Sid Griffin, mest känd för sitt medlemskap i rock/americana-gruppen The Long Ryders och i bluesgrasskonstellationen The Coal Porters, gästade Nyfors Biografbar på fredagskvällen.
Griffin är tveklöst en mycket fascinerande berättare och varje sång hade sin långa eller korta historia, både roligt och intressant. Därtill spelar han melodiskt och fyndigt på sin akustiska gitarr och jag får känslan av att Roger McGuinn har inspirerat honom ganska mycket. Jag får ofta under kvällen för mig att "So You Want To Be A Rock'n' Roll Star" är under uppstart, men det är hela tiden en annan låt. Griffins egna låtar är helt ok och en del riktigt bra, men vi får även höra några covers. Sjungandet är väl inte hans starkaste sida, men han gör det klart godkänt och kompenserar med inlevelse och en stark närvaro.
Konserten inleds med att Sid får ett mobil-samtal från sin fru och han håller upp mobilen vid mikrofonen så att alla kan höra samtalet. Fler roliga mobil-inslag kommer senare, bland annat med ett visst översättningsprogram. Här "If I Were A Bramble" från kvällen:
Griffin spelar två set på nästan en timme och när han är klar blir det därför inget extranummer, men däremot en hel del prat med folk i publiken. Kvällen innan spelade han Gene Clarks "I'll Feel A Whole Lot Better" som extranummer och den hade jag gärna också velat höra...
Sid Griffin har även jobbat som musikjournalist för tidningen "Mojo" och därtill skrivit böcker om Bob Dylan och Gram Parsons. Här ett intressant inlägg om Gene Clark från BBC Radio 6:
Igår fick Jackson Browne som första artist genom tiderna ta emot Gandhis fredspris vid en ceremoni i New haven. I ett långt tal så sade han bland annat detta:
"We need to look beyond our individual battlegrounds and see the bigger picture. The United States must rejoin the world and put the planet first".
"Inclusion means including other's dreams in our own".
"The Unied States may soon be counted as the graveyard for democracy, but if we even have a democracy at this point is an open question".
"The voting is always going to be controlled by the already rich and the already powerful".
"I think this award is for believing in peace in spite of its absence in so much of the world".
Kloka och modiga ord av en klok och modig man. Egentligen borde väl en del av detta vara en självklarhet, men innan vi når dit så behöver vi de som visar vägen...
Vad passar bättre än Jacksons översättning av Carlos Varela's "Walls and Doors":
That's how it's always been
And I know you know it
There can be freedom only when nobody owns it
- Jackson Browne / Carlos Varela
Here in the conscious world
We place our theories down
Why man must bring us to our knees
Before he sees the weakness of his sinful plan
The power in his hand
Will never touch a friend
Throw your hatred down
- Neil Young
Alltså, nu vet vi att massvis med svenskar är beredda att offra demokratin, miljön, kvinnors jämlikhet, kulturens bredd och all medmänsklighet... Bara för att visa sitt missnöje, sitt hat mot det som är annorlunda och sin självgoda brist på ödmjukhet... Jaha... Jaså... Men vad ska de göra sen då...?
Tämligen snart så kommer vi bli tvingade att ta bättre hand om vår miljö, bygga upp en tillväxt på annat än ekonomisaka faktorer, och börja se vad lite medmänsklighet och ödmjukhet kan utveckla, där hat, egoism och våld inte har en chans att lyckas... Men det börjar bli ont om tid nu...
Så rusa på, in i er återvändsgränd, med eller utan någon tro på era medmänniskor, med eller utan järnrör, med eller utan något som helst perspektiv... Men förvänta er inget stöd från mig!
Jag tänker gå ut i mörkret, känna den friska luften, ta in naturens läkande lugn och fortsätta tro på kraften som finns när människor möts och bestämmer sig för att samarbeta.
Jag tror inte någon vettig människa väljer parti på grund av valaffischerna. Eller är folk så dåligt insatta, så lite intresserade, eller så omedvetna?
Någon sa: "Om det inte kan stå motsatsen är det ett tomt, innehållslöst budskap". Så sant...!
Men det går ju även att dölja en del av budskapet genom att utelämna det. Låt oss titta på några valaffischer: Vad det står och vad som är dolt i tystnad:
L: ”Skolan först” - All forskning har fel, vi vet bättre...
