Lee Clayton RIP

Lee Clayton dog den 12 juni, 80 år gammal, utan några större rubriker... Det var länge sedan han 1979 gjorde "Naked Child", ett vansinnigt starkt album, ja, rentav en av de bästa skivorna nånsin.

Hans debut 1973 var mest country och tämligen intetsägande. Uppföljaren "Border Affair" var mer intressant och man kunde ana vad som var på gång och som sedan skulle blomma ut på "Naked Child" året efter.

Soundet på tredje skivan "Naked Child" är tightare och Lee Clayton använder stryrkan i sin röst mer effektivt. Där finns en frustration, en ilska och ett missnöje med vad livet hitills erbjudit.

Första sidan är mest elektrisk och ovanligt dramatisk. "I Ride Alone" och 10.000 Years/Sexual Moon" är som hämtade från en mörk bakgata, där han vandrar så full av frustration att han måste få utlopp för det på något sätt...

Twenty years they've called me a bandit
Twenty years I've been on the run
Twenty years defending my honor
Twenty years harming no one
And I ride
I ride alone
- Lee Clayton


I can feel the sap rising up and down my spine
My thoughts are thinking things to me I can't get off my mind
My fingertips are sensitive, my skin is feeling tight
Must be a sexual moon out tonight
- Lee Clayton

Baksidan är mer akustisk med tre olika låtar om olycklig kärek: "I Love You" med en längtan och ett tålmodigt väntande, "Jaded Virgin" med ett pilskt trånande och "A LIttle Cocaine" om ilskan över hur den stora kärleken valdes bort för lite droger. Sånger med de stora känslorna som bara rinner över... Översvallande... Okontrollerat... Överväldigande... Känsloutbrott som bara är... Många gånger har jag gråtit till "I Love You" och "Jaded Virgin"...



På uppföljaren "The Dream Goes On" var den nakne mannen i motljuset i dörren utbytt mot en man i kostym med pressveck och allt blev lite mer förutsägbart... Lite tuffare. Inte alls dåligt, men utan den där frustrerade glöden... Men bitterheten i "Industry" och uppbrottet i "Won't You Give Me One More Chance" hade platsat på "Naked Child".

Sedan tog Lee Claytons produktivitet slut och diverse live-skivor och singlar är det enda som sett dagens ljus.

Jag såg Lee Clayton med band som förband åt McGuinn-Hillman på konserthuset i Stockholm 1980. En av de värsta spelningar jag hört. Allt dränktes i en vrålvolym på elgitarren och jag tror någon recensent skrev att "hela framträdandet förstördes av en ointressant tjockis på vrålhög, överstyrd gitarr..." Men det var då, och av någon anledning checkade jag senare av hans skivor. Det är jag glad för...!

Har du inte hört "Naked Child" så har du något kvar att uppleva...! Vilka låtar, vilken kraft!

I dessa tider så dör de ju allihopa...! En del mitt i stjärnljuset, andra i skymundan...