Nu är det dags att avslöja vad som för mig var förra årets bästa och mest inspirerande skiva: Artists for Peace and Justice - "Let the Rhythm Lead: Haiti Song Summit Vol. 1"
Här kan du höra hela härligheten:
Låtlista med starttider och de artister som har framträdande roller:
00:01 Lapé, Lanmou - Jenny Lewis, Jonathan Wilson, Sanba Zao
06:15 Love Is Love - Jackson Browne
10:53 Surrender - Paul Beaubrun
14:54 Under The Supermoon - Jenny Lewis, Habib Koité
20:06 Let The Rhythm Lead - Jackson Browne, Raúl Rodriguez
24:48 Goddess At The Wheel - Jonathan Wilson
29:45 Koulandian - Habib Koité
36:50 Saving Grace - Jonathan Russell
41:00 El Viajero - Raúl Rodriguez
47:53 Simbi Dlo - Paul Beaubrun
51:50 I Found Out - Jonathan Russell
Jag citerar från min recension här på bloggen 7 mars 2020: Musik handlar, liksom livet över huvud taget, om att finna gemenskap och ibland så öppnar sig plötsligt oväntade vyer... Jag har sagt det förut, allt handlar om möten...!
Ibland när musiker samlas och spelar tillsammans infinner sig ett förutsättningslöst givande och det skapas och delas utan att någon riktigt förstår vad det egentligen är som händer...
Jag tror att något sådant hände när skivan "Let the Rhythm Lead: Haiti Song Summit Volume 1" skapades. Jag har under en månad lyssnat flitigt på den och jag har väntat på att den skulle "plana ut", men den fortsätter hela tiden att växa och jag finner nya små läckerheter varje gång. Här finns så mycket rytmer och en sån hejdlös glädje. Den är så sprudlade av liv att det blir helt magiskt...
Det handlar alltså om ett projekt som Jackson Browne satte igång på Haiti 2016 med bl.a. multi-instrumentalisten Jonathan Wilson (som också producerat tillsammans med Jackson), sångerskan Jenny Lewis, Jonathan Russell från "The Head and the Heart", sångaren Paul Beaubrun från Haiti, gitarristen Habib Koité från Mali, medlemmar från den haitiska gruppen Lakou Mizik, samt den spanska flamenco-gitarristen Raúl Rodríguez.
Musiken på albumet sprudlar av glädje, rytmer, gemenskap och en försiktig tillförsikt. Stora ord, men det känns ändå som en underdrift. Det här är så himla bra att jag saknar ord... Det vore fånigt att framhålla någon speciell av de elva låtarna, de är alla så bra och passar så fint ihop.
Bland kommentarerna på YouTube finns följande att läsa: This project is an absolute masterpiece. Yes, this project is packed from top to bottom with Spiritual goodness. I truly appreciate this effort, I cannot express how much. I will be listening to this many times over the rest of my duration in this existence.
Stora ord, men det räcker ändå inte... Detta är bara så jädrans bra...!
Det var svårt att välja vilken av de två återstående som skulle bli nummer 1. Egentligen spelar det väl mindre roll, men ändå...
The Sea The Sea har ju invaderat bloggen på sista tiden. Deras tredje fullängdsskiva "Stumbling Home" är en underbar skapelse. Chuck och Mira Costa sjunger harmonier som verkligen "sitter" och berör in på bara skinnet. Sångerna är varierade, även fast de flesta är ganska avskalade och lågmälda. Musiken visar sig vara mer avancerad än man först tror och allt är riktigt snyggt framfört och inspelat.
Även deras förra skiva, från 2018, finns där att njuta av: "From The Light".
Mer finns väl inte att tillägga, förutom då att man under året hade flera helt suveräna stremade konserter via sin facebook-sida. Här är en och en halv timme på Facebook, med rent magiska harmonier och en unik ärlighet och kvalitet: The Sea The Sea - Live stream.
Så var jag då framme vid de fem nya album som gett mig de största upplevelserna. Då har jag bortsett från t.ex. live-skivor, annars hade ju Eric Andersens förträffliga "Woodstock Under The Stars" varit med här också.
