this day
I say, I pray
We'll take this day
For always
- Calum & Rory Macdonald


söndag 16 september 2018

En riktig berättare på besök


Sid Griffin - Biografbaren, Eskilstuna - 2018-09-14

Sid Griffin, mest känd för sitt medlemskap i rock/americana-gruppen The Long Ryders och i bluesgrasskonstellationen The Coal Porters, gästade Nyfors Biografbar på fredagskvällen.

Griffin är tveklöst en mycket fascinerande berättare och varje sång hade sin långa eller korta historia, både roligt och intressant. Därtill spelar han melodiskt och fyndigt på sin akustiska gitarr och jag får känslan av att Roger McGuinn har inspirerat honom ganska mycket. Jag får ofta under kvällen för mig att "So You Want To Be A Rock'n' Roll Star" är under uppstart, men det är hela tiden en annan låt. Griffins egna låtar är helt ok och en del riktigt bra, men vi får även höra några covers. Sjungandet är väl inte hans starkaste sida, men han gör det klart godkänt och kompenserar med inlevelse och en stark närvaro.

Konserten inleds med att Sid får ett mobil-samtal från sin fru och han håller upp mobilen vid mikrofonen så att alla kan höra samtalet. Fler roliga mobil-inslag kommer senare, bland annat med ett visst översättningsprogram. Här "If I Were A Bramble" från kvällen:



Griffin spelar två set på nästan en timme och när han är klar blir det därför inget extranummer, men däremot en hel del prat med folk i publiken. Kvällen innan spelade han Gene Clarks "I'll Feel A Whole Lot Better" som extranummer och den hade jag gärna också velat höra...

Sid Griffin har även jobbat som musikjournalist för tidningen "Mojo" och därtill skrivit böcker om Bob Dylan och Gram Parsons. Här ett intressant inlägg om Gene Clark från BBC Radio 6:




lördag 15 september 2018

Några kloka ord...


Igår fick Jackson Browne som första artist genom tiderna ta emot Gandhis fredspris vid en ceremoni i New haven. I ett långt tal så sade han bland annat detta:

"We need to look beyond our individual battlegrounds and see the bigger picture. The United States must rejoin the world and put the planet first".

"Inclusion means including other's dreams in our own".

"The Unied States may soon be counted as the graveyard for democracy, but if we even have a democracy at this point is an open question".

"The voting is always going to be controlled by the already rich and the already powerful".

"I think this award is for believing in peace in spite of its absence in so much of the world".


Kloka och modiga ord av en klok och modig man. Egentligen borde väl en del av detta vara en självklarhet, men innan vi når dit så behöver vi de som visar vägen...

Vad passar bättre än Jacksons översättning av Carlos Varela's "Walls and Doors":



That's how it's always been
And I know you know it
There can be freedom only when nobody owns it
- Jackson Browne / Carlos Varela


torsdag 13 september 2018

Några dagar efter valet



Here in the conscious world
We place our theories down
Why man must bring us to our knees
Before he sees the weakness of his sinful plan
The power in his hand
Will never touch a friend
Throw your hatred down
- Neil Young


söndag 9 september 2018

Jaha... och nu då...?

Alltså, nu vet vi att massvis med svenskar är beredda att offra demokratin, miljön, kvinnors jämlikhet, kulturens bredd och all medmänsklighet... Bara för att visa sitt missnöje, sitt hat mot det som är annorlunda och sin självgoda brist på ödmjukhet... Jaha... Jaså... Men vad ska de göra sen då...?

Tämligen snart så kommer vi bli tvingade att ta bättre hand om vår miljö, bygga upp en tillväxt på annat än ekonomisaka faktorer, och börja se vad lite medmänsklighet och ödmjukhet kan utveckla, där hat, egoism och våld inte har en chans att lyckas... Men det börjar bli ont om tid nu...

Så rusa på, in i er återvändsgränd, med eller utan någon tro på era medmänniskor, med eller utan järnrör, med eller utan något som helst perspektiv... Men förvänta er inget stöd från mig!


Jag tänker gå ut i mörkret, känna den friska luften, ta in naturens läkande lugn och fortsätta tro på kraften som finns när människor möts och bestämmer sig för att samarbeta.


onsdag 5 september 2018

Valaffischer - Politisk lågvattennivå

Jag tror inte någon vettig människa väljer parti på grund av valaffischerna. Eller är folk så dåligt insatta, så lite intresserade, eller så omedvetna?

Någon sa: "Om det inte kan stå motsatsen är det ett tomt, innehållslöst budskap". Så sant...!

Men det går ju även att dölja en del av budskapet genom att utelämna det. Låt oss titta på några valaffischer: Vad det står och vad som är dolt i tystnad:

L: ”Skolan först” - All forskning har fel, vi vet bättre...
SD: ”Vi vill att Sverige håller ihop” - Fast först ska en jädra massa typer bort, om det så ska behövas järnstänger...
S: ”Jag vill ha ett Sverige där de som kan jobba ska jobba” - utom när vi säger upp dem, som i Eskilstuna...
M: ”Nu tar vi tag i Sverige” - och släpper fram SD om det behövs, bara vi får mer makt...

