torsdag 12 juli 2018

Glädjerik dysterhet

Lisa Miskovsky med band - Marys Cafe, Eskilstuna 2018-07-12


Det sägs att "dark" och "darkness" är de vanligaste orden i Lisa Miskovskys låttexter. Det kan mycket väl vara så, men en sån här kväll är så fylld med vacker sång, härliga leenden och den norrländska mentaliteten känns både fräsch och positiv.

Mycket handlar om att det tydligt märks att Lisa Miskovsky tycker om att stå på secenen, att berätta små anekdoter och så detta trygga leende...! Med sig på scenen har hon Pelle Ekerstam på gitarrer och Kalle Lundin på piano och keyboards. Två duktiga och lyhörda musiker som är perfekta för Lisa Miskovskys musik.


Pelle Ekerstam har ett eget projekt kallat "A Beautriful Friend" och framför i duett med Lisa ett av numren. Man blir onekligen mycket intresserad av att kolla upp mer...

I övrigt får vi förstås höra "Driving One of Your Cars", Lady Stardust", "Acceptable Losses" och "Why Start A Fire". Plus flera andra från "Fallingwater": "Sing To Me", "Brand New Day" och "Take Me By The Hand" känns alla som självklara små pärlor. Mellan låtarna bjuder Lisa friskt på olika anekdoter och det verkar spontant och inspirerat. Och roligt...! Allt lite färgat av den stadiga och jordnära norrländska grundtryggheten.

Lisas röst firar stora triumfer och är verkligen en karakteristisk tillgång. Musiken är huvud-sakligen akustisk, men på en låt tar Lisa på sig elbasen och trummaskinerna används effektivt.

Som ett av de sista numren får vi höra Springsteens "Dancing In The Dark" i en akustisk, avskalad version. Snyggt och stämningsfullt, precis som det mesta denna härliga sommarkväll. Efteråt står Lisa och pratar med alla som vill växla några ord eller ta en bild.


Precis så här ska en sommarkväll vara...! Hade vi därtill fått höra "Back To Stoneberry Road" hade jag smält av välbehag. Så mycket glädje, så många leenden och så denna röst... Allt så fullt av en äkta enkelhet utan en tendens till uppblåst behov av att verka märkvärdig. Just det gör Lisa märkvärdig i mina ögon...! En riktig glädjespridare...!

På hemvägen ser jag blåljus i backspegeln och snart en demolerad bil i diket. Livet är skört och sårbart och vi behöver all glädje vi kan få... Denna kväll fick jag ovanligt mycket.


onsdag 11 juli 2018

Ett fynd efter 50 år...!


Gene Clark - "Sings For You" 2018

1967 spelade Gene Clark in några demos som varit mytomspunna sedan de först hittades på 80-talet. Omtalade ljudteknikern Michael Graves har restaurerat inspelningarna och när de nu ser dagens ljus för första gången är det i en förvånansvärd bra kvalitet.

Jo, jag vet, det har getts ut flera olika demo-utgåvor av diverse Gene Clark-inspelningar och alla har inte riktigt haft den kvalitet varken ljudmässigt eller konstnärligt som denne legendariske låtskrivare och sångare verkligen förtjänar. Men, det här är något annat. Här hör vi en musik-skapare långt före sin tid, med melodier av hög klass och sångtexter som jag inbillar mig att Dylan skulle varit stolt över. Just Bob Dylan har ju sagt att Gene Clarks sång "For A Spanish Guitar" är en de bästa sånger som skrivits.

"Sings For You" innehåller 8 sånger och av resterande låtar är fem från en annan upphittad acetate-inspelning kallad "The Rose Garden", samt en tidigare okänd demo "Till Today".



Gene Clark dog 24 maj 1991, på Dylans 50-årsdag (!), blott 46 år gammal, av ett brustet hjärta sägs det. Sedan dess har han sakta men säkert till viss del fått den status som han aldrig själv fick uppleva. Tiden går och mycket bleknar, men inte Gene Clark's musik...

Jag har skrivit en del om Gene Clark här på bloggen, här är några utvalda inlägg:

Gene Clark skulle fyllt 70 idag - Mest om en av de bästa sånger som gjorts: "The Virgin".

Känslan att dra iväg... - Om en annan väldigt bra sång: "Gypsy Rider".

No Other - Ett okänt mästerverk - Det sägs att Gene satt och tittade ut mot Stilla Havet och att dessa sånger kom till honom en efter en. "He wrote all these beautiful songs, and nobody cared" (Iain Matthews).

Nyupptäckta demos med Gene Clark - I en rättvisare värld hade Gene Clarks "White Light" från 1971 klassats som en milstolpe i skivutgivningens historia.

Seems my dreams are the wings of a spirit
This vessel's sails can't fill without
From its wind comes the light of inspiration
And the darkness of doubt
Gales of anger that wane into the calm
Please take me drifting far away
From the wordy and worldly explanation
Of the space we call today
- Gene Clark ("Silent Crusade")


fredag 6 juli 2018

Mirja Klippel - ännu en sökare



Mirja Klippel är en finsk tjej stationerad i Köpenhamn. Hon sjunger känsligt om att inte finna någon tillhörighet, om längtan och dekorerar sin musik så att den tar dig med på en resa full av suggestiva, drömska känslor.

