tisdag 18 juni 2019

Tid för tid och en massa annat...

Ännu ett sommarlov står för dörren och man tror sig ha tid för så mycket... Men det lär gå lika fort som tiden alltid gör numera.

Hade vi långsammare klockor när jag var liten? Ibland gick tiden så sakta och några veckor kunde vara en evighet...

Nu har vi sådana krav på oss själva att vi aldrig räcker till. Då kan det vara skönt att kliva av från all stress en stund, liksom ställa sig bredvid och förstå vad som verkligen betyder något och fokusera på det, vägra att bli stressad av allt det där du ändå inte kan påverka...

Hur fick man tiden att räcka till när barnen var små? Antagligen genom att bara få gjort det som var tvunget och inte grubbla över varför... Den strategin fungerar oftast än idag...



Harry Chapin var en mycket duktig låtskrivare, som små noveller om det viktiga i livet. Han hade en säregen förmåga att ganska lättsamt bjuda på klokheter om allvarliga ting, som "Cats in the Cradle" här ovanför. Tror att de flesta småbarnsföräldrar nickar och känner igen sig...

Nu ska jag ta vara på ledigheten både genom att göra massvis och göra ingenting, i en slags konstig blandning. Det brukar bli bäst så...


lördag 15 juni 2019

Ny singel med Jackson Browne

Nästa fredag kommer en ny singel med Jackson Browne, en duett med Leslie Mendelson, kallad "A Human Touch".

Jackson skriver så här på sin Facebook-sida:
"The documentary '5B' is out today! A powerful story about the AIDS crisis in San Francisco during the ‘80s.
Making a difference in more ways than one... This is what the nurses in Ward 5B were trained to do. You can see the differences they made for these patients in the '5B'-movie.

The song, “A Human Touch,” that Leslie Mendelson, Steve McEwan and I wrote for the film is out everywhere next Friday."

Du kan där även höra en snutt på 40 sekunder. Låter som en rörande ballad!


tisdag 11 juni 2019

Old people just grow lonesome...

En vän till mig sa för länge sen:
- Om jag har någon religion så är det nog "lugn och ro"... Inte så dumt egentligen.

Nu undrar man vem "den där gamle gubben i spegeln" är och allt går faktiskt lite saktare än när ungarna var små. Då var det verkligen full rulle hela tiden. Jag minns att jag då en kväll tittade mig själv i spegeln och frågade:
- Existerar du som egen individ...?

När man nu ser tillbaka på den tiden så minns jag den ändå som ovanligt lycklig och "hel". Tiden går och man fattar inte hur fort det går...

Men, det är nog för väl att tempot inte är lika uppskruvat längre...

John Prine skrev redan 1971 (eller kanske tidigare) den definitiva sången om åldrandet:



You know that old trees just grow stronger
And old rivers grow wilder every day
Old people just grow lonesome
Waiting for someone to say "Hello in there, hello"
- John Prine


Inom oss sprudlar ännu den där rastlöse 17-åringen, men nu tar det lite längre tid...


torsdag 6 juni 2019

Nationaldagen...

Jag skulle vilja skriva en hyllning till mitt land, om allt det vi åstadkommit och om det vi står för. Men orden vill inte infinna sig... Allt för mycket gör att de fastnar på tvären.

Alla dessa krafter i samhället som talar om avståndstagande, fientlighet och utanförskap får mig att tvivla, får mig att må illa...

Tack och lov för alla ni som står för raka motsatsen: Gemenskap, förståelse och en mångfald där allas bidrag är lika värdefulla. Där vi ser olikheter som en tillgång och något som vidgar våra vyer.

För livet är värdefullt...! Låt det vara det för alla människor...!



Kent har aldrig varit mina favoriter, men det hindrar ju inte att de ibland får till det ordentligt. Tack Jocke Berg för denna suveräna låt om det som förenar oss...!


lördag 1 juni 2019

Same Latitude As Rome

Same Latitude As Rome - "Stay The Course" - Trespass Music 2019



Bandet "Same Latitude As Rome" kommer från sydvästra Ontario i Kanada och de gör musik som får dig att känna dig som hemma... Det är charmigt, skickligt och med en sympatisk och naturlig känsla. Lite bluegrass, lite americana och country-rock, med rötterna i en lantlig idyll där historie-berättandet är lika naturligt som att solen går upp. Det får mig att tänka på gamla hederliga Ozark Mountain Daredevils, samma känsla av lågmäld närvaro fyller mina öron och det är lätt att ryckas med.

