torsdag 12 juli 2018

Glädjerik dysterhet

Lisa Miskovsky med band - Marys Cafe, Eskilstuna 2018-07-12


Det sägs att "dark" och "darkness" är de vanligaste orden i Lisa Miskovskys låttexter. Det kan mycket väl vara så, men en sån här kväll är så fylld med vacker sång, härliga leenden och den norrländska mentaliteten känns både fräsch och positiv.

Mycket handlar om att det tydligt märks att Lisa Miskovsky tycker om att stå på secenen, att berätta små anekdoter och så detta trygga leende...! Med sig på scenen har hon Pelle Ekerstam på gitarrer och Kalle Lundin på piano och keyboards. Två duktiga och lyhörda musiker som är perfekta för Lisa Miskovskys musik.


Pelle Ekerstam har ett eget projekt kallat "A Beautriful Friend" och framför i duett med Lisa ett av numren. Man blir onekligen mycket intresserad av att kolla upp mer...

I övrigt får vi förstås höra "Driving One of Your Cars", Lady Stardust", "Acceptable Losses" och "Why Start A Fire". Plus flera andra från "Fallingwater": "Sing To Me", "Brand New Day" och "Take Me By The Hand" känns alla som självklara små pärlor. Mellan låtarna bjuder Lisa friskt på olika anekdoter och det verkar spontant och inspirerat. Och roligt...! Allt lite färgat av den stadiga och jordnära norrländska grundtryggheten.

Lisas röst firar stora triumfer och är verkligen en karakteristisk tillgång. Musiken är huvud-sakligen akustisk, men på en låt tar Lisa på sig elbasen och trummaskinerna används effektivt.

Som ett av de sista numren får vi höra Springsteens "Dancing In The Dark" i en akustisk, avskalad version. Snyggt och stämningsfullt, precis som det mesta denna härliga sommarkväll. Efteråt står Lisa och pratar med alla som vill växla några ord eller ta en bild.


Precis så här ska en sommarkväll vara...! Hade vi därtill fått höra "Back To Stoneberry Road" hade jag smält av välbehag. Så mycket glädje, så många leenden och så denna röst... Allt så fullt av en äkta enkelhet utan en tendens till uppblåst behov av att verka märkvärdig. Just det gör Lisa märkvärdig i mina ögon...! En riktig glädjespridare...!

På hemvägen ser jag blåljus i backspegeln och snart en demolerad bil i diket. Livet är skört och sårbart och vi behöver all glädje vi kan få... Denna kväll fick jag ovanligt mycket.


onsdag 11 juli 2018

Ett fynd efter 50 år...!


Gene Clark - "Sings For You" 2018

1967 spelade Gene Clark in några demos som varit mytomspunna sedan de först hittades på 80-talet. Omtalade ljudteknikern Michael Graves har restaurerat inspelningarna och när de nu ser dagens ljus för första gången är det i en förvånansvärd bra kvalitet.

Jo, jag vet, det har getts ut flera olika demo-utgåvor av diverse Gene Clark-inspelningar och alla har inte riktigt haft den kvalitet varken ljudmässigt eller konstnärligt som denne legendariske låtskrivare och sångare verkligen förtjänar. Men, det här är något annat. Här hör vi en musik-skapare långt före sin tid, med melodier av hög klass och sångtexter som jag inbillar mig att Dylan skulle varit stolt över. Just Bob Dylan har ju sagt att Gene Clarks sång "For A Spanish Guitar" är en de bästa sånger som skrivits.

"Sings For You" innehåller 8 sånger och av resterande låtar är fem från en annan upphittad acetate-inspelning kallad "The Rose Garden", samt en tidigare okänd demo "Till Today".



Gene Clark dog 24 maj 1991, på Dylans 50-årsdag (!), blott 46 år gammal, av ett brustet hjärta sägs det. Sedan dess har han sakta men säkert till viss del fått den status som han aldrig själv fick uppleva. Tiden går och mycket bleknar, men inte Gene Clark's musik...

Jag har skrivit en del om Gene Clark här på bloggen, här är några utvalda inlägg:

Gene Clark skulle fyllt 70 idag - Mest om en av de bästa sånger som gjorts: "The Virgin".

Känslan att dra iväg... - Om en annan väldigt bra sång: "Gypsy Rider".

No Other - Ett okänt mästerverk - Det sägs att Gene satt och tittade ut mot Stilla Havet och att dessa sånger kom till honom en efter en. "He wrote all these beautiful songs, and nobody cared" (Iain Matthews).

