Ännu ett sommarlov står för dörren och man tror sig ha tid för så mycket... Men det lär gå lika fort som tiden alltid gör numera.
Hade vi långsammare klockor när jag var liten? Ibland gick tiden så sakta och några veckor kunde vara en evighet...
Nu har vi sådana krav på oss själva att vi aldrig räcker till. Då kan det vara skönt att kliva av från all stress en stund, liksom ställa sig bredvid och förstå vad som verkligen betyder något och fokusera på det, vägra att bli stressad av allt det där du ändå inte kan påverka...
Hur fick man tiden att räcka till när barnen var små? Antagligen genom att bara få gjort det som var tvunget och inte grubbla över varför... Den strategin fungerar oftast än idag...
Harry Chapin var en mycket duktig låtskrivare, som små noveller om det viktiga i livet. Han hade en säregen förmåga att ganska lättsamt bjuda på klokheter om allvarliga ting, som "Cats in the Cradle" här ovanför. Tror att de flesta småbarnsföräldrar nickar och känner igen sig...
Nu ska jag ta vara på ledigheten både genom att göra massvis och göra ingenting, i en slags konstig blandning. Det brukar bli bäst så...
Nästa fredag kommer en ny singel med Jackson Browne, en duett med Leslie Mendelson, kallad "A Human Touch".
Jackson skriver så här på sin Facebook-sida:
"The documentary '5B' is out today! A powerful story about the AIDS crisis in San Francisco during the ‘80s.
Making a difference in more ways than one... This is what the nurses in Ward 5B were trained to do. You can see the differences they made for these patients in the '5B'-movie.
The song, “A Human Touch,” that Leslie Mendelson, Steve McEwan and I wrote for the film is out everywhere next Friday."
Du kan där även höra en snutt på 40 sekunder. Låter som en rörande ballad!
En vän till mig sa för länge sen:
- Om jag har någon religion så är det nog "lugn och ro"... Inte så dumt egentligen.
Nu undrar man vem "den där gamle gubben i spegeln" är och allt går faktiskt lite saktare än när ungarna var små. Då var det verkligen full rulle hela tiden. Jag minns att jag då en kväll tittade mig själv i spegeln och frågade:
- Existerar du som egen individ...?
När man nu ser tillbaka på den tiden så minns jag den ändå som ovanligt lycklig och "hel". Tiden går och man fattar inte hur fort det går...
Men, det är nog för väl att tempot inte är lika uppskruvat längre...
John Prine skrev redan 1971 (eller kanske tidigare) den definitiva sången om åldrandet:
You know that old trees just grow stronger
And old rivers grow wilder every day
Old people just grow lonesome
Waiting for someone to say "Hello in there, hello"
- John Prine
Inom oss sprudlar ännu den där rastlöse 17-åringen, men nu tar det lite längre tid...
Jag skulle vilja skriva en hyllning till mitt land, om allt det vi åstadkommit och om det vi står för. Men orden vill inte infinna sig... Allt för mycket gör att de fastnar på tvären.
Alla dessa krafter i samhället som talar om avståndstagande, fientlighet och utanförskap får mig att tvivla, får mig att må illa...
Tack och lov för alla ni som står för raka motsatsen: Gemenskap, förståelse och en mångfald där allas bidrag är lika värdefulla. Där vi ser olikheter som en tillgång och något som vidgar våra vyer.
För livet är värdefullt...! Låt det vara det för alla människor...!
Kent har aldrig varit mina favoriter, men det hindrar ju inte att de ibland får till det ordentligt. Tack Jocke Berg för denna suveräna låt om det som förenar oss...!
Same Latitude As Rome - "Stay The Course" - Trespass Music 2019
Bandet "Same Latitude As Rome" kommer från sydvästra Ontario i Kanada och de gör musik som får dig att känna dig som hemma... Det är charmigt, skickligt och med en sympatisk och naturlig känsla. Lite bluegrass, lite americana och country-rock, med rötterna i en lantlig idyll där historie-berättandet är lika naturligt som att solen går upp. Det får mig att tänka på gamla hederliga Ozark Mountain Daredevils, samma känsla av lågmäld närvaro fyller mina öron och det är lätt att ryckas med.
Sångaren, gitarristen och låtskrivaren Peter Boyer visar upp en mängd ovanliga uppslag, så här finns låtar om hästar, ost, dåliga vanor, lastbilar och allt möjligt annat. Små berättelser om vanliga människor. Sean McCann från Great Big Sea gästspelar på bodhran och sång. Det är även i övrigt skickligt spelat och alla gruppens musiker bidrar på sitt sätt.