Sångaren, gitarristen och låtskrivaren Peter Boyer visar upp en mängd ovanliga uppslag, så här finns låtar om hästar, ost, dåliga vanor, lastbilar och allt möjligt annat. Små berättelser om vanliga människor. Sean McCann från Great Big Sea gästspelar på bodhran och sång. Det är även i övrigt skickligt spelat och alla gruppens musiker bidrar på sitt sätt.

Peter Boyers intresse för historia märks tydligt, bl.a. i den förträffliga "Lost Patrol". Avslutande "Bad Habits" är en klockren skildring om hur våra dåliga vanor lätt blir för dominanta.



Charmigt och gemytligt, som sagt. "Stay The Course" är trevlig utan att vara ytlig.
Det räcker långt...!

PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section !


torsdag 30 maj 2019

Thea Gilmore - Från klarhet till klarhet

Thea Gilmore - "Small World Turning" 2019



The world is fierce, it's hard as nails
When you do good but goodness fails
You crawl the road that others run
Don't dim your light for anyone
- - -
Some trust in God, some just pass through
But me, my love, I trust in you
When all that stuff blocks out the sun
Don't dim your light for anyone
- Thea Gilmore


"Don't Dim Your Light For Anyone" är skriven till Thea Gilmore's tolvårige son och är en av de starkaste sånger jag hört på ett bra tag.

Thea Gilmore släppte sin första skiva som 18-åring 1988 och har nu hunnit med hela 16 skivor.. I förra veckan kom "Small World Turning" och den har redan fått strålande recensioner.

Thea har en pipa som sticker ut och den är definitivt en av mina favorit-röster. Hon är därtill en mycket duktig och medveten låtskrivare. Ibland kan hon krångla till arrangemangen lite för mycket och ljudbilden kväver hennes ärlighet. Många gånger är hon som allra bäst ensam med en akustisk gitarr eller ett paino. Denna gång känns produktionen väldigt fint avvägd. Detta är nog en av hennes allra bästa utgåvor och kan kanske bli det riktigt stora genombrottet.



Thea blir alltmer politisk och sången till alla kvinnors kamp, "Grandam Gold" är både så intensiv och så känslig. Jag skulle kunna lyfta fram vilken som helst av låtarna på "Small World Turning". Ännu en kandidat till årets bästa album...!

Här kan du höra hela "Small World Turning":


måndag 27 maj 2019

Obegripligt valresultat...


Det kan knappast ha undgått någon att mänskligheten står inför ett stort dilemma om våra barnbarn ska ha en planet att leva på... Du kan förneka detta, dra ner rullgardinen och låtsas att inget farligt finns där utanför... men det löser inte problemet...!

När det gäller miljön finns det inga nyemissioner. Med miljön finns det ingen som köper upp konkursbon och startar om från början. När miljön inte tål mer är det helt kört!

Idag hade vi EU-val och i Sverige går det sådär, eller rent ut sagt dåligt, för de partier som verkligen bryr sig. De som däremot skiter fullständigt i miljön, de går framåt och det rejält...

Så, är folk korkade, eller hur tänker de...? Eller förnekar de det uppenbara...?

Jag tänker inte skriva något om ansvar, eller om logik, egoism eller något annat. Jag bara suckar och tycker det är obegripligt. Vi kunde tagit avgörande steg för att åstadkomma något och vi väljer att avstå... Det är i och för sig ointressant om det är korkat. Men obegripligt, det
är det definitivt...!!



Respect Mother Earth and her giving ways
Or trade away our children's days
- Neil Young


lördag 25 maj 2019

Det där lilla som gör det stora...



Förra året gav Loudon Wainwright III ut en samling med material som blivit liggande, kallat "Years In The Making". Bland det bästa är hans tolkning av den gamla folklåten "I Gave My Love A Cherry", som i Loudons tappning blir "Love Gifts". Först så håller jag på att skratta ihjäl mig och så kommer till slut ett par rader som ger ett helt annat perspektiv...

DET är stor konst! Visar hur viktigt det är att de bästa skämten har en sann baksida som ger djup och oftast innehåller mycket visdom.

Helt enastående!


lördag 18 maj 2019

You ain't never took no boat-ride...


"...till you've been riding on the Ella B", sjöng Russell Smith i The Amazing Rhythm Aces på deras debutskiva 1975:



En skiva som fortfarande då och då tas fram. Just låten om "Ella B" tillhörde väl på den tiden inte någon av de som gjorde störst intryck på mig. men idag... Vilket groove, vilken feeling...! Ett levande bevis på att man fortsätter utveckla sina musikaliska preferenser...


Idag åkte jag ännu en gång en båttur i min hemby med Sveriges äldsta ångslup "Gerda". Lika fascinerande varje gång...!

