FJK - Club FJK (Gustav Vasas församlingslokal), Stockholm, 2023-03-25
Den nu årliga FJK-spelningen på 'Club FJK' blev en lyckad och utsåld föreställning. Med ett nytt sånghäfte, innehållande 40 låtar med texter och noter, bilder samt berättelser, i bagaget så klev de evigt unga grabbarna i FJK upp på scenen och levererade, precis som man förväntar sig.
Det är som vanligt en balans mellan djupa reflekterande sånger och några skämtsamma alster. Det är gungande spel och fina solon av framförallt Mats Klingström på sin gitarr. Det är avspänt snack mellan låtarna med giftiga infall och många skratt. Man trivs helt enkelt i deras sällskap och det verkar vara ömsesidigt.
En ny version av Christer Jonasson Tolvs "Allt jag ville ha" med ett härligt solo av Mats var en av kvällens överraskningar. Anders Forsslunds fina "Tunnel av doft" var ett annat bejublat nummer. Mats Klingströms ganska nya sång "Se dig inte om" kan nog bli en framtida publikfavorit. likt "Ett Litet Steg", "Enkelt Ursprung", "Jordgubbar och Smultron", "En gång i livet" och "I rörelse" redan är.
På slutet överraskades vi av att de åter plockat upp "Pengar" från första skivan, samt även "Jag undrar vem du sover hos i natt" från "Ballader". Det tackar vi för...! "Liljor" tillhör väl inte heller vanligheterna, men den kändes riktigt fräsch och inspirerad igår.
Vi som var där vet ju hur bra FJK är när de kliver upp på en scen. Alla andra vet ju inte vad de missar...!
Det tog lite tid för Jackson Browne att hitta orden efter David Lindleys bortgång, fullt förståeligt när någon haft en så stark påverkan på dig och din musik. När hyllningen väl kom blev många av oss så väldigt berörda av Jacksons ordval. Här är några delar av Jacksons text:
I want to join in the resounding chorus of appreciation for his gifts, but nothing I write seems quite good enough. Words have never been enough to describe what David Lindley brought to a song.
---
No one ever played like him. He didn’t play the same thing each time. He was always exploring, always hearing something new. Always in the moment.
---
My own world is shattered by David’s passing. He was my friend and my teacher. It was with great pleasure and certainty that I revisited our special connection over the years. I guess I thought that he would always be around. ---
I've been struggling to write something and post it for the past two weeks. It was hard to begin, and it’s hard to conclude, I guess, because I don’t want to let him go. David was kind to everyone, and so funny. Incapable of uttering a dishonest word, or playing a dishonest note. There will be tribute concerts, and a documentary about him, for sure. There will be ways for us to continue to celebrate his life. And we all know there will never be another David Lindley.
Det fanns otroligt många sidor hos David Lindley. Även om hans skivor med El Rayo-X oftast var up-tempo och fulla av spelglädje, så blev det även ibland både djupt och känslosamt. Ett sådant exempel är "Never Knew Her" från albumet "Very Greasy", förtjänstfullt producerat av Lindleys kusin Linda Ronstadt.
David Lindley var inget annat än ett levande under av toner, resonans, känsla, fingerfärdighet och en respektlös ivrighet att utforska det okända, med en känsla som berörde varenda nerv i hela kroppen...
Därtill var han alltid vänlig och hade en humor som han frikostigt bjöd på. En unik musiker och en unik person.
Karin Kardia med band - Biografbarens källare, Eskilstuna, 2023-03-18
Det blev en riktigt fin kväll med Karin Kardia och hennes band på Biografbaren i går kväll. Det var både konsert och premiärvisning av videon till "Best I Can Be", den låt jag vid årsskiftet utnämnde till förra årets bästa.
Karins musik är så mycket mer än bara verser och refränger. Varje sång innehåller så många nyanser och olika "instick" att jag vill utropa jubelrop och känner att det här gillar jag verkligen. Jag blir berörd av att allt känns så genomarbetat och ändå så lyser äktheten och en närvarande sprödhet igenom.
