Dawes tillhör de mest intressanta och nyskapande banden under 2000-talet. Men medlemmarna har lämnat en efter en och nu är bara bröderna Taylor och Griffin Goldsmith kvar. Någonstans utmed vägen har lite av spänningen försvunnit och därav även en del av mitt intresse.
Nu har bröderna varit med och skapat ett nytt band, "Rainbow Body", tillsammans med Eric Krasno, Rick Mitarotonda, Ross James och Adam MacDougall, samtliga helt okända för mig. Tre gitarrister och därav en hel del dueller dem emellan, mycket smakfullt. Ett dubbelalbum med 8 långa låtar är på gång och en singel kallad "Strange Memory" är släppt.
Suggestivt, inspirerat och mycket lovande. Det blir tveklöst spännande att följa fortsättningen...
Jag får nog ursäkta mig för att jag i förra inlägget skrev att Jayhawks senaste skivor inte varit speciellt bra. Glömde bort att jag kallade "Back Roads and Abandoned Motels" för en av årets bästa 2018.
"Everybody Knows", "Bitter End" och "There Gonna Be A Darkness" är suveräna. Den senare är en helt underbar låt om döden. På skivan sjungs den så gripande av trummisen Tim O'Reagan, men skrevs av Gary Louris tillsammans med Jakob Dylan.
Men jag skrev i och för sig att "där har alltid funnits några pärlor". Så helt fel kanske det inte blev i alla fall...
Jayhawks bildades 1985 och gjorde några år senare några plattor som definierade begreppet "Americana". "Hollywood Town Hall" och "Tomorrow The Green Grass" är och förblir nog helt omöjliga att bräcka. Två suggestiva blandningar av folk, rock och country med tilltalande melodier, fantastisk stämsång och lite lagom ruffigheter.
Sedan dess har gruppen stabiliserats medlemsmässigt och förefaller nästan nu som ett slags familj. Bassisten Marc Perlman har, och ledaren Gary Louris har nästan, varit med sen starten. Trummisen Tim O'Reagan anslöt 1993 och keyboardisten Karen Grotberg året innan, då hon ersatte legenden Nicky Hopkins som gästspelat med finstämda piano-slingor på "Hollywood Town Hall". Hon var senare mammaledig under några år. Även den andra förgrundsfiguren Mark Olson återvände ett kortare tag. Men nu har den bestående kvartetten snart spelat ihop i 35 år.
Skivorna har länge oftast varit upp och ner, men där har alltid funnits några pärlor och även en del tråkiga experiment.
Ingen av de tre senaste studioalbumen har varit speciellt bra, men live har gruppen ibland presterat storartat. Lyssna på "Live at The Belly Up" så förstår du vad jag menar.
När nya skivan "Sanctuary Park" dyker upp så är den nästan en sensation. Inte i klass med de gamla storverken, men väl den klart bästa skivan sedan "Rainy Day Music" från 2003.
Elva låtar av klass och snygga arrangemang där framförallt sången med Louris, O'Reagans och Grotbergs tre stämmor är häpnadsväckande snygga. Avslutande "Rowing The Boat" kan vara det mest stämningsfulla som spelats in i år. Så enkelt, men ändå så svårt att få till.
När jag surfade om Lars Winnerbäcks nya skiva så fann jag några godbitar jag vill dela:
Lasse på Palme-ceremoni: En sparsmakad uppvisning av hur bra han kan vara ensam med en akustisk gitarr. Visar också hur bra dessa låtar är, vilket kanske inte riktigt framgick på förra albumet "Eldtuppen".
Två låtar till:
En lite äldre sång med stora stänk av Cornelis:
Det finns mer att njuta av, men det får ni leta reda på själva...
Jag tror vi behöver Winnerbäck. En vänlig källla att samlas kring. Att hans musik väcker så stor uppskattning och så mycket kärlek är ett bevis för att det finns hopp om bättre tankar och ett bättre samhälle. Trots allt.
Det brukar sägas att Dylan är en mästare på att uttrycka sig öppet och vagt, men ändå känner många att han uttalar sig precis som det du känner, som om han satt osynlig på din axel och iakttog. Winnerbäck har också denna förmåga. Han sätter fingret på exakt det vi upplever. En liten ljusglimt i kompakt mörker.
