Too Much To Do...

Det är fullt upp med diverse olika projekt och jag hinner inte skriva om allt jag vill... Bröderna Dransfield får sjunga om just detta: "Too Much To Do".

De är lika oemotståndliga som alltid.

Suzanne Vega - Äntligen...!

Suzanne Vega - "Flying with Angels" 2025



Året var 1985. Suzanne Vega släppte sitt debutalbum. Den något osäkra blicken hon hade på skivfodralet tittade rakt in i min själ. Drömlikt, mystiskt och sensuellt. Så intellektuellt och så spännande. Jag blev förälskad på studs. Jag tyckte att "Small Blue Thing" var en av de absolut bästa låtar som gjorts. Än idag så håller jag den mycket högt.

Hon följde upp debuten med "Solitude Standing". Vilken start med "Tom's Diner" och "Luka"! Jag såg henne göra en otroligt fin spelning i Stockholm med bultande hjärta...

Hon gifte sig sedan med tråkmånsen Mitchell Froom, som är urbota trist som producent och arrangör. Han hade redan förstört några skivor med Richard Thompson och nu förvandlade han hennes låtar till tekniska syntalster med en uttråkad stämpel av något dött och trist. Jag var förkrossad. Men, hon kickade ut honom och de skilde sig 1998. Skivan som följde blev en stark uppgörelse med Froom och "Songs in Red and "Gray" kändes hoppfullt levande.

Sedan dess har hon gjort skivor som inte riktigt märkts. (Nu kanske jag är orättvis, men av någon anledning återvänder jag sällan till dem...) Fortfarande är "Luka" och Marlene on the Wall" det som glänser på konserterna. Hon har också spelat in i stort sett hela sin utgivning på nytt. Bra, men ganska föutsägbart...

Men nu kommer något som äntligen låter riktigt spännande. En låt från nya albumet: "Galway":



Det är plötsligt som om de sista 40 åren inte gått och tiden stått helt stilla. Väkommen tillbaka Suzanne..!

Personligt, då...? Hon gifte sig 2006 med poeten Paul Mills, 22 år efter det att han först friade till henne och de är tillsammansa och ser kära ut än idag. Tala om envist tålamod...!

1223 personer

Tänk dig 1223 personer. Det är riktigt många... Till min förvåning upptäckte jag nyss att för en månad sen slogs rekordet av besökare på bloggen. Ett tusen två hundra tjugotre....! Det är så många att det är svårt att tro på det.

Dessutom är några hundra av dem från Canada och Nederländerna. Kanske de bara lyssnar på bra musik? Eller kanske de läser med något översättningsprogram? Visst ja, "app" heter det nu för tiden.



Min kanadensiske vän Ken Dunn brukar läsa bloggen med hjälp av "Google Translate".

Karin Kardia med groove och känsla...

Karin Kardia kämpar enträget vidare och den nya videon vidgar vyerna med suggestivt groove, lite blues minsann, och en sjusärdeles känsla. Trummorna, hennes första instrument en gång i tiden, tar låten envist vidare och det är sensuellt, suggestivt och lite mystiskt.

Som vanligt är det svårt att inte ryckas med av händelserna i videon, hon tycks ha en uppsjö av idéer att plocka fram nya scener ur. Men jag trodde faktiskt att hon med skulle hoppa i slutet, men...



Några dagar senare kom en cover av Bob Dylans "Make You Feel My Love". Jag trodde inte att världen behövde fler versioner efter att ha insett att Luka Bloom's tolkning är oslagbar. Men Karin gör den inlevelsefullt och annorlunda. Efter en lång dag kom hon hem och bara spelade in... Det blev en känslig och nästan dramatisk version:



DET kallar jag att ha känsla...!

Intervju med Iain Matthews

Ibland hittar man artiklar och annat på www, något man inte hade förväntat sig. Här är en sådan intervju med Iain Matthews. Vi får höra om flera intressanta och även roliga händelser. Iain bjuder friskt på sin historia.



I höst kommer förresten ännu en bok om Iain. Kända och okända personer berättar om sina möten med Iain som person och/eller genom Iains musik. Jag bidrar med ett kapitel.

Glöm inte Danny Kirwan...!

Om man börjar diskutera Fleetwood Mac med någon, så blir det ofta att de prioriterar den tidiga bluesupplagan under ledning av Peter Green. Ett ungt bluesgäng från England som utvecklades enormt och Peter Green fick den stjärnstatus som den känsliga bluesgitarrist han var.

