onsdag 13 november 2019

Ännu en ny singel med Jackson Browne

Mose Allison är en legend i blueskretsar och har haft stor påverkan på otaliga rockgrupper.
I slutet på månaden släpps en hyllningsskiva till Allison, "If You're Going To The City", där artister som Jackson Browne, Loudon Wainwright III, Bonnie Raitt, Richard Thompson och många fler gör sina tolkningar av Allisons låtar. Jackson Browne gör en inspirerad version av
"If You Live", en låt som jag alltid älskat att höra i Paul Butterfields tolkning.

Här är Jacksons version av "If You Live", som just getts ut på singel:



Här kan du läsa mer om hela projektet:
If You're Going To The City (A Tribute to Mose Allison)


tisdag 12 november 2019

Neil Young 74 år idag

Neil Young & Crazy Horse - "Colorado" 2019



Det fanns en tid då allt Neil Young rörde vid sprudlade av energi och närvaro, vare sig det var elektriskt stök eller finstämda akustiska sånger, så självklara i sin enkelhet.

När man gick hem med en skivpåse i handen, innehållande en ny Neil Young-LP, då kändes det som julafton. Man hade alltid stora förväntningar och en övertygelse att det alltid var bra, hur form och humör än påverkade. Det fanns en tid när nästan allt Neil skapade på något sätt alltid träffade mitt i hjärtat.

Det var länge sedan en nyinspelad Neil Young-utgåva var en sådan stor händelse. Idag minns jag inte ens alla halvbra skivor som getts ut och en del blir spelade tämligen få gånger.

Det är ändå så att Neil Young behållit sin husprofet-status och det kan nog förklaras av att flera skivor med äldre material till slut har släppts. Dessutom är hans konserter fortfarande explosivt bra och med en spännande nerv.

När Neil nu åter fört samman gamla Crazy Horse-gubbarna Billy Talbot på bas och Ralph Molina bakom trummorna, och därtill fått Nils Lofgren att återvända med sin gitarr efter massvis av år, så tänds förhoppningarna igen... "Colorado" är hans bästa skiva på ett tag, men jag vet inte riktigt hur bra efter bara två genomlyssningar.

Här finns några riktigt bra låtar, som "Think of Me" och "I Do", där magin kan skönjas tydligt. Elektriska "Rainbow of Colors" har en sån där envis melodi, som Neil en gång spottade ur sig i mängder. Men det finns också långa partier av t.ex. "She Showed Me Love" som är urbota tråkiga och alltför långa. Något saknas ofta trots att Neil fortfarande är en vettig person med bra ambitioner och sunda åsikter. Men "DET" finns inte alltid där längre.



Avslutande "I Do" är nog det bästa Neil skapat på årtionden och får mig att tänka på det gamla mästerverket "Will To Love". Magiskt och innerligt.

Neil fyller idag 74 år och trots ovanstående invändningar kan jag aldrig ge upp tron på att han kan få till det helt igen... "Colorado" är så pass bra att jag nu tror det ännu mer...

Stort GRATTIS Neil...! Du är fortfarande en av de allra största och jag beundrar dig oerhört. Fortfarande. Trots allt.


måndag 11 november 2019

När du inte kan sitta still...

I fredags hamnade jag i en liten bilkö vid en järnvägsövergång... Jag hade på morgonen laddat bilstereon med Grateful Deads självbetitlade album från 1971, ofta kallat "Skull & Roses" efter bilden på fodralet. En skiva som med sin fart och sitt uttrycksfulla drag är en absolut favorit. Jerry Garcia lirar gitarr så det stänker och Bob Weir's kompgitarr har aldrig låtit mer effektiv.

Vid järnvägsstoppet hade jag hunnit halvvägs in i "Not Fade Away/Going Down The Road Feeling Bad" och då är det helt omöjligt att sitta still. Och det gjorde jag tydligen inte heller...!

På kvällen säger nämligen min granne:
-Jag har sett dig tidigare idag. Vad du diggade i bilen! Vilken Inlevelse! Så himla roligt att se...!