Till Mirjas starka utlämnande sång och spanska gitarr lägger Alex Jonsson gitarrstämningar som vibrerar av närvaro och följdsamhet.



I dream about mermaids that fly
far across the wide open sky
the bitter berries of a cherry tree
I dream of something changing in me

I dream of being free from within
finally of letting go of my dear pain
I dream of being peaceful and strong
and hardly ever wrong

There’s a footpath through the old woods
through the sceneries of my childhood
though the trees are long gone now
the moon leads me there every night
- Mirja Klippel


EP:n "Lift Your Lion" släpptes 2016 och gav henne priset som “Songwriter of the Year" i Danmark. Hon jobbar nu med sin debutskiva som ska komma senare i höst.

Om du fascineras av de landskap som Ane Brun eller Anna Ternheim ibland målar upp så kommer du att finna samma sökande med en stark vilja att komma vidare i Mirjas drömska ljudbild.

Här kan du lyssna mer och fascineras:


You say we can’t make it but we will
Say we can’t take it but we do
The sun still rises above these shores
- Mirja Klippel


Mirjas musik drar med dig på en resa och fyller dig med fascination och en känsla av tillförsikt. Trots allt.

Länk:
Mirjas hemsida - med sångtexer, videos och mycket mer.


måndag 2 juli 2018

Fotbolls-VM

Jag har alltid gillat den här historien:

Skolfröken läser högt för klassen och när hon kommer till ordet "älva" undrar hon om någon vet vad en älva är för något. Janne räcker upp handen och säger:
- Det är en sån som Djurgår'n...
Fröken skrattar och svarar:
- Nej du, Janne, den älva jag tänker på har ingenting alls med fotboll att göra.
Janne lägger då till:
- Då är det AIK...



Min son Johan ritade denna bild när han var 11 år. En alldeles förträfflig teckning som verkligen visar fotbollens alla olika känslor: Se hur bollen på något sätt till slut passerar mållinjen och uppgivenheten i målvaktens blick när han förgäves försöker nå bolluslingen, kaoset där de andra spelarna ligger utslagna och inte kunde förhindra det hela. Samt glädjen och styrkan hos målskytten. För visst är fotboll känslor...!

Fotbolls-VM, den största turneringen för landslag, pågår ju för fullt. Det kämpas, dribblas, dras i tröjor och fuskas. Det görs mål på övertid, staffar missas och många av de favorit-tippade lagen åker ut som käglor. Bilder på jublande vinnare, gråtande förlorare och uppgivna supporters fyller medierna och alla diskuterar domslut och resultat in i minsta detalj. Visst är det både roligt och festligt och ska så vara. Det är fest och var fjärde år kan vi väl få bli lite galna och frossa i allt detta...

Lika svårt som att vinna VM, eller kanske ännu svårare, är det att göra musik om fotboll...
Men irländska Saw Doctors har två gånger lyckats med detta näst intill omöjliga projekt.
Först om spelaren som inte fick bollen vid ett friläge i "Broke My Heart":



I was standing on the edge of the parallelogram
Roarin' me head off
Pass it in
Play it in low
Don't hesitate or stall
Will you open your eyes
For Christ' sake pass me the ball
- Leo Moran & Davy Carton


Minst lika bra är sången om att åtminstone få vinna en enda gång:



To Win just once
That would be enough
So come all ye full-time small-town heroes
Cast away your in-bread fears of
Standing out from all the rest
The cynics and the pessimists
The self-indulgent almost rich
The blatant hurlers on the ditch
Time is passing, so come on
And face the ball, the game is on
- Leo Moran & Davy Carton


Och där snuddar de vid vad fotbollen är... Som livet. Som kärleken.


fredag 29 juni 2018

Nytt med Jayhawks

I mitten på juli släpps Jayhawks nya skiva "Back Roads And Abandoned Motels". Jag måste erkänna att jag blev lite överraskad, av någon anledning så betraktade jag deras senaste album "Paging Mr Proust" från 2016 som någon slags avslutning. Gary Louris börjar komma till åren och den skivan finansierades med pengar som insamlades för projektet.

Men så kom ju Ray Davies och lånade Jayhawks som kompband på sin senaste utgåva och nu så kommer en skiva med låtar som Louris knåpat ihop tillsammans med andra personer som t.ex. Jakob Dylan. Deras "Gonna Be A Darkness" fanns ju på ett soundtrack och är en helt underbar låt om döden. På nya Jayhawks-skivan sjungs den av Tim O'Reagan. Även Karen Grotberg får för första gången på skiva en sång att sjunga.

Här berättar Gary Louris om den nya skivan:



Och här har vi "Everybody Knows", en låt med det typiska Jayhawks-flytet:



Det låter tveklöst mycket bra...!

Några Länkar:
Jayhawks hemsida - Alltid mycket att läsa där.
Jayhawks album coming
- Allt om den nya skivan.

torsdag 28 juni 2018

Visst är det härligt att bli läst...!

Så var då antalet besökare uppe i mer än 100 000...

