söndag 25 juni 2017

En trevlig kväll i Edinburgh

Underhill Rose + Jonas and Jane - The Voodoo Rooms, Edinburgh, 2017-06-15

När vi väl fått reda på rätt lokal på Voodoo Rooms, så blev det en riktigt trevlig första
kväll i Edinburgh.



Jonas and Jane, ett par från Surrey i UK, började och de spelar Americana-influerad musik. Det var omöjligt att inte komma att tänka på Jim and Sam, med tanke på den slags mikrofon de båda paren har, samt en snygg tjej som sjunger riktigt bra och en gitarrspelande kille med lite rödaktigt hår. Men Jonas and Jane har sitt eget sound och det blev en trevlig och omväxlande stund på mysiga Voodoo Rooms.

De imponerade med både bra material och ett inspirerat framförande. Charlie Jonas spelar både gitarr, dobro och banjo, samt bidrar även med pedal steel på Underhill Rose's del av kvällen. Jonas och Jane delar oftast på sången och Jane sjunger med en närvarande glädje som sprider sig till de som lyssnade.

Efteråt köpte jag deras båda EP-skivor och de kan varmt rekommenderas!



Underhill Rose är en tjej-grupp från North Carolina och de har just släppt sitt första live-album efter att de tidigare gjort tre studio-skivor. De består av Eleanor Underhill på banjo och sång, Molly Rose Reed på gitarr och sång, samt Salley Williamson på kontrabas och sång. Det blir en hel del finstämd musik någonstans i gränslandet mellan bluegrass och singer/songwriter.

Alla tre bidrar med sånger och det är både trevligt och bra. Molly Rose Reed är en mycket vacker kvinna och sjunger bra och skriver bra låtar. Salley Williamson ger det hela en skjuts med sitt distinkta bas-spel. Men det är Eleanor Underhill som fångar min uppmärksamhet med sin lite hesa och känsligt närvarande sång, samt med sitt ibland lite ovanliga sätt att kompa på banjo. Därtill spelar hon munspel och skriver ruskigt bra låtar.

De bjuder upp Jonas och Jane på scenen och avslutar med ett par låtar av Gillian Welch och John Prine. En stark och suggestiv avslutning på en riktigt mysig kväll med artister som verkligen bjuder på sig själv i den lilla men trevliga lokalen på Voodoo Rooms. Efteråt blev det avslappnat snack med publiken och de flesta tror jag köpte någon skiva och fick den signerad.

Väl hemma lyssnar jag till nya live-skivan och slås av hur bra det formatet passar gruppen. Dessa tjejer kan gå långt och jag är övertygad att de kommer behålla sitt jordnära och sitt trevliga sätt även om de skulle slå igenom stort.



Länkar:
Underhill Rose - Hemsida med många klipp att lyssna på...

Jonas and Jane - Hemsida som också innehåller en hel del att lyssna på...

PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section !


torsdag 22 juni 2017

For Everyman i Skottland

Hemma från Skottland, full av intryck och upprymd av det jag upplevt och delat...

På Facebook skrev jag häromdagen:
Finns det något i livet som är bättre än "For Everyman" live...?

"For Everyman" är en mycket bra låt, men det är inte den bästa av Jackson Browne. Men klimaxet mot slutet när Mauricio Lewak hysteriskt bankar in hela orkestern är det närmaste en musikalisk orgasm man kan komma... Det är något så enastående man kan få uppleva och att få göra det två kvällar efter varandra är nästan mer än vad en gammal man tål.

Det är stort... Mycket stort... Så fasansfullt bra att det nästan är farligt... Men jag mår riktigt bra och går och nynnar på "For Everyman"...

Visst finns det liveinspelningar och Youtube-klipp, men inget kommer i närheten av att få uppleva det live... Det är större än störst och kan helt enkelt inte fångas i sin intensitet och med sitt vulkanliknande utbrott...

Här en bildserie från Stockholm 2015 med klimaxet på "For Everyman":

Mer från Skottland kommer de närmaste dagarna!


onsdag 14 juni 2017

Visst handlar det om inställning...

Så mycket i livet handlar om vilken inställning vi har... Saker händer, men vi väljer hur vi ska styra...! Alltid, oavsett...

