fredag 22 mars 2019

David Lindley's musik: Nu frossar jag...!

Just nu frossar jag på David Lindley's musik... Så mycket originellt och annorlunda...!
Låt oss börja med det här klippet från Jackson Browne's dokumentär "Going Home", där Jackson försöker förklara det speciella med David Lindley:



"Rag Bag" har alltid tillhört mina favoriter och det är lätt att förstå här:



Jag avlutar med en favorit i repris: Warren Zevon's "Play It All Night Long", med Mr Dave
på helt obegripligt spel på slide, tillsammans med GE Smith:



Teknisk briljans, finessrik påhittighet, men ändå är det känslan som skördar de största triumferna.


torsdag 21 mars 2019

David Lindley fyller 75

David Lindley, "musikanternas musikant", fyller 75 år idag. Stort GRATTIS!


David Lindley har förmågan att utforska känslan i varje sång, varje stämning, rent av varje ton. Han skulle med sin flyhänthet kunna ägna sig åt ändlös uppvisning som skulle kunna imponera på varenda lyssnare, men i stället lägger han fokus på stämningen, det unika i varje sångs känsla. Jackson Browne har sagt att det var först när han och Lindley började spela tillsammans som hans egna sånger började klinga på det sätt han hade tänkt sig, med en extra dimension av rymd och känsla.

Vi lyssnar på "For A Dancer" med David Lindley på fiol och Jackson Browne på piano och sång, från Philadelphia Folk Festival 2006:



Phil Beer, ena halvan av duon Show of Hands och själv en extremt duktig musiker, beskriver i intervjun nedan denna magi hos Lindley, detta ovanliga "DET", på ett ytterst talande sätt:
"He's completely inside the song. And it's so beautiful! The song is the important thing. If ever there was an example: That is it! This guy is right there...! He totally understands the song and what he's playing just fits, beautifully fits..."
- Phil Beer


Frågan om jag någonsin hört en musiker hylla en kollega på ett så gränslöst sätt... Inslaget om Jackson Browne och David Lindley börjar efter 30:22 och fortsätter till 41:58, då Phil Beer's makalösa a capella-version av "Our Lady of the Well", tillsammans med Deb Sandland, tar vid:



David Lindleys huvudsakliga instrument är ju dock gitarren och allra främst hans karakteristiska "lap steel", här i "Farther On" med samma slags underverk av att vara "mitt inne i sången":



Jag blir nästan stum och säger bara: Lyssna, lyssna igen...!

Mister Dave är inget annat än ett levande under av toner, resonans, känsla, fingerfärdighet och en respektlös ivrighet att utforska det okända. Samt en känsla som berör varenda nerv i hela kroppen...


måndag 18 mars 2019

En angelägen berättare

Ken Dunn - "Live In L.A." - Trespass music 2019

Ken Dunn har ett stort hjärta för fred och rättvisa och han skriver sina sånger utifrån en orubblig övertygelse att kärlek och förståelse kan rädda världen. Det kan ju låta högtravande, men det är precis mot-satsen. Dessa sånger är lågmälda, men intensivt proppfulla med positiva budskap.

Efter fem fullängdsalbum och några EP-utgåvor har nu Ken Dunn spelat in en live-skiva helt solo på Kulak's Woodshed i North Hollywood. Förutom Ken's engagerade röst finns här endast hans eget gitarrkomp och därtill munspel på en låt.

De flesta av låtarna är utgivna tidigare, men helt solo och avskalat skiner dessa låtar ännu mer och lämnar avtryck så att det blir knäpptyst i konsertsalen. Och det, vet vi ju, tillhör ju inte det normala i Staterna...

Jag tror i och för sig att Ken Dunn's vanliga studio-skivor har större chans att nå ut till en bredare publik när de får lite mer fart av ett band, men den här skivan är gjort för er som förstår er på det ärliga och äkta, gemytligt framfört med närvaro och kvalitet.



