Jag är uppvuxen på 60-talet. Det finns i mina gener en inbyggd förhoppning, kanske rentav
en övertygelse, att vi kan bygga ett bättre samhälle. Där vi har tid att mötas, där kärlek och solidaritet är starkare krafter än girighet och avståndstagande.
Jag har försökt att skriva ned vad jag tror på, vilka tankar som känns äkta och som lett mig fram till mina politiska övertygelser:
Jag tror att vi människor kan ha mer utbyte av vårt arbete än att enbart tjäna pengar…
Jag är ganska säker på att de flesta inte är lata, utan gör sitt bästa, och mår bra av bidra med sin insats…
Jag vill tro att många människor med kapital kan ha stor tillfredställelse och motivation att utveckla sin verksamhet utan att det enda motivet måste vara att få så ihop en så stor profit som möjligt…
Jag är säker på att samarbete är mer utvecklande och inkluderande än detta ständiga konkurrerande…
Jag inser att vi behöver en planet att leva på och är beredd att avstå från en hel del för att mina barn och eventuella barnbarn också ska kunna få leva och vara lyckliga…
Jag är övertygad om att elever i skolan har stor vilja att utvecklas och känna nyfikenhet utan att det krävs att allt de gör ska bedömas och till slut premieras av bra betyg. I en obligatorisk verksamhet ska man inte, trots att man gör sitt bästa, behöva misslyckas och få bristande självkänsla…
Jag vet att kraften av kärlek, förståelse och ödmjukhet alltid i längden är ofantligt mycket starkare än att hata, ta avstånd och förlöjliga andra…
Jag är absolut säker på aktivt ta del av kulturella utryck av olika slag får mig utveckla en större empati och förståelse för människor och världen omkring mig…
Jag upplever ofta hur jag i trafiken mår bättre av att ta det lugnt och släppa fram någon annan, än att tränga mig fram och skapa irritation. Jag tror att samma sak gäller även i livet i övrigt…
Jag har också tvingats lära mig att följa kroppens signaler, jag kan inte bara köra på fortare och fortare… Jag kan sakta in och se mig omkring och vara nöjd med det…
En orealistisk drömmare…? En obotlig romantiker…?
Må så vara, i så fall… Jag tycker det är mycket bättre och mer realistiskt, samt visar en betydligt större framtidstro, än de näst intill religiöst pengastinta hetspådrivarna, som utan minsta tvivel tror på en evig tillväxt och en större konsumtion, ett effektivare presterande, ett intensivare tempo, fortare, fortare, fortare i alla tiders oändlighet…
Så... Jag föredrar att tro på en förändring än att säga att det är omöjligt...! Jag föredrar även att eventuellt bli besviken än att säga att det inte går... Det måste alltid vara bättre...!!
Så har jag då skapat min första serie. Eventuella likheter med vissa politiker är helt avsiktliga.
Den fick heta "Den Pedagogiske Bjärklund":
Är man så pedagogiskt korkad att man går ut och kallar någons ideologi för avskyvärd dagen innan man är i behov av just den personens röst, ja, då får man skylla sig själv...
Så kanske vi får en S+MP-regering trots allt, fast i så fall under en kraftig C+L-piska.
Ok, vi slipper SD…! Vi slipper Kristersson...! Tack...! DET är odiskutabelt två stora plus…
Men, när man ser vad vi får i stället så känns politik som en enda lång suck…
Vi är i en situation där vi måste agera mycket kraftigare för att:
... rädda miljön globalt och stoppa temperaturhöjningar och andra utsläpp som kommer att avsevärt förändra inte bara ’hur’, utan även ’om’ våra kommande generationer har en framtid.
... rädda miljön regionalt och få slut på detta mördande av våra skogar. Bara vildsvinen trivs i dessa ogenomträngliga granplanteringar som ersätter levande skogar. Borta är stigar och gläntor, bär och svamp. Skogar, där vi kunde finna lugn och ro. Där vi kunde hämta ny kraft.
... få skillnaderna mellan fattiga och rika att minska, inre fortsätta öka. Den rikaste procenten har tillsammans mer tillgångar än resten av världen, enligt biståndsorganisationen Oxfam. Vi har fått allt större skillnader även i Sverige. Ett klassamhälle är inte bara orättvist, utan kan också bli en tidsinställd bomb…
... stoppa det oreflekterade våldet på gator och i hemmen. Det ökande och allt kraftigare våldet är på sikt ett hot mot både oss själva och hela grunden i vårt samhällsbygge.
