Som om allt vore som vanligt...

Några tankar en tisdagskväll 29 år senare...

För 29 år sedan hade vi dagen innan fått nycklarna till vårt nya hem och jag höll ivrigt på att skruva isär det sista som behövdes göras inför flytten dagen efter. Jag var 35 år och det kändes som om alla pusselbitar hade hamnat på rätt plats...

Drömhuset på landet var vårt. Livet var gott och tron på framtiden starkare än någonsin. Alla förändringar kom snabbt och jag är ännu så glad att jag hamnade just på den här plätten på jordklotet. Här finns tryggheten och det som är jag...

Ändå sitter jag här och undrar hur allt ska bli nu... Corona-viruset har spridit en osäkerhet och en rädsla, en frustration och maktlöshet. Ingen vet något alls längre...

Ändå känner jag mest glädje denna kväll, men det är som en heltäckningsmatta lagt sig över tillvaron. Att känna "glädje trots allt" är en tudelad och ödesmättad känsla.

I mitt sinne kan jag dock känna en försiktig förhoppning om att vi människor efter krisen ska återupptäcka att vi faktiskt behöver varandra och att vi måste bli bättre på att ta hand om varann.



På andra sidan av jordklotet kämpar John Prine för sitt liv...

En klok man även när det krisar...

Förra helgen åkte Jackson Browne till New York för att vara med på välgörenhetskonserten "Love Rocks NYC", tillsammans med bl.a. Susan Tedeschi, Dave Matthews, Chris Robinson, Derek Trucks, Marc Cohn, Warren Haynes och Cyndi Lauper.

Några dagar senare började han känna sig konstig och igår testade han sig positiv för corona-viruset. Han har själv valt att gå ut med informationen via sin Facebook-sida och i tidningen 'Rolling Stone', där han berättar:

“As soon as I had a small cough and a temperature, I tested for COVID-19.
My symptoms are really pretty mild, so I don’t require any kind of medication and certainly not hospitalization or anything
like that. I feel lucky that I’m not really badly affected. I guess I’ve got a really strong immune system."
Han fortsätter: "There’s so much we don’t know. The one thing you can do is not go anywhere, not show up anywhere.
It’s important for us all to be pretty forth-coming about what we’re going through. Our experiences will be helpful for others
to know. I don’t think my case is that important, but it might be helpful to know that some people don’t get this really bad."

Läs hela artikeln i 'Rolling Stone':
Jackson Browne Tests Positive for Coronavirus.

Några timmar efter att nyheten kommit ut väljer han att redan på fredag släppa ena sidan av den nya singeln, "A Little Soon To Say", egentligen planerad för juni. Du kan redan nu höra den på hans Soundcloud-site, via länk i 'Rolling Stone':
Jackson Browne Drops ‘A Little Soon to Say’ to Help Us Through COVID-19.

"A Little Soon To Say" låter mycket Jackson Browne, kan man väl säga. Han ställer frågor till sig själv när han i lyriken ser tillbaks på livet och de insikter han erövrat på vägen:

Searching the horizon
for what we hope to see
When all we've ever needed
has been there all along
inside of you and me
- Jackson Browne

Detta budskap påminner en hel del om det som han så starkt deklarerade på senaste skivans "Standing In the Breach" och som jag har dekorerat här ovan med mitt foto.

Jackson har med åren blivit en allt mer positiv person som alltid väljer att lyfta fram det som stärker sina medmänniskor:

I wanna see you holding out your light
I wanna see you light the way
But whether everything will be alright
It’s just a little soon to say
- Jackson Browne

En klok och sansad man även när det krisar...

Hard Times Come Again No More

Ännu en passande låt i dessa krisande virus-tider: "Hard Times Come Again No More".

Stephen Foster's gamla sång från 1854 har spelats in av många olika artister: Emmylou Harris, Kate & Anna McGarrigle, Mary Black, Johnny Cash, Bob Dylan, Nanci Griffith, Mavis Staples, Bruce Springsteen och otaliga andra.