Nyupptäckta demos med Gene Clark - I en rättvisare värld hade Gene Clarks "White Light" från 1971 klassats som en milstolpe i skivutgivningens historia.

Seems my dreams are the wings of a spirit
This vessel's sails can't fill without
From its wind comes the light of inspiration
And the darkness of doubt
Gales of anger that wane into the calm
Please take me drifting far away
From the wordy and worldly explanation
Of the space we call today
- Gene Clark ("Silent Crusade")


fredag 6 juli 2018

Mirja Klippel - ännu en sökare



Mirja Klippel är en finsk tjej stationerad i Köpenhamn. Hon sjunger känsligt om att inte finna någon tillhörighet, om längtan och dekorerar sin musik så att den tar dig med på en resa full av suggestiva, drömska känslor.

Till Mirjas starka utlämnande sång och spanska gitarr lägger Alex Jonsson gitarrstämningar som vibrerar av närvaro och följdsamhet.



I dream about mermaids that fly
far across the wide open sky
the bitter berries of a cherry tree
I dream of something changing in me

I dream of being free from within
finally of letting go of my dear pain
I dream of being peaceful and strong
and hardly ever wrong

There’s a footpath through the old woods
through the sceneries of my childhood
though the trees are long gone now
the moon leads me there every night
- Mirja Klippel


EP:n "Lift Your Lion" släpptes 2016 och gav henne priset som “Songwriter of the Year" i Danmark. Hon jobbar nu med sin debutskiva som ska komma senare i höst.

Om du fascineras av de landskap som Ane Brun eller Anna Ternheim ibland målar upp så kommer du att finna samma sökande med en stark vilja att komma vidare i Mirjas drömska ljudbild.

Här kan du lyssna mer och fascineras:


You say we can’t make it but we will
Say we can’t take it but we do
The sun still rises above these shores
- Mirja Klippel


Mirjas musik drar med dig på en resa och fyller dig med fascination och en känsla av tillförsikt. Trots allt.

Länk:
Mirjas hemsida - med sångtexer, videos och mycket mer.


måndag 2 juli 2018

Fotbolls-VM

Jag har alltid gillat den här historien:

Skolfröken läser högt för klassen och när hon kommer till ordet "älva" undrar hon om någon vet vad en älva är för något. Janne räcker upp handen och säger:
- Det är en sån som Djurgår'n...
Fröken skrattar och svarar:
- Nej du, Janne, den älva jag tänker på har ingenting alls med fotboll att göra.
Janne lägger då till:
- Då är det AIK...



Min son Johan ritade denna bild när han var 11 år. En alldeles förträfflig teckning som verkligen visar fotbollens alla olika känslor: Se hur bollen på något sätt till slut passerar mållinjen och uppgivenheten i målvaktens blick när han förgäves försöker nå bolluslingen, kaoset där de andra spelarna ligger utslagna och inte kunde förhindra det hela. Samt glädjen och styrkan hos målskytten. För visst är fotboll känslor...!

Fotbolls-VM, den största turneringen för landslag, pågår ju för fullt. Det kämpas, dribblas, dras i tröjor och fuskas. Det görs mål på övertid, staffar missas och många av de favorit-tippade lagen åker ut som käglor. Bilder på jublande vinnare, gråtande förlorare och uppgivna supporters fyller medierna och alla diskuterar domslut och resultat in i minsta detalj. Visst är det både roligt och festligt och ska så vara. Det är fest och var fjärde år kan vi väl få bli lite galna och frossa i allt detta...

Lika svårt som att vinna VM, eller kanske ännu svårare, är det att göra musik om fotboll...
Men irländska Saw Doctors har två gånger lyckats med detta näst intill omöjliga projekt.
Först om spelaren som inte fick bollen vid ett friläge i "Broke My Heart":



I was standing on the edge of the parallelogram
Roarin' me head off
Pass it in
Play it in low
Don't hesitate or stall
Will you open your eyes
For Christ' sake pass me the ball
- Leo Moran & Davy Carton


Minst lika bra är sången om att åtminstone få vinna en enda gång:



To Win just once
That would be enough
So come all ye full-time small-town heroes
Cast away your in-bread fears of
Standing out from all the rest
The cynics and the pessimists
The self-indulgent almost rich
The blatant hurlers on the ditch
Time is passing, so come on
And face the ball, the game is on
- Leo Moran & Davy Carton


Och där snuddar de vid vad fotbollen är... Som livet. Som kärleken.


fredag 29 juni 2018

Nytt med Jayhawks

I mitten på juli släpps Jayhawks nya skiva "Back Roads And Abandoned Motels". Jag måste erkänna att jag blev lite överraskad, av någon anledning så betraktade jag deras senaste album "Paging Mr Proust" från 2016 som någon slags avslutning. Gary Louris börjar komma till åren och den skivan finansierades med pengar som insamlades för projektet.

