The End of the Year

Trots alla mina invändningar igår om det gångna året så har det för mig varit en riktigt fint år. Får man säga så i dessa tider...?

Jag har börjat njuta av de intjänade frukterna av ett helt livs jobbande och har blivit pensionär. Det är verkligen lyx...!

Det är snart ett år sedan jag började kallbada och det är så uppfriskande och det gör mig pigg. Jag känner insidan av huden. Jag är då helt i nuet.

Jag har fått uppleva flera nya fina möten som berikar mitt liv mer än jag kan beskriva i ord.

Jag blir fortfarande starkt berörd av en del ny musik som skapas. The Sea The Sea är ett sådant exempel, så de får sjunga in det nya året:



Gott Nytt År!

Keep your hands on the wheel...

År 2020 håller på att ta slut och visst har det varit ett ruskigt underligt år. Verkligen...!

Året då vi tvingades att avstå närhet och beröring, Året då vi blev ännu mer misstänksamma mot våra medmänniskor. Året då vi åter försökte gruppera oss som "vi" och "dom". Året då människan blev ännu mer ensam.

Året då det inte fanns någon publik på fotbollsmatcherna. Året då Djurgården misslyckades med att försvara SM-titeln, men ändå blev bäst i stan.

Året då i stort sett alla konserter blev inställda. Året då kulturen fick ta de kraftigaste smällarna. Men även året då många artister och grupper började streama konserter gratis på nätet.

Året då skogarna fortsatte att mördas under falska begrepp som "Naturvård" och "Miljöhänsyn". Året då miljöbrott inte ens utreddes och de som skulle bevaka att miljölagarna följs förnekade att det ens fanns några brott. Året då mängder av vuxna, när de blev svarslösa, sjönk så lågt att de försökte förlöjliga en ung, påläst och engagerad miljökämpe. Året då vilsenheten bredde ut sig mer än någonsin.

Jag skulle kunna fortsättta sida upp och ner, men väljer att i stället konstatera: Just tack vara allt detta, och mycket annat, så... kanske... kanske, kanske... vi kan stå i startgroparna för att någon positiv förändringsprocess ska kunna skjuta fart. Det är upp till dig och mig att bidra med vår del. Så kanske vi nu kan ta lite fler steg i någorlunda rätt riktning...!

Murray McLauchlan sjunger om dåliga tider: Keep your hands on the wheel...! Just precis...! Hur bra eller dåligt vi än har det, så styr vi alltid...! Det är inte alltid lätt att styra rätt, men det går. Det måste gå...!

Årets listor

Så här års brukar ju alla presentera sina listor: Ärets låt, Årets skiva, Årets konsert, osv. Men jag väntar lite till. Jag har helt enkelt inte hunnit, men jag lovar att återkomma några dagar in på det nya året... Så håll till godo...!

Årets konsert?? Hmmm... Det blev ju bara en enda...! Så, jag får väl kanske utse "Årets streamade konsert" i stället...?



Det var många år sedan jag såg Allan Taylor på Fairport-Festivalen i Cropredy. Denne Taylor har gett ut drygt 25 skivor och varit med både här och där. Jag minns när han sjöng "Roll On The Day" och vi i publiken vrålade med i omkvädet. Tala om känsla...! Det var stort...!

Dag 25 - Fairytale of New York

Det var ju meningen att avsluta årets "julkalender" med gårdagens inlägg... Så får jag då höra denna nya version av Shane MacGowans "Fairytale of New York".

Behöver vi verkligen ännu en ny tolkning...? Jo, tydligen... The Black Feathers får mig att rysa av välbehag...

God fortsättning !!

Dag 24 - We Got Each Other

Det var lite frost på marken när jag vaknade i morse. Lite ljusare...! Lite vackrare...! Och så kom solen fram... Ut och fota...! Bilden här ovanför är en av de som jag tog idag.

Samhället har blivit frostigare det med. Vi får ju inte röra vid varann... Ändå hoppas jag att det snart ska bli så att vi inser att just detta är vad vi faktiskt behöver. Mer...! Ännu mer...!

