'Visor och Dynamit' med Annika Fehling och Christer Jonasson Tolv - Demokratipiloterna Dynamo, Stockholm 2024-07-25
Två akustiska gitarrer. Två röster. Ett mysigt litet café. Man kan ju lätt tro att det inte finns så många nya sätt att variera sig på. Men det finns det verkligen...! Annika Fehling och Christer Jonassson Tolv visar med stor tydlighet att det finns mycket kvar att åstadkomma med dessa förutsättningar.
Första delen består av Annikas tonsättningar av Sonja Åkessons dikter. Dessa är ju inte någon enkel sak att överföra till musiik, men det här funkar helt suveränt. Det finns både mörker och mycket sökande i texterna och dessa förmedlar Annika och Christer så effektivt att det ändå blir uppfriskande. Det här är två musiker som lyssnar på varann och som kan konsten att använda tystnad och tomrum till något effektivt. Hoppas verkligen att de snart gör någon inspelning av detta...!
Andra delen består av deras egna sånger och några tolkningar. Här finns en kvalitet och ett djup av både harmoni och dynamit. Henning Kvitnes "Så småningom" lyser av omfamnande värme och Christers "Blå Sedan" blir medryckande.
Lyssna på min inspelning av "Månen Igen", en ganska ny meloldi av Christer som Annika skrivit lyriken till:
De avslutar med "Mother Earth Song", där Annikas sång och Christers lap-steel fångar det magiska budskapet helt strålande.
Det är en varm stämning i luften när vi så småningom långsamt lämnar lokalen under prat och reflektioner av det vi just delat.
Årets säsong av Picnic-i-parken avslutades med att Jan Johansen oväntat klev upp på scenen och sjöng sin "Se På Mig" från Melodifestivalen 1995. En riktigt bra låt och han har fortfarande klös i rösten.
Det och Mike & The Strummers cover av Gillian Welch "Look At Miss Ohio" blev de riktiga höjd-punkterna i årets upplaga.
Ibland får man törnar av livet och ibland kommer de liksom i klump. Det har senaste tiden varit mycket med både det ena och det andra, därav lite tystnad här på bloggen. Men jag fajtas på och snart ljusnar det säkert.
Gruppen Dawes har också fått sina törnar. Både ursprungsmedlemmen Wylie Gelber på bas och klaviaturspelaren Lee Pardini har lämnat gruppen för att fokusera på andra projekt. Kvar är bara bröderna Taylor och Griffin Goldsmith. Dessutom har turne-medlemmen Trevor Menear på gitarr fått kliva in och bidra även i studion.
Förra skivan från 2022, "Misadventures of Doomscroller", var mer experimentell och i oktober kommer "Oh Brother", deras nionde album.
Första singeln "House Parties" visar en mer vanlig sida av gruppen. Inte deras allra bästa låt, men det känns ändå lovande på något sätt...
Lisa Miskovsky - Rademachersmedjorna, Eskilstuna 2024-07-12
Det börjar bli tradition att Lisa Miskovsky spelar i Eskilstuna på sommaren. Jag tror att det här var sjätte året i rad och jag hoppas verkligen att det fortsätter.
Från debuten för många år sedan med mestadels snitsiga pop-låtar så har Lisas musik verkligen utvecklats och hon har breddat sitt musikskapande. Idag sjunger hon mer och mer på svenska och hon vågar mer avskalade arrangemang. Vi fick igår bland annat höra en helt ny sång om ungdomar, kallad "Du behövs". En låt som verkligen visar hur Lisas musik fördjupats och hur hon vidgat sina vyer. En riktigt, riktigt bra låt.
Vi får till slut även höra den utlovade överraskningen, en oväntad cover av Sinéad O'Connors "Nothing compares to you".
Lisa Miskovsky sjunger så att själen både gråter och i samma stund med övertygande kraft ändå helar. Mellanpratet håller bra klass och hon känns både spontan och trovärdig, samt ofta fyndigt rolig.
Lisa har i Pelle Ekerstam på gitarr och Kalle Lundin på keyboards två otroligt duktiga musiker och de är både samspelta och lyhörda. När Pelle Ekerstam dekorerar fram små kristaller av sällsynt gitarrkonst dras jag med in i det harmoniska landet där fantasi och känslor samsas i nuet. Här är det inga ylande gitarrsolon som dominerar för sakens skull, utan här är det fokus på stämningar och delkikata dekorationer. Jag misstänker att det är omöjligt för honom att spela "tråkigt". Enastående vackert är det också...!
Det märks också tydligt att de alla tre tycker om att spela tillsammans. Tack för en härlig kväll!