In times of uncertainty, there is opportunity
And you may think that I’m a fool, but I know love’s gonna rule
It’s a call to action, love reaction, taking it to the street
Raise your voices in a celebration of diversity
May you find what you’re made of - fire, wind, the earth and rain
May you find your own true love, and always be free from pain
- Ken Dunn


Länkar:
Ken Dunn's hemsida - en innehållsrik hemsida med musik att lyssna på och allt möjligt annat...
A DARKNESS SHARED... - Ken Dunn kommenterar mitt inlägg här på bloggen med fina ord.

Tidigare på bloggen:
Stark Canadiana med visioner - recension av "Wondrous Beauty" - augusti 2017
Ken Dunn - "Absence of Light" - Ett mörker som delas är aldrig lika mörkt - december 2016
Nära att missa... - recension av "The Great Unknown" - maj 2016

PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section !


fredag 15 mars 2019

Gamla högar av papper



Jag har bläddrat igenom en hög med gamla papper, mest från 80-talet. Bilder, anteckningar, några citat, några gamla dikter, kärleksbrev, sångtexter, tidningsurklipp, blandat med gamla skolpapper och annat som inte säger någonting längre...

Sökandet efter kärlek och mening och något att tro på när alla gudar och sådant inte var synliga någonstans. Vi fick finna våra egna vägar bäst det gick... Ovanstående klipp hade
jag på väggen, bredvid några dikter och fyndiga citat. Jag hade också en annons från någon damtidning, om hattar och kungligheter. Alltid retade det någon...

Det slår mig när alla dessa minnen trillar på hur mycket som verkligen har förändrats... och hur mycket som ändå är sig så likt...



Minns hur vi satt på golvet, drack vin och lyssnade på "The Sad Café", undrande vart vi var på väg och hur vi längtade efter att bara flyga iväg...

Things in this life change very slowly
If they ever change at all...
- Don Henley / Glenn Frey


Men när det dyker upp några foton i högen, ja, då ser man ju att tiden har gått... Men känslan är den samma...

Någon gång i mitten av 80-talet anordnade jag för första gången en konsert med FJK hemma i Eskilstuna och det här är ett klipp jag fann i högen, en bild från den ena lokalblaskan:


Det var ett tag sen och det syns... Men känslan är den samma!


onsdag 13 mars 2019

Vilket groove...!

Willemark Knutsson Öberg - Contrast, Eskilstuna 2019-03-13



Det är få artister som visar en sådan glädje att stå på scenen som Lena Willemark, hon lyser som en solstråle från första till sista stund. Ändå har jag aldrig varit helt betagen av hennes musik, det har nog varit lite för duktigt och perfekt för mina öron. Eller kanske lite för mycket 'speleman' över det hela? Men, i kväll sjöng hon som en ängel och var den på scenen som ögonen följde stor del av tiden.

Mats Öberg är ett under av känsliga fingrar och det är lätt att uppskatta hans insats. Han är den stabila grunden där de andra två kan hålla på och utveckla sina utsvängningar, både åt det ena och det andra hållet.

Jonas Knutsson har ett underbart sätt att ta i sina saxofoner. Från ett brusigt puttrande i den stora barytonsaxofonen till eleganta virvlande toner i den mindre altsaxofonen. Ibland vackert, ibland suggestivt och ibland bara så intressant och effektivt. För mig är kvällens höjdpunkt när han blåser sig igenom en högst osannolik version av "Dansen på Sunnanö". Hans vackra solon på t.ex."Ung och Stolt" och "Nu Faller Mörkret" är också helt enorma.

I pausen längtade jag efter lite större nerv, lite mer puls. Jag fick snart svar på tal direkt när de kom ut och körde Marie Bergmans "Dagar" och Eva Dahlgrens "Ung och Stolt". Vilket groove...! När sen "Dans på Sunnanö" följde var jag helt såld.



Jag antar att det krävs ett vant jazz-öra för att helt uppskatta den här musiken, och det har jag inte fullt ut, det ska erkännas, men kanske jag fick det lite mer under kvällen...