Men så kom ju Ray Davies och lånade Jayhawks som kompband på sin senaste utgåva och nu så kommer en skiva med låtar som Louris knåpat ihop tillsammans med andra personer som t.ex. Jakob Dylan. Deras "Gonna Be A Darkness" fanns ju på ett soundtrack och är en helt underbar låt om döden. På nya Jayhawks-skivan sjungs den av Tim O'Reagan. Även Karen Grotberg får för första gången på skiva en sång att sjunga.

Här berättar Gary Louris om den nya skivan:



Och här har vi "Everybody Knows", en låt med det typiska Jayhawks-flytet:



Det låter tveklöst mycket bra...!

Några Länkar:
Jayhawks hemsida - Alltid mycket att läsa där.
Jayhawks album coming
- Allt om den nya skivan.

torsdag 28 juni 2018

Visst är det härligt att bli läst...!

Så var då antalet besökare uppe i mer än 100 000...

Någon som tog en print-screen-bild på mätaren när den precis passerade 100 000?
Fina priser i form av CD-skivor som "Hemifrån" skänkt finns att hämta...!

Maila bilden till art(at)thirsty-boots.com !!


onsdag 27 juni 2018

Mer svenskt som växer

Love on Drugs - "Solder" - Paraply Records 2018
Det här är Thomas Ponténs andra skiva som 'Love on Drugs'. Tidigare var han med i en svensk country-rock grupp kallad 'Little Green' som gjorde ett par fräscha skivor.
Nya skivan "Solder" har en del country-stänk, men känns mer som en blandning av pop och americana, ibland även lite hederlig rock'n roll. Enkelt, jordnära, men också små melodislingor som attraherar mina öron.
Först tyckte jag att det var lite väl trallvänligt, men det finns något som gör att man vill lyssna fler gånger. Som den inledande "Busy", en riktigt bra låt med härligt flyt.

Och så den underbara tolkningen av Joni Mitchells "Night Ride Home". Det är sällan en Joni Mitchell-cover känns så ärlig och känslig. En annan favorit är den lite tuffare "Gone Away".
Inget omvälvande, men det räcker långt med låtar som gör en pigg och lättar upp vardagliga göromål. Och som man gärna vill återvända till...!

Calle Karlsson - "Monterey Serenade" - EP Paraply Records 2018
Att heta Calle Karlsson kanske inte är det mest unika om man vill få uppmärksamhet, eller får det möjligen motsatt verkan...?
Calle har hur som helst gjort en sympatisk EP med fem låtar med varierande sound. Det är lite country-rock även här, men det finns fler tydliga influenser. Den luftiga produktionen lyfter sångerna och Calles lite småhesa röst känns direkt hemtrevlig och angelägen i sin enkelhet.
Calle Karlsson har bl.a. under många år jobbat som trubadur på olika hak. Men han har ändå hunnit med 7 CD-utgåvor...

Två låtar fastnar direkt: "Shoreline" med sitt suggestiva djup och tänkvärda text om kärlek och fred. Men det är "Seize The Day", där Annika Fehling och Patrick Rydman gästar med sång respektive gitarrer, som är det stora fyndet. Har verkligen ingen skrivet den här låten tidigare? Den lite mer elektriska ljudbilden passar perfekt. En låt att börja dagen med...

Länkar:
Calle Karlssons hemsida
Love on Drugs på Soundcloud.


söndag 24 juni 2018

Patrick Rydmans nya projekt

Sawdust & Rust - "Leaving A Memory" 2018

Sawdust & Rust uppstod efter ett möte på Grönland mellan Benjamin Petersen, med artistnamnet "Son Of Fortune", och svenske gitarristen/sångaren/producenten Patrick Rydman, bl.a. delaktig i grupperna "True North" och "My Quiet Companion". Patrick är mannen bakom den fantastiska låten "Shouldn't It Be" med de senare.



Det nya projektet "Sawdust & Rust" innehåller starka sånger med influenser av både pop, visa och lite världsmusik. Patrick sjunger förträffligt och har en stämma som ger både djup och känsla åt sångerna. Allra bäst kommer han dock till sin rätt i de något lugnare numren "The Shade of Your Skin", titellåten "Leaving a Memory" och avslutande "Forgetting You".