... rädslan för allt okänt ska göra oss ännu mer rädda, och därmed avtrubbade och nedlåtande… Ingen människa som mår bra har behov av att attackera eller förlöjliga en annan människa!
... minska klyftorna mellan män och kvinnor, på arbetsplatser och i maktens korridorer. Jag tror att ju fler kvinnor med inflytande vi får, ju mjukare samhälle får vi som en direkt följd.
... eleverna ska uppleva skolan som meningsfull och utbildning det privilegium den faktiskt är. Det är sjukt att vi inte inser att en satsning på skolan återbetalar sig själv på sikt. Det behövs mer tid för möten och tålmodig ledsagan. Mer prov och tidigare betyg kan helt omöjligt vara lösningen!
... kulturell mångfald ska ses som en nödvändig förutsättning för vidgade vyer, större förståelse för det okända och för demokratins bestående. Kulturen har en otrolig förmåga att påverka oss eftersom den via känslor och innerlighet når oss där vi är som mest mottagliga.
... erkänna det uppenbara att ”tillväxt” måste definieras med andra faktorer än enbart pengar. Vi kan inte bara köra fortare och fortare…
Listan skulle kunna göras mycket längre…
Del 2: Detta skulle vi få
Men om vi snart har en ny regering är det kanske inte så illa... Eller kan det bli ännu värre?
Vad kommer vi då att få…? En del positivt och en del nödvändigt… Men även detta:
Ett ännu mer borgerligt ”S”. Jag som tycker de redan drivit en alltför högerinriktad politik…
Sänkta skatter för de som inte behöver det…
Mer pengar i de fickor som redan är välfyllda...
Betyg från årskurs 4 för de skolor som ”vill”… Hjälp…!
En kraftig markering att markägarna kan göra vad de vill med våra skogar… Hjälp...!
Turordningsreglerna urholkas och fackföreningarnas inflytande avtar ytterligare. Antar att en del vill ha bort dem över huvud taget….
Fri hyressättning, vilket medför större segregation och större orättvisa. Och på sikt ”små öar” av skyddade platser där ”obehöriga” ej får vistas. Klasskillnader… När blev det gamla Sydafrika en förebild?
Våra skattepengar fortsätter gå till privata vinster inom skola och vård…
Vapenexporten fortsätter och vi låtsas som ingenting…
Bruce Springsteen - "Springsteen on Broadway" 2018
Detta är något annorlunda: The Boss gör inte bara akustiska versioner av sina mest kända låtar, utan han berättar historien bakom dem, hur de kom till, och hur de känns idag. Han gjorde det som ett vanligt jobb, på en teater i New York City, 5 dagar i veckan. Det blev totalt hela 236 framträdanden.
Jag älskar Bruce i de stunder han bjuder på sig själv och låter sina känslor tydligt märkas i sitt musikskapande. Hans akustiska skivor har ibland låtit lite tunt, som om något saknas... Ibland när han ska rocka tungt, kan jag tycka att han blir lite träig. Förlåt! Bara ibland, och bara lite. Samtidigt kan jag tycka att han behöver sitt band för att få kraften och känslan... Aningen motsägelsefullt, eller hur?
Men här funkar det! Han gör suveräna versioner av sina låtar, fast ljudbilden kan störas lite av att han vandrade omkring på scenen och det hörs. Det gör inte att helhetsintrycket sjunker, nej, det nästan ger dubbelalbumet känslan av att man satt på en av föreställningarna och lyssnade.
Man kan ju undra om det här är musik, teater eller cabaret... Det spelar ingen roll, det här är bra, det är utlämnande och här finns ett säreget engagemang som kokar.
Jayhawks tillhör mina absoluta favoritgrupper och har i sina bästa stunder skapat en slags suggestiv mystik, självklart och kantigt sammansatt, med ett oerhört driv och en intensitet så lekfullt distinkt och levande. Längst fram fanns förut två röster som tycktes som gjorda för varandra: Gary Louris och Mark Olson. På tidigt 90-tal gjorde de i Jayhawks tillsammans två skivor som än i dag är fenomenala på alla sätt: "Hollywood Town Hall" och "Tomorrow the Green Grass". Sedan lämnade Mark Olson gruppen för att bosätta sig i öknen med Victoria Williams, och Jayhawks fortsatte utan honom. En återföreningsskiva "Mockingbird Time" 2011 med Mark Olson åter i bandet var bra, men något saknades...
Att gruppen skulle kunna skapa något i klass med ovan nämnda album är en omöjlighet, men gruppen har med Gary Louris i spetsen under 20 års tid fått till många riktigt bra låtar och ett album som "Rainy Day Music" från 2003 är väldigt starkt.