Ångvisslan tjuter hest när vi ger oss av från byn och när vi efter några minuter närmar oss Smalsundet tjuter den nästa gång.


Smalsundet grävdes ut för hand i början på 1900-talet och det är inte många centimeter under båten när vi varsamt glider fram, sakta, bland mystiska rötter och spännande skuggor... Några spår av bäverns framfart, som var vanligt för några år sen, syntes dock inte.


Här ville myndigheterna i början på 90-talet, när man planerade "Räta Linjen", bygga en bro och anlägga en ny landsväg. Att man, när man går på Sörmlandsleden precis vid Smalsundet, uppmanas att prata mycket tyst för att inte störa de häckande fåglarna, det var plötsligt inte intressant och några miljoner kastades bort på att utreda ett alternativ som lite längre söderut stred mot gällande miljölagar och alltså inte var möjligt, om man skulle följa lagen. Men efter mycket motstånd och en lokal kamp på båda sidor om sjön, lades planerna på is, främst tack varje att de ekonomiska förutsättningarna inte fanns.


Därför är det fortfarande möjligt att njuta av denna unika resa genom Smalsundet och vidare en bit ut i Näshultasjön. Gerda är lite som "Ella B", fast ännu mer unik...

Efter en fascinerande timme närmar vi oss åter Bälgviken:


Läs om ångslupen Gerda på Gerdas hemsida.

Jag lägger till: Du har inte åkt en riktig båtresa förrän du åkt med "Gerda"...!


måndag 13 maj 2019

Dan Navarro på egen hand

Dan Navarro - "Shed My Skin" 2019



Dan Navarro var ena halvan av Lowen & Navarro mellan 1987 och 2009. Trots en hel del uppskattning så uteblev det riktigt stora genombrottet, vilket förefaller obegripligt när man lyssnar på deras skivor nu i efterhand. Så oerhört bra låtar framförda med känsla och två-stämmig sång i absolut världsklass.

Eric Lowen diagnosticerades med ALS 2004 och han avled 2012. Läs mer om Eric Lowens öde här på bloggen: Crossing Over - När man vet att slutet kommer snart...

Dan Navarro har fortsatt spela och sjunga, men det är först nu den riktiga solodebuten kommit ut. Ett par av låtarna fanns med på den begränsade live-skivan från 2014, "Live at McCabe's", men det mesta är nytt.



Det är ingen lättlyssnad eller alldaglig musik Navarro gör, utan det är långsamma ballader med mycket eftertanke. Det är oerhört snyggt gjort och kvaliteten lyser verkligen genom hela produktionen. Det är sällan man hör en så gedigen solo-debut. Även om det inte precis är någon debutant, men ändå...

Det tar några lyssningar innan jag förstår hur stark och berörande Dan Navarros skiva är. Det är så känslosamt och Navarros röst är lika suverän än idag och det finns gott om små läckra solon och instick här och där. En stark kandidat till årets skiva, utan minsta tvekan...

"Straight to the Heart of Me" är en av de finaste kärlekssångerna på ett bra tag:



Har du tålamod att ge den här skivan några lyssningar kommer du inte att ångra dig...!


onsdag 8 maj 2019

Nytt med Catherine MacLellan

Det är nästan fem år sedan Catherine MacLellan gav ut egenkomponerad musik. "The Raven's Sun" var hennes femte skiva med innerlig, melankolisk musik av en sällsynt styrka och kvalitet. En slags spröd kraft av innerlighet och sårbarhet.

De senaste åren har hon till stor del ägnat åt att göra rättvisa åt sin pappas musik och hon har sett till att han fått en slags upprättelse.
Hennes pappa, Gene MacLellan, skrev några mycket kända sånger, som "Put Your Hand In the Hand", "Snowbird" och "The Call". Han
tog sitt liv när Catherine nyss hade blivit tonåring och det har varit
en lång kamp för Catherine att komma över det som hände.

Det har nu även producerats en film, "The Song and the Sorrow", om hur Catherine följt i sin pappas fotspår med musikskapande och depressioner.

Hon har också spelat med två tjej-kompisar, Ashley Condon och Meaghan Blanchard, i "The Eastern Belles". De kommer alla från PEI (Prince Edward Island), en kanadensisk ö med bara 134 000 invånare.

Men snart kommer äntligen Catherines nya album "Coyote" och idag släpptes den första singeln, "Out of Time".



Det är dystert och mörkt, en berättelse om avsked och uppbrott som målas upp som ett mörker utan ände. Melankolin griper tag om varenda nerv, men Catherines varma röst ger i kontrast både hopp, värme och det blir så innerligt vackert och gripande att jag ryser av välbehag... Catherines röst sticker verkligen ut i mängden, så oerhört vacker, i kombination med en innerlighet som jag omöjligt kan värja mig från.