Årets album nr 3: Jim and Sam – "After So Many Days"
Soundtrack från filmen om när Jim och Sam åkte runt i världen och gav en konsert varje dag under ett helt år. Några av låtarna har getts ut som singlar tidigare och när de är samlade så här lyser det igenom vilka starka sånger de skapat. Deras röster passar så otroligt bra ihop och de tar ut svängarna ordentligt ibland. Från den vackra "Witch In A Window", där Sam sjunger så jag skakar, via den eftertänksamma "Where Are You Now?" och den adrenalinstinna "Saturday Night", till den ödmjuka stöttningen i "Bloodstream", är detta en samling sånger som borde höras och älskas av många.
Årets album nr 4: Eliza Gilkyson – "2020"
Eliza namngav sin skiva innan 2020 transformerades till ett väldigt udda år. Man kunde lätt tro motsatsen. Tala om att träffa rätt…! Eliza skriver som alltid starka låtar och hon sjunger med en röst som tränger sig på och berör på djupet. Här finns fina reflektioner om samtiden och trots allt mörker runt omkring så sprider hon positiva förhoppningar om bättre tider. Förutom sina egna sånger gör hon fina versioner av två klassiker, "A Hard Riain Is Gonna Fall" och "Where Have All The Flowers Gone". En positv skiva som visar på möjigheter, trots allt. Den avslutande
"We Are Not Alone" passar extra bra i rådande pandemi. Uppmuntran kan vi väl knappast få för mycket av...
Årets album nr 5: Sarah Jarosz – "World on the Ground"
Nyskrivna sånger i traditionell anda, framförda med en lågmäld säkerhet och en sällsynt känsla. Sarah är ung, men hon närmar sig musiken med en mogen attityd och utstrålar musikalitet och närvaro. Jag får små vibbar av Gillian Welch och Scott Merritt. Det är ju inte illa...
Sarah har också gruppen "I'm With Her" tillsammans med Sara Watkins och Aiofe O'Donovan. Även om de inte släppte något nytt under förra året, så handlar det alltså om en produktiv och mångsidig ung tjej med ovanligt tydlig talang och riklig inspiration.
Årets Live-album:
1) Show of Hands - ”Now We Are four Live”
Steve Knightley och Phil Beer förstärkta av Miranda Sykes på bas och sång, samt slagverkaren Cormac Byrne. Knightley sjunger lika förträffligt som alltid och Phil Beer är en musikant utan like. Det börjar med den medryckande pandemi-låten ”You’ll Get By” och det fördjupas sen med varierade arrangemang och känslig muskalitet. Wow…!
2) Mikael Ramel Band Till Dej - "The Bäst Band Lajv 2019"
En makalös live-skiva som det helt enkelt är omöjligt att inte ryckas med av. 23 låtar, mer än 100 minuters musik, och allt kallas för "The Bäst Band Lajv". Men det är inte att sätta sig på höga hästar, utan snarare en under-drift visar det sig när man börjar lyssna.
Det låter bra, det är helt enkelt fruktansvärt bra. Man blir riktigt imponerad av tätheten och känslan. Mikael Ramels låtar är ju dessutom fortfarande angelägna och känns inte alls ålderstigna.
Årets streamare:
Eliza Gilkyson och Nina Gerber
Det är många som bjudit på mycket musik på nätet under pandemin. Eliza är en av dem och jag tror hennes framträdande med Nina Gerber måste vara årets konsert, för det får man väl ändå kalla det ett sånt här konsertlöst år...
Årets maraton:
Clive Gregson – "Year" och 7 till - en skiva varje månad...!
Clive Gregson tänkte att 2020 skulle blivit hans avskedsår och han tänkte fira med ett nytt album varje månad. Han insåg i september att pandemin gjort det omöjligt och han har skjutit upp de sista fyra skivorna till i år. Åtta fullängdsskivor under ett år måste vara rekord…! Med olika teman har han lyckats hålla en otrolig kvalitet. så långt jag hört... Det är svårt att hänga med när han sätter sådan fart…
Årets debut:
Katie Blount – ”Dark Water”
När Katie Blount 18 sekunder in på sin debutskiva börjar sjunga, då måste jag snart släppa vad jag har i händerna och sätta mig ner och lyssna. Hennes stämma kan först verka lite entonig, men där finns en angelägen envishet som griper tag om alla dina sinnen och intensivt gör klart att den här tjejen har något att berätta...
Årets harmoni:
Luka Bloom - "Bittersweet Crimson"
Säljes enbart via hans hemsida. Han förklarar att det är det enda sättet att få in några som helst pengar under kristiderna. Luka håller alltid en hög nivå och det här är imponerande bra, med positiva reflektioner från en harmonisk själ. Bättre sätt att spendera 20 Euro är det svårt att tänka sig.
