onsdag 24 maj 2017

Catherine MacLellan hyllar sin pappa

Det har gått några år sedan Catherine MacLellan gav ut sin senaste skiva, "The Raven's Sun", men nu är det dags och denna gången blir det inte ny musik av Cat själv, utan nytolkningar av hennes pappas sånger. Gene Maclellan skrev några mycket kända sånger, som "Put Your Hand In the Hand", "Snowbird" och "The Call".

Catherine var bara i tidiga tonåren när hon kom hem och fann att hennes älskade pappa hade tagit sitt liv, efter en lång och svår depression. Hon har själv också haft återkommande depressioner, men har kommit vidare, mycket tack vara musiken och en enveten kamp att ta sig framåt och hedra sin pappa. När hon till slut på fjärde skivan "Silhouette" spelade in en nytolkning av sin pappas "Snowbird", så blev det makalöst innerligt och startskottet på fler tolkningar, vilket bl.a. ledde till en hyllningsskiva med flera olika artister.

Nu tar hon steget fullt ut och gör ett helt album av Gene's sånger: "If It's Alright With You: The Songs of Gene MacLellan". Titellåten har just släppts som singel:



I slutet på juni släpps hela albumet. Det är ljuvligt att ha något att se fram emot...
Jag känner på mig att jag kan inte bli besviken...!

Läs mer på Catherine's blogg:
Gene MacLellan Tribute Album Announced - Om den nya skivan.
20 years gone by... - Catherine skriver om sin pappa och om sina egna depressioner.


söndag 21 maj 2017

York City



Ibland är jag lite otrogen... Jag håller ju på Djurgården. Och Arsenal... Men, om sanningen ska fram: En liten del av mitt hjärta tillhör York City.

En liten klubb med en historia av att vara "giant-killers": De slog Arsenal i FA-cupen en kall januari-dag 1985. Och 1995 slog de i ligacupen Manchester United med 3-0 på Old Trafford, den säsongen då United tog hem både ligan och FA-cupen. Året efter det slog de ut Everton ur ligacupen.

På senare år har York City harvat i fjärde divisionen och förra året åkte de ur och raset fortsatte i år, när de även åkte ur National league, "den femte divisionen", trots en stark uppryckning under våren. Men efter det att främste konkurrenten i sista omgången gjorde mål på övertid åkte de till slut ändå ur...

Men samtidigt har de lyckats ta sig till final i de små lagens cup, FA Trophy, och idag spelade de på Wembley. Och de vann mot alla odds:



Jon Parkin i kedjan är 36 år och ser något överviktig ut, men Parkin har övertygat och gjort flera omöjliga mål efter att ha återvänt till York, där han tidigt i karriären spelade som försvarare. "The Beast" har inte haft någon märkvärdig karriär, men är bättre än någonsin...

I semifinalen slog de den blivande seriesegraren Lincoln hemma med 2-1 efter ett konstmål av Aiden Connolly: Jag har aldrig sett något liknande (Titta 3.27 och framåt!):



Det är något speciellt med små lag och den charm som finns när de gör det som egentligen är omöjligt...

Sutherland Brothers har till och med sjungit om detta i "Champion the Underdog":




lördag 20 maj 2017

Majmorgon

När solen lyser in genom fönstret när man öppnar ögonen... inte så tokigt...!

Här en repris av mina vårbilder till Runrigs "Maymorning":



Jag älskar dessa rader i texten:

The light's returning
The work is in hand
All the cynics have vanished
From where we stand
- Calum & Rory Macdonald


måndag 15 maj 2017

'I Trust' - En sån där låt som förändrade livet...

Det finns låtar från din uppväxt som aldrig falnar... Du återvänder alltid till samma känsla när du hör dem igen...

The Byrds LP "Byrdmaniax" har fått ordentligt mycket skäll för överproducering och det må vara så, men för mig är varje ackord, varje ton i Clarence White's spretiga gitarrspel, varje frasering i Roger McGuinn's röst, varje inandning när White nasalt halvsjunger/halvmumlar några låtar, varje duns i Skip Battin's pumpande bas som nästan hoppar upp i mitt knä, ja, kort sagt varenda ton, är odiskutabelt rätt och abslout självklar.