Grundläget är melankoliskt och sökande, men det finns en förundran och ödmjukhet som övertygar och som skänker framförandet ett ljus och rentav en försiktig tillförsikt.

Visst är det konstigt med den kraft som kan finnas i melankolisk musik...! Den kan, med själ och känsla, med frustration och glöd, vara som en oas när du som bäst behöver den. I stunder av tvivel, oro, sömnlöshet, då hjärnan virvlar in sig i labyrinter utan utgångar, då tar melankolisk musik tag i dig och leder dig till de små öar av insikt och harmoni som vänder tillvaron på rätt köl igen...


söndag 5 maj 2019

Lyckad kväll i Vingåker

FJK och Double Inn - Folkets Park, Vingåker 2019-05-04

Trots att det bara är fyra mil till Vingåker så har jag aldrig tidigare lyssnat på någon musik där. Men när FJK spelar så nära mitt hem är det ju omöjligt att inte åka dit... Det får gärna bli fler gånger, för det blev en riktigt lyckad kväll med hela 270 besökande lyssnare.



Double Inn från Katrineholm inledde och det är svårt att inte ryckas med av deras folk-rock med starka irländska och skotska influenser. Bandet består av sex personer och gitarristen Janne Johansson och bassisten Bengt Ohlsson står för sången och en del kompositioner, Därtill är fiolspelande Nicka Fröberg mycket viktig för bandets sound, men "coolast" är slagverkaren Andreas Lövgren i sina tuffa brillor. Uffe Eriksson på mandolin och Bosse Lindhe på dragspel kompletterar uppsättningen.

Double Inn blandar friskt mellan engelska och svenska texter, samt mellan lite snabbare låtar och allvarsamma ballader. Allra bäst blir gruppen i de två översatta Runrig-sångerna "One Thing" och "Book of Golden Stories" ("Minnen I En Dagbok", som du kan höra här ovanför), samt när de snitsar till stämsången i "Every River", även det en gammal känd Runrig-låt:



Läs mer om Double Inn på deras hemsida.

Sedan var det dags för FJK och deras spelning blev ett riktigt triumftåg från början till slut. Efteråt kom folk fram och berättade att de aldrig hört dem tidigare och var alldeles betagna. Snitsigt och expressivt spel, fantastisk stämsång, starka melodier med fyndiga texter, allt varierat och därtill uppblandat med ett avslappnat och humoristiskt snack och bemötande.
Det kan knappast bli bättre...



Allra bäst var nog "Midnattståget", "En Gång I Livet", "Kyss mig Ramona" och "Man Borde",
men det är fånigt att lyfta fram några speciella låtar, när alla är så bra och härligt framförda...
Vi fick även höra några av deras nyare låtar: "Vänd dig inte om", "Fågeln flyger" och "Vägen Hem". Hoppas att de snart blir inspelade i någon form!

Kvällen avslutades med att FJK bjöd upp Double Inn på scenen och de fick vara med och sjunga i Anders Forslunds fina tonsättning av Karin Boyes "I Rörelse". Här en inspelning med FJK från Delsbo 2012:



En fin avslutning på en fin kväll i Vingåker.


onsdag 1 maj 2019

Majmorgon igen...


Så var det maj igen... Knoppar som slår ut... Alltid lika härligt...!

Blåsipporna är snart färdiga för i år. Vitsipporna är i full blom och det finns massvis. Gullvivorna är på gång och tar snart över. Jag älskar vårblommor...! Det märks nog ganska tydligt i denna video från 2013:



Hoppas energin kommer med värmen och ljuset...! Igår kom jag hem så trött att jag somnade och vaknade knappt när telefonen ringde: "Vad är det som låter? Hur blir jag av med ljudet? Vem är jag? Vad är det för dag...?" Efter fyra signaler lyckades jag inse att det var telefonen som ringde...

Men nu stundar bättre tider...! Ännu en vår...!


fredag 26 april 2019

Joel Rafael ger sig inte



Joel Rafael har tidigare några gånger varit som en eldgaffel rakt upp i baken på den styrande eliten i USA. Hans fredssång "This is My Country" retade säkert en del amerikaner till ursinne, men för mig står den för en human och vidsynt människosyn, utan några omskrivningar.

Joel Rafael skev 2016, tillsammans med Jason Mraz och Michael Natter, kampsången "Strong", en låt om kampen för att försöka rädda dricksvattnet vid Standing Rock. Han ger nu ut den som en singel, ett första smakprov från den nya skivan "Rose Avenue", som släpps i juni på Inside Recordings.

