Sawdust & Rust uppstod efter ett möte på Grönland mellan Benjamin Petersen, med artistnamnet "Son Of Fortune", och svenske gitarristen/sångaren/producenten Patrick Rydman, bl.a. delaktig i grupperna "True North" och "My Quiet Companion". Patrick är mannen bakom den fantastiska låten "Shouldn't It Be" med de senare.
Det nya projektet "Sawdust & Rust" innehåller starka sånger med influenser av både pop, visa och lite världsmusik. Patrick sjunger förträffligt och har en stämma som ger både djup och känsla åt sångerna. Allra bäst kommer han dock till sin rätt i de något lugnare numren "The Shade of Your Skin", titellåten "Leaving a Memory" och avslutande "Forgetting You".
Ett par låtar har ett helt annat sound med snärtigt blås. "Tumbling Dice" har däremot en tuffare attityd och får ett tungt gung som hamnar mitt i prick.
En trevlig skiva med några riktiga höjdpunkter där Patrick Rydmans starka röst kommer till sin fulla rätt.
Länkar: Sawdust & Rust - Hemsida där du kan höra smakprov på hela den nya skivan.
My Quiet Companion - Hemsida med bl.a alla sångtexter och mycket annat av intresse.
True North Trio - Patrick Rydmans grupp med Eva Hillered och Janni Littlepage.
534 besökare på bloggen igår och de flesta läste om FJK... Näst högsta siffran någonsin!
Plötsligt är det bara drygt 400 kvar till den magiska siffran 100 000... Det är helt ofattbart...
Den som kan ta en print-screen-bild på mätaren när den precis passerat 100 000 lovas härmed ett litet pris av något slag! Skicka bilden till art(at)thirsty-boots.com så får vi se vad jag kan hitta på... Om ingen får exakt siffra, så vinner den som är närmast.
PS: Egentligen är gränsen nog redan passerad då tiden från augusti 2009 till och med juni 2010 inte gav några markeringar i statistiken. Men, det spelar ju ingen roll, vi kör på den offentliga siffran, det blir liksom roligare då...
Så var det då dags för årets första FJK-spelning på Blidösund. Jag konstaterar bara att, trots yttre personliga omständigheter, så mjuknar jag upp och dras med i vågorna av FJK:s spontana infall, härliga stämsång, djupa texter, humoristiska mellansnack och en stor portion musikalitet med vilja och mod att låta det släppa och se vart det hamnar...
Sen vill jag bara säga: Mats Klingströms "Man Borde" och Christer Jonassons "Allt Jag Ville Ha" är två av de bästa låtar som skapats, alla kategorier...!! Båda får vi höra i riktigt suveräna versioner.
Anders Forsslund skojar till det alldeles otroligt emellanåt. Han sa ironiskt något om att det "aldrig varit roligt". Strax därefter så skiner glädjen igenom mer än någonsin när de rockar till det med "Kyss Mig Ramona". Då är det drag, glädje och spontanitet så det nästan bubblar över. Kvällens höjdpunkt. Kanske. Det fanns ju ganska många....
Den 22 juni släpps Dawes nya album "Passwords". Jag väntar med spänning på vilken väg denna älskade grupp ska ta nu...
Ska de fortsätta experimentera som på förra albumet "We're All Gonna Die"? Finns det någon ny stökig och ganska ointressant skapelse som "When the Tequila Runs Out"? Finns det någon ny egenartad pärla liknande "Somewhere Along The Way"?
Ska de återvända till det enkla, men geniala sound de tidigare hade?
Danny Kirwan har alltså lämnat oss och jag tycker det är underligt att han inte fått ett större erkännande. Hans gitarrspel, hans ljusa röst och hans kompositioner är för mig utan tvekan Fleetwood Macs finaste ögonblick.