Det är min högstadietid och en ung Tom som osäkert sökte sig fram, men den här musiken bara fanns där, så självklar och förlösande full av frihet och expressiva känslor, som svallade fram och bara var, och fortfarande är, för evigt...



Allra tydligast märks kanske detta i Roger McGuinn's "I Trust", som direkt i det spretiga introt bara kliver rakt på, drar med sig dig i farten och när sedan de maffiga körerna svulstigt fyller på i slutet, till Skip Battin's tunga basgångar, Gene Parsons kantiga men effektiva trummande, samt Clarence White's makalöst aviga gitarr, ja, då...

Vrid upp volymen så mycket det går, och jag är i paradiset. Än idag..!


fredag 12 maj 2017

Talande tal

Tyckte Bruce Broillet's tal till Jackson Browne (se gårdagens inlägg) var så talande att jag satte ihop en bild av det hela:


Inget mer att tillägga...


torsdag 11 maj 2017

"Rage for Justice"-utmärkelse till Jackson Browne

För några dagar sedan delades det ut flera priser i "2017 Rage For Justice Awards" och Jackson Browne fick då "Phil Burton Public Service Award".

Bruce Broillet höll ett inspirerat tal om Jackson och det finns här i sin helhet:



Through your music you speak truth to power
Through your music your brilliance has touched more lives
in more positive ways
than you will ever know

You've reached all of us
and you've led us
and you've sustained us through difficult times
and you're doing it right now tonight

You are the coalescing of talent,
social conscience
and the willingness to use those things
to benefit your fellow man
You have found that mysterious place
where the heart, the soul and music
come together
- Bruce Broillet


Tribute-filmen, mestadels tagen från "Going Home"-dokumentären, såg ut så här:



Sen kom då talet då Jackson Browne tog emot priset. Ett ödmjukt, roligt och personligt tal:



Han citerade också Randy Newman, som 2008 gjorde en låt som heter "A Piece of the Pie", där texten går så här:

Jesus Christ it stinks here
High and low
The rich are getting richer
I should know
While we're going up
You're going down
And no one gives a shit but Jackson Browne
- Randy Newman


Någon hade kommenterat det hela så här:
"The one and only Jackson Browne. Incomparable."
Det säger väl allt...


onsdag 10 maj 2017

Yihye Tov

Yihye Tov är hebreiska och betyder "Things will be better" och är israeliske David Broza's kanske mest kända låt. Den var ju med på duett-listan med Jackson Browne förra veckan, men jag tyckte den förtjänas att lyftas fram lite extra.



Förutom att sjunga, vilket han gör oförskämt bra, så är David Broza en fredskämpe och han har bl.a. skapat projektet "East Jerusalem West Jerusalem" där israeliska och palestinska musiker samarbetat och spelat in ett album med samma namn, där de blandat och gett och på så sätt berikat varandras kulturer. Resultatet är ett enastående dokument för att mötas och samarbeta.

När människor möts kulturellt skapas det vägar och kraften läggs på förståelse och ödmjukhet i stället för att bekämpa varandra.


söndag 7 maj 2017

Jackson Browne - Udda live-versioner

Tredje och sista Jackson Browne-listan på Spotify, åtminstone för ett tag:

16 mer eller mindre ovanliga live-versioner av mestadels hans egna låtar.
Du kan klicka bort snacket efter 3.20 på "Jesus in 3/4 Time", det hör inte hit...
Volymen kan behöva höjas på de tre låtarna från "Where the Shadows Fall" (nr 2, 6, 15).
Annars är det nästan som en komplett live-skiva...




lördag 6 maj 2017

Jackson Browne - Duetter

Jag fortsätter med Jackson Browne-listor på Spotify: Här är 20 duetter, eller vad man nu ska kalla det. Bra som bara den är de i alla fall...