Dessa tre är däremot klockrena:
V: ---Övertid---(överstruket) Tid över! och ---Bra för stunden---(överstruket) Bättre för framtiden!
MP: ”Nu – Klimatet kan inte vänta”
C: ”Framåt – För medmänslighet”. Men, ”Landsbygden ska utvecklas, inte avvecklas” känns skumt från det parti som är bland de sämsta på miljöfrågor, enligt Naturskyddsföreningen.

KD, då? Det är väl ingen som bryr sig längre?

Strawbs dåvarande trummis skrev 1976 "A Mind Of My Own" och det är fortfarande en av de bästa politiska låtarna...



No, don't bother telling me,
I can see it all for myself
I was born with a mind of my own,
I intend to keep it free.
- Rod Coombes


lördag 1 september 2018

Tillväxt för mig

I dessa valtider så kommer tillväxtdyrkarna alltid fram och talar om ”sanningen”, om hur viktigt det är med tillväxt och hur omöjligt det är att få något att fungera utan den. Den benämns kort och gott ”tillväxten”, trots att det ensidigt handlar om ekonomisk tillväxt…

Om du tillhör dom som tror att vi kan köra fortare och fortare och fortare och bli mer och mer effektiva i all oändlighet, då kanske du ska läsa en saga i stället. De brukar ju på slutet ha någon slags vishet att ta till sig och ingen hävdar att de har den odiskutabla sanningen...

Jag tror att vi måste formulera om begreppet tillväxt på ett nytt sätt!


Det finns säkert någon som avfärdar allt detta som romantiskt dravel... Jag vill dock tro att vi kan nå längre om vi tillsammans beslutar hur vi vill ha det, mycket längre än om pengarnas marknad styr och ställer i en vansinnig fart, där du och jag inte finner någon tillhörighet och inte räcker till i konkurrensen…

Ännu mer av det som orsakat problemet har aldrig löst något hittills i historien, och lär aldrig göra det heller. Alltså är det dags att pröva något annat…!

För sju år sen skrev jag här på bloggen:
Kör man fortare och fortare och tror att man aldrig behöver sluta accelerera, då blir det till slut omöjligt att kontrollera framfarten... Det bara är så, även om marknads-krafterna låtsas som om det inte vore så... Den "heliga" och "odiskutabla" tillväxten kan inte fortsätta i all evighet. Vi står förr eller senare inför en spännande politisk utmaning och ett nödvändigt nytänkande. Jag väljer att se det som en möjlighet!

Runrig får dekorera med en gammal låt som är lika bra idag: "Recovery" från 1981. Det är Rory Macdonald som sjunger och spelar allt utom fiol.

Kanske både vi och naturen kan må bättre om vi bestämmer oss för det... Än finns det stora möjligheter! Rösta så dessa förstärks, inte så de försvagas eller försvinner...!



torsdag 30 augusti 2018

Danny Whitten

Danny Whitten skrev "I Don't Want To Talk About It" och så här lät den i original på första skivan med Crazy Horse, med Danny själv bakom mikrofonen:



Rod Stewart fick senare en av sina största hits med sin tolkning. Åtskilliga andra artister har spelat in den: T. ex. Nils Lofgren, Ian Matthews, Everything But The Girl, Rita Coolidge och Indigo Girls. Av dessa föredrar jag själv Iain Matthews fina version. Men den kraftfulla känslan i Danny Whittens original är omöjligt att komma i närheten av, man kan verkligen känna frustrationen i varje ton.

Danny Whitten var gitarrist i Crazy Horse, som ofta agerat som Neil Youngs kompgrupp, och gjort det med den äran. På Neil Youngs andra egna skiva "Everybody Knows This Is Nowhere" skapades Neils råa gitarr-sound och gitarrduellerna mellan Neil Young och Danny Whitten på "Down By The River" och "Cowgirl In The Sand" är episka.

Whitten hade stora problem med droger och Neil skrev "The Needle and the Damage Done":



I sing this song because I love the man
I know that some of you don't understand
Milk blood to keep from running out.
I've seen the needle and the damage done
A little part of it in everyone
But every junkie's like a settin' sun
- Neil Young


Efter en konflikt med Neil vid ett misslyckat rep-möte, tog Whitten sitt liv i november 1972.
Neil Young anklagade sig själv och hade en djup depression därefter och det märks tydligt på "Tonight's the Night", där han tog med "Come On Baby Let's Go Downtown", där Danny Whitten sjunger så känsligt och skrovligt underbart.




söndag 26 augusti 2018

"Chill in the Garden" i Marias trädgård

Råttkungen, Silverbackz, Rob Farley and the Failers - "Chill in the Garden" hos Maria ute på landet utanför Eskilstuna, 2018-08-25


Det finns eldsjälar som är viktiga för live-musiken och Maria Sjöberg är definitivt en sådan. Hennes förening "Cultura" ordnade ett sista arr hemma i hennes trädgård, men det borde väl bli fler efter en så här lyckad kväll?

Tre bra band spelade, god hemmagjord vegetarisk mat, en bar med mycket att välja på och en myshörna så otroligt fint iordningställd. Till och med utedasset var fint dekorerat!