Vi fick höra flera nya sånger och det är hög klass rakt igenom och hennes band bidrar med fint och varierat spel. Gitarristen Jimmy Roman spelar delikata slingor och gör sina solon mycket lyhört. Adam Nätt på bas och Irmantas Bockus bakom trummorna ger musiken en stadig och medryckande grund. Andreas Mellqvist sjunger stämmor och spelar fiol och diverse slagverk. Det hela är så mycket mer än en tjej med en kompgrupp...
Vi fick också uppleva ett exotiskt inslag med Fiorella Garibaldi och Daniel Suurna i en slags ljudmeditation. De spelade på ovanliga flöjter och klangskålar som skapade en mystisk och rofylld stämning.
Mitt i allt detta sitter jag och tänker på när Jon Landau en gång i tiden skrev att han sett rockens framtid efter en konsert med Bruce Springsteen. Jag tänkte att alla vi som var där, i källaren på Biografbaren, vi såg någoting som skulle kumna bli något alldeles extra i svenskt musikliv. Jag vet att det är extremt svårt att "slå igenom" i Sverige, men jag önskar att Karin Kardia ska kunna leva på sitt musikskapande i framtiden. Det förtjänar hon verkligen...!
Jag hoppas att hon snart lägger ut några videos från gårdagen på sin youtube-kanal.
Väl hemkommen efter en otroligt fin konsertkväll med Karin Kardia och hennes band, där även hennes nya video premiärvisades, så tänker jag på hur jag ska förmedla en så härlig kväll...
Jag känner mig berörd och många superlativer och olika infallsvinklar dyker upp i huvudet, men när jag ska börja skriva så ser jag att Jackson Browne nu har skrivit om David Lindley. Jag läser och blir förstummad av en så fin och hjärtlig hyllning. Jag blir berörd på ytterligare ett sätt och har nu så mycket känslor som drar åt alla möjliga håll, så jag får knappt fram ett ord...
Så jag får återkomma om den fina kvällen med Karin och hennes band. Likaså med någon slags reflektion över det jag nyss läst om David Lindley.
Under tiden får ni lyssna och titta på "Best I Can Be", en underbar sång och en riktigt fin video. Proffsig, intressant, samt även så talande, precis som jag vet att Karin vill att vi ska uppfatta hennes musik. Det är bra, ruskigt bra... Och det berör...!
Quilty med Andy Irvine - Eskilstuna Teater 2023-03-15
Irländsk folkmusik ska ju allra helst avnjutas på en pub någonstans på Irland, men det fungerar även mycket bra på en mysig teater som i går kväll.
Andy Irvine var med och startade den legendariska gruppen Planxty tillsammans med Christy Moore, Dónal Lunny och Liam O'Flynn. Även Paul Brady var med ett tag senare. Planxty är för mig den traditionella irländska musikens flaggskepp, och en klass bättre än t.ex. The Dubliners. Lunny och Moore fortsatte senare, tillsammans med bl.a Declan Sinnott, Eoghan O'Neill och Davy Spillane, i Moving Hearts, min absoluta favoritgrupp från Irland, men då rörde det sig mer om elektrifierad folkrock, ofta med starkt politiska texter.
Andy Irvine har även spelat i grupper som Sweeney's Men (med bl.a. Terry Woods som därefter var med och bildade Steeleye Span), Patrick Street (med bl.a. Kevin Burke och Arty McGlynn), samt den internationella gruppen Mozaic, vars första upplaga även innehöll Declan Masterson, Dónal Lunny, Lissa Ladefoged, Hans Theessink och Márta Sebestyén. Efter Planxtys uppbrott gjorde Andy en duo-skiva med Paul Brady och den betraktas än idag som en riktig klassiker och 40 år senare gjorde de en jubileums-turné som avslutades förra året.