SD: ”Vi vill att Sverige håller ihop” - Fast först ska en jädra massa typer bort, om det så ska behövas järnstänger...
S: ”Jag vill ha ett Sverige där de som kan jobba ska jobba” - utom när vi säger upp dem, som i Eskilstuna...
M: ”Nu tar vi tag i Sverige” - och släpper fram SD om det behövs, bara vi får mer makt...
Dessa tre är däremot klockrena:
V: ---Övertid---(överstruket) Tid över! och ---Bra för stunden---(överstruket) Bättre för framtiden!
MP: ”Nu – Klimatet kan inte vänta”
C: ”Framåt – För medmänslighet”. Men, ”Landsbygden ska utvecklas, inte avvecklas” känns skumt från det parti som är bland de sämsta på miljöfrågor, enligt Naturskyddsföreningen.
KD, då? Det är väl ingen som bryr sig längre?
Strawbs dåvarande trummis skrev 1976 "A Mind Of My Own" och det är fortfarande en av de bästa politiska låtarna...
No, don't bother telling me,
I can see it all for myself
I was born with a mind of my own,
I intend to keep it free.
- Rod Coombes
I dessa valtider så kommer tillväxtdyrkarna alltid fram och talar om ”sanningen”, om hur viktigt det är med tillväxt och hur omöjligt det är att få något att fungera utan den. Den benämns kort och gott ”tillväxten”, trots att det ensidigt handlar om ekonomisk tillväxt…
Om du tillhör dom som tror att vi kan köra fortare och fortare och fortare och bli mer och mer effektiva i all oändlighet, då kanske du ska läsa en saga i stället. De brukar ju på slutet ha någon slags vishet att ta till sig och ingen hävdar att de har den odiskutabla sanningen...
Jag tror att vi måste formulera om begreppet tillväxt på ett nytt sätt!
Det finns säkert någon som avfärdar allt detta som romantiskt dravel... Jag vill dock tro att vi kan nå längre om vi tillsammans beslutar hur vi vill ha det, mycket längre än om pengarnas marknad styr och ställer i en vansinnig fart, där du och jag inte finner någon tillhörighet och inte räcker till i konkurrensen…
Ännu mer av det som orsakat problemet har aldrig löst något hittills i historien, och lär aldrig göra det heller. Alltså är det dags att pröva något annat…!
För sju år sen skrev jag här på bloggen: Kör man fortare och fortare och tror att man aldrig behöver sluta accelerera, då blir det till slut omöjligt att kontrollera framfarten... Det bara är så, även om marknads-krafterna låtsas som om det inte vore så... Den "heliga" och "odiskutabla" tillväxten kan inte fortsätta i all evighet. Vi står förr eller senare inför en spännande politisk utmaning och ett nödvändigt nytänkande. Jag väljer att se det som en möjlighet!
Runrig får dekorera med en gammal låt som är lika bra idag: "Recovery" från 1981. Det är Rory Macdonald som sjunger och spelar allt utom fiol.
Kanske både vi och naturen kan må bättre om vi bestämmer oss för det... Än finns det stora möjligheter! Rösta så dessa förstärks, inte så de försvagas eller försvinner...!
Danny Whitten skrev "I Don't Want To Talk About It" och så här lät den i original på första skivan med Crazy Horse, med Danny själv bakom mikrofonen:
Rod Stewart fick senare en av sina största hits med sin tolkning. Åtskilliga andra artister har spelat in den: T. ex. Nils Lofgren, Ian Matthews, Everything But The Girl, Rita Coolidge och Indigo Girls. Av dessa föredrar jag själv Iain Matthews fina version. Men den kraftfulla känslan i Danny Whittens original är omöjligt att komma i närheten av, man kan verkligen känna frustrationen i varje ton.
Danny Whitten var gitarrist i Crazy Horse, som ofta agerat som Neil Youngs kompgrupp, och gjort det med den äran. På Neil Youngs andra egna skiva "Everybody Knows This Is Nowhere" skapades Neils råa gitarr-sound och gitarrduellerna mellan Neil Young och Danny Whitten på "Down By The River" och "Cowgirl In The Sand" är episka.
Whitten hade stora problem med droger och Neil skrev "The Needle and the Damage Done":
I sing this song because I love the man
I know that some of you don't understand
Milk blood to keep from running out.