För som Grace Potter sjunger så har vi ändå varandra. Och det räcker långt...!



Det får vara en bra slutsats denna julafton då många kommer vara ensamma och isolerade...

Dag 23 - Three Little Birds

Jag måste ju göra Kate Rusby full rättvisa: Det är ju inte bara jul-musik... Hon har gjort en av årets bättre skivor med sitt 17:e solo-album, "Hand Me Down". Då har jag inte räknat med genombrottet 1995 med duo-skivan tillsammans med Kathryn Roberts, fortfarande en absolut briljant skiva.

Kate Rusby har en härlig stämma och hon envisas att sjunga på sin Yorkshire-dialekt. Tack och lov...! Musiken har på senare år blivit lite mer "vanlig", men det är bara en marginell skillnad, så fort som hon börjar sjunga så låter hon bara som sig själv.



Hon har skapat sin egen profil och man kan väl säga att man vet vad man får, men varför inte...? Det är alltid kvalitet rakt igenom och mycket välgjord musik.

Ibland låter det ganska likt hennes tidigare utgåvor. Det är väl min enda invändning. Jag skulle vilja att hon lite oftare "tände till", som på 2016 års "Life In A Paper Boat". Jag tycker hon är som allra bäst när hon blir lite mer personlig, och det har ökat på senare år...

För vem kan motstå t.ex. "Don't Go Away" från förra årets "Philosophers, Poets and Kings":

Dag 22 - Little Jack Frost

Nu är det nästan jul och ingen snö alls... Däremot julmusik både här och där. Oftast får den mig att må illa av all tillplattad glättighet.

Men det finns ju tack och lov undantag: Kate Rusby lyfter fram det traditionella och smakfulla. "Little Jack Frost" är en höjdare i jul-tider:



Kate Rusby måste vara den enda artist som gjort fyra jul-skivor utan att bli påfrestande och förutsägbar. Det borde hon ha medalj för...!

Dag 21 - Show And Tell

Marti Jones är sångerskan med en röst som tänder eldar och smälter isar. En röst så hudnära, så berörande, med en ton så vacker och unik, en röst utöver det vanliga. Tllsammans med maken / musikern / producenten Don Dixon skapade hon under flera år musik som hade större djup än vad man först anade.

Lyssna på "Show And Tell" från debutskivan "Unsophisticated Time" 1985:



Marti's röst har alltid snuddat vid de finaste känselspröt, och tillsammans med Dixon's finurliga och påhittiga produktion och pressade stämsång så gjorde de några kultförklarade album innan Marti lade av och började måla istället.

Men numera spelar de då och då tillsammans igen, ganska anspråkslöst, men alltid med det där lilla extra...

Dag 20 - Because The Night

Det finns låtar som du minns exakt var, när och hur du hörde dem första gången. När jag låg på en soffa i Malung kom "Because The Night" strömmande ut ur radions högtalare och livet blev direkt alldeles förträffligt...!

Bruce Springsteen skrev låten och Patti Smith sjöng den så att den fick liv.



Än idag känns den lika övertygande och framkallar lika starka känslor utan kontroll.

Dag 19 - The Sea The Sea - De första åren

The Sea The Sea, som jag skrev lite om i tisdags, består alltså av Chuck och Mira Costa, ett äkta par bosatta i New York. De har spelat många år tillsammans och redan 2012 gjorde de ett av sina paradnummer, "Restless Heart":



2014 gav de ut sitt första album, "Love We Are We Love" och den läckert arrangerade titellåten låter så här:



Här en outgiven sång från 2014, "How Will We Know", som visar att de ibland är lite stökiga och inte alltid så lågmälda:



Bra sånger, spännande arrangemang och så stämsång i absolut världsklass - Det räcker mer än väl för att skapa säregen och tilltalande musik...!

Dag 18 - The Highland Piper - En skotsk fräckis

Jag fortsätter på det humoristiska spåret. Fast den här gången blir det lite mer ekivokt:



Roy Williamson i The Corries berättar om "The Highland Piper" och Ronnie Browne skrattar och kommenterar, trots att han hört historien förr...