Här berättar den nu 70-årige Joel Rafael mer om den kommande skivan:



Rafael kan också skriva enkla, vackra sånger om kärlek och annat, men det är när han blir upprörd som hans starka engagemang lyser upp tillvaron och han blir ännu en i raden av de stora sanningssägarna Woody Guthrie, Pete Seeger och tidiga Bob Dylan.

En gammal man som inte ger upp... En liten man med stora ideal... Joel Rafael lyser upp den grå vardagen med sin envisa tro på människans goda sidor.


måndag 22 april 2019

Sandy Dennys sista sång...?



Det finns en tidig bild med Fairport Convention där Sandy Denny spelar elektrisk gitarr. annars höll hon sig ju mest till akustrisk gitarr och piano. Men här, i en demo av hennes kanske allra sista sång, spelar hon elektrisk gitarr så att det känns som om hennes glödande fingrar spretigt gestaltar textens alla förtvivlade känslor.

Handlar den om hennes och Trevor Lucas relation, eller inte? Det får vi aldrig veta... Efter denna text i hennes anteckningsbok blev det inget mer...

Jag undrar hur hon skulle reagerat om hon då fått reda på att vi nu, drygt 40 år senare, skulle lyssna på hennes lilla inspelning och fascineras av hennes starka närvaro även i denna sång...


söndag 21 april 2019

Sandy Denny - 41 år av saknad


Idag är det 41 år sedan Sandy Denny lämnade oss, blott 31 år gammal...

Det glädjer mig att hon sent omsider har fått lite mer av ett erkännande. Att hon dog märkt av hårda tider och var vilsen vart hon skulle både privat och karriär-mässigt spetsar ju till tragedin ytterligare.

Jag upprepar:
"Fortfarande i en klass för sig själv, gnistrande av musikalitet, känsla och inlevelse. Lyriskt instinktivt träffsäker, klarsynt och ödmjuk. Med en röst utöver alla nivåer av gehör och frasering och med en inlevelse och sårbarhet som berör lika mycket än idag, eller kanske ännu mer."
(21 april 2012)

"Sandy hade en karisma som kunde smälta isar och förflytta berg. Saknaden av Sandy kommer jag alltid att bära med mig. Det hon lämnade efter sig kommer alltid att vara en källa av glädje och djup, förståelse och förundran." (21 april 2013)



Lyssna på hennes känsliga tolkning av Jackson C. Franks "You Never Wanted Me", hur hon så smidigt växlar mellan det lidande lågmälda och det anklagande starka. Helt enastående...!
Det ryser i hela kroppen!


torsdag 18 april 2019

Thirsty Boots 1976

Eric Andersen skrev "Thirsty Boots" troligen redan 1966, åtminstone dök den upp på hans andra skiva "'Bout Changes 'n' Things" då. Tio år senare sjöng han den på en minneskonsert för Phil Ochs, som avled i april 1976.

Det finns många versioner av denna gripande låt, bäde med Eric själv och även med flertalet andra artister. När Eric gav ut sin samling "The Essential Eric Andersen" förra året hade han glädjande nog valt live-versionen från 'The Bitter End' 1997, som tidigare fanns på en annan samlingsskiva, "Collection", från just 1997. Enligt mig den klart bästa inspelade versionen.

När jag nu får höra Eric sjunga "Thirsty Boots" från Phil Ochs-konserten 1976 så är det definitivt en av de allra bästa inspelningarna av detta mästerverk.



Tiden går och har gått väldigt fort, men riktigt bra musik är tidlös...!


söndag 14 april 2019

Nya möten

Nya möten, nya intryck och energin är tillbaka. En aldrig sinande ström som bara finns där, utom om du letar eller saknar...

Alltid lika fascinerande att mötas när alla inlärda mönster är avstängda och inte är tillgängliga. Att möta sig själv och andra utan att förställa sig. En oas i det virrvarr vi kallar våra liv.

Vaknade mitt i natten och dessa ord bara kom:


Samma läxa igen. Egentligen är allt så enkelt och just därför blir det lätt krångligt.

Det viktigaste i livet
är att lära sig att ge kärlek
och
att släppa in den
- Mitch Albom




See what's right before your eyes
Will be gone before you know
Time is all we have
So let the moments grow
- Eric Andersen


fredag 12 april 2019

Winnerbäck på gång med nytt



Inte för att jag längtar till hösten... Men när jag får höra att Lars Winnerbäck släpper ett nytt album den 27 september, ja, då blir jag glad.

Winnerbäck har en sällsynt förmåga att sätta fingret på det där man känner, men inte själv kan uttrycka så det blir begripligt.