Årets härliga stök:
Lucinda Williams – ”Good Souls Better Angels”
Lucinda ryter till politiskt och det blir ganska stökigt, men med en känsla så spröd och stark på samma gång. Du kommer inte undan och det vill man ju inte heller när det blir så här intensivt engagerat och närgånget.
Årets folkrock:
Fairport Convention - ”Shuffle and Go”
Att de gamla gubbarna i Fairport skulle kännas så här fräscha och göra sitt kanske bästa album på tio år, det hade jag inte förväntat mig. Inte i klass med de främsta mästerverken förstås, men ett mycket gott hantverk och trevligt som tusan.
Årets Americana:
Totte Bergström - "Still Here"
Hade Totte varit född ”over there” hade han varit hur stor som helst. Bluegrass-influenser och country-rock som när det begav sig på 70-talet.
Årets singer-songwriter:
Mary Chapin Carpenter – ”The Dirt and The Stars”
Mary CC blir bara mer och mer djup och reflekterande. Hennes mörka röst lyser verkligen upp i vintermörkret. Ett mycket starkt album från start till mål.
Årets Jul-skiva:
Andrew Bird - ”Hark!”
Denna förhatliga kategori hoppades jag ej behöva ta med. Men Andrew Bird har faktiskt gjort ett stämningsfullt album som är riktigt mysigt i juletider (då jag började skriva det här).
Årets "jag vet inte":
1) Bruce Springsteen – ”Letter To You”
Jag hoppas alltid att Springsteen åter ska hitta den där kompromisslösa frustrationen som präglade ”Darkness On The Edge of Town” och ”The River”. Denna gång är han ganska nära flera gånger, men det blir ändå bara bra och när han krånglar till det så låter han lite som en ångvält ibland…
2) Dawes - ”Good Luck with Whatever”
Taylor Goldsmith är ett geni och Dawes kanske den bästa grupp hitills detta århundrade. Alltså har jag enorma förväntningar. Visst är det bra och visst är det fyndigt. Men bara ”Me Especially” och ”St Augustine At Night” lyfter ordentligt... ”Free As We Wanna Be” kanske också. Men långt ifrån de helgjutna första fyra skivorna. Absolut ingen sågning, men inte vad jag hoppats på…
Årets upptäckt:
The Sea The Sea
Det här är ju inte riktigt sant, jag har ju lyssnat på ”The Sea The Sea” i flera år. Men det var först förra året jag upptäckte hur vansinnigt bra de verkligen är.
Återutgivningar, gamla inspelningar som till slut blivit utgivna, nytolkningar och några som oväntat gjort comeback:
Årets återutgivning:
Lee Clayton – ”Naked Child”
Claytons mästerverk finns äntligen där igen. En elektrisk sida och en akustisk. Suveräna låtar. Engagerat spel. Något att upptäcka och älska för alla som inte gjort det tidigare.
Årets återutgivning digitalt:
Mikael Ramel – ”Rambalaja”
Radioinspelning från Örebro 2000 som bara gavs ut i liten upplaga, nu digitalt tillgänglig igen. Fyndiga texter och bra melodier.
Årets till slut utgivet:
Neil Young – ”Homegrown”
Detta album skulle getts ut 1975 och nu, 45 år senare, lever det upp till sin beryktade storhet...
Neil gav under året också ut ”Tuscaloosa”, en liveskiva från 1973. Äntligen en liveversion av ”Don’t Be Denied”. (I och för sig är ju originalet från ”Time Fades Away” också live, men ändå…)
Årets live-album till slut utgivet:
Eric Andersen – ”Woodstock Under The Stars”
Fantastisk live-utgåva av Eric Andersen, tre skivor och 35 låtar, inspelade mellan 1991 och 2013. Huvudparten är från en webkonsert 2011. Enastående på alla sätt…!
Årets positiva upprepning:
Iain Matthews & The Salmon Smokers - ”Fake Tan”
Matthews har genom åren gett ut flera skivor med gamla låtar i nyare inspelningar, antingen solo, live eller bara alternativa tagningar. Till min stora glädje...! Nu har han genom samarbetet med några musiker från Norge gett tio sånger ett modernare sound och ”Fake Tan” har fått mycket beröm.
Om detta ger Iain mer uppmärksamhet har jag inga invändningar… Visst är det här bra, men delvis lite för arrangerat för min smak.
