torsdag 14 oktober 2021

Paddy Moloney i Chieftains RIP

Paddy Moloney har hastigt gått bort, 83 år gammal. Han var ledare för The Chieftains. Redan 1962 bildade han gruppen som har haft ett enormt inflytande på och breddat intresset för traditionell irländsk musik. De har gett ut mer än 40 skivor, både tradionellt "trogna"och även de som utvecklat samarbetet med andra musikstilar.

Här en timslång dokumentär om gruppen och Paddy Moloney dominerar med sin närvaro och sin sprudlande glädje:



Paddy Moloney blev med tiden en ambassadör för att bredda den irländska musiken. Han bjöd in många kända artister från alla möjliga håll.

Samarbetet med Van Morrison gav den fina skivan "Irish Heartbeat" med den härliga titellåten:



Van Morrisons temperament passade Chieftains mycket bra. Allra mest imponerande är deras tolkning av "Carrickfergus". Vilken känsla!



Chieftains har samarbetat med otaliga fler från vitt skilda håll och listan kunde göras mycket längre, jag nämner "bara": Jackson Browne, Mary Black, Elvis Costello, Emmylou Harris, Loreena McKennitt, Mark Knopfler, Diana Krall, Natalie Merchant, Kate och Anna McGarrigle, Marianne Faithfull, Ry Cooder, Willie Nelson, Carlos Nunez, Sinéad O'Connor, The Pogues, Sting, Earl Scruggs, The Corrs, Nanci Griffith, The Decemberists, The Dubliners, The Rolling Stones, Rickie Lee Jones, John Hiatt, Art Garfunkel, Allison Moorer, John Prine, Nitty Gritty Dirt Band, Rosanne Cash, Chet Atkins, Mike Oldfield, Ultravox, John Williams, Ziggy Marley, Pavarotti, Tom Jones och Madonna.

Paddy Moloney har därtill spelat sin tin whistle på skivor med bl.a. Mike Oldfield, Mick Jagger, Gary Moore, Paul McCartney, Sting, Don Henley och Stevie Wonder. Paddy hanterade för övrigt även irländsk säckpipa, dragspel och bodhran.

Julskivan "The Bells of Dublin" innehåller den definitiva jullåten, "The Rebel Jesus", som Jackson Browne skrev och sjöng:



En annan favorit är när Allison Moorer sjunger änglalikt vackert "Hick's Farewell" på "Further Down The Old Plank Road":

:

En större eldsjäl för den traditionella irlänska musiken lär vi kanske aldrig se. Vad Paddy Moloney, liksom Sharon Shannon och Donal Lunny, tillfört irländsk musik kan nog ingen beskriva...

Paddy Moloney spred med sprudlande glädje den musik han älskade. Vila i frid.

lördag 9 oktober 2021

fredag 8 oktober 2021

Årets bästa konsert...!

Mats Klingström och Unit - Royal, Eskilstuna 2021-10-07


Med tanke på att konsertåret egentligen precis har startat först nu, så är det väl lite tidigt att utropa att årets bästa konsert redan har upplevts. Men jag är alldeles övertygad om att inget kommer att slå det här. Så jag säger tvärsäkert: Det här var årets konsert...!


Mats Klingström, som nyligen tilldelades Ferlinsällskapets Trubadurpris 2021, har efter många år återupptagit samarbetet med gruppen Unit, f.d. Jazz Unit, och det tillför hans musik både ett tyngre sound och ett uppenbart groove. Unit består av tre superskickliga musiker: Jonas Castell spelar ståbas så att det ger låtarna ett tydligt flyt och dessutom så fick han ur sig ett snyggt bassolo. Kristofer Johansson på trummor spelar både fantasifullt och omväxlande. Men det är elgitarristen Niclas Höglind som tar mest uppmärksamhet med sitt lågmälda men expressiva och finurliga spel som dekorerar musiken till riktiga höjder.

Mats Klingströms eget spel på akustisk gitarr är ju givetvis också en utsmyckande läckerhet. Tillsammans med Niclas Höglind så väver de samman sitt spel på ett fascinerande sätt. Mats är dessutom en mycket uttrycksfull sångare, låtkompositör och textförfattare.