Någon som tog en print-screen-bild på mätaren när den precis passerade 100 000?
Fina priser i form av CD-skivor som "Hemifrån" skänkt finns att hämta...!

Maila bilden till art(at)thirsty-boots.com !!


onsdag 27 juni 2018

Mer svenskt som växer

Love on Drugs - "Solder" - Paraply Records 2018
Det här är Thomas Ponténs andra skiva som 'Love on Drugs'. Tidigare var han med i en svensk country-rock grupp kallad 'Little Green' som gjorde ett par fräscha skivor.
Nya skivan "Solder" har en del country-stänk, men känns mer som en blandning av pop och americana, ibland även lite hederlig rock'n roll. Enkelt, jordnära, men också små melodislingor som attraherar mina öron.
Först tyckte jag att det var lite väl trallvänligt, men det finns något som gör att man vill lyssna fler gånger. Som den inledande "Busy", en riktigt bra låt med härligt flyt.

Och så den underbara tolkningen av Joni Mitchells "Night Ride Home". Det är sällan en Joni Mitchell-cover känns så ärlig och känslig. En annan favorit är den lite tuffare "Gone Away".
Inget omvälvande, men det räcker långt med låtar som gör en pigg och lättar upp vardagliga göromål. Och som man gärna vill återvända till...!

Calle Karlsson - "Monterey Serenade" - EP Paraply Records 2018
Att heta Calle Karlsson kanske inte är det mest unika om man vill få uppmärksamhet, eller får det möjligen motsatt verkan...?
Calle har hur som helst gjort en sympatisk EP med fem låtar med varierande sound. Det är lite country-rock även här, men det finns fler tydliga influenser. Den luftiga produktionen lyfter sångerna och Calles lite småhesa röst känns direkt hemtrevlig och angelägen i sin enkelhet.
Calle Karlsson har bl.a. under många år jobbat som trubadur på olika hak. Men han har ändå hunnit med 7 CD-utgåvor...

Två låtar fastnar direkt: "Shoreline" med sitt suggestiva djup och tänkvärda text om kärlek och fred. Men det är "Seize The Day", där Annika Fehling och Patrick Rydman gästar med sång respektive gitarrer, som är det stora fyndet. Har verkligen ingen skrivet den här låten tidigare? Den lite mer elektriska ljudbilden passar perfekt. En låt att börja dagen med...

Länkar:
Calle Karlssons hemsida
Love on Drugs på Soundcloud.


söndag 24 juni 2018

Patrick Rydmans nya projekt

Sawdust & Rust - "Leaving A Memory" 2018

Sawdust & Rust uppstod efter ett möte på Grönland mellan Benjamin Petersen, med artistnamnet "Son Of Fortune", och svenske gitarristen/sångaren/producenten Patrick Rydman, bl.a. delaktig i grupperna "True North" och "My Quiet Companion". Patrick är mannen bakom den fantastiska låten "Shouldn't It Be" med de senare.



Det nya projektet "Sawdust & Rust" innehåller starka sånger med influenser av både pop, visa och lite världsmusik. Patrick sjunger förträffligt och har en stämma som ger både djup och känsla åt sångerna. Allra bäst kommer han dock till sin rätt i de något lugnare numren "The Shade of Your Skin", titellåten "Leaving a Memory" och avslutande "Forgetting You".

Ett par låtar har ett helt annat sound med snärtigt blås. "Tumbling Dice" har däremot en tuffare attityd och får ett tungt gung som hamnar mitt i prick.

En trevlig skiva med några riktiga höjdpunkter där Patrick Rydmans starka röst kommer till sin fulla rätt.

Länkar:
Sawdust & Rust - Hemsida där du kan höra smakprov på hela den nya skivan.

My Quiet Companion - Hemsida med bl.a alla sångtexter och mycket annat av intresse.

True North Trio - Patrick Rydmans grupp med Eva Hillered och Janni Littlepage.


onsdag 20 juni 2018

Snart 100 000 besökare...!!


534 besökare på bloggen igår och de flesta läste om FJK... Näst högsta siffran någonsin!

Plötsligt är det bara drygt 400 kvar till den magiska siffran 100 000... Det är helt ofattbart...

Den som kan ta en print-screen-bild på mätaren när den precis passerat 100 000 lovas härmed ett litet pris av något slag! Skicka bilden till art(at)thirsty-boots.com så får vi se vad jag kan hitta på... Om ingen får exakt siffra, så vinner den som är närmast.

PS: Egentligen är gränsen nog redan passerad då tiden från augusti 2009 till och med juni 2010 inte gav några markeringar i statistiken. Men, det spelar ju ingen roll, vi kör på den offentliga siffran, det blir liksom roligare då...


tisdag 19 juni 2018

FJK i högform - som vanligt

FJK - Musikbåten Blidösund 2018-06-18


Så var det då dags för årets första FJK-spelning på Blidösund. Jag konstaterar bara att, trots yttre personliga omständigheter, så mjuknar jag upp och dras med i vågorna av FJK:s spontana infall, härliga stämsång, djupa texter, humoristiska mellansnack och en stor portion musikalitet med vilja och mod att låta det släppa och se vart det hamnar...


