Flen har väl inte nämnts så ofta i kulturkretsar och har vunnit priser om att vara en tråkig och ful stad. Hans Alfredson skrev till och med en låt kallad "En Fuling från Flen". Det verkar dock som Flen satsar hårt på att förbättra sitt rykte. Vad kan då vara bättre än att bjuda in gruppen "Den Fule"...?
Och vilken succé denna nu återkommande festival har haft. Det är fullt (inte fult!) med folk. Det säljs glass i mängder och det är en trevlig stämning. Ljudet är föredömligt bra och allt flyter på utan problem med två olika scener som avlöser varann. Jag kan väl inte kalla mig någon jazz-kännare av större mått, men att uppleva jazz på en livekonsert kan vara en riktig höjdare. Vi stannade inte och såg alla 7 grupper, men de jag lyssnade ordentligt på var riktigt, riktigt bra.
Bag Ladies
Gruppen består av tre kvinnor med två kompande män på bas och trummor. Catharina Wiborgh och Gunnel Samuel-sson spelar saxofoner och ibland flöjt. Även Ann Blom, på piano och sång, bidrar till flytet. De ser inte ut som något speciellt, men när de börjar spela...! Känslorna är på max och snart infinner sig en suggestiv stämning. Det får mig faktiskt att tänka lite på Jethro Tull. Det blir synnerligen tilltalande och jag blir både glad och attraherad. En ny skiva lär vara på gång i höst.
Vi bytte sedan plats och på den andra scenen spelade Vivian Buczek med pianisten Martin Sjöstedt, basisten Niklas Fernqvist och trumslagaren Jonas Bäckman. Snyggt, kompetent och snudd på perfekt.
Men det berörde inte mig.
Efteråt tog vi en liten paus och laddade inför kvällens absolut bästa upplevelse.
Den Fule
Gruppen har återuppstått efter mer än 10 års uppehåll och de spelade troligen flest låtar från den nya skivan som släpps om en dryg månad. Spännande...!
Jag blir lite paff när Sten Källman på saxofoner och Henrik Cederblom på elgitarr kombinerar fram toner och stämningar, skiftande och ständigt sökande för att sedan nästan explodera i extas. Det är snyggt och vackert, men likväl opolerat och oförutsägbart.
Stefan Bergman på bas och Christian Jormin bakom trummorna bidrar med rytmer som drar iväg åt alla möjliga håll, men ändä lägger den stabila grund där Cederblom och Källman kan ta med oss på spännande upptäcktsfärder.
Jag blir lycklig där på gräsmattan i Flen. Så jädra bra...!
Glen Hansard råkade komma för långt ut i vägrenen med ena hjulet på mc:n och kunde inte kontrollera fordonet mer. Det blev det sista han gjorde.
Han hade framgångar tillsammans med Marketa Irglova och de var även partners under några år. På något sätt kompletterade de varann och kombinerade Hansards råhet och kraft med Marketas finstämda nästan trolska mjukhet. Resultatet var ibland helt unikt starkt. Lyssna på "Go With Happiness" där Marketas höga toner träffar det känsligaste innersta med både ömhet och det är så vansinnigt vackert.
Det finns mycket att höra med dessa två känsliga individer. Det här avsnittet av "World Café" innehåller både musik av klass och intervjuer som visar deras engagemang och klokhet.
Idag fyller bloggen 17 år. Oj, vad tiden går snabbt...
Det börjar bli "vardagsmat" med nyheter om dödsfall med kändisar. Men det finns de nyheter som slår hårdare. Morgonens rapporter om att Glen Hansard omkommit i en motorcykelolycka kom chockartat.
Hansard är mest känd från den fina filmen "Once" och samarbetet med Marketa Irglova. De gav som "Swell Season" oväntat ut en ny skiva 2025, efter 16 år fyllda med egna skivor och nya familjebildningar. Marketa är flerbarnsmor på Island och Hansard har en fyraårig son.
Vetskapen om allt de varit igenom så undrar man om vissa är dömda till ständdiga tragedier.
"People We Used To Be" är svidande vacker men gör djupa sår en dag som det här.
Bruce Cockburn fyllde nyligen 81 år. Han går med dålig hållning och med käpp. Men placera en gitarr i hans händer och han spelar helt vidunderligt. Han har erkänt att han inte kan göra allt han tidigare kunde.
Än sen...! Den här videon är bara några veckor gammal, men Cockburn fyller mer än två timmar med närvaro, briljans och känsla.