Och Jonas Knutsson kan jag alltid lyssna på...!


tisdag 12 mars 2019

De nationella proven - en felfokusering

Så har då de nationella proven startat i årskurs 9. Eleverna ska under vårterminen göra tio nationella prov. De ska ägna mängder av timmar åt att, under strikt uppsikt, bli testade och kontrollerade. Sedan ska lärarna använda massvis av tid åt att rätta, diskutera och utvärdera resultaten. Vartenda litet nedplitat svar ska vridas och vändas på, så det verkligen blir rättvist och objektivt...

Men är det verkligen bara kunskaper dessa prov mäter? Prov mäter även stress, lässvårigheter, dåligt självförtroende, bristande tålamod, provfrossa och självbevarelsedriften att försöka dölja sina svårigheter. Just dessa egenskaper, allihopa, mäter prov mycket effektivt. Det är bara det att de då ser ut som ”dåliga kunskaper”...!

De nationella proven är en snedfokusering utan like. Prov mäter mängden mätbara kunskaper som rabblas upp på en viss fastställd tid. Det är kontrollerande tillfällen, inte lärande tillfällen.

Tänk hur vi i skolan, med samma prioritet och med samma mängd resurser, skulle kunna använda all denna tid...! Tid för lärande möten och reflektioner i samspråk med varje elev.
Vi skulle kunna få reda på så mycket mer om elevernas verkliga kunskaper och eleverna skulle därtill under tiden kunna lära sig så ofantligt mycket mer.

Ska vi verkligen ha en skola där kontrollerande och bedömande verksamhet ensidigt prioriteras? Eller kanske en lärande och bemötande skola...?

Skola är för mig ett lärande möte mellan elev och lärare, där vi ser varann och ger varsam ledsagan. Där vi vet att det alltid måste vara tillräckligt att göra sitt bästa. Där målet är att alla i vår obligatoriska skola ska få känna glädjen av att lyckas, kanske nå längre än vad man först trodde. Känslan av tillförsikt i stället för rädslan att misslyckas.



Det är svårt att hitta bra låtar om skolan, men jag tycker nog att Dougie MacLean's "Resolution" passar riktigt bra... Om inte annat så för den underbara bilden på den lilla målmedvetna tjejen mellan 1.00 och 1.09. Så vill jag att en elev ska känna sig på väg till skolan...!


söndag 10 mars 2019

En musikant med en egen ton

Christer Jonasson - "Fyra Sånger" - 2019


Christer Jonasson är en upptagen man. Han har just turnerat runt nästan halva jorden med AFT (Annika Fehling Trio). Han spelar dessutom till och från med Fanny Holm, både som duo och i hennes "Lucinda Williams Tribute" och så i FJK förstås... Därtill tidigare med Totte Bergström och Basse Wickman i Wagabond Ways, med Christer Lyssarides i en gitarr-duo, och han har även kompat bl.a. Göran Samuelsson och Christine Hellqvist .

Det är lätt att förstå att så många vill spela med Christer. Han är en riktigt expressiv gitarrist med en egen ton och ett anslag som alltid berör. När han därtill skriver egna sånger blir han som allra bäst. Jag lyssnar gång på gång och hittar hela tiden nya nyanser och fyndiga formuleringar.

Nya EP:n innehåller kort och gott fyra sånger med en närvaro och känsla som tränger sig in under huden. "Komma Till Mig" slår an tonen och känns så positiv trots allt runt omkring oss som försöker få oss att misströsta. "El Paso" har jag hört förr med FJK och den är en typisk Christer-sång, angelägen och medryckande. "Vad Jag Behöver" påminner lite om Ulf Lundell med alla reflektioner som staplas efter varann. Det är bara det att så här bra har den gode Lundell inte själv fått till det på åratal. Avslutande "Othem" får mig att ödmjukt känna värme och en försiktig tillit. Trots allt...

Här kan du lyssna på Spotify:




torsdag 7 mars 2019

Magna Carta förändrade mitt liv



Jag var i de tidiga tonåren, lyssnade på ganska tuff musik på högsta tänkbara volym... Det finns ingen anledning att skämmas för det jag lyssnade på: Stones, Jethro Tull, Led Zeppelin, Byrds och en del annat.