Jag tycker det är skönt att han låter som sig själv igen och att soundet som Kent på förra skivan är borta. Många kritiker kommer säkert att skriva ner ”Längtan till Våren”, men jag tycker det här är ett av hans allra starkaste album. Precis vad jag behövde. Vad vi behöver.
Efter att ha hört Den Fule live för drygt en månad sen så har jag haft stora förväntningar på deras nya skiva. Då är det lätt att bli besviken, men det visade sig vara helt i onödan: Deras nya självbetitlade album är fascinerande och inspirerande. Jag kommer på mig att gå och nynna på melodislingor av varierande art, och det är svårt att inte röra sig till svänget när de sättter fart.
Sten Källman på saxofoner och Henrik Cederblom på elgitarr kombinerar fram olika toner och stämningar, skiftande och ständigt sökande för att sedan nästan explodera i extas. Det är snyggt och vackert, men likväl opolerat och oförutsägbart. Stefan Bergman på bas och Christian Jormin bakom trummorna får också utrymme att höras ordentligt. Det här är fyra musiker som lyssnar på varann och infogar sig i soundet på ett sympatiskt sätt.
En del låtar har tungt gung och ibland nästan lite hårdrocksstuk. Andra är avskalat sökande och de attraherar olika stämningar.
En fascinerande och attraktiv skiva där det allra bästa sparas till sist. "Lysande" är verkligen just det, så fascinerande vacker och harmonisk.
Fyra år med:
- Kristerssons arroganta hånflin.
- Åkessons pinsamma försök att verka rumsren.
- Ebbas okunnighet om allt möjligt och i synnerhet kärnkraft.
Listan kunde göras lång... Att vi stått ut med dessa i fyra år borde ge oss medalj...!
Nu är det dags att byta ut dem och därtill skicka in liberalerna i historie-böckerna.
Bonnie Raitt klassas mycket högt i USA, men Europa har varit mer sparsmakade med uppskattning. Kanske den här hyllningen i Washington 2024 kan ändra på det...?
Jackson Browne, James Taylor, Emmylou Harris med flera visar sin uppskattning.
Georgia Rose Lucas - "Sandy Denny - A People's History"
1986 skrev jag en artikel till en skivsamlartidning, men de tog inte in den då "ingen vet vem den där sångerskan är...". Tiden har gett mig rätt, idag är Sandy Denny ett riktigt stort namn, i mångas värld den största av dem alla.
Och jag har skrivit mer:
"Sandy Denny var sångerskan med den helt unika rösten och med en så känslofylld tolknings-förmåga att varje gång hon sjöng en sång blev resultatet så personligt och oefterhärmligt att det blev helt unikt. Att hon dessutom skrev sånger som berörde riktigt djupt, att hon var en mycket expressiv lyriker och att hon dominerande vilket sällskap hon än omgav sig med, säger ju ännu mer. För mig är Sandy i en klass för sig själv, det finns ingen annan tjej som ens är i närheten. Det är bara så." (20 maj 2011)
"Fortfarande i en klass för sig själv, gnistrande av musikalitet, känsla och inlevelse. Lyriskt instinktivt träffsäker, klarsynt och ödmjuk. Med en röst utöver alla nivåer av gehör och frasering och med en inlevelse och sårbarhet som berör lika mycket än idag, eller kanske ännu mer." (21 april 2012)
"Sandy Denny var som sångerska/låtskrivare/textförfattare så enastående att det finns ingen som ens går att jämföra. Ännu 31 år efter hennes död har jag aldrig hört något liknande och jag inser att jag aldrig kommer att få göra det..." (22 december 2009)
"Sandy hade en karisma som kunde smälta isar och förflytta berg. Saknaden av Sandy kommer jag alltid att bära med mig. Det hon lämnade efter sig kommer alltid att vara en källa av glädje och djup, förståelse och förundran." (21 april 2013)
"Jag kan bara minnas att jag en enda gång gråtit då jag lyssnat på en ny skiva. Det var när hennes sista konsert till slut släpptes 1998. Att höra henne sjunga alla dessa älskade låtar live-inspelade blev för mycket för mig, jag bara satt där och fann det så obegripligt att få höra det hela, tårarna strilade ner och jag darrade som ett asplöv av bli berörd, djupt påverkad av alla påträngande känslor." (6 januari 2010)
"Sandy skrev ju oftast låtar med enbart verser och utan refränger, och det kan ju ha gjort hennes konst svår att ta tll sig för ovana öron. Så sägs det... men jag begriper ändå inte hur någon levande varelse inte kan bli berörd in på bara skinnet och ända in i själen av hennes musik..." (11 juli 2015)
Det har med åren kommit flera böcker om Sandy, men nu har den viktigaste kommit: Alla hennes vänner och musik-kompanjoner delar med sig av deras personliga minnen av Sandy.
