Anders F Rönnblom & Bravado Bravado - "Wisdom Of The Ancient Ones"
För några månader sen skrev jag om de två skivor Anders F Rönnblom gjorde 1989-90 under gruppnamnet "Bravado Bravado": Två av de bästa svenska skivorna.
Jag hade således otroligt stora förväntningar när Bravado Bravado nu, 30 år senare, återbildats och spelat in en ny skiva kallad "Wisdom Of The Ancient Ones". Det är tveklöst en av de bästa skivorna detta år och den växer för varje lyssning. Men att den inte riktigt når upp till den första skivan från 1989 är ju inte så konstigt. Det känns nästan lite orättvist att ens försöka jämföra med en så oerhört stark favoritskiva...
Det svänger riktigt ordentligt till en början för att sedan lugna ner sig betydligt utan att tappa intensiteten. Här finns flera fina gitarrsolon och annat läckert spel av Jesper Lindberg, Fabian Månsson, Björn Rothstein och Björn Aggemyr.
Förutom "Månskensbilder" är den envisa "Den Öppna Höjden" min favorit just nu. De innehåller båda mängder av effektiva ordkaskader av Anders F själv. "Heliga Mödrars Mardröm", "Canyon De Chelly" och "Gud Ba Rycker på Axlarna" beskriver samtiden på ett nästan otäckt träffsäkert sätt.
Men här finns knappast en enda ointressant låt och man upptäcker nya finurligheter för varje lyssning...
Christine McVie i Fleetwood Mac har dött, 79 år gammal. Hon tillhörde den gamla stammen i Fleetwood Mac, som först spelade blues och som levde igenom de tuffa åren, då nästan ingen brydde sig om gruppen, innan de flyttade tiill staterna och slog igenom med dunder och brak.
Hennes behagligt mjuka stämma färgade Fleetwood Mac's sound och hon hade en förmåga att skriva enkla kärlekssånger som kändes alldeles självklara. Hennes "Songbird" från "Rumours" är en klassiker och har tolkats av flera andra, som t.ex. Eva Cassidy och Christine Collister. Alla pratar om "Rumours", men för mig är den vita självbetitlade "Fleetwood Mac" från året innan den överlägset bästa sedan flytten till USA. "Warm Ways" är så otroligt vacker och harmonisk, medan den bluesiga "World Turning", som hon skrev med Lindsey Buckingham, är mer ruffig och tungt kantig. Hennes keyboard på Buckinghams "Crystal" är enastående på alla sätt. "Say You Love Me" är en annan höjdare, så härligt medryckande...
Men redan tidigare hade hon visat vilka låtar hon kunde skriva. "Remember Me", första låten på "Penguin" från 1973, är inget annat än briljant, en slags prototyp över den perfekta pop-låten.
Jag såg Fleetwwood Mac i London 1977, men de hade tyvärr en dålig dag på jobbet. Så jag får minnas Christine genom hennes skivor. Och då är det den vita "Fleetwood Mac" från 1975 jag väljer först och främst. Även den första solo-skivan från 1970, "Christine Perfect", som hon hette då, är riktigt bra, jordnära blues. Den sista solo-skivan, "In The Meantime" innehåller en hel del bra låtar, snitsigt framförda.
Jag inser nu att jag helt enkelt måste ta med redan nämnda "Warm Ways":
Min bror hade Christine McVie som en av sina största favoriter. Nu är de borta, båda två...
West of Eden har gett ut en mängd skivor och de håller alla hög klass. Nyutgivna "Next Stop Christmas" är deras andra julskiva, den första "A Celtic Christmas" kom redan 2010. Här finns mestadels nyskrivna sånger, en hel del ballader, men även flera glada up-tempo låtar.
Inledande "We All Shall Sing Together" är som en modern christmas carol med riktigt härligt körarrangemang. Jenny Schaub sjunger som alltid förträffligt och på den avslutande "Next Stop Christmas (Mind The Gap)" visar hon tydligt vilken kapacitet hon har.
Däremellan finns bland annat "The Bells of St. Stephen", där Martin Schaub sjunger riktigt bra till ett suveränt folkrock-stuk, med ett gitarrsolo där elgitarren "väser" till ordentligt.
Julskivor är väl inte riktigt min grej, men den här är bra. Riktigt bra...!
Dan Navarro var en gång ena halvan av Lowen & Navarro, som under 22 års tid gjorde flera suveräna skivor utan att få något större genombrott, vilket måste göra dem till en av de mest underskattade grupperna i musikhistorien. Efter Eric Lowens kamp mot ALS och följande död 2012 tog det lång tid innan Dan Navarro gav ut sin solo-debut "Shed My Skin" 2019.