Peter Boyers intresse för historia märks tydligt, bl.a. i den förträffliga "Lost Patrol". Avslutande "Bad Habits" är en klockren skildring om hur våra dåliga vanor lätt blir för dominanta.
Charmigt och gemytligt, som sagt. "Stay The Course" är trevlig utan att vara ytlig.
Det räcker långt...!
PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section !
The world is fierce, it's hard as nails
When you do good but goodness fails
You crawl the road that others run
Don't dim your light for anyone
- - -
Some trust in God, some just pass through
But me, my love, I trust in you
When all that stuff blocks out the sun
Don't dim your light for anyone
- Thea Gilmore
"Don't Dim Your Light For Anyone" är skriven till Thea Gilmore's tolvårige son och är en av de starkaste sånger jag hört på ett bra tag.
Thea Gilmore släppte sin första skiva som 18-åring 1988 och har nu hunnit med hela 16 skivor.. I förra veckan kom "Small World Turning" och den har redan fått strålande recensioner.
Thea har en pipa som sticker ut och den är definitivt en av mina favorit-röster. Hon är därtill en mycket duktig och medveten låtskrivare. Ibland kan hon krångla till arrangemangen lite för mycket och ljudbilden kväver hennes ärlighet. Många gånger är hon som allra bäst ensam med en akustisk gitarr eller ett paino. Denna gång känns produktionen väldigt fint avvägd. Detta är nog en av hennes allra bästa utgåvor och kan kanske bli det riktigt stora genombrottet.
Thea blir alltmer politisk och sången till alla kvinnors kamp, "Grandam Gold" är både så intensiv och så känslig. Jag skulle kunna lyfta fram vilken som helst av låtarna på "Small World Turning". Ännu en kandidat till årets bästa album...!
Det kan knappast ha undgått någon att mänskligheten står inför ett stort dilemma om våra barnbarn ska ha en planet att leva på... Du kan förneka detta, dra ner rullgardinen och låtsas att inget farligt finns där utanför... men det löser inte problemet...!
När det gäller miljön finns det inga nyemissioner. Med miljön finns det ingen som köper upp konkursbon och startar om från början. När miljön inte tål mer är det helt kört!
Idag hade vi EU-val och i Sverige går det sådär, eller rent ut sagt dåligt, för de partier som verkligen bryr sig. De som däremot skiter fullständigt i miljön, de går framåt och det rejält...
Så, är folk korkade, eller hur tänker de...? Eller förnekar de det uppenbara...?
Jag tänker inte skriva något om ansvar, eller om logik, egoism eller något annat. Jag bara suckar och tycker det är obegripligt. Vi kunde tagit avgörande steg för att åstadkomma något och vi väljer att avstå... Det är i och för sig ointressant om det är korkat. Men obegripligt, det
är det definitivt...!!
Respect Mother Earth and her giving ways
Or trade away our children's days
- Neil Young
Förra året gav Loudon Wainwright III ut en samling med material som blivit liggande, kallat "Years In The Making". Bland det bästa är hans tolkning av den gamla folklåten "I Gave My Love A Cherry", som i Loudons tappning blir "Love Gifts". Först så håller jag på att skratta ihjäl mig och så kommer till slut ett par rader som ger ett helt annat perspektiv...
DET är stor konst! Visar hur viktigt det är att de bästa skämten har en sann baksida som ger djup och oftast innehåller mycket visdom.
"...till you've been riding on the Ella B", sjöng Russell Smith i The Amazing Rhythm Aces på deras debutskiva 1975:
En skiva som fortfarande då och då tas fram. Just låten om "Ella B" tillhörde väl på den tiden inte någon av de som gjorde störst intryck på mig. men idag... Vilket groove, vilken feeling...! Ett levande bevis på att man fortsätter utveckla sina musikaliska preferenser...
Idag åkte jag ännu en gång en båttur i min hemby med Sveriges äldsta ångslup "Gerda". Lika fascinerande varje gång...!
Ångvisslan tjuter hest när vi ger oss av från byn och när vi efter några minuter närmar oss Smalsundet tjuter den nästa gång.
Smalsundet grävdes ut för hand i början på 1900-talet och det är inte många centimeter under båten när vi varsamt glider fram, sakta, bland mystiska rötter och spännande skuggor... Några spår av bäverns framfart, som var vanligt för några år sen, syntes dock inte.