Boken är sammanställd av Georgia Rose Lucas, Sandys dotter som aldrig fick lära känna sin mamma, men som med tiden har utforskat vem Sandy var.
Vilken bok...! Jag kastar mig över allt som berättas. 400 sidor om Sandy och allt det vi ville veta... Julafton kom tidigt i år...!
PS: Hittade just min vän Staffans berättelse om när han mötte Sandy, men inte fick ur sig ett enda ord...
Sedan jag för drygt fem år sen hörde Karin Kardia, då med sitt riktiga namn Inggårde, så har det funnits en ambition att hon skulle ge ut en fullängdsskiva, ett album. Hon har sedan dess arbetat målmedvetet och ambitiöst med att förverkliga detta projekt. Och när Karin gör något, då gör hon det ordentligt, så tiden har gått... Men nu finns albumet där och det finns ingen orsak att bli besviken. 12 låtar, alla tydliga och varierade. Jag tror att några av inspelningarna är nyinspelade medan några är samma som de tidigare originalen.
"Best I Can Be" är fortfarande hennes paradnummer och inspelningen är precis så bra som den kan bli och lyfter fram hennes starka sidor.
Sommaren 2022 skrev jag: "Hon sjunger väldigt bra med en övertygande utstrålning och en trovärdig ödmjukhet. Hon skriver bra låtar med genom-tänkta texter. Hon leder sitt band med spännande, varierade arrangemang. Hon redigerar sina videos och hon syr sina scenkläder själv. För knappt två veckor sen gjorde hon och hennes band en kort radiokonsert, se här ovanför, och programledaren Svante Ekberg öste beröm över hennes musik. Efter att nu ha sett henne med band för första gången är det bara att instämma i hyllningarna. Det känns orättvist att sätta begrepp som debutant på henne, hon har ju trots allt hållit på med musikskapande i mer än 20 år. Efter att tidigare mest ha lirat rock så har hon nu utvecklat sitt uttryckssätt med något så ovanligt som att utnyttja ett sparsmakat sound för att skapa starka och återhållsamma arrangemang som förstärker trovärdigheten och som gör mig säker på att detta är ärligt utlämnande."
Skivan är mycket fint producerad och ljudet är ovanligt bra. Men just där finns dock min enda invändning. Karins röst skulle kunna ligga lite högre i mixningen. Och det säger jag som ofta brukar önska motsatsen.
Sen skulle ju jag gärna haft med "Bring You Angels", en av hennes allra bästa sånger. Den skulle lyft skivan ännu mer. Även den gamla "My feelings are the same", som hon börjat spela igen, hade stått ut om den fått vara med.
Hennes sång är full av inlevelse och hon har verkligen en stark röst med stora resurser. Men det märkliga är att hon behåller intensiteten när hon går ner och blir tystare. Det är det svåraste, att inte tappa kraften då, och det är få förunnat.
Var kan du då köpa skivan? Kontakta Karin via hennes hemsida!
Det finns artister jag regelbundet återvänder till. Van Morrison är en sådan. Hans tidiga skivor "Astral Weeks" och "Moon Dance" klassas nästan alltid mycket högt. Sedan kom en period med mer svåråtkomliga och något oberipliga album.
80-talets slut och större delen av 90-talet bjöd på en ny storhetsperiod där album som "Into The Music", "No Guru, No method, No Teacher" och flera andra tillhör de där riktiga pärlorna. Han gjorde skivor med The Chieftains och med Moving Hearts. Men någonstans började hans inspiration och det aggresiva humöret att dämpas och därefter brydde jag mig ofta inte ens om att lyssna på de nya skivor som kom.