Sen vill jag bara säga: Mats Klingströms "Man Borde" och Christer Jonassons "Allt Jag Ville Ha" är två av de bästa låtar som skapats, alla kategorier...!! Båda får vi höra i riktigt suveräna versioner.


Anders Forsslund skojar till det alldeles otroligt emellanåt. Han sa ironiskt något om att det "aldrig varit roligt". Strax därefter så skiner glädjen igenom mer än någonsin när de rockar till det med "Kyss Mig Ramona". Då är det drag, glädje och spontanitet så det nästan bubblar över. Kvällens höjdpunkt. Kanske. Det fanns ju ganska många....


fredag 15 juni 2018

Lyssna på Dawes nya redan nu...!

Den 22 juni släpps Dawes nya album "Passwords". Jag väntar med spänning på vilken väg denna älskade grupp ska ta nu...

Ska de fortsätta experimentera som på förra albumet "We're All Gonna Die"? Finns det någon ny stökig och ganska ointressant skapelse som "When the Tequila Runs Out"? Finns det någon ny egenartad pärla liknande "Somewhere Along The Way"?

Ska de återvända till det enkla, men geniala sound de tidigare hade?

På NPR kan du redan nu lyssna på "Passwords" i sin helhet:
First Listen: Dawes, 'Passwords'

Det låter intressant! Det låtar mycket bra! Dags att lyssna in sig ännu några gånger...!


måndag 11 juni 2018

Hyllning till Danny Kirwan

Danny Kirwan har alltså lämnat oss och jag tycker det är underligt att han inte fått ett större erkännande. Hans gitarrspel, hans ljusa röst och hans kompositioner är för mig utan tvekan Fleetwood Macs finaste ögonblick.



Hör här ovan när han som tonåring spelar blues och duellerar med Peter Green. Det är inte underligt att Peter Green sagt att Kirwans entré i Fleetwood Mac öppnade upp nya dörrar och fick honom själv oerhört inspirerad. Det var något magiskt med deras möten och det syns väldigt väl i nästa klipp:



När sedan Peter Green lämnade gruppen var det Danny Kirwan som under några år styrde "skutan", med viss hjälp av Christine McVie och Bob Welch. Men det var Kirwans låtar som var de som stod ut. Lyssna på "Sands of Time", hur stämningar vävs samman, liksom virvlar vidare och hur Mick Fleetwoods trummor gav ett flyt som är sällsynt än idag:



Danny Kirwans solo-skivor är inga mästerverk och spretar åt för många håll, men det finns en del låtar som är så typiskt "Kirwan-vackra" och så suggestiva att de är som en prototyp för hur suggestiv musik kan låta. "Cascades" är en pärla på alla sätt och vis:



"Rolling Hills" skulle i ett mer ambitiöst arrangemang kunna blivit hur bra som helst:



Jag avslutar med ett par länkar för er som vill läsa mer om Danny Kirwan och om hur man kan uppskatta hans musik:

Fleetwood Mac's Forgotten Hero - Jim Farber hyllar Kirwan.

Danny Kirwan, the Sad, Beautiful Ghost of Fleetwood Mac - Ännu en hyllning, här från Tim Sommer på The Observer.


söndag 10 juni 2018

Danny Kirwan hittad död

Danny Kirwan var för mig, tillsammans med Peter Green, Fleetwood Macs viktigaste medlem. Utan att förringa vad Lindsay Buckingham med flera gjort under nästan 40 år, så var Danny Kirwan den som gjorde de vackraste låtarna, de sprödaste gitarrsolona och framtvingade ögonblick av intensiv känsla.

Jag hade tänkt skriva om att Jayhawks har en ny skiva på gång och att låten Gary Louris skrev tillsammans med Jakob Dylan, "Gonna Be A Darkness", kommer att finnas med. När budskapet då dyker upp att Danny Kirwan hitttats död, bara 68 år gammal, ja, då passar låten bättre än något annat...



Danny Kirwan upptäcktes som 17-åring av självaste Peter Green och blev erbjuden att bli medlem i Fleetwood Mac. Det första de gjorde var "Albatross"...! Green har hävdat att han aldrig kunnat åstadkomma "Albatross" utan Kirwan. Sedan gjordes "Oh Well"...

När Peter Green lämnade bandet blev Danny Kirwan frontfigur, som gitarrist, sångare och låtskrivare. Kirwan bidrog med oerhört vackra låtar och ett suggestivt gitarrspel, som i "Dust", och han förtjänar mycket större uppskattning än han någonsin fick.

Tyvärr blev den så musikaliskt harmoniske, men privat temperamentsfulle, Danny Kirwan mer och mer psykiskt instabil och drog sig undan den officiella musikvärlden. En oerhörd talang som sedan dess oftast levt som hemlös alkoholist...