Årets comeback 1:
Mandy Moore – ”Silver Landings”
Mandy slog igenom som 14-åring med ”bubblegum-musik” utan någon egen påverkan på varken musikval eller något annat. Senare valde hon en helt annan inriktning, men har mest koncentrerat sig på att vara skådis och fått stora framgångar i TV-serien ”This Is Us”. Lusten att skapa musik tycks ha återkommit sedan hon träffat och gift sig med Taylor Goldsmith i Dawes och nya skivan, den första på elva år, har med hjälp av Taylor och grabbarna i Dawes blivit en riktigt bra skiva.
Årets comeback 2:
Firefall - "Comet"
Första studioskivan på 26 år! Rick Roberts är inte med längre, utan det är Jock Bartley som leder gruppen numera. Första skivan kom 1974 och det var country-rock av hög klass. Mer än 25 olika medlemmar har passerat in och ut sen dess. Men, nya ”Comet” är faktiskt rktigt bra ”americana”, som det väl benämns nu för tiden.
Årets dokumentär:
Jim and Sam – ”After So Many Days”
Jim och Sam åkte runt i världen och gav en konsert varje dag under ett helt år… ”After So Many Days” är en intressant dokumentär om detta våghalsiga äventyr. "Songs from After So Many Days", en skiva med musik från filmen finns också utgivet digitalt.
Årets box:
Richard & Linda Thompson – ”Hard Luck Stories”
8 CD med Richard och Lindas samlade verk. Samtliga album och en hel del outgivet material. Givetvis oerhört intressant och värdefullt.
Årets officiella bootleg:
Gillian Welch – ”The Lost Songs Vol 1-3” och ”All The Good Times”
Gillian och ständige följeslagaren Dave Rawlings har gett ut tre volymer av ”The Lost Songs”. Lika suveränt som alltid! Därtill en nyinspelad cover-skiva. Vilken produktivitet...! Vad de än ger sig på så låter det eget. Så oerhört fascinerande…!
Årets bootleg:
Jackson Browne - "Stony Brook"
Visst slarv med mixningen kan inte dölja den kvalitet som denna tidiga radio-konsert från 1972 besitter. Ibland anklagas Jackson för att vara en tråkig perfektionist… Här plockar han spontant upp två studenter från publiken på munspel och piano. I övrigt tidiga solo-versioner på gitarr och piano, samt Jacksons då något nasala röst. Oj, vilken njutning…!
Årets Låt:
Luka Bloom – "My Old Friend The Oak Tree"
En kärlekssång till ett gammalt träd. Så harmoniskt och eftertänksamt...!
Årets Corona-låt:
Grace Potter med Jackson Browne, Marcus King och Lucius – "Eachother"
En låt som säger allt om pandemin… Därtill med en positiv förhoppning på slutet.
Årets instrumentala låt:
MaiGroup – "Gregory"
Mai Leisz gästas av Bill Frisell. Bas och gitarr i lyhört samspel, givande och tagande.
Jag är ingen jazzexpert, men det här är helt otroligt.
Årets omöjligt att sitta still:
Marcus Eaton med Mai Leisz och Pedro Segundo – "Step Aside"
Kan du sitta still till "Step Aside" så är läget allvarligt...
Årets politiska kamp-låt:
Joel Rafael – "One Vote, One Name"
Joel Rafael ger sig inte… Alltid lika kloka och uppmuntrande infallsvinklar.
Årets politiska ursinne:
Lucinda Williams – "Man Without A Soul"
En sylvass uppgörelse med Donald Trumps hänsynslösa politik.
Årets cover:
Good Harvest – "Take It Easy"
Med nya supersnygga gitarrpartier. Imponerande att tillföra Jackson Brownes och Glenn Freys snart 50-åriga pärla en ny dimension...!
Årets positiva kärlekslåt:
Kelly's Lot – "I Will Find You Again"
Från nya "Another Sky" som dök upp just när detta höll på att skrivas. Doug Pettibone har producerat och bidrar med läcker gitarr.
Årets bittra kärleksanklagelse:
Pretenders – "You Can't Hurt A Fool"
Ibland får Chrissie Hynde till det så att hennes röst blir så där sårbart angelägen.
Årets nyupptäckta röst:
Jamestown Revival – "Temporary Revelation"
Skamligt nog har jag inte upptäckt det här förut….