Årets uppföljare "Horizon Line" tar vid som en naturlig fortsättning. Det är starka låtar med mycket eftertanke, snyggt producerat med flera små läcka solon och känslig sång.
I dessa tider då vi stressas av allt från skyhöga elpriser till en regering som ytterligare vill öka skillnaderna mellan de som har och de som inte har, då kan det vara bra att bli påmind om det allra viktigaste: Skjut inte upp att säga det väsentliga, chansen kan lätt försvinna...
Bruce Cockburn påminner oss i "Life Short Call Now", som tydigen först hette "Life's Short Call Now" och så borde den ju heta om allt ska vara korrekt. Men budskapet går ju fram ändå...
You've no idea how I long
For even one loving caress
For you to step into my heart
Without deception or duress
Life short, call now
- Bruce Cockburn
Bruce börjar bli till åren och det syns... men hörs inte alls när han spelar gitarr...! Det sägs att när en reporter frågade Eddie Van Halen hur det kändes att vara världens bästa gitarrist så fick han svaret: “I don't know, ask Bruce Cockburn”.
Vill du läsa mer om denne kanadensiske gitarrist / sångare / låtskrivare / aktivist, så finns det en förträfflig sajt kallad "The Cockburn Project" . Jag törs nog påstå att där finns allt som är värt att veta...
If you want to hurt me Do it fast...!
- Thea Gilmore
Thea Gilmore har just avslutat en solo-turné och verkar ha gjort bra ifrån sig. Hon har återtagit sitt riktiga namn efter en kort utflykt med artistnamnet "Afterlight". I oktober gav hon ut en ny EP kallad "Was" och det är hög klass rakt igenom.
Hon fortsätter att gräva djupt i sitt eget känsloliv och bearbeta sin separation. "Was" är som ett slags fortsättning på förra årets starka och utlämnande album "Afterlight". Det är nästan otäckt vad hon berör.
I've been lonely...
I got older...
- Thea Gilmore
När hon i tredje låten "Hope and Fury" sjunger dessa rader är det så skört att allt kan brista när som helst. Orden skär genom is och träffar längst in i hjärtat... Självanklagelserna i avslutande "Hey Jealousy" är nästan pinsamt hudnära...
Stor konst skapas ofta av frustration och kriser...
Det är redan första advent och jag ska försöka bjuda på något speciellt varje dag fram till och med julafton. Det blir en hel del nytt som jag ännu inte skrivit om och det blir även en del annat som helt enkelt bara är riktigt bra.
Jag börjar med underbara Thea Gilmore och hennes "Warmest Winter" från hennes utmärkta julskiva "Strange Communion" från 2009, en av få julskivor jag kan höra gång på gång.
Låt oss ta oss igenom den här "kris-vintern" med många kramar och skapa värme den vägen...!
Så har då den andra nya sången med Broken Fences kommit. Det är lågmält, melankoliskt och så vansinnigt vackert. "Gray Room" är skriven av Guy och Christen Russo och det är Guys gitarr och röst som tillsammans med Morgan Erinas harmonier skapar denna stämning.
Men visst är detta aningen svårtillgängligt och om deras nu 10 år gamla debutskiva inte gav det genombrott den borde gett duon, så lär väl knappast dessa två nya sånger heller ge dem det. Men det är vackert och fascinerande och jag sitter storögt och bara lyssnar...
På gruppens bandcamp-sida så kan du ladda hem "Song For You" från deras fantastiska debut-skiva helt gratis:
Även hela debutskivan finns för valfritt belopp och de påpekar att det inte finns något minimum. De skriver: "We selected the "name your price" option because we want anyone and everyone to be able to hear these songs".
Jag kunde inte hålla med mer... Broken Fences första skiva är unikt bra och jag utnämnde den till 2012 års bästa skiva och jag klassade den i oktober 2018 som den tredje bästa skivan under hela 2000-talet. Läs mer här: Årets upptäckt!
Om någon hade frågat mig om vilket band jag helst skulle vilja få se återuppståndna så hade Broken Fences kommit mycket högt upp på en sådan lista. Men, det är snart 9 år sedan Morgan Erina och Guy Russo gav upp försöket att fortsätta spela tillsammans efter det att de avslutat sin personliga relation. De har sedan dess vid ett par tillfällen uppträtt tillsammans i Pittsburgh och spelat någon enstaka sång, men inget mer.
Det kom därför som en stor överraskning när Morgan Erina skrev på Facebook att ett par nya låtar var på gång. Den första, "Bear (Dark Places)" finns nu att lyssna på och kan köpas från deras Bandcamp-sida.