Jag älskar ju Van Morrison, men det var länge sen han han var så här glänsande bra...
Flen har väl inte nämnts så ofta i kulturkretsar och har vunnit priser om att vara en tråkig och ful stad. Hans Alfredson skrev till och med en låt kallad "En Fuling från Flen". Det verkar dock som Flen satsar hårt på att förbättra sitt rykte. Vad kan då vara bättre än att bjuda in gruppen "Den Fule"...?
Och vilken succé denna nu återkommande festival har haft. Det är fullt (inte fult!) med folk. Det säljs glass i mängder och det är en trevlig stämning. Ljudet är föredömligt bra och allt flyter på utan problem med två olika scener som avlöser varann. Jag kan väl inte kalla mig någon jazz-kännare av större mått, men att uppleva jazz på en livekonsert kan vara en riktig höjdare. Vi stannade inte och såg alla 7 grupper, men de jag lyssnade ordentligt på var riktigt, riktigt bra.
Bag Ladies
Gruppen består av tre kvinnor med två kompande män på bas och trummor. Catharina Wiborgh och Gunnel Samuel-sson spelar saxofoner och ibland flöjt. Även Ann Blom, på piano och sång, bidrar till flytet. De ser inte ut som något speciellt, men när de börjar spela...! Känslorna är på max och snart infinner sig en suggestiv stämning. Det får mig faktiskt att tänka lite på Jethro Tull. Det blir synnerligen tilltalande och jag blir både glad och attraherad. En ny skiva lär vara på gång i höst.
Vi bytte sedan plats och på den andra scenen spelade Vivian Buczek med pianisten Martin Sjöstedt, basisten Niklas Fernqvist och trumslagaren Jonas Bäckman. Snyggt, kompetent och snudd på perfekt.
Men det berörde inte mig.
Efteråt tog vi en liten paus och laddade inför kvällens absolut bästa upplevelse.
Den Fule
Gruppen har återuppstått efter mer än 10 års uppehåll och de spelade troligen flest låtar från den nya skivan som släpps om en dryg månad. Spännande...!
Jag blir lite paff när Sten Källman på saxofoner och Henrik Cederblom på elgitarr kombinerar fram toner och stämningar, skiftande och ständigt sökande för att sedan nästan explodera i extas. Det är snyggt och vackert, men likväl opolerat och oförutsägbart.
Stefan Bergman på bas och Christian Jormin bakom trummorna bidrar med rytmer som drar iväg åt alla möjliga håll, men ändä lägger den stabila grund där Cederblom och Källman kan ta med oss på spännande upptäcktsfärder.
Jag blir lycklig där på gräsmattan i Flen. Så jädra bra...!
Glen Hansard råkade komma för långt ut i vägrenen med ena hjulet på mc:n och kunde inte kontrollera fordonet mer. Det blev det sista han gjorde.
Han hade framgångar tillsammans med Marketa Irglova och de var även partners under några år. På något sätt kompletterade de varann och kombinerade Hansards råhet och kraft med Marketas finstämda nästan trolska mjukhet. Resultatet var ibland helt unikt starkt. Lyssna på "Go With Happiness" där Marketas höga toner träffar det känsligaste innersta med både ömhet och det är så vansinnigt vackert.
Det finns mycket att höra med dessa två känsliga individer. Det här avsnittet av "World Café" innehåller både musik av klass och intervjuer som visar deras engagemang och klokhet.
Idag fyller bloggen 17 år. Oj, vad tiden går snabbt...
Det börjar bli "vardagsmat" med nyheter om dödsfall med kändisar. Men det finns de nyheter som slår hårdare. Morgonens rapporter om att Glen Hansard omkommit i en motorcykelolycka kom chockartat.
Hansard är mest känd från den fina filmen "Once" och samarbetet med Marketa Irglova. De gav som "Swell Season" oväntat ut en ny skiva 2025, efter 16 år fyllda med egna skivor och nya familjebildningar. Marketa är flerbarnsmor på Island och Hansard har en fyraårig son.
Vetskapen om allt de varit igenom så undrar man om vissa är dömda till ständdiga tragedier.