Det visade sig att hon satt i bilen på den korsande vägen och senare skulle svänga ut när väl bommarna gått upp. Som på första parkett...!

Jag bjuder gärna på att jag diggar i full skala... Och igår lekte hon och de två barnen, när de på nytt väntade på tåget i bilen, att de diggade precis som jag...

Ärligt talat: Finns det någon som kan sitta still när gitarrerna skenar iväg cirka 6.30 in i den här låten...? Tror inte det...!



Ibland vet du inte att du har åskådare...... Hi hi...


onsdag 6 november 2019

Musikklasser med verklig klass

Stålforsskolans Musikklasser 7k, 8k och 9k - Konserthallen, Eskilstuna 2019-11-06

Jag har nu i snart 20 år fotat Stålforsskolans musikklasser när de tre gånger om året har sina konserter. Nu är jag inne på det sista året och frågan är om inte kvällens konsert "Bland Hjältar och Stjärnor" var en av de allra bästa...


Systrarna Hanna och Aga Mikulska stod för kvällens allra finaste stund. De framförde Billie Eilish "Lovely/Six Feet Under" på piano och fiol/sång. Absolut världsklass...!

De var också inblandade i bland annat Elton John's "Circle of Life" från Lejonkungen:


Det var stundtals stora kontraster: Gruppen "Fruktstund" gjorde en rykande version av Ebba Gröns/Blå Tågets "Staten och Kapitalet":


Men det fanns fler riktigt starka framträdanden: Jazzgruppen "Kazzjazz" gjorde en imponerande version av Herbie Hancock's "Chameleon" med starkt spel på saxofon. Olika klassorkestrar övertygade i instrumentala versioner av bl. a. "Bohemian Rhapsody" och "The Pink Panther":


Kör och dans-tolkningar av "We're All In This together och "Wake Me Up" avslutade de två olika delarna av kvällens framträdande.

I musikklasserna finns det helt klart rikligt med talang...!


söndag 3 november 2019

Olidligt spännande - och härligt...!


Efter 14 års väntan och så mycket oflyt att det näst intill är obegripligt, så är då åter mitt kära Djurgårdens IF svenska mästare i fotboll. Vi (Jag är sedan flera år medlem, så jag får säga så) är helt enkelt bäst...!!

Den sista avgörande matchen var näst intill olidlig att ta sig igenom, men efteråt var glädjen helt obeskrivlig. Vi tog upp ett två-måls-underläge mot IFK Norrköping, ett mycket bra lag som hade vunnit 8 raka hemma-matcher. Vi gjorde det med en mycket stark laginsats och vi kom till slut upp i hela 66 poäng. Bara tre lag har tidigare nått den poängskörden...

Här kommer alla målen under säsongen:



Mackan Danielson och Tommi Vaiho är kanske de två största hjältarna som båda gjort en helt fantastisk säsong, långt över förväntan. Men framför allt har DIF imponerat som lag. Trots flera skador på nyckelspelare, trots uteblivna straffar och trots en stor portion oflyt så har DIF spelat ihop fler poäng än någon annan klubb. Och då blir man mästare...!

Och då blir jag glad...! Eller kanske snarare lycklig...!

Mer att läsa:
Här guldmålas Djurgårdens hjälte Marcus Danielson

Tommi Vaiho - Osannolik hjälte i en osannolik guldkandidat

Bosse Anderssons tårar efter SM-guldet


fredag 1 november 2019

Förtjusande djupt med Catherine MacLellan

Catherine MacLellan - "Coyote" 2019

Catherine MacLellan har en röst som passerar alla tänkbara hinder och den tar dig med på en fascinerande upptäcktsfärd. Den är len och mjuk, men har ändå en ärlig ton som kan få ditt hjärta att brista. Hennes fem första skivor var resor bland reflektioner och ett sökande efter sina rötter för att få perspektiv på tillvaron. Fem skivor jag ofta återvänder till.