Andy Irvine är alltså en väldigt etablerad och aktad musiker på Irland och han har hunnnit bli 80 år. Visst märks det lite grann, men han har fortfarande kvar sin fina ljusa berättar-röst och spelar bouzouki och mandola med den äran. Han har även skrivit flera av kvällens låtar, men de kunde lika väl vara traditionella berättelser. Ibland kan de förefalla något lika varann, men det gör inget då de klingar så fint och stämningsfullt. Allra bäst blir det i den traditionella "The Blacksmith". Andy mår bra av att ha Quilty vid sin sida och de spelar så samspelt som om de gjort det länge och väl...
Det var ganska länge sen jag såg Quilty och de har nu spelat tillsammans i 30 år. Länge bestod de enbart av Gideon Andersson och Dag Westling. Den senare stod då mer i rampljuset med sin härliga röst. Basisten Staffan Lindfors och Esbjörn Hazelius på fiol har anslutit utmed resans gång och när alla sjunger a cappella blir det kvällens allra finaste ögonblick. Även publiken fick vara med och sjunga mot slutet. I övrigt är det mest snabba melodier och mängder av toner som jagar varandra. Det är lätt att trivas i sällskap med så eminenta musiker och sångare. Publiken i den välfyllda teatern verkade också riktigt nöjda.
PS: När jag sitter och skriver detta kommer jag på att Staffan Lindfors har jag sett kompa den irländska sångerskan Heidi Talbot och han har även gjort en suverän egen skiva kallad "Lindfors Akustiska". Har du inte hört den är den verkligen värd att kolla upp...!
Det dyker hela tiden upp fler hyllningar till David Lindley.
Otis Gibbs spelade in detta på kvällen då han fick höra nyheten om att David Lindley gått bort. Han pratar bland annat om inspelningen ovan av "Quarter of A Man" på "Reaggae On The River" 2004 och höjer den till skyarna.
Några fler hyllningar:
If I had to pick one guitarist it’d be this guy David Lindley. His tone, his touch, his note choices. He was the master. So sad to see he died. A true maestro. Never flashy. The epitome of taste and class. Putting feel and tone at the absolute center of his playing. Listen to his work on Jackson Browne albums, particularly Late For The Sky. His solos and accompaniment on guitar, slide guitar, lap steel and violin are really extraordinary. - James Maddock
David Lindley ........en av dom stora och fina mästarna.....spelade vad som helst hur bra som helst, (titta gärna på minglewood blues på tuben).....han har nu gått över till andra sidan och världen blir ett fattigare ställe.
- Peter R Ericson
How could so much music and light live in just one person??!! I'm feeling so sad to see David Lindley go... I first got to know David from opening shows for him in various places around the country... He could make anyone laugh - and he could REALLY make me laugh...
- Pieta Brown
Hör här vad Henry Kaiser har att säga om sin spelkompis:
När Kaiser och Lindley 1991 åkte till Madagaskar för att spela in "A World Out of Time" hörde de hur det berättades om gitarristen som bodde ute på en ö, och som spelade "som en gud". Man lät hämta denna man, D´Gary, och det visade sig att han inte ens ägde en gitarr utan brukade låna en från sin granne.
När Lindley och Kaiser sen hörde honom spela höll de på att tappa hakan, de hade aldrig anat hur bra han faktiskt var... De gav honom en gitarr och han fick spela in en skiva. Den har följts av fler och D´Gary är aktiv än idag. Lyssna här:
Här är en inspelning från en festival med afrikansk musik i Nederländerna 2019: Titta hur hans fingrar dansar fram över gitarren:
Det finns säkerligen många vidunderliga musiker som är helt oupptäckta. D´Gary hade tur. Det måste man nog ha...
Idag bjuder jag på en helt underbar konsert från 1987 med Jackson Browne och David Lindley, inspelad i Santa Cruz och via radiosändning har den hamnat på bootleg och sprids nu på nätet. En av mina absoluta favorit-konserter och jag hade gärna varit där. Här finns så mycket känsla, närvaro och humor att jag smälter helt.