Av det Kirwan skapade själv kommer jag en sån här dag föstås att tänka på hans vackra tonsättning av dikten "Dust":



When the white flame in us is gone
And we that lost the world's delight
Stiffen in darkness, left alone
To crumble in our separate light
When your swift hair is quiet in death
And through the lips corruption thrust
To still the labor of my breath
When we are dust, when we are dust
- Rupert Brooke (poet om ej krediterades som medkompositör)


Eller kanske den instrumentala "Sunny Side of Heaven" från "Bare Trees", Danny Kirwans sista skiva med Fleetwood Mac 1972:



Jag vet att han inte gjort mycket av värde sedan dess, men han var en av de få låtskrivare som lärde mig hur något extremt vackert också kunde innehålla mycket starka känslor. RIP Danny!


lördag 9 juni 2018

Kersten de Ligny

Kersten de Ligny är, som jag skrev i torsdags, bakgrundssångerska hos och livskamrat med Ad Vanderveen. En oerhört uttrycksfull och sympatisk kvinna med en röst som gör mig svag i knäna. Ibland får hon kliva fram i rampljuset. Den här har jag haft på bloggen förr, men den tål att visa i repris:



Ännu en underbar tolkning, denna gång av John Gorkas "Houses In The Field":



Tidigare sjöng och spelade Kersten med Stef White och de gjorde 2006 en fin skiva tillsammans:




torsdag 7 juni 2018

Soul Power

Ad Vanderveen - Ännu en artist som vilat ett tag... och som är så förbluffande bra!



What keeps you going in a time like this
With all that's going wrong
If only knowing for one moment of bliss
What keeps you hanging on
It's got to be soul power
Right inside of you
Soul power
See you through
Shine on right through a shower
Cause you're living on soul power
- Ad Vanderveen


Ad Vanderveen är holländaren med halvkanadensiskt påbrå som spelar gitarr som en gud, skriver ruskigt bra låtar och sjunger med en angelägen närvaro. Vare sig det är mer akustiskt eller stökigt garage-stuk. Liksom sin förebild Neil Young.

Att han sen omger sig med bra musiker och den sensuella sångerskan (och livskamraten) Kersten de Ligny gör ju inte saken sämre.


lördag 2 juni 2018

Look out for my love...

Visst är det underligt: Man kan ha "glömt" att lyssna på någon gammal favorit... Det kan röra sig om år, kanske ganska många år...

Och ändå är varje gitarrton, varenda inandning, varje liten känsla, lika bekant som din egen spegelbild. Antar att det är ett tecken på kvalitet och på kreativitet...



Neil Youngs akustiska skiva "Comes A Time" släpptes i oktober 1988. Det är snart 40 år sedan...!

Jag undrar hur många av dagens "kändisar" som någon kommer att lyssna på om 40 år...


lördag 26 maj 2018

Summertime...

Ur tid är leden... Nej, hur var det nu? Ur led är tiden...! Först får vi ingen vår alls, eller en dryg månad senare än vanligt, och sen blir det högsommarvärme direkt... Man undrar ju om det är vi människor som påverkar natur och klimat så att "det naturligt fungerande" inte längre riktigt funkar som det ska...??

De senaste månaderna har jag i alla fall förstått mer och mer hur vi håller på att fördärva oersättliga värden bara för att ekonomin styr, girigheten styr, tillväxten styr, pengar styr, cash, cash, cash... Blir det något kvar så kan vi väl tänka lite på miljön, men bara om det inte hotar vår ekonomiska tilläxt... Borde det inte vara tvärtom...??

Men sommar är det och det är ju inte så tokigt för stunden... Mona Wallin, som jag nyligen skrev om, gör här en vidunderlig version av den gamla klassikern:



Låt oss njuta av sommaren, av värmen, av ledigheten...! Låt oss möta varandra när vi nu tillbringar större del av tiden utomhus. Kanske vi då bättre förstår oss på varandra och lär oss uppskatta olikheterna...! Kanske vi då lär oss att det räcker med lite, vi måste inte frossa...!

Njut av allt det som är härligt med sommaren...! Solen... Ett friskt regn när det som mest behövs... Njut av trädens skugga och deras envisa kamp att göra luften mer hälsosam... Njut...!

Men gör det utan att ta bort möjligheten för kommande generationer att få göra detsamma...!!


onsdag 23 maj 2018

30 år som pappa

Det finns förändringar som är så avgörande att man kan avgränsa livet före och livet efter...


För 30 år sedan blev jag pappa för första gången och det är kanske den största förändringen i livet. Jag var då 32 år och nu fyller han 30... Tiden går så fort...

Vad kan passa bättre än Dylans "Forever Young"?



May you grow up to be righteous
May you grow up to be true
May you always know the truth
And see the lights surrounding you
May you always be courageous
Stand upright and be strong
And may you stay
Forever young
- Bob Dylan


söndag 20 maj 2018

Ännu mer svensk americana

Mona Wallin - "To Build A Fire" 2018

Det är lätt att tycka om Mona Wallins skiva. Jag tänker att låtarna hänger ihop, att det finns ett speciellt sound genom hela skivan och även om låtarna är bra är det främst helheten som berör. När jag sedan läser vad Mona säger om sin debutskiva stämmer det perfekt:

“I really wanted the process and the sound to connect to an era in music that was more about the whole record than just one song. And I didn’t want it to sound complicated with big arrangements and too many things going on. I wanted it to sound authentic and grounded. The songs are so connected to where I come from and they speak much about my longing for home and my journey towards this record. I also wanted the record to connect to that time in my life when I discovered music and it was about the whole album, from the songs to the order of the
songs to the cover of the album. Everything about the record mattered back then, not just weather the song would be played on the radio or not. This record has through the whole process always been about more than writing songs. It has also been about me and my journey to reconnect to myself. I always have been able to do that by spending time in the wilderness. Nature humbles me”.