Första bandet Råttkungen imponerade med sina finurliga arrangemang, omväxlande sånger och tänkvärda texter. Deras album "Vi ägnar så mycket tid åt att dö" finns på Spotify och kan härmed rekommenderas ordentligt. Jens Tejland sjunger och spelar någon slags keyboard. Marcus Bidebo spelar gitarr effektivt, körar och hanterar hi-haten. Gustaf Nyman Björklund spelar bas och lite trummor samtidigt.


Från första låten "Så Fan Heller", via "Vi ägnar så mycket tid åt att dö", till "Jag vill sträcka ut min hand mot dig" finns en skarp iakttagelseförmåga textmässigt och snygga musikaliska dekorationer. Men allra bäst är "Låt mig va'", som ännu inte finns inspelad. En riktigt, riktigt bra låt med träffsäkert budskap! Spela in den snarast möjligt...!


Regnet kom plötsligt, men Silverbackz spelade ändå. De består av Papa Dee på sång och förre Noise-trummisen Fredrik von Gerber på akustisk gitarr och sång. Det krävs kanske en trummis för att spela så svängigt...! De spelar mest covers och de gör det medryckande! Allra bäst blir Danny Whitten's (just det Danny Whitten's, inte Rod Stewart's) "I Don't Want To Talk About It", där Fredriks hesa röst passar perfekt.


Kvällen avslutades med Rob Farley and the Failers och kan sammanfattas med ett enda ord: DRAG! Ett jädra drag! Det blev svett, dans och snabba toner som jagade varann i svansen.
Tala om drag!

Förutom musiken kunde man äta, dricka och umgås, samt beundra den vackra kvällshimlen:


Till sist får jag utnämna Marias utedass till årets vackraste utedass...!



fredag 24 augusti 2018

Liberalernas skola är just den skola jag INTE vill ha!

Överallt överöses vi nu av Liberalernas så kallade prioritering av skolan: "Liberalerna sätter skolan först”. Vad spelar det för roll när de varken vet ”vad”, "hur" eller ”varför”? När jag läser mer blir jag riktigt bekymrad och det förefaller som om de bygger hela sin skolpolitik på floskler utan någon djupare analys och med ett skrämmande ointresse för aktuell forskning om skolan.

”Ju tidigare skolan upptäcker att en elev behöver extra stöd desto bättre...” Det är ju självklart, men sen säger de: ”Därför vill Liberalerna ha betyg från årskurs fyra”. Alltså vill de ha tidigare betyg och fler prov, speciellt nationella prov.

Ingen säger att en bilreparatör måste ha ett besiktningsprotokoll för att han ska se vad som måste åtgärdas! Det är en skymf mot alla kunniga lärare att hävda att det behövs nationella prov för att en elevs svårigheter ska upptäckas.

Provresultat visar inte svårigheter. Prov mäter mängden mätbara kunskaper som rabblas upp på en viss fastställd tid. Det är kontrollerande tillfällen, inte lärande tillfällen. Svårigheter upptäcks däremot då lärare och elev möts i resonemang och då eleven får lära sig att erövra kunskaper med lugn och saklig ledsagan. Funktionsnedsättningar upptäcks då man tittar djupare, samt fokuserar på det som fungerar. Dyslexi upptäcks då en specialutbildad lärare analyserar elevens läsning och skrivning, utan påverkan av andra yttre omständigheter som t.ex. stress, dåligt självförtroende, bristande tålamod, provfrossa eller självbevarelsedriften att försöka dölja sina svårigheter. Just dessa egenskaper, allihopa, mäter prov mycket effektivt. Det är bara det att de då ser ut som ”dåliga kunskaper”...!

Liberalerna hävdar att ”80 procent av eleverna säger att de anstränger sig mer i skolan när de får betyg”. Det vore nog lätt att få den siffran ännu högre, om man ställer ”rätt” fråga. Om man däremot frågar eleverna om de i stället vill ha kunniga lärare som har tid att lyssna och förklara utan stress och utan att varje sekund skall bedömmas, då är jag helt övertygad om att väldigt få vill ha betyg!

Jag anser att det fokuseras alldeles för mycket på prov och betyg, och jag skulle helst se att dessa nervärderings-instrument helt försvann från den obligatoriska skola vi faktiskt har. En gris blir inte tyngre för att man väger den ofta!! En elev får inte bättre kunskaper för att man oftare utsätter hen för misslyckanden och bygger upp ett dåligt självförtroende. Jag ser varje dag i mitt arbete hur elever som gör sitt bästa går på knäna för att Björklunds hysteriska kontroll-skola inte tar hänsyn till deras förutsättningar.

”Alla elever ska mötas av höga förväntningar och nya utmaningar på sin nivå”, säger Jan Björklund. Men till slut ska de ändå kontrolleras, bedömmas och betygsättas efter samma mall, efter resultaten på samma nationella prov. Det är för mig oacceptabelt i en obligatorisk skola!

Det skulle kunna vara annorlunda. Om vi fokuserar rätt, och prioriterar därefter, tror jag att fler ungdomar kommer att spränga sina gränser. Det finns inget som kan dölja den glädje som elever visar när de besegrat sin egen tvekan och sakta klättrat upp i kunnande och upptäckter. Med rätt ledsagan och uppmuntran tror jag alla kan få uppleva det. Känslan att få lyckas...! Inte av för lågt ställda krav, men av rätt ställda förväntningar och att någon visar att de tror på dig! Att inget är omöjligt om man går varsamt fram och låter det få ta tid.