Förra skivan "Paging Mr Proust" från 2016 var hyfsat bra, men led av en burkig produktion som tog bort all lyster i soundet. Men sen kom ju Ray Davies och lånade Jayhawks som kompband och i somras kom så "Back Roads And Abandoned Motels", mestadels med låtar som Louris knåpat ihop tillsammans med andra personer som t.ex. Jakob Dylan.
Och det är riktigt, riktigt bra och det bästa studio-album bandet gjort sedan "Rainy Day Music".
Louris/Dylans "Gonna Be A Darkness" är en helt underbar låt om döden. På nya Jayhawks-skivan sjungs den helt suveränt av Tim O'Reagan. Tim gör även "Long Time Gone", en ballad som passar honom så bra....
Även pianisten Karen Grotberg får för första gången på skiva sjunga två sånger. "El Dorado"
och inledande "Come Crying To Me" passar båda hennes röst perfekt. Hon är helt suverän som stäm-sångare och detta och hennes piano-spel förblir hennes starkaste sidor.
I övrigt är det Gary Louris bekanta stämma som ligger främst och den är viktig för Jayhawks speciella sound. "Everybody Knows" och "Backwards Women" är typiska Jayhawks-låtar med två- eller tre-stämmig sång och suggestiva melodier.
"Carry You to Safety" och "Need You Tonight" är två lugna alster som blir så känsligt berörande som Gary Louris kan bli ibland...
Länge tänkte jag "Back Roads And Abandoned Motels" som årets bästa skiva, men till slut kom en utgåva som petade ner den från utmärkelsen. Hur som helst är det en ruskigt stark skiva av Jayhawks...
PS: Du som ännu inte hört "Hollywood Town Hall" och "Tomorrow the Green Grass" har något enormt bra kvar att upptäcka...!
Iain (tidigare Ian) Matthews har haft en lång karriär och gjort ofantligt mycket härlig musik under 50 års tid. Den nu 72-årige Matthews fick tidigt en dunderhit med sin version av Joni Mitchell's "Woodstock", men har mestadels sedan dess, trots stor produktivitet och mycket hög klass på sin utgivning, varit ett namn i skymundan... För mig tillhör han definitivt de största och han har en röst som är helt unik, både i klang och känsla.
Hans första solo-skiva 1970 fick namnet "Matthews Southern Comfort" och därefter bildade han bandet med detta namn och gjorde två skivor till. 2010 återuppstod en ny upplaga av gruppen och förra året släpptes "Like A Radio", ett mycket ambitiöst och genomarbetat projekt. Det tog lite tid för mig att inse hur bra detta album är, men det har vuxit hela tiden.
"The Age of Isolation" sätter fingret på nutidens livsmönster:
I mean we hardly talk or read a book
Just obsessed about the way we look
I cannot find an easy way to turn the pages
False trail blues...
As far as I can gather
Nothing seems to matter
but that telephone vibration
Welcome to the age of isolation
- Iain Matthews
Idag består gruppen förutom Iain Matthews av holländarna BJ Baartmans, Eric Devries och Bart de Win. Förutom alla nya låtar har man därtill tagit med nyinspelningar av de gamla favoriterna "Darcy Farrow", "To Love" och "Something in the Way She Moves". Helt suveräna versioner...!
Vi spenderade de sista timmarna 2018 med att se den utmärkta dokumentären "Pacing the Cage" om Bruce Cockburn (uttalas "Coe-burn"). En sällsynt klok man, nu 73 år gammal, men fortfarande mycket aktiv. En absolut enorm gitarrist, sångare och låtskrivare, med en sällsynt poetisk ådra som ger hans lyrik en extra dimension.
Det sägs att någon reporter på 80-talet frågade Eddie Van Halen hur det kändes att vara världens bästa gitarrist och fick svaret: “I don't know, ask Bruce Cockburn”.
Få artister har visat upp fler och större politiska ställningstaganden. Därtill är han uttalat troende och det märks på hans humanistiska övertygelse, men det hindrade inte honom att 1984 gråtande skriva "If I Had A Rocket Launcher".
Han är ofta på resande fot och har besökt många konflikthärdar under åren. Många låtar har kommit till mitt i det hans beskrivit, som när han skrev hyllningen till Nicaragua när han satt bland invånarna i en liten by mitt under en flygattack.
Sedan han blev pappa för andra gången 2011 har han tagit det lite lugnare.
