lördag 20 januari 2018

Fler bra skivor från 2017

När jag i slutet av december sammanställde "Årets bästa skivor" så lyckades jag av någon anledning glömma bort flera som borde varit med på listan, så här är en liten komplettering:

Bruce Cockburn – ”Bone on Bone” - Bruce är tillbaka med en riktigt bra skiva. Fräsch och full av knipskarpa kommentarer om den värld vi lever i och så, förstås, ett alldeles makalöst gitarr-spel...

Water and Sand - "Water and Sand" - Todd Thibaud och Kim Taylor, två riktigt duktiga singer/songwriters som alltid fått hålla till i skyumundan har tillsammans skapat en lågmäld melankolisk skiva som berör och tål både att lyssnas på noggrant och som en rofylld stämningsskiva att låta gå i bakgrunden. Imponerande låtsnickeri! Varma och engagerade röster. Mycket bra...!!

Chris Hillman – ”Biding My Time” - Hillmans första på väldigt länge och tråkigt nog det sista som Tom Petty, som producent, var med och gjorde. Chris Hillman är påtagligt skarp även på gamla dar, en lirare ända ut i fingerspetsarna...

Säkert - "Däggdjur" - Sveriges egna lilla finurlige låtmakare, udda och personlig, och som vanligt bättre än de flesta.

Eric Andersen - "Mingle with the Universe: The Worlds of Lord Byron" - Det räcker att Eric Andersen tar ton med sin djupa röst för att den melankoliska stämningen ska infinna sig, men det finns också en känsla i Erics musik som alltid känns lika äkta. Här har han tonsatt dikter av Lord Byron och det lårter som Eric Andersen alltid brukar: Djupt berörande och, som någon sade, "med både Bob Dylans ordflöde och Leonard Cohens djup".

Deborah Henriksson - "Near and Far" - Nästan 40 minuter med mycket vacker musik och Deborah Henrikssons härliga stämma, musik som fyller varje tomrum med stämning...
Läs mer här!

Ken Dunn - "Wondrous Beauty" - Musikaliskt har Ken Dunn på denna sin 7:e skiva skalat av melodierna till ett mer "trubaduriskt" sound och låter sin egen gitarr, Anna Green's piano och Tyler Beckett's fiol skina i förgrunden. Läs min recension här!

Talbot Brothers - "Gray" - Stämsång! Det är ju något magiskt med brödrastämmor, och Talbott-bröderna lever väl upp till de mest omtalade. Läs mer här!

Catherine MacLellan - "If It's Alright With You: The Songs of Gene MacLellan" - Catherine MacLellans nya skiva innehåller nytolkningar av hennes pappas sånger. En skiva som är fullkomligt proppfull av kärlek, det strilar fram ömhet och värme i varenda ton. Att Gene stod Catherine väldigt nära är något som verkligen märks. Läs min recension här!

... och så höll jag nästan på att glömma:

Lars Winnerbäck - "Vi Var Där" - 4 LP med det mesta och bästa från Winnerbäcks starka konsert-serie i avskalad form. Jag såg honom i Uppsala i februari och det var sensationellt bra...

Så, nu har jag uppdaterat det hela... Rätt ska vara rätt...!


onsdag 17 januari 2018

Mystiskt och omtumlande med Caroline Wickberg

Caroline Wickberg - "I'm Not Mad" EP, 2018

Ett par trummor bankar igång första låten "December", in kommer distinkta basgångar som leder oss in i mystiken, rakt in bland mörker och tungsinta suggestiva toner. Caroline Wickbergs röst kommer sen in och fyller på med mer melankoli, uppblandad med skör ömhet. Det är mörkt, men intensiteten framkallar lite ljus och jag lyssnar andmäktigt och kan inte slita mig...
Nästa sång, "I'm Not Mad" greppar tag i stämningen direkt och makar sig fram med sökande frustration som värmer som en varm kopp kaffe en blåsig vinterdag. Och så fortsätter det...

"When I Stood You By" kryper in under skinnet på mig, basgångarna leder varsamt framåt, djupare inåt, mystiken fördjupas... Jag känner mig hemmastadd i det utanförskap Caroline sjunger om, har hon spionerat på mig....? "Wedding Crasher" är riktigt långsam, men med en isskarp ödslighet och jag är förundrad över hur vackert allt känns... Här finns tystnad och skrämmande ensamhet... Caroline sjunger "There's too much darkness in you..." och jag njuter så jag darrar... "Mid July" avslutar sedan denna imponerande starka EP med några försiktiga förhoppningar, men en orolig ljudbild förmedlar tvivel och när de fem låtarna är slut efter drygt 23 minuter sitter jag helt tyst och undrar vad det var för krafter som drog iväg med mig...
Jag lyssnar fler gånger och upptäcker nya nyanser och känslor hela tiden...

