tisdag 31 mars 2020

Några tankar en tisdagskväll 29 år senare...



För 29 år sedan hade vi dagen innan fått nycklarna till vårt nya hem och jag höll ivrigt på att skruva isär det sista som behövdes göras inför flytten dagen efter. Jag var 35 år och det kändes som om alla pusselbitar hade hamnat på rätt plats...

Drömhuset på landet var vårt. Livet var gott och tron på framtiden starkare än någonsin. Alla förändringar kom snabbt och jag är ännu så glad att jag hamnade just på den här plätten på jordklotet. Här finns tryggheten och det som är jag...

Ändå sitter jag här och undrar hur allt ska bli nu... Corona-viruset har spridit en osäkerhet och en rädsla, en frustration och maktlöshet. Ingen vet något alls längre...

Ändå känner jag mest glädje denna kväll, men det är som en heltäckningsmatta lagt sig över tillvaron. Att känna "glädje trots allt" är en tudelad och ödesmättad känsla.

I mitt sinne kan jag dock känna en försiktig förhoppning om att vi människor efter krisen ska återupptäcka att vi faktiskt behöver varandra och att vi måste bli bättre på att ta hand om varann.



På andra sidan av jordklotet kämpar John Prine för sitt liv...


onsdag 25 mars 2020

En klok man även när det krisar...

Förra helgen åkte Jackson Browne till New York för att vara med på välgörenhetskonserten "Love Rocks NYC", tillsammans med bl.a. Susan Tedeschi, Dave Matthews, Chris Robinson, Derek Trucks, Marc Cohn, Warren Haynes och Cyndi Lauper.

Några dagar senare började han känna sig konstig och igår testade han sig positiv för corona-viruset. Han har själv valt att gå ut med informationen via sin Facebook-sida och i tidningen 'Rolling Stone', där han berättar:

“As soon as I had a small cough and a temperature, I tested for COVID-19.
My symptoms are really pretty mild, so I don’t require any kind of medication and certainly not hospitalization or anything
like that. I feel lucky that I’m not really badly affected. I guess I’ve got a really strong immune system."
Han fortsätter: "There’s so much we don’t know. The one thing you can do is not go anywhere, not show up anywhere.
It’s important for us all to be pretty forth-coming about what we’re going through. Our experiences will be helpful for others
to know. I don’t think my case is that important, but it might be helpful to know that some people don’t get this really bad."

Läs hela artikeln i 'Rolling Stone':
Jackson Browne Tests Positive for Coronavirus.

Några timmar efter att nyheten kommit ut väljer han att redan på fredag släppa ena sidan av den nya singeln, "A Little Soon To Say", egentligen planerad för juni. Du kan redan nu höra den på hans Soundcloud-site, via länk i 'Rolling Stone':
Jackson Browne Drops ‘A Little Soon to Say’ to Help Us Through COVID-19.


"A Little Soon To Say" låter mycket Jackson Browne, kan man väl säga. Han ställer frågor till sig själv när han i lyriken ser tillbaks på livet och de insikter han erövrat på vägen:

Searching the horizon
for what we hope to see
When all we've ever needed
has been there all along
inside of you and me
- Jackson Browne


Detta budskap påminner en hel del om det som han så starkt deklarerade på senaste skivans "Standing In the Breach" och som jag har dekorerat här ovan med mitt foto.

Jackson har med åren blivit en allt mer positiv person som alltid väljer att lyfta fram det som stärker sina medmänniskor:

I wanna see you holding out your light
I wanna see you light the way
But whether everything will be alright
It’s just a little soon to say
- Jackson Browne


En klok och sansad man även när det krisar...


tisdag 24 mars 2020

Hard Times Come Again No More

Ännu en passande låt i dessa krisande virus-tider: "Hard Times Come Again No More".

Stephen Foster's gamla sång från 1854 har spelats in av många olika artister: Emmylou Harris, Kate & Anna McGarrigle, Mary Black, Johnny Cash, Bob Dylan, Nanci Griffith, Mavis Staples, Bruce Springsteen och otaliga andra.

En av de bästa versionerna tycker jag är framförd av Jennifer Warnes, från LP:n "Shot Through The Heart" 1979:



'Tis the song, the sigh of the weary
Hard Times, hard times, come again no more
Many days you have lingered around my cabin door
Oh! Hard times come again no more
- Stephen Foster


Jag minns också en riktigt fin översättning som FJK brukade sjunga som extranummer på slutet av 80-talet, men den finns inte i någon officiell inspelning.


fredag 20 mars 2020

Bad Moon Rising

Ingen låt kan väl just nu vara mer passande än John Fogertys gamla klassiker...? Här i en ödesmättad version av underbara Thea Gilmore:



I see a bad moon rising
I see trouble on the way
I see earthquakes and lightning
I see bad times today
Don't go 'round tonight
It's bound to take your life
There's a bad moon on the rise
- John Fogerty


Så otroligt "Spot On"...!


torsdag 19 mars 2020

Keep Your Distance...!

Jag letar låtar som passar i dessa virus-tider, men i det här fallet är det bara titeln, men den är så "spot on" så jag väljer den ändå...



Richard Thompsons innerliga kärlekssång, som jag så många gånger uppfattat handlat om just mig, får nu symbolisera något helt annat...

Southern Call, för mig en ny bekantskap, gör en mycket fin tolkning, fast de kunde ju tagit reda på att det inte är Buddy Miller som skrivit den.



Det känns lite underligt att uppmana till avstånd, det brukar ju vara det motsatta... Men nöden har ingen lag...

Keep Your Distance...!


onsdag 18 mars 2020

Ready for the Storm

Detta passar väl ruskigt bra i dessa virus-tider...



