En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 9: Anders Forsslund - "Tunnel Av Doft"
I en tunnel av doft från syrener
Når mina läppar din hals
Vi har långt min vän till varandra
Men avståndet känns inte alls
- Anders Forsslund
Anders Forsslund (Mascots, Fria Proteatern, FJK och flertalet andra konstellationer) släppte för några månader sedan sin andra solo-CD, kallad "Slavisk Dans". Jag blev direkt så glad att "Tunnel Av Doft" fanns med, för den har varit en favorit sen jag för flera år sedan hörde FJK spela den på någon konsert.
Den nya skivan innehåller därtill fler av Anders snitsiga låtar, ofta med en finurlig tanke som oväntat dyker upp på slutet. "Bussen" är full av sådana iakttagelser och är en annan favorit som jag också hört flera gånger med FJK. Avslutningsvis finns en fin översättning av Jimmy Webb's "Wichita Lineman", som på svenska blivit "Kommunens Linjeman".
En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 8: Thea Gilmore - "Sweet Child of Mine"
För 32 år sen föddes min andra son på morgonen. Så det får bli en kärlekssång till barn idag. Thea Gilmore gör Guns & Roses gamla hit på ett lugnare, men helt fenomenalt sätt...
En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 6: Bruce Cockburn - "Bone In My Ear"
Wailing on the mountain
Smoke on the wind
Can't drown out the whisper
Or the scent of your skin
Don't know where it came from
But I know where it came
There's a bone in my ear
Keeps singing your name
- Bruce Cockburn
En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 4: Tina Stenberg - "Vila i min famn"
Om du är trött
Vila i min famn
Om du är vilse vill jag va' din hand
När du är frusen håller jag dig varm
Kom min vän
Kom, vila i min famn
- Tina Stenberg
Du kan passa på att även lyssna på "Bara Du", som kommer direkt efter. En enkel, men kraftfull, kärleksförklaring. Jag hade lite svårt att välja...
Tanken är att fortsätta visa några av de finaste kärleksskildringar jag hört, positiva låtar med drömmar, visioner och med en realistisk jordnära attityd. Detta medför att jag enbart fokuserar på positiva skapelser... Det blir således ingen "Will To Love" med Neil Young, ingen "Pale Fire" med Michael Dinner, eller inte ens någon "Sky Blue And Black" med Jackson Browne.
Nu är det ju faktiskt så att kärleken, liksom livet, inte enbart är svart eller vit, utan oftast ett okontrollerat pendlande mellan dessa ytterligheter. Men, här är några av mina favoriter som till största delen är positiva och glädjefyllda, fulla av förundran för det stora i tillvaron...
Del 3: Bravado Bravado - "Kärlek"
Anders F Rönnblom hade ett kort tag sin grupp Bravado Bravado och deras två skivor från 1989 och 1990 är fortfarande ruskigt bra. Stor lyrik med en ovanlig förmåga att sätta allt precis mitt i prick...
Är hon inte fin?
Är hon inte vacker?
När hon bygger upp slott av dom enklaste baracker...
Är det inte kärlek?
Sann, sann kärlek...
- Anders F Rönnblom
... så borde man spela Rolf Carlssons "Själ och Blod". Gång efter gång, eller åtminstone en gång varje nyhetssändning... Den är så klockrent proppfull med en human analys av vad som händer politiskt i det här landet:
Det är tuffa tider och jag har väntat med att kommentera, men nu så får något ändå bli sagt...! Det finns ju även positiva saker trots allt: Vi har fått en kvinna, och en tämligen vettig kvinna dessutom, till statsminister. DET ät faktiskt något...! Jag gläder mig även åt att L (och snälla,
låt det bli KD med...!) verkar åka ur riksdagen vid nästa val....
Men i övrigt, och med nya typer av Covid -19 här nu igen, så är det mörka moln som oroar vid horisonten:
- Regeringskris: Även om det nu tillfälligt löst sig, undrar man ju hur vi ständigt hamnar där...
- C, med Annie i täten, förefaller mer och mer vara det parti som tar sämst hand om vår miljö...