En av de bästa versionerna tycker jag är framförd av Jennifer Warnes, från LP:n "Shot Through The Heart" 1979:



'Tis the song, the sigh of the weary
Hard Times, hard times, come again no more
Many days you have lingered around my cabin door
Oh! Hard times come again no more
- Stephen Foster

Jag minns också en riktigt fin översättning som FJK brukade sjunga som extranummer på slutet av 80-talet, men den finns inte i någon officiell inspelning.

Bad Moon Rising

Ingen låt kan väl just nu vara mer passande än John Fogertys gamla klassiker...? Här i en ödesmättad version av underbara Thea Gilmore:



I see a bad moon rising
I see trouble on the way
I see earthquakes and lightning
I see bad times today
Don't go 'round tonight
It's bound to take your life
There's a bad moon on the rise
- John Fogerty

Så otroligt "Spot On"...!

Keep Your Distance...!

Jag letar låtar som passar i dessa virus-tider, men i det här fallet är det bara titeln, men den är så "spot on" så jag väljer den ändå...



Richard Thompsons innerliga kärlekssång, som jag så många gånger uppfattat handlat om just mig, får nu symbolisera något helt annat...

Southern Call, för mig en ny bekantskap, gör en mycket fin tolkning, fast de kunde ju tagit reda på att det inte är Buddy Miller som skrivit den.



Det känns lite underligt att uppmana till avstånd, det brukar ju vara det motsatta... Men nöden har ingen lag...

Keep Your Distance...!

Ready for the Storm

Detta passar väl ruskigt bra i dessa virus-tider...



The waves crash in and the tide pulls out
It's an angry sea but there is no doubt
That the lighthouse will keep shining out
To warn the lonely sailor
And the lightning strikes and the wind cuts cold
Through the sailor's bones to the sailor's soul
Till there's nothing left that he can hold
Except the rolling ocean
But I am ready for the storm, yes sir ready
I am ready for the storm, I'm ready for the storm
- Dougie MacLean

Varför...?

Lucinda Williams ryter till politiskt

Lucinda Williams har ju i många år skapat musik med mycket känslor och hennes musik har gått från country till blues, rock och kanske lite soul. Men det är först nu hennes intresse för politik kommit in i låtskrivandet.

Nya skivan, "Good Souls, Better Angels", som släpps i slutet på april, sägs vara en uppgörelse med Donald Trumps hänsynslösa politik. Det märks tydligt på nya singeln "Man Without A Soul":



You bring nothing good to this world
Beyond a web of cheating and stealing
You hide behind your wall of lies
but it’s coming down
Yeah, it’s coming down
- Lucinda Williams

Här kan du läsa mer om hela projektet:

Chimes of Freedom - Lucinda Williams - “Man Without a Soul”

Rolling Stone - Lucinda Williams Previews New Album With Scathing ‘Man Without a Soul’

Det ser ju väldigt spännande ut...

Medryckande rytmer med enorm glädje

Artists for Peace and Justice - "Let the Rhythm Lead: Haiti Song Summit Vol. 1"



Musik handlar, liksom livet över huvud taget, om att finna gemenskap och ibland så öppnar sig plötsligt oväntade vyer... Jag har sagt det förut, allt handlar om möten...!

Ibland när musiker samlas och spelar tillsammans infinner sig ett förutsättningslöst givande och det skapas och delas utan att någon riktigt förstår vad det egentligen är som händer...

Jag tror att något sådant hände när skivan "Let the Rhythm Lead: Haiti Song Summit Volume 1" skapades. Jag har under en månad lyssnat flitigt på den och jag har väntat på att den skulle "plana ut", men den fortsätter hela tiden att växa och jag finner nya små läckerheter varje gång. Här finns så mycket rytmer och en sån hejdlös glädje. Den är så sprudlade av liv att det blir helt magiskt...