Vi får höra mängder av Mats fina översättningar av Leonard Cohen, samt även några av bl.a. Bob Dylan, Daniel Lanois och JJ Cale. De kör även några av Mats egna kompositioner och de står sig mycket gott i sällskapet. Efter pausen blir konserten så bra att det känns som man skulle lyfta från fåtöljerna och börja sväva. Då är det rent magiskt bra och ganska säkert det bästa man får uppleva i år, kanske ännu längre...

När de på slutet spelar "Nu lämnar jag bordet", den sista låt som Cohen skrev, är det nästan som man kan ana Leonard Cohens ande i rummet.

Ett stort tack till Kim Kultur. Tontroll och Eskilstuna Jazzklubb för detta fina arrangemang. Jag är bergsäker på att alla som var där kommer att berätta för alla de känner vilken härlig musikupplevelse de fått och hur glada de är att de tog sig dit...

lördag 2 oktober 2021

Ewert Ljusberg RIP

Vissångaren, historieberättaren och mångsysslaren Ewert Ljusberg har avlidit 76 år gammal. Han var med om en bilolycka för ett par år sedan och återhämtade sig aldrig helt från den.



Jag såg Ewert Ljusberg några gånger på 80-talet och det var imponerande upplevelser. Visst var han rolig, men det var djupet bakom som lyste igenom. Han hade verkligen något att säga och förmedlade det effektivt med skämt och sånger.

Hans "spel" på munspel med enbart sin röst i "Bruvôllbrynne Blues" här ovanför är inget annat än otroligt häftigt. Den blev ofta ett paradnummer vid Ewerts framträdanden.

Han var ju väldigt rolig, men ibland även riktigt giftig. Vem utom Ewert skulle kunna ha gjort den här låten om Knutby-härvan?



Dessutom hade han en sällsynt pondus och kunde skapa dramatik med sin djupa röst och starka närvaro, som i "Briggen Bluebird Av Hull":



Hans sista skiva blev "Bär mig i ditt hjärta", en samling översättningar av högsta kvalitet och största allvar. Flera översättningar av Kris Kristofferson samt därtill bland annat några av Steve Goodman och Warren Zevon. Titellåten är en fin tolkning av Zevon's "Keep Me In Your Heart":



Nu har vi på kort tid förlorat flera udda särlingar som Ewert Ljusberg, Peps Persson och Ola Magnell. Det känns tomt och ödsligt...

onsdag 29 september 2021

fredag 24 september 2021

Sweet Love



I find myself blinded from time to time
Reaching out for someone who can take the lead
And in my wearyness I've tried to cry
Although my eyes are dry
I cried inside
- Kate Wolf


John Gorka har bjudit oss på regelbundna sånger under pandemin och det är bara att buga och bocka...!

Hans tolkning av Kate Wolf's "Sweet Love" är som en innerlig kram från en nära vän.


torsdag 16 september 2021

Afterlight - Thea Gilmore börjar om...


Thea Gilmore gjorde skiv-debut redan som tonåring och nu, 23 år senare, släpps snart både hennes 19:e och 20:e fullängds-album. Därtill finns flertalet singlar och
EP-utgåvor med unikt innehåll.

Hon var även som 23-åring med i gruppen Reel and Soul Association, som även innehöll bland annat
John Kirkpatrick. Martin Allcock
och Kellie While.

Thea har alltid varit uppskattad av kritiker och medmusiker, men det stora genombrottet har aldrig riktigt kommit. Närmast var hon väl 2012 då hennes tonsättning av Sandy Denny's dikt "London" flitigt spelades under OS-sändningarna. Det blev faktiskt en hel skiva med Sandy Denny's texter tonsatta, en stor utgåva på många sätt. Bortsett från ett par cover-plattor, bl.a. Bob Dylan's "John Wesley Harding", som hon spelade in i sin helhet, så har hon huvudsakligen skrivit sitt eget material och gjort det mycket imponerande. Och så har hon dennna fantastiska röst, en av de allra främsta och mest karaktäristiska.

Redan som 16-åring mötte hon Nigel Stonier när hon arbetade i en inspelningsstudio. Den 23 år äldre Stonier och Thea fann snabbt varann och inledde ett samarbete både musikaliskt och även personligt. De har arbetat och levt tillsammans under nästan 25 år, fått två söner tillsammans, men nu har det tagit slut efter ett ganska stormigt uppbrott.