The waves crash in and the tide pulls out
It's an angry sea but there is no doubt
That the lighthouse will keep shining out
To warn the lonely sailor
And the lightning strikes and the wind cuts cold
Through the sailor's bones to the sailor's soul
Till there's nothing left that he can hold
Except the rolling ocean
But I am ready for the storm, yes sir ready
I am ready for the storm, I'm ready for the storm
- Dougie MacLean


lördag 14 mars 2020

tisdag 10 mars 2020

Lucinda Williams ryter till politiskt

Lucinda Williams har ju i många år skapat musik med mycket känslor och hennes musik har gått från country till blues, rock och kanske lite soul. Men det är först nu hennes intresse för politik kommit in i låtskrivandet.

Nya skivan, "Good Souls, Better Angels", som släpps i slutet på april, sägs vara en uppgörelse med Donald Trumps hänsynslösa politik. Det märks tydligt på nya singeln "Man Without A Soul":



You bring nothing good to this world
Beyond a web of cheating and stealing
You hide behind your wall of lies
but it’s coming down
Yeah, it’s coming down
- Lucinda Williams


Här kan du läsa mer om hela projektet:

Chimes of Freedom - Lucinda Williams - “Man Without a Soul”

Rolling Stone - Lucinda Williams Previews New Album With Scathing ‘Man Without a Soul’

Det ser ju väldigt spännande ut...


lördag 7 mars 2020

Medryckande rytmer med enorm glädje

Artists for Peace and Justice - "Let the Rhythm Lead: Haiti Song Summit Vol. 1"



Musik handlar, liksom livet över huvud taget, om att finna gemenskap och ibland så öppnar sig plötsligt oväntade vyer... Jag har sagt det förut, allt handlar om möten...!

Ibland när musiker samlas och spelar tillsammans infinner sig ett förutsättningslöst givande och det skapas och delas utan att någon riktigt förstår vad det egentligen är som händer...

Jag tror att något sådant hände när skivan "Let the Rhythm Lead: Haiti Song Summit Volume 1" skapades. Jag har under en månad lyssnat flitigt på den och jag har väntat på att den skulle "plana ut", men den fortsätter hela tiden att växa och jag finner nya små läckerheter varje gång. Här finns så mycket rytmer och en sån hejdlös glädje. Den är så sprudlade av liv att det blir helt magiskt...



Det handlar alltså om ett projekt som Jackson Browne satte igång på Haiti 2016 med bl.a. multi-instrumentalisten Jonathan Wilson (som också producerat tillsammans med Jackson), sångerskan Jenny Lewis, Jonathan Russell från "The Head and the Heart", sångaren Paul Beaubrun från Haiti, gitarristen Habib Koité från Mali, medlemmar från den haitiska gruppen Lakou Mizik, samt den spanska flamenco-gitarristen Raúl Rodríguez.



Jackson säger så här om stämningen som byggdes upp vid en voodoo-ceremoni: “People would go into this kind of trance. Then they began to hurl themselves backwards into the crowd, and the crowd helped them up and then pushed them back into the center, and they kept dancing. It’s this rhythm- and music-induced state, a high.”

Haiti har ju haft det kämpigt med fattigdom efter jordbävningen för 10 år sedan, men det har inte hindrat glädjen och kraften hos befolkningen. Jonathan Russell beskriver dubbla kulturchocker: “It was culture shock going in, and it was even more culture shock coming home to see how much apathy exists here. The amount of things we complain about is pretty mind-boggling. Then you come back from a country that’s gone through what it’s been through, and everyone is spirited and proud”.


Musiken på albumet sprudlar av glädje, rytmer, gemenskap och en försiktig tillförsikt. Stora ord, men det känns ändå som en underdrift. Det här är så himla bra att jag saknar ord... Det vore fånigt att framhålla någon speciell av de elva låtarna, de är alla så bra och passar så fint ihop.



Jackson hade, konstigt nog, svårt att få något skivbolag att bli intresserade, så det tog ett par år att få ut musiken. Det är en konstig värld vi lever i ...!


måndag 2 mars 2020

T Bone Burnett som producent

Som avslutning på mitt skrivande om T Bone Burnett så fokuserar jag på hans imponerande insats som producent. Det är otaliga artister, stora och små, kända och okända, som T Bone gett en rejäl skjuts framåt genom sina lyhörda och spännande produktioner.



Counting Crows fick sitt genombrott 1993 med debut-skivan "August and Everything After".
Det är lätt att höra T Bones påverkan på soundet. En stor skiva som bandet aldrig lyckats komma i nivå med igen.



Delbert & Glen, en duo med Delbert McClinton och Glen Clark, var en av T Bones allra första uppdrag som producent. En favorit hos mig, ruffigt och opolerat med en jädra massa känsla.



Två av Bruce Cockburn's bästa album, "Nothing But A Burning Light" och "Dart To The Heart",
är mästerligt producerade av T Bone. Visst låter det som hans inverkan på "Bone In My Ear" varit tydlig. Samarbetet har fortsatt med ytterligare två album.



Natalie Merchant's "Motherland" är också en oförglömlig skiva, som nog inte blivit lika bra
utan T Bones idéer och lyhördhet.



Gillian Welch fick sina tre första skivor producerade av T Bone. Återigen lyckades han fånga
det där magiska i musiken så det känns alldeles självklart. Han var också ansvarig för film-musiken till "O Brother, Where Art Thou?", där Gillian Welch och Dave Rawlings jordnära
musik spelade en framträdande roll.