Skola är för mig ett lärande möte mellan elev och lärare, där vi ser varann och ger varsam ledsagan. Där vi vet att det alltid måste vara tillräckligt att göra sitt bästa. Där målet är att alla ska få känna glädjen av att lyckas, kanske nå längre än vad man först trodde. Känslan av tillförsikt i stället för rädslan att misslyckas.


onsdag 22 augusti 2018

Rikligt regnande och en kram

Här hemma kom det inte en droppe regn på sex veckor. Hos en vän i staterna har det regnat mer eller mindre oavbrutet i tre veckor och vattennivån stiger hotfullt...

Jo, nog kan naturkrafterna oroa oss... Och vi borde för en gångs skull se hur varningslamporna blinkar. Men de flesta bara rusar på...



"Low Rising" med Swell Season måste vara den blötaste video jag sett. Man kan verkligen känna varenda droppe regn! Det är omöjligt att komma undan...!

Lika starkt kan man känna den kram Marketa Irglova och Glen Hansard ger varann på slutet...! Man känner och värmen sprider sig snabbt vidare...

Det är vad jag kallar kram...!!


lördag 18 augusti 2018

Runrig - för sista gången...


Idag tar skotska Runrig farväl med en stor utomhus-konsert i Stirling efter mer än 45 år. Jag önskar att jag kunde varit där, men hyllar bandet här hemma istället. Här är "Book of Golden Stories" i en akustisk version från 30-års firandet 2003:



De startade med att spela på en skoldans och blev med tiden "världskändisar" där hemma i Skottland, samt i Danmark och Tyskland, men i övrigt förblev de ganska okända. Jag såg dem första gången på Cambridge Folk Festival 1984 och har sedan dess varit en följeslagare. När de förra året meddelade att de skulle lägga av skrev jag:

Runrig har i åratal varit ett ohyggligt bra band, där alla medlemmar bidragit med sitt speciella kunnande: Bröderna Calum och Rory Macdonald skrev låtarna och Rory spelade bas och sjöng fantastisk stämsång, medan Calum spelade diverse slagverk. Bruce Guthro (och tidigare Donnie Munro) stod för sång i världsklass. Malcolm Jones spelade gitarr och stod för arrangemangen. Iain Bayne är en de bästa trummisar jag hört och den senaste keyboardisten Brian Hurren har producerat gruppens sista skiva... En grupp i verklig bemärkelse...!

Här är massvis med gamla bilder till "Searchlight" från 1989:



Nyligen släpptes en samlingsskiva med rariteter och en ny version av "Somewhere", tillsammans med Julie Fowlis, fanns med:



Runrig har gett mig mängder av fantastisk musik och så många låtar som påverkat mig djupt. Låtar som fått mig att både gråta och jubla, alltid med en stark känsla för natur och människor. En av mina absoluta favoriter är "Abhainn An T-Sluaigh (betyder ungefär "Far from the Crowded River")", en låt som har precis allting: Stämningen, harmonierna, budskapet och så de härliga trummorna som skapar mystik i kubik:



Men nu är det dags att ta sig hemåt: "Going Home" för många år sedan, med Donnie Munro vid mikrofonen:



In the distance, day was dawning
Comes to me the early morning
Something tells me that I'm going home

The brand new sun shining bright
From the darkness, fields of light
Something tells me that I'm going home

Going home, when the summer's coming in
And the moonlight on the river, shows me where I've been
- Calum & Rory Macdonald


Samma låt vid 40-års jubileumet, nu med Bruce Guthro som sångare:



Mer Runrig på bloggen:
Runrig del 1: Donnie Munro vid mikrofonen

Runrig del 2: Rory Macdonalds suveräna harmonier

Runrig del 3: Bruce Guthro tar över

Att vakna en majmorgon... - med mina vårbilder!

Runrig tar farväl... - med meddelandet förra året om att de lägger av.

The world changes, we get older
What comes in love must leave in pain
And all the gifts we early treasure
The world takes away

The years we shared
Will find their beating in a heart somewhere
But the traces of our greatest days
Will fade away
- Calum & Rory Macdonald


fredag 17 augusti 2018

Arbete - ett privilegium eller en pina...?

En veckas arbete och man är helt slutkörd, tröttare än trött, och ändå jobbar jag bara halvtid...

Nu är det ju så att jag jobbar i skolan och det är väldigt mycket som ska flyta för att få ett nytt läsår att köra igång någorlunda smidigt... Jag är riktigt fascinerad av hur all energi pumpas fram och på något sätt får allting att ta fart, och det ordentligt...

Sen är det ju faktiskt mycket som är härligt med att börja jobba: Kollegor, som många känns mer som vänner och närstående, är det ju alltid fint att få se igen efter några veckors uppehåll.
När man jobbar med människor är dessutom varje dag en ny utmaning. Inte minst med tanke på den felfokuserade inriktning som skolan vridits mot under Björklunds militäriska ledning. Något som nuvarande regering inte gjort mycket för att ändra på heller, även om jag är ganska övertygad om att Gustav Fridolin skulle velat om han verkligen kunnat....