Därefter tog hon några år att kärleksfullt ta sig an sin pappas musik. Han hette Gene MacLellan och några av hans allra mest kända sånger är "Put Your Hand In the Hand", "The Call" och "Snowbird". Arbetet med dessa sånger blev ett samlingsalbum med flera olika artister, ett eget album med hennes egna tolkningar och även en dokumentärfilm, "The Song and the Sorrow". Jag tror det var viktigt för Catherine att visa sitt arv och få folk att återupptäcka sin älskade pappas sånger och på så sätt försöka förstå både hans depressioner, som ledde till självmord, och sin egen kamp med sina egna depressioner.

När nu Catherine återvänder till sitt eget skapande och skriver ny musik, då kan man tydligt skönja en mer harmonisk och erfaren person, som vuxit genom
de prövningar hon tagit sig igenom och erövrat ett slags spröd styrka att bygga sin grundtrygghet på.

Allt detta trots flera stora förändringar i hennes liv, ännu en separation och därtill en flytt, även om hon fortfarande bor kvar på PEI (Prince Edward Island) vid Kanadas östra kust.

Nya skivan "Coyote" har ett fascinerande omslag med en målning av Heather Millar, en ljus vintrig väg leder bort, svänger troligen av mot vänster, men man ser mest ett okänt mörker bredvid vägen och flera orosmoln på himlen, men ändå så finns där ett hoppfullt ljus och en tillförsikt som värmer. Ungefär så är också musiken på skivan.



Titellåten "Coyote" vandrar drömskt bland stark längtan till något som aldrig kan bli, "Roll With The Wind" tar oss med när avskedet måste ske. "The Road is Divided" reflekterar över hur allt blev som det blev och hur kärlek ändå finns kvar, "Out of Time" dröjer sig kvar och melankolin breder ut sig och musiken släpar sig talande fram.



"Breath of A Wind" visar en skör och sökande känsla där Catherine sjunger så att hjärtat nästan stannar. Vackert och dramatiskt utan att bli det minsta självömkande. Hade platsat på hennes mästerverk "The Raven's Sun" från 2014.

"The Tempest" lånar melodi från en gammal folklåt och det blir lite folkmusikaktigt med fiolen i centrum. "Emmet's Song" och "Night Crossing" fortsätter i folkmusikalisk tradition.

"Sweet By and By" skulle kunna varit från Catherines debutskiva med sin lågmält bluesiga stil, och "Out of Nowhere" skulle passat på andra skivan "Church Bell Blues". "Come Back In" är lika suggestiv som låtarna på hennes tredje skiva "Water In The Ground".

"All The Way In" och "Waiting On My Love" låter mer som soundet var på "Silhouette", hennes fjärde, mest arrangerade skiva.



Avslutande "Too Many Hearts" är så vacker att det nästan kryper i benen, rastlösheten är som personifierad i Catherines trygga röst och den skrovliga elgitarren.

En skiva att älska, en röst som det är omöjligt att avvisa, musik att finna helhet och tröst hos, som en hjärtlig kram från en nära vän.


måndag 28 oktober 2019

Fler möten och precis vad jag tror på

Det blev flera nya möten över helgen och jag ser tillbaka på något av det jag skrivit om möten:


Nya möten, berörd på djupet och så inser man ännu tydligare vad som är viktigt här i livet... (12 februari 2018)

Ju mer jag filosoferar runt alla dagar som gått, så kommer insikten att det handlar mest om möten: Möten, Möten, Möten... Mängder som är givande för stunden, men inte sätter några djupare spår. Ännu fler man inte ens registrerar. Och så några få där man kunde dragits med var som helst mot allt sunt förnuft... Blickar som är med dig för evigt, känslan av att "vara här och nu och inget annat spelar någon egentlig roll", ögonblick man kommer att förnimma så länge man får vara med... (1 juni 2012)