Roy Orbison's comebackplatta "Mystery Girl" rattades i kontrollrummet av T Bone Burnett
och blev nog Orbison's finaste ögonblick, en oväntat stark utgåva sent i karriären och lite
av en revansch...



Jag måste också ta med Nitty Gritty Dirt Band's helt fenomenala live-skiva "Live Two Five",
där T Bone lyckas fånga flytet och magin i gruppens spel på scenen. En riktig höjdarskiva där den 11 minuter långa "Ripplin' Waters" sitter mitt i prick. Stor musik fångad av en mäster-producent...!

Jag skulle kunna fylla på med Elvis Costello, Gregg Allman, Chieftains, Steve Earle, Peter Case, Wallflowers, B B King, John Mellencamp, Diana Krall, The Corrs, Willie Nelson, Elton John och
så förstås Robert Plant and Alison Krauss. Det säger inte lite det...


lördag 29 februari 2020

Country med T Bone Burnett

T Bone Burnett har även gjort ett par country-skivor, åtminstone till större delen, och de är nog de utgåvor med T Bone som jag lyssnat mest på...

Hans röst kommer verkligen till sin rätt i det akustiska formatet med dobro och akustisk gitarr. Sen så rensar han bort all jolmighet och sötma med utmärkt spel och starka kompositioner som ofta är raka motsatsen till det mer kommersiella Nashville-stuket.

1986 kom den självbetitlade "T Bone Burnett". "River of Love", som jag hade här på bloggen på Alla Hjärtans Dag, inleder denna starka samling låtar. En annan pärla är "Shake Yourself Loose", skriven till en vän som funderar på självmord:



"I Remember" må ha lite av countryns sentimentalitet, men vilken innerlig tillbakablick på en gammal kärlek...!



Även "No Love At All", med Billy Swan som gästartist (om du minns honom), känns fräsch i all sin enkelhet:



1992 kom mästerverket "The Criminal Under My Own Hat". Varenda låt är helt suverän...! Inledande "Over You" har jag spelat oändligt många gånger och den fascinerar fortfarande:



Det rör sig mest om läckra akustiska sånger, men tre spår bryter av med stökigt elektriskt groove, som i titellåten:



Avslutande "Kill Switch" vet jag inte vad den handlar om, kanske en slags klagovisa över våldet i en orolig tid...?



Nästa gång så tittar jag lite mer på T Bone Burnett som inflytelserik producent.


torsdag 27 februari 2020

Snow, Snow

Vaknar denna underliga, uteblivna vinter med att det faktiskt snöar..... Trots allt går det inte att förneka hur vackert det ändå är... Och våren kommer snart i alla fall...!

Plockar fram Eric Andersens inspirerade tolkning av Pete Seegers "Snow, Snow":



Snow, snow, falling down
Covering up my dirty old town
Covers the garbage dump, covers the holes
Covers the rich homes, and the poor souls
Covers the station, covers the tracks
Covers the footsteps of those who'll not be back
- Pete Seeger


Men lite malplacerat känns det ändå. Hoppas de tidigt utslagna blåsipporna klarar sig...!



tisdag 25 februari 2020

T Bone Burnett - en mångsidig idé-skapare

På T Bone Burnett's hemsida välkomnas du av följande budskap:
Let's make a future where we all want to live
Let's make a past we don't have to forgive
- T Bone Burnett




På "Alla Hjärtans Dag" nyligen hade jag med T Bone Burnett's utsökta sång "River of Love". Han är odiskutabelt en mångsidig man med ett ständigt flöde av spännande idéer. Förutom att skapa egensinnig musik har han blivit en av de mest eftersökta producenterna. Han har till exempel producerat "Raising Sand", det uppmärksammade duo-projektet med Robert Plant och Alison Krauss. Därtill skivor med en mängd andra kändisar och även en del filmmusik, bland annat den högt skattade "O Brother, Where Art Thou?".

T Bone, eller Henry som han egentligen heter, kom 1975 med som gitarrist i Bob Dylan's kanske mest beryktade turné "The Rolling Thunder Revue". Därefter bildade han The Alpha Band med David Mansfield och Steven Soles. Burnett's uttrycksfulla och inspirerade röst blev gruppens signum och det var alltid spännande att lyssna. Här är den utmärkta "Born in Captivity" från "Spark in The Dark", den andra av gruppens tre skivor:



Därefter inledde han en solokarriär som har spretat ordentligt åt olika håll. Den fjärde utgåvan "Proof Through The Night" innehåller bl.a "Hula Hoop" som får visa påhittigheten när det gäller att skapa intressanta arrangemang:



Samma album innehåller också flera låtar med riktigt drag och "Fatally Beautiful" är en riktig "det går inte att sitta still"-sång:



Nästa gång fortsätter jag med fler spännande solo-skivor.


söndag 23 februari 2020

So Many Souls To Change

På 80-talet, då jag pluggade, så betydde den här låten oerhört mycket för mig. Den liksom förklarade hela tillvaron och kartlagde hela samhällets idioti...

När jag nu återvänder till den så upptäcker jag att den känns ännu mer aktuell idag...



You are complicit in this conspiracy
You are unable to get free
They send the rich ones to University
And the rest get comics and TV
So many souls to change
- Justin Currie


torsdag 20 februari 2020

Ny säng...

Till slut insåg jag att mitt rygg-onda inte blev bättre av att fjädrarna i sängen var stela och uttjänade efter 33 års sovande... Nu är resårbottnarna utbytta och det finns hopp om ryggen igen.

Finns det några sånger om sängar...? Det gör det säkert, men troligen fler om själva sovandet. Och ännu fler om vad som mer kan hända där i sänghalmen...

Del Amitri med Justin Currie's hesa och känsliga stämma i "Be My Downfall" kan jag höra hur många gånger som helst utan att sluta fascineras.