Thea Gilmore har därför beslutat att börja om och spelat in sin sista skiva som Thea Gilmore, "The Emancipation Of Eva Grey", en jazz-influerad samling sånger som bara säljs direkt via hennes hemsida. Samtidigt, i början på oktober, så släpps hennes första skiva som "Afterlight", en djuplodad uppgörelse med både kärleken och en hel del annat. Ett par singlar har redan kommit ut och "Friendly Little Heart Attack" låter mycket intressant. Och, faktiskt, mycket som Thea Gilmore...



fredag 10 september 2021

40 sånger om kärlek, sex och beröring

Det är kul att plocka med de Spotify-listor man skapat. Kanske byta ut några låtar, eller ändra ordningen, allt för att få det att flyta på och passa lite bättre.

Den här gången blev det en helt ny lista. Tanken var att samla fräcka kärlekssånger, men det blev även en hel del andra låtar om kärlek. Det var inte tänkt att den skulle bli så omfattande, men till slut blev det 40 låtar med en speltid på drygt två och en halv timme...



Det finns ju oändligt med bra kärlekssånger, men jag letade främst efter lite mer fräcka alster... Det finns faktiskt en hel del sådana med.

Den allra fräckaste, men kanske även den allra roligaste, är "You Asshole You", skriven av Doug Haywood, som Jackson Browne och David Lindley ibland körde på 70-talet. Den finns inte längre på Spotify, så den får vi ta nån annan gång...

Men det finns ju fler. Vad sägs om dessa rader av Dave Cousins i Strawbs:
I sucked on your breasts, your legs open wild
I could scarcely believe all the pleasures inside
- Dave Cousins

Här finns en sång om "kvinnans", den traditionella "Cuckoo's Nest", och så en om "mannens", Jackson Brownes "Red-Neck Friend". Jodå, så är det...!

Richard Thompson utreder hur förbjudet det under hans uppväxt var att prata om sex, Russell Smith i Amazing Rhythm Aces skildrar paret som åker till ett motell för att göra "det". Darden Smith åker till sin älskade i samma ärende. Alan Hull ställer upp för den unga kvinna som gift sig för pengar. Mary Coughlan går direkt på sak: "I want to be seduced"...

En del, som Catherine MacLellan och Lucinda Wiliams, är lite mer försynta. Lucinda har fått ge namn till samlingen med några fraser från refrängen på "Right In Time".

Men det finns även en hel del mer vanliga kälekslåtar, men där har jag med något undantag försökt undvika de bittra sångerna och främst tagit med ödmjuka och positiva skildringar av kärlekens mysterium och dess oerhörda kraft, som till exempel i Anders F Rönnbloms talande poetiska "skildring". Kan kärlek beskivas bättre...?

Men lite bitterhet fick allt komma med ändå:
Everything changes
Time take it's toll
Your folks fell in love
Love's a very deep hole
- Loudon Wainwright III

Direktlänk till Spotify-listan "The Way You Move...":
https://open.spotify.com/playlist/5l4FS5BK6egP1zhZY1tXJy?si=7a91b26e012e4197


måndag 6 september 2021

Expanderande och kraftfull

Titeln på inlägget skulle ju kunna vara en annons om en teknisk apparat av något slag. Men jag tänker på kärlek, den där kärleken som kan fyllas på och nästan rinna över, men ändå skapar den hela tiden mer utrymme för att kunna fylla på ännu mer. Tala om obegriplig expansion...!


För visst är det egentligen ofattbart att vi som varelser kan uppleva kärlek, att vi kan känna så starkt hur den invaderar och bara porlar fram, samt hur energin av att ge och få ta emot kan få våra kroppar att bli som nysmorda adrenalin-producenter och få våra sinnen att ljusna oavsett hur mörkt det är runt omkring...

Det gäller ju inte bara den där "stora kärleken", utan även den mer jordnära varianten då du rycker ut för att ta hand om och stötta någon som just då behöver lite extra påfyllning. Även det mötet kan, då vi delar något angeläget, ser in i varandras ögon och upplever en stunds magi tillsammans, verkligen berika och stärka oss i vardagen...