Dessutom blir det en liten turné med band. Sist jag såg honom var han ensam på scenen med viss uppbackning av Mathias Blomdahl på gitarr. Det var så innerligt bra!

Från den turnén släpptes den underbara LP-boxen "Vi Var Där" med alla låtar som spelades, tror jag. "Khom Loy" är ett levande bevis på hur bra det var:



lördag 6 april 2019

Nördigt...? Eller oerhört intressant...?

Många bryr sig nog inte ifall de hör något udda i en låt... En del lägger nog inte ens märke till om det skiljer något mellan olika versioner av samma låt...?

Det är nog lite nördigt att upptäcka att en singel-version från snart 50 år sedan skiljer sig avsevärt från album-versionen... Men, attans så intressant!

Så här är vi vana att höra "Rock Me On The Water" från Jackson Browne's första LP-skiva:



Singel-versionen är helt annorlunda: Ett helt annat intro, piano-bryggan i låtens mitt
saknas och någon textrad är lite annorlunda. Lyssna själv:



För mig är detta så viktigt...! "Nördig" kan jag i så fall gärna vara...


fredag 5 april 2019

Glad and Sorry

Ibland har man hört en låt så mycket att den liksom blivit självklar...

Supergruppen Golden Smog, med bl.a. Jayhawks gitarrist Gary Louris och Wilco's Jeff Tweedy, gör ju "Glad and Sorry" så väldans bra:



Nu har jag, sent omsider, upptäckt att det faktiskt är en gammal Ronnie Lane-låt som han skrev under Faces-tiden:



Riktigt bra den med...! Vilket ju inte förvånar när det gäller Ronnie Lane...


onsdag 3 april 2019

Ny box med Ronnie Lane

Ronnie Lane hade en vision om att musik verkligen skulle beröra och sprida glädje. Han skulle den 1:a april ha fyllt 73 år, men han blev bara 51 år. Han dog därtill både sjuk och urfattig.

Ronnie Lane skrev låtar, spelade bas och sjöng lite, först i Small Faces, med Steve Marriott som frontfigur, och därefter i Faces, där Rod Stewart tog över rollen som gruppens stjärna.



Därefter lade Ronnie om kursen något och började spela mer jordnära musik med sin nya grupp "Slim Chance". Här stod spelglädjen och känslan i första rummet. Gruppen turnerande runt som en mobil cirkus och man levde enkelt som ett kollektiv. Skivorna han gjorde med detta band är riktiga pärlor och borde fått mycket mer uppmärksamhet. Men de riktigt stora framgångarna uteblev, cirkusen gick i konkurs och hans fru, som varit med på ett hörn som dansare, lämnade honom.

Han fortsatte göra några skivor, bland annat en med Pete Townshend från The Who. Men MS tog alltmer hans krafter och till slut orkade han inte längre och tynade bort i fattigdom och glömska.

Jag kan verkligen rekommendera dig att se den timslånga dokumentären om Ronnie Lane:



Det är dags att Ronnie får mer uppskattning och i mitten på maj kommer en ny samlingsbox på 6 CD-skivor...! Alla skivorna med Slim Chance och de som kom därefter, kryddat med obskyra låtar och några live-inspelningar. En riktig guldgruva för den som är det minsta intresserad av levande musik fylld av känslor och spelglädje.

Här kan du läsa mer om Ronnie Lane-boxen:
New Box Set For Beloved Faces, Small Faces Co-Founder Ronnie Lane

Här ett tidigt Slim Chance-framträdande på BBC, med en annorlunda version av Small Faces hit "Ooh La La". De eminenta musikerna Graham Lyle och Benny Gallagher var då fortfarande med i gruppen, men skulle snart lämna för att satsa på sin egen musik:



Alla borde skaffa boxen "Just For A Moment", och därtill ge bort några exemplar till sina bästa vänner... Om du inte gillar vad du hör ska jag allvarligt överväga att sluta lyssna på musik och börja odla gurkor i stället...!


lördag 30 mars 2019

Rykande färsk konsert med John Gorka



Här kommer en och en halv timmes konsert med den ständigt fascinerande John Gorka. Inspelat för några dagar sedan i Colorado.

Jag har svårt att föreställa mig en trevligare eller mer jordnära artist. Alltid samma humor med glimten i ögat. Dessa låtar med djup och medmänsklighet. Och så: Denna röst som är mjuk som en innerlig kram och som samtidigt förstärker känslan av närhet och engagemang.

Tror jag kan höra "I Saw A Stranger With Your Hair" (börjar vid 17.00) hur många gånger som helst och ändå blir djupt berörd...


torsdag 28 mars 2019

I'm A Lucky Man

Dramatik, mystik, melankoli, mörker, ensamhet, men ändå en trygg reflekterande insikt...