Jag blir så glad att det är svårt att avgöra hur bra denna nya sång egentligen är, men det räcker mer än väl att de gör något tillsammans igen. Om det är en tillfällig återförening eller något annat framgår inte. Men för mig, som saknat deras makalösa stämsång i nio år, är det en stor nyhet...!
På hemvägen så svängde jag in på en återvinningsstation för att lämpa av lite rester från vårt konsumtionssamhälle: Massvis med papperskassar, några tomma kartonger, samt lite sopor av plast och papper. Ur högtalarna vrålade Moving Hearts om samhällets orättvisor och jag sjöng med och drömde mig bort och i min fantasi var det jag som spelade Declan Sinnotts expressiva gitarrsolon.
När jag stannade bilen såg jag att det stod en cykel där, med en papperskasse på pakethållaren och i den fanns ett fåtal tomflaskor och ett par burkar att panta. Troligen dagens skörd för den mörkhyade mannen som genomsökte containrarnas innehåll med hjälp av en lång griptång. Han såg trött ut, men frågade artigt om han kunde ta hand om mina sopor och sortera dem åt mig. Hans ögon var vänliga och lyste upp då jag gav honom en kasse med 5-6 tomflaskor. Jag sa att det inte var något mer att ta vara på bland mina grejor.
Jag lämnade mina sopor och mannen cyklade iväg, Väl tillbaka i bilen och på hemväg igen så kommer tankarna och frågorna. Är det så här vi ska ha det? Ständigt ökande klyftor mellan de ”som har” och de som ”inte har”. Ett samhälle med utstötta och utlämnade ”misslyckade” som letar sopor och tar sig fram bäst de kan och på andra sidan en elit som girigt bara vill ha mer och mer.
Jag envisas att tro att vi skulle kunna dela åtminstone något mer rättvist. Jag tror inte vi behöver mer och mer pengar och prylar för att bli lyckligare. Det är dessa klyftor vi har röstat fram att vi vill ha mer av, dessa klyftor som ska förstärkas... Girighet, ha-begär och uppdelning i vi och dom. Ett Sverige jag inte känner igen mig i. Ett Sverige där jag känner mig mer och mer främmande. Jag kanske tillhör nästa grupp som ska rensas ut och inte längre anses som önskvärda?
Mannen med den varma blicken och den glädje han visade över att få några tomflaskor värmer mitt sinne. Någon annanstans festar vår nya överklass och de skulle aldrig förstå mig. De vill bara ha mer och mer och tycker de har rätt till det.
Murray McLauchlan skrev "Burned Out Car" för 26 år sen, men det kunde lika väl ha varit idag. Vem skulle byta med den stackar'n som hittar sin mat i sopsäckarna och kryper till sängs i en utbränd bil...?
I wish that I could get relief
I wish that I could fix my teeth
I wish that I could wash my clothes
I wish I had some place to go
I live in a car that doesn't go nowhere
It's one short step to a shopping cart
In a twilight world that has no heart
I watch the sun go down from a burned out car
- Murray McLauchlan
”In a twilight world that has no heart” – Den meningen säger allt...
Är det så att vi saknar hjärta? Utan inlevelseförmåga och empati så bleknar medmänskligheten. Då blir vi alla snart ganska ensamma och utlämnade...
Lisa Miskovsky har en absolut underbar stämma och är en otroligt positiv person som utstrålar energigivande närvaro i stunden. Visst har en del av hennes skivor varit lite väl tillrättalagda och aningen överproducerade, men i de bästa stunder är hon helt fantastisk och hennes ärlighet går inte att ifrågasätta.
Jag har alltid önskat att hon skulle sjunga på svenska och spela in något mer "avskalat". Nu har båda önskningarna infriats på en gång:
Den kända mello-sången "Best To Come" har fått en ny svensk text av Annika Norlin och den berör som Annika oftast gör. Den lågmälda inspelningen är precis rätt. Och så kan man höra Lisas norrländska klang lite med...
Form och färg-verkstaden, Eskilstuna - Utställning Spindlar av Margit Karlsson, samt Collage av Pia Monica Karlsson
Jag minns hur jag reagerade på låten "In The Gallery" på Dire Straits starka debutskiva. Hur den begåvade skulptören ignorerades, medan han som "took an empty canvas and stuck it on the wall" fick vara med på utställningarna. Hur konst-eliten samlades och bestämde vem som skulle få genombrott och berömmelse. Jag vet att jag då tänkte att jag nog inte begrep mig på "modern konst"...
Jag gillar fortfarande "In The Gallery" och Mark Knopflers spretiga gitarrspel. Men jag tänker ju lite annorlunda och mer vidsynt idag... Konst, och all annan kultur med för den delen, handlar främst om att uttrycka sig och då är nya uttryckssätt och nya infallsvinklar alltid välkomna.