And when faced with temptation
You know a man should stand and fight
But you will be my downfall tonight
Be my downfall
Be my great regret
Be the one girl
That I'll never forget
Be my undoing
Be my slow road to ruin
Tonight
- Justin Currie


fredag 14 februari 2020

Alla Hjärtans Dag

Alla Hjärtans Dag... Jag kommer då med en vissen amaryllis och tycker den är riktigt vacker...!

Kanske lite symboliskt: Även gamla kärlekar har kvar en del av sin styrka...! Det finns ju alltid kvar något inom dig...!

"River of Love", en gammal favorit med T-Bone Burnett, känns fortfarande lika träffande:



onsdag 12 februari 2020

Relationsfilosofi via melankoliska sånger

Melissa Horn med band - Lokomotivet, Eskilstuna 2020-02-12


Bandet börjar spela och snart kommer Melissa in på scenen och sjunger "Sång från ett kalas". Det är ödsligt, orden nästan angriper och det är så rörande. Troligen konsertens höjdpunkt på direkten. Vilken start på kvällen...!



Och jag känner mig ensam ofta
Men så har det väl alltid vart, men
Det är något sorgligt med att vika lakan själv
Och att inte få säga godnatt
- Melissa Horn


Vi får därefter höra större delen av hennes senaste skiva, "Konstgjord Andning", som vuxit och nu framstår som en av hennes bästa, samt ett urval av hennes mesta kända sånger från de fem föregående skivorna.

Mellan låtarna berättar Melissa ibland lite extra om hur de kom till, om hur sorgliga sångerna är och att de ska ha kul i kväll ändå... Det är givetvis oerhört starkt att lämna ut sina tankar och funderingar så rakt av, vare sig det nu är självupplevt eller inte. Men det berör...! Någonting får oss att lyssna noga och det är säkert många som blivit hjälpta i sin frustration efter ett sprucket förhållande genom att sätta på en skiva med Melissa Horn.

Trots att hela högtalarsystemet tydligen kraschade vid soundchecken, så låter det bra och man kan tydligt höra Melissas sång. Bandet är tajt och de varierar kompet ganska mycket inom de ramar som ändå finns. Trummorna är effektivt tydliga och förstärker sångernas stämningsläge. Allra bäst är det när det är som mest avskalat och det finns med en ödslig tystnad som en stark komponent. Ibland tycker jag att de två klaviaturspelande musikerna tar och fyller ut ljudbilden lite för mycket. När soundet blir mer avskalat så uppstår en dramatisk ödslighet som passar Melissas musik så oerhört bra.

En annan sång som imponerade stort var "Om jag aldrig hade mött dig hade jag varit lycklig nu", här i en inspelning från 2018:



Det är någonting i din blick
Jag vet inte vart jag har den
Om du gav mig en chans, en sista gång
Skulle jag inte ta den
- Melissa Horn


Det finns mycket bitterhet i Melissa Horns texter. Samt en hel del ensamhet och frustration... Men också mycket ömhet:

Jag måste gå nu
Dom andra väntar på mig
Jag ville väl bara säga
att jag saknar dig
- Melissa Horn


söndag 9 februari 2020

Bästa Bandet - Jo visst...!

Mikael Ramel Band Till Dej - "The Bäst Band Lajv 2019" - Hemifrån/Paraply Records



23 låtar, mer än 100 minuters musik, och allt kallas för "The Bäst Band Lajv". Men det är inte att sätta sig på höga hästar, utan snarare en underdrift visar det sig när man börjar lyssna.

Mikael Ramel har samlat ihop ett enastående band: Kenny Håkansson på elgitarr, Mats Öberg
på klaviaturer, Göran Lagerberg spelar bas och Benna Sörman sitter bakom trummorna, samt Mikael Ramel själv på akustisk gitarr och sång. Materialet består av nya fräscha versioner, men ändå någorlunda trogna originalen, av gamla sånger från framförallt 70-talet. Därtill även några nyare alster som smälter in alldeles utmärkt.....

Det låter bra, det är helt enkelt fruktansvärt bra. När jag såg dem för snart tre år sen hade låtarna blivit längre än förr och det dekorerades friskt av Kenny Håkansson och Mats Öberg.
Det blev ett sväng och ett drag som man verkligen inte kunde önska sig mer av.

Bandet verkar sen dess förfinat sitt spel ytterligare och man blir riktigt imponerad av tätheten och känslan. Mikael Ramels låtar är ju dessutom fortfarande angelägna och känns inte alls ålderstigna.

En makalös live-skiva som det helt enkelt är omöjligt att inte ryckas med av...!


fredag 7 februari 2020

Ola Magnell - några fler sånger...

Det är ju smått omöjligt att välja sånger ur Ola Magnells digra katalog. Här finns den unge rebellen som tycker till om det mesta, den kluvne tvivlaren i medelåldern och den mer ödmjukt reflekterande äldre mannen. Så många oförglömliga sånger som inte fick plats i gårdagens hyllning. Så, här är några till....