Men än är det kontroll, bedömning, nationella prov och ett hysteriskt dokumenterande som styr. Tid för det som skulle kunna förändra skolan till något mycket bättre saknas därför och den stora krisen närmar sig med den jättelika pensionsavgång som snart kommer med stormsteg.

Det är också orosmoln i luften efter vårens kraftiga besparingar. De känns fortfarande som ett stryptag på verksamheten. För en gångs skull har jag ingen aning om vad som väntar detta läsår...

"I could be just around the corner from heaven or a mile from hell"
- Jackson Browne


I Skottland spelar ikväll Runrig sin näst sista konsert. Jag tror inte de kör "Work Song", men den får i kväll symbolisera jobbandets baksida:



Oj, när man ser dem på denna inspelning från 80-talet, då blir det uppenbart att tiden gått fort... Mycket fort...! Alldeles för fort...!!


tisdag 14 augusti 2018

lördag 11 augusti 2018

Träffsäkert med glimten i ögat

Lars Demian och David Tallroth - Marys Café utanför Torshälla/Eskilstuna 2018-08-10


Lars Demian är verkligen en särling inom svenskt musikliv. Hans satiriska skildringar pendlar från att vara grymt träffsäkra till hysteriskt dråpliga. De flesta låtarna är i närheten av det första och ingen kan fånga den lilla, halvt misslyckade, medmänniskans tillkortakommanden som Lars Demian. Allra mest dråpligt bli det i "Balladen om Bin Ladin", men ändå med glimten i ögat.



"Man får vara glad att man inte är död", "Skallen Full av Brännvin" och "Svenne tills du dör" sitter mitt i prick och jag misstänker att det lite stökiga soundet är väl planerat. Men det känns äkta och fullt av närvaro. De flesta i publiken känner väl till hans texter och det var synd att inte fler kom till mysiga Marys Café och fick uppleva en kväll med Demian i högform.



David Tallroth är den idealiske musikern att ha med sig. Med antingen tuba och trummor, samtidigt (!), eller distad elgitarr ger han sångerna precis den rätta kostymen.

Här är en intervju med Lars Deimian som jag tycker är intressant och som visar en man som vill vara annorlunda och gå sin egen väg. Det är lätt att vilja följa med honom...




torsdag 9 augusti 2018

Det är allvar nu...!!


Sommaren som vi kommer att minnas, den varmaste sen vi började mäta på 1700-talet... Många njuter, men jag blir orolig när de som verkligen kan något om miljö, klimat och väder uttrycker en tydlig ängslan om att något inte står rätt till...

Träden jag älskar har många redan släppt sina löv i ett desperat försök att överleva. När ska vi människor på samma sätt släppa taget om våra mönster, traditioner och inse att vår religion om ständig tillväxt leder in i en återvändsgränd och att vi måste omvärdera vad som verkligen är viktigt här i livet. Vi måste! Snart kan vi inte vänta längre...

Jag har det senasate halvåret kämpat för vår lokala miljö. Många har visat uppskattning och många har stöttat på olika sätt. Men de som däremot sitter med makten, de som kan anmäla markägare och skogsstyrelser som fullständigt skiter i att de bryter mot miljöbalken... De gör inget...! Ingenting...! De som kan försöka rätta till sina misstag, att de faktiskt glömde bort sin egen vattentäkt och därmed inte opponerade sig mot planerna som mycket väl kan komma att omöjliggöra att vi kan bruka den i framtiden. De tiger... Tystnad som talar...! Det är lätt att inbilla sig att det finns pengar under bordet. Jag vill inte tro det, men det är svårt att låta bli...

Jag inser att det är pengar som styr. Pengar och pengar allena. ”Går det inte ihop ekonomiskt och finns det inga pengar så är det bara så”. Det låter ju rimligt, tills man börjar tänka. Vad händer då om det går illa med miljön…? Med miljön finns det inga nyemissioner. Med miljön finns det ingen som köper upp konkursbon och startar om från början. När miljön inte tål mer är det ju helt kört! Alltså borde miljöfrågorna komma före de ekonomiska!

Jag börjar tro att lagar om natur och miljö skrivs för att det ska se bra ut, inte för att något ska bli bättre eller för att skydda den enda jord vi har.

De stora förlorarna är våra barn och kommande generationer. De stora vinnarna på kort sikt är de profitörer som tjänar stora pengar på sin verksamhet. Den största fördelen för dem är dock att de slipper se sina barnbarnsbarn i ögonen och medge: ”Vi körde bara på i vår iver att tjäna stora pengar. Vi tänkte inte alls på er!”

Några ord av Rolf Edberg (författare, miljökämpe och politiker, 1912-1997) får sammanfatta:
"När vi plundrar jorden ägnar vi oss helt enkelt åt en indirekt form av kannibalism, mer makaber än någonsin den direkta, därför att den drabbar ännu ofödda generationer".

Vi borde alltså rycka ut med ”stora katastrofvagnen”... Nu omedelbart...!

Det är allvar nu.