Passa på att lyssna på resten av skivan: Skotsk folkmusik när den är som mest äkta och med många skratt. The Corries lär aldrig ha uppträtt utanför Skottland under de drygt 25 år som de spelade och gav ut ungefär en skiva om året.

Williamson dog i cancer 1990 och vi lär aldrig få se något som liknar The Corries förmåga att växla mellan humor och kvalitativt framförda sånger igen.

Dag 17 - John Elton ?

Det är väl inte min huvudambition att vara rolig eller att sprida roliga videos... Men man kan väl göra ett undantag: Här är Rowan Atkinson (Mr Bean) och Elton John så himla roliga:

Dag 16 - What's Love Got To Do With It

Walk Off The Earth tycks inte ha nån gräns för hur påhittiga och sympatiska de kan vara vid sina otaliga videoinspelningar. Fulla av galna upptåg, udda instrument och plötsliga vändningar, men ändå så väldigt tilltalande och proppfyllda av glädje. Sången är som alltid helt superb...

Men inte trodde jag att de skulle ge sig på Tina Turners klassiska hit "What's Love Got To Do With It", skriven av Graham Lyle och Terry Britten. Men, jodå, de fixar det också... Med bravur!

PS: Finns det nån som inte fascineras av Sarah Blackwoods jeans...?

Dag 15 - Good For Something...

På nyheterna i morse meddelades det att det inte blir några natonella prov under vårterminen. Alltså kan lärare och elever fokusera på en kommunikativ och lärande undervisning istället för en tidskrävande kontrollhysteri som prioriteras framför allt annat.

Det sägs ju att det inte finns något ont som inte också medför något gott. Corona-pandemin har alltså, mot alla odds, också fått en mycket glädjande konsekvens!

Jag får därtill en orsak att lyfta fram en duo som jag lyssnat mycket på det senaste halvåret: "The Sea The Sea" med sin "Good For Something":


Chuck och Mira Costa imponerar med sin fantastiska stämsång och genuina värme. Därutöver skriver de riktigt bra låtar med både stämning och innehåll.

Det finns orsak att snart skriva betydligt mer om The Sea The Sea", men nu har du i alla fall fått ett smakprov.

Dag 14 - Larkin Poe spelar covers

Systrarna Rebecca och Megan Lovell i Larkin Poe har gjort ett akustiskt cover-album, "Kindred Spirits", där de tolkar några av sina favoriter på ett levande och inspirerat sätt. Smakfullt och snyggt gjort med en jädrans fin känsla...

Derek And The Dominoes "Bell Bottom Blues" och Moody Blues "Nights In White Satin" får nytt liv i deras versioner:

Dag 13 - David Huckfelt - Numera solo

David Huckfelt är/var ena halvan av The Pines, som enligt mig gjorde årets bästa skiva 2016, "Above The Prairie". Det visade sig då att de gjort flera bra skivor även innan dess.

Jag vet inte om gruppen bara tagit paus eller upphört, men nyligen kom ett par singlar från David Huckfelts kommande andra soloskiva, "Room, Enough, Time Enough".



Det kan tyckas obegripliggt att folk på vår planet måste strida för att beskydda sitt dricksvatten. Det sker överallt, både vid Standing Rock-reservatet på Turtle island, som låten "Book of Life" här ovan handlar om, men även lokalt här i Sverige visar sig myndigheterna stå på samma sida som de ekonomiska tillväxtpredikanterna, som hänsynslöst exploaterar skog och mark utan att ta någon hänsyn till miljön.

Det handlar enbart om att tjäna stora pengar. Bruce Cockburn kallar det "parasitic greedhead scam". Tydligare kan det inte sägas...

Dag 12 - Eliza Gilkyson och Nina Gerber

Eliza Gilkyson tillhör de där artisterna som aldrig gör ett dåligt album och årets utgåva "2020" tillhör de vassaste av årets utgivningar. Trots den melankoliska stämningen lyckas flera låtar lyfta fram något positivt och ge oss hopp.

