Jag har just nu Allison Moorer i bilen och jag imponeras av kraften och skörheten i hennes sång. Och hur hon nästan obemärkt kan glida mellan dessa skillnader.
För ett tag sedan såg jag spelmannen Aly Bain och han imponerade stort med sitt "virtuosiska" spel, men även för den närvaro och känsla han bygger in i spelandet.
Hittade för ett tag sedan den gamla 'Carricfergus" i en underbar version. Allison sjunger så man berörs ända in och Aly spelar så obeskrivligt fint.
Känsla. Närvaro. Kunnande. Och att kunna sammanföra alla dessa på en gång. Det är väl det musik handlar om ändå...?
Det kunde jag inte se komma... men det är dags att ge ett stort tack till Annie Lööf och Jan Björklund. De röstade mot Kristersson som statsminister och stod för sitt ord. Alltid något...!
Moderaterna har sedan SD dykt upp på banan ansetts mer och mer rumsrena och det retar mig till vansinne... Och nu ville den där Ulf säkerligen fortsätta ge bort vår gemensamma egendom till underpris och se till att ett litet fåtal blir rikare på den stora massans bekostnad.
Och det kan väl aldrig vara fel att förse sig själv med en lägenhet som är helt ouppnåbar för de flesta...? Allt under täckmantlar av "frihet", "ansvar" och nu även "lika för alla"... Jag får sura uppstötningar...
Dags att plocka fram en av de bästa politiska sånger som gjorts: "Sea Never Dry"... Den säger allt!!
Ett speciellt GRATTIS till Neil Young på 73 års-dagen. Han går samtidigt ut hårt i 'Rolling Stone' och kritiserar Donald Trump och hävdar: "That’s What Climate Change Looks Like".
Neil Young skriver så här: “California is vulnerable – not because of poor forest management as DT (our so-called president) would have us think. As a matter of fact this is not a forest fire that rages on as I write this. We are vulnerable because of Climate Change; the extreme weather events and our extended drought is part of it.”
Neils eget hem nära Malibu har blivit offer för Los Angeles-bränderna, vilka Trump alltså skyller på "dålig skogs-planering". Så urbota dumt och så vidrigt farligt att en man med så mycket makt förnekar varje form av miljöproblem och därtill själv skapar ännu fler...
I never knew a man
who could tell so many lies
He had a different story
for every set of eyes.
How can he remember
who he's talkin' to?
'Cause I know it ain't me,
and I hope it isn't you
- Neil Young
Ovanstående rader från "Ambulance Blues" gavs ut 1974 på mästerverket "On The Beach", men de förblir en absolut favorit för mig. Vilken känsla och vilken mänsklig omtanke i dessa rader...!!
Det sägs att de 1974 var riktade mot Richard Nixon, men jag tycker att de passar utmärkt även mot Trump, 44 år senare.
Det är höst. Överallt. Grått. Fuktigt. Det är faktiskt ganska trist. Trött ser jag mig omkring. Grått. Oreda. Ofärdiga projekt. Tillkortakommanden. Och inte ens en regering att klaga på. Inget ansvar och inga visioner.
Det vore lätt att tappa lust och tro. Men jag har faktiskt lärt mig hantera det lite annorlunda. Även gråa dagar är dagar. Dagar som vi väljer att fylla med något. Denna söndag fyller jag med lite reflektioner...
Hundra år sedan första världskriget slutade. Jag är övertygad om att det för hundra år sedan tänktes "Aldrig mer". Jag är säker på att man då trodde att mänskligheten hade lärt sig något...
Ibland när jag känner den värme, kärlek och gemenskap, och allt som vi delar, tror jag att vi ska kunna bygga en bättre framtid. Samtidigt växer hat, rädsla och misstänksamhet, och vi kommer allt längre från det faktum att vi delar en enda jord, och att vi måste göra något radikalt innan det är för sent...
Motherland, cradle me
Close my eyes
Lullaby me to sleep
Keep me safe
Lie with me
Stay beside me
Don't go, don't you go
- Natalie Merchant
Mitt land. Vårt land. Det kan i höstrusket vara svårt att se klart, men desto viktigare att inte ge efter för de krafter som vill att vi ska göra just det. Att vi genomskådar de som vill lura oss och inte begriper vad de därmed ställer till med...
Vägen ligger där öppen, men den måste väljas... Utan rädsla. Utan prestige. Utan egoism. Det är inte lätt och kommer bli ännu svårare... Men jag väljer att tro det är möjligt...!
To be a sovereign people
Is not determined by finance
But how we are with each other
How we work and we play
How we sing and we dance
With dignity and backbone
Dignity and backbone
- Luka Bloom
Luka Bloom har alltid fokuserat på det positiva. Ett föredöme att efterlikna...! Tänk om vi svenskar kunde försöka leva upp till budskapet i hans "Dignity and Backbone"...
Girighet har aldrig lyckats riva broar utan har bara byggt nya, större och mer avskräckande.