Walkabouts sällsynt vackra video "Nightbirds" blir min följeslagare denna kväll och på något underligt sätt så sipprar det in värme, kärlek och lite förståelse... I stunder av frustration räcker det ibland att inse att man inte är ensam...



Jag har sagt det förr, men återupprepar: I stunder av tvivel, oro, sömnlöshet, då hjärnan virvlar in sig i labyrinter utan utgångar, då tar melankolisk musik tag i dig och leder dig till de små öar av insikt och harmoni som vänder tillvaron på rätt köl igen...

Tala om kraft! Tala om att påverka...!


fredag 22 mars 2019

David Lindley's musik: Nu frossar jag...!

Just nu frossar jag på David Lindley's musik... Så mycket originellt och annorlunda...!
Låt oss börja med det här klippet från Jackson Browne's dokumentär "Going Home", där Jackson försöker förklara det speciella med David Lindley:



"Rag Bag" har alltid tillhört mina favoriter och det är lätt att förstå här:



Jag avlutar med en favorit i repris: Warren Zevon's "Play It All Night Long", med Mr Dave
på helt obegripligt spel på slide, tillsammans med GE Smith:



Teknisk briljans, finessrik påhittighet, men ändå är det känslan som skördar de största triumferna.


torsdag 21 mars 2019

David Lindley fyller 75

David Lindley, "musikanternas musikant", fyller 75 år idag. Stort GRATTIS!


David Lindley har förmågan att utforska känslan i varje sång, varje stämning, rent av varje ton. Han skulle med sin flyhänthet kunna ägna sig åt ändlös uppvisning som skulle kunna imponera på varenda lyssnare, men i stället lägger han fokus på stämningen, det unika i varje sångs känsla. Jackson Browne har sagt att det var först när han och Lindley började spela tillsammans som hans egna sånger började klinga på det sätt han hade tänkt sig, med en extra dimension av rymd och känsla.

Vi lyssnar på "For A Dancer" med David Lindley på fiol och Jackson Browne på piano och sång, från Philadelphia Folk Festival 2006:



Phil Beer, ena halvan av duon Show of Hands och själv en extremt duktig musiker, beskriver i intervjun nedan denna magi hos Lindley, detta ovanliga "DET", på ett ytterst talande sätt:
"He's completely inside the song. And it's so beautiful! The song is the important thing. If ever there was an example: That is it! This guy is right there...! He totally understands the song and what he's playing just fits, beautifully fits..."
- Phil Beer


Frågan om jag någonsin hört en musiker hylla en kollega på ett så gränslöst sätt... Inslaget om Jackson Browne och David Lindley börjar efter 30:22 och fortsätter till 41:58, då Phil Beer's makalösa a capella-version av "Our Lady of the Well", tillsammans med Deb Sandland, tar vid:



David Lindleys huvudsakliga instrument är ju dock gitarren och allra främst hans karakteristiska "lap steel", här i "Farther On" med samma slags underverk av att vara "mitt inne i sången":



Jag blir nästan stum och säger bara: Lyssna, lyssna igen...!

Mister Dave är inget annat än ett levande under av toner, resonans, känsla, fingerfärdighet och en respektlös ivrighet att utforska det okända. Samt en känsla som berör varenda nerv i hela kroppen...


måndag 18 mars 2019

En angelägen berättare

Ken Dunn - "Live In L.A." - Trespass music 2019

Ken Dunn har ett stort hjärta för fred och rättvisa och han skriver sina sånger utifrån en orubblig övertygelse att kärlek och förståelse kan rädda världen. Det kan ju låta högtravande, men det är precis mot-satsen. Dessa sånger är lågmälda, men intensivt proppfulla med positiva budskap.

Efter fem fullängdsalbum och några EP-utgåvor har nu Ken Dunn spelat in en live-skiva helt solo på Kulak's Woodshed i North Hollywood. Förutom Ken's engagerade röst finns här endast hans eget gitarrkomp och därtill munspel på en låt.

De flesta av låtarna är utgivna tidigare, men helt solo och avskalat skiner dessa låtar ännu mer och lämnar avtryck så att det blir knäpptyst i konsertsalen. Och det, vet vi ju, tillhör ju inte det normala i Staterna...

Jag tror i och för sig att Ken Dunn's vanliga studio-skivor har större chans att nå ut till en bredare publik när de får lite mer fart av ett band, men den här skivan är gjort för er som förstår er på det ärliga och äkta, gemytligt framfört med närvaro och kvalitet.