I've seen the needle and the damage done
A little part of it in everyone
But every junkie's like a settin' sun
- Neil Young
Efter en konflikt med Neil vid ett misslyckat rep-möte, tog Whitten sitt liv i november 1972.
Neil Young anklagade sig själv och hade en djup depression därefter och det märks tydligt på "Tonight's the Night", där han tog med "Come On Baby Let's Go Downtown", där Danny Whitten sjunger så känsligt och skrovligt underbart.
Råttkungen, Silverbackz, Rob Farley and the Failers - "Chill in the Garden" hos Maria ute på landet utanför Eskilstuna, 2018-08-25
Det finns eldsjälar som är viktiga för live-musiken och Maria Sjöberg är definitivt en sådan. Hennes förening "Cultura" ordnade ett sista arr hemma i hennes trädgård, men det borde väl bli fler efter en så här lyckad kväll?
Tre bra band spelade, god hemmagjord vegetarisk mat, en bar med mycket att välja på och en myshörna så otroligt fint iordningställd. Till och med utedasset var fint dekorerat!
Första bandet Råttkungen imponerade med sina finurliga arrangemang, omväxlande sånger och tänkvärda texter. Deras album "Vi ägnar så mycket tid åt att dö" finns på Spotify och kan härmed rekommenderas ordentligt. Jens Tejland sjunger och spelar någon slags keyboard. Marcus Bidebo spelar gitarr effektivt, körar och hanterar hi-haten. Gustaf Nyman Björklund spelar bas och lite trummor samtidigt.
Från första låten "Så Fan Heller", via "Vi ägnar så mycket tid åt att dö", till "Jag vill sträcka ut min hand mot dig" finns en skarp iakttagelseförmåga textmässigt och snygga musikaliska dekorationer. Men allra bäst är "Låt mig va'", som ännu inte finns inspelad. En riktigt, riktigt bra låt med träffsäkert budskap! Spela in den snarast möjligt...!
Regnet kom plötsligt, men Silverbackz spelade ändå. De består av Papa Dee på sång och förre Noise-trummisen Fredrik von Gerber på akustisk gitarr och sång. Det krävs kanske en trummis för att spela så svängigt...! De spelar mest covers och de gör det medryckande! Allra bäst blir Danny Whitten's (just det Danny Whitten's, inte Rod Stewart's) "I Don't Want To Talk About It", där Fredriks hesa röst passar perfekt.
Kvällen avslutades med Rob Farley and the Failers och kan sammanfattas med ett enda ord: DRAG! Ett jädra drag! Det blev svett, dans och snabba toner som jagade varann i svansen.
Tala om drag!
Förutom musiken kunde man äta, dricka och umgås, samt beundra den vackra kvällshimlen:
Till sist får jag utnämna Marias utedass till årets vackraste utedass...!
Överallt överöses vi nu av Liberalernas så kallade prioritering av skolan: "Liberalerna sätter skolan först”. Vad spelar det för roll när de varken vet ”vad”, "hur" eller ”varför”? När jag läser mer blir jag riktigt bekymrad och det förefaller som om de bygger hela sin skolpolitik på floskler utan någon djupare analys och med ett skrämmande ointresse för aktuell forskning om skolan.
”Ju tidigare skolan upptäcker att en elev behöver extra stöd desto bättre...” Det är ju självklart, men sen säger de: ”Därför vill Liberalerna ha betyg från årskurs fyra”. Alltså vill de ha tidigare betyg och fler prov, speciellt nationella prov.
Ingen säger att en bilreparatör måste ha ett besiktningsprotokoll för att han ska se vad som måste åtgärdas! Det är en skymf mot alla kunniga lärare att hävda att det behövs nationella prov för att en elevs svårigheter ska upptäckas.
Provresultat visar inte svårigheter. Prov mäter mängden mätbara kunskaper som rabblas upp på en viss fastställd tid. Det är kontrollerande tillfällen, inte lärande tillfällen. Svårigheter upptäcks däremot då lärare och elev möts i resonemang och då eleven får lära sig att erövra kunskaper med lugn och saklig ledsagan. Funktionsnedsättningar upptäcks då man tittar djupare, samt fokuserar på det som fungerar. Dyslexi upptäcks då en specialutbildad lärare analyserar elevens läsning och skrivning, utan påverkan av andra yttre omständigheter som t.ex. stress, dåligt självförtroende, bristande tålamod, provfrossa eller självbevarelsedriften att försöka dölja sina svårigheter. Just dessa egenskaper, allihopa, mäter prov mycket effektivt. Det är bara det att de då ser ut som ”dåliga kunskaper”...!