Två fräscha sätt att uttrycka sig har visats på Form och färgverkstaden i Eskilstuna den senaste veckan och kan ses till och med i morgon. Margit Karlsson visar sina fantasirika spindlar, i alla möjliga skepnader och gjorda av alla tänkbara material. Jag, som inte har någon alls rädsla för spindlar, tycker Margits skapelser är både söta och vackra, både overkliga och verkliga, men alltid lika fascinerande och påhittiga. Även barn kan ha en rik behållning av att se och även att ta i dessa spindlar. Kanske de till och med kan bota någons spindelskräck...?
Margits dotter, Pia Monica Karlsson, ställer ut collage, där hon först målat färger och mönster på papper och sedan klippt dem i remsor och olika former, för att därefter klistra fast dom i nya formationer av bland annat fantasiblommor, men även mer abstrakta motiv.
Resultatet är mycket fascinerande och jag hittar hela tiden nya detaljer jag inte sett förut. Det är ganska små nyanser i färgsättningen och det stimulerar mitt intresse. Det finns en spräng-kraft i hur motiven växer, men ändå uppfattar jag att en lugn harmoni vilar över dem. Det är verkligen så långt bort man kan komma från klatschiga naturbilder. De visar ett helt annat sätt att förmedla det attraktiva i fritt växande växter och är i mina ögon oändligt mer fascinerande och avsevärt vackrare och behagligare att beskåda.
Två tydliga exempel på hur spännande och intressant det kan bli när man söker sig fram med nya uttryckssätt.
Counting Crows - Filadelfia Convention Center, Stockholm 2022-10-29
Hela bandet med tekniker fastnade i hissen när de var på väg ut på scenen... Därför blev de tio minuter sena. Vilken start på en konsert som blev något alldeles enastående...!
Så stod de då till slut ändå på Filadelfias scen, efter två på grund av pandemin inställda försök förra året och i våras. Det sägs att det är minst 14 år sen de spelade i Sverige.
Adam Duritz är givetvis den centrala frontfiguren, men det visar sig att Counting Crows faktiskt är ett "riktigt" band. Fem av de sju medlemmarna har varit med sen starten 1991, eller strax därefter. De andra två har varit med i bandet 20 respektive 17 år. Så det är nog sant när Adam presenterar dem alla som sina vänner. Det märks när musiker verkligen är "där" och tycker om att vara det. De är alla duktiga och expressiva, men också lyhörda och mer delaktiga mer än vad jag trodde att de skulle vara.
Charlie Gillingham spelar klaviaturer och kliver fram och spelar drivande dragspel på en helt underbar "Omaha". David Immerglück varierar mellan gitarr, lap steel och mandolin. David Bryson river av några fina gitarrsolon även han. Dan Vickrey spelar ännu en gitarr och ibland lite keyboards. Rytmsektionen med Millard Powers på bas och Jim Bogios på trummor är tighta och deras styrka märks tydligt och ger musiken en riktigt stadig kraft.
Adam Duritz själv har en röst som nästan är makabert stark. Trots volymen under kvällen så hör man vartenda ord tydligt. Hans frasering är helt enorm, han bänder och vrider på rösten, ibland likt Van Morrison och ibland som Peter Gabriel. Visst ligger hans röst högt i mixningen, men jag tror ändå det är styrkan i rösten som är främsta orsaken till att den framträder så tydligt. Ljudet är för övrigt delikat och jag förstår varför Filadelfia Convention Center fått så fina lovord som konsertlokal.
Adam Duritz visar sig även vara riktigt pratsam och sympatisk i mellansnacket och inte alls den egocentriska typ man lätt kunnat föreställa sig.
Vi får höra flera av låtarna från debuten och mästerverket "August and Everyrthing After" och hela den senaste EP:n "Butter Miracle". Därtill flera andra sånger som på scenen blev betydligt bättre än originalversionerna på skiva. "Colorblind" är gripande intensiv trots att den lågmält kommer direkt efter "Mr. Jones" och på slutet rullar man ut ett extra piano och Adam sätter sig och startar en majestätisk "A Long December".
Vi fick även höra "Start Again", en avskalad cover av Teenage Fan Clubs låt, och det blir en av kvällens finaste inslag.
Tyvärr uteblev mina favoriter "Perfect Blue Buildings" och "Anna Begins", men det är lätt att bortse från en sådan här kväll, där publiken flera gånger fick sjunga hela textrader och gjorde det galant.
Vi får till slut reda på att en ny skiva släpps om några veckor och att de lovar att snart komma tillbaka.
Kort och gott: En av de bästa konserter jag varit på...!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