Efteråt plockade jag fram några av hans bästa skivor (och det finns fler än 30 album att välja bland) och denna pärla från 1980 kändes som ett bra sätt att börja det nya året:
I don't mean to cling to you my friends
It's just I hate the day to have to end
Never enough time to spend
I haven't done enough for this to be the end
There must be more... more...
More songs, more warmth
More love, more life
Not more fear, not more fame
Not more money, not more games
There -- you -- coming through the crowd
Blue light silhouettes your head
I want to shout your name out loud
But I shout inside instead
There must be more... more...
More current, more spark
More touch deep in the heart
Not more thoughtless cruelty
Not more being this lonely...
Don't I hear them talking?
Don't I know what they say?
I'm a fool for thinking
Things could be better than they were today
There must be more... more...
More growth, more truth
More chains, more loose
Not more pain, not more walls
Not more living human voodoo dolls
- Bruce Cockburn
Inga små krav precis.... Stora förhoppningar...
Men, varför inte....?
I sit before my only candle
But it's so little light to find my way
Now this story unfolds before my candle
Which is shorter every hour as it reaches for the day
- Jackson Browne
Dags att ta farväl av 2018... Ett år fyllt av miljökatastrofer både på det stora och det lilla planet. Vi vet nu att vår rovdrift av vår miljö börjar slå tillbaka och vi står inför utmaningar och stora förändringar som vi inte längre kan vifta bort.
Time to decide
what kind of world I believe in
The world open wide,
or the world about to stop breathing
- Jackson Browne
Jag envisas att tänka positivt och hoppas därför att nya insikter också kommer att leda till nya ställningstaganden. Det är så att vi kommer att bli tvingade att göra något, så då är det väl lika bra att vara med och styra...?
När det gäller närmiljön har jag lärt mig att det inte finns något alls intresse för annat än att allt ska förefalla klokt och bra, men när det gäller att handla agerar man exakt så som man skulle gjort om man skiter fullständigt i miljön. Jag är besviken och förbannad på Eskilstuna kommun och skäms uppriktigt för att bo och arbeta här. (Tack dock till Vänsterpartiet, samt även vissa personer i Miljöpartiet och Centern, för stöd och uppmuntran!)
Man glömmer bort sin egen vattentäkt, men man gör inget av allt det man kan göra för att åtminstone någorlunda minska skadorna efter sina egna misstag. Det verkar som kommunen ägnar all kraft till att förklara sig oskyldig och oförmögen att uträtta något. Jag kunde aldrig tro att kommunen skulle bi vår främsta motpart och att de skulle förneka alla fakta och använda tystnad och ignorera alla försök till en saklig diskussion. Att svara fyra sidor av fakta, sakliga kommentarer och hänvisningar med två rader är inget annat än oförskämt...!
Bloggen har haft en stor genomslagskraft under året och kom i slutet av juni upp i 100 000 besökare och har nu passerat fler än 114 000 besök. Den 25 februari i år hade jag ofattbara 817 läsare...! Helt obegripligt...!
När det gäller det kulturella har jag känt en kreativitet och både skrivit och skapat bilder, kanske bättre än någonsin. Det är faktiskt så att skapande och närvaro i kulturella möten inspirerar och så kommer det "saker" till mig utan att jag förstår hur... Därtill hjälper det mig
att förstå livets och kärlekens mysterier något bättre...!
Musik kan jag aldrig få för mycket av... Nya upptäckter som Caroline Wickberg och Tracey Browne visar att det finns ännu mer att upptäcka och fascineras av. Gamla förebilder fortsätter att leverera och mina vyer vidgas ständigt... Eliza Gilkyson är typexempel på en engagerad artist som bara fortsätter att göra bra musik med mening:
På det mer personliga planet har jag mött och lärt känna så många fina människor och delat
så mycket fint och blivit berörd på så många sätt. Livet handlar om möten och det vardagliga utbytet av stort och smått.
Därtill har regelbunden yinyoga fått mig att må bättre mot alla odds...
Tack alla, för att ni förgyllt min tillvaro ännu ett år...! Vi kör väl på lite till...?
Tidigt på året kom den här EP:n med Caroline Wickberg och jag skrev då så här:
Ett par trummor bankar igång första låten "December", in kommer distinkta basgångar som leder oss in i mystiken, rakt in bland mörker och tungsinta suggestiva toner. Caroline Wickbergs röst kommer sen in och fyller på med mer melankoli, uppblandad med skör ömhet. Det är mörkt, men intensiteten framkallar lite ljus och jag lyssnar andmäktigt och kan inte slita mig...