Jag lyssnade mycket på Ola på 80-talet och den här dansade jag runt till i studentrummet i Linköping och vrålade med i refrängen. Den är kanske ännu mer sann idag:



När du står utan stöd
I en stad som är död
och inte ens vet hur du mår
När det finns framgång
Men inte nån kärlek att få

När du inte får frid
Fast du borde ha tid
Att vila och vårda ett sår
Är det Gud som är fjär
Och du som är där
För att lära dej gå

På egna ben, på egna ben
Vinden sliter och slår
och man måste bli stark där man står
På egna ben, på egna ben
Vad du än går för
Blir vänskapen svår för
Nu är det vargarnas vår
- Ola Magnell


"Små, små ord av kärlek" tror jag inte blev inspelad på skiva, men vilken enorm frustration
över dagens samhälle:



Åt helvete med handlingar som mest av allt är prat
och dom som sätter press med ultimatum och diktat
Åt helvete med mig när jag fastnat i mitt hat
mot dom vars enda kärlek stavas pengar
och som inte ser nån vinst med gröna ängar
- Ola Magnell


Jag avslutar med den eftertänksamma "Aftonpsalm" från sista skivan "Rolös":



Solen rodnar i nordväst
Se dej om, du jordens gäst
invid almen som till sist
börjat falla kvist för kvist
Gråt och glädje glimtar till
som ett solregn i april
Att vi lever, att vi dör
kan vi knappast lastas för
- Ola Magnell


torsdag 6 februari 2020

Ola Magnell har lämnat oss

Inte kunde jag ana när jag såg Ola Magnell i oktober att jag några månader senare skulle få höra att hans hjärta lagt av. Livet är skört, men ändå blir vi alltid överraskade.

Ola Magnell var en sällsynt begåvad ordkonstnär, en resenär bland ord och uttryck som han vred och vände på tills det lät alldeles självklart. Men det var inte bara ord, bakom fanns även sällsynt vackra melodier som snart upplevdes som lika självklara.

Magnell har sjungit mycket om döden och livets skörhet. "Innan elden brunnit ut" känns passande idag:



En rockigare Magnell från 80-talet i "Lieman":



Lite mer humoristiskt och anklagande i "När jag dör":



Just den knivskapa humorn kunde ibland bli oerhört giftig och talande. Jag har alltid älskat uppgörelsen i "I min fantasi":



Ola Magnell har gjort så otroligt mycket bra, men en skiva som borde lyftas fram mycket mer är "Förlovat Land" från 1993. "Ett Hus" handlar smakfullt om livet och viljan att leva:



I ett hus som vetter
mot musiken vill jag bo
komma ner på jorden
och ge himlen lugn och ro
mellan foten av ett träd
och vingen på min sko
vill jag leva

I ett ljus som faller
för en färg och flödar fritt
där det växer humor
som kan göra svart till vitt
och där mitt problem
kan lösas innan det blir ditt
vill jag leva
- Ola Magnell


Olas sånger kommer att leva länge... I kväll tänder jag ett ljus för Ola. Vila i frid!

PS: En fin artikel av Christian Gustafsson: Ola Magnell kommer ses som en av de stora.


onsdag 5 februari 2020

Ny singel med Morgan Erina

Morgan Erina - "Are you Happy?" - Misra Records 2020




Du kan också lyssna på Soundcloud: Are You Happy?

Idag fyller Morgan Erina 32 år, precis hälften av vad jag är... Hon firar genom att ge ut en ny singel, "Are you Happy?", en underskön sång som är det bästa hon gjort på länge.

Briana Carraher spelar cello och ger låten både djup och dramatik. Nathan Zoob spelar effektfull elgitarr. Och över allt ligger Morgans känsliga stämma och det är omöjligt att inte lyssna.

Basisten Josh Verbanets skriver så här talande på sin Facebook-sida: "Let's be real -- Morgan Erina is a legit national-level vocal talent, and this is her new single out today (via Misra Records, also on Spotify and other streaming services). I'm in her backing band on this track, alongside Nathan Zoob and Jake Hanner. I've seen Morgan open for artists on big outdoor festival stages in front of a couple thousand loud people, and maybe five seconds into her singing the entire audience stops messing with their lawn chairs and a hush goes over the field".

Det har varit tuffa tider för Morgan, men hon ser denna singel som en nystart: "Through music we can heal. This song is about just that, spreading my wings, flying free from all the anger and resentment I’ve been holding on to for so long", skriver hon på Facebook.

Jag tror jag har lyssnat 14 gånger på raken och jag fascineras fortfarande mer och mer...


måndag 3 februari 2020

Stora nyheter

Ibland läser du något som gör dig uppriktigt glad... En sådan sak är alltid nyheten om att en ny skiva med Jackson Browne är på gång. Han berättade detta i en mycket intressant intervju för 'The Independent' i förra veckan. Planen är att skivan ska släppas i september. Vi får även titlar på ett par nya sånger: “Downhill from Everywhere” och “A Little Soon to Say”.

Han hyllar Greta Thunberg, ser likheter med 60-talet och säger att de ungas engagemang är mycket viktigt: “This generation coming into the world taking these problems seriously is exactly what’s needed.
I don’t feel I have the right to be pessimistic or feel defeated, but it’s a struggle I have every day because the news is so unremittingly bad. Activism by young people is one of the brighter spots”.


Han berättar även hur han hela livet haft problem med sin rygg, men att yoga hjälpt till att komma runt problemen... Se där, vi har mer gemensamt än vad jag visste...!

Men mest handlar det om den nya Haiti-skivan, "Let The Rhythm Lead", som han gjort med bland annat Jenny Lewis, Jonathan Wilson, Paul Beaubrun, Habib Koite, Raul Rodriguez och Jonathan Russell. Den gavs ut i förra veckan och det jag hört låter ytterst spännande...

Läs hela intervjun här:
"My generation were idealistic and naive but we were right about so many things".


söndag 2 februari 2020

Klass rakt igenom med Totte Bergström

Totte Bergström - "Still Here" - Vacaloca Records 2020

Att ha Byron Berline på fiol som gästspelare på tre låtar är stort inom bluegrass och country-rock-kretsar. Det är ungefär som att på en rockskiva ha med David Gilmour på gitarr, eller något sånt.