Insändare i dagens Eskilstuna Kuriren, där jag skriver om härvan med de dumpade fyllnads-massorna i Bälgviken och översätter turerna till en nykterhetskontroll i trafiken.
Eskilstuna Kommun är nöjd med de prover som tagits på massorna utanför Bälgviken. Det var just detta Mark- och miljööverdomstolen ansåg att kommunen inte borde vara.
Men kommunen har ju tagit nya prover? Nja, prover har väl tagits. Men åter på fel plats. Åter på fel djup. Återigen utan kontrollanter. Åter utan att undersöka utblandningen av massorna. Åter utan ett ord om metalljonerna vars närvaro kan bero på nermalda batterirester. Åter med samma bristfälliga resultatanalys där oönskade värden tigs ihjäl. Det verkar som om kommunen tror att de har något slags veto att bortse från domslut från högre instans.
Är våra lagar om natur och miljö bara skrivna för att det ska se bra ut?
Följer vi verkligen lagar om miljön?
Efter att ha satt mig in i lokala miljöfrågor de senaste åren börjar jag tro att det värre än så.
Låt oss låtsas föra över miljöfrågorna till olika trafiksituationer. Låt oss säga att det är en nykterhetskontroll!
Scen 1: Du blir stoppad av polisen, som vinkar in dig, kollar körkortet och säger: "Vi hade tänkt att du skulle få blåsa, men> vi glömde blåstesten på stationen, så vi gör så här i stället: Vi skickar dig ett blåsprov med posten så kan du skicka in det själv." Hmm… Detta skulle givetvis aldrig kunna hända!
Scen 2: Denna gång fick man inte med sig slangar som var tillräckligt långa. Så man låter din passagerare blåsa i ditt ställe. ”Det går väl lika bra." Hmm… Detta skulle heller aldrig kunna hända!
Scen 3: Nu fick du blåsa, och ditt värde var en bra bit över det tillåtna gränsvärdet. Via datorn i polisbilen kan man se att du blivit stoppad tre gånger tidigare, alla med helt godkända nivåer. Polisen säger att det trots allt är ok, för snittet av de fyra testerna är ju på godkänd nivå. Hmm... Det är helt uteslutet att detta skulle kunna hända!
Scen 4: Eftersom det här var ett viktigt test så hade man kontrollanter på plats. Efter tre tester säger de: "Det här verkar gå rätt till, så vi åker och tar lite kaffe." Kvar finns assistenten som nu kan fuska precis så mycket han vill. Kanske lite pengar under bordet kan hjälpa?
Det ska självklart aldrig finnas utrymme för att det hela inte ska gå rätt till.
Låt oss då se på dessa fyra omöjliga situationer. Om det gällt miljön, ja, då hade allt detta varit helt ok. Detta är klara fakta vid proverna tagna på de kontaminerade massorna från Slussen som tippats i Bälgviken:
1. Markägarens representant glömde ta med sig tillräckligt med provpåsar, så man fick fylla dem själva och skicka in dem efteråt.
2. Vid samma tillfälle kom man med en grävare som bara kunde gräva två meter djupt. Vid det andra provtillfället flyttades flera provhål för att några stenar låg i vägen och därmed ändrades planerad placering utan diskussion.
3. Överskridna gränsvärden diskuterades bort då det blev bättre värden vid de andra provhålen.
4. Vid båda provtillfällena var kommunens kontrollanter endast närvarande en kortare tid.
Jag har de senaste månaderna jobbat mycket med miljökatastroferna i Bälgviken: Bortglömd ytvattentäkt hotad av ny bergtäkt, samt av skogsskövlingar utan miljöhänsyn. Jag har samlat in information, satt mig in i frågorna, tagit hjälp av experter och sakligt försökt påverka alla som har något att säga till om. Och...? Det händer absolut ingenting!
Jag hade faktiskt trott att vår vattentäkt var viktig för kommunen och att man som tillsyns-myndighet skulle agera därefter.
Jag inser att det är pengar som styr. Pengar och pengar allena. ”Går det inte ihop ekonomiskt och finns det inga pengar så är det bara så.”. Men: Vad händer då om det går illa med miljön? Med miljön finns det inga nyemissioner. Med miljön finns det ingen som köper upp konkursbon och startar om från början. När miljön inte tål mer är det ju helt kört!
För 50 år sedan skrev Arlo Guthrie "Presidential Rag" och tanken att den fortfarande skulle vara aktuell 50 år senare måste varit näst intill omöjlig...
Mothers still are weeping for their boys that went to war
Fathers still are asking what the whole damn thing is for
People still are hungry and people still are poor
An honest week of work these days don't feed the kids no more
Schools are still like prisons
'Cause we don't learn how to live
Everybody wants to take, nobody wants to give
Yes, you will be remembered, be remembered very well
- Arlo Guthrie
Jag vill inte säga att allt var bättre förr, men en del var faktiskt det. Vi skulle må bra av lite mer tro på att vi faktiskt kan ändra på en del till det bättre...!
