Dom Som Aldrig Ger Upp - En Hyllning till Magnus Lindberg 2022
Jag har varit nyfiken på hyllningsskivan till Magnus Lindberg ända sen jag fick veta att den hade spelats in, alltså i nästan tre år. Det blev ju en del strul och först efter en insamling för att säkra utgivningen blev det klart att den verkligen skulle ges ut. Bra jobbat av bl.a. Peter Holmstedt på "Hemifrån" och projektets eldsjäl Basse Wickman.
Trots en mycket diger lista av medverkande artister var jag lite orolig att Magnus egna versioner skulle överglänsa de nya tolkningarna så kraftigt att det inte skulle göra sångerna full rättvisa. Till viss del är det väl i och för sig så att Magnus egna inspelningar är de bästa, men här finns ju en sådan låtskatt att det faktiskt är omöjligt att inte ryckas med...
Basse Wickman gör en härlig version av den elektriska "Från en mörk mörk himmel" och en fin akustisk inspelning av "I en hand". Dessa visar tydligt vilken känsla Basse forfarande har när inspirationen rinner till. Sophie Zelmani verifierar med "Då tänker jag lite på dej" vilken under-skattad sångerska hon är. Lars Winnerbäck tolkar både "Månsken Peggy" och "Röda Läppar" så kraftfullt att det märks att han verkligen gillar låtarna. "Röda Läppar" finns ju tidigare utgiven på hans live-skiva "Live för dig" från 2001.
De akustiska tolkningarna är i klar majoritet och de är nästan uteslutande riktigt engagerade. Louise Hoffsten gör "Jag har aldrig varit i Memphis" så jag ryser och kanske är det samlingens absoluta höjdpunkt. Mauro Scocco och Toni Holgersson bidrar med lågmälda inspelningar av "Ljusterö" och "Ser Du". Eric Palmqwist överraskar med en fin version av "I aska" och det nya stjärnskottet Cecilia Thorngren glänser tillsammans med bl.a. Carla Jonsson och Jesper Lindberg i "När sekunderna försvinner".
Av de rockigare, snabbare och tyngre låtarna har jag redan nämnt Lars Winnerbäck och Basse Wickman. Även Lindbom, Bark och Niklassons tolkning av "Hårda År" imponerar med sin tyngd. Anna Stadling och Idde Schultz återförenas i "Då känns det lite lugnare" och då är det, precis som de sjunger, svårt att sitta still.
Jag är däremot inte så förtjust i vad Plura, Dan Hylander och Anne-Lie Rydé bjuder på, men det är väl mer att jag aldrig riktigt uppskattat deras sätt att sjunga. Det finns säkert de som tycker annorlunda...
Magnus Lindberg var en gyllene särart i svenskt musikliv med sina kantiga sånger och sin hesa röst. Tack vare denna hyllningsskiva finns det nu åter en förhoppning att fler ska upptäcka och uppskatta Magnus fantastiska musikskapande.
Jag är ingen expert på vokalgrupper och kan tröttna på körmusik när den låter för perfekt och när den saknar något som sticker ut. Men jag älskar till exempel när Steeleye Span sjunger en låt acapella och när några stämmor liksom är gjorda för varandra. Det finns ju harmonier som tveklöst kan få musik att lyfta till oanade höjder.
Den svenska folktraditionen inne-håller mycket intressant, men om det blir för mycket "tu-ra-li-dej" eller "la-di-da-di-dej" så tappar jag snart intresset och ger upp.
Trio Rop har även de några sådana passager, men oftast är de tre vokalisterna Elin Buxfeldt, Petrix Hessel och Sofia Källman något helt annat och vidgar i stället vyerna. Berättelsen är viktig och hur mycket jag än blir fascinerad av hur de kilar upp och ner i stämmorna och inte tar en ton ens halvfel, så är det just närvaron i berättandet som jag mest uppskattar.