Årets stämsång:
The Sea The Sea – "A Thousand Years"
Chuck och Mira Costa – Två röster som gjorda för varandra…
Årets vackraste:
Taylor Goldsmith & Mandy Moore – "Every Light"
En ännu outgiven, men streamad, sång. Kärlek kan skapa vacker musik…
Det är inte mycket till vinter nu för tiden, annat var det för några år sen. Men ett litet tunt lager snö har lagt sig på marken och det lyser upp ordentligt...
För drygt åtta år sen gjorde jag min första video och satte vinterbilder till Christine Hellqvists fina vinterlåt "När sångerna skriver sig själva". En av mina absoluta favoritlåtar!
Idag hade jag haft en del något bättre vinterbilder, men jag tycker fortfarande mycket om den som den är...
Visst får man lust att ta sig ut och leka i snön...! Åka pulka, bygga snögubbe, eller bara rulla runt i snön... (Bilden är några år gammal och har mer snö än det är nu.)
Sandy Denny skulle blivit 74 idag, men hon blev bara 31... Ändå hann hon lämna större avtryck än de flesta gör under ett helt långt liv.
Sandy Denny var som sångerska, textförfattare och låtskrivare så enastående att det inte finns någon som ens går att jämföra.
Lite av det som jag tidigare skrivit om Sandy här på bloggen:
"Sandy är fortfarande i en klass för sig själv, gnistrande av musikalitet, känsla och inlevelse. Lyriskt instinktivt träffsäker, klarsynt och ödmjuk. Med en röst utöver alla nivåer av gehör och frasering och med en inlevelse och sårbarhet som berör lika mycket än idag, eller kanske ännu mer." (21 april 2012)
"Sandy hade en karisma som kunde smälta isar och förflytta berg. Saknaden av Sandy kommer jag alltid att bära med mig. Det hon lämnade efter sig kommer alltid att vara en källa av glädje och djup, förståelse och förundran." (21 april 2013)
"Jag kan bara minnas att jag en enda gång gråtit då jag lyssnat på en ny skiva. Det var när hennes sista konsert till slut släpptes 1998. Att höra henne sjunga alla dessa älskade låtar live-inspelade blev för mycket för mig, jag bara satt där och fann det så obegripligt att få höra det hela, tårarna strilade ner och jag darrade som ett asplöv av bli berörd, djupt påverkad av alla påträngande känslor." (6 januari 2010)
"Sandy skrev ju oftast låtar med enbart verser och utan refränger, och det kan ju ha gjort hennes konst svår att ta tll sig för ovana öron. Så sägs det... men jag begriper ändå inte hur någon levande varelse inte kan bli berörd in på bara skinnet och ända in i själen av hennes musik..." (11 juli 2015)
Dave Swarbrick skrev den bedårande kärlekssången "White Dress" och Sandy Sjöng den som bara hon kunde. Fairport spelade grymt och känsligt. Någonstans finns kanske inspelningen av hela låten bevarad, kanske hela konserten... Får jag någonsin uppleva att den ser dagens ljus? DET vore något det...!
Det är bara att konstatera att bloggen fortsätter att växa och att jag inte riktigt begriper vilken genomslagskraft mitt skrivande faktiskt verkar ha...
Ett stort TACK till alla er som läser!
Vad passar bättre än lite glad musik från 1974 med Loggins & Messina? De fick inte alltid den bästa kritiken, men det de gjorde var alltid inspirerat och kändes äkta.
Jag har alltid gillat Kenny Loggins uttrycksfulla sång. Dessutom hade de fina arrangemang och ett band med mycket duktiga musiker:
Det är snart 50 år sen Jackson Browne skrev dessa ord. Har vi gjort några framsteg eller bara krånglat till det ännu mer...? Kanske får vi svaret när/om vi ska starta upp samhället igen. Vilka förändringar passar vi då på att göra? För vi kan väl inte bara gå tillbaka till det gamla igen? Vi kan faktiskt stå inför den stora chansen att verkligen göra betydande förändringar...!
Det finns garanterat de som tycker att jag nu svamlar och är orealistisk. Drömmer och är helt okunnig. Samma individer kan i nästa stund tala om den ständiga tillväxten som en odiskutabel faktor, som en slags religion... Vem är det som svamlar egentligen...??
Jackson Browne spelade för något år sedan åter med sin gamla kompgrupp "The Section" och visst kan de fortfarnde tillföra ny energi till den gamla "Rock Me On The Water". Vilket band! Vilken låt!
Ett nytt år med nya möjligheter har just startat...Tar vi chansen och gör något bättre? Jag vill tro att vi är bra rustade för det...!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