Några (3 styck) var med på förra listan men jag kände att jag ville ha med dem här med...




fredag 5 maj 2017

Udda låtar med Jackson Browne

Jackson Browne spelar ofta in låtar på olika hyllningsskivor och andra udda utgåvor. En del av dem finns på Spotify, en del finns där inte. Jag samlade ihop några av de som finns på en egen Spotify-lista:


18 låtar, 79 minuter. Leonard Cohens "A Thousand Kisses Deep", som Jackson nyligen kallade sin favoritlåt. Duetten med Vonda Shepard i finstämda "Best Friends". "Here" i den första singel-versionen. Nyligen släppta "My Twin" från "Unsung Heroes: Songs of Eleni Mandell". Vidare 3 Warren Zevon-låtar, 2 av Bob Dylan och 3 med Beatles-anknytning. John Lennon's "Oh, My Love" är en favorit...

Innan finns en låt som är något helt olikt det mesta med Jackson: Sommarsingeln från förra året med Raul Rodriguez: "Let The Rhythm Lead".

Samt fler udda saker som du kanske inte hört...


måndag 1 maj 2017

Ray Davies + Jayhawks = sant

Det finns stunder då man blir mäktigt överraskad... Samarbetet mellan den gamla rock-ikonen Ray Davies och kultgruppen Jayhawks, gruppen som symboliserar både begreppet "No Depression" och genren 'Americana', är inget mindre än en sensation.

Som barn (10-åring) såg jag i september 1966 Kinks i den nu nyligen rivna Sporthallen i Eskilstuna. Låtar som "Sunny Afternoon" och "Waterloo Sunset" samt de riviga "You Really Got Me" och "All Day And All Of The Night" är rockhistoria och fortfarande lika bra. Senare gillade jag en del tema-skivor Kinks gjorde flera år senare, och jag tycker Ray Davies tidiga upplaga av 'Storytellers' är fantastisk, både bra och rolig.

Jayhawks är jag kontinuerligt beroende av att få höra då och då. "Hollywood Town Hall" borde vara rockhistoria, och även "Tomorrow The Green Grass och "Rainy Day Music" är riktiga höjdarskivor i min värld...

Men att Jayhawks skulle kompa Ray Davies, det trodde jag väl aldrig... Men på nya skivan med Ray Davies, lämpligt kallad "Americana", är det just vad de gör...!!

Jag har bara hört lite smakprov, men attans vad det ger mersmak...

Läs mer:
The Kinks' Ray Davies Teams Up With The Jayhawks

lördag 29 april 2017

Ålder är inget hinder...

Mikael Ramels Band Till Dej - Biografbarens källare, Eskilstuna, 2017-04-28


Efter nästan två timmar på scenen så talade Mikael Ramel om för oss att medelåldern för bandet är 63,5 år. Med tanke på att keyboardisten Mats Öberg bara är 46 år, så begriper man ju att några av de andra börjar närma sig 70. Min första tanke var:
- Ungdomar, släng er i väggen, ni har inte en chans...!

Efter ett kortare första set med Ramel och Öberg och några fyndiga ordrika låtar så blev det ett fenomenalt andra set när även Kenny Håkansson på elgitarr, Göran Lagerberg på bas och Benna Sörman bakom trummorna anslöt. Det blev ett sväng och drag som man verkligen inte kunde önska mer av. Bandet må vara ålderstiget, men vad spelar det för roll när de så här lyhört och expressivt spelar utav bara den...?

Det var länge sen jag lyssnade på Mikael Ramel och det var länge sen han 1972 gav ut sin första LP, "Till Dej". Men den håller än och de körde den från början till slut. Låtarna blev längre än förr och det dekorerades friskt av Kenny Håkansson och Mats Öberg. Ljudet var oväntat bra och det blev en jättefin kväll för den ganska fåtaliga publiken, kanske var det 30 personer eller något sådant...? Men jag är säker på att ingen ångrade att de spenderade fredagskvällen just här...