Idag är det 44 år sedan Jackson Browne släppte sitt 6:e album. Efter de fem första, alla helt enastående , var det väl en orimlighet att inte bli besviken...
För det blev jag med en chock: Försts låten, "Disco Apocalypse", var en fräsig disco-dänga och när Jackson gick upp i falsett höll jag på att dö på studs.
Det tog mig 35 år att lära mig att acceptera den som den är. Tydligen har jag blivit mer vidsynt med åren för nu älskar jag denna låt...!
Det var mer musik, mer produktion och lite mindre texter. Det kan än idag tyckas lite konstigt att den blivit hans mest sålda skiva.
Efter inledningslåten följer den fina titellåten och ett par rockigare alster. Bra och snitsigt, men lite mindre exceptionellt. "Boulevard" har dock blivit ett givet startnummer på konserter genom åren.
Baksidan inleds med en känslosam hyllningslåt till den då nyligen bortgångne Lowell George, sångare i Little Feat. Först nu kunde man helt känna igen Jackson.
Innan den långa avslutningen med "Hold On Hold Out" kommer den sång som gör denna skiva så makalöst, nästan omänskligt bra: "Call It A Loan" är en av de finaste, vackraste sånger som någonsin skrivits.
Från starten med David Lindleys helt egna gitarrslinga, till ett liknande avslut är detta den perfekta låten, den har helt enkelt ALLT...!
T Bone Burnett är demonproducenten som ibland själv skapar genialt enkel musik av verklig kvalitet. Hans skiva "The Criminal Under My Own Hat" återvänder jag ofta till.
Nu har han släppt en ny samling sånger, lågmälda men starkt berörande. 12 nya sånger som växer för varje lyssning. Visst har han tappat en hel del av styrkan i sin härliga röst. men det funkar riktigt bra ändå.
Anders F Rönnblom har just gett ut volym 4 i sin "Underground"-serie. Medan jag lyssnar in mig, vilket kan ta lite tid, för att finna alla spännande klanger och fyndiga textrader, så dyker den här alldeles underbara sången från 2017 upp igen.
Alla dessa mål att nå Alla dessa mål att fylla Och det måste gå Och det måste gå... - Anders F Rönnblom
Bättre blir det inte. Suggestivt och envist kämpande sig framåt. Peter R Ericson klämmer fram ett solo David Gilmour hade varit stolt över. Det fanns en gång en tid... men har står tiden nästan stilla...! Eftertänksamt. Sökande. Helande.
En låt som i sin starka sprödhet ruskar om för att sedan hjälpa dig att nå lite harmoni.
Historien ligger framför oss. Trots allt. Inget annat än enastående...!
Jag tror att jag hörde FJK spela Christer Jonasson Tolvs "Allt jag ville ha" för första gången på Blidösund sommaren 2014. Två år senare gick de in i studion och spelade in tre låtar och "Allt jag ville ha" var en av dem. Nu, till slut, har denna favorit blivit släppt som "singel" och finns nu på bäde Spotify och YouTube. Äntligen...!
Så här skrev jag på bloggen i januari 2015; Finns det finare ögonblick i livet än när man blir berörd på djupet och känner en odiskutabel gemenskap med livet här och nu...?
För mig inträffar det bland annat när jag får höra en ny låt som griper tag i mig och för mig bort på vingar... När FJK i somras på Blidösund spelade Christer Jonassons "Allt Jag Ville Ha" var ett sådant ögonblick. Det var som om han smygtittat rakt in i min själ och sjöng direkt ur mitt eget arkiv av hårt erövrade erfarenheter.
Stor poesi och stor musik skapas när du förmedlar något som lyssnaren direkt förknippar med sina egna upplevelser. Det som är viktigt i livet tar åter makten över alla måsten och bördor... De har inte en chans när en sån här låt dyker upp...
Det finns de som säger att musik och politik inte hör ihop. Jag håller definitivt inte med...!!
Det finns ytterst få saker som kan beröra människor så som musik. Det skulle väl vara den stora stora kärleken då...
Musik berör alltså och allting som berör kan påverka dig. Medvetet eller omedvetet.
Christy Moore har under större delen av sin karriär sjungit politiska sånger och ingen kan ifrågasätta hans engagemang. För några dagar sedan sjöng han Jim Page's sång "Palestine" i direktsänd irlänsk TV:
Varenda ord, varenda fras kunde jag skriva under på. Så starkt, men så otäckt. Men det berör ju och det är kanske mänsklighetens största kraft att förändringar faktiskt kan ske. Om vi och dom bestämmer sig för det...