Möten är fundamentalt viktigt för att sätta igång något man tror på.... Möten bygger broar
och skapar gemenskap. När människor blir berörda öppnas dörrar och nya vägar blir synliga.
Allt handlar om möten!
(27 september 2015)

Fredin Comp, en tämligen okänd variant av Trettioåriga Kriget, får dekorera mina tankar om möten med sin sång "Andra Dagar":



Tillbaka i vardagen och måndagen är studiedag och då får vi lyssna på John Steinberg prata om ledarskap och möten i skolan. Så träffsäkert och talande. Han tydliggör så övertygande vad jag brukar säga: Om det inte finns ett möte, då finns inga förutsättningar för att nå fram och fånga uppmärksamheten:

"Skola är för mig ett lärande möte mellan elev och lärare, där vi ser varann och ger varsam ledsagan. Kan vi inte möta varje individ och ingjuta tilltro till dennes egen förmåga, då spelar det ingen roll vad vi gör... Hur många nationella prov vi genomför, vilka vackra mål vi skriver i dessa utvecklingsplaner, vilken tid vi lägger ner på rättvis bedömning, hur väl vi planerar våra lektioner... Det är de som blivit sedda och fått lyckas som utvecklar empati för andra. Det är de som inte uttrycker sig nedlåtande om andra som avviker. Det är de som kommer att möta andra på samma sätt som de själva blivit bemötta." (5 juni 2013)

Steinberg pratar om tydligt ledarskap, kroppsspråket, berättandets möjligheter, betydelsen av förväntningar, behovet av att bli bekräftad och han uttrycker att "det är korkat att tro att alla ska kunna nå samma mål". Jag skulle lätt kunna skriva under på det mesta han säger. Äntligen någon som fattar vad det handlar om...! Äntligen...!

Många skolpolitiker och annan ansvarig personal borde lyssna mycket noga på John Steinberg! Allt handlar om möten...!


lördag 26 oktober 2019

The Cuckoo's Nest och sånger om S-E-X...



"The Cuckoo's Nest" från 1972 med gruppen Morris On, en super-grupp i folkrockens värld innan begreppet "super-grupp" knappt ens var påkommet: Barry Dransfield på sång och fiol, Richard Thompson på elgitarr, Ashley Hutchings på bas, Dave Mattacks på trummor och John Kirkpatrick med olika slags dragspel.

Some like a girl who is pretty in the face
and some like a girl who is slender in the waist
But give me a girl who will wriggle and will twist
At the bottom of the belly lies the cuckoo's nest
- trad


Det finns många låtar som handlar om sex, en del väl gömda, andra mer eller mindre tydliga... I dessa tider då prydheten ofta tar obegripliga dimensioner och minsta lilla antydning direkt sorteras bort... Däremot kan du framföra vilka grova vålds- eller krigsskildringar som helst utan att censureras... Tala om att sila myggor och svälja kameler!

Inspirerad av denna urgamla låt satte jag ihop en ny Spotify-lista med låtar som jag uppfattar att de på något sätt handlar om sex i någon form. 27 låtar med ett fint innehåll som gör mig varm och ödmjuk. Håll till godo:



Är det verkligen så att detta kan väcka anstöt...? Jag fattar ingenting...!


onsdag 23 oktober 2019

Jim and Sam - Saturday Night

Jim och Sam spenderade större delen av 2017 med att ge en konsert varje dag under ett helt år. De spelade och sjöng på flera små ställen i Sverige, hemma i USA, samt lite här och där i Europa. Under den tiden dog en nära vän till dem och de skrev "Saturday Night" om honom. Den har nu släppts som en ny singel, i två olika versioner.

Sam skrev nyligen så här på sin Facebook-sida:
"We wrote it for one of our best friends, Harris, who passed away from an overdose. He was the funniest guy in every room, one of the best comedians on the planet, an under-appreciated passionate drummer, and the friend we have to thank for introducing the two of us. The song is about the worry we had when his addiction began, and the guilt we were feeling when he passed away. It's about the polarizing mix of high and low memories that came flooding in when he was gone (that's why we're releasing both a LOW and HIGH version of the song). It’s about the Saturday Nights we all spent together, but mostly the nights that our friend spent alone and how we wish we could’ve been there".