...
När de fem låtarna är slut efter drygt 23 minuter sitter jag helt tyst och undrar vad det var för krafter som drog iväg med mig...
Tilde Hjelm på Popmani.se skrev i sin recension så här: "Caroline Wickbergs musik balanserar tryggt genom mörka ödsliga stigar som sluter upp till en stor äng där man landar och ser tillbaka med mod i blicken.
Med stråk, bärande stämmor och otroligt vackra, vilande låtar får Caroline Wickberg mig att undra hur det överhuvudtaget är möjligt att skriva så bra musik".
Stora ord, men det är bara att hålla med... Nu gäller det bara att fler som lyssnar också skall upptäcka Caroline Wickberg...!
I juni skrev jag lite om Dawes nya skiva, "Passwords". Jag erbjöd också en länk att lyssna i förtid och denna länk funkar än idag: Lyssna på Dawes "Passwords".
Den stora skillnaden med "Passwords" och tidigare skivor är den stora fokusering som Taylor Goldsmith gjort på texternas betydelse och detta medför en ovanligt lågmäld skiva. Men här finns också fyndiga arrangemang och en grupp som medvetet och kompromisslöst utvecklas vidare.
Inledande "Living In The Future" och "Crack The Case" är de som man först tycker sticker ut, men nu tycker jag de två "lyckliga" kärlekssånger Taylor skrivit är de verkliga pärlorna: "I Can't Love" och "Never Gonna Say Goodbye". Det är inte lätt att skriva trovärdiga kärlekssånger när man är lycklig, men detta klarar Taylor så det verkligen berör, i synnerhet den sistnämnda. Årets kärlekslåt, alla kategorier. Vi tar en akustisk version också:
Dawes är verkligen värda all uppmärksamhet. Även om detta inte är deras bästa skiva.
Jaha, då var vi framme vid julafton och bara tanken på julmusik får mig att vilja fly... Men, vänta, det har ju faktiskt kommit några riktigt bra julskivor de senaste åren. Thea Gilmore's julskiva i synnerhet...! Även Josienne Clarke och Ben Walker gjorde en väldigt bra julskiva för några år sen.
Nu har Luke Doucet och Melissa McClelland i Whitehorse gjort en helt ok julskiva med enbart egna melodier. Så kan det gå när man har två små barn...
Men, Whitehorse är faktiskt ännu bättre när de gör sin vanliga musik... Om några månader släpper de "The Northern South Vol. 2" med sina tolkningar av gamla bluesklassiker. Här är
en konsert från december förra året, med enbart egna låtar, däribland "Die Alone", en av de starkaste låtar jag vet...
God Jul! Ta det nu lugnt...
PS: Under mellandagarna kommer jag att presentera några av årets bästa skivor...
Det är lätt att glömma bort att julen för många kan vara en väldigt ensam helg, långt ifrån den lyckliga bild vi så lätt vill föreställa oss.
Morgan Erina, den andra hälften av f.d. Broken Fences, har satt ihop tre mycket annorlunda julsånger och lagt ut på sin bandcamp-sida.
Där du kan lyssna, men även köpa låtarna och på så sätt stödja hennes musikskapande.
Morgans tre jullåtar berör i sin frustration och sin längtan efter någon att dela helgen med. Ändå så lyckas hon känna sig trygg och inser "You have all the love you need inside".
När du ändå är där, lyssna också på hennes härliga "October":
Gruppen "Me and My Friends" är visserligen från England, men de känns som väldigt afrikanska med sitt sound med mängder av rytmer, tungt bas-gung och melodislingor som liksom virvlar runt sig själva. Därtill finns det lite jazz-feeling med olika blås-instrument, främst klarinett, och en cello som skapar stämning.
Allt som allt är det musik som det är svårt att sitta still till. Den helt instrumentala titellåten får mig att tänka på David Lindleys första skiva, det svänger som tusan...
Den ljusa sången är ok, men känns mest som ännu ett instrument, har inte en aning om vad de sjunger om. Kanske de allra bästa stunderna är de instrumentala partierna, och de är många och långa.
Det här är väl en lite annorlunda skiva här på bloggen, men det är lätt att ryckas med, bli glad och vilja dansa. Bandets sound är väldigt tajt och här finns fullt av fina insatser med läcker finger-picking på gitarren, rullande basgångar, luftigt och fantasifullt spel på klarinetten, lite djup och lite dramatik från cellon, samt ovanliga 7/8-takter som gör det hela både lite avigt och ändå lättsamt.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