Liberalerna hävdar att ”80 procent av eleverna säger att de anstränger sig mer i skolan när de får betyg”. Det vore nog lätt att få den siffran ännu högre, om man ställer ”rätt” fråga. Om man däremot frågar eleverna om de i stället vill ha kunniga lärare som har tid att lyssna och förklara utan stress och utan att varje sekund skall bedömmas, då är jag helt övertygad om att väldigt få vill ha betyg!
Jag anser att det fokuseras alldeles för mycket på prov och betyg, och jag skulle helst se att dessa nervärderings-instrument helt försvann från den obligatoriska skola vi faktiskt har. En gris blir inte tyngre för att man väger den ofta!! En elev får inte bättre kunskaper för att man oftare utsätter hen för misslyckanden och bygger upp ett dåligt självförtroende. Jag ser varje dag i mitt arbete hur elever som gör sitt bästa går på knäna för att Björklunds hysteriska kontroll-skola inte tar hänsyn till deras förutsättningar.
”Alla elever ska mötas av höga förväntningar och nya utmaningar på sin nivå”, säger Jan Björklund. Men till slut ska de ändå kontrolleras, bedömmas och betygsättas efter samma mall, efter resultaten på samma nationella prov. Det är för mig oacceptabelt i en obligatorisk skola!
Det skulle kunna vara annorlunda. Om vi fokuserar rätt, och prioriterar därefter, tror jag att fler ungdomar kommer att spränga sina gränser. Det finns inget som kan dölja den glädje som elever visar när de besegrat sin egen tvekan och sakta klättrat upp i kunnande och upptäckter. Med rätt ledsagan och uppmuntran tror jag alla kan få uppleva det. Känslan att få lyckas...! Inte av för lågt ställda krav, men av rätt ställda förväntningar och att någon visar att de tror på dig! Att inget är omöjligt om man går varsamt fram och låter det få ta tid.
Skola är för mig ett lärande möte mellan elev och lärare, där vi ser varann och ger varsam ledsagan. Där vi vet att det alltid måste vara tillräckligt att göra sitt bästa. Där målet är att alla ska få känna glädjen av att lyckas, kanske nå längre än vad man först trodde. Känslan av tillförsikt i stället för rädslan att misslyckas.
Här hemma kom det inte en droppe regn på sex veckor. Hos en vän i staterna har det regnat mer eller mindre oavbrutet i tre veckor och vattennivån stiger hotfullt...
Jo, nog kan naturkrafterna oroa oss... Och vi borde för en gångs skull se hur varningslamporna blinkar. Men de flesta bara rusar på...
"Low Rising" med Swell Season måste vara den blötaste video jag sett. Man kan verkligen känna varenda droppe regn! Det är omöjligt att komma undan...!
Lika starkt kan man känna den kram Marketa Irglova och Glen Hansard ger varann på slutet...! Man känner och värmen sprider sig snabbt vidare...
Idag tar skotska Runrig farväl med en stor utomhus-konsert i Stirling efter mer än 45 år. Jag önskar att jag kunde varit där, men hyllar bandet här hemma istället. Här är "Book of Golden Stories" i en akustisk version från 30-års firandet 2003:
De startade med att spela på en skoldans och blev med tiden "världskändisar" där hemma i Skottland, samt i Danmark och Tyskland, men i övrigt förblev de ganska okända. Jag såg dem första gången på Cambridge Folk Festival 1984 och har sedan dess varit en följeslagare. När de förra året meddelade att de skulle lägga av skrev jag:
Runrig har i åratal varit ett ohyggligt bra band, där alla medlemmar bidragit med sitt speciella kunnande: Bröderna Calum och Rory Macdonald skrev låtarna och Rory spelade bas och sjöng fantastisk stämsång, medan Calum spelade diverse slagverk. Bruce Guthro (och tidigare Donnie Munro) stod för sång i världsklass. Malcolm Jones spelade gitarr och stod för arrangemangen. Iain Bayne är en de bästa trummisar jag hört och den senaste keyboardisten Brian Hurren har producerat gruppens sista skiva... En grupp i verklig bemärkelse...!