Allison Moorer har något som verkligen berör mig...



lördag 10 juni 2017

Gemytlig kvalitet med Ron Sexsmith

Ron Sexsmith med band - Nalen, Stockholm 2017-06-09

Kanadensiske Ron Sexsmith har hunnit bli 53 år och har åtskilliga album bakom sig och ett alldeles nytt, "The Last Rider", får vi höra en hel del från. Men det är hans mest kända sånger som dominerar kvällen och med en sådan låtskatt så blir det riktigt bra. Han har ett tätt och kompetent band med sig och det verkar som Sexsmith mår allt bättre och låtarna blivit lite gladare med åren. Han verkar ha lätt för att komma på melodier som man inbillar sig att man hört förut och texterna visar en iakttagare av rang.

Det är förvånansvärt många yngre tjejer i publiken och det verkar som de känner till hans sånger mycket väl. Lite underligt med tanke på att Sexsmith hållt på i drygt 20 år...

Han spelar flera sånger från den 20 år gamla "Other Songs" och inte mig emot. De flesta av kvällens låtar är ballader och det livar upp när t.ex. "Get In Line" kommer. Ron Sexsmith är en så duktig hantverkare att det är frapperande hur många starka låtar han hinner med under nastan två timmar på scenen. Han gör flera extra nummer och när han blir inkallad en extra gång river han och bandet av "Tell You" och det blir kvällens klimax för mig.



Lori Cullen stod för uppvärmningen, en trevlig och duktig sångare som fått hjälp av vännen Ron Sexsmith, som tillsammans med Loris man skrivit låtmaterialet till nya skivan. Ytterst kompetent och trevligt, men utan att riktigt tända till...


fredag 9 juni 2017

Glädjen att få lyckas

Skolavslutning igen... Det har gått fyra år sen jag skrev nedanstående, men det är fortfarande likadant... Jag tycker det här är värt en repris:

Glädjen att få lyckas

Some things in this life change vey slowly
If they ever change at all...
- Don Henley

måndag 5 juni 2017

Ett kort möte

Ibland vimsar jag till det. Idag höll jag på att försöka gå in i mataffären via dörren som bara går ut, stod och hann tänka "Vad i..", innan jag hörde den unga kvinnan som satt utanför ingången ropa "Här"! Hon log vackert. Kände mig lite dum, men log tillbaka...

De flesta tiggarna registrerar man bara, en del får något ibland, men den här fastnade på näthinnan och jag tänkte att hon måste vara en av de vackraste kvinnor jag sett...

När jag handlat och kom ut satt hon och höll på att nästan svälja en hel banan hon just fått av någon annan. I pappersmuggen fanns inte ett enda mynt. Jag sa att jag gärna ville ge henne något, men att jag inte hade några pengar. Hon tittade på min matkasse och sa: "I am so hungry, so very hungry..." Jag såg att tårarna nästan var på väg... Jag gav henne lite bröd och några tomater, och fick ett stort "Tack" och jag kunde inte låta bli att tala om för henne att hon var "very, very beautiful". Hon log blygt men skakade lite på huvudet och frågade försiktigt om hon kunde få schampoo-flaskan hon såg i min kasse. Hon lyste upp när jag gav henne den och hon höll den som hon fått ett stycke guld. "Tack så jätte mycket" sa hon och sken upp och log lika vackert igen.

Jag gav henne en klapp på kinden och sa "take care" och gick mot bilen varm om hjärtat. Jag tänkte något om "Vad är det för samhälle vi skapat?"... Ska det vara så svårt...?

Väl hemma plockar jag fram Ulf Lundells mästerverk "Xavante" och trycker fram till sista låten "Gruva". En skräckbild av vart vi är på väg om vi inte gör något... Och en vacker, rädd flykting finns med. Känner fortfarande mig varm och ser den vackra kvinnan med flätan och den glädje hon visade...



Jag måste hitta ett nytt hem i en annan värld
En ny bild, att annat språk, en ny tid
Ingenting blev som jag tänkt det
Och nu är jag här
Där du antingen ger upp eller tar strid

Affischer överallt på mitt lands kropp
Vem drar ut kniven som svärdet ur stenen?
Vem kan tända ett nytt, ett annat slags hopp?
Vem sätter upp en ny pjäs på scenen?
- Ulf Lundell


Ska det vara så svårt...?


söndag 4 juni 2017

El Paso av och med Christer Jonasson

I måndags hörde jag den för första gången, live på FJK:s spelning på Blidösund. Några dagar senare har Christer lagt upp den på sin Soundcloud:



Jag gillar verkligen det jag hör! Från Christers personliga text, med fascinerande och kluriga vardagsfunderingar, till den musikaliska inramningen med alltid lika levande gitarrspel...