På hennes Facebook-sida finns även flertalet streamade konserter, som skulle kunna räcka ett helt år... På tre av framträdandena spelar hon tillsammamns med Nina Gerber, en enorm gitarrist med sådan expressivitet att hon mäste ha få övermän (eller överkvinnor med, för den delen...). Här så spelar hon, dekorerar, solar, kompar med ett sådant uttryck att man häpnar...! Holy shit vilken gitarrist...!



Detta kan vara årets bästa streamade konsert...! På Facebook finns ännu fler med Eliza och Nina, och den som kallas "Blue Wave Rally" kanske är den allra vassaste. Den här är nästan lika vass den och jag blir mållös när Nina Gerber, till synes enkelt och spontant, pressar fram toner som smeker som en nyförälskad hand på upptäcksfärd...

Dag 11 - Scott Merritt live stream

Scott Merritt, kanadensisk musikkonstnär och producent, som emellanåt också ger ut egna skivor, är en av mina favoriter. Ni som följer min blogg borde ha upptäckt det för länge sen.

Det är inte ofta Scott Merritt ger konserter, men han var med en stund på en streamad festival, URGNT x Music Together-Festival, i maj i år. Han körde då stora delar av det nu fem år gamla mästerverket "Of":



En högtidsstund för oss som älskar hans musik. Vi får också se lite detaljer från hans smakfulla hem. Och så dessa jordnära sånger, så harmoniskt framförda på tenor ukulele.

Dag 10 - En timme med Sarah Jarosz

Nätet nästan svämmas över av streamade konserter... Inte mig emot, men man hinner ju inte... Sarah Jarosz har gjort en av de bättre:



Nästan en timme med denna ruskigt duktiga tjej. Ändå vill jag höra mer....!

Dag 9 - Sing The Dark Away

AFT (Annika Fehling Trio) lär ha sin andra skiva på gång och den längtar jag verklligen efter. Under tiden kan vi höra "Sing The Dark Away/Arcangeli", med både mystik och groove. AFT tycks ständigt vara på väg att utforska något nytt och oväntat.

AFT är som bäst när de spelar live och jag såg dem ett par gånger förra året och skrev efteråt så här lyriskt:
AFT måste vara ett av de absolut mest spännande och nyskapande banden just nu...! Det är knappast någon lättillgänglig musik som AFT spelar och det är oerhört långt från "trallvänligt" eller "tillrättalagt". I stället finns här en rytm, ett "groove", som åtminstone inte jag kan sitta still till, man viftar på fötter och virvlar med på något sätt. Man vävs sakta in i mönster och suggestiva toner och så plötsligt finns den bara där, den där magin som får dig att nästan lyfta från golvet.

Kan inte den här pandemin ta slut snart, så man kan få sådana upplevelser igen...?

Dag 8 - Nobody Told Me...

Vi hade behövt dig här nu, John...

Dag 7 - Black Muddy River

Jag älskar verkligen Grateful Dead's sång "Black Muddy River". Så gripande vackert skildras en vandring utmed den ödsliga, smutsiga floden: Döden, gestaltad av Robert Hunters ödmjuka lyrik. Så drömskt och finurligt vackert spel av Jerry Garcia. Den finns givetvis här på bloggen: Black Muddy River.

Jag har ofta svårt för covers av de låtar jag gillar bäst... Men... Den här tolkningen med Anders Osborne och Luther Dickinson är riktigt bra:



Originalet når den inte. Men den är lite annorlunda och ruskigt bra ändå...!

Dag 6 - Down Before Cathay

Det finns ju musik som man inte riktigt begriper sig på, men som ändå på något underligt sätt attraherar dina öron.

Incredible String Band gjorde många skivor från 1966 till 1974 och de två frontfigurerna Robin Williamson och Mike Heron var oftast med. Därtill var det av och till drygt 10 olika medlemmar i dennna psykadeliska folkgrupp, eller vad man nu ska kalla dem...



En del var briljant, annat obegripligt och udda. Deras sista skivor fick ganska dålig kritik, men jag tycker de var spännande och fulla av påhitt.

Ovanstående låt från "No Ruinous Feud" 1973 gör mig alltid på riktigt gott humör.