Totte har ju även spelat med andra storheter som Gene Parsons, trummis och banjo-spelare i Byrds, samt John Stewart. Här hemma i Sverige har han spelat med t.ex. Basse Wickman, Ulf Lundell, Lalla Hansson, Derek Hudson, Björn Ulvaeus och många fler.

Därtill har han under många år varit tongivande i grupper som New Stangers, Moonshine, Bluegrass Café och Vagabond Ways. Numera lirar han ofta med sitt kompband Bluegrass Vikings.

Den nya skivan innehåller 12 nyskrivna sånger som kanske kan kategoriseras som bluegrass, country-rock eller americana. Variationen är ganska stor, men visst doftar det en hel del Byrds. Det finns få i Sverige som kan pendla mellan så många olika stilar och stämningslägen, men ändå få det att kännas som en helhet.

Ibland lirar Totte på sin string-bender-gitarr så att Clarence White måste sitta och mysa uppe i himlen. Ibland tar bluegrass-influenserna över och spelglädjen sprudlar. Sen kommer några utsökta ballader, där Tottes behagliga stämma passar extra bra. "One Dance" skulle kunna bli en riktig klassiker om någon kändis gjorde en cover på den. Just nu är "I'm Losing Her", som får mig att tänka på Marc Ellington, och "Brand New World" mina favoriter, men det kommer nog att växla framöver. "All These Words" är också mystiskt spännande i sitt täta, suggestiva arrangemang.



"Still Here" är faktiskt hans trettonde fullängds-skiva, antingen som solartist eller i något av banden jag räknade upp här ovan. Mina favoriter är solo-skivorna från 80-talet, "Ingen Väg Tillbaka" och "En Man, En Röst", samt "Modersmål" från 2015. Och så givetvis skivan med Vagabond Ways från året innan, där han kuperade ihop med Christer Jonasson och Basse Wickman. En riktig pärla som ingen bör missa...

Den nya skivan är bra, det är klass rakt igenom, från Tottes eget spel på olika gitarrer och hans kompositioner, via den snygga produktionen av Patricio Cabezas och gediget komp av bandet, till det snygga fodralet, skapat av Tottes dotter Erika.

Hade Totte Bergström inte varit så bergsäker på att det just är sån här musik han gillar och vill spela, hade han kanske blivit mer känd här hemma i Sverige, så som han är i vissa stater "over there". Det vore verkligen välförtjänt...!

"Still Here" finns både på LP och CD, men det är lite oklart hur den kommer att säljas, men jag kan förmedla kontakt om hur du kan köpa den direkt från Totte. Kommentera nedan och uppge mail-adress så kommer information.

Bilden på Totte här ovan är från releasespelningen för "Modersmål" hösten 2015. Lägg märke till tröjan...!


onsdag 29 januari 2020

Gene Clarks mästerverk hyllas igen



1974 såg Gene Clarks mästerverk "No Other" dagens ljus till minsta möjliga uppmärksamhet. Ingen brydde sig då...

2003 släpptes den på nytt med 6 extra låtar från inspelningen. 2014 uppfördes den live med bland annat Iain Matthews och Fleet Foxes. Och förra året släpptes den som påkostad box med LP-skivor, dubbel CD, bonus singel och bok. Skivan remastrades och man kunde därtill följa den första skapelse-processen via 22 vilt skiftande inspelningar av de åtta låtarna och några till.

Ibland blir det rättvist till slut, trots allt...

Läs vad jag skrev i januari 2014: No Other - Ett okänt mästerverk.



Peter Sjöblom i Monomagasinet skrev i december 2019 en sällsynt hedrande artikel om den nya boxen: GENE CLARK – NO OTHER (DELUXE EDITION).

”No Other”, skivan, har kallats visionär och det är nästan en underdrift. Att det är en av de bästa skivor som kom ut under sjuttiotalet är onödigt att diskutera. Det är ju en av de bästa skivor som överhuvudtaget har gjorts.
- Peter Sjöblom


Tydligare kan det inte sägas...



Tyvärr var Gene Clark's karriär kantad av struligheter och oflyt och han fick aldrig uppleva något riktigt erkännande. Det förefaller som han var som en musikens Van Gogh...

Hans röst och hans melodisinne, samt hans lyriska sårbarhet, gjorde hans musikskapelser till ett känselspröt för de som vill lyssna...


söndag 26 januari 2020

All Your Favorite Bands

Det är snart fem år sedan Dawes gav ut "All Your Favorite Bands" och bandet stretar fortfarande framåt genom att spela mycket live och genom att göra ovanligt bra musik.

Låten "All Your Favorite Bands" avslutar nu alla deras konserter och den framstår mer och mer som en av de riktigt riktigt stora låtarna. Här är en ganska ny akustisk version:



I hope that life without a chaperone is what you thought it'd be
I hope your brother's El Camino runs forever
I hope the world sees the same person that you've always been to me
And may all your favorite bands stay together
- Taylor Goldsmith


Jag avlutar med en elektrisk tagning på "Mountain Stage", där Duanne Betts också är med på elgitarr. Så mycket bättre kan det inte bli...!



Jag tror att Dawes förbereder ännu en ny skiva... Förväntningarna stiger...


onsdag 22 januari 2020

David Olney RIP



David Olney spelade i söndags på "The 30A Songwriters Festival" i Santa Rosa Beach, Florida. Olney satt på scenen tillsammans med sångerskan Amy Rigby. I tredje låten blev han plötsligt tyst, som om han pausade, sade "I'm sorry", stängde ögonen och huvudet sjönk ned. ... Utan att falla av stolen eller tappa gitarren så dog han där. Vilket fint sätt att lämna in...!