De skriver på sin hemsida: Med debutalbumet "Mellan Oss" skapar Trio Rop med kraft och skörhet, lekfullhet och allvar, ett unikt vokalt ljudlandskap i vilket berättelsen tar plats. Berättelsen om ett uppbrott, en stor sorg, en återhämtning och livet som händer däremellan, "Mellan Oss". Genom en brinnande vilja att berätta om den lilla människan och allt det där som känns så stort, tar Trio Rop avstamp i folkligt berättande och folklig vokal tradition. En tradition där man förr förde vidare berättelser med sång för att komma ihåg och dela händelseförlopp med andra. I den andan söker Trio Rop i sitt skrivande efter de allmänmänskliga formuleringarna för att synliggöra berättelser de saknar i folktraditionen. Berättelser om de avvikande, om samkönad kärlek och starka vänskapliga band. Med sina nytänkande kompositioner tar sångarna Elin Buxfeldt, Petrix Hessel och Sofia Källman oss med till en helt stilla plats med motljus och vackra skuggningar.
"Mellan Oss" kan mycket väl vara den skiva som tar och breddar intresset och gör så att fler börjar lyssna på musik som framförs acapella. Själv kommer jag nog inte lyssna regelbundet på "Mellan Oss", men när jag får lust att höra engagerad vokalmusik, då är sannolikheten mycket stor att jag plockar fram just den här plattan. Det är väl beröm om något...
Dawes har just släppt en ny singel som försmak av det nya albumet med det kufiska namnet ‘Misadventures Of Doomscroller’. Hela albumet ges ut den 22 juli.
"Someone Else’s Cafe / Doomscroller Tries To Relax" är nästan 11 minuter lång och bryter lite ny mark för Taylor Goldsmith och grabbarna i Dawes. Det finns en tät klang och en yster lust att experimentera och jag kommer nästan att tänka på likheter med Grateful Dead. Musiken vävs in i varandra när nya avsnitt avlöser varann. Det är vackert och det är fascinerande.
När Taylor skapar ett härligt gitarrsolo på slutet låter det lite som Pink Floyd. Men mest av allt låter det Dawes, trots allt. Det är också anmärkningsvärt vilken duktig och uttrycksfull trummis lillebror Griffin Goldsmith har utvecklats till. Wylie Gelber på sin handgjorda bas och Lee Pardini på alla möjliga klaviaturer är också ypperliga musiker. Trevor Menear på gitarr kompletterar lyhört. Stämsången är som alltid helt fantastisk.
Vad handlar då texten om...? Taylor Goldsmith ger oss en ledtråd: “The first half of this song could be about tyrants, but it could also be about anyone who thinks that a little more control is gonna make everything ok. The second half is a response to that developing reality of the first half. The world might be a scary place sometimes but, to some degree, I want to believe I can decide how I respond to it.”
Nu blir det riktigt spännande att höra hela den nya skivan...!
Dawes - "Live from the Rooftop (Los Angeles, CA 8.28.20)" - Digital utgåva
Dawes är för mig nog den mest spännande gruppen på länge och deras "Stories Don't End" är fortfarande den bästa skivan på 2000-talet. Men jag får väl erkänna att det senaste albumet "Good Luck With Whatever" var en liten besvikelse. På grund av pandemin kunde de annars flitigt turnerande medlemmarna inte spela tillsammans på ett bra tag och när de i augusti förra året gav en konsert på ett tak i Los Angeles var det första gången de åter spelade ihop och Taylor Goldsmith beskriver det så här:
This was the first time we played together since the world had shut down. So playing together felt radioactive. I remember this song ('Somewhere Along the Way') in particular felt ecstatic to me. Hopefully you can still hear it in there.
Redan i första låten "If I Wanted Someone" sprudlar glädjen och det nya arrangemanget gör att jag aldrig hört denna låt så här rysligt bra. Strofen "I want you to make the days move easy" lyfts fram och jag njuter. När det sen övergår direkt till "Things Happen" blir jag saligt lycklig...! Jag skulle kunna fortsätta räkna uppp förtjänsterna med varenda låt, men låter mig nöja med de jag redan nämnt.