Was there something I should’ve said or could’ve done?
Tied you down to my bed made love ‘til you went numb?
Oh what I wouldn’t give to take your pain away
And make you stay
- Jim Hanft / Sam Yonack


Jag föredrar den lågmälda versionen, snyggt arrangerad, sjungen med den kraft och spänning som Jim och Sams röster så effektivt framkallar tillsammans. Därtill en fascinerade video som förstärker känslorna i låten. En riktigt stark singel...!


lördag 19 oktober 2019

Ödmjuka översättningar av Leonard Cohen

Mats Klingström och Hasse Larsson - Musikvalvet Baggen, Gamla Stan, Stockholm 2019-10-18


Man kan känna historiens vingslag när man sitter i Baggens källare med anor från 1340-talet och lyssnar på Mats Klingström och Hasse Larsson och deras Leonard Cohen-tolkningar. Jag har svårt att tänka mig något bättre lämpat för den här miljön. Det finns en mystik, nästan sakral, stämning i rummet och Mats trygga stämma berättar i både ord och ton om Leonard Cohens skildringar av livets upp och nedgångar. Det ger faktiskt energi och perspektiv i de oroliga tider vi lever i. En varm liten oas uppstår liksom, en stund av helhet där inget stör eller oroar.

Hasse Larssons uttrycksfulla spel på kontrabasen ger både delikat utsmyckning och en stadig grund där det finns utrymme för Mats fina gitarr-finurligheter att skina. Helheten känns konstigt nog både luftig och tät.

Mats Klingströms översättningar av Cohens mästerverk behåller den dynamik och den sprödhet som finns i originalen. De känns för mig mycket varmare och mer nära än de tolkningar Mikael Wiehe gjorde några år senare. Det år inte lätt att översätta Leonard Cohen, eller Dylan heller för den delen.

Det fanns otaliga höjdpunkter under kvällen, men kanske ändå det finaste ögonblicket blev när publiken sjöng med i "Brustet Hallelujah" och några tjejer lade på några höga stämmor. Wow...!
"Berömd Blå Regnrock" är ju alltid också något alldeles speciellt. Här är Sandras video från igår:



Mitt ibland alla Cohen-låtar får vi även höra en underbar översättning av Bob Dylans "Senor", en av mästarens allra vassaste skapelser. Mats och Hasse gör den full rättvisa. En av Mats egna låtar, "Jag ångrar ingenting", avslutar första delen av kvällen.

Vi får även till slut höra Tom Waits "Det sista löv som trädet bär" och det blev en fin avslutning på en mycket varm och ödmjuk kväll.


onsdag 16 oktober 2019

Is it real...?

Egentligen är det bara två saker jag bryr mig om när det gäller musik, ja, när det gäller kultur och upplevelser över huvud taget:

1) Finns det känsla..?

2) Är det ärligt, eller åtminstone trovärdigt...?

Bert Jansch sammanfattar det enkelt: Is it real?



Det är det viktigaste...!


söndag 13 oktober 2019

En riktig ordresenär

Ola Magnell med Jonatan Stenson - Biografbarens Källare, Eskilstuna 2019-10-12

Jag lever, men har tappat perspektivet...
- Ola Magnell

Detta citat av Ola Magnell hade jag på väggen
på 80-talet. Ola var då en viktig ledsagare som förklarade den värld jag så enträget försökte förstå för att finna min egen väg.

Jag såg honom senast i Linköping för 34 år sen på ett litet ställe som kallades för "Big Bang".
En fin konsert på ett mysigt ställe och med Ola
i riktig högform.

Ett par år tidigare hade jag sett honom med ett riktigt rockigt band i Stockholm. Bland det mest rockigt intensiva jag sett, faktiskt. Då hade han precis gett ut "Gaia", ett av hans bästa album.