Hör här ovan när han som tonåring spelar blues och duellerar med Peter Green. Det är inte underligt att Peter Green sagt att Kirwans entré i Fleetwood Mac öppnade upp nya dörrar och fick honom själv oerhört inspirerad. Det var något magiskt med deras möten och det syns väldigt väl i nästa klipp:
När sedan Peter Green lämnade gruppen var det Danny Kirwan som under några år styrde "skutan", med viss hjälp av Christine McVie och Bob Welch. Men det var Kirwans låtar som var de som stod ut. Lyssna på "Sands of Time", hur stämningar vävs samman, liksom virvlar vidare och hur Mick Fleetwoods trummor gav ett flyt som är sällsynt än idag:
Danny Kirwans solo-skivor är inga mästerverk och spretar åt för många håll, men det finns en del låtar som är så typiskt "Kirwan-vackra" och så suggestiva att de är som en prototyp för hur suggestiv musik kan låta. "Cascades" är en pärla på alla sätt och vis:
"Rolling Hills" skulle i ett mer ambitiöst arrangemang kunna blivit hur bra som helst:
Jag avslutar med ett par länkar för er som vill läsa mer om Danny Kirwan och om hur man kan uppskatta hans musik:
Danny Kirwan var för mig, tillsammans med Peter Green, Fleetwood Macs viktigaste medlem. Utan att förringa vad Lindsay Buckingham med flera gjort under nästan 40 år, så var Danny Kirwan den som gjorde de vackraste låtarna, de sprödaste gitarrsolona och framtvingade ögonblick av intensiv känsla.
Jag hade tänkt skriva om att Jayhawks har en ny skiva på gång och att låten Gary Louris skrev tillsammans med Jakob Dylan, "Gonna Be A Darkness", kommer att finnas med. När budskapet då dyker upp att Danny Kirwan hitttats död, bara 68 år gammal, ja, då passar låten bättre än något annat...
Danny Kirwan upptäcktes som 17-åring av självaste Peter Green och blev erbjuden att bli medlem i Fleetwood Mac. Det första de gjorde var "Albatross"...! Green har hävdat att han aldrig kunnat åstadkomma "Albatross" utan Kirwan. Sedan gjordes "Oh Well"...
När Peter Green lämnade bandet blev Danny Kirwan frontfigur, som gitarrist, sångare och låtskrivare. Kirwan bidrog med oerhört vackra låtar och ett suggestivt gitarrspel, som i "Dust", och han förtjänar mycket större uppskattning än han någonsin fick.
Tyvärr blev den så musikaliskt harmoniske, men privat temperamentsfulle, Danny Kirwan mer och mer psykiskt instabil och drog sig undan den officiella musikvärlden. En oerhörd talang som sedan dess oftast levt som hemlös alkoholist...
Av det Kirwan skapade själv kommer jag en sån här dag föstås att tänka på hans vackra tonsättning av dikten "Dust":
When the white flame in us is gone
And we that lost the world's delight
Stiffen in darkness, left alone
To crumble in our separate light
When your swift hair is quiet in death
And through the lips corruption thrust
To still the labor of my breath
When we are dust, when we are dust
- Rupert Brooke (poet om ej krediterades som medkompositör)
Eller kanske den instrumentala "Sunny Side of Heaven" från "Bare Trees", Danny Kirwans sista skiva med Fleetwood Mac 1972:
Jag vet att han inte gjort mycket av värde sedan dess, men han var en av de få låtskrivare som lärde mig hur något extremt vackert också kunde innehålla mycket starka känslor. RIP Danny!
Kersten de Ligny är, som jag skrev i torsdags, bakgrundssångerska hos och livskamrat med Ad Vanderveen. En oerhört uttrycksfull och sympatisk kvinna med en röst som gör mig svag i knäna. Ibland får hon kliva fram i rampljuset. Den här har jag haft på bloggen förr, men den tål att visa i repris:
Ännu en underbar tolkning, denna gång av John Gorkas "Houses In The Field":
Tidigare sjöng och spelade Kersten med Stef White och de gjorde 2006 en fin skiva tillsammans:
Ad Vanderveen - Ännu en artist som vilat ett tag... och som är så förbluffande bra!