Här ville myndigheterna i början på 90-talet, när man planerade "Räta Linjen", bygga en bro och anlägga en ny landsväg. Att man, när man går på Sörmlandsleden precis vid Smalsundet, uppmanas att prata mycket tyst för att inte störa de häckande fåglarna, det var plötsligt inte intressant och några miljoner kastades bort på att utreda ett alternativ som lite längre söderut stred mot gällande miljölagar och alltså inte var möjligt, om man skulle följa lagen. Men efter mycket motstånd och en lokal kamp på båda sidor om sjön, lades planerna på is, främst tack varje att de ekonomiska förutsättningarna inte fanns.
Därför är det fortfarande möjligt att njuta av denna unika resa genom Smalsundet och vidare en bit ut i Näshultasjön. Gerda är lite som "Ella B", fast ännu mer unik...
Efter en fascinerande timme närmar vi oss åter Bälgviken:
Dan Navarro var ena halvan av Lowen & Navarro mellan 1987 och 2009. Trots en hel del uppskattning så uteblev det riktigt stora genombrottet, vilket förefaller obegripligt när man lyssnar på deras skivor nu i efterhand. Så oerhört bra låtar framförda med känsla och två-stämmig sång i absolut världsklass.
Dan Navarro har fortsatt spela och sjunga, men det är först nu den riktiga solodebuten kommit ut. Ett par av låtarna fanns med på den begränsade live-skivan från 2014, "Live at McCabe's", men det mesta är nytt.
Det är ingen lättlyssnad eller alldaglig musik Navarro gör, utan det är långsamma ballader med mycket eftertanke. Det är oerhört snyggt gjort och kvaliteten lyser verkligen genom hela produktionen. Det är sällan man hör en så gedigen solo-debut. Även om det inte precis är någon debutant, men ändå...
Det tar några lyssningar innan jag förstår hur stark och berörande Dan Navarros skiva är. Det är så känslosamt och Navarros röst är lika suverän än idag och det finns gott om små läckra solon och instick här och där. En stark kandidat till årets skiva, utan minsta tvekan...
"Straight to the Heart of Me" är en av de finaste kärlekssångerna på ett bra tag:
Har du tålamod att ge den här skivan några lyssningar kommer du inte att ångra dig...!
Det är nästan fem år sedan Catherine MacLellan gav ut egenkomponerad musik. "The Raven's Sun" var hennes femte skiva med innerlig, melankolisk musik av en sällsynt styrka och kvalitet. En slags spröd kraft av innerlighet och sårbarhet.
De senaste åren har hon till stor del ägnat åt att göra rättvisa åt sin pappas musik och hon har sett till att han fått en slags upprättelse.
Hennes pappa, Gene MacLellan, skrev några mycket kända sånger, som "Put Your Hand In the Hand", "Snowbird" och "The Call". Han
tog sitt liv när Catherine nyss hade blivit tonåring och det har varit
en lång kamp för Catherine att komma över det som hände.
Det har nu även producerats en film, "The Song and the Sorrow", om hur Catherine följt i sin pappas fotspår med musikskapande och depressioner.
Hon har också spelat med två tjej-kompisar, Ashley Condon och Meaghan Blanchard, i "The Eastern Belles". De kommer alla från PEI (Prince Edward Island), en kanadensisk ö med bara 134 000 invånare.
Men snart kommer äntligen Catherines nya album "Coyote" och idag släpptes den första singeln, "Out of Time".
Det är dystert och mörkt, en berättelse om avsked och uppbrott som målas upp som ett mörker utan ände. Melankolin griper tag om varenda nerv, men Catherines varma röst ger i kontrast både hopp, värme och det blir så innerligt vackert och gripande att jag ryser av välbehag... Catherines röst sticker verkligen ut i mängden, så oerhört vacker, i kombination med en innerlighet som jag omöjligt kan värja mig från.
Grundläget är melankoliskt och sökande, men det finns en förundran och ödmjukhet som övertygar och som skänker framförandet ett ljus och rentav en försiktig tillförsikt.
Visst är det konstigt med den kraft som kan finnas i melankolisk musik...! Den kan, med själ och känsla, med frustration och glöd, vara som en oas när du som bäst behöver den. I stunder av tvivel, oro, sömnlöshet, då hjärnan virvlar in sig i labyrinter utan utgångar, då tar melankolisk musik tag i dig och leder dig till de små öar av insikt och harmoni som vänder tillvaron på rätt köl igen...
FJK och Double Inn - Folkets Park, Vingåker 2019-05-04
Trots att det bara är fyra mil till Vingåker så har jag aldrig tidigare lyssnat på någon musik där. Men när FJK spelar så nära mitt hem är det ju omöjligt att inte åka dit... Det får gärna bli fler gånger, för det blev en riktigt lyckad kväll med hela 270 besökande lyssnare.