Go Christer Go...!!


fredag 2 juni 2017

60 år - Än sen...?


Min granne och själsfrände blev 60 år idag, något ingen skulle kunna tro... Jag frågar henne om något känns annorlunda...? Ovanligt dumt...! Det borde jag ju själv kunna svara på efter snart ett och ett halvt år som 60-åring...

Jo, en del är definitivt annorlunda! Jag tycker nog:
- Jag tänker klokare och har lärt mig prioritera bättre...
- Har inte så stort kontrollbehov, det spelar liksom inte längre någon roll...
- Jag vågar göra saker jag aldrig skulle vågat förut...
- Tror att jag är mer sann mot mig själv och därmed även mot min närmaste omgivning...
- Jag oroar inte mig längre om vad andra tycker om mig...
- Jag skjuter inte upp lika många saker när jag kan göra det direkt...
- Har gjort upp med många gamla tveksamheter. Inget jag ju kan förändra nu... De sorteras numera in i kategorin "Seemed a good idea at the time"...

Och följder som kommit av allt detta:
- Någonstans har jag fått fler riktigt goda vänner... DET är jag mycket tacksam över...!
- Vem trodde att jag skulle få helt nya arbetsuppgifter för ett par år sedan..?
- Trodde inte jag skulle kunna bli så vansinnigt förälskad igen...!
- Ingen kunde väl tro att jag skulle skriva en dikt och få den tonsatt av fantastiskt duktiga Morgan Erina...?

Men...
- Har fortsatt svårt att prioritera tid och få ordning på kaoset här hemma...
- Ständigt flera olika projekt på gång och påbörjade...
- Tror fortfarande att jag kommer få tid till både det ena och det andra...
- Tydligen tror jag mig vara yngre än jag är, kan ju bli attraherad av betydligt yngre tjejer och känner mig då inte ett dugg äldre än dem. Kanske jag helt enkelt är obotligt omogen...?

Ibland ser jag något i spegeln och jag undrar vem det är...

En elev på skolan frågade mig för några dagar sedan hur gammal jag är...
Tror jag hädanefter ska svara så här:
-112 år!
Tack Scott Merritt för uppslaget...! Och för all angelägen musik...



Jag kan inte få nog av hans album "Violet and Black" från 1990. 27 år sen, kära nån,
hur gick det till...?


tisdag 30 maj 2017

Ännu en gång: FJK på Blidösund


FJK på Blidösund 2017-05-29

Ännu en tur med FJK på Blidösund. Några nyheter:
- En ny låt: "El Paso" - Skriven av Christer... Ännu en höjdare!
- Anders hade plockat med sig kontrabasen igen och det passar bätttre på en del sånger...
- Några gamlingar avdammades: "En Blå Sedan" var det trevligt att höra igen!
- Några nya skämt, eller i alla fall några jag inte hört...

Makalöst bra som alltid... Lika fräscht som luften efter ett vårregn!!

Här finns inga kompromisser för att bli mer lätttillgängliga.
Bara uppriktig spelglädje och avslappnad känsla.
Och så en samling sånger av enastående kvalitet och med något att säga.


måndag 29 maj 2017

Det finns dagar som bara är...


Det finns dagar som bara är...
Tack BW och JG !!
Samt FJK ännu en gång!
Vilken dag ni gav mig...!


onsdag 24 maj 2017

Catherine MacLellan hyllar sin pappa

Det har gått några år sedan Catherine MacLellan gav ut sin senaste skiva, "The Raven's Sun", men nu är det dags och denna gången blir det inte ny musik av Cat själv, utan nytolkningar av hennes pappas sånger. Gene Maclellan skrev några mycket kända sånger, som "Put Your Hand In the Hand", "Snowbird" och "The Call".

Catherine var bara i tidiga tonåren när hon kom hem och fann att hennes älskade pappa hade tagit sitt liv, efter en lång och svår depression. Hon har själv också haft återkommande depressioner, men har kommit vidare, mycket tack vara musiken och en enveten kamp att ta sig framåt och hedra sin pappa. När hon till slut på fjärde skivan "Silhouette" spelade in en nytolkning av sin pappas "Snowbird", så blev det makalöst innerligt och startskottet på fler tolkningar, vilket bl.a. ledde till en hyllningsskiva med flera olika artister.