Dawes har i Taylor Goldsmith en enastående gitarrist, sångare, låtskrivare, textförfattare och gruppledare. Ändå framhåller han hur mycket "grupp" de är: Hans bror Griffin Goldsmith på trummor och stämsång, Wylie Gelber på bas och Lee Pardini på keyboards. Jag antar att den andre gitarristen på den här konserten är turné-medlemmen Trevor Menear, men man har tydligen glömt att kreditera honom...
Den nya live-utgåvan kan köpas för nedladdning här. Den finns även på Spotify och de flesta andra musik-sajter.
Idag kom dessutom nyheten att nästa studioskiva "Misadventures of Doomscrolle" släpps den 22 juli. Spännande...!
If you're not pissed off at the world
Then you're just not paying attention
- Kasey Chambers
Den totala frustrationen över hur världen ser ut... Alla dessa vidriga nyheter... Överallt denna bristande respekt för människor och våra olikheter... Allt det vi gör och inte gör... Trots att vi borde veta bättre...
Kasey Chambers hade med sin "Ignorance" som en onämnd bonuslåt på sitt album "Barricades and Brickwalls" 2001:
Vilken desperation, vilken hjärtskärande röst, vilken sårbar ilska, vilken kraft...!!
Den kaften kan inte annat än att få mig att tro att en bättre värld faktiskt är möjlig... Om jag sen betraktas som naiv eller tokig spelar ingen roll...
Don't I hear them talking?
Don't I know what they say?
I'm a fool for thinking
Things could be better than they were today
- Bruce Cockburn
Det är nu drygt tre år sedan Magnus Lindberg lämnade jordelivet och den 20 maj, dagen innan Magnus skulle ha fyllt 70 år, så släpps äntligen den hyllningsskiva som hans musikaliska vänner spelade in, men som har försenats på grund av flera olika faktorer. Kjell Andersson har därmed hållt det löfte han gav vid Magnus dödsbädd att fortsätta sprida hans musik. På den nya plattan medverkar bl.a. Basse Wickman, Lars Winnerbäck, Louise Hoffsten, Staffan Hellstrand, Sophie Zelmani, Peter LeMarc och åtskilliga fler.
Magnus Lindberg föddes 1952 i Näshulta utanför Eskilstuna, alltså på andra sidan av den sjö där byn där jag bor ligger. Hans pappa var bonde och familjen drog sedan vidare till Vingåker och därefter till Upplands-Väsby innan Magnus som 20-åring hamnade i Stockholm. Hans LP-skivor och låtar som "Röda Läppar" och "Tårar Över City" fick en hel del uppmärksamhet, men det var först med Grymlings debutskiva som han blev riktigt känd.
Magnus var en gyllene särart i svenskt musikliv med sina kantiga sånger och sin hesa röst. Han kanske är den svenske låtskrivare som mest liknat Dylan både i uttryck och oberäknelighet. Det kändes som Magnus alltid var 100 procent ärlig och nästan som om han sjöng ocensurerat om sina egna erfarenheter och sitt eget liv.
Ett av mina mest udda konsertminnen är när han spelade akustiskt på "Pråmen" i Stadsparken i sin hemstad Eskilstuna en regnig sommarkväll för många år sen. Han satt där hukande under presenningen tillsammans med publiken. Det fullkomligt vräkte ner vatten från en helt öppen himmel och några gånger brast "taket" med presenningen och det kom kaskader av vatten över både människor och bord.
Men Magnus var på gott humör, men även lite "förfriskad", och han pratade, spelade och sjöng så man glömde den kylslagna fuktiga luften och allt regnande. Det blev en mycket personlig kväll med den något oberäknelige Magnus och det var nog först där som jag riktigt insåg hans storhet...