- Kristersson säger att det här "är bra för Sverige"... Men vad i.... Alla vettiga reformer i mer än hundra års tid har moderaterna/högerpartiet röstat emot. Inklusive kvinnlig rösträtt, sjukkassa, avskaffande av dödsstraffet, olycksfallsförsäkring i arbetet, längre semester, billigare sjukvård, barnbidrag, fri abort och mycket mer. Hur kan någon ens tro på något de säger...?
- Alla SD:are som får mig att undra hur det står till med analysförmåga och medmänsklighet... Antar att de är fulla av rädsla för allt de inte får ihop... Så går det när man låter rädslan helt ta över och när man börjar tro att alla andra har ont uppsåt just mot dem.... Då borde man spela "Själ och Blod" högt så de inte kommer undan...
... och så kunde man ju följa upp med John Gorka's "Particle and Wave":
Never stop believing there is goodness in the world...!
Ett par singlar har redan kommit och i mitten av januari så släpper Eliza Gilkyson sitt nya album "Songs From The River Wind", hennes 20:e egna utgåva, om jag räknat rätt. Därtill finns skivor gjorda tillsammans med t.ex. Andreas Vollenweider, Ad Vanderveen, Iain Matthews, John Gorka och Lucy Kaplansky.
Eliza är en sådan artist, att hade hon bara fått en mindre hit av något slag, så hade hon säkert räknats bland de verkligt stora, för sådana kvaliteter har hon definitivt. Men vid 71 års ålder så har hon nog gett upp de drömmarna och är nog nöjd med att kunna leva på sin musik. Men, de senaste åren har varit tuffa...
Under pandemin har hon gett massvis med konserter på nätet, och hon är en av de få som jag ogärna missade. Hennes spelningar med Nina Gerber är smått sensationella och de finns än att uppleva på hennes Facebook-sida.
Eliza skriver som alltid starka låtar och hon sjunger med en röst som tränger sig på och berör på djupet. Hon framför fina reflektioner om den tid vi lever i och trots allt mörker runt omkring oss så sprider hon positiva förhoppningar om bättre tider.
Det är mer än 5 år sedan Christy Moore gav ut en ny studioskiva. I och för sig har han under den tiden gett ut flera föredömliga liveskivor, men han är ju ändå 76 år... Men något åldrande i hans röst är dock omöjligt att upptäcka.
En ny skiva med Christy Moore är precis vad man förväntar sig: Ett knippe sånger framförda med en intensitet som sticker ut hur nertonad musiken än är, hur långsamt det än går, och hur avskalade arrangemangen än är gjorda. Det kallar jag karaktär! Någon slags glödhet mystik. Passande heter den nya skivan "Flying Into Mystery".
Skivan är producerad av Declan Sinnott och han bidrar även med sitt smakfulla gitarrspel. Har man spelat ihop sen 1984 så är man ju ganska samspelta...
Två låtar sticker direkt ut lite extra: Mick Hanly's upproriska "All I Remember" och så den gamla "Van Diemen's Land". Men jämnheten är det mest anmärkningsvärda.
Det här är klass rakt igenom...!
Och han är stor i sitt hemland. Mycket stor. Med start på måndag gör han tio utsålda konserter på "Vicar Street" i Dublin.
"The Joy of Living", som Luka Bloom sjöng i mitt förra inlägg, skrevs alltså av Ewan MacColl, samme man som också skrev klassiker som "The First Time Ever I Saw Your Face" och "Dirty Old Town". Hur mycket jag än gillar Luka Blooms version så måste jag ändå ta med MacColl's egen inspelning ännu en gång här på bloggen. Hans känsliga sång och ödmjuka budskap går raka vägen in i hjärtat och sprider värme.
Ewan MacColl var den stora insamlaren av brittiska folklåtar och han gjorde mängder av skivor, ofta i eget namn, men också flera med A.L. Lloyd och ännu fler med sin tredje fru Peggy Seeger, halvsyster till Pete Seeger. Peggys mest kända låt är nog "Song of Choice", som Mikael Wiehe senare översatte och som blev mycket uppmärksammad i Sverige.