Här finns så många av mina favoritsånger och flera mindre kända låtar, samt några ovanliga därtill. Ry Cooders / John Hiatts "Across The Borderline" är helt bedårande bra.
Låtlistan ser ut så här:
1. Take It Easy (tonas in)
2. Our Lady Of The Well
3. Across The Borderline
4. Linda Paloma
5. For Everyman
6. Cocaine
7. Tiki Torches At Twilight
8. Pretty Girl Rules The World
9. Call It A Loan
10. Quarter Of A Man
11. How Long
12. For A Dancer
13. Crow On The Cradle
14. Instrumental
15. The Times You’ve Come (med Bonnie Raitt)
16. Sit Down Servant
17. Before The Deluge
Njut och förundras av hur magiskt samspel mellan två vänner kan vara.
PS: Vilken härlig bild, proppfylld av spontan glädje...!
David Lindley var i en klass för sig när det gäller att få alla möjliga stränginstrument att låta så bra och intresssant som det över huvud taget går. Hur många gånger har jag inte spolat bakåt på slutet (cirka 4.28) av "How Long" för att ännu en gång höra hans makalösa spel, så genialt, så känsligt, så berörande...
Kanske David Lindleys styrka och expressivitet kan förklaras med ett enda ord: Närvaro! Jag har hört det beskrivas att när han talade med någon så fanns inget annat för honom, han såg dig i ögonen och var där till hundra procent. Jag träffade honom en gång, i Malmö 1997, mitt i natten, efter konserten på KB, och han var verkligen pratsam och ytterst levande. Han lyssnade och pratade intresserat, samt till och med spelade lite teater när han ville tydliggöra vad han menade. Han borde ju varit trött efter en fantastisk konsert, följd av en sen måltid, men han och Jackson Browne ägnade full uppmärksamhet åt oss två frusna individer som stått där och väntat mer än en timme på dem.
På samma sätt har Phil Beer beskrivit närvaron i Lindleys spel på "For A Dancer": "He's completely inside the song. And it's so beautiful! The song is the important thing. If ever there was an example: That is it! This guy is right there...! He totally understands the song and what he's playing just fits, beautifully fits..." - Phil Beer
Jackson Browne har beskrivit att det var först när han började spela med David Lindley som hans sånger började låta som han ville att de skulle, att David tillförde något alldeles extra. Davids sätt att få sin lap-steel att ljuda kan till exempel höras på "These Days", en av de första inspelningar de gjorde tillsammans:
David Lindley lämnade Jackson Brownes band 1980 efter det att Jackson sagt åt honom att han förtjämnade att själv stå i centrum och borde få uppskattning av betydligt fler. Om detta har Jackson senare eftertänksamt sagt: “There are times when I thought it was the craziest and stupidest thing I’ve ever done".
Lindley bildade "El Rayo-X" och spelade mer dansant och rockigare musik med en enorm mängd spelglädje, här exemplifierat av "Talk Tio The Lawyer":
Här är några hyllande kommentarer de senaste dagarna, av gitarrister och andra kollegor:
One of the most talented musicians there has ever been. David could play pretty much any instrument you put in front of him with incredible versatility and expression".
- Graham Nash
David Lindley was a true stylist and a unique voice on whatever instrument he picked up. His lap steel playing in particular was a big influence on me. I’ve always put David on a short list of major influences on my slide playing- especially on the melodic side. Often times when I’m approaching a song or solo in a major key Lindley’s influence will appear automatically. His style was so vocalesque and his sense of melody was a deep well. David leaves behind a beautiful trove of music for music lovers to enjoy for centuries to come. - Warren Haynes
Affectionately known as Mr. Dave, he was mine and many others’ all-time favourite. There was no one to touch him on slide guitar, though he was ready willing and able to play anything with strings on, whether it be mandolin, bouzouki, Irish fiddle, Turkish oud - you name it.
- Andy Powell, Wishbone Ash
He was a truly a beautiful musician who brought songs to life. RIP David. The world has lost one of the greats.