Magnell är nu 73 år gammal och jag visste inte riktigt vad jag skulle ha för förväntningar. Visst har åren gått, men Magnell visade sig vara i god form och gav en drygt 2 timmars föreställning av hög kvalitet. Efter ett par låtars uppvärmning lydde hans fingrar honom och alla de gamla sångerna lät riktigt fräscha. Sången skorrade lite då och då, men det uppvägdes av den stora pondusen i rösten. Bredvid sig hade han Jonatan Stenson, som briljerade med sitt lyhörda spel på akustisk gitarr, lap-steel och piano.



Än finns det tid för en sång innan solen går ner
Jag ville nånting med min dag men jag minns inte mer
Ibland är det svårast att själv bli sin närmaste vän
Det verkar som jag är på väg in i dimman igen
- Ola Magnell


Det är verkligen en stor samling sånger som Ola Magnell har skrivit. Titta här på hans
hemsida så fattar du direkt: Ola Magnell - Sånger

Vi fick höra mängder av starka låtar från olika tidsepoker. Hans uppgörelse av allt möjligt i "Små, Små Ord Av kärlek" satt som en kniv i smör. Mot slutet blev det också lite allsång då vi fick vara med och sjunga refrängen på "Kliff". En annan höjdpunkt var förstås "Tomma tunnor" och dessa rader har väl aldrig varit mer aktuella än idag:



Förmyndare försmår oss
Om och om igen
"Ve det folk som inte
Tuktar sina styresmän"
Dom är störst men inte flest
Men kom ihåg att
Tomma tunnor skramlar mest
- Ola Magnell


tisdag 8 oktober 2019

Phil Beer Band - hel konsert


Phil Beer lirar gitarr och fiol i Show of Hands, en ovanligt bred och ganska framgångsrik duo med folkliga influenser. Han har varit medlem i Albion Band, mellan 1984 och 1991, och även i gruppen Alianza, som förutom Steve Knightley (parhästen i Show of Hands) även innehöll tre chilenska musiker. Han hade ett tag även en trio, Ridgeriders, med Ashley Hutchings och Chris While. Han har också spelat med Johnny Coppin (f.d. Decameron), Paul Downes och med den suveräna sångerskan Deb Sandland. Några utmärkta solo-skivor har han också hunnit med. Därtill har han gjort gästspel hos självaste Rolling Stones, på deras album "Steel Wheels".

Han har länge uttryckt sin stora fascination för Jackson Brownes musik och för David Lindleys mästerliga spel. Läs mer här: David Lindley fyller 75.

Jag skulle nog vilja påstå att Phil Beer på många sätt är "Englands David Lindley". Oerhört lyhörd och tekniskt briljant, utan att göra avkall på känsla och närvaro.

Vid sidan om allt detta har han även haft flera olika konstellationer av sitt eget Phil Beer Band, ett folkrock-band där han får utlopp för sin något rockigare sida och följaktligen spelar han där mest elgitarr. Stabil och svängig folkrock, med ett stänk av The Band och Little Feat, skulle man kunna kalla det. En officiell skiva plus några utgivna i mindre skala har han och bandet också hunnit med.

På årets Shrewsbury-festival lirade han med sitt Phil Beer Band så det stod härliga till...
Här kan du lyssna och se hela konserten:



Här är låt-listan:
1. Perfectly Good Guitar (John Hiatt)
2. I Cannot Keep From Crying (Bert Jansch / Blind Willie Johnson)
3. For My Next Trick I'll Need A Volunteer (Warren Zevon)
4. ’Drinking Song’ (?)
5. Instrumental
6. Willin’ (Lowell George)
7. Adieu Sweet Nancy (trad)
8. Band members Introduction
9. Don’t Know Where To Go (’Blues set’)
10. I Heard That Lonesome Whistle Blow (Hank Williams)
11. Next Best Western (Richard Shindell)
12. The Devil’s Right Hand (Steve Earle)
13. Border Song
14. Before The Deluge (Jackson Browne) >
15. > Instrumental