Karin Kardia med band, trädgårdskonsert, Hällberga 2026-07-11
Efter att igår ha upplevt en absolut underbar konsert med Karin Kardia funderade jag på att sätta rubriken ”Nu är Karin redo för större saker…” Äntligen tycks alla pusselbitar falla på plats. Väl hemma upptäcker jag att jag använde just detta uttryck för drygt fyra år sedan när jag sett henne och blivit imponerad vid några spelningar.
Hon sjunger ju väldigt bra, men där finns också något som med eftertryck visar att det här är ärligt och övertygande. Här sjungs enbart det som har betydelse för henne. Det är tydligt att allt med musiken är viktigt för henne och då blir det också det för den som lyssnar.
Det är inte lätt att ”slå igenom” med ärlighet och känslighet som ledstjärna. Men vad har hänt under dessa fyra år? Jo, Karin har testat sig fram, lärt sig att experimentera med olika klang-bilder, utvidgat sin repertoar med flera olika sorters musik. Hon har målmedvetet och ambitiöst sökt och funnit hur hon vill uttrycka sig, Det har säkert inte varit lätt och hon har troligen tvivlat på om det kan hålla i längden.
Men nu kanske det är dags att skörda lite…. Jag blir lite överraskad när hon kliver upp på scenen i sin trädgård inför en ganska stor publik. I det soliga vädret, i denna fina trädgård som är idealisk som konsertplats, visar hon upp en bredd och sådan kvalitet att jag har svårt att finna orden.
Hennes ”nya” band imponerar och Karin blir mer säker och släpper loss ordentligt. Det är lite tuffare och hon har nog åter närmat sig den rock som hon spelade i flera yngre år. Inte helt ut, men så pass mycket att det blir ett gung och ett driv som är ovanligt svårt att sitta still till. Det ”sitter” helt enkelt...
Pratet mellan låtarna har förbättrats och är mer genomtänkt, så nu tappar inte konserten längre fart mellan låtarna, visserligen en bagatell, men nog så påverkande.
Hennes nya band känns väldigt samspelta. Mackan Andersson på bas, och Philip Vinghamre på elgitarr imponerar utan att breda ut sig för mycket. Remco de Man bakom trummorna levererar en tajt grund att bygga på. Det ”sitter” och håller lyhört om Karins fina låtar. Vi fick höra flera nya alster som kan bli nya favoriter. Ett potpurri med bl.a annat Stings ”Fields of Gold” avslutas med en ny svensk text till hennes oerhört fina ”The Best I Can Be”. Jag älskar hennes engelska version, men denna svenska tolkning berör mig ännu mer.
Karin håller på med sitt kommande album och förtäljer att nu är det nära...… Det kommer att bli spännande att se vilka 10 sånger som kommer med. Hoppas verkligen att den blir ett lyft för henne och ger henne en skjuts framåt. Hon förtjänar det verkligen...!
Den 15 augusti 2009 skrev jag det här när jag kom hem till ett tomt och ödsligt hus:
The Light Will Stay On
För elva år sen kom jag hem en söndagskväll till ett tomt hus. Hade just lämnat bort mina barn för första gången efter separationen. Tystnaden ekade. Stod inte ut. Var tvungen att sätta på musik. Av någon anledning blev det Walkabouts, troligen för att den lånade skivan låg på bordet framför mig. Trodde inte det skulle hjälpa, inget kunde nå mig. En basslinga pulserade ihärdigt och dessa vidunderliga ord kom från Carla Torgersons stämma:
I go to sleep
before the devil wakes
and I wake up
before the angels take
all my worldly desires
all my yardsticks of fear
all my secrets untold
all my motives unclear
hangin' down in the fire
burnin' them higher
won't take them away from here
and long after we're gone
the light will stay on
- Chris Eckman
Sedan dess betyder denna låt mycket för mig. Ljuset och hoppet kan nås även när det verkar omöjligt! Mot förmodan. Trots uppgivenhet. Trots världsliga begär. Trots rädsla. Trots outtalade hemligheter. Trots tveksamma motiv.
Förra hösten, just när jag började lägga något mindre fokus på min blogg för att i stället lägga all kraft på att få min bok klar. (Det är jag glad för, tycker boken blev riktigt bra och den känns viktig för mig. Det finns exemplar kvar att införskaffa för dig som ännu inte gjort det. Hör av dig...!)
Just då dök det upp ett meddelande att jag dagen innan, den 16 september 2025, hade haft 8696 besök på bloggen. Jag viftade bort detta rekord som att räkneverket måste fått fnatt…
Det är bara det att räkneverket fortsätter att få fnatt och nu börjar jag tro att det kanske är så att jag ofta har mellan 1000 och 4000 läsare varje dag. Det kanske bara lyssnar på musik-länkarna….?