- Jimmy Barnes
Rest in Peace to one of the greatest ever to ever play music. David Lindley changed the game for all of us.
- Joe Bonamassa
We were knocked out by how much thought and care he put into playing for us.
- Steve Skaith, Latin Quarter
Wonderful unique musician and a great friend. Very sad to hear of his passing.
- Richard Thompson
The loss of David Lindley is a huge one. Without his influence my music would sound completely different. I was genuinely obsessed with his playing from the first time I heard it. The man was a giant.
- Jason Isbell
I’m so very sad. David Lindley has left us. What a singular, irreplaceable talent he was.
- Shawn Colvin
David Lindley is my all-time favorite guitarist.
- Jimmy Page
Under många år har David Lindley även utforskat världsmusik och breddat intresset för den med olika pionjärinsatser, som här på Madagaskar:
David Lindley återvände då och då till Jackson Brownes skivor på några låtar och 2010 var han åter med på en hel turné. Innan dess gjorde han och Jackson en duo-turné 1997, vilket senare blev en dubbel-CD kallad "Love Is Strange". Från den avslutar jag med en helt ofantlig version av "Late For The Sky". Lyssna på Lindleys solo efter tre minuter. Eller på hans spel på slutet. Du lär inte få höra något bättre hur du än letar. David Lindley spelade alltid lite olika, varje spelning var alltid unik.
David Lindley hade förmågan att utforska känslan i varje sång, varje stämning, rent av varje ton. Att lyssna på David Lindley är som att plötsligt komma ut ur en glänta och finna milsvida oceaner av trädgårdar, halvt vildvuxna, men så mystiskt spännande.
Jag har besök av mitt ett-åriga barnbarn och jag känner livets glädje i att veta att jag en dag förhoppningsvis lever vidare, i någon form, genom honom. Kollar snabbt nyheterna innan det är dags att lägga sig och nås då av det gräsligt sorgliga beskedet att min absoluta favoritmusiker David Lindley har gått bort. Det känns tomt och även om jag visste att han var dålig, så finner jag inga ord...
Letar bland det jag skrivit tidigare och det får fylla den tomhet jag nu känner:
Mister Dave var inget annat än ett levande under av toner, resonans, känsla, fingerfärdighet och en respektlös ivrighet att utforska det okända, med en känsla som berörde varenda nerv i hela kroppen...
Här spelar Lindley "For A Dancer" med Jackson Browne för många år sedan:
I don't know what happens when people die
Can't seem to grasp it as hard as I try
It's like a song I can hear playing right in my ear
That I can't sing, I can't help listening
And I can't help feeling stupid standing 'round
Crying as they ease you down
'Cause I know that you'd rather we were dancing
- Jackson Browne
Jag är övertygad om att David Lindley skulle vilja att vi fortsatte att dansa...
Nu har två fantastiska musiker som levandegjort Jackson Brownes musik lämnat oss på en vecka...
Överallt kan man läsa om vilken ordentlig kris vi befinner oss i. Inte blir det lättare med höga elpriser, tal om ny kärnkraft, extrem inflation och höjda priser på allt. Det är väl lika bra att passa på, tänker de kanske. Människor blir mer och mer inåtvända och misstänksamheten och hatet breder ut sig. Vår regering irrar omkring och tycks inte ha ett enda rätt... Inte för att jag är förvånad, men ändå...
De som har makten verkar ju inte fatta någoting alls, men så länge deras profitälskande ger ökade inkomster till de redan besatta, så är de glada och nöjda. Därtill håller de på att utrota skogen i Sverige, den skog som i mycket varit orsak till vårt välstånd. Men nu håller de på att hänsynslöst förvandla skogarna till ogenomträngliga virkesplantager, där Granbarkborren funnit sitt eget paradis. Det hela får mig att tänka på den vimsige, tanklöse personen som ivrigt sågar av den gren han just lutat stegen mot.