Min nya granne Ulla Solsmo har en podd kallad "Livet & Läsningen" och jag har fått äran att bli intervjuad i det senaste avsnittet. Så här får jag drygt 70 minuter att bre ut mig och snacka om allt möjligt: Om bloggen, musik, ord och bild, om litteratur och dikter, om skola och skrivande, om mitt f.d. jobb som speciallärare för dyslektiker, om min kamp för miljön och en del annat. Kort sagt, om livet...
Den senaste veckan har jag nästan bara lyssnat på Brooke Annibale, en ung tjej från Pittsburgh, som gjorde ett par suveräna skivor, "Silence Worth Breaking" 2011 och "The Simple Fear" 2015. Den senare innehöll bland annat den mycket tänkvärda "Patience".
För två år sedan spelade hon in en ny version, som om möjligt är ännu bättre:
If I've learned anything at all about this life
It's the things that scare you the most
that are always worth the time
Patience, hold me
Let me feel this lonely
It's the things that scare me the most that I know I need
- Brooke Annibale
Sandy Denny. Min andra husprofet. Idag är det 44 år sen hon dog. Och ungefär 55 år sen hon skrev "Who Knows Where The Time Goes".
På nyårsdagen 2010 skrev jag så här: Sandy Denny spelade in den definitiva versionen med Fairport Convention 1969. Vill lyfta fram allt: Sandys känslofyllda sång, den eftertänksamma texten, Richard Thompson smakfulla gitarr-spel och solo, det täta kompet av Fairport. En klassiker som blev framröstad av BBC:s lyssnare 2007 till "Favourite Folk Track Of All Time". Utan konkurrens...
Det finns en mängd cover-inspelningar som har gjorts av denna fantastiska sång, men ingen når ens i närheten av Sandys sång eller Richard Thompsons gitarrspel på Fairport Conventions inspelning från 1969:
Här är några sångerskor som tolkat "Who Knows Where The Time Goes" och som faktiskt berör:
Christine Collister's mörka röst ger en trovärdig känsla, kanske min favorit av alla dessa covers. Hennes gitarrspel är inget märkvärdigt, men funkar ändå...
Nina Simone gjorde redan 1969 en lågmäld, annorlunda tolkning som också känns väldigt ärlig och även den berör:
Judy Collins har gjort en av de mest kända versionerna och det blir snudd på lite för vackert, men denna tidiga inspelning från 1968 är riktigt bra:
Iain Matthews sjöng ju med Sandy Denny i tidiga Fairport Convention och den här versionen från 1986 års Cropredy-festival, med Matthews bakom mikrofonen, är verkligen helt fantastisk. Richard Thompsons gitarrr skänker därtill en lyster till inspelningen som de flesta andra cover-versioner helt saknar i jämförelse... Ric Sanders fiol är ju också vidunderlig. Och samspelet dem emellan...!
Efter det att Lindisfarne delade upp sig i Lindisfarne (II) och Jack The Lad, och Alan Hull dessutom gett ut sina första två soloskivor, så gav det "nya" Lindisfarne ut två album och även om dessa två skivor ("Roll On Ruby" och "Happy Daze") innehöll verkliga pärlor, så var de ruskigt ojämna och spretade åt mängder av olika håll.
Då bildade Alan Hull 1977 en ny grupp kallad "Radiator". Deras enda skiva, "Isn't it Strange", blandade genialiska låtar som "A Walk in The Sea" och den starka uppgörelsen med skiv-industrin i "Corporation Rock", med några halv-tråkiga alster som kändes lite som utfyllnad. Skivan fick inte mycket uppmärksamhet i dessa punk-tider och åter-utgavs ett par år senare som en solo-skiva av Alan Hull, kallad "Phantoms".
Under tiden 1978 till 1995 såg ytterligare 7 album med Lindisfarne dagens ljus. Därtill släpptes åtskilliga live-album och samlingsskivor.
En av de sista sånger Alan Hull skrev och spelade in i någon form var "We Can Make It", som släpptes som singel hösten 1994. En helt suverän låt om tidens gång, men som ändå vägrar varje form av uppgivenhet. En positiv livssyn kan verkligen vara skillnaden mellan framgång och misslyckande...!