Det handlar alltså om ett projekt som Jackson Browne satte igång på Haiti 2016 med bl.a. multi-instrumentalisten Jonathan Wilson (som också producerat tillsammans med Jackson), sångerskan Jenny Lewis, Jonathan Russell från "The Head and the Heart", sångaren Paul Beaubrun från Haiti, gitarristen Habib Koité från Mali, medlemmar från den haitiska gruppen Lakou Mizik, samt den spanska flamenco-gitarristen Raúl Rodríguez.



Jackson säger så här om stämningen som byggdes upp vid en voodoo-ceremoni: “People would go into this kind of trance. Then they began to hurl themselves backwards into the crowd, and the crowd helped them up and then pushed them back into the center, and they kept dancing. It’s this rhythm- and music-induced state, a high.”

Haiti har ju haft det kämpigt med fattigdom efter jordbävningen för 10 år sedan, men det har inte hindrat glädjen och kraften hos befolkningen. Jonathan Russell beskriver dubbla kulturchocker: “It was culture shock going in, and it was even more culture shock coming home to see how much apathy exists here. The amount of things we complain about is pretty mind-boggling. Then you come back from a country that’s gone through what it’s been through, and everyone is spirited and proud”.


Musiken på albumet sprudlar av glädje, rytmer, gemenskap och en försiktig tillförsikt. Stora ord, men det känns ändå som en underdrift. Det här är så himla bra att jag saknar ord... Det vore fånigt att framhålla någon speciell av de elva låtarna, de är alla så bra och passar så fint ihop.



Jackson hade, konstigt nog, svårt att få något skivbolag att bli intresserade, så det tog ett par år att få ut musiken. Det är en konstig värld vi lever i ...!

T Bone Burnett som producent

Som avslutning på mitt skrivande om T Bone Burnett så fokuserar jag på hans imponerande insats som producent. Det är otaliga artister, stora och små, kända och okända, som T Bone gett en rejäl skjuts framåt genom sina lyhörda och spännande produktioner.



Counting Crows fick sitt genombrott 1993 med debut-skivan "August and Everything After".
Det är lätt att höra T Bones påverkan på soundet. En stor skiva som bandet aldrig lyckats komma i nivå med igen.



Delbert & Glen, en duo med Delbert McClinton och Glen Clark, var en av T Bones allra första uppdrag som producent. En favorit hos mig, ruffigt och opolerat med en jädra massa känsla.



Två av Bruce Cockburn's bästa album, "Nothing But A Burning Light" och "Dart To The Heart",
är mästerligt producerade av T Bone. Visst låter det som hans inverkan på "Bone In My Ear" varit tydlig. Samarbetet har fortsatt med ytterligare två album.



Natalie Merchant's "Motherland" är också en oförglömlig skiva, som nog inte blivit lika bra
utan T Bones idéer och lyhördhet.



Gillian Welch fick sina tre första skivor producerade av T Bone. Återigen lyckades han fånga
det där magiska i musiken så det känns alldeles självklart. Han var också ansvarig för film-musiken till "O Brother, Where Art Thou?", där Gillian Welch och Dave Rawlings jordnära
musik spelade en framträdande roll.



Roy Orbison's comebackplatta "Mystery Girl" rattades i kontrollrummet av T Bone Burnett
och blev nog Orbison's finaste ögonblick, en oväntat stark utgåva sent i karriären och lite
av en revansch...



Jag måste också ta med Nitty Gritty Dirt Band's helt fenomenala live-skiva "Live Two Five",
där T Bone lyckas fånga flytet och magin i gruppens spel på scenen. En riktig höjdarskiva där den 11 minuter långa "Ripplin' Waters" sitter mitt i prick. Stor musik fångad av en mäster-producent...!

Jag skulle kunna fylla på med Elvis Costello, Gregg Allman, Chieftains, Steve Earle, Peter Case, Wallflowers, B B King, John Mellencamp, Diana Krall, The Corrs, Willie Nelson, Elton John och
så förstås Robert Plant and Alison Krauss. Det säger inte lite det...

Country med T Bone Burnett

T Bone Burnett har även gjort ett par country-skivor, åtminstone till större delen, och de är nog de utgåvor med T Bone som jag lyssnat mest på...