Det kanske finns orsaker varför de som har makten gärna förbjuder viss musik...?
Jag råkade hamna på legendariska musik-puben "Half Moon" i Putney våren 2009. Al Lewis och Sarah Howells var med på en Unplugged-kväll med flera unga förmågor. Båda gjorde därefter mycket bra musik, Sarah i sin grupp Paper Aeroplanes och därefter under artistnamnet Bryde. Al Lewis fortsatte som soloartist efter en kortare tid som duo med Sarah. 2012 utsåg jag hans "Lines Upon The Sand" till årets bästa låt. Året efter kom albumet "Battles" som än idag håller mycket hög klass. Därefter blev Al ena halvan av duon Lewis & Leigh.
Alva Leigh flyttade från Mississippi till London 2012 och när hon träffade walesaren Al Lewis så fann hon en musikalisk vän och de började skriva sånger ihop. Under några år så skapade de fantastiska låtar tillsammans innan Alva fick barn och flyttade hem.
Sedan dess har Al koncentrerat sig på att göra musik på walesiska och även han har bildat familj och blivit tre-barns far.
För ett tag sedan började det höras mer från Al igen och han har gett ut en ny skiva, "Fifteen Years", om sin uppväxt. Han förlorade tidigt sin far och han har hela livet levt med saknaden. "Never Be Forgotten" är en stark komposition om detta. Hela skivan är en modig konfrontation med hans egna känslor och det känns väldigt äkta. Jag antar att det här är skivan som han var tvungen att göra för att komma vidare. Det är inte lätttsamt, men starkt berörande.
Ett extra bonus är att Sarah Howells gästkörar på "Sunshine And Sorrow". Det är alltid fint att höra deras stämmor tillsammans.
Jag har gått på filmkurs hos Film i Sörmland och jag har gjort en liten film på 6 minuter.
Det var premiärvisning på Scenkonst Sörmland i onsdags och nu kan du se den här ovanför.
Det är faktiskt en hel del jobb även med att göra en liten kort film. Men det finns ju en del saker som underlättar. Nu vet jag t.ex. vad Ken Burns-effekten är för något. Vanliga bilder blir på så sätt ändå lite rörliga. Filmscenerna blir när du använder denna effekt så mycket mer levande och mindre sterila.
Min film handlar om vilken typ av skog vi ska ha i framtiden. Ska kommande generationer ha tillgång till denna lugnande och berikande plats för att återhämta sig i vår allt mer steressade vardagsmiljö...?
Den avgörande frågan är alltså: Ska vi ha planterade gran-fabriker...? Eller ska vi ha naturligt levande skogar...?
Todd Thibaud har gjort flera riktigt bra skivor utan att få det stora genombrottet. En amerikansk singer/songwriter från Boston som ser ut som Reinfeldt, men där stannar likheterna. Thibaud snickrar ihop snygga låtar med innehåll och han har en inspirerande och sympatisk röst...
"Nine Tree Falls" har alltid varit en sån där favoritlåt, som jag kan spela gång efter gång utan att tröttna...
Under pandemin spelade Thibaud in akustiska versioner av många av sina sånger och via hans hemsida kan du ladda ner hela 40 låtar helt gratis. De finns både som mp3 och wave-filer här: "Songs From the Couch"
Där, på hans hemsida, kan du också lyssna på de flesta av hans utgivna skivor. Rekommenderas...!
För 35 år sen så fanns en engelsk grupp som kallade sig 'Ruby Blue'. Deras andra skiva, "Down From Above', spelade jag flitigt. De hade en sångerska, Rebecca Pidgeon, vars klara röst gav en ton av folkmusik och en annan ton av pop-musik. Jag minns att jag satt och tittade på bilder av Rebecca och tyckte att hon var så otroligt snygg.
Rebecca lämnade snart bandet och flyttade till USA, där hon faktiskt är född 1965 av engelska föräldrar. Hon startade en film-karriär och har medverkat i fler än 20 filmer och minst tio TV-produktioner. Parallellt har hon fortsatt med sin musik och gett ut 11 solo-skivor. De första var ganska folkliga. "The Raven" från 1994 är fortfarande väldigt bra.
Sen samarbetade hon med Larry Klein, som var Joni Mitchells dåvarande man och bassist. Hennes senare utgivning har dock varit mer pop-orienterad och inte riktigt "my bag"...
Men så råkade jag se det här klippet med "Wild Horses"... Hon sjunger ännu bättre nu och för att i höst fylla 59 ser hon fortfarande väldigt bra ut.
Välkommen tillbaka i mitt liv, Rebecca Pidgeon...!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