Dag 5 - Waiting

Morgan Erina fortsätter skriva sorgligt vacker, men meningsfull, musik från hjärtat. Det är inte lättsamt, men det berör mig som en fackla rakt in i själen.

Hennes röst är som alltid så speciell, så värnlös, så äkta...

Dag 4 - Me Especially

Jag har inte skrivit något om Dawes nya skiva "Good Luck With Whatever" efter utgivningen.
I augusti skrev jag: Jag har högt ställda förväntningar varje gång Dawes släpper något nytt... Jag tror nog att nya plattan kan bli något alldeles extra...!

Men... Trots ihärdigt lyssnande kan jag inte riktigt bestämma mig hur bra eller halvbra den är. Lutar nog mest åt det sista. Bra, men inte fascinerande bra... Lite för opersonlig, lite för många låtar som inte riktigt vill lyfta.



Men två fantastiska alster finns där: Den akustiska "St. Augustine At Night" är så där finurligt berättande som Taylor Goldsmith blir när han är som bäst. Och "Me Especially" är en av årets bästa låtar, med gitarrerna som flytande diamanter... Så länge Dawes kan få till sådana låtar finns det hopp om att de kanske kan göra en till så där självklar skiva som "Stories Don't End".

Och i natt spelar de konsert på www med hela första skivan "North Hills". DET kan bli något...!

Dag 3 - All The Times (Ett besök i det förflutna)

När man städar källaren, då hittar man både sånt man saknat och sånt man inte ens minns... Som att göra ett besök i det förflutna... Jag hittade t.ex. gamla böcker med dikter och tankar: Lyckliga och hoppfulla, sökande och tvekande, grymma och förtvivlade:

Det fanns en tid
när våra blickar
ständigt
sökte upp varandra
log värmande
tryggt närvarande
allt var nu

Numera registrerar vi bara blickarna
letar dolda budskap
känner oss lite generade
tittar ner
låtsas att vi inte ser
- ArT (6 mars 1983)



Marc Ellington's "All The Times" passsar bra med sina tillbakablickar. Han hade många vänner och en enorm gästlista på sina skivor, som spelades ofta när det begav sig...

Dag 2 - So Afraid

Jag såg Fleetwood Mac i London 1977. De hade just gett ut "Rumours" och var plötsligt världs-stjärnor efter flera års slit utan större framgångar. Även om jag alltid varit mest förtjust i den tidiga konstellationen med Peter Green och den efterföljande med Danny Kirwan vid rodret, så var den vita självbetitlade skivan, den första med Stevie Nicks och Lindsey Buckingham, väldigt bra och dessutom ljudmässigt en makalös upplevelse. Visst var "Rumours" också bra, men inte på samma nivå för mig. Efter dess har jag bara sporadiskt blivit hänförd av deras skivor.

Konserten i London då? Jo, en väldig besvikelse...! Det var inte deras dag, helt enkelt. En plikt-skyldig dag på jobbet, inget mer...

Just därför är videon med "So Afraid" från live-utgåvan "The Dance" så härlig att se. Här finns verkligen glädje och utlopp. Mick Fleetwood ser ut att njuta av varje slag bakom trummorna. Riktigt mäktigt och ett häftigt tryck...!

Dag 1 - The Light Will Stay On

Advent har ju redan startat och jag ska även i år försöka att varje dag presentera någon låt: Något nytt, något ovanligt bra, eller bara något som jag råkar komma att tänka på...

Jag börjar med en låt som betyder oerhört mycket för mig: The Walkabouts "The Light Will Stay On", här i en liveupptagning från Tyskland 1996.



I go to sleep
Before the devil wakes
And I wake up
Before the angels take
All my worldly desires
All my yardsticks of fear
Hangin' down, Hangin' down

I go to sleep
Before the devil wakes
And I wake up
Before the angels take
All my secrets untold
All my motives unclear
Hangin' down in the fire
Burnin' them higher
Won't take them away from here
- Chris Eckman

Chris Eckmans ord skakar om hela min världsbild och Carla Torgerson sjunger så jag känner hur varje nervtråd i kroppen dallrar. Så dramatiskt och expressivt...!