Idag passerades 400 000-gränsen och dagens värden imponerar även på mig:
Sometimes we feel like champions
Sometimes we just can't win
Sometimes our records hit the top of the charts
Or the discount bargain bins
Through almost 20 years of touring
We've remain partners, brothers and friends
Well, we keep it together 'cause we're sure we're gonna be Big Time before it all ends - Jimmy Ibbotson
När Jimmy Ibbotson skrev detta 1985 kunde han väl aldrig tro att dessa nästan 20 år på turné skulle bli hela 60 år, även om den gode "Ibby" själv bara varit med sporadiskt sedan 2005.
NGDB bildades i maj 1966. Jeff Hanna och Jimmie Fadden har varit med hela tiden i 60 år. Hanna blev med åren en riktigt vass gitarrist. Fadden spelar både trummor och är nog världens mest expressiva munspelare.
Några månader vid starten ingick Jackson Browne i sättningen, men tyvärr finns inte några inspelningar från den tiden och endast några enstaka fotografier. Däremot hann Jackson lära ut några av sina tidiga kompositioner som kom med på de första skivorna: "Melissa", "Holding", "Shadow Dream song", samt ytterligare 3 sånger, däribland "These Days".
Fler betydelsefulla medlemmar genom åren:
- Jimmy Ibbotson - Var med två längre perioder och kompositör av några av de bästa låtar som komponerats. Trakterar nästan alla tänkbara instrument.
- John McEuen - spelar elegant på nästan allt med strängar.
- Bob Carpenter - "The new boy" som varit med sedan 1980. Ännu en suverän sångare.
- Bernie Leadon - Mest känd från Eagles, men har även spelat med bland annat Gene Clark, Linda Ronstadt och Flying Burrito Brothers.
Men nu är det slut. Åtminstone med turnerandet.
Med tanke på hur starkt deras senaste album med enbart Dylan-låtar var, så kanske vi kan hoppas på mer glädjefylld musik från dessa fräscha gubbar. Trots allt så har ju flera av dessa livfulla åldringar passerat 80-års-strecket.
Vad ska du då lyssna på...? Live-plattan från 1991 är ett bra förslag. Hör hur den långa "Ripplin' Waters" blir helt oemotståndlig:
Jag visste att det skulle hända: Jag skulle upptäcka att fler texter borde varit med i boken. Men jag hade ju bara 200 sidor... Detta inlägg från november 2019 tillhör mina favoriter och skulle absolut platsat:
När du inte kan sitta still...
I fredags hamnade jag i en liten bilkö vid en järnvägsövergång... Jag hade på morgonen laddat bilstereon med Grateful Deads självbetitlade album från 1971, ofta kallat "Skull & Roses" efter bilden på fodralet. En skiva som med sin fart och sitt uttrycksfulla drag är en absolut favorit. Jerry Garcia lirar gitarr så det stänker och Bob Weir's kompgitarr har aldrig låtit mer effektiv.
Vid järnvägsstoppet hade jag hunnit halvvägs in i "Not Fade Away/Going Down The Road Feeling Bad" och då är det helt omöjligt att sitta still. Och det gjorde jag tydligen inte heller...!
På kvällen säger nämligen min granne:
- Jag har sett dig tidigare idag. Vad du diggade i bilen! Vilken Inlevelse! Så himla roligt att se...!
Det visade sig att hon satt i bilen på den korsande vägen och senare skulle svänga ut när väl bommarna gått upp. Som på första parkett...!
Jag bjuder gärna på att jag diggar i full skala... Och igår lekte hon och de två barnen, när de på nytt väntade på tåget i bilen, att de diggade precis som jag...
Ärligt talat: Finns det någon som kan sitta still när gitarrerna skenar iväg cirka 6.30 in i den här låten...? Tror inte det...!
Ibland vet du inte att du har åskådare...... Hi hi...
Den irländska sångerskan Dolores Keane har lämnat jordelivet 72 år gammal. Mest känd är hon väl för sin medverkan på "A Woman's Heart", den mest sålda skivan på Irland. Innan dess var hon med och startade gruppen De Dannan.
På 80- och 90-talet satsade hon mest på sin solokarriär och gav ut några riktigt bra skivor. "Lion In A cage" skrevs av dåvarande maken John Faulkner. Med sina bastanta rytmer och sitt politiska budskap breddade den hennes karriär avsevärt. Hon skrev även en hel del eget, men mest kända blev hennes covers, t.ex. "The Island", skriven av Paul Brady, och "Strange Affair" av Richard Thompson, Allara bäst är nog hennes duett med Mick Hanly i dennes "My Love Is In America".
En stor sångerska (får man skriva så om någon med en så stor kroppshydda...?) har för några månader sen, lämnat oss. Vila i frid!