Double Inn från Katrineholm inledde och det är svårt att inte ryckas med av deras folk-rock med starka irländska och skotska influenser. Bandet består av sex personer och gitarristen Janne Johansson och bassisten Bengt Ohlsson står för sången och en del kompositioner, Därtill är fiolspelande Nicka Fröberg mycket viktig för bandets sound, men "coolast" är slagverkaren Andreas Lövgren i sina tuffa brillor. Uffe Eriksson på mandolin och Bosse Lindhe på dragspel kompletterar uppsättningen.
Double Inn blandar friskt mellan engelska och svenska texter, samt mellan lite snabbare låtar och allvarsamma ballader. Allra bäst blir gruppen i de två översatta Runrig-sångerna "One Thing" och "Book of Golden Stories" ("Minnen I En Dagbok", som du kan höra här ovanför), samt när de snitsar till stämsången i "Every River", även det en gammal känd Runrig-låt:
Sedan var det dags för FJK och deras spelning blev ett riktigt triumftåg från början till slut. Efteråt kom folk fram och berättade att de aldrig hört dem tidigare och var alldeles betagna. Snitsigt och expressivt spel, fantastisk stämsång, starka melodier med fyndiga texter, allt varierat och därtill uppblandat med ett avslappnat och humoristiskt snack och bemötande.
Det kan knappast bli bättre...
Allra bäst var nog "Midnattståget", "En Gång I Livet", "Kyss mig Ramona" och "Man Borde",
men det är fånigt att lyfta fram några speciella låtar, när alla är så bra och härligt framförda...
Vi fick även höra några av deras nyare låtar: "Vänd dig inte om", "Fågeln flyger" och "Vägen Hem". Hoppas att de snart blir inspelade i någon form!
Kvällen avslutades med att FJK bjöd upp Double Inn på scenen och de fick vara med och sjunga i Anders Forslunds fina tonsättning av Karin Boyes "I Rörelse". Här en inspelning med FJK från Delsbo 2012:
Så var det maj igen... Knoppar som slår ut... Alltid lika härligt...!
Blåsipporna är snart färdiga för i år. Vitsipporna är i full blom och det finns massvis. Gullvivorna är på gång och tar snart över. Jag älskar vårblommor...! Det märks nog ganska tydligt i denna video från 2013:
Hoppas energin kommer med värmen och ljuset...! Igår kom jag hem så trött att jag somnade och vaknade knappt när telefonen ringde: "Vad är det som låter? Hur blir jag av med ljudet? Vem är jag? Vad är det för dag...?" Efter fyra signaler lyckades jag inse att det var telefonen som ringde...
Joel Rafael har tidigare några gånger varit som en eldgaffel rakt upp i baken på den styrande eliten i USA. Hans fredssång "This is My Country" retade säkert en del amerikaner till ursinne, men för mig står den för en human och vidsynt människosyn, utan några omskrivningar.
Joel Rafael skev 2016, tillsammans med Jason Mraz och Michael Natter, kampsången "Strong", en låt om kampen för att försöka rädda dricksvattnet vid Standing Rock. Han ger nu ut den som en singel, ett första smakprov från den nya skivan "Rose Avenue", som släpps i juni på Inside Recordings.
Här berättar den nu 70-årige Joel Rafael mer om den kommande skivan:
Rafael kan också skriva enkla, vackra sånger om kärlek och annat, men det är när han blir upprörd som hans starka engagemang lyser upp tillvaron och han blir ännu en i raden av de stora sanningssägarna Woody Guthrie, Pete Seeger och tidiga Bob Dylan.
En gammal man som inte ger upp... En liten man med stora ideal... Joel Rafael lyser upp den grå vardagen med sin envisa tro på människans goda sidor.
Det finns en tidig bild med Fairport Convention där Sandy Denny spelar elektrisk gitarr. annars höll hon sig ju mest till akustrisk gitarr och piano. Men här, i en demo av hennes kanske allra sista sång, spelar hon elektrisk gitarr så att det känns som om hennes glödande fingrar spretigt gestaltar textens alla förtvivlade känslor.
Handlar den om hennes och Trevor Lucas relation, eller inte? Det får vi aldrig veta... Efter denna text i hennes anteckningsbok blev det inget mer...
Jag undrar hur hon skulle reagerat om hon då fått reda på att vi nu, drygt 40 år senare, skulle lyssna på hennes lilla inspelning och fascineras av hennes starka närvaro även i denna sång...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