Carla började för något år sen en insamling för att göra en andra solo-skiva, men det verkar ha runnit ut i sanden... Hennes varma stämma skulle vi behöva i dessa tider...!

Hundvakt igen...

Jag är hundvakt igen och mina tankar hamnar på en gammal favoritlåt: "Old Bourbon" med Alun Davies. En låt om gatuhunden som han inte kunde glömma.



Alun var gitarrist/arrangör/gitarrstämmare till Cat Stevens och utan honom hade nog inte Cat blivit den dundersuccé som han blev. Han tog även med Alun Davies då han många år senare startade om musikspelandet som "Yusuf".

Alun Davies gjorde själv ett LP-album, "Daydo", som en del beskriver "som Cat Stevens-musik, fast ännu bättre"... Bra är det definitivt, utan minsta tvekan... (Tyvärr är ljudet ganska dåligt på videon ovan, men känslan är ändå väldigt tydlig...)

Things I Never Needed

Jag städar källaren. Bland bråte, kartonger, brädbitar och allt annat möjligt, dyker gamla minnen upp. Likaså saker jag glömt att jag hade. Men hur hamnade allt i min källare...?



Grace Potter och Daryl Hall har fattat precis vad det handlar om. "Things I Never Needed" sitter som pricken över i...!

Uppdaterad The Times They Are A-Changin'

När jag såg det här för första gången 2018 tog det några sekunder innan jag insåg...



... att det här var ju inte Dylan, utan Jimmy Fallon som var i farten igen...

Fallon gör det så bra! Nästran bättre än Dylan själv ibland gör det...

Neil Youngs dubbelgångare

Neil Young sjunger "Whip My Hair", eller...? Visst, jag hade ju med detta klipp redan för 10 år sen, men det är ju så bra att jag inte kunde undvika att ta med det igen. Jimmy Fallon som Neil Young och Bruce Springsteen som sig själv. Så himla bra och ruskigt roligt dessutom. Fallon har verkligen talang att plocka fram det typiska och sedan efterlikna det.

En uppmärksammad succé måste ju följas upp och det har blivit några gånger. Här är Bruce och Neil, nej Bruce och Jimmy, ännu en gång, nu med "Sexy and I know it":



Här är Jimmy Fallon som Neil Young med "The Fresh Prince Of Bel-Air"



Till slut fick Neil Young vara med själv också: "Two Neil Youngs on A Tree Stump":



Visst är det hårresande bra imiterat...!

Neil Young 75 år

Neil Young, en av de absolut största, blir 75 år idag och jag tänker inte tjata om hur sällan hans nya utgåvor är lika bra som på den gamla goda tiden. Men denne motsträvige man med spröda känselspröt, vare sig han spelar lågmält på akustisk gitarr eller klöser vilt på sin elgura, gör vad han känner för.

Tack och lov fortsätter han ge ut tidigare icke utgivna mästerverk, varav "Homegrown" i år sett dagens ljus. Att en så bra skiva aldrig gavs ut när det begavs sig för snart 45 år sen är ju helt obegripligt. Ovanstående "Little Wing" är en av de sånger som i och för sig getts ut på andra album, men de flesta av låtarna har aldrig hörts tidigare, åtminstone inte i de här versionerna.

Det finns de som säger att Neil inte kan sjunga... Han berör det själv i det här roliga talet när han 2017 blev invald i "Canadian Songwriters Hall Of Fame":



Själv vet jag bara att han har känslan och att just det är mycket svårare än att sjunga. Känslan finns i rösten, i hans gitarr, hans sånger och i hela hans uppenbarelse, som här i "Change Your Mind" från 1994 med Cray Horse.



Rösten har börjat blekna, men han kompenserar det på något sätt, som här på nya EP:n där han gör Dylans "The Times They Are A-Chaning" på ett lågmält sätt, men likväl fullt av närvaro.



Det finns bara en Neil Young. Inte alltid som man förväntat sig, men aldrig utan känsla...!