But the world can't take it very much longer
And we won't make it 'less we're smarter and stronger
The world's going to shake itself free of our greed somehow
If I could be anywhere
If I could be anywhere in time
If I could be anywhere and change things
It would have to be now
- Jackson Browne


PS: Läs även Christine Hellqvists inlägg ”Sommaren det hände”. Även i de mörkaste stunder framkallar hennes texter hopp!


söndag 5 augusti 2018

Pernilla bjuder in oss

Pernilla Andersson, Gainesville, Strömsholmen i Eskilstuna 2018-08-04

Tänk dig att du står inför mängder av männsikor du inte känner eller vet något om. Du går rakt upp på scenen och berättar allt. Hänsynslöst släpper du ut allt, utan den minsta tvekan. Som att stå naken, utlämnad och sårbar utan något att skyla dig med. Så är det att gå på en konsert med Pernilla Andersson. Hon bjuder friskt på hårt erövrade erfarenheter och annat tänkvärt, och hon gör det riktigt bra.
Tack vare Pernillas ärliga uppsyn blir det både trovärdigt och givande, ja, nästan ömsesidigt, trots att det bara är hon som pratar. En märklig känsla av förtroende växer fram.

Sen sjunger hon sina sånger till omväxlande gitarrspel av Fredrik Rönnkvist och ibland sätter hon sig bakom pianot och det låter mycket i all enkelhet.

Jag kan tycka att Pernillas skivor ofta blir lite välanpassade och lite för arrangerade. På scenen med avskalat komp blir det mer angeläget och betydligt bättre...



En låt som sticker ut är Lundells "Kvinnor utan män", en feminin version av Lundells oríginal "Män utan kvinnor. Efter Pernillas framträdande känner jag mig mätt och så pass berörd att jag inser att det räcker för idag. Så är det när det känns som man suttit i någons soffa och blickat in bland hemligheterna som visats öppet och ärligt. Då blir det ett möte och det finns ingen bättre metod att berikas och nå innanför skalet..


lördag 4 augusti 2018

Good Harvest i Eskilstuna igen

Good Harvest, Gainesville, Strömsholmen i Eskilstuna 2018-08-04


Hanna Enlöf och Ylva Eriksson från Falun har fått en del uppmärksamhet och det är fantastiskt att få höra två så unga tjejer så samspelta både med sina röster och sina gitarrer. De fyller i, lägger till och väver ihop alltihop till en suggestiv porlande bäck av toner och klanger. Det är både mjukt och intensivt, både imponerande och skickligt, men framför allt slår det mig hur närvarande de är på alla sätt.



Man skulle ju kunna tycka att det låter lite lika, men jag fascineras av soundet, av klangerna och den energi de utstrålar. Deras gitarrspel flätas ihop och blir så hypnotiskt vackert och så effektivt att jag häpnar. Staffan Wiklander på bas och Björn Sima på trummor kompletterar lyhört, men det är ändå Hanna och Ylva som är den självklara centralpunkten och man följer bara med...

De har lite problem med ljudet i början, men det ordnar sig hyfsat efter några låtar. Synd, det hade blivit ännu bättre utan strulet med ljudet.



Jag antar att de flesta låtar är egna kompositioner, men de tolkar även Joni Mitchell's "Woodstock" på ett imponerande sätt. Kanske Iain Matthews version (i Matthews Southern Comfort) inte är den självklara längre...?


torsdag 2 augusti 2018

Jackson Browne förste artisten att få Gandhis fredspris

"Jackson Browne is the first artist ever to receive the Gandhi Peace Award. He is being honored for extraordinary contributions of time and talent to the inseparable causes of world peace, environmental harmony, and social justice".

Det meddelades igår att Jackson Browne blir den 54:e pristagaren av detta pris, som delades ut första gången 1960. Han är därtill den första artisten som får utmärkelsen.

Jag konstaterar kort och gott att man valt absolut rätt person. En av alla Jacksons låtar som på något sätt berört det här med fred och krig är "How Long", som jag tror framfördes för första gången på Nicaragua-galan i Stockholm 1987. En stor låt, med ett stort budskap. Lyssna också på David Lindleys känsliga spel på akustisk slide-gitarr:



How long will we hear people speaking
About missiles for peace
And just let it go by
How long will they tell us these weapons
Are keeping us free
That's a lie
- Jackson Browne


Den första direkta fredssång han skrev var "Say It Isn't True", som innehöll dessa rader:

You would think with all of the genius
And the brilliance of these times
We might find a higher purpose
And a better use of mind
- Jackson Browne


Grattis till priset, Jackson!

Länkar:
Läs mer om utmärkelsen här:
The 2018 Gandhi Peace Award will be accepted by singer-songwriter Jackson Browne.
Läs mer om priset här:
The Gandhi Peace Award is regarded and one of the most prestigious American peace prizes.


onsdag 1 augusti 2018

Bruce Cockburn - lite mer, men ändå väldigt lite...

Bruce Cockburn (uttalas Coe-burn) har gjort 33 album, allt från akustiskt, via rock, jazz, world, folk... till något alldeles eget. Han har blivit kallad världens bästa gitarrist. Hans djupa, lyriska texter är poetiska och utlämnande. Hans politiska engagemang är stort och han reser väldigt mycket för att få se med egna ögon.