En av David Olneys allra finaste låtar, "If My Eyes Were Blind", spelades bland annat in av Ad Vanderveen. Här i en fantastisk version tillsammans med Kersten de Ligny:



Till sist en inspelning med David Olney bara några timmar innan han gick upp på scenen och allt slutade...

Låtlista:
1. Bluebonnet Girl (Jack Murray)
2. James Robinson
3. Jerusalem Tomorrow
4. Running From Love

Det är nästan kusligt när han i "Running From Love" sjunger "This strength's gonna lead me to my grave"...



RIP David...!


söndag 19 januari 2020

Magiskt med Gillian Welch och Dave Rawlings



En del artister lyssnar jag på i perioder. Ibland vilar de under lång tid och sen så lyssnar jag inte på annat i en vecka eller två. Gillian Welch och Dave Rawlings är ett typiskt exempel.

Deras musik kan förefalla entonig och sävlig vid första bekantskapen, men växer sig in under skinnet och blir så självklar och påträngande att det är en underdrift att prata om magi och intensiva nyanser.

Så här skrev jag i december 2011:
Gillian Welch och hennes kompanjon Dave Rawlings nuddar vid känslospröt du bara kan ana. Sorgligt och melankoliskt, långsammare än långsamt, men det griper tag om dig och invaderar hela ditt medvetande med styrka och du får känslan av att du behöver inget annat, inget mer och inget därutöver.

Den här konserten från BBC 2004 har varit med på bloggen tidigare (februari 2014), men den innehåller inte en tråkig sekund och är verkligen värd att bli repeterad:



Låtlista:
00:30 – I Want To Sing That Rock And Roll
03:47 – Make Me Down A Pallet On Your Floor
07:11 – Elvis Presley Blues
12:17 – Look At Miss Ohio
16:24 – Red Clay Halo
20:10 – My First Lover
23:58 – One Little Song
27:23 – Revelator
35:12 – By The Mark
38:51 – The Way It Will Be
45:04 – Caleb Meyer
48:40 – I’ll Fly Away
52:39 – The Weight (with Old Crow Medicine Show)

Det är så härligt när allt "sitter" och artisterna känner sig som hemma och lever med i varenda ton. Musiken tränger sig på och blir alldeles självklar och fullständigt tidlös. Varenda min på Gillian och Dave lever med bland de suggestiva gitarrslingorna och kommer i ett naturligt flöde som inte kan stoppas...


fredag 17 januari 2020

Natten och mörkret


Jag har ett speciellt förhållande till mörkret. Jag ser visserligen skillnad på ljuset och mörkret rent symboliskt och använder gärna dessa skillnader för att symbolisera "det kända" gentemot "det okända", ibland rent av "det goda" mot "det onda". Det ger symboliken kraft och därtill är det något som de flesta faktiskt håller med om....

Men jag ska erkänna att jag faktiskt gillar mörkret...! Åtminstone i lämpliga doser. I mörkret kan jag finna det lugn och den fridfullhet som jag annars inte kan infånga. I mörkret ser jag ofta lösningar som jag inte finner i det stressiga dagsljuset. Att promenera i mörkret kan vara som att knyta ihop tillvaron och se positiva sammanhang... Som en rejäl dos av mindfulness. Som en oas av helande helhet och lugn.

Jackson Browne's akustiska version av "The Night Inside Me" visar också tydligt hur man kan använda symboliken för att få sagt det man vill:



Night in my eyes, the night inside me
Here where the shadows and the light divide me
Night in my eyes, night full of promise and uncertainty
Waiting for night to set me free
- Jackson Browne




onsdag 15 januari 2020

The Quiet Joys of Brotherhood




But man has come to plough the tide,
The oak lies on the ground
I hear their tires in the fields,
They drive the stallion down
The roses bleed both light and dark,
The winds do seldom call
The running sands recall the time
When love was lord of all
- Richard Fariña


Richard Fariña skrev dikten "The Quiet Joys of Brotherhood" och han kombinerade den med den traditionella irländska låten "My Lagan Love". Mimi Fariña sjöng den senare på LP:n "Memories", som släpptes två år efter Richards plötsliga död i april 1966.

Sandy Denny och Fairport Convention prövade den vid inspelningen av den klassiska "Liege and Lief", men det var först på Sandys andra skiva, "Sandy", som "The Quiet Joys of Brotherhood" fann sin definitiva form. Sandy sjunger här utan ackompanjemang och därefter så spelar Dave Swarbrick avslutningen ensam på fiol. Dramatiskt! Ett mästerverk i varje detalj och i helhet!

Pete Seeger gjorde den första inspelningen 1966 och hans version är också mästerlig. Hans fina sång och spel på tin whistle är oerhört gripande.



I dessa egoistiska och anklagande tider tror jag vi behöver återvända till medmänsklighet och omtanke. Det enkla och det fridfulla i naturen kan visa oss vägen...


lördag 11 januari 2020

fredag 10 januari 2020

Årets skivor - Plats 1: "Fyra Sånger"

Christer Jonasson - "Fyra Sånger" 2019


Den här EP:n av och med Christer Jonasson har spelats gång på gång under snart ett års tid och jag hittar fortfarande nya finurliga gitarrpartier och fyndiga textrader. Fyra sånger som alla har sin egen charm, sin närvarande känsla och sina angelägna iakttagelser. Det är ju bara en EP och knappt 20 minuter med musik, men det kunde knappast vara mer innehållsrika minuter.

Christer är min vän och vi har under året även gjort en låt tillsammans, men det hindrar inte mig från att utse "Fyra Sånger" till årets bästa skiva, för i mina öron är det helt enkelt så...