Vi är nu i en situation när vi kommer att tvingas att agera tillsammans för att rädda miljön och vi kommer inte undan att vi måste värdera livskvalitet i andra termer än i pengar och ägande. Tillväxtens ideal måste omvärderas. Är då Ulf Kristersson rätt man att leda den utvecklingen?
Är Jimmy Åkesson den ledaren som kan ta oss dit? Frågorna är så dumma att jag inte ens besvarar dem...
Vi kommer att få höra att det inte går... Faktum är att deras väg definitivt inte funkar, utan leder oss rakt in i en återvändsgränd som vi kanske aldrig kan ta oss ur.
Vi behöver inte mer av det som orsakat problemen... Vi behöver tänka i helt nya banor...!
Vi behöver vara lite mer positiva och se möjligheter...!
Det är "Mellanårsval" i USA på tisdag nästa vecka, den 6 november. Samtliga 435 platser i representanthuset och 35 av de 100 platserna i senaten skall väljas.
33 artister har valt att gå ut och uppmana folk att rösta och bjuder dessutom på en specialinspelad låt att gratis ladda hem eller lyssna på direkt.
Jackson Browne ger oss en nyinspelad fantastisk version av "Far From the Arms of Hunger", med Greg Leisz på vidunderlig pedal steel och Alathea Mills och Chavonne Stewart på lika vidunderlig sång. Nästan som en psalm om en mer human värld och ett bättre bemötande mellan människor:
Taylor Goldsmith i Dawes gör en ny version av "Living in the Future" som jag nog tycker är bättre än originalet på senaste skivan:
Jag fastnar även för en fräsch version av gamla "Deportees" med Cass McCombs and The Chapin Sisters. Andrew Bird bjuder på en dramatisk "Archplago". Vidare låtar med Blake Mills, Sean och Sara Watkins, Tom Chapin, Inara George och åtskilliga nya bekantskaper.
Jim James enkla "Over and Over" sammanfattar väl ganska bra vad det hela handlar om:
Men allra bäst är kanske "Camouflage" med för mig okända gruppen Lo Moon:
Why don't we call this
What we konew it is
Put the Ghost to bed...!
- Lo Moon
Förra året hade jag massvis med svampar på tomten... Så jag tog kameran och fotade och så blev det en affisch. Kanske vore något för skolan... :-)
Delade den på "fejjan" förra året, men inte här på bloggen. Jag gillar den och tänkte att den måste visas här med:
Svampar får mig att tänka på brittiska gruppen Gryphon, som faktiskt har återuppstått de med. En ny skiva, "Reinvention", kommer i november.
Medeltida musik, delvis på medeltida instrument, med en liten klick punk, en liten klick rock... Helt enkelt ett sound som fortfarande låter väldigt fräscht...!
John Holm med band + Spinning Jennies - Royal, Eskilstuna 2018-10-26
John Holm sa det själv: "En kaotisk människa i en kaotisk värld"...
Han kommer in på scenen en minut efter de andra i bandet, frågar om någon har lite tejp till notstället, ser sig omkring och verkar inte ha någon koll på något. Tittar på stolen, går runt och efter ett tag sätter han sig och de kan börja. Han får ibland fråga gitarristen Jesper Wihlborg om nästa låt och om gitarren är stämd... Men jag tror att han har betydligt bättre koll än det förefaller. Jag tror att John Holm är blyg och vill vara udda, vill vara sig själv och att han inte bryr sig det minsta om hur folk uppfattar honom.
Men det finns en spröd ärlighet som gör att det funkar ändå... Han vinner respekt hos den stora publiken (nästan fullsatt) och hans frasering och röst finns där fortfarande. Det är som om han känner varenda ord och verkligen står för dem än idag.
Han säger endast ett fåtal ord på hela kvällen, något "Tack", inte mer. Men musiken och sången finns där och Jesper Wihlborgs gitarr ramar in sångerna i en vacker och expressiv skrud. Melodislingorna sitter känsligt, men det är i det varsamma kompet som Wihlborg lägger in små klurigheter som ger ljudbilden både rymd och lyster. Slagverkaren Alexander Gunnarsson ger lite skjuts till alltihop. Sonen Alex Holm dyker upp ibland och spelar munspel och lite gitarr.
Men det är Jesper Wihlborgs härliga spel som får allt att hänga ihop och John Holm kan koncentrera sig på sina låtar och sina texter.
Så här lät "Tid För Kärlek" i Östersund för några dagar sedan:
Spinning Jennies var förband med sin bluegrass/country-influerade musik. Fräscht och glatt, men det är något som saknas. Det är först i sista numret jag verkligen kan ta till mig deras musik. "Hon bor i Hammarbyhöjden" får mig att skratta av vissa särskilda skäl...
Måste ta med en version av John Holms odödliga "Maria, Många Mil och År Från Här".