Detta hindrar dock inte att flera låtar är väldigt tilltalande i sig själva. "Cold Came Back" sitter direkt och jag kan höra den om och om igen utan att tröttna. "Gold Dust" har ett djup och är kanske albumets absoluta höjdpunkt. Avslutande "Higher Grounds" knyter samman hela skivan med sin avskalade hudnära stämning.



Erik Ivarsson bidrar med sympatiskt och engagerat gitarrspel och får verkligen en del låtar att lyfta ordentligt. Men även hans spel underordnar sig helheten. Det låter enkelt att beskriva, men är inget annat än stor konst att åstadkomma.

Några länkar:
Mona Wallins hemsida - med många länkar och härliga bilder.

Mona Wallin på Soundcloud - Här kan du även höra underbara tolkningar av bl.a "Summertime", "This Land Is Your Land" och "I'm So Lonesome I Could Cry".


torsdag 17 maj 2018

Varma dagar...

Det är högtryck, varmt, och tröjan man nyss tog på känns redan ofräsch....

Större delen av mitt liv har jag flytt in i skuggan när det blir för varmt. Men de senaste åren har jag börjat uppskatta solen lite mer. Men med en viss måtta...!

För mig är fina sommardagar framför allt att käka frukost ute i den friska morgonluften. Att känna vinden fläkta. Alla glada människor. Att se naturen frodas i all sin prakt. Och så dessa underbara kvällar då luften åter infinner sig uppfriskande och mindre kvalmig, svettig och...
jo, påfrestande.



Chris Burroughs har gjort några bra skivor och hans sång "Room Enough and Time" är en av mina absoluta favoriter, en lysande skildring om vad kärlek och relationer är till för.

På samma skiva, "Loose", finns även "The Hottest Day in the Hottest Year". Den passar oerhört bra nu när de varma dagarna avlöser varandra...


söndag 13 maj 2018

Ännu starkare

Ibland behöver musik och favoritlåtar få vila ett tag... Det har varit några månader när jag inte lyssnat på Whitehorse och förra årets absolut bästa låt "Die Alone".

Så råkar jag snubbla över denna avskalade version och samma känslor väller fram och erövrar varenda por i min kropp...!



We were hoping for love
But we got something else
We got cheap shots
And blind spots
An ice cold that never melts
- Whitehorse


Lite distans... En liten paus... Och sen... Ännu starkare...


torsdag 10 maj 2018

Annika Fehling Trio

AFT (Annika Fehling Trio) - "In The Universe" - Rootsy 2018

Annika Fehling har gjort mycket under åren: Från jazz till Melodifestivalen 1998 till egna singer-songwriter-låtar med klass. Hennes AFT har kommit med sin första skiva och den imponerar och förbryllar.
Det är svårt att fånga in den, rätt var det är springer de iväg i en annan riktning. Ibland är det finstämt och suggestivt och plötsligt så väsnas de på ett tungt och stökigt sätt.

Annika själv sjunger, skriver låtarna och spelar akustisk gitarr. Christer Jonasson spelar alla möjliga gitarrer med den äran och Robert Wahlström bidrar med framför allt slagverk, men har även producerat.



"Mother Earth Song" sticker ut, en helt otroligt stark och rörande sång om att leva i balans med naturen. Den passar mig i dessa tider som handsken på handen. Kan mycket väl vara årets bästa låt...

Som sagt, det spretar åt många håll och ändå finns en gemensam stämning som en röd tråd rakt igenom. Svårt att beskriva, men jag känner samma harmoni och förtrollning som på Scott Merritt's "Of", och det är det finaste beröm jag kan ge...

"Mouthful of Wishes" är ännu ett exempel på hur Annikas ibland viskande sång vävs samman med gitarrslingor och talande slagverkskomp. Tillsammans leder de oss in en förtrollad och fascinerande värld.



Det kan ta några lyssningar att hitta in i AFT:s musik, men det brukar ju alltid vara ett tecken på kvalitet. Och "Mother Earth Song" får ingen musikälskare missa...!

Länk: Annika Fehlings hemsida.


fredag 4 maj 2018

Sarah Jarosz på Shrewsbury Folk Festival

Sarah Jarosz är bara 26 år, men redan en etablerad musikskapare med en härlig blandning av musikalitet och suggestiv närvaro. Det närmaste jag kan komma på att jämföra med är Gillian Welch och det är ju minsann inte fy skam.

Hon gjorde skivdebut 2009, bara 18 år gammal, och visade direkt vilken oerhörd talang hon var. Hon spelar mandolin och akustisk gitarr med en bluegrass-kryddad känsla och sjunger klart och med en självklarhet som bara känns rätt från första stund. Hon är ingen dålig låtskrivare heller.