Jag vet inte om "This Heart of Mine" är den absolut sista låt som han skrev innan han gick bort den 17 november 1995, men jag misstänker det. I så fall ett värdigt konstnärligt slut för denne enastående och ovanligt expressiva låtskapare.
Sam Fender var inte född när Alan Hull dog, men hans uppväxt var fylld av Lindisfarnes musik och historier som hans pappa berättade om Alan Hull. De brukade nämligen gå till samma pub för att ta sig en drink.
När Sam Fender senare spelade in några av Alan Hulls låtar så märkte han att många inte ens visste vem denne fantastiske låtskrivare var, så då betämde han sig för att göra en dokumentär. Har du det minsta intresse av, eller åtminstone är nyfiken på, Alan Hulls musik ska du absolut ägna en timme åt att se den här dokumentären:
Lindisfarne efter Alan Hull
Alan Hull dog som sagt oväntat och hastigt en kväll i november 1995, bara 50 år gammal. Mot alla odds så beslöt Lindisfarne att ändå fortsätta på något sätt.
Först tog Mitch Mitchell från Jack The Lad över som sångare och gitarrist. Även om han aldrig varit med som medlem så fanns han i kretsen runt bandet.
Snart så insåg man att gruppens gitarrstämmare Dave Denholm-Hull var som klippt och skuren för uppdraget. Han låter ju precis som Alan Hull. Denne Dave Denholm-Hull är gift med en av Alan Hulls tre döttrar och hade fått jobbet den vägen.
Här gör han, tillsammans med bassisten Ian Thomson, "Country Gentleman's Wife", Alan Hulls härliga sång om den kärlekskranka tjejen som gift sig för pengar och nu vill ha lite sänghalm.
Att någon kan likna sin pappa och låta precis likadant är ju inte så ovanligt, men att låta så lika som sin svärfar måste vara ytterst sällsynt. Dave Denholm-Hull låter verkligen otroligt likt Alan Hull, inte till hundra procent, men väldigt mycket.
Förutom att han medverkar på flera Lindisfarne-skivor, ofta live-inspelningar av konserter, så har han också varit med och startat "The Alan Hull Songbook" som gav ut skivan "Some Other Time" 2015. Detta album består av tolv outgivna sånger av Alan Hull som Dave Denholm-Hull hittade i sin svärfars studio uppe på vinden, många år efter att de skrevs. Ett unikt dokument som håller en förvånande klass och som delvis fullbordades av Dave.
På Sound Cloud finns ytterligare några låtar med The Alan Hull Songbook. Så mycket mer Alan Hull går det nog inte att stoppa in i en sång. Här är en sådan:
Alan Hull är en av de mest karakteristiska och allra främsta låtskrivarna i hela musikhistorien. Hans sånger kunde ha allt från djupa filosofiska tankar till lättsamt rent nonsens och hans melodier hade så tydliga drag att de flesta låtskrivare bara får ur sig ett fåtal av sådan kaliber som Alan Hull nästan spottade fram. Det ryktas att han på bara några nattpass på sjukhuset där han jobbade, skrev låtar som "We Can Swing Together", "Lady Eleanor", "Fog on the Tyne" och "Clear White Light".
Alan Hull deklarerade tydligt att han var arbetarklass och han gycklade gärna framgångsrika kapitalister, men hans humanitära livssyn sken oftast igenom. Han tyckte om att ta sig en öl eller ett glas vin och skildrade framgångsrikt i "Alright on the Night" hur man efter en arbets-vecka tar sig en sup när helgen äntligen kommer:
Han började tidigt spela på pubar och efter en tid i en grupp kallad "The Chosen Few" var han med och bildade Lindisfarne 1970. Debutalbumet, "Nicely Out of Tune", innehöll flera av ovan nämnda låtar, men även "Winter Song", en fullständigt briljant sång om vintern med fantastiska textrader och ett gitarrspel så oerhört effektivt och passande. Elvis Costello har kallat den för "one of the greatest songs ever written". Det är lätt att hålla med... Här är den bästa versionen enligt mig, från den makalösa live-dubbeln "Magic in The Air" 1978:
Uppföljaren "Fog On The Tyne" blev ännu större och man kan känna hur det är pub-stämning i vartenda spår. "Meet Me on The Corner", skriven av Rod Clements, blev en riktigt stor hit och titellåten växte till ett paradnummer på konserter. Publiken kunde vartenda ord och de sjöng verkligen högt. 1972 sålde Lindisfarne flest skivor av alla i hela England, till och med fler än de då så populära Slade.