Eller så syftar folk på den upplaga av Fleetwood Mac som tog sin början 1975 när återstoden av gruppen, dvs rytmsektionen Mick Fleetwood och John McVie, tillsammans med den senares fru Christine McVie, beslutade sig för att pröva lyckan i USA. Mick Fleetwood besökte en studio och fick höra Buckingham-Nicks skiva som smakprov på studions kapacitet och han blev framför allt imponerad av dessa två och de gick med i gruppen. Alla talar om deras andra skiva, "Rumours", men jag vill lyfta fram den första, bara betitlad "Fleetwood Mac", som är denna sättnings klart bästa och starkt kan rekommenderas.

Men nu skulle det ju handla om perioden mellan 1970-74, då Peter Green lämnat gruppen och Danny Kirwan blev något slags ledare. Ingen talar om denna tid, som i mina öron var den klart mest intressanta sättningen av Fleetwood Mac. Kirwan var den som gjorde de vackraste låtarna, de sprödaste gitarrsolona och framtvingade ögonblick av intensiv känsla.

Danny Kirwan upptäcktes som 17-åring av Mick Fleetwood och snart ville Peter Green att han skulle bli medlem i Fleetwood Mac. Det första de gjorde tillsammans var "Albatross"...! Peter Green har hävdat att han aldrig kunnat färdigställa "Albatross" utan Kirwans hjälp. Därefter gjorde de "Oh Well"...

Tyvärr blev den så musikaliskt harmoniske, men privat temperamentsfulle, Danny Kirwan med tiden mer och mer psykiskt instabil och drog sig undan den officiella musikvärlden. En oerhörd talang som sedan dess mest levde som hemlös alkoholist... Kirwan avled i juni 2018.

Nyligen sammanställdes 23 av Danny Kirwans låtar på en samlingsskiva som dock endast gavs ut digitalt. Att den inte fick en fysisk utgivning är inget annat än en ren förolämpning. 23 riktiga pärlor som är bland det finaste som spelades in på slutet av 60-talet eller det tidiga 70-talet. Lyssna på den intensiva blueskänslan i "Like Crying" och "Coming Your Way", på den spröda olyckan i "Although The Sun Is Shining", de vackra gitarrslingorna i "Sunny Side of Heaven" och "My Dream", harmonin i den tänkvärda "Dust", eller det suggestiva gunget i "Sands of Time" och "Sometimes".

Upptäck dynamiken i "Woman of 1000 Years", en av mina absoluta favoritlåtar, med svävande gitarrtoner och Mick Fleetwoods ödesmättade spel på congas.



För mig är Danny Kirwan riktigt stor och skamligt bortglömd. All heder åt de som tagit initiativ till denna fina samling med Danny Kirwans låtar i Fleetwood Mac. Bättre skiva kunde inte göras i gruppens namn...

Vill du läsa mer om Kirwan, om hans engagemang, hans talang, men även om hur han blev däckad av "för mycket för snabbt", så är Wikipedias artikel mycket läsvärd.

Drygt två år efter det att Danny KIrwan fick sin första gitarr spelade han som blyg 18-åring på sammma festivaler som BB King, Muddy Waters och Jerry Garcia. Peter Green kallade honom för "emotionally fragile" och berättade att det i början av tiden i Fleetwood Mac så var Danny "so into it that he cried as he played". Det är nog inte alls så underligt att Danny Kirwan inte hanterade alltihop.

Jag har lyssnat på Danny Kirwan i mer än 50 år och slås fortfarande av hans gitarrspel, hans känsliga röst och sensuella kompositioner.

Spännande samarbete

Patrick Rydman & Mark Davis - "You Plus One"



Patrick Rydman har fingurerat här på bloggen tidigare, framför allt med den härliga låten "Shouldn't It Be". Mark Davis kommer från Staterna, men har tydligen på senare tid bosatt sig i Danmark och det är ju då direkt enklare att förstå hur det här samarbetet har kommit till.

Det blev tveklöst ett trevligt och insprirerat samarbete. Båda sjunger bra, och oftast gör de det tillsammans. EP:n innehåller sex spår och det är en fascinerande samling låtar av olika karaktär som de samlat ihop.

Det är väl ingen musik som direkt förändrar världen, men den är alltså riktigt trevlig att vara i närheten av. EP:n släpps om en vecka och är väl värd stt kollas upp lite närmare.

Här kan du läsa mer om Rydman och Davis:
Hemifrån
Mark Davis Bandcamp
Patrick Rydmans hemsida.