Det har skrivits oändligt många kärlekssånger, men väldigt få om de där små mötena mellan två behövande själar. Darden Smith har fångat det mycket ömsint med sin "Mine Till Morning". Här finns inga livsavgörande eller eruptiva känslor, men väl fullt av helande närhet och ett kärleksfullt omhändertagande.



Så, när vi pratar om kärlek, låt oss inte nervärdera de små mötena. De kan vara livsavgörande på ett annat sätt. Och de får båda mottagare och givare att må lite bättre.

fredag 3 september 2021

Magnus Lindberg förtjänar att hyllas



Det är nu mer än två år sen Magnus Lindberg hastigt gick bort och det har sedan dess jobbats med att spela in en hyllningsskiva till denne framstående svenska rockpoet. Det såg ett tag ut som om projektet inte skulle ros i land, men nu har det samlats in pengar och snart är man uppe i den summa som behövs för att säkra utgivningen. Det finns dock fortfarande möjlighet att hjälpa till. Här kan du bidra med valfritt belopp:
https://www.gofundme.com/f/magnus-lindberg-skiva

Magnus var en gyllene särart i svenskt musikliv med sina kantiga sånger och sin hesa röst. Han kanske är den svenske låtskrivare som mest liknat Dylan både i uttryck och oberäknelighet. Det kändes som Magnus alltid var 100 procent ärlig och ibland nästan som om han sjöng direkt ur sin egen dagbok.

Ett av mina mest udda konsertminnen är när han spelade akustiskt i sin hemstad Eskilstuna en regnig sommarkväll i Stadsparken för många år sen. Han satt där hukande under presenningen tillsammans med publiken och det blev en sagolik kväll med den något oberäknelige Magnus.


Hyllningsskivan är sammanställd och producerad av Kjell Andersson, Dan Hylander, Larissa Aggerborg Lindberg och Basse Wickman. Bland artisterna som medverkar märks Staffan Hellstrand, Lars Winnerbäck, Louise Hoffsten, Peter LeMarc, Sophie Zelmani och många fler. Det är tydligt att Magnus var mycket omtyckt både som människa och artist.



tisdag 31 augusti 2021

torsdag 26 augusti 2021

Moving Hearts - En unik grupp



Jag har flera gånger haft med Moving Hearts här på bloggen och det har oftast varit med deras "Let Somebody Know", en av de mäktigaste låtar som någonsin gjorts. Musiken vävs samman och det finns en explosivitet i samspelet på live-versionen på deras tredje skiva, "Live Hearts", som får den att blomma ut till en oemotståndligt laddad låt. Läs mer och lyssna här!

Man kombinerade irländska tongångar med både finstämda och snabbare rockiga arrangemang och kryddade det hela med politiskt kraftfulla texter.



Moving Hearts bestod av den irländska folk-rockens centralfigur Donal Lunny på diverse sträng-instrument och keyboards, Declan Sinnott på elgitarr av ytterst läcker art, Eoghan O'Neill på ibland nästan eruptiv bas, två expressiva blåsare i sällsynt samklang, Davy Spillane på irländsk säckpipa och Keith Donald på altsaxofon. trummisen Brian Calnan och sist, men inte minst, den fantastiske Christy Moore på sång, senare ersatt av en annan suverän sångare, Mick Hanly.

Det finns en mycket intressant dokumentär på en knapp halvtimme om denna unika grupp:



Att Moving Hearts dessutom var ett demokratiskt projekt och organiserades som ett kooperativ där alla delade och bidrog lika gör ju inte saken sämre... Kanske ligger rent av förklaringen till deras expressivitet där...?

Efter att de kompade Van Morrison på några låtar på hans fina album "A Sense of Wonder"så upplöstes gruppen. Ett par år senare återbildade Donal Lunny, Davy Spillane och Keith Donald dem som ett instrumentalt band och den finstämda skivan "The Storm" gavs ut. Högkvalitativ irländsk musik, men ändå något helt annat än den ursprungliga gruppen. Lyssna på ilskan och övertygelsen i "No Time For Love" från deras första skiva 1981:



Det är explosivitet och känsla och en intensitet utan like...!

lördag 21 augusti 2021

En sällsynt lysande tolkning

Det finns covers som funkar bra på scen, betydligt färre på studioinspelningar. Ett ytterst fåtal tolkningar tillför originalet något väsentligt.