Om du ännu inte har lyssnat på denne Bruce, så finns det en guldgruva att utforska...

En liten presentation:


Eller en musikalisk sammanfattning: "40 Years in the Wilderness":


Om man kunde lira gitarr så här...:


Politiskt väldigt långt till vänster, men med en gigantisk humanitet:


Lite blues med politisk frustration:


Har någon fångat storstadens tjusning lika ambivalent som i "Tokyo"?
Man känner verkligen dammet och stressen:


Rytmer från 80-talet:


En oerhört träffsäker skildrare av den stora kärleken:


Men enkelt är det då inte:


Och så den låt han inte ville skriva, men som kanske blivit hans mest kända:


Till slut en av mina absoluta favoriter, "Pacing the Cage":


Så många fler jag kunde tagit med...


tisdag 31 juli 2018

Bruce om musik

"Art, including the art of songwriting, is about sharing the human experience. Music is a spiritual bonding agent, a means of sharing deep feelings of all times. When you add words, the sharing becomes pointed — specific. A song can offer inspiration, distraction, solace, solidarity – a sense that we are not alone in our feelings. The human ability to create songs is precious and vital. We have always done it and I think we always will.
- Bruce Cockburn 2017


Så sant...!



Ibland hittar du inte de rätta orden, kan inte foikusera, hinner inte ta dig tid att skriva... Då kan du lyfta fram något som någon annan sagt!

Bruce Cockburn börjar bli gammal, men förefaller väldigt ung i sitt sinne. Jag såg biografin om honom, "Pacing the Cage", härom dagen. Bruce är tveklöst ett stort föredöme och en av de allra viktigaste personerna i mitt musiklyssnande...!




fredag 27 juli 2018

Visst är det härligt med ny musik...

Jag håller på och sorterar några skivor som hamnat i högar och några få blir även lyssnade på.

"Antigone Rising", en grupp med fem unga tjejer, får mig att haja till: Häftigt och expressivt spel, varierade arrangemang, det svänger ordentligt, det sjungs med både krydda och intensitet. Snyggt producerat, trots att det är inspelat live... Hur kunde de misslyckas med att få en större framgång...?

Jag tror att jag plockade på mig skivan riktigt billigt och måste ha tyckt att de hade ett häftigt namn. Sen har den blivit liggande utan att spelas. Surprise Surprise!!


Visst är det roligt med ny musik...! Känslan när man, helt utan förväntningar, snubblar på en
ny musikupplevelse...! Nya upptäckter som griper tag om ditt hjärta, värmer ditt sinne eller får dina ben att skutta omkring som en yster fjortonåring...



Jag läste i tidningen att personer över 33 helt slutar att söka ny musik, enligt en undersökning. 60 procent av de tillfrågade avslöjade att de befann sig i ett slags musikaliskt ekorrhjul, där de föredrog att lyssna på samma låtar om och om igen. 25 procent uppgav också att det inte var särskilt troligt att de skulle lyssna på låtar utanför den musikaliska genre de gillade mest.

Om det är så, och om du och jag är levande undantag, då lever nästan alla medelålders och alla äldre i ett kulturellt vakuum...! Riktigt illa...!!

Läs mer här:
Därför slutar du lyssna på ny musik efter 30 - Artikel i tidningen 'Må Bra'.


måndag 23 juli 2018

Konsten att glömma

Kyle Carey - "The Art of Forgetting" 2018

Kyle Carey gjorde för tre år sedan den fina skivan "North Star", med hjälp av Josienne Clarke och Ben Harper. Nya utgåvan fortsätter med både brittisk folkmusik och lite singer/songwriter. Därtill finns även lite avspänd jazz med fint blås.

Dirk Powell har producerat och spelar olika stränginstrument och bland övriga musiker märks John McCusker på fiol och Mike McGoldrick, som spelar flöjt. Omskrivna Rhiannon Giddens bidrar med stämsång, givetvis alldeles förträffligt.

Det är luftigt och fräscht, en snygg produktion med klarhet i klanger och det finns inget som stör den lugna stämningen. Kyle Carey sjunger behagligt och lågmält, ibland nästan viskar hon som för att inte störa. Det är vackert, men de sorgsna texterna sprider ett dystert allvar. Men stämningen är ändå lite trolsk, som att vandra genom en lummig skog och fundera på livets små och stora frågor.

De flesta låtar är original-kompositioner, men det finns även några traditionella gaeliska sånger och "Trouble in the Fields", en sång av Nanci Griffith.

"For Your Journey" sjungs nästan utan några instrument och är så stämningsfull och en given höjdpunkt. "Evelyna" är inspirerad av John Hiatt's "Crossing Muddy Waters". Men allra bäst är "Come Back to Me". Tror jag, eller den fina kärleksförklaringen i "Opal Grey", eller ödsligheten i "Tell Me Love". Jag kan mycket väl ändra mig vid nästa lyssning.

PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section!


fredag 20 juli 2018

Enastående...!!

Elliott Murphy & Olivier Durand, Blidösund, Stockholm, 2018-07-19


Jag har sett Elliott Murphy snart oräkneliga gånger, men jag är övertygad om att gårdagens spelning på Blidösund tillsammans med Olivier Durand var den abslout bästa. Fullt av glädje, ett varierat låtval, inte ett oinspirerat ögonblick, men framför allt en närvaro så lysande att det blev en fullständigt enastående kväll.