Nu tar hon steget fullt ut och gör ett helt album av Gene's sånger: "If It's Alright With You: The Songs of Gene MacLellan". Titellåten har just släppts som singel:



I slutet på juni släpps hela albumet. Det är ljuvligt att ha något att se fram emot...
Jag känner på mig att jag kan inte bli besviken...!

Läs mer på Catherine's blogg:
Gene MacLellan Tribute Album Announced - Om den nya skivan.
20 years gone by... - Catherine skriver om sin pappa och om sina egna depressioner.


söndag 21 maj 2017

York City



Ibland är jag lite otrogen... Jag håller ju på Djurgården. Och Arsenal... Men, om sanningen ska fram: En liten del av mitt hjärta tillhör York City.

En liten klubb med en historia av att vara "giant-killers": De slog Arsenal i FA-cupen en kall januari-dag 1985. Och 1995 slog de i ligacupen Manchester United med 3-0 på Old Trafford, den säsongen då United tog hem både ligan och FA-cupen. Året efter det slog de ut Everton ur ligacupen.

På senare år har York City harvat i fjärde divisionen och förra året åkte de ur och raset fortsatte i år, när de även åkte ur National league, "den femte divisionen", trots en stark uppryckning under våren. Men efter det att främste konkurrenten i sista omgången gjorde mål på övertid åkte de till slut ändå ur...

Men samtidigt har de lyckats ta sig till final i de små lagens cup, FA Trophy, och idag spelade de på Wembley. Och de vann mot alla odds:



Jon Parkin i kedjan är 36 år och ser något överviktig ut, men Parkin har övertygat och gjort flera omöjliga mål efter att ha återvänt till York, där han tidigt i karriären spelade som försvarare. "The Beast" har inte haft någon märkvärdig karriär, men är bättre än någonsin...

I semifinalen slog de den blivande seriesegraren Lincoln hemma med 2-1 efter ett konstmål av Aiden Connolly: Jag har aldrig sett något liknande (Titta 3.27 och framåt!):



Det är något speciellt med små lag och den charm som finns när de gör det som egentligen är omöjligt...

Sutherland Brothers har till och med sjungit om detta i "Champion the Underdog":




lördag 20 maj 2017

Majmorgon

När solen lyser in genom fönstret när man öppnar ögonen... inte så tokigt...!

Här en repris av mina vårbilder till Runrigs "Maymorning":



Jag älskar dessa rader i texten:

The light's returning
The work is in hand
All the cynics have vanished
From where we stand
- Calum & Rory Macdonald


måndag 15 maj 2017

'I Trust' - En sån där låt som förändrade livet...

Det finns låtar från din uppväxt som aldrig falnar... Du återvänder alltid till samma känsla när du hör dem igen...

The Byrds LP "Byrdmaniax" har fått ordentligt mycket skäll för överproducering och det må vara så, men för mig är varje ackord, varje ton i Clarence White's spretiga gitarrspel, varje frasering i Roger McGuinn's röst, varje inandning när White nasalt halvsjunger/halvmumlar några låtar, varje duns i Skip Battin's pumpande bas som nästan hoppar upp i mitt knä, ja, kort sagt varenda ton, är odiskutabelt rätt och abslout självklar.

Det är min högstadietid och en ung Tom som osäkert sökte sig fram, men den här musiken bara fanns där, så självklar och förlösande full av frihet och expressiva känslor, som svallade fram och bara var, och fortfarande är, för evigt...



Allra tydligast märks kanske detta i Roger McGuinn's "I Trust", som direkt i det spretiga introt bara kliver rakt på, drar med sig dig i farten och när sedan de maffiga körerna svulstigt fyller på i slutet, till Skip Battin's tunga basgångar, Gene Parsons kantiga men effektiva trummande, samt Clarence White's makalöst aviga gitarr, ja, då...

Vrid upp volymen så mycket det går, och jag är i paradiset. Än idag..!


fredag 12 maj 2017

Talande tal

Tyckte Bruce Broillet's tal till Jackson Browne (se gårdagens inlägg) var så talande att jag satte ihop en bild av det hela:


Inget mer att tillägga...