Irländaren Mick Hanly gör här, med assistans av Eoghan O'Neill på bas och Dave Keary på pedal steel, en sällsynt lysande version av Jackson Browne's "Before The Deluge".



Eoghan O'Neill, som liksom Mick Hanly har ett förflutet i den eminenta gruppen Moving Hearts, uttrycker spontant efter framförandet "There'something very nice about that".

Mer behöver inte sägas. Här är det liv i varenda ton...!

söndag 15 augusti 2021

Låt mig va...!



Jag har den senaste tiden spenderat mycket tid med att prata i telefon, nej förresten, vänta i telefon... Nu för tiden skulle man ju hinna med en fika innan man passerat mängder av hinder:
- Vill jag ha allt på engelska...?
- Vilken avdelning av dessa fem tror jag att jag vill prata med...?
- Vet du att du inte behöver ringa...? Du hittar allt på vår hemsida...
- Visa att du är du via bank-id eller personummer...
- Vill du svara på några frågor efteråt...?
- Du blir inspelad i utbildningssyfte, vill du inte det...?

Sen väntar man och får i bästa fall veta att kötiden är 23 minuter. När man väl kommit fram är personen på lunch och återkommer på eftermiddagen...! Detta är verkligen telefonterror...!

För tre år sedan hörde jag den lokala gruppen Råttkungen och då körde de låten "Låt mig va!". Den skulle man vilja spela upp så fort man fastnar i sådan där telefonterror...!

Nu finns "Låt mig va!" med på gruppens nya skiva med det lämpiga namnet "Tre år senare".

"Råttkungen består av Marcus Bidebo, Jens Tejland och Gustaf Nyman Björklund. Den nya skivan innehåller 12 låtar med fyndiga texter med skarp iakttagelseförmåga och mycket varierade arrangemang. Man blir glad och pigg trots mycket frustration i texternas budskap.

Det hela känns lite som nutidens progg, skulle man kanske kunna säga. Andra mycket bra och snitsiga låtar är "Karantän", "Ingen Kan" och "Nyårsblues".



Men det är mycket hög kvalitet rätt igenom. Imponerande!


fredag 13 augusti 2021

Så försvann sommaren…



För två månader sen väcktes jag mitt i natten av telefonens gälla signal. En sköterska på sjuk-huset berättade att min bror hade gått bort, lugnt och stilla… Det var inte helt oväntat och mitt
i allt kunde jag faktiskt känna en lättnad. Det var inte mycket till livskvalitet kvar i hans liv och skulle det ha fortsatt utför så hade han snart blivit ett komplett vårdpaket utan någon egentlig behållning av sitt liv.

Alla påbörjade projekt här hemma pausades och jag tog tag i allt som måste fixas: Alla dessa praktiska bestyr, begravning, bouppteckning, tömma hans lägenhet (även en etta kan rymma fasansfullt mycket, det kan jag ta gift på nu!), sortera papper (vilket, med en lätt underdrift, inte var brorsans starka sida de senaste åren), alla möjliga kontakter, bråka med hans bank som inte gjorde vad de skulle (men rättade till efter en del tjat), säga upp olika abonnemang och massvis av andra urbota tråkiga göromål.

Just när jag mer behövde söka inåt och återfinna livets essens, då fanns inte tiden. Just när
jag ville minnas allt roligt vi en gång gjorde, ville skratta åt tokigheterna vi hittade på och ville känna den genuina förståelse vi visade för varann även då livets val separerade oss allt mer. Just när jag ville lyfta fram mina positiva minnen och på så sätt tänka på min bror, då fanns varken tid eller lugnet som krävdes. Då tydliggjordes hur tragiskt det är att skogen är nedsågad och inte mer finns där att vandra i. I stället för harmoni mötte mig ett utplånat kalhygge. Jag har tidigare alltid återfunnit mig själv via långa skogspromenader, men nu fungerade det inte fullt ut.