Plötsligt spelade Kjell Alinge "Time For The Leaving" med Magna Carta på radion... Ingenting blev sig likt. Akustisk musik invaderade mitt liv och galet nog åkte de flesta gamla skivorna ut.
Men akustisk musik träffade nya celler i min kropp och det gör den än idag. Magna Carta med Chris Simpsons finurliga melodier och texter med mening var inkörsporten till en ny underbar musikvärld.

Magna Carta finns nog än idag, det hänger väl på Chris Simpsons dagsform vid 77 års ålder.
I slutet av förra året släpptes en dubbel live-samling, "Love On The Wire", med både tidigare utgivna och outgivna inspelningar.



Allt är långt ifrån fantastiskt, men när det är bra är det magiskt! Lyssna på dramatiken i "Daughter, Daughter", ömheten och livsfilosofin i "You", rastlösheten i "Wayfaring", Davey Johnstone's gitarrfantasier i "Parliament Hill", eller samme mans mandolinspel i "Sponge".
Eller den sköra kärleken i Tom Hoy's Dylan-tolkning av "Tomorrow's A Long Time", de sökande textraderna i "Pictures In My Pillow" eller undergångskänslan i "The Sun Ain't Gonna Rise".
Eller den stora förundran i "Isle of Skye" och så klokheten i "Time For The Leaving", förstås... "Life In The Old Dog" har också en hel del lämpligt att förmedla. Men min favorit just nu är nog "Some Kind of Man", som träffar mitt i prick...

Det är MAGI, inget annat...!!



Där på You Tube finns hela härligheten, 36 alster av skiftande karaktär och ibland lyfter det nästan otäckt... Det ÄR magi...!


söndag 3 mars 2019

Mer Magnus Lindberg - Resan når sitt slut



Dagarna går och jag lyssnar oavbrutet på Magnus Lindberg. "Resan når sitt slut" är i och för sig skriven av Caj Karlsson, men känns verkligen som en Magnus-låt till 100 procent.
(Från albumet "Jag är inte ensam", inspelad på Big Ben i Stockholm).

Jag har samlat ihop lite mer om, av och med Magnus:

Mycket läsvärd hyllning av Håkan Steen i AB:
Hans hjärta bultar vidare på skivorna.

Magnus och Basse Wickman gästade P4 Jönköping 2010 för samtal och lite live-musik i studion:
Magnus och Basse P4 Jönköping.

Håkan Lahger träffade Magnus 2009 och skrev detta:
Magnus Lindberg - Ett eget liv.

1 timmes porträtt om Magnus Lindberg från SvT 2005:



Avslutar med "Vem" från "Skörd"-skivan. Tänkvärda ord att ta till sig och begrunda:



Vem är han som gömmer alla tankar i en vrå
Hur ska någon finna nåt som inte går att nå
Och jag försöker hålla alla trådar i en hand
Jag vet att det är svårt men jag gör så gott jag kan
För år bara försvinner, ingen vet vad jag har kvar
Och den tid som jag har fått är det jag har
- Magnus Lindberg


tisdag 26 februari 2019

Magnus Lindberg - Vila i frid



För ungefär en månad sedan gick Magnus Lindberg till doktorn för att han hade ont i ryggen... Det visade sig att han hade hela kroppen full med cancer...

Magnus var en gyllene särart i svenskt musikliv med sina kantiga sånger och hesa röst. Det kändes som han alltid var 100 procent ärlig och som om han sjöng direkt ur sin egen dagbok.

Jag minns när han spelade akustiskt i sin hemstad Eskilstuna en regnig sommarkväll för många år sen. Han satt där hukande under presenningen tillsammans med publiken och det blev en sagolik kväll med den något oberäknelige Magnus. Några år senare hörde jag honom med band i Torshälla och det var också väldans bra. Man kan väl säga att jag upptäckte honom ganska sent, men ordentligt...

2006 släppte han en egen solo-skiva, "Jag Är Inte Ensam", i begränsad upplaga, inspelad live på Big Ben i Stockholm. Den har jag lyssnat mycket och ofta på. Så innerligt och känsligt med en nerv och känsla det slår gnistor om...