Sven Wollter har lämnat oss

Så har då pandemin tagit ännu en av mina förebilder: Sven Wollters kropp kunde inte stå emot ytterligare påfrestningar. Igår lämnade han in omgiven av sin familj.

Lyssna på hans kloka tankar, fyllda av nyfiket sökande och egna slutsatser, men ändå alltid med humorn i närheten:



Han var kommunist. Jag minns hans svar på frågan om han var den siste kommunisten:
"Siste? När man skriver historien kommer det att stå: Han var den förste...!"

Men varför kommunist? Lyssna på det här och du kanske inser vad han menar:



Jag brukar ofta citera att han sagt "När jag vaknar på morgonen och känner den där förbannade värken i axeln... Då känner jag tacksamhet, för det betyder att jag är med ännu en dag". Nu är han inte det längre. Han kommer att bli saknad....!

En lektion i blues-gitarr

Phil Beer, ena halvan av "Show of Hands", är en av de som verkligen levererar mycket musik via streaming i dessa konsert-fria tider.

Igår besökte han sina rötter och bjöd på en lektion i blues på akustisk gitarr. Trevligt, intressant och mycket gitarr, och lika mycket blues förstås. Den som är det minsta intresserad av gitarr-spel och blues har en riktig fin timme att se fram emot. På slutet får vi även höra Phil Beer Band spela lite elektriskt.



Phil Beer är en stor beundrare av David Lindley och med tanke på det kanske det inte är så underligt att han är den brittiska musiker som mest påminner om Mr. Dave.

Steve Knightley, den andra halvan av Show of Hands har också lagt ut många konserter och även diskussioner om gitarrspelande kallat "Strum with Steve". Här är första delen, där han berättar om Dylans "Don't Think Twice" på ett roligt och pedagogiskt sätt:



Show of Hands, tillsammans som grupp, har också streamat flera konserter. Får man inte spela för folk direkt, kan man ju göra det indirekt i en vacker miljö, som de gör här, och oj vad de gör det bra...!



Visst är det underliga tider, men även tider då vi spränger nya gränser och hittar nya vägar...

Kanske...?

Kanske finns det en gnutta framsteg, trots allt...? Det verkar som om Trump inte får fortsätta och om det blir så är det ju otvivelaktigt något bra för oss alla här på planeten.. Begreppet "dålig förlorare" har dessutom fått ett nytt ansikte.

Pandemin har satt fart igen och vi ska åter isolera oss... Svårt att se omfattningen av denna kris, men kanske det kan leda till att vi lär oss att uppskatta "det lilla" och börjar stressa av från denna hysteri med konsumtion och ständig tillväxt... Det vore ju verkligen något...!

Sånger om mörkret

Det finns givetvis oräkneliga sånger om mörkret och saknaden av ljus. Man kan skildra det rent naturligt eller mer symboliskt...

Här är några mörka låtar som på något underligt sätt ändå skapar ljus i mitt sinne:

"It's Dark In Here" med Dransfield från "The Fiddler's Dream", en av de bästa skivor som gjorts. Finns i sin helhet varken på Youtube eller Spotify, men är värd all uppmärksamhet...



Lucinda Williams har ju alltid ett känsligt uttryck och "When The Way Gets Dark" från senaste skivan visar det med tydlig kraft:



Iain Matthews tolkning av Jesse Colin Youngs "Darkness Darkness" får mig verkligen att rysa... Så stämningsfullt att det framkallar helande melankoli:



Ken Dunn sjunger sin "Absence of Light". Vi behöver och mår bra av att beskriva det vi känner. Ett delat mörker är inte lika mörkt...!



För visst påverkar mörkret hur vi mår: Gillian Welch och Dave Rawlings visar det här med suggestiv ödslighet, utan att släta över :



Walkabouts skapar djup dramatik med sin "Nightbirds": Men även mystik, melankoli, mörker, ensamhet, och till slut ändå en trygg reflekterande insikt...



Jag har sagt det förr, men återupprepar: I stunder av tvivel, oro, sömnlöshet, då hjärnan virvlar in sig i labyrinter utan utgångar, då tar melankolisk musik tag i dig och leder dig till de små öar av insikt och harmoni som vänder tillvaron på rätt köl igen...