Denna EP är gjord av Caroline Wickberg, en ung tjej som 2009 gjorde sin första EP, "Postcards in Theory". Hon har jobbat som ljudtekniker och nu har hon skapat dessa låtar och under framkallandet av denna EP har hon haft stor hjälp av Henrik Alsér, som producerat tillsammans med Caroline och spelar gitarr, synt och bas. Just basgångarna är centralt viktiga i skapandet av ljudbilden och all dess suggestiva mystik...

Vem är då denna Caroline Wickberg...? Jag frågade henne och då berättar hon följande:

"När jag insåg att det inte lät speciellt bra när jag sjöng andras låtar slutade jag drömma om att bli jazzdivan på folkis och fokuserade istället på min egen musik. Den hade jag skrivit på sedan jag var tolv, nästan alltid i moll och med sorgliga texter, redan innan något sorgligt ens hade hänt i mitt unga liv. Jag pluggade musikproduktion för att få verktyg att utveckla min musik, men fann mig med tiden allt oftare gömd bakom mixerbordet, på säkert avstånd från scenen. Och efter popiga EP’n ”Postcards In Theory” (2009), som bara skulle vara en början, så blev det inget mer.

Men den hade jag spelat in i Grammofonstudion, en plats som skulle bli viktig framöver. Här fick jag möjlighet att se hur världskända musiker jobbade och jag fick äran att vara med i deras process då och då, som ljudtekniker och sångerska. Viktigast av allt, här träffade jag min framtida producent Henrik Alsér, multiinstrumentalist och ljudtekniker och allmänt livsproffs. Med Henrik Alsér blev arbetet med låtarna jag skrivit lustfyllt och kul, avgörande för mig som oftast skapar ensam, utan någon att bolla idéerna med. Nya EP’n tog visst en hel mandatperiod att göra klar, men den tiden behövdes. Jag gick igenom alla möjliga känslor innan jag fick distansen och kärleken till den som behövdes för att stolt visa den för andra.

Min inspiration kommer från klassiska singer-songwriters från nu och förr, som Ryan Adams och Joni Mitchell, och låtarna landar i pop med drag av country. Men molltonerna i låtarna kommer snarare från nittiotalet och band som Nirvana och Cranberries. Henrik Alsér i sin tur har bidragit med sin krautrockiga bakgrund och aldrig sinande inspiration för att ge djup och dynamik åt de nya låtarna.

Med sina mystiska och suggestiva tongångar släpptes singeln December i slutet av 2017. Den 20:e januari släpps ytterligare fyra låtar och tillsammans blir de EP’n ”I’m not mad”. Texterna berör den lätt euforiska känslan av att inte veta om man är uppfylld av någon form av lycka, eller om man är djupare inne i sitt galna sinne än någonsin. Och lika delar död, kärlek och frihet. Först när de fem låtarna var färdigmixade såg jag den röda tråden genom dem. Tillsammans skapar de en balans som sammanfattar en speciell och omtumlande period i mitt liv".
Allt berättat av Caroline själv.

Det är kankse inte så underligt att musiken känns så omtumlande...

Här kan du lyssna på nya singeln "December":


Jag skrev redan 2011 så här om melankolisk musik: "Melankolisk musik med själ och känsla, med frustration och glöd, kan vara som en oas när du som bäst behöver den. I stunder av tvivel, oro, sömnlöshet, då hjärnan virvlar in sig i labyrinter utan utgångar, då tar melankolisk musik tag i dig och leder dig till de små öar av insikt och harmoni som vänder tillvaron på rätt köl igen..." Caroline Wickbergs musik är ett levande bevis på just detta...!

Länkar:
Caroline Wickberg på Hemifrån: http://www.hemifran.com/artists_c.html#carolinewickberg

Caroline Wickberg på Facebook: https://www.facebook.com/carolinewickbergmusic


lördag 13 januari 2018

Nytt med John Gorka

John Gorka tillhör de artister som jag regelbundet följer och som hitills nog aldrig gjort mig besviken. Så när "True in Time" släpps om några dagar förväntar jag mig ännu ett album med finurliga melodier, tänkvärda texter och Johns härliga baryton-stämma.