Hans röst kommer verkligen till sin rätt i det akustiska formatet med dobro och akustisk gitarr. Sen så rensar han bort all jolmighet och sötma med utmärkt spel och starka kompositioner som ofta är raka motsatsen till det mer kommersiella Nashville-stuket.

1986 kom den självbetitlade "T Bone Burnett". "River of Love", som jag hade här på bloggen på Alla Hjärtans Dag, inleder denna starka samling låtar. En annan pärla är "Shake Yourself Loose", skriven till en vän som funderar på självmord:



"I Remember" må ha lite av countryns sentimentalitet, men vilken innerlig tillbakablick på en gammal kärlek...!



Även "No Love At All", med Billy Swan som gästartist (om du minns honom), känns fräsch i all sin enkelhet:



1992 kom mästerverket "The Criminal Under My Own Hat". Varenda låt är helt suverän...! Inledande "Over You" har jag spelat oändligt många gånger och den fascinerar fortfarande:



Det rör sig mest om läckra akustiska sånger, men tre spår bryter av med stökigt elektriskt groove, som i titellåten:



Avslutande "Kill Switch" vet jag inte vad den handlar om, kanske en slags klagovisa över våldet i en orolig tid...?



Nästa gång så tittar jag lite mer på T Bone Burnett som inflytelserik producent.

Snow, Snow

Vaknar denna underliga, uteblivna vinter med att det faktiskt snöar..... Trots allt går det inte att förneka hur vackert det ändå är... Och våren kommer snart i alla fall...!

Plockar fram Eric Andersens inspirerade tolkning av Pete Seegers "Snow, Snow":



Snow, snow, falling down
Covering up my dirty old town
Covers the garbage dump, covers the holes
Covers the rich homes, and the poor souls
Covers the station, covers the tracks
Covers the footsteps of those who'll not be back
- Pete Seeger

Men lite malplacerat känns det ändå. Hoppas de tidigt utslagna blåsipporna klarar sig...!

T Bone Burnett - en mångsidig idé-skapare

På T Bone Burnett's hemsida välkomnas du av följande budskap:
Let's make a future where we all want to live
Let's make a past we don't have to forgive
- T Bone Burnett



På "Alla Hjärtans Dag" nyligen hade jag med T Bone Burnett's utsökta sång "River of Love". Han är odiskutabelt en mångsidig man med ett ständigt flöde av spännande idéer. Förutom att skapa egensinnig musik har han blivit en av de mest eftersökta producenterna. Han har till exempel producerat "Raising Sand", det uppmärksammade duo-projektet med Robert Plant och Alison Krauss. Därtill skivor med en mängd andra kändisar och även en del filmmusik, bland annat den högt skattade "O Brother, Where Art Thou?".

T Bone, eller Henry som han egentligen heter, kom 1975 med som gitarrist i Bob Dylan's kanske mest beryktade turné "The Rolling Thunder Revue". Därefter bildade han The Alpha Band med David Mansfield och Steven Soles. Burnett's uttrycksfulla och inspirerade röst blev gruppens signum och det var alltid spännande att lyssna. Här är den utmärkta "Born in Captivity" från "Spark in The Dark", den andra av gruppens tre skivor:



Därefter inledde han en solokarriär som har spretat ordentligt åt olika håll. Den fjärde utgåvan "Proof Through The Night" innehåller bl.a "Hula Hoop" som får visa påhittigheten när det gäller att skapa intressanta arrangemang:



Samma album innehåller också flera låtar med riktigt drag och "Fatally Beautiful" är en riktig "det går inte att sitta still"-sång:



Nästa gång fortsätter jag med fler spännande solo-skivor.

So Many Souls To Change

På 80-talet, då jag pluggade, så betydde den här låten oerhört mycket för mig. Den liksom förklarade hela tillvaron och kartlagde hela samhällets idioti...

När jag nu återvänder till den så upptäcker jag att den känns ännu mer aktuell idag...



You are complicit in this conspiracy
You are unable to get free
They send the rich ones to University
And the rest get comics and TV
So many souls to change
- Justin Currie