Mörkret kan således vara en inspirationskälla av stora mått!

Mörkret

Jag har ett speciellt förhållande till mörkret. Jag måste erkänna att jag faktiskt gillar mörkret...! Åtminstone i lagom stora doser.

I mörkret kan jag finna det lugn och den fridfullhet som jag annars kan ha svårt att fånga in.
I mörkret ser jag ofta lösningar som jag inte finner i det stressiga dagsljuset. Att promenera i mörkret kan vara som att knyta ihop tillvaron och plötsligt se positiva sammanhang... Som en rejäl dos av mindfulness. Som en oas av helande insikter och ett välförtjänt lugn.

Visst skulle jag föredra att det var ljust lite längre på dagarna. Visst är det trist att vi kryper in i våra hus när mörkret kommer. Men jag tycker det är värre att allt är så grått när det är "ljust". Det påverkar mitt sinne mycket mer än mörkret. För mörkret ger mig lugn och harmoni...!

Jerry Jeff Walker RIP

Om man skriver en låt som "Mr. Bojangles", då blir man lätt uppskriven som "Den Nye Dylan". Detta hände tidigt Jerry Jeff Walker och det lyckades han ju inte leva upp till, liksom de flesta andra som kallats så...

Jerry Jeff Walker gick bort för några dagar sedan och jag kan inte säga att jag är så väl insatt i hans karriär, men "Mr Bojangles" har alltid varit en favorit, speciellt i Nitty Gritty Dirt Bands liv-fulla version. Här är den kanske allra bästa inspelningen de gjorde:


I met him in a cell in New Orleans I was
Down and out
He looked to me to be the eyes of age
As he spoke right out
He talked of life
He talked of life
- Jerry Jeff Walker

Här berättar Jeff Hanna inspirerat lite om hur och när de började spela låten, samt om hur den arrangerades och växte fram:



"Mr Bojangles" har däreftrer spelats in av många olika artister, från Sammy Davis Jr, via Elton John och John Denver, till Nina Simone och... jodå... Bob Dylan.

Ace of Cups

Tjejgruppen Ace of Cups bildades redan 1967 i San Francisco, men först 2018 släpptes deras debutalbum. Nu har de gett ut uppföljaren "Sing Your Dreams" och fått hjälp av stora namn som Jackson Browne, Bob Weir och David Freiberg.

Visst finns det ett stänk av flower-power, men än sen...? Det här är imponerande bra!

Denise Kaufman i gruppen säger i en intervju i tidningen Rolling Stone: “We felt that with the coronavirus, we just wanted to put something out that expressed how we felt. We wanted to dig down into the place that we ultimately all know we’re connected. We’re all here together, and we’re made for love.”

So close your eyes and listen
Your road unfolds and glistens
Being here is a reason
If reason need there be
Cause no one lives forever
And fortunes rise up never
And even the slowest river
Winds ever to the sea
- Mary Gannon Alfiler/Denise Kaufman

Att vicka på foten...

- Men pappa, du vickar ju på foten till musiken, det har jag aldrig sett förr...!
Den unge sonen utbrast detta när jag var hembjuden till dem för 38 år sen och man hedrade min närvaro genom att sätta på "The Road And The Sky" med Jackson Browne.

Det är nog en medfödd instinktiv förmåga att vi rör på foten när vi känner rytmer. Så många rytmer finns naturligt i våra kroppars rörelsemönster, från våra hjärtslag till hur vi går "i takt".

Här är det helt omöjligt att sitta still:



Marcus Eaton är en ny bekantskap för mig, men det visar sig att David Crosby har sagt att han är "one of the best young singer-songwriters in America... maybe even the world"". Här spelar Marcus Eaton så det ryker med bassisten Mai Leisz (Greg Leisz estniska hustru sedan 2018) och slagverkaren Pedro Segundo. Se hur varenda rörelse, hur varje slag känns i hela hans kropp....! Vilken inlevelse...!

Kan du sitta still till "Step Aside" så är läget allvarligt...