I pausen pratade vi några om att det här var, från första tonen i inledande "Drive All night" (i en ny fräsch skrud), något alldeles extra bra. Om vi då hade vetat hur enastående bra andra set skulle bli hade vi nog skakat på huvudet och sagt att det var omöjligt.

Olivier är en alldeles speciell gitarrist på många sätt. Dels så använder han en akustisk gitarr och förstärker den på olika sätt. Dels, och det är det märkvärdiga, så väver han in sina solon och effekter så att det ofta är omöjligt att säga när kompet övergår i solon, utan det växer liksom fram och det blir både vackert, effektivt och imponerande.

Elliott Murphy står ändå i centrum med sina låtar, sin sång och sin närvaro. Han är också en ypperlig gitarrist och samspelet mellan Olivier och Elliott sitter verkligen efter alla deras år tillsammans. De väver in sitt spel på ett sätt som är helt unikt och det är alldeles uppenbart att de trivs tillsammans på scenen.



Det går givetrvis aldrig att bli besviken på "You Never Know What You're In For" och den kändes lika angelägen som någonsin. Det är så lätt att glömma låtens budskap, trots att vi alla delar det...

En annan låt som kändes ända in i benmärgen var "Let Me In" från senaste albumet "Prodigal Son", en rktigt innerlig kärlekssång.



En riktigt obskyr låt, "Black to Blue", framfördes för första gången och här kunde vi höra exempel på Oliviers finkänsliga spel.

Kvällen kröntes för mig när mitt önskemål om att få höra "Caught Short in the Long Run" förverkligades i en helt suverän version, där Olivier Durand's spel på sin gitarr lockade fram så vackra toner och slingor att det här måste varit den bästa version jag hört av denna makalösa sång. Det betydde något alldeles speciellt för mig, av speciella skäl, att få höra den just denna kväll. Tack!

När man sett någon spela så många gånger och ändå får känslan av det var den allra bästa gången, då säger det verkligen något. En kväll jag kommer att minnas länge och som blir svårslagen...


torsdag 19 juli 2018

Picnic i Parken - en succé

Mikael Rickfors - 'Picnic i Parken', Stadsparken, Eskilstuna, 2017-07-18
+ Mike Beat and His Hopeless Strummers + Tom Petty Tribute + Kind of Blue


Stadsparken i Eskilstuna har för andra året i rad fått fyra små mini-festivaler och publiken strömmar till i mängder. I kväll var det 5000 personer, sägs det. Stort tack till Peter Torsén och Micke Byström som fixat det mesta av det musikaliska.


Kvällens huvudattraktion Mikael Rickfors bjöd på en timme med några av sina mesta kända låtar och en hel del berättande kring de flesta av dem. Därtill en akustisk version av "A Whiter Shade of Pale" på gitarr, som blev en riktig höjdare. Vidare även covers av Hollies hit "Bus Stop" och Percy Sledge's "When A Man Loves A Woman". Samt mängder av egna låtar, förstås...

Kvällen började med jazz från några av Eskilstunas främsta jazzmusiker och de spelade låtar från Miles Davis skiva "Kind of Blue". Snyggt och skickligt.

Walter Kurtsson gjorde sedan ett kort gästspel och jag tycker nog att det är dags att lämna den här figuren åt historien innan det blir ännu mer pinsamt. Inte min slags humor...

Några lokala förmågor körde sedan en hyllning till Tom Petty och man hade flera olika sångare. Som bäst blev det när det var lite mer "groove". Daniel Gildenlöw från Pain of Salvation var suverän som sångare på den avslutande låten.

Mike Beat and His Hopeless Strummers inledde med en helt makalös version av Gillian Welch's "Look at Miss Ohio". Massvis av stämmor och kvällens höjdpunkt för mig. Det fortsatte även bra, men ibland blev det lite för mycket enkelt country-stuk för mina öron.

Efter lite strul med ljudet avslutade Mikael Rickfors med gitarrist och stämsångare/slagverkare och det blev bättre och mer personligt än vad jag hade räknat med. Rickfors är ju rutinerad och tar ut svängarna på ett imponerande sätt.

"Picnic i Parken" har blivit ett uppskattat inslag i Eskilstunas sommar-utbud. Nästa år kanske det blir fem kvällar då det råkar infinna sig fem onsdagar i juli då. Det ser jag fram emot...!


onsdag 18 juli 2018

Nelson Mandela 100 år



"It is music and dancing that makes me at peace with the world, and at peace with myself".
- Nelson Mandela 1999 (då han dansade och sjöng på Johnny Clegg's framträdande).

Idag hade Mandela blivit 100 år. Något av allt klokt han sade som fortfarande är väldigt aktuellt och som vi aldrig får glömma:


Mycket viktigt att vi aldrig glömmer det...! Inför alla de utmaningar vi har i höst med valet och alla vardagliga värderingar och åsikter som så många vräker ur sig utan eftertanke.

Irländska Dolores Keane har gjort en av de bästa låtarna om Mandela:



Det finns de som efter sin död lever kvar i våra hjärtan...!