Dylan 85 år... Ofattbart vad tiden går och det underliga är att jag betraktar Dylan som en av de särklassigt bästa kompositörerna, samtidigt som jag knappt bryr mig om vad han gör numera. Det säger väl en hel del om mängden oförglömliga alster han skapat...
Som vanligt tänker jag även på Gene Cark, som dog på Dylans 50-årsdag. En fantastisk musik-skapare med en otroligt stark rost, fylld av djup och värme.
Denna version av "Gypsy Rider" gavs ut på Carla Olsons skiva "Have Harmony, Will Travel 3" 2023.
Jag vet att den handlar om att köra motorcykel, men man kan tolka det symboliskt om livet.
West of Eden - Biografbaren, Eskilstuna 2026-05-14
West of Eden spelar inte bara in skivor ofta, de turnerar även flitigt och ger konserter på både små och stora ställen. Bandet håller dessutom alltid en hög nivå, så det är näst intill omöjligt att bli besviken. En del av gruppen har spelat ihop i 30 år och de övriga i 12-15 år, så de känner ju varann väl och det märks...!
Torsdagskvällen på intima Biografbaren blev en riktigt trevlig och ofta fartfylld tillställning. Ändå kanske det var balladerna som imponerade mest. Och extranumret rockade ordentligt, det både skränade och svängde ordentligt.
West of Eden har vuxit ut till ett härligt liveband. Så mycket mer finns egentligen inte att säga.
Jo, förresten, West of Eden kommer till Eskilstuina i december med sin omtalade julkonsert och då spelar de på Teatern.
Här är några bilder från gårdagskvällen. För en gångs skull satt jag bra till för att få några bra bilder.
Jag tror att det här är West of Eden's 15:e skiva. Helt otroligt, men de har producerat skivor med en regelbunden vana, mestadels irlandskryddad folkrock eller folkpop. Därtill har de gjort temaskivor om emigrationen till staterna, om kvinnorna som blev offer i 1880-talets London, samt en skiva med Taube-tolkningar.
Nu har de till slut tagit sig an det de alltid indirekt gjort, nämligen covers av irländska folklåtar. Men de smyger även in det svenskaste svenska i en översatt "Visa i Molom" av Alf Hambe. Vidare några traditionella nummmer, där de gör instrumentala "Sí Bheag, Sí Mhór" så ljuvligt vackert.
Jenny Schaub sjunger som vanligt så oemotståndligt och Martin Schaub har blivit en duktig sångare han med. Han är nog därtill ansvarig för en hel del av arrangerandet. Gitarristen Henning Sernhede får också sjunga en sång och "Pound A Week Rise" är en av skivans bästa. Här är man till och med lite politiska.
Avslutande "Willy And Mary" är en sån där hundraprocentig West of Eden-låt som passar Jennys röst helt förträffligt. Som om det inte räckte har de lånat in de renommerade musikerna John McCusker och Michael McGoldrick.
Resultatet är ännu en mycket bra West of Eden skiva.
Passa på att se dem när de nu är ute på ännu en turnè.
Det är mycket tydligt att Sonja Åkesson betyder väldigt mycket för Annika Fehling. Det är inget konstigt med det förstås, Sonja Åkesson skrev ju så "vanligt folk" förstod och hon berörde deras innersta.
Redan 2002 gav Annika ut ett album, "Åkessonger", med tonsatta texter/dikter av Sonja Åkesson. Hon gjorde det tillsammans med Sax-On-Four, fyra saxofonister som stod för det huvudsakliga kompet. En bra skiva, men saker och ting utvecklas och under senare år har Annika spelat mycket med Christer Jonasson Tolv, som med sina gitarrer och sin lap steel gett sångerna en ny dimension.
Så nu har hon med hjälp av bland annat Christer gjort nya inspelningar av sex av sångerna, plus fem andra. Och vilken skiva det blev...! Annika hittar ett tonläge och en innerlig attityd som gör att man lyssnar koncentrerat och det finns fullt av små delikatesser i det återhållsamma kompet som verkligen fascinerar. Finfint producerat av Annika och Robert Wahlström, som också lirar piano..
Christers lap steel skapar på flera sånger en mycket effektiv ödslighet. Emeli Jeremias spelar cello så det känns ända in i ryggmärgen.
Halvvägs på albumet kommer "Visst minns jag", som Annika läser i stort sätt oackomponjerat. Här tappar jag allt som jag har i händerna, tiden står plötsligt helt stilla och det blir mäktigt påträngande. Stor konst... Lite senare läser hon även "Vit Mans Slav" och den är bra den med, men inte så omvälvande som "Visst minns jag".
Här kan ni höra en hel konsert med Annika och Christer. Missa inte...!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