Ännu mer nytt med Eric Andersen

Eric Andersen - "Blue River - Live in Tokyo 2012"



När jag i förra veckan skrev om mörka, men fantastiska, album hade jag just fått den här i handen: Eric Andersens kanske mest kända album "Blue River" från 1972, nyinspelad i Japan 2012, men först nu utgiven i vad som sägs vara en begränsad upplaga.

Vi får Eric vid gitarren eller bakom pianot tillsamans med Michele Gazich på makalös viol och Erics fru Inge Andersen på stödsång. Den kvinnan kan verkligen sjunga, det är inte fråga om att "låta frugan vara med"... (Inge Andersen har flera utgåvor i eget namn och ett besök kan jag rekommendera...!).

Vi får höra hela "Blue River" och det råder ingen tvekan om att detta är en av de starkaste skivorna någonsin. Det enda jag tycker är lite underligt är att man kastat om ordningen på låtarna. -Det kännns lite ovant med den nya ordningen. Men spelar roll...?

Som extra bonus får vi även fyra extra låtar, däribland "Thirsty Boots" och "Moonchild River Song", en av de finaste kärlekssånger som skrivits, i enastående fina versioner.



Long before the river goes
Far from where it was
Long before it meets the sea
A child will know of love

Rain and wood and fire and stone
Magic all across the land
Seasons come and times will go
Right through your hand
Like wind and sand
- Eric Andersen

På originainspelningen är Joni Mitchell med och sjunger. Ni visste kanske inte att det var Eric Andersen som visade henne "open tunings" en gång i tiden, något som hon ju sedan utvecklat mästerligt. På 40-års inspelningen står Inge Andersen för stämsången. Det är gott nog...!

Det mörkaste mörka... Melankoliska värstingar...

Jag har flera gånger reflekterat kring melankolisk musik och hur den kraft den ofta besitter kan leda dig vidare.

Lite av vad jag tidigare skrivit:
Melankolisk musik med själ och känsla, med frustration och glöd, kan vara som en oas när du som bäst behöver den. I stunder av tvivel, oro, sömnlöshet, då hjärnan virvlar in sig i labyrinter utan utgångar, då tar melankolisk musik tag i dig och leder dig till de små öar av insikt och harmoni som vänder tillvaron på rätt köl igen...



Jag har också presenterat flera kraftfulla melankoliska alster, ofta framkallade av kärlekens krampaktiga stryptag om hjärtat, som rispar öppna sår och sliter dig itu... Så svarta, så mörka att de framtvingar ljus..!

Men vilka är då de mörkaste albumen där du kan bada i melankoli?

Först kommer jag att tänka på Jackson Brownes "Late For The Sky". Men den innehåller även många andra känslor, så kanske är det så att den tidigare "For Everyman" och den efterföljande "The Pretender" är ännu mörkare, mer utlämnande av frustrerat tvivel.

Det känns också givet att lyfta fram Gene Clarks "No Other" och "White Light". Vidare Broken Fences debutskiva, Catherine McLellans tre första skivor, samt givetvis Walkabouts "Devil's Road.



Det vore väl tjänstefel att inte ta med Neil Youngs "On The Beach", Murray McLauchlans "Day To Day Dust", eller någon av Iain Matthews kraftfullaste utgåvor. Och Dylans "Blood On The Tracks" förstås.

Det finns så många som poppar upp i skallen...

Vad tycker du? Kommentera gärna direkt på bloggen eller på Facebook. Det vore intressant att se vad ni kommer på...

Glädjande besked...!

Jackson Browne har inte turnerat på ett tag, utan verkar trivas med att spela på diverse mindre klubbar och olika välgörenhetsgalor.

Det har gått rykten att han, 76 år gammal, var nöjd och trivdes med detta. I den nya intervjun ovan pratas det framför allt om hans första skiva, som kom ut 2 januari 1972. Vi får höra en del intressant om inspelningen av skivan och att han inte hade råd att åka på turné med ett band de första åren.

MEN... På slutet ger han besked om att han nästa år ska börja turnera igen...! Låt oss hoppas att Europa finns med i de planerna...!

Medryckande folkmusik i världsklass

Le Vent Du Nord, Biografbarens Källare, Nyfors, Eskilstuna 2025-04-25

Fem mycket duktiga musiker från Quebec turnerar just nu i Sverige och igår var det dags för ett framträdande i Biografbarens Källare, inför en fullsatt liten lokal, där närheten mellan musiker och publik blev alldeles uppenbar. Le Vent du Nord spelade mestadels vad jag brukar kalla för "irländsk folkmusik", men jag antar att det också kunde kallas för "kanadensisk" folkmusik. Hur som helst, fort gick det, tonerna jagade varandra och glädjen både bland publik och musiker gick inte att tveka på. Réjean Brunet, som trakterade bl.a. bas och något slags dragspel, såg emellanåt så lycklig ut, som om han just upptäckt musiken och spelade den för första gången.