Ett par låtar har ett helt annat sound med snärtigt blås. "Tumbling Dice" har däremot en tuffare attityd och får ett tungt gung som hamnar mitt i prick.

En trevlig skiva med några riktiga höjdpunkter där Patrick Rydmans starka röst kommer till sin fulla rätt.

Länkar:
Sawdust & Rust - Hemsida där du kan höra smakprov på hela den nya skivan.

My Quiet Companion - Hemsida med bl.a alla sångtexter och mycket annat av intresse.

True North Trio - Patrick Rydmans grupp med Eva Hillered och Janni Littlepage.


onsdag 20 juni 2018

Snart 100 000 besökare...!!


534 besökare på bloggen igår och de flesta läste om FJK... Näst högsta siffran någonsin!

Plötsligt är det bara drygt 400 kvar till den magiska siffran 100 000... Det är helt ofattbart...

Den som kan ta en print-screen-bild på mätaren när den precis passerat 100 000 lovas härmed ett litet pris av något slag! Skicka bilden till art(at)thirsty-boots.com så får vi se vad jag kan hitta på... Om ingen får exakt siffra, så vinner den som är närmast.

PS: Egentligen är gränsen nog redan passerad då tiden från augusti 2009 till och med juni 2010 inte gav några markeringar i statistiken. Men, det spelar ju ingen roll, vi kör på den offentliga siffran, det blir liksom roligare då...


tisdag 19 juni 2018

FJK i högform - som vanligt

FJK - Musikbåten Blidösund 2018-06-18


Så var det då dags för årets första FJK-spelning på Blidösund. Jag konstaterar bara att, trots yttre personliga omständigheter, så mjuknar jag upp och dras med i vågorna av FJK:s spontana infall, härliga stämsång, djupa texter, humoristiska mellansnack och en stor portion musikalitet med vilja och mod att låta det släppa och se vart det hamnar...


Sen vill jag bara säga: Mats Klingströms "Man Borde" och Christer Jonassons "Allt Jag Ville Ha" är två av de bästa låtar som skapats, alla kategorier...!! Båda får vi höra i riktigt suveräna versioner.


Anders Forsslund skojar till det alldeles otroligt emellanåt. Han sa ironiskt något om att det "aldrig varit roligt". Strax därefter så skiner glädjen igenom mer än någonsin när de rockar till det med "Kyss Mig Ramona". Då är det drag, glädje och spontanitet så det nästan bubblar över. Kvällens höjdpunkt. Kanske. Det fanns ju ganska många....


fredag 15 juni 2018

Lyssna på Dawes nya redan nu...!

Den 22 juni släpps Dawes nya album "Passwords". Jag väntar med spänning på vilken väg denna älskade grupp ska ta nu...

Ska de fortsätta experimentera som på förra albumet "We're All Gonna Die"? Finns det någon ny stökig och ganska ointressant skapelse som "When the Tequila Runs Out"? Finns det någon ny egenartad pärla liknande "Somewhere Along The Way"?

Ska de återvända till det enkla, men geniala sound de tidigare hade?

På NPR kan du redan nu lyssna på "Passwords" i sin helhet:
First Listen: Dawes, 'Passwords'

Det låter intressant! Det låtar mycket bra! Dags att lyssna in sig ännu några gånger...!


måndag 11 juni 2018

Hyllning till Danny Kirwan

Danny Kirwan har alltså lämnat oss och jag tycker det är underligt att han inte fått ett större erkännande. Hans gitarrspel, hans ljusa röst och hans kompositioner är för mig utan tvekan Fleetwood Macs finaste ögonblick.



Hör här ovan när han som tonåring spelar blues och duellerar med Peter Green. Det är inte underligt att Peter Green sagt att Kirwans entré i Fleetwood Mac öppnade upp nya dörrar och fick honom själv oerhört inspirerad. Det var något magiskt med deras möten och det syns väldigt väl i nästa klipp:



När sedan Peter Green lämnade gruppen var det Danny Kirwan som under några år styrde "skutan", med viss hjälp av Christine McVie och Bob Welch. Men det var Kirwans låtar som var de som stod ut. Lyssna på "Sands of Time", hur stämningar vävs samman, liksom virvlar vidare och hur Mick Fleetwoods trummor gav ett flyt som är sällsynt än idag:



Danny Kirwans solo-skivor är inga mästerverk och spretar åt för många håll, men det finns en del låtar som är så typiskt "Kirwan-vackra" och så suggestiva att de är som en prototyp för hur suggestiv musik kan låta. "Cascades" är en pärla på alla sätt och vis:



"Rolling Hills" skulle i ett mer ambitiöst arrangemang kunna blivit hur bra som helst:



Jag avslutar med ett par länkar för er som vill läsa mer om Danny Kirwan och om hur man kan uppskatta hans musik:

Fleetwood Mac's Forgotten Hero - Jim Farber hyllar Kirwan.

