När jag surfade om Lars Winnerbäcks nya skiva så fann jag några godbitar jag vill dela:
Lasse på Palme-ceremoni: En sparsmakad uppvisning av hur bra han kan vara ensam med en akustisk gitarr. Visar också hur bra dessa låtar är, vilket kanske inte riktigt framgick på förra albumet "Eldtuppen".
Två låtar till:
En lite äldre sång med stora stänk av Cornelis:
Det finns mer att njuta av, men det får ni leta reda på själva...
Jag tror vi behöver Winnerbäck. En vänlig källla att samlas kring. Att hans musik väcker så stor uppskattning och så mycket kärlek är ett bevis för att det finns hopp om bättre tankar och ett bättre samhälle. Trots allt.
Det brukar sägas att Dylan är en mästare på att uttrycka sig öppet och vagt, men ändå känner många att han uttalar sig precis som det du känner, som om han satt osynlig på din axel och iakttog. Winnerbäck har också denna förmåga. Han sätter fingret på exakt det vi upplever. En liten ljusglimt i kompakt mörker.
Jag tycker det är skönt att han låter som sig själv igen och att soundet som Kent på förra skivan är borta. Många kritiker kommer säkert att skriva ner ”Längtan till Våren”, men jag tycker det här är ett av hans allra starkaste album. Precis vad jag behövde. Vad vi behöver.
Efter att ha hört Den Fule live för drygt en månad sen så har jag haft stora förväntningar på deras nya skiva. Då är det lätt att bli besviken, men det visade sig vara helt i onödan: Deras nya självbetitlade album är fascinerande och inspirerande. Jag kommer på mig att gå och nynna på melodislingor av varierande art, och det är svårt att inte röra sig till svänget när de sättter fart.
Sten Källman på saxofoner och Henrik Cederblom på elgitarr kombinerar fram olika toner och stämningar, skiftande och ständigt sökande för att sedan nästan explodera i extas. Det är snyggt och vackert, men likväl opolerat och oförutsägbart. Stefan Bergman på bas och Christian Jormin bakom trummorna får också utrymme att höras ordentligt. Det här är fyra musiker som lyssnar på varann och infogar sig i soundet på ett sympatiskt sätt.
En del låtar har tungt gung och ibland nästan lite hårdrocksstuk. Andra är avskalat sökande och de attraherar olika stämningar.
En fascinerande och attraktiv skiva där det allra bästa sparas till sist. "Lysande" är verkligen just det, så fascinerande vacker och harmonisk.
Fyra år med:
- Kristerssons arroganta hånflin.
- Åkessons pinsamma försök att verka rumsren.
- Ebbas okunnighet om allt möjligt och i synnerhet kärnkraft.
Listan kunde göras lång... Att vi stått ut med dessa i fyra år borde ge oss medalj...!
Nu är det dags att byta ut dem och därtill skicka in liberalerna i historie-böckerna.
Bonnie Raitt klassas mycket högt i USA, men Europa har varit mer sparsmakade med uppskattning. Kanske den här hyllningen i Washington 2024 kan ändra på det...?
Jackson Browne, James Taylor, Emmylou Harris med flera visar sin uppskattning.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