Från min recension den 10 mars 2019 här på bloggen:
Christer Jonasson är en riktigt expressiv gitarrist med en egen ton och ett anslag som alltid berör. När han därtill skriver egna sånger blir han som allra bäst. Jag lyssnar gång på gång
och hittar hela tiden nya nyanser och fyndiga formuleringar.

Nya EP:n innehåller kort och gott fyra sånger med en närvaro och känsla som tränger sig in under huden. "Komma Till Mig" slår an tonen och känns så positiv trots allt runt omkring oss som försöker få oss att misströsta.




"El Paso" har jag ju hört förut med FJK och den är en typisk Christer-sång, angelägen och medryckande.



"Vad Jag Behöver" påminner lite om Ulf Lundell med alla reflektioner som staplas efter varann. Det är bara det att så här bra har den gode Lundell inte själv fått till det på åratal.

Avslutande "Othem" får mig att ödmjukt känna värme och en försiktig tillit. Trots allt...




"Fyra Sånger" kommer nog aldrig att blekna... Christers lite spruckna röst kommer så nära och alla sångerna känns så självklara. Enda invändningen skulle väl i så fall vara att jag vet att Christer har fler låtar som är lika bra och som kunde gjort det hela till en fantastisk fullängds-skiva. Men det hade väl nästan varit för bra, det här räcker mer än väl.

Jag blir upprymd och glad över så här bra låtar och jag önskar inget mer, behöver inget mer.


torsdag 9 januari 2020

Årets skivor - Plats 2: "The Waves, The Wake (Acoustic)"

Great Lake Swimmers - "The Waves, The Wake (Acoustic)" 2019



Great Lake Swimmers gav 2018 ut "The Waves, The Wake" och hade då något överraskande övergett sitt grundläggande instrument, den akustiska gitarren, och ersatt den med diverse blås och klaviaturer. Det blev en mycket bra skiva, men väldigt annorlunda mot deras tidigare skivor.

I år har de nu spelat in skivan på nytt med nästan bara akustisk gitarr och sång. Man skulle nästan kunna kalla det en solo-skiva med sångaren Tony Dekker. Det är otroligt bra och när de nu koncentrerar sig på lugn och avskalad musik, då blir det så dramatiskt vackert att man häpnar. Helande musik att krypa in i och bli sofistikerat lugn och harmonisk av...



Från min recension av den första utgåvan av "The Waves, The Wake" den 3 december 2018:
Kanadensiska Great Lake Swimmers musik handlar mycket om ljud och akustik. Musik att krypa in i och bli sofistikerat lugn och harmonisk av... Toni Dekkers sång lyser av en skir sprödhet, på gränsen att brista, en lågmäld intensitet som kilar in under huden och etsar sig fast.

Gruppen har på senare år poppat upp sig något och gjort det mycket bra, men de har inte nått de höjder de gjorde på "Bodies and Minds" 2005 och på "Ongiara" 2007.

På nya skivan, "The Waves, The Wake", har de något överraskande slopat sitt grundläggande instrument, den akustiska gitarren, och ersatt den med diverse blås och klaviaturer. Samtidigt har de återgått till lite lugnare, mer sofistikerade låtar. Resultatet är imponerande vackert och som en dos lugnande harmoni.




Det finns låtar som är bättre i det akustiska formatet och några som glänser mer i de första inspelningarna. Men jag tror den nya akustiska varianten tangerar det sound som jag tycker gör Great Lake Swimmers full rättvisa.

Jag tvekade länge om jag skulle ge den första platsen och har velat fram och tillbaka, men det är ju trots allt en nyinspelning av en skiva som de gett ut tidigare, så till slut blev det andra platsen.

Den finns endast att köpa på LP direkt från gruppen, men den går även att köpa digitalt, samt finns på YouTube och Spotify.


onsdag 8 januari 2020

Årets skivor - Plats 3: "Coyote"

Catherine MacLellan - "Coyote" 2019



Från min recension den 1 november här på bloggen:
Catherine MacLellan har en röst som passerar alla tänkbara hinder och den tar dig med på en fascinerande upptäcktsfärd. Den är len och mjuk, men har ändå en ärlig ton som kan få ditt hjärta att brista. Hennes fem första skivor var resor bland reflektioner och ett sökande efter sina rötter för att få perspektiv på tillvaron. Fem skivor jag ofta återvänder till.

Därefter tog hon några år att kärleksfullt ta sig an sin pappas musik. Han hette Gene MacLellan och några av hans allra mest kända sånger är "Put Your Hand In the Hand", "The Call" och "Snowbird". När nu Catherine återvänder till sitt eget skapande och skriver ny musik, då kan man tydligt skönja en mer harmonisk och erfaren person, som vuxit genom de prövningar hon tagit sig igenom och erövrat ett slags spröd styrka att bygga sin grundtrygghet på.

Nya skivan "Coyote" har ett fascinerande omslag med en målning av Heather Millar, en ljus vintrig väg leder bort, svänger troligen av mot vänster, men man ser mest ett okänt mörker bredvid vägen och flera orosmoln på himlen, men ändå så finns där ett hoppfullt ljus och en tillförsikt som värmer. Ungefär så är också musiken på skivan.

Titellåten "Coyote" vandrar drömskt bland stark längtan till något som aldrig kan bli. Avslutande "Too Many Hearts" är så vacker att det nästan kryper i benen, rastlösheten är som personifierad i Catherines trygga röst och den skrovliga elgitarren.



En skiva att älska, en röst som det är omöjligt att avvisa, musik att finna helhet och tröst hos, som en hjärtlig kram från en nära vän.