"People We Used To Be" är svidande vacker men gör djupa sår en dag som det här.
Bruce Cockburn fyllde nyligen 81 år. Han går med dålig hållning och med käpp. Men placera en gitarr i hans händer och han spelar helt vidunderligt. Han har erkänt att han inte kan göra allt han tidigare kunde.
Än sen...! Den här videon är bara några veckor gammal, men Cockburn fyller mer än två timmar med närvaro, briljans och känsla.
Karin Kardia med band, trädgårdskonsert, Hällberga 2026-07-11
Efter att igår ha upplevt en absolut underbar konsert med Karin Kardia funderade jag på att sätta rubriken ”Nu är Karin redo för större saker…” Äntligen tycks alla pusselbitar falla på plats. Väl hemma upptäcker jag att jag använde just detta uttryck för drygt fyra år sedan när jag sett henne och blivit imponerad vid några spelningar.
Hon sjunger ju väldigt bra, men där finns också något som med eftertryck visar att det här är ärligt och övertygande. Här sjungs enbart det som har betydelse för henne. Det är tydligt att allt med musiken är viktigt för henne och då blir det också det för den som lyssnar.
Det är inte lätt att ”slå igenom” med ärlighet och känslighet som ledstjärna. Men vad har hänt under dessa fyra år? Jo, Karin har testat sig fram, lärt sig att experimentera med olika klang-bilder, utvidgat sin repertoar med flera olika sorters musik. Hon har målmedvetet och ambitiöst sökt och funnit hur hon vill uttrycka sig, Det har säkert inte varit lätt och hon har troligen tvivlat på om det kan hålla i längden.
Men nu kanske det är dags att skörda lite…. Jag blir lite överraskad när hon kliver upp på scenen i sin trädgård inför en ganska stor publik. I det soliga vädret, i denna fina trädgård som är idealisk som konsertplats, visar hon upp en bredd och sådan kvalitet att jag har svårt att finna orden.
Hennes ”nya” band imponerar och Karin blir mer säker och släpper loss ordentligt. Det är lite tuffare och hon har nog åter närmat sig den rock som hon spelade i flera yngre år. Inte helt ut, men så pass mycket att det blir ett gung och ett driv som är ovanligt svårt att sitta still till. Det ”sitter” helt enkelt...
Pratet mellan låtarna har förbättrats och är mer genomtänkt, så nu tappar inte konserten längre fart mellan låtarna, visserligen en bagatell, men nog så påverkande.
Hennes nya band känns väldigt samspelta. Mackan Andersson på bas, och Philip Vinghamre på elgitarr imponerar utan att breda ut sig för mycket. Remco de Man bakom trummorna levererar en tajt grund att bygga på. Det ”sitter” och håller lyhört om Karins fina låtar. Vi fick höra flera nya alster som kan bli nya favoriter. Ett potpurri med bl.a annat Stings ”Fields of Gold” avslutas med en ny svensk text till hennes oerhört fina ”The Best I Can Be”. Jag älskar hennes engelska version, men denna svenska tolkning berör mig ännu mer.
Karin håller på med sitt kommande album och förtäljer att nu är det nära...… Det kommer att bli spännande att se vilka 10 sånger som kommer med. Hoppas verkligen att den blir ett lyft för henne och ger henne en skjuts framåt. Hon förtjänar det verkligen...!
Den 15 augusti 2009 skrev jag det här när jag kom hem till ett tomt och ödsligt hus:
The Light Will Stay On
För elva år sen kom jag hem en söndagskväll till ett tomt hus. Hade just lämnat bort mina barn för första gången efter separationen. Tystnaden ekade. Stod inte ut. Var tvungen att sätta på musik. Av någon anledning blev det Walkabouts, troligen för att den lånade skivan låg på bordet framför mig. Trodde inte det skulle hjälpa, inget kunde nå mig. En basslinga pulserade ihärdigt och dessa vidunderliga ord kom från Carla Torgersons stämma:
I go to sleep
before the devil wakes
and I wake up
before the angels take
all my worldly desires
all my yardsticks of fear
all my secrets untold
all my motives unclear
hangin' down in the fire
burnin' them higher
won't take them away from here
and long after we're gone
the light will stay on
- Chris Eckman
Sedan dess betyder denna låt mycket för mig. Ljuset och hoppet kan nås även när det verkar omöjligt! Mot förmodan. Trots uppgivenhet. Trots världsliga begär. Trots rädsla. Trots outtalade hemligheter. Trots tveksamma motiv.