"Vita Lögner och Svarta Ballader", med tolkningar av bl.a. Dan Andersson och Nils Ferlin gavs ut 2010 tillsammans med Basse Wickman. Ett små-ösigt sätt att närma sig de gamla mästarna.

Sedan var det tyst tills Magnus förra året gav ut "Skörd", en oerhört stark utgåva. Jag har nu upptäckt att jag glömde den då jag sammanfattade förra årets bästa skivor. Helt obegripligt egentligen, med tanke på att jag spelade den nästan varje dag under en hel månad...

"Skörd" är en djup och ambitiös skiva som varenda svensk, med något som helst intresse för svenska singer/songwriters, borde höra och älska. En av förra årets bästa skivor rent allmänt och även en av Magnus bästa. Det hörs att Kjell Andersson och Dag Lundquist har varit drivande i studion och verkligen ville att det skulle bli riktigt bra. Det blev det verkligen!
"När Sekunderna Försvinner" och "I Alla Mina Drömmar" inleder starkt och hela skivan är en stark upplevelse med sådan nerv att man häpnar... "Vem?" träffar hänsynslöst extra i kväll efter beskedet om Magnus bortgång för några timmar sedan.

Magnus Lindberg lämnar en mycket stort tomrum efter sig... Det är tur att vi har hans låtar att trösta oss med...!




söndag 24 februari 2019

Prototypen för suggestiv musik

Gordon Lightfoot - "Sundown" 1974



Ibland får jag lust att lyssna på något som jag inte hört på väldigt länge. Idag plockade jag fram Gordon Lightfoots skiva "Sundown" från 1974.

Jag vet att den gode Lightfoot (vilket namn...!!) gjort fler bra skivor och mängder av bra låtar, som t.ex. "Early Morning Rain" och "The Way I Feel", men för mig är det ändå självklart att det blir just "Sundown".

Gordon Lightfoot gör musik som först känns entonig, det finns ett envist släpande i hans sätt att sjunga och det liksom maler på utan pardon. Ändå så är det så himla bra att jag skulle vilja kalla "Sundown" prototypen för suggestiv musik. Här är "Sundown" i sin helhet:



Fortune will not find you in your mansion or your truck
Brothers will desert you when you're down and shit out of luck
- Gordon Lightfoot


Lyssna på envisheten i "Seven Island Suite" när han kommer till ovanstående rader i någon slags "refräng" efter 2.20, det är helt magiskt när intensiteten stiger. Känn även fräschheten i titellåten och "Endless Highway". Eller oron i den avslutande "Too Late For Prayin'", som just känns som en bön.

Lightfoot blev för några månader sen 80 år och hans röst har nästan försvunnit, ändå ger han fortfarande konserter. Han är oerhört respekterad hemma i Kanada och det märks på den fina hyllningsskivan "Beautiful: A Tribute to Gordon Lightfoot" som också finns på Spotify. Där gör bl.a. Bruce Cockburn, Murray McLauchlan, Ron Sexsmith, Blue Rodeo och James Keelaghan fina versioner av några av hans låtar. Speciellt Keelaghan har nog lyssnat mycket på Lightfoot.

Och därtill: Plocka fram Fotheringay och njut av deras eminenta version av "The Way I Feel". Här en live-version från BBC 1970, där Sandy Dennys sång ligger lite högre i mixningen än på deras första skiva. Ett porlande skimmer av suggestivitet...




måndag 18 februari 2019

West of Eden - Mer och mer "brittiska"...

West of Eden - "Flat Earth Society" - West of Music 2019

Nästa vecka släpper West of Eden sin nya skiva "Flat Earth Society". Sedan debuten 1997 är de nu uppe i tio studio-skivor, med en imponerande kvalitet och ett genuint intresse för musik med rötter i den irländska och brittiska folkmusiken.

Man kan ju kalla det för folkrock, men jag får känslan att de blir mer och mer folkliga, vilket inte är så underligt då nya skivan är inspelad i England och Skottland, med gästspel av bl.a. Duncan Chisholm på fiol och John McCusker på fiol och tin whistle, båda världsmusiker i folkmusikens värld.