Varken bild eller ljud är perfekt, men framträdandet är helt underbart:
Aly Bain, Ale Möller och Bruce Molsky - Biografbarens Källare, Eskilstuna 2018-10-25
Ta tre musikanter, utan begränsningar och låt dem leka sig igenom en kväll...
Aly Bain, Ale Möller och Bruce Molsky är en smått osannolik konstellation. Aly Bain, fiolspelaren med den känsliga vänsterhanden och den hoppande stråken, är född i Skottland, men uppvuxen på Shetlandsöarna. Bruce Molsky är en amerikanare som länge spelat 'old-time music' och som hanterar både fiol och banjo. Ale Möller, den svenska world-musikern som spelar på allt som går och inte går att spela på, är navet som binder samman alltihopa.
Tre supermusiker med en stor repertoar att välja från. Tre musikanter som inte gör sig till utan är naturligt avslappnade och ibland blir fyndigt roliga ändå. Först delen innehåller mest låtar i bländande fart. Det svänger och Aly Bains stråke hoppar som bara han kan få den att göra. Det är inte bara imponerande, det är bra. Den enda invändning en icke-spelman som jag kan ha är att det emellanåt kan bli aningen likartat. Det här är musik som jag kan bli lite uttråkad av på skiva, men på scen är det en helt annan sak.
I början på andra set tar Bruce Molsky fram en gitarr och det visar sig att han även är en bländande gitarrist...! En riktigt fin komposition, där Ale Möller förgyller med någon slags flöjt, fast man kan aldrig veta när det gäller Ale, det kan vara ett avklippt plåtrör eller en del av ett avgasrör...
Sedan följer en av de vackraste instrumentala låtar jag hört, där Aly Bain's känsliga fingrar och stråke smeker fram de vackra tonerna. Sedan kommer fler snabbare alster och även några med sång av framför allt Molsky.
En bländade kväll, full av spelglädje och en ruskigt stor portion virtuositet...!
Jag avslutar med ett 34-årigt klipp med en betydligt yngre Aly Bain:
Att det är tyst ibland behöver inte vara att det inte finns något att säga...
Det kanske är mycket som händer, så man inte hinner skriva...
Eller så behöver man lite tid att bara höra tystnaden, det prasslande ljudet av fotsteg bland höstlöven. Lite ro för att förstå sig själv, för att samla ihop sig, att uppleva det som händer med alla sinnen...
John Gorka visar tydligt vad tystnaden kan vara viktig och full av innehåll...! Mycket innehåll !!
FJK på "Blidan": Det har blivit några gånger nu, har tappat räkningen...
Men i torsdags kväll var det något ovanligt: 5 nya låtar...!! De samlades nyligen och skrev och hade så trevligt att låtarna bara forsade fram...
1. "Vägen Hem" - En typisk FJK-låt med fint gitarrspel, bra stämsång och fina harmonier.
2. "Vänd dig inte om" - Man skulle kunna säga exakt samma sak här med. En riktigt bra låt!
3. "Pannkakor" - Christers melodi till Göran Samuelssons text. Som gjord för Anders att sjunga!
4. "Fågeln flyger" - Vass text och härlig refräng.
5. "Färgblind" - Lite snabbare låt med drag...
Fast, det kan hända att jag blandat ihop dom...
I övrigt inte mycket som jag inte sagt tidigare: En liten fristad i livet: Massvis med fina sånger, humor, spontanitet, spelglädje, filosofiska texter, ja, helt enkelt jädra bra...!
Det händer att jag blir lite orolig när jag ska lyssna på en ny skiva med någon, vars förra skiva var ett stort utropstecken. Rolf Carlssons "Själ och Blod" från 2015 innehöll sådana fullträffar som "Aldrig vi mot dom" och titellåten "Själ och Blod", en träffsäker beskrivning av läget i vårt land. Vidare även personliga betraktelser som "All kärlek du kan få" och den fint ömsinta "Blå balkong högst upp".
Skulle Rolf verkligen klara av att följa upp en så stark skiva? Svaret är nog "Ja", åtminstone nästan...
Nya "Härifrån till Kalifornien" är kanske lite mer privat till innehållet, men inledningen med "Kalla det lycka ändå", "Gör som du vill", samt titellåten om dotterns flytt till staterna är mycket fina iakttagelser till snitsiga melodier. "Hon ropar hej" med lite reggae-stuk gör mig glad och på slutet följer "Friheten", en vacker och eftertänksam sång om livet i stort och smått.
Man kan ju undra vad Rolf Carlsson ska behöva göra för att få den uppmärksamhet han förtjänar...
Spännande musikaliska byggen, fulla av oväntade infall, berättande texter som tar med dig på äventyr, Taylor Goldsmiths expressiva gitarrspel, brorsan Griffin Goldsmiths aviga trumspel, brödernas helt oemotståndliga harmonier, kraften och energin i kompet, ja, allt...!
Varenda ton, varenda inandning är så självklar, så definitivt träffsäkert spetsad, att det inte finns mer att tillägga.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