John Gorka brukar då och då göra speciella inspelningar för sina fans och ibland gör han små video-konserter som man kan se på hans videosite. Här är en alldeles ny sådan session med tre nya låtar och en gammal:



Han verkar lite trött och ofokuserad i början, lite osäker på de nya låtarna, men kommer igång ordentligt efter ett tag och visar bra gitarrspel och ett äkta engagemang. Det märks ofta i hans sånger att han en gång studerade filosofi och historia.

En ovanligt trevlig man med mycket att säga, en sångsnidare med en humoristisk melankoli och en obotlig tro på männsikans möjligheter. Han kanske inte kommer att göra någon ny "Down In The Milltown", "I Saw A Stranger With Your Hair" eller "The Gypsy Life" igen, men vem skulle kunna göra det...?

Länkar:
John Gorkas video-site: http://www.johngorka.nl

John Gorkas hemsida: http://johngorka.com


torsdag 11 januari 2018

Dawes, Taylor Goldsmith och lyriken...

På Dawes Facebook-sida, "Something In Common", har man diskuterat vilken låt som har den bästa lyriken... Mitt svar blev efter en hel del vånda:

"Oh, this is nearly impssible: But, here are a few:
---
And as I stare over my breakfast and out into the street
I find that sorrow I've been chasing way too often
That the man that stands in front of you is not the sum of all his dreams
But I'm hoping they've got something in common
---
However alone you end up feeling
or however small you think the world has become
Cause even though the devil got his way
and stole that future we got very little of
There's a place in my heart
where you should always feel loved
---
Just a glimpse of what she's understood
She betrays the meaning putting it in words
So she smiles at me lovingly and says "Just let me hold your hand
So far it's the only way I can let myself be heard"
---
So I feel like a man behind a camera
Who waits patiently for something he won't see
I need to stop giving suggestions
and just illuminate the questions
That seems much more accurate to me
To keep the frame as wide as it can be

---
But, after much uncertainty, I finally choose this one:
---
Now there's a loophole in the theory
That I cannot figure out
'Cause if love was what they said it would be
Then you'd be here with me now

---
But, it all might change tomorrow..."

Här: Tre låtar solo med Taylor Goldsmith, akustiskt och helt magiskt: "No Good Reason",
"One Of Us" och "Something In Common":



Taylor Goldsmith har tveklöst mycket att säga och en sällsynt förmåga att göra det...!


tisdag 9 januari 2018

Samarbete

Den här videon med Walk Off The Earth har visats mer än otroliga 180 miljoner gånger, men den är värd ännu fler... Den var med på bloggen första gången i januari 2012 och är det inlägg som haft flest besök, nästan 1600 personer har lyssnat på "Somebody That I Used To Know" via min blogg.



Tala om samarbete...! Att ge plats åt alla och att inte vara i vägen för varann... Fantasi, respekt och inget "det går inte...". Därtill så blir det bra!

Så när nu jobbet drar igång igen, ja då får Walk Off THe Earth vara som ett föredöme: Det blir så mycket bättre om vi jobbar tillsammans, stöttar och respekterar varandra!


lördag 6 januari 2018

Sandys första låt - Idag hade hon blivit 71 år...

Idag hade Sandy Denny blivit 71 år... Hon blev bara 31, men har alltid varit väldigt levande för mig... Det är få personer som betytt så mycket för mig...

Idag lyssnar jag på "In Memory", den första dokumenterade låt som Sandy skrev redan 1966, en demo-inspelning som först gavs ut 2012.




torsdag 4 januari 2018

Lägg aldrig något på "ett bra ställe"...

Nu har det hänt igen... Något viktigt jag inte hittar just för att jag lagt det "på ett bra ställe"... Varför ringer inte varningsklockorna?? Ett sådant ställe blir en garanti för att du aldrig kommer hitta det igen...!

Tracy Chapman sjunger om "Mountains of Things"... Frågan är väl bara var man ska börja...?



Tracy kom fram 1988 som 24-åring och skrev låtar med en sådan dignitet och övertygelse att världen häpnade. Visst har hon gjort en hel del bra även senare, men aldrig med sådan lysande självklarhet...


måndag 1 januari 2018

Tankar inför 2018


Nytt år, ett år äldre och jag letar efter några lämpliga ord... Vad finns det att vänta av 2018...?

En försiktig optimism smyger fram... Någon gång måste det ju vända... Någon gång måste ju några börja se vilka resurser vi har i varandra och utnyttja den kraften, i stället för att försöka skrämma, bekämpa och förgöra varann...

Eliza Gilkyson tolkar Greg Brown's "Sleeper" och får symbolisera kraften i kärlek och förståelse... Den kraften kan räcka långt...!