Det tredje albumet "Dingly Dell" var väldigt ambitiöst, men lite mer krävande, så det sålde inte lika bra. Idag framstår det som ett fantastiskt album, med bland annat sviten "All Fall Down", den instrumentala "Plankton's Lament" och "Bring Down The Government", proppfull av både nerv och vrede. Titellåten är en långsam, men väldigt rörande skildring av ett magisk möte. Men många saknade den feststämning som fanns på den förra storsäljande skivan.
Efter en misslyckad USA-turné så splittrades gruppen i två delar: Lindisfarne, som nu blev lite stökigare, och "Jack The Lad", som lät något mer folkliga. Alan Hull gjorde då också sin första solo-skiva "Pipedream", en väldigt omväxlande och påhittig samling sånger. Av alla starka låtar väljer jag "The Money Game", där vi får reda på vad som betyder mer än pengar:
1976 började man arrangera sina nu traditionella julkonserter hemma i Newcastle City Hall och som följd därav återuppstod originalsättningen av Lindisfarne och man fick sin allra största hit "Run For Home". Åtskilliga skivor har fortsatt komma med blandad kompott, ibland riktigt bra och ibland något tråkiga. Men live-skivorna har oftast varit riktigt inspirerade. Alan Hull gav ut några solo-skivor till, samt en diktsamling och så blev han ju TV-skådis...
Lindisfarne blev således väldigt stora, framför allt hemma i Newcastle-upon-Tyne. Gruppen finns än idag, den gamle bassisten Rod Clements håller numera i trådarna. Än idag tror jag att man genomför någon slags julkonsert varje år, ofta 3-4 dagar i sträck och alla är alltid helt utsålda.
Men Alan Hull dog en kväll i november 1995, av en plötslig hjärt-kollaps, bara 50 år gammal. Jag återkommer om hur Lindisfarne fyllde platsen efter sin viktigaste medlem.
Till slut plockar jag fram en underbar skildring av en sommardag vid floden, en sån där självklar liten sång som Alan Hull så ofta klämde fram.
FJK - Gustav Vasas församlingslokal, Stockholm, 2022-03-25
FJK:s 40-års-firande fick ju skjutas upp på grund av pandemin, men i fredags var det äntligen dags att se och höra FJK igen. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett dem, men det kan mycket väl vara mer än 40 gånger. Många av dessa har varit på Blidösund, men där tycker man nu att det äts alldeles för lite när FJK spelar, så efter att ha spelat där minst en gång per år, ofta flera, så har grabbarna i FJK fått leta rätt på en alternativ lokal och då blev det Gustav Vasas församlingslokal på Norrmalm. Och det funkade ju riktigt bra det med...!
Jag har skrivit så många gånger om FJK att det är svårt att komma på något nytt, men detta bör förtydligas:
- Mats Klingström spelar fantastiskt på sin gitarr och en del solon är helt otroliga.
- Samspelet mellan Mats och Christer Jonasson Tolv är alltid fascinerande och Anders Forsslunds ståbas ger en stadig grund att dekorera kring.
- Stämsången sitter lika förträffligt efter alla år tillsammans.
- De skriver förbaskat bra låtar och har en diger samling sånger att välja bland.
- Det är emellanåt väldigt roligt att se och höra FJK och "Känn Dig Blåst" visar hur spontanitet och glädje förgyller deras musik.
Härligt att få se och höra FJK igen! Det lär ju bli fler gånger...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