What keeps you going in a time like this
With all that's going wrong
If only knowing for one moment of bliss
What keeps you hanging on
It's got to be soul power
Right inside of you
Soul power
See you through
Shine on right through a shower
Cause you're living on soul power
- Ad Vanderveen
Ad Vanderveen är holländaren med halvkanadensiskt påbrå som spelar gitarr som en gud, skriver ruskigt bra låtar och sjunger med en angelägen närvaro. Vare sig det är mer akustiskt eller stökigt garage-stuk. Liksom sin förebild Neil Young.
Att han sen omger sig med bra musiker och den sensuella sångerskan (och livskamraten) Kersten de Ligny gör ju inte saken sämre.
Visst är det underligt: Man kan ha "glömt" att lyssna på någon gammal favorit... Det kan röra sig om år, kanske ganska många år...
Och ändå är varje gitarrton, varenda inandning, varje liten känsla, lika bekant som din egen spegelbild. Antar att det är ett tecken på kvalitet och på kreativitet...
Neil Youngs akustiska skiva "Comes A Time" släpptes i oktober 1988. Det är snart 40 år sedan...!
Jag undrar hur många av dagens "kändisar" som någon kommer att lyssna på om 40 år...
Ur tid är leden... Nej, hur var det nu? Ur led är tiden...! Först får vi ingen vår alls, eller en dryg månad senare än vanligt, och sen blir det högsommarvärme direkt... Man undrar ju om det är vi människor som påverkar natur och klimat så att "det naturligt fungerande" inte längre riktigt funkar som det ska...??
De senaste månaderna har jag i alla fall förstått mer och mer hur vi håller på att fördärva oersättliga värden bara för att ekonomin styr, girigheten styr, tillväxten styr, pengar styr, cash, cash, cash... Blir det något kvar så kan vi väl tänka lite på miljön, men bara om det inte hotar vår ekonomiska tilläxt... Borde det inte vara tvärtom...??
Men sommar är det och det är ju inte så tokigt för stunden... Mona Wallin, som jag nyligen skrev om, gör här en vidunderlig version av den gamla klassikern:
Låt oss njuta av sommaren, av värmen, av ledigheten...! Låt oss möta varandra när vi nu tillbringar större del av tiden utomhus. Kanske vi då bättre förstår oss på varandra och lär oss uppskatta olikheterna...! Kanske vi då lär oss att det räcker med lite, vi måste inte frossa...!
Njut av allt det som är härligt med sommaren...! Solen... Ett friskt regn när det som mest behövs... Njut av trädens skugga och deras envisa kamp att göra luften mer hälsosam... Njut...!
Men gör det utan att ta bort möjligheten för kommande generationer att få göra detsamma...!!
Det finns förändringar som är så avgörande att man kan avgränsa livet före och livet efter...
För 30 år sedan blev jag pappa för första gången och det är kanske den största förändringen i livet. Jag var då 32 år och nu fyller han 30... Tiden går så fort...
Vad kan passa bättre än Dylans "Forever Young"?
May you grow up to be righteous
May you grow up to be true
May you always know the truth
And see the lights surrounding you
May you always be courageous
Stand upright and be strong
And may you stay
Forever young
- Bob Dylan
Det är lätt att tycka om Mona Wallins skiva. Jag tänker att låtarna hänger ihop, att det finns ett speciellt sound genom hela skivan och även om låtarna är bra är det främst helheten som berör. När jag sedan läser vad Mona säger om sin debutskiva stämmer det perfekt:
“I really wanted the process and the sound to connect to an era in music that was more about the whole record than just one song. And I didn’t want it to sound complicated with big arrangements and too many things going on. I wanted it to sound authentic and grounded. The songs are so connected to where I come from and they speak much about my longing for home and my journey towards this record. I also wanted the record to connect to that time in my life when I discovered music and it was about the whole album, from the songs to the order of the
songs to the cover of the album. Everything about the record mattered back then, not just weather the song would be played on the radio or not. This record has through the whole process always been about more than writing songs. It has also been about me and my journey to reconnect to myself. I always have been able to do that by spending time in the wilderness. Nature humbles me”.