Jag kommer på mig själv att bli tveksam om allt står rätt till när egoismen prisas och de flesta bara tänker på sig själva. Klart är att så länge samhället fortsätter att öka skillnaderna mellan folk och folk, så kommeer allt bara bli värre och värre. Saker och ting hör faktiskt ihop.
Tanken att "allt var mycket bättre förr" dyker upp. Så var det ju inte, det vet jag ju. Men visst finns det en hel del som faktiskt var det. Många av dagens problem har vi själva varit med och ställt till med.
Jag lyssnar på Strawbs fina "Ah Me, Ah My" i underbar gammal kostym, inklusive den hurtiga fraseringen och den snärtiga, accelererande slutklämmen.
Strawbs, ja... De kommer att spela sin sista konsert i Cropredy i augusti, på Fairport-festivalen. Dave Cousins har hälso-problem och alla i bandet börjar uppnå en avsevärd ålder. Att de i liten skala hållit på så länge är beundransvärt. En gång hade de några stora hits med "Part Of The Union" och "Lay Down" och var förstasidesstoft.
För några år sen så var jag med på deras mail-lista. En gång frågade man om någon i publiken skulle norr ut efter konserten och om Dave Coiusins kunde få lift...
Nåja, i kvällstidningarna står det väl idag säkert något om stjärnor som tror de är gudomliga och beter sig som snorungar. Kanske någon har tappat byxorna eller åkt fast för något idiotiskt. Än sen...? Vi behöver kändisar som står på marken, mitt ibland oss och inte placerar sig själva på en piedestal.
Kanske det inte är så dumt ändå att lifta med någon i publiken...!
Jeff Young har under 30 års tid förgyllt Jackson Brownes musik på både skiva och på konserter. Hans lyhörda spel på olika keyboards och hans härliga stämsång har blivit en säker grundsten i Jacksons musik. Efter en tids kamp med cancer gav hans kropp upp igår, endast 61 år gammal. Han lämmnar ett stort tomrum efter sig.
Hör hur han här ovan lägger på en liten slutkläm på "Rosie" vid inspelningen av "Storytellers" 1996. Vilken känsla...!
Jag träffade denna ödmjuke och trevliga man innan konserten på Waterfront 2015. Jag minns inte vad vi pratade om, men väl att han kändes så närvarande och äkta.
Jeff Young har spelat med många fler: Bonnie Raitt, Donald Fagen, Bruce Springsteen, Sting, Robert Palmer, Randy Crawford, Bo Didley och Vonda Shepard, där han var med i bandet som spelade på Ally McBeal-serien på TV.
Han hade även en egen karriär och släppte några egna skivor, den senaste "Where The Ocean Meets The Sky" kom förra året:
Nu förstår jag varför Jason Crosby (inte släkt med David) slussats in i Jacksons band. Det blir dock nästan omöjligt att ersätta Jeff.
Musikcafé, ABF, Eskilstuna, 2023-02-21 - ”Bosse talar med Alar”
Jag är aningen dubbel inför alla dessa TV-program med intervjuer, dessa talk-shows som verkar ha som huvudsakligt mål att antingen samtalsledaren eller den som blir intervjuad ska få visa att den är så rolig eller så häftig, och det nästan blir någon slags tävling om vem som kan säga ”det mest fyndiga”.
Därför är det oerhört befriande när man låter alla tala till punkt och utveckla sina tankar utan att bli avbrutna, ifrågasatta eller översköljda av ytterligare frågor.
ABF har tillsammans med Bosse Lundkvist nu börjat en liten intervju-serie med café i det gamla fina bankhuset. Bosse börjar och slutar det timslånga programmet med att spela ett par av sina sånger, noggrant utvalda just för detta tillfälle. Till sin hjälp har han som vanligt den lyhörde gitarristen Janne Elvi, som dekorerar sångerna med fyndiga gitarrslingor och rogivande effekter som uppmuntrar oss att lyssna ordentligt. Snyggt, utan att stjäla all uppmärksamhet.
Sedan följde Bosses intervju med Alar Kuutmann, lokal v-politiker med ett stort kulturintresse och med erfarenhet från bland annat flyktingmottagande och som själv hållit i intervjuer.