Hans bror André Brunet lirade fiol och kunde inte sitta still utan for omkrng på sin stol. Han visade också sin glädje ofta och tydligt. Nicolas Boulerice spelade klaviaturer och en del annat, samt sjöng några låtar.

Olivier Demers drog också bllckarna till sig med sitt expressiva spel på fiol och mandolin. Han stod också för ett effektivt rytm-spel via sina skor mot ett slags platta på golvet. Tala om att ha starka magmuskler!

André Gagné är tämligen ny i gruppen och hans spel på gitarr imponerade och han har också en framträdande roll när det gäller det vokala. Hans röst var väldigt passande för musiken och han sjöng både ofta och mycket tilltalande.

I övrigt så bjöds det på mycket härlig stämsång där alla fem tydligt och övertygande tog i allt vad de kunde. Sångpartierna satt verkligen exakt som de skulle.

En sak till som övertygade var de snitsiga, väl inövade slutet på låtarna, likaså vid de fyndiga övergångarna mellan de olika låtarna. Man kan säga att de satt exakt så som de skulle och pubilkens bifall gick det inte att ta miste på. En glad och fartfylld kväll, där glädjen kändes självklar och delades mellan publik och musiker.

Foto: Tom Arvidsson och Bosse Lundkvist.

För er som missade denna höjdarkväll så kan ni kanske förstå vad ni missade om ni tttar på denna fina inspelning från Shrewsbury Folk Festival 2024:

Eric Andersen med nya sånger

Eric Andersen - "Dance of Love And Death" 2025



Det har gått evigheter sedan Eric Andersen, mannen som skrev "Thirsty Boots", gav ut en skiva med enbart nytt material. Han har under tiden gett ut många skivor, men då ofta med olika projekt med tolkningar eller tonsättningar, samlingar av olika slag och flera live-skivor. Men nu har äntligen "Dance of Love and Death" kommit och den innehåller 17 nya sånger. I ärlighetens namn har några av sångerna redan funnits med på några liveutgåvor, men i stort är det Erics första skiva med eget material sedan början av 2000-talet.

Och som den imponerar...! Det är nästan otroligt vilken klass skivan håller.

Andersen har hunnit bli 82 år och det hörs att han tappat en del av djupet och värmen i rösten, men det är ändå marginellt, han låter fortfarande otroligt bra och verkar vital på alla sätt.

Eric har ju skrivit ofantligt många låtar om kärlek och han ligger bakom flera av de allra finaste sångerna jag vet om kärlek. Visst är han romantisk och visst drömmer han, men det är som om alla uppkommande problem med tiden blir ytterligare en dimension...

Därför blir jag lite chockad när jag upptäcker att här finns det ovanligt mycket bitterhet och mängder av anklagelser och förtvivlat hat. Det konstiga är att det tog så lång tid för mig att upptäcka det. Erics röst och sensuella låtar hade redan vaggat in mig i ett harmoniskt hörn.



Det är först i 12:e sången, "At the End of The Day", som vi får en positiv sång, åtminstone någorlunda positiv. Michele Gazich, som förut spelat med bl.a. Mark Olson, bidrar med absolut fantastisk violin. Erics fru, Inge Andersen, sjunger duett väldigt fint. Även nästa sång och ett par till gör att det blir en positiv stämning trots allt.

I "Cross of Gold" blir det mörkt igen och Eric berör om närheten mellan "kärlek" och "hat" och
vi får höra att det är inget annat än ren "tortyr". Visst är det mörkt, men det berör och det blir ytterst påtagligt starka känslor som du inte kommer undan. Efter en glad låt, "Singin' Man", får vi "Sinking Deeper Into You", en faktiskt riktigt kärleksfull sång. Vilken känsla! Vilken dramatik!

Som avslutning bjuder Eric på en lång blues, "Broken Bone Blues", som känns lite malplacerad, men är så dräpande förtvivlad att jag fullständigt smälter och direkt blir förälskad i den.

Det förefaller säkert motsägelsefullt, men det här är en otroligt stark skiva som berör ända ut i tånaglarna.

Spelregler

Plötsligt ändras spelreglerna
Börsmäklare springer i vrålfart
Här ska omfördelas…!
Här ska säljas…!
Och här ska köpas…!