Phil Beer – electric guitar, vocals, fiddle (track 15)
Emily Slade - acoustic guitar, vocals
Gareth Turner - accordion
Olivia Dunn – fiddle
Greg McDonald – bass
Steve Crickett - drums

Phil Beer Band är tveklöst ett av de absolut bästa folk-rock-banden just nu. Missa inte...!


fredag 4 oktober 2019

Winnerbäcks senaste reflektioner

Lars Winnerbäck - "Eldtuppen" 2019



Det är mörka moln på himlen, det är hårda ord i luften
Men vi ska aldrig vika oss för sånt
En del måste fly från alla namn de får
Alla etiketter, alla glåpord
Men inte du, aldrig du, du bär din egen orkan
Du kan blåsa bort allt hat i hela stan
- Lars Winnerbäck


Lars Winnerbäck är inte som alla andra. Han är nu en av Sveriges mest erkända och omtyckta artister. Bara det inger ju hopp om att angelägen musik faktiskt kan nå de breda massorna. Ändå känns det som det bara blivit så. Winnerbäck har bara råkat öppnat upp och visat oss sina egna personliga reflektioner. Nya skivan är som ett långt brev från en nära vän man inte hört något från på flera år.

Hans nya sånger är delvis från en ny horisont: Lyckligt gift, med ny dotter, och han verkar ovanligt harmonisk i sin utstrålning. Men de påträngande tankarna och slutsatserna skär ju igenom allt. Det är äkta och det är ärligt och då når man oftast fram...


Inledande "Tror jag hittar hem" anger tonen och 10 starka sånger följer, ganska olika på många sätt, men de känns ändå som en helhet.

"Det skulle aldrig hända oss" kan nog de flesta känna igen sig i: Att oväntat åter vara vid ännu ett uppbrott. Så svårfångat, men genialt skildrat. En av skivans låtar som kan bli en blivande favorit på konserterna.



Vintern faller över oss, det är en istid häromkring
Ingenting är gratis, ingenting
Ett hugg i hjärtat vid tanken på att bryta upp och starta om
Ja, jag har hört att det händer andra, men vi har aldrig varit som dom
- Lars Winnerbäck


Avslutande "Hymn" är kanske skivans allra starkaste ögonblick. Kontrasterna mellan allt och inget, mellan att tro sig förstå och inget alls begripa. Ord som fascinerar och de mystiska gitarrerna som glider fram så vackert i bakgrunden.



Lars Winnerbäck har definitivt gjort mer "direkta" melodier förut, men här finns en helhet och en jämn stryka, som håller mycket långt det med. En sån där samling låtar som får folk att lyssna på annorlunda musik, med större och djupare innehåll än vad de brukar. Det är en stor konst bara det...


onsdag 2 oktober 2019

Josienne Clarke tuffar till sig...



Josienne Clarke gav för snart 10 år sen ut sin första skiva "One Light Is Gone", där hennes fascinerande sång och speciella intonation (kan vara nån typ av dialekt?) imponerade stort.
En skiva som i sin enkelhet hade fler dimensioner om man lyssnade mer noga. Lågmält och vackert, sensuellt och mystiskt...

Efter flera skivor med den duktige gitarristen Ben Walker har hon nu flyttat ut till den skotska landsbygden, avslutat samarbetet med Walker och bildat ett nytt band "Pica Pica" med folk-sångerskan Samantha Whates. Hon har även turnerat med Richard Thompson och fått priset "BBC Radio 2 Folk Award", samt skrivit ett riktigt skivkontrakt med Rough Trade. Snart släpper hon sitt andra solo-album "In All Weather"...

Lite tuffare, men med samma melankoliska stämning. Det hörs att hon lyssnat mycket på Sandy Denny, men här finns också en stor portion Suzanne Vega och även en egen klang och något svårdefinierat som får mig att nyfiket lyssna...



Plötsligt verkar allt rulla Josiennes väg efter många års kamp att försöka leva på sin musik...