Här är massvis med gamla bilder till "Searchlight" från 1989:
Nyligen släpptes en samlingsskiva med rariteter och en ny version av "Somewhere", tillsammans med Julie Fowlis, fanns med:
Runrig har gett mig mängder av fantastisk musik och så många låtar som påverkat mig djupt. Låtar som fått mig att både gråta och jubla, alltid med en stark känsla för natur och människor. En av mina absoluta favoriter är "Abhainn An T-Sluaigh (betyder ungefär "Far from the Crowded River")", en låt som har precis allting: Stämningen, harmonierna, budskapet och så de härliga trummorna som skapar mystik i kubik:
Men nu är det dags att ta sig hemåt: "Going Home" för många år sedan, med Donnie Munro vid mikrofonen:
In the distance, day was dawning
Comes to me the early morning
Something tells me that I'm going home
The brand new sun shining bright
From the darkness, fields of light
Something tells me that I'm going home
Going home, when the summer's coming in
And the moonlight on the river, shows me where I've been
- Calum & Rory Macdonald
Samma låt vid 40-års jubileumet, nu med Bruce Guthro som sångare:
En veckas arbete och man är helt slutkörd, tröttare än trött, och ändå jobbar jag bara halvtid...
Nu är det ju så att jag jobbar i skolan och det är väldigt mycket som ska flyta för att få ett nytt läsår att köra igång någorlunda smidigt... Jag är riktigt fascinerad av hur all energi pumpas fram och på något sätt får allting att ta fart, och det ordentligt...
Sen är det ju faktiskt mycket som är härligt med att börja jobba: Kollegor, som många känns mer som vänner och närstående, är det ju alltid fint att få se igen efter några veckors uppehåll.
När man jobbar med människor är dessutom varje dag en ny utmaning. Inte minst med tanke på den felfokuserade inriktning som skolan vridits mot under Björklunds militäriska ledning. Något som nuvarande regering inte gjort mycket för att ändra på heller, även om jag är ganska övertygad om att Gustav Fridolin skulle velat om han verkligen kunnat....
Men än är det kontroll, bedömning, nationella prov och ett hysteriskt dokumenterande som styr. Tid för det som skulle kunna förändra skolan till något mycket bättre saknas därför och den stora krisen närmar sig med den jättelika pensionsavgång som snart kommer med stormsteg.
Det är också orosmoln i luften efter vårens kraftiga besparingar. De känns fortfarande som ett stryptag på verksamheten. För en gångs skull har jag ingen aning om vad som väntar detta läsår...
"I could be just around the corner from heaven or a mile from hell"
- Jackson Browne
I Skottland spelar ikväll Runrig sin näst sista konsert. Jag tror inte de kör "Work Song", men den får i kväll symbolisera jobbandets baksida:
Oj, när man ser dem på denna inspelning från 80-talet, då blir det uppenbart att tiden gått fort... Mycket fort...! Alldeles för fort...!!
Lars Demian och David Tallroth - Marys Café utanför Torshälla/Eskilstuna 2018-08-10
Lars Demian är verkligen en särling inom svenskt musikliv. Hans satiriska skildringar pendlar från att vara grymt träffsäkra till hysteriskt dråpliga. De flesta låtarna är i närheten av det första och ingen kan fånga den lilla, halvt misslyckade, medmänniskans tillkortakommanden som Lars Demian. Allra mest dråpligt bli det i "Balladen om Bin Ladin", men ändå med glimten i ögat.
"Man får vara glad att man inte är död", "Skallen Full av Brännvin" och "Svenne tills du dör" sitter mitt i prick och jag misstänker att det lite stökiga soundet är väl planerat. Men det känns äkta och fullt av närvaro. De flesta i publiken känner väl till hans texter och det var synd att inte fler kom till mysiga Marys Café och fick uppleva en kväll med Demian i högform.
David Tallroth är den idealiske musikern att ha med sig. Med antingen tuba och trummor, samtidigt (!), eller distad elgitarr ger han sångerna precis den rätta kostymen.
Här är en intervju med Lars Deimian som jag tycker är intressant och som visar en man som vill vara annorlunda och gå sin egen väg. Det är lätt att vilja följa med honom...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