Danny Kirwan, the Sad, Beautiful Ghost of Fleetwood Mac - Ännu en hyllning, här från Tim Sommer på The Observer.


söndag 10 juni 2018

Danny Kirwan hittad död

Danny Kirwan var för mig, tillsammans med Peter Green, Fleetwood Macs viktigaste medlem. Utan att förringa vad Lindsay Buckingham med flera gjort under nästan 40 år, så var Danny Kirwan den som gjorde de vackraste låtarna, de sprödaste gitarrsolona och framtvingade ögonblick av intensiv känsla.

Jag hade tänkt skriva om att Jayhawks har en ny skiva på gång och att låten Gary Louris skrev tillsammans med Jakob Dylan, "Gonna Be A Darkness", kommer att finnas med. När budskapet då dyker upp att Danny Kirwan hitttats död, bara 68 år gammal, ja, då passar låten bättre än något annat...



Danny Kirwan upptäcktes som 17-åring av självaste Peter Green och blev erbjuden att bli medlem i Fleetwood Mac. Det första de gjorde var "Albatross"...! Green har hävdat att han aldrig kunnat åstadkomma "Albatross" utan Kirwan. Sedan gjordes "Oh Well"...

När Peter Green lämnade bandet blev Danny Kirwan frontfigur, som gitarrist, sångare och låtskrivare. Kirwan bidrog med oerhört vackra låtar och ett suggestivt gitarrspel, som i "Dust", och han förtjänar mycket större uppskattning än han någonsin fick.

Tyvärr blev den så musikaliskt harmoniske, men privat temperamentsfulle, Danny Kirwan mer och mer psykiskt instabil och drog sig undan den officiella musikvärlden. En oerhörd talang som sedan dess oftast levt som hemlös alkoholist...

Av det Kirwan skapade själv kommer jag en sån här dag föstås att tänka på hans vackra tonsättning av dikten "Dust":



When the white flame in us is gone
And we that lost the world's delight
Stiffen in darkness, left alone
To crumble in our separate light
When your swift hair is quiet in death
And through the lips corruption thrust
To still the labor of my breath
When we are dust, when we are dust
- Rupert Brooke (poet om ej krediterades som medkompositör)


Eller kanske den instrumentala "Sunny Side of Heaven" från "Bare Trees", Danny Kirwans sista skiva med Fleetwood Mac 1972:



Jag vet att han inte gjort mycket av värde sedan dess, men han var en av de få låtskrivare som lärde mig hur något extremt vackert också kunde innehålla mycket starka känslor. RIP Danny!


lördag 9 juni 2018

Kersten de Ligny

Kersten de Ligny är, som jag skrev i torsdags, bakgrundssångerska hos och livskamrat med Ad Vanderveen. En oerhört uttrycksfull och sympatisk kvinna med en röst som gör mig svag i knäna. Ibland får hon kliva fram i rampljuset. Den här har jag haft på bloggen förr, men den tål att visa i repris:



Ännu en underbar tolkning, denna gång av John Gorkas "Houses In The Field":



Tidigare sjöng och spelade Kersten med Stef White och de gjorde 2006 en fin skiva tillsammans:




torsdag 7 juni 2018

Soul Power

Ad Vanderveen - Ännu en artist som vilat ett tag... och som är så förbluffande bra!



What keeps you going in a time like this
With all that's going wrong
If only knowing for one moment of bliss
What keeps you hanging on
It's got to be soul power
Right inside of you
Soul power
See you through
Shine on right through a shower
Cause you're living on soul power
- Ad Vanderveen


Ad Vanderveen är holländaren med halvkanadensiskt påbrå som spelar gitarr som en gud, skriver ruskigt bra låtar och sjunger med en angelägen närvaro. Vare sig det är mer akustiskt eller stökigt garage-stuk. Liksom sin förebild Neil Young.

Att han sen omger sig med bra musiker och den sensuella sångerskan (och livskamraten) Kersten de Ligny gör ju inte saken sämre.