Detta hindrar dock inte att flera låtar är väldigt tilltalande i sig själva. "Cold Came Back" sitter direkt och jag kan höra den om och om igen utan att tröttna. "Gold Dust" har ett djup och är kanske albumets absoluta höjdpunkt. Avslutande "Higher Grounds" knyter samman hela skivan med sin avskalade hudnära stämning.
Erik Ivarsson bidrar med sympatiskt och engagerat gitarrspel och får verkligen en del låtar att lyfta ordentligt. Men även hans spel underordnar sig helheten. Det låter enkelt att beskriva, men är inget annat än stor konst att åstadkomma.
Mona Wallin på Soundcloud - Här kan du även höra underbara tolkningar av bl.a "Summertime", "This Land Is Your Land" och "I'm So Lonesome I Could Cry".
Det är högtryck, varmt, och tröjan man nyss tog på känns redan ofräsch....
Större delen av mitt liv har jag flytt in i skuggan när det blir för varmt. Men de senaste åren har jag börjat uppskatta solen lite mer. Men med en viss måtta...!
För mig är fina sommardagar framför allt att käka frukost ute i den friska morgonluften. Att känna vinden fläkta. Alla glada människor. Att se naturen frodas i all sin prakt. Och så dessa underbara kvällar då luften åter infinner sig uppfriskande och mindre kvalmig, svettig och...
jo, påfrestande.
Chris Burroughs har gjort några bra skivor och hans sång "Room Enough and Time" är en av mina absoluta favoriter, en lysande skildring om vad kärlek och relationer är till för.
På samma skiva, "Loose", finns även "The Hottest Day in the Hottest Year". Den passar oerhört bra nu när de varma dagarna avlöser varandra...
Ibland behöver musik och favoritlåtar få vila ett tag... Det har varit några månader när jag inte lyssnat på Whitehorse och förra årets absolut bästa låt "Die Alone".
Så råkar jag snubbla över denna avskalade version och samma känslor väller fram och erövrar varenda por i min kropp...!
We were hoping for love
But we got something else
We got cheap shots
And blind spots
An ice cold that never melts
- Whitehorse
Lite distans... En liten paus... Och sen... Ännu starkare...
AFT (Annika Fehling Trio) - "In The Universe" - Rootsy 2018
Annika Fehling har gjort mycket under åren: Från jazz till Melodifestivalen 1998 till egna singer-songwriter-låtar med klass. Hennes AFT har kommit med sin första skiva och den imponerar och förbryllar.
Det är svårt att fånga in den, rätt var det är springer de iväg i en annan riktning. Ibland är det finstämt och suggestivt och plötsligt så väsnas de på ett tungt och stökigt sätt.
Annika själv sjunger, skriver låtarna och spelar akustisk gitarr. Christer Jonasson spelar alla möjliga gitarrer med den äran och Robert Wahlström bidrar med framför allt slagverk, men har även producerat.
"Mother Earth Song" sticker ut, en helt otroligt stark och rörande sång om att leva i balans med naturen. Den passar mig i dessa tider som handsken på handen. Kan mycket väl vara årets bästa låt...
Som sagt, det spretar åt många håll och ändå finns en gemensam stämning som en röd tråd rakt igenom. Svårt att beskriva, men jag känner samma harmoni och förtrollning som på Scott Merritt's "Of", och det är det finaste beröm jag kan ge...
"Mouthful of Wishes" är ännu ett exempel på hur Annikas ibland viskande sång vävs samman med gitarrslingor och talande slagverkskomp. Tillsammans leder de oss in en förtrollad och fascinerande värld.
Det kan ta några lyssningar att hitta in i AFT:s musik, men det brukar ju alltid vara ett tecken på kvalitet. Och "Mother Earth Song" får ingen musikälskare missa...!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