Förra hösten, just när jag började lägga något mindre fokus på min blogg för att i stället lägga all kraft på att få min bok klar. (Det är jag glad för, tycker boken blev riktigt bra och den känns viktig för mig. Det finns exemplar kvar att införskaffa för dig som ännu inte gjort det. Hör av dig...!)
Just då dök det upp ett meddelande att jag dagen innan, den 16 september 2025, hade haft 8696 besök på bloggen. Jag viftade bort detta rekord som att räkneverket måste fått fnatt…
Det är bara det att räkneverket fortsätter att få fnatt och nu börjar jag tro att det kanske är så att jag ofta har mellan 1000 och 4000 läsare varje dag. Det kanske bara lyssnar på musik-länkarna….?
Idag passerades 400 000-gränsen och dagens värden imponerar även på mig:
Sometimes we feel like champions
Sometimes we just can't win
Sometimes our records hit the top of the charts
Or the discount bargain bins
Through almost 20 years of touring
We've remain partners, brothers and friends
Well, we keep it together 'cause we're sure we're gonna be Big Time before it all ends - Jimmy Ibbotson
När Jimmy Ibbotson skrev detta 1985 kunde han väl aldrig tro att dessa nästan 20 år på turné skulle bli hela 60 år, även om den gode "Ibby" själv bara varit med sporadiskt sedan 2005.
NGDB bildades i maj 1966. Jeff Hanna och Jimmie Fadden har varit med hela tiden i 60 år. Hanna blev med åren en riktigt vass gitarrist. Fadden spelar både trummor och är nog världens mest expressiva munspelare.
Några månader vid starten ingick Jackson Browne i sättningen, men tyvärr finns inte några inspelningar från den tiden och endast några enstaka fotografier. Däremot hann Jackson lära ut några av sina tidiga kompositioner som kom med på de första skivorna: "Melissa", "Holding", "Shadow Dream song", samt ytterligare 3 sånger, däribland "These Days".
Fler betydelsefulla medlemmar genom åren:
- Jimmy Ibbotson - Var med två längre perioder och kompositör av några av de bästa låtar som komponerats. Trakterar nästan alla tänkbara instrument.
- John McEuen - spelar elegant på nästan allt med strängar.
- Bob Carpenter - "The new boy" som varit med sedan 1980. Ännu en suverän sångare.
- Bernie Leadon - Mest känd från Eagles, men har även spelat med bland annat Gene Clark, Linda Ronstadt och Flying Burrito Brothers.
Men nu är det slut. Åtminstone med turnerandet.
Med tanke på hur starkt deras senaste album med enbart Dylan-låtar var, så kanske vi kan hoppas på mer glädjefylld musik från dessa fräscha gubbar. Trots allt så har ju flera av dessa livfulla åldringar passerat 80-års-strecket.
Vad ska du då lyssna på...? Live-plattan från 1991 är ett bra förslag. Hör hur den långa "Ripplin' Waters" blir helt oemotståndlig:
Jag visste att det skulle hända: Jag skulle upptäcka att fler texter borde varit med i boken. Men jag hade ju bara 200 sidor... Detta inlägg från november 2019 tillhör mina favoriter och skulle absolut platsat:
När du inte kan sitta still...
I fredags hamnade jag i en liten bilkö vid en järnvägsövergång... Jag hade på morgonen laddat bilstereon med Grateful Deads självbetitlade album från 1971, ofta kallat "Skull & Roses" efter bilden på fodralet. En skiva som med sin fart och sitt uttrycksfulla drag är en absolut favorit. Jerry Garcia lirar gitarr så det stänker och Bob Weir's kompgitarr har aldrig låtit mer effektiv.
Vid järnvägsstoppet hade jag hunnit halvvägs in i "Not Fade Away/Going Down The Road Feeling Bad" och då är det helt omöjligt att sitta still. Och det gjorde jag tydligen inte heller...!