På bråkdelen av en sekund så kan de fördubbla förmögenheten
De kan också förlora,
men det går ju alltid att starta om spelet med lånat kapital
Nytt försök, nya möjligheter till vinst…!

Alla vi andra sitter i vår lilla vrå
Kan bara se på när den lilla rika bråkdelen leker med sina pengar,
som ett slags ”Tjuv och Polis” där polisen alltid segrar
De leker inte bara med sina egna pengar,
De skövlar ursinningslöst allt utmed sin framfart
Undanröjer alla som råkar stå i vägen
Risker blir chanser i deras penningbesatta ögon
De spelar bara på…!

Än sen då?
Jo, det är ju bara det att deras ivriga spelande,
deras lek styr även alla andras liv
Den styr om vi har råd med hyran
om vi känner trygghet där vi bor
och om det finns mat att köpa
De styr vår tillvaro in i minsta detalj

Vi kan inte se dem…!
vi vet inte ens vilka de är…!
Och vi har inte valt dem…!

Det sägs ofta att detta är det enda sättet att med framgång styra världen
De som har allt bestämmer och övervakar spelreglerna
utan efterrtanke, utan överblick och
utan ansvar…!

Det sägs också att allt blir bättre för alla ju fler som deltar i spelandet,
ju fler som leker med våra liv, leker med den här planetens framtid

Jag måste erkänna att jag har svårt att förstå hur de tänker…
Jag begriper inte hur deras penning-gud ska lösa några problem

- ArT 2025-04-10

Thea Gilmore tolkar sina favoriter

Thea Gilmore - "These Quiet Friends" 2025



Thea Gilmore gav för 22 år sen ut en skiva, "Loft Music", med enbart covers. Hon tolkade där bland annat Neil Young, Van Morrison och Phil Ochs. En avskalad version av John Fogertys "Bad Moon Rising" stack ut och visade vilken kapacitet denna begåvade tjej har för att tolka favoriter helt annorlunda.

När hon nu spelat in en ny cover-platta utvecklar hon den förmågan till fullo och kompet består ofta av bara ett piano eller en akustisk gitarr. Med sin känsliga röst fyller hon ut soundet och når låtarnas absoluta kärna. Det är inget annat än stor konst.

Hon gjorde även en TV-show för "Under The Apple tree" 2014 och gav nya dimensioner till Guns´n´Roses gamla "Sweet Child of Mine". Den finns även med här i en helt nyinspelad version.

Av skivans 11 sånger är det många som är okända för mig, men jag förstår att det är "klassiska vänner" som betytt mycket för Thea. Det finns en uppenbar värme och mycket kärlek i hennes tolkningar och den här skivan är ett levande bevis för att en bra sång kan skalas av så att bara den centrala nerven återstår.



Lyssna på hennes tolkning av REM:s "Everybody Hurts" och jag är säker på att du förstår vad jag menar.

Detta är en fantastisk skiva av en fantastisk sångerska.

PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section !

Sandy Denny - Ännu en gång...!

Jag har ännu en gång tittat på filmen "Sandy Denny- A review", vilket närmast är att betrakta som en genomgång av de skivor hon gav ut under sin livstid. men man kommer givetvis in på det speciella, det magiska och den obeskrivliga känsla som alltid omgav atmosfären då Sandy sjöng.

Jag tror ibland att jag kan förklara varför jag sätter henne skyhögt över alla andra sångerskor. Inte för att klanka ner på alla de fantastiska sångerskor det finns, utan mer för att Sandy var så mycket mer. Det var som om varje ton var en melodi, varenda fras skulle kännas i ryggmärgen och det blev så genomträngande starkt att det fsktiskt ibland är smärtsamt att höra henne...



Lyssna här på inspelningen på BBC av "Solo" med Hughie Burns på sprängande gitarrsolo. När Sandy sjöng så otroligt gripande smittade det ofta av sig.

Jag börjar inse att jag nog aldrig kommer att kunna beskriva det speciella med Sandy. Kanske Linda Thompsons beskrivning är den som kommer närmast: "When Sandy sang you had to hold on to the furniture".

Det är kraft och sprödhet blandat, det är känsla i kubik, det är ömhet och frustration, ännu mer känsla. sensibilitet. Det är lyhördhet för vad sången vill förmedla, det är glädjen att leva och en förbannelse att det ändå ibland gör så djävla ont att finnas till.

Eller med Sandys egna ord:
No one is given the map to their dreams
All we can do is to trace it
See where we go to
Know where we've been
Build up the courage to face it
- Sandy Denny