Här är en dryg timme med Sarah och hennes band, så fascinerande och med en sprudlande muskalitet och ett uttryck så man häpnar... Gitarristen Anthony DeCosta är också ett fynd med en sällsynt expressivitet...



73 muinuter att njuta av, fascineras av, häpnas över och att ta till ditt hjärta...


måndag 30 april 2018

Tätt, suggestivt och ibland helt magiskt


Deep Dark Woods + Kacy & Clayton - Kägelbanan, Stockholm 2018-04-29

Visst har jag hört talas om att någon varit med i både förband och huvudattraktion, men att ett helt band till 4/5 är samma band men ändå två olika grupper, det måste vara unikt.


Först ut var Kacy & Clayton med Ryan Boldt på bas och Mike Silverman på trummor. Soundet var tätt, basen kraftig och det "sitter" så perfekt som det är möjligt. Många av låtarna känns ibland lite lika varann, men vad gör det när Kasy Anderson sjunger så inspirerat och vackert och Clayton Linthicum knäpper och sprätter ut häftiga toner på sin elgitarr. Kacy's akustiska gitarr ligger högt i mixen och blir ett perfekt komplement, först trodde jag det var en gitarrist till som jag inte såg på scenen. Det är lite som tidiga Fairport Convention, med mer americana-stuk.

Efter en kort paus börjar så Deep Dark Woods och då har Ryan och Clayton bytt instrument.
Ryan Boldt dominerar på scenen med sin sång och sin coola arbetar-look. Några gånger bjuder han på kantiga gitarrsolon som blir helt magiska. Clayton lirar nu bas med den äran och han och trummisen Mike Silverman är samspelta som om de hade spelat ihop i evigheter. Ny på scenen är gitarristen Evan Cheadle och han förgyller soundet med sitt lyhörda spel. Kacy har nu en lite mer undanskymd roll, men lägger ibland på helt underbara harmonier.
I "The Winter Has Passed" sjunger hon några toner så himlastormande vackert att jag nästan får svindel.

Deep Dark Woods bjuder på både gammalt och nytt och soundet är fortfarande tätt, suggestivt och ibland helt magiskt. Efter "The Banks of Leopold Canal, nästan 10 minuter lång, är jag så upprymd att jag tänker "så jävla bra, kan inte bli bättre".


Kvällen avslutas med att Ryan och Kacy ensamma på scenen sjunger "Babes In The Wood". Vackert och rörande, avskalat och ändå pampigt. Ett mycket fint slut på en kväll som jag kommer att minnas med välbehag...

Efteråt får jag ett kort samtal med gitarristen/bassisten Clayton Linthicum. Senast jag såg honom var för fem år sedan och då stod han blygt still på scenen men spelade häpnads-väckande magiskt på sin elgitarr. Han berättar att den turnén var hans absolut första och att
han spelat mycket mer sedan dess.
Nu skuttade han omkring på scenen och pratade och sjöng utan minsta tecken på återhållsamhet.
Han får mitt visitkort med bloggens adress och säger direkt att Thirsty Boots är Eric Andersens låt. Clayton må vara ung, men kan sin musikhistoria väl och han förvaltar den minst sagt lika väl.
Det ska bli spännande att se vad denne unge man kommer att skapa och bidra med i framtiden.

Deep Dark Woods må vara Ryan Boldt's band, men på scen så bidrar alla medlemmar friskt och resultatet är ett band som låter som om de spelat tillsammans i evigheter och känner varandras karaktärer utan och innan. Faktum är att bandet bakom Boldt helt har bytts ut de senaste fem åren, men ändå låter det definitivt som Deep Dark Woods och det låter enastående bra och stimulrerar fantasin. Soundet är tätt och innehåller små ingredienser som tillsammans blir något stort, suggestivt och ibland helt magiskt.


lördag 28 april 2018

Dawes nya skiva kommer i juni



Dawes tillhör en av de grupper/artister som får mig att ruskas om när jag hör att en ny skiva är på gång. Nu är det så att 22 juni släpps deras nya album "Passwords", producerad av Jonathan Wilson.

Fyra av låtarna har spelats live, så här är en liten förhandsvy av dessa.



Taylor Goldsmith skriver på bandets facebook-sida så här:

"Hi folks. Taylor here. As you’re probably aware, it’s a wild time to be alive. There are a lot of thoughts and feelings we feel less inclined to share than we ever have before. At least in my lifetime. A lot of controversial conversations that feel like they only serve as something for the next person to crumple up and toss aside. So it’s with all that in mind that we are proud to announce our new album ‘Passwords.’ In this rapidly approaching age of transparency, passwords can feel like this last vestige of a wall between a world we can see and one we can’t. Having a password allows you to gain access to some information or perspective that you didn’t have before. In that sense, I like the idea of looking at a song as a password - an opportunity for some sort of insight that had previously been unavailable to you. And that goes for the singer as much as the potential listener, I promise. :) These songs are about everything to the extent that any Dawes record has been...but in this case there is more of an objective...at least for us - to think a little harder about not just how but WHY we (not just ‘you’ or ‘I’ but ‘we’) feel the ways that we do. What small steps can be taken to revisit these old ideas of empathy? How can we develop a form of communication that goes beyond making sure you’ve said your piece and accurately aims at being heard?"