Damien O'Kane, som producerade gruppens ypperliga "Songs from Twisting River" 2014, är också med på ett hörn. Även den kända Heidi Talbot sjunger, tillsammans med Jenny Schaub, på den låt man redan gett ut på singel, "Old Miss Partridge".

När West of Eden för ett par år sedan gav ut sin samlingsskiva skrev jag:
- De spelar en elegant och ambitiös folk-rock-pop med klara irländska influenser.
- De har gjort nio riktigt bra skivor.
- De har en sångerska, Jenny Schaub, med en röst och utstrålning som skulle kunna få vem som helst till både tårar och innerlig glädje.
- De (Martin och Jenny Schaub) skriver sånger med både klass, innehåll och melodier som känns självklara ofta redan efter första lyssningen.
- Texterna, oftast av Jenny Schaub, och ofta med ypperliga reflektioner om kärlek och relationer, sätter träffsäkert fingret på precis rätt känsla och det blir både helande och vackert.
- De har ett tätt sound och det finns utrymme för både vackra klanger och riktigt ös. När de i Eskilstuna 2012 spelade en snabb, outgiven låt (som lät som Waterboys) var det nästan så man väntade på att Sharon Shannon skulle studsa in på scenen...




Det är bara att konstatera att den nya skivan håller en mycket hög klass och är en riktig pärla.

Den avslutande, instrumentala "Rowbotham's Map" är så himla vacker att man tror det är en gammal välkänd traditionell låt, men den är komponerad av Martin Schaub.


torsdag 14 februari 2019

Alla Hjärtans Dag

Jag bryr mig inte ett dugg om namnsdagar eller andra dagar som enbart är tillkomna för att vi ska konsumera, t. ex. Fars dag och Mors dag.

Alla Hjärtans Dag, då...? Nja, kanske... Men jag anser att man ofta bör tala om för de man älskar att man gör just det. Det behövs alltså ingen speciell dag för att få det sagt...

Så i likhet med Steve Earle, ingen av oss är speciellt vacker och vi kommer båda tomhänta, men med ett stort bultande hjärta...



Jag älskar den låten! Det är väl lika bra att få det sagt på en gång...


lördag 9 februari 2019

Min 2-åring...



Idag har min och Morgan Erinas sång "If I Were The Wind" födelsedag. Eller, rättare sagt, det var då hon skickade det färdiga alstret till mig... Jag är fortfarande stolt som en tupp...!

Några vänner har frågat om den ursprungliga dikten på svenska... Eftersom den sajt där den fanns numera är nersläckt, så kommer den här:


Den fina molnbilden är för övrigt fotad av min son Martin.


fredag 8 februari 2019

En öppen dagbok...

Angelina Pavanelli - Ölkultur, Eskilstuna 2019-02-08



Angelina Pavanelli är en 22-årig tjej från Eskilstuna, som redan gett ut en singel och en EP. Båda finns på Spotify. Under "Folk och Kultur"-dagarna i Eskilstuna spelade hon i kväll på Ölkultur i Eskilstuna. Vi fick höra en bunt tämligen nya sånger på sång och klaviatur.

Angelina sade i mellansnacket något om att hon undrat varför man visar sin öppna dagbok på det här sättet. Jag tror att hennes fyndiga formuleringar i ord är hennes kanske starkaste sida. Det förefaller som inget är för privat för att skriva om, här finns både kloka, modiga och naiva tankar i en porlande ström. Hon sjunger dessutom riktigt bra med en personlig klang och spelar klaviaturer på ett snyggt sätt. Jag blev lite förvånad över kompet, då jag trodde hon mest och helst spelade gitarr.

Det är alltid lite krävande att höra flera nya låtar i rad och jag tror hon skulle vunnit på att växla mellan gitarr och keyboard. Det är väl det enda man kan anmärka på: Lite större variation hade gjort det hela lite mer omväxlande och lättare att ta till sig. Låtarna på Spotify visar hur lite mer arrangemang kan lyfta hennes kompositioner och öka intensiteten.

Men helhetsintrycket är en begåvad och känslig tjej som verkligen har något att berätta och jag kommer flera gånger att tänka på Annika Norlin. Bättre betyg finns knappast...