Visst är det att frossa i gamla minnen... Men vad gör det när det blir så här bra och det är fullt med igenkännande leenden bland publiken...?


torsdag 27 april 2017

Hot

Egentligen vill jag inte skriva om det här, men jag känner att det går inte att låta det döljas: Posters uppsatta för en vecka sedan i Windsor som uppmanar till att skjuta Jackson Browne! Men, va fan...!!

Hur "far astray" kan mänskligheten gå...? Hur kan någon ha något emot denne man...??
Nu får det vara nog...!!!

Ett hot mot de som står upp för det sanna och det mänskliga är ett hot inte bara mot den personen, utan mot hela det fundament som vi bygger vår existens på, mot hoppet om en bättre värld, mot kärleken och mot förståelsen mellan oss alla. Ett hot mot oss själva...!!

Nog sagt, men här är några länkar för dig som vill veta mer:

Windsor neighbourhood papered with bizarre death threat against Jackson Browne


Jackson Browne jokes about death threats during Windsor show

Windsor police investigating poster threatening singer Jackson Browne

Man kan ju tycka det är anmärkningsvärt att Jackson redan innan hotet åter börjat spela sin
"Til I Go Down", här inspelad några dagar precis innan:



söndag 23 april 2017

Nytt i korthet - del 2

Pieta Brown - "Postcards" 2017


Pieta Brown är dotter till Greg Brown, men gör lite annorlunda musik. Introvert, sökande och full av mystik. Stämningsfullt med olika infallsvinklar. Det finns något hos henne som gör att man lyssnar... På nya skivan gör hon låtar med 10 helt olika artister/grupper, till exempel The Pines, David Lindley, Calexico och Mark Knopfler. Mycket fascinerande och spännande...!

Coast - "Windmills in the Sky" 2017


Coast har funnits i 10 år och deras debutskiva från 2009 är full av Runrig-inspirerad musik av högsta klass. Uppföljaren "The Turning Stone" var inte så tokig den heller, men inte lika övertygande. Gruppen har under åren haft så många medlemsbyten att det måste vara rekord... Ledaren Paul Eastham, som sjunger och skriver det mesta av materialet, samt spelar både keyboards och gitarr, fann kärleken på en turné i Danmark och flyttade dit.
Men nu finns en ny skiva igen och gruppen gör ännu ett försök att få ett litet genombrott.
De är värda det, fast de gör nog aldrig en lika bra skiva som den första igen...


torsdag 20 april 2017

Nytt i korthet - del 1

Det har kommit så mycket bra ny musik att jag kör några kortare recensioner för att inte glömma bort några och liksom hinna ifatt:

Ad Vanderveen - "Worlds Within" 2017


Efter förra årets elektriska "The Stellar Cellar Band" kommer nu en mer avskalad, akustisk skiva. För första gången har han med en blåssektion och det blir faktiskt lite jazzigt i mina öron. Detta är kanske inte hans bästa album, men Ad håller som alltid en mycket hög klass och gör många gånger "Neil Young-musik" minst lika bra som mäster själv...

Kenny White - "Long List of Priors" 2017


Mycket kompetent och väldigt ambitiöst med stor tonvikt på vettiga och intressanta texter och varierade arrangemang. Bäst tycker jag att det blir i den lite mer jazzinfluerade "Lights Over Broadway". Annars är det mycket singer-songwriter-stuk med en del americana och lite bluegrass. Både David Crosby och Peter Wolf är med som gästsångare. Du som gillar Marc Cohn kommer att älska Kenny White...!!

Wendy Webb - "Step Out of Line" 2017


Ett mycket snyggt album av Wendy Webb, hennes femte. Högklassiska låtar rakt igenom, nio egna och en Bob Dylan-cover. Väldigt snygg produktion och intressanta arrangemang. Wendy sjunger ruskigt bra och varierat. Det är nästan så att man tror att Linda Ronstadt eller Karla Bonoff stod i foajén... Wendys musik är ibland lite tuffare, även om balladerna dominerar. "In The Night" och "Where Are We Going Now My Love" är klara favoriter. Just nu... Imponerande!!