Det låter ju lovande, minst sagt. De två låtarna ovan verkar vara i typiskt Dawes-stuk och därtill så imponerar verkligen de här två akustiska sångerna:

"Crack the Case" om hur mycket konstigt som händer utan empati i dessa tider:



"Never Gonna Say Goodbye" - en vacker kärlekssång Taylor skrev till sin älskade Mandy Moore:



22 juni...!! Ett stort kryss i min almanacka...!


fredag 27 april 2018

Dags för Deep Dark Woods igen



Jag såg Deep Dark Woods i Stockholm för nästan exakt fem år sedan och skrev efteråt så här:

"Jag har ansett Deep Dark Woods som ett av de mest spännande "nya" banden och såg fram emot deras första konsert i Stockholm. De började förtroendeingivande med "The Banks of Leopold Canal", en suggestiv melodi full av melankoli och mystik. Sedan kom flera mer rockiga nummer, kompetent och bra, men utan den riktiga gnistan. När de sen drog ner på tempot så började något enastående att hända: Låtarna växte i längd, solon som verkade framklämda på ren inspiration vävdes in och känslor vibrerade likt trollspön i luften. Så otäckt bra att jag inte varit med om maken på mycket länge. Jag hade ju inte trott på sådana musikaliska äventyr och utsvängningar... Den avsluande timmen var inget annat än magisk."



Så här skriver Rootsy om gruppen:

"Det mörka, den alltid suggestivt makabra skönheten i melodierna och de krypande, lockande, nästan febriga texterna som kryper under huden. Med ljuvligt vackra låtar som befolkar gränslandet mellan saga och skräck, där har Deep Dark Woods markerat sitt alldeles egna revir bland Americana-musikens största. Så kanadensare de är.

Ryan Boldt och hans band ger sig ut på en odysseé i ett landskap där gränserna är utsuddade, där den amerikanska sångboken skrivs om , blad för blad.

Han är en surrealistisk sagoberättare, en magiker och en cirkusdirektör, en domptör. Bandet är tajt och säkert, och invaggar oss ömsom i falsk trygghet av igenkänning för att sen dra med oss in i mörka snår av melodier, ömsom behagligt i en säker famn, en vaggvisa i rocktappning, en ballad.

Präriens gräs rasslar, tonerna blir högre, vi vävs in i ett drömtyg. I journalistiska termer placeras bandet väldigt ofta i det spännande gattet mellan Nick Cave och Neil Young,där händer det någonting väldigt speciellt. Mötet av genrer, som skapar sin egen logik.
Det finns inga gränser för Deep Dark Woods trollbindande musik. Inga regler, ingen annan logik än musikens egna."



På söndag spelar Deep Dark Woods i Stockholm igen och Kacy & Clayton är både förband och med i gruppen. Det kan bli en härlig kväll...


tisdag 24 april 2018

Lagar och Lagar och Pengar

Vad ska vi säga till barnen?
Att vi inget visste?
Ska vi säga till barnen
Att vi bara klättrade?
Vad ska vi säga till barnen?
Att vi aldrig tittade ner?
Ska vi säga till barnen
Att vi tänkte inte på er?
- Christine Hellqvist



När samma och samma inte är samma
Olika och olika inte är lika utan olika
När pengar är pengar alltid oavsett

Börjar tro att lagar om natur och miljö
Skrivs för att det ska se bra ut
Inte för att något ska bli bättre
eller för att skydda den enda jord vi har

Är vi så förblindade
Att våra pengar är större och viktigare
Än det vi lämnar till våra barn?

- ArT 2018-04-24


lördag 21 april 2018

Sandy Denny 40 år senare



Det finns ögonblick när det kändes som om hjärtat skulle stanna... Ett sådant var det för mig den 21 april 1978. Min bror ringde och frågade om jag visste att Sandy Denny hade dött...

Det har nu gått 40 år sedan dess och Sandy har till slut fått något av den status hon alltid förtjänade: Böcker, boxar med skivor och ett nytt intresse för hennes musik... Den underbara demo-inspelningen av "Like An Old Fashioned Waltz" är en av otaliga inspelningar som till slut sett dagens ljus.

I augusti 2006 släpptes "Under Review", en drygt två timmars dokumentär om Sandy Denny. Det finns perioder i filmen som är lite sega, men det finns också gyllene ögonblick som ingen borde missa...







Del 4 saknas, men en del av innehållet finns här (Dave Swarbrick berättar mycket personligt):



Ännu ett intressant reportage, med Richard Thompson, Ashley Hutchings och Linda Thompson frikostigt berättande:



Sandy var unik och det finns ingen ens jämförbar...Inte då. Inte nu. Förmodligen aldrig...


tisdag 17 april 2018

High

Morgan Erina har nu definitivt bestämt sig för att göra en ny skiva och hon har börjat planera och skriva låtar... Det gör mig verkligen glad, fast någon tidsplan verkar det inte riktigt finnas än. Hur som helst så låter det hela väldigt spännande!

Här en låt från när hon, för två år sedan, senast hade release-party:



Den får hon gärna ta med på nya skivan...!