På kvällen säger nämligen min granne:
- Jag har sett dig tidigare idag. Vad du diggade i bilen! Vilken Inlevelse! Så himla roligt att se...!
Det visade sig att hon satt i bilen på den korsande vägen och senare skulle svänga ut när väl bommarna gått upp. Som på första parkett...!
Jag bjuder gärna på att jag diggar i full skala... Och igår lekte hon och de två barnen, när de på nytt väntade på tåget i bilen, att de diggade precis som jag...
Ärligt talat: Finns det någon som kan sitta still när gitarrerna skenar iväg cirka 6.30 in i den här låten...? Tror inte det...!
Ibland vet du inte att du har åskådare...... Hi hi...
Den irländska sångerskan Dolores Keane har lämnat jordelivet 72 år gammal. Mest känd är hon väl för sin medverkan på "A Woman's Heart", den mest sålda skivan på Irland. Innan dess var hon med och startade gruppen De Dannan.
På 80- och 90-talet satsade hon mest på sin solokarriär och gav ut några riktigt bra skivor. "Lion In A cage" skrevs av dåvarande maken John Faulkner. Med sina bastanta rytmer och sitt politiska budskap breddade den hennes karriär avsevärt. Hon skrev även en hel del eget, men mest kända blev hennes covers, t.ex. "The Island", skriven av Paul Brady, och "Strange Affair" av Richard Thompson, Allara bäst är nog hennes duett med Mick Hanly i dennes "My Love Is In America".
En stor sångerska (får man skriva så om någon med en så stor kroppshydda...?) har för några månader sen, lämnat oss. Vila i frid!
Dylan 85 år... Ofattbart vad tiden går och det underliga är att jag betraktar Dylan som en av de särklassigt bästa kompositörerna, samtidigt som jag knappt bryr mig om vad han gör numera. Det säger väl en hel del om mängden oförglömliga alster han skapat...
Som vanligt tänker jag även på Gene Cark, som dog på Dylans 50-årsdag. En fantastisk musik-skapare med en otroligt stark rost, fylld av djup och värme.
Denna version av "Gypsy Rider" gavs ut på Carla Olsons skiva "Have Harmony, Will Travel 3" 2023.
Jag vet att den handlar om att köra motorcykel, men man kan tolka det symboliskt om livet.
West of Eden - Biografbaren, Eskilstuna 2026-05-14
West of Eden spelar inte bara in skivor ofta, de turnerar även flitigt och ger konserter på både små och stora ställen. Bandet håller dessutom alltid en hög nivå, så det är näst intill omöjligt att bli besviken. En del av gruppen har spelat ihop i 30 år och de övriga i 12-15 år, så de känner ju varann väl och det märks...!
Torsdagskvällen på intima Biografbaren blev en riktigt trevlig och ofta fartfylld tillställning. Ändå kanske det var balladerna som imponerade mest. Och extranumret rockade ordentligt, det både skränade och svängde ordentligt.
West of Eden har vuxit ut till ett härligt liveband. Så mycket mer finns egentligen inte att säga.
Jo, förresten, West of Eden kommer till Eskilstuina i december med sin omtalade julkonsert och då spelar de på Teatern.
Här är några bilder från gårdagskvällen. För en gångs skull satt jag bra till för att få några bra bilder.
Jag tror att det här är West of Eden's 15:e skiva. Helt otroligt, men de har producerat skivor med en regelbunden vana, mestadels irlandskryddad folkrock eller folkpop. Därtill har de gjort temaskivor om emigrationen till staterna, om kvinnorna som blev offer i 1880-talets London, samt en skiva med Taube-tolkningar.
Nu har de till slut tagit sig an det de alltid indirekt gjort, nämligen covers av irländska folklåtar. Men de smyger även in det svenskaste svenska i en översatt "Visa i Molom" av Alf Hambe. Vidare några traditionella nummmer, där de gör instrumentala "Sí Bheag, Sí Mhór" så ljuvligt vackert.
Jenny Schaub sjunger som vanligt så oemotståndligt och Martin Schaub har blivit en duktig sångare han med. Han är nog därtill ansvarig för en hel del av arrangerandet. Gitarristen Henning Sernhede får också sjunga en sång och "Pound A Week Rise" är en av skivans bästa. Här är man till och med lite politiska.