Det blir en fin och innehållsrik intervju där det finns utrymme att låta det som sägs sjunka in och egna tankar kan få rum. Det uppstår snart en varm känsla i lokalen och jag inser så mycket mer en sån här intervju tillför.
När Alar berättar om en arbetsplatsolycka han såg för länge sen, där man först kollade hur det gick med innehållet i lådorna som rasade, innan man brydde sig om den människa som var mitt i raset, då är det känsligt tyst i rummet. Ett sådant samtal ger oss så mycket mer än att bara bli underhållna. Det öppnar dörrar och vidgar vyerna…
Två ytterligare intervju-caféer följer de närmaste månaderna.
Under pandemin var det ju helt omöjligt för artister och arrangörer att få anordna konserter och nästan alla inkomster föll bort. Många försökte hitta andra vägar att framföra musik och kanske få in lite pengar ändå. En del artister, som The Kennedys, Dan Navarro och Dougie MacLean, överöste oss med streamade konserter och jag hittar ännu så mycket värt att lyssna på där ute på nätet. Här är en smått fantastisk timme med Luka Bloom:
Jag upptäckte denna expressiva irländare när han 1990 gav ut sin debutskiva "Riverside", en otroligt stark skiva. Det visadse sig senare att han under sitt riktiga namn Barry Moore (Han är lillebror till självaste Christy Moore) redan hade gett ut tre skivor mellan 1978 och 1982, samt även en under pseudonymen Luka Bloom, men den drogs snabbt tillbaka av någon anledning.
Idag har han en katalog på mer än 25 utgivna album som Luka Bloom, därav ett fåtal liveskivor och samlingar. Alla håller alla en mycket hög standard och de utgör verkligen en unik låtskatt. Förra årets utgåva var ett trippel-album med nyinspelningar av 50 sånger i solo-versioner.
Luka är en suverän gitarrist, sångare och låtskrivare som på något underligt sätt nästan alltid lyckas vrida sina sånger till att visa en positiv infallsvinkel. Bara det är en bragd...!
Idag fyller Eric Andersen, ännu en av mina husprofeter, 80 år. Det var Eric som redan 1966 skrev "Thirsty Boots" och han har varit en följeslagare under alla år som gått sen dess.
Hans känslor, varsamt porträtterade i hans utlämnande sånger, har ofta stämt så väl med de känslor jag själv har fightats med...
De flesta skriver bara ett fåtal låtar av sådan kaliber som Eric Andersen har skapat mängder av: "Moonchild River Song", "I Shall Go Unbounded", "Blue River", "Violets of Dawn", "Salt On Your Skin", "Time Run Like A Freight Train", "Picture In My Heart", "What Will You Do With My Heart", "It Starts With A Lie", "Rain Falls Down In Amsterdam", "Belgian Bar", "Is It Really Love At All", "Six Senses Of Darkness", "Wind And Sand", "You Can't Relive The Past", "Come Runnin' Like A Friend", "No Man's Land", "Lie With Me", "Jonah" och "Close The Door Lightly When You Go"... Jag skulle kunna hålla på hur länge som helst...
Det räcker att Eric Andersen tar ton med sin djupa röst för att den melankoliska stämningen ska infinna sig, men det finns också en kraft i Erics musik som alltid känns lika äkta. Som t.ex. här i "Irish lace", en låt som Basse Wickman först spelade in, men som senare hamnade på "Ghosts Upon The Road", en av Erics allra vassaste skivor.
It's a wonder to me now
Why anybody ever tries
Like a silence that keeps screamin all the time
It's a wonder that we haven't lost our minds
- Eric Andersen
Men Eric är en romantisk person och tror trots allt på kärleken:
Love came to me like a stranger
Creating the warmth of a brand new friend
Time has no limitations
Love will meet again
- Eric Andersen
Grattis på 80-årsdagen Eric, och tack för all musik du förgyllt mina dagar och nätter med...!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