Ewan MacColl var en övertygad kommunist och förblev så hela sitt liv. En låt som inspirerades av hans åsikter var "Daddy, what did you do in the strike?". Han och Peggy Seeger gjorde också narr av Margaret Thatcher och Ronald Reagan i några av sina senare sånger. Duons skivor var på slutet riktiga uppgörelser med den politiska högern. "Don't Be Surprised" är ett exempel:
Men Ewan MacColls fina kärlekssång "The First Time Ever I Saw Your Face" visar ju att det fanns fler sidor av hans skapande. Det finns mer än 200 inspelningar av denna sång listade på nätet. Här oerhört fint tolkad av Christy Moore, som ju faktiskt är bror till Luka Bloom.
Ewans dotter Kirsty MacColl hade också en karriär som sångerska och blev väl mest känd för sin duett med Shane MacGowan och The Pogues i deras "Fairytale of New York". Kirsty MacColl dog 41 år gammal då hon vid en dykutflykt i Mexico kastade sig framför en snabb båt och därmed räddade livet på sin 15-årige son genom att knuffa undan honom.
Ännu en stor låt. Likaså är Ewan MacColls "The Joy of Living" en riktigt stor sång i min värld. Den är så fullproppad av tacksamhet och förundran för våra liv, att tårar lätt sipprar fram...
Jag inser att jag har det väldigt bra och jag känner att jag varje dag förgyller tillvaron med så mycket som inspirerar och fascinerar mig.
Ändå tänker jag ofta på döden och hur vi alla ska lämna allt det här och fortsätta ut i tomma intet. Fast egentligen tänker jag väl då lika mycket på livet. Allt hänger liksom ihop...
När Ewan MacColl var gammal och långvarigt sjuklig skrev han "The Joy of Living", en oerhört vacker och kraftfull hyllning till levandet och allt det livet ger.
Luka Bloom tolkade den lågmält, men övertygande, flera år senare. Om den handlar mest om att dö eller om att leva vet jag inte längre. Allt hänger ju som sagt ihop. Och levandet fascinerar mig fortfarande något oerhört...!
Each of you bears inside of you the gift of love
May it bring you light and warmth and the pleasure of giving
Eagerly savour each new day and the taste of its mouth
Never lose sight of the thrill and the joy of living
- Ewan MacColl
Det var den 21 augusti i somras som man äntligen fick avnjuta en konsert ute i den grönskande naturen igen. Det kändes faktiskt lite högtidligt efter nästan 18 månader i isolering.
Min vän Bosse anordnade en konsert för vänner och bekanta i sin trädgård. Det var solsken, många vänner sågs för första gången på länge och det kändes som om livet liksom till slut hade återvänt igen. Denna fina konsert förevigades föredömligt av Kjell Philipson och finns nu att återuppleva här:
Andreas Isvoosig inledde tillsammans med Linda Ahlsén och Oscar Mander och spelade Andreas positiva visor med ovanlig fart. Sedan framförde Rytzler och Wistrand (startar ca 49 minuter in) stämningsfull jazzmusik och de fick inhopp även de av Oscar Mander på bas.
Till slut var det dags för Bosse Lundkvist Trio (med början 1.44) som under en timme spelade Bosses eftertänksamma visor med finurliga gitarrslingor av Janne Elvi och Bosse själv. Adam Nätt på kontrabas fyller snyggt ut ljudbilden. Det låter proffsigt och med en häpnadsvsäckande kvalitet när det gäller både framförande och låtmaterial.
Del 2: Tanken var att visa några av de finaste kärleksskildringar jag hört, positiva låtar med drömmar, visioner och med en realistisk jordnära attityd. Jag skriver ner de jag kommer på, listan växer, och snart har jag mer än 50 låtar utan att ha letat speciellt noga...
Så, jag tar några få nu och återkommer i december med några av de andra som en slags adventskalender...
Jimmy Ibbotson har skrivit flera unikt starka kärlekssånger. "Train in the Canyon" får mig att nästan kunna ta på känslan och förflyttar mig till denna harmoniska plats där han vaknar och förundras stort av det lilla i tillvaron...
We lived in the light of our love
and ignored what we lacked
- Jimmy Ibbotson
Det borde ju vara så enkelt och naturligt, men det är väl det som det inte riktigt är...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