Avslutande "Willy And Mary" är en sån där hundraprocentig West of Eden-låt som passar Jennys röst helt förträffligt. Som om det inte räckte har de lånat in de renommerade musikerna John McCusker och Michael McGoldrick.
Resultatet är ännu en mycket bra West of Eden skiva.
Passa på att se dem när de nu är ute på ännu en turnè.
Det är mycket tydligt att Sonja Åkesson betyder väldigt mycket för Annika Fehling. Det är inget konstigt med det förstås, Sonja Åkesson skrev ju så "vanligt folk" förstod och hon berörde deras innersta.
Redan 2002 gav Annika ut ett album, "Åkessonger", med tonsatta texter/dikter av Sonja Åkesson. Hon gjorde det tillsammans med Sax-On-Four, fyra saxofonister som stod för det huvudsakliga kompet. En bra skiva, men saker och ting utvecklas och under senare år har Annika spelat mycket med Christer Jonasson Tolv, som med sina gitarrer och sin lap steel gett sångerna en ny dimension.
Så nu har hon med hjälp av bland annat Christer gjort nya inspelningar av sex av sångerna, plus fem andra. Och vilken skiva det blev...! Annika hittar ett tonläge och en innerlig attityd som gör att man lyssnar koncentrerat och det finns fullt av små delikatesser i det återhållsamma kompet som verkligen fascinerar. Finfint producerat av Annika och Robert Wahlström, som också lirar piano..
Christers lap steel skapar på flera sånger en mycket effektiv ödslighet. Emeli Jeremias spelar cello så det känns ända in i ryggmärgen.
Halvvägs på albumet kommer "Visst minns jag", som Annika läser i stort sätt oackomponjerat. Här tappar jag allt som jag har i händerna, tiden står plötsligt helt stilla och det blir mäktigt påträngande. Stor konst... Lite senare läser hon även "Vit Mans Slav" och den är bra den med, men inte så omvälvande som "Visst minns jag".
Här kan ni höra en hel konsert med Annika och Christer. Missa inte...!
Chris St John - "Never Where I Am" - Halo Records 2025
Det är väl sällan man framhäver att någon verkar "trevlig" eller "snäll". Många vill väl hellre framställas som "tuff" eller "cool"...
Chris St John låter väldigt trevlig och verkar vara en heljuste kille. Jag har lyssnat mycket på hans senaste skiva, "Never Where I Am" och det är inte bara trevligt, det är riktigt bra. Chris låter ibland som James Taylor och när det blir lite tuffare lite som Tom Petty. Lyssna själv:
Förutom att kvaliteten på låtarna är så bra är även inspelningen en fröjd att höra. Här finns både tryck och klang, och det låter inte alls så "burkigt" som en del nya digitalinspelningar ofta gör.
Jag avslutar med en biografi som visar en sympatisk man, som jobbat både inom rätttsväsendet och med hjälparbete i fattigare länder.
Kolla upp Chris St John, det är han verkligen värd...
Marie Selander & Tuomo Haapala - Biografbaren, Eskilstuna 2016-04-10
Det märks tydligt att Marie Selander och Tuomo Haapala älskar ljud, att vrida och vända på dessa ljud och presentera nya upptäckter med känsla och oväntade svängningar.
Marie vandrar lekfullt mellan olika sångstilar och utforskar på alla möjliga sätt hur dessa kan låta. Tuomo Haapala lägger grunden med sin ståbas eller sin basfiol. Därtill blåser han så man hoppar till i olika lurar och det blir synnerligen fascinerande och omväxlande. Johan Karlsson kompletterar med effektfullt spel på keyboards.
Man kan inte kalla deras musik för lättillgänglig, men ibland blir den till och med riktigt vacker, som i "Läkekvinnan till minne", "Sjön Aspen"och "The Parting Glass".
Konserten var ett slags release-party för deras nya album "Trots & Tröst". Några skivor fanns dock inte, utan kommer först framåt hösten. Tills dess kan du lyssna på Bandcamp, You Tube och Spotify.
Det märks tydligt att publiiken verkligen uppskattar vad Tuomo och Marie hittar på uppe på scenen. Efter en fin kväll går man glad och upprymd därifrån.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