Till och med musiken tystnade en del här hemma. Det blev tyst. Jag behövde faktiskt en större mängd tystnad än vanligt…

Jag vill inte längta tillbaka eller förgylla det förgångna. Jag vill bli påmind om hur bräckligt allt är och få det att inspirera mig att välja ännu mer rätt här i vardagen. Jag vill se det lilla enkla. Men då dyker alla dessa religiösa fyrkanter plötsligt upp, om paradis och evigt liv... Utan att visa respektlöshet så är jag helt ointresserad att höra om "hur bra han har det nu" eller hur "fint allt ska vara på andra sidan". Livet och tiden är alldeles för värdefulla för att man ska vada i dessa för mig pådyvlade ytligheter. Jag vill ha djup och jag vill bli berörd. Då kan till och med sorg och saknad framkalla glädje och nya insikter…

Så snälla, försök nu inte påtala något religiöst för mig. Organiserad religion är för mig oftast lika stel och livlös som en doktorsavhandling om dansbandens texter. Jag vill faktiskt inte ha några svar, inga "sanningar" eller andra färdiga slutsatser. Jag tänker helt enkelt annorlunda… Så här skrev jag här på bloggen den 19 juni i år:

Frågor tycker jag är intressanta och givande. Frågor som sprungit fram ur ärlig förundran, från nyfiket sökande eller desperat förtvivlan. Egna frågor som plötsligt finns där, som får mig att pröva nya vägar, se nya tankesätt, som vidgar mina vyer och därmed blir utvecklande.

Jag letar inte efter svar. Jag är inte intresserad av något slags facit, vad någon annan kommit fram till och sedan anammat som någon slags slutsats, ofta kallad sanning.

Så jag söker egentligen inte svar. För svar kan vara platta och intetsägande, avgränsande och stagnerande. Svar kan lätt kännas pådyvlade och vill helst avsluta den kreativa processen.

Visst hittar även jag svar ibland, men då är det vägen dit som varit utvecklande och lärorik.
Svaren i sig har tjänat ut sin kraft när de etableras. Frågor däremot, de kan gång efter gång väcka min nyfikenhet, få mig att leta upp nya skrymslen och nya spännande stigar..
.

Jackson Browne skrev 1974 "For A Dancer" om en vän som dog i en eldsvåda. Den innehåller
en del strofer som förklarar min syn på religionen och på livet exakt på pricken:

Somewhere between the time you arrive
and the time you go
May lie a reason you were alive
But you'll never know
- Jackson Browne


Nu har det gått precis två månader och det mesta är fixat. Tack och lov…! Nu kan jag återvända lite till mitt vanliga liv. Lite klokare och ännu mer övertygad om hur viktigt det är att välja rätt här i livet. Vi möter varje dag massvis med små valsituationer där vi kan styra upp vår tid här på jorden till något lite bättre. Ta vara på varje tillfälle du kan styra åt rätt håll och låt framför allt bli att styra ner i diket. Ibland så förefaller det lockande och kanske den enklaste lösningen, men efteråt blir det ju då svårare att ta sig upp igen. Timglaset töms allt fortare för oss alla och snart är det för sent…

Jag vill se mer av det där enkla, det som barn ständigt väljer rent instinktivt, det som gör mig lite mer mottaglig för nya möten. För möten är just vad livet handlar om… Nya möten och nya upptåg. Att bli lite mer busig och att varje dag göra något som jag verkligen vill göra. Att inte skjuta upp det mer, utan sätta fart direkt… Då kanske vi får fler möjligheter att uppleva allt det där lilla extra som gör livet så oerhört värdefullt:

Den där tryggheten du upplever när du från din balkong ser hur naturen sakta vaknar en tidig morgon… Den där blicken när du delar någon insikt med en närstående vän… Den där outtalade förståelsen och gemenskapen som du ibland är så bergsäker på… Den där känslan när hjärtat ditt tar ett litet skutt av välbehag… Det där leendet när du får någon att rodna… Den där ärliga kramen från ett litet barn… Den där lilla vindpusten i håret… Den där något oväntade beröringen som gör att du studsar till… Värmen då du hör ny musik som invaderar och berikar ditt sinne… Den där känslan av frihet när du mitt i vintern har kallbadat och står där helt naken och låter den friska luften torka dig...

Helt enkelt när du utmanar både livet och dig själv… Att på så sätt ta till vara varje dag du får. Här och nu...