In times of uncertainty, there is opportunity
And you may think that I’m a fool, but I know love’s gonna rule
It’s a call to action, love reaction, taking it to the street
Raise your voices in a celebration of diversity
May you find what you’re made of - fire, wind, the earth and rain
May you find your own true love, and always be free from pain
- Ken Dunn


Länkar:
Ken Dunn's hemsida - en innehållsrik hemsida med musik att lyssna på och allt möjligt annat...
A DARKNESS SHARED... - Ken Dunn kommenterar mitt inlägg här på bloggen med fina ord.

Tidigare på bloggen:
Stark Canadiana med visioner - recension av "Wondrous Beauty" - augusti 2017
Ken Dunn - "Absence of Light" - Ett mörker som delas är aldrig lika mörkt - december 2016
Nära att missa... - recension av "The Great Unknown" - maj 2016

PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section !


fredag 15 mars 2019

Gamla högar av papper



Jag har bläddrat igenom en hög med gamla papper, mest från 80-talet. Bilder, anteckningar, några citat, några gamla dikter, kärleksbrev, sångtexter, tidningsurklipp, blandat med gamla skolpapper och annat som inte säger någonting längre...

Sökandet efter kärlek och mening och något att tro på när alla gudar och sådant inte var synliga någonstans. Vi fick finna våra egna vägar bäst det gick... Ovanstående klipp hade
jag på väggen, bredvid några dikter och fyndiga citat. Jag hade också en annons från någon damtidning, om hattar och kungligheter. Alltid retade det någon...

Det slår mig när alla dessa minnen trillar på hur mycket som verkligen har förändrats... och hur mycket som ändå är sig så likt...



Minns hur vi satt på golvet, drack vin och lyssnade på "The Sad Café", undrande vart vi var på väg och hur vi längtade efter att bara flyga iväg...

Things in this life change very slowly
If they ever change at all...
- Don Henley / Glenn Frey


Men när det dyker upp några foton i högen, ja, då ser man ju att tiden har gått... Men känslan är den samma...

Någon gång i mitten av 80-talet anordnade jag för första gången en konsert med FJK hemma i Eskilstuna och det här är ett klipp jag fann i högen, en bild från den ena lokalblaskan:


Det var ett tag sen och det syns... Men känslan är den samma!


onsdag 13 mars 2019

Vilket groove...!

Willemark Knutsson Öberg - Contrast, Eskilstuna 2019-03-13



Det är få artister som visar en sådan glädje att stå på scenen som Lena Willemark, hon lyser som en solstråle från första till sista stund. Ändå har jag aldrig varit helt betagen av hennes musik, det har nog varit lite för duktigt och perfekt för mina öron. Eller kanske lite för mycket 'speleman' över det hela? Men, i kväll sjöng hon som en ängel och var den på scenen som ögonen följde stor del av tiden.

Mats Öberg är ett under av känsliga fingrar och det är lätt att uppskatta hans insats. Han är den stabila grunden där de andra två kan hålla på och utveckla sina utsvängningar, både åt det ena och det andra hållet.

Jonas Knutsson har ett underbart sätt att ta i sina saxofoner. Från ett brusigt puttrande i den stora barytonsaxofonen till eleganta virvlande toner i den mindre altsaxofonen. Ibland vackert, ibland suggestivt och ibland bara så intressant och effektivt. För mig är kvällens höjdpunkt när han blåser sig igenom en högst osannolik version av "Dansen på Sunnanö". Hans vackra solon på t.ex."Ung och Stolt" och "Nu Faller Mörkret" är också helt enorma.

I pausen längtade jag efter lite större nerv, lite mer puls. Jag fick snart svar på tal direkt när de kom ut och körde Marie Bergmans "Dagar" och Eva Dahlgrens "Ung och Stolt". Vilket groove...! När sen "Dans på Sunnanö" följde var jag helt såld.



Jag antar att det krävs ett vant jazz-öra för att helt uppskatta den här musiken, och det har jag inte fullt ut, det ska erkännas, men kanske jag fick det lite mer under kvällen...

Och Jonas Knutsson kan jag alltid lyssna på...!


tisdag 12 mars 2019

De nationella proven - en felfokusering

Så har då de nationella proven startat i årskurs 9. Eleverna ska under vårterminen göra tio nationella prov. De ska ägna mängder av timmar åt att, under strikt uppsikt, bli testade och kontrollerade. Sedan ska lärarna använda massvis av tid åt att rätta, diskutera och utvärdera resultaten. Vartenda litet nedplitat svar ska vridas och vändas på, så det verkligen blir rättvist och objektivt...

Men är det verkligen bara kunskaper dessa prov mäter? Prov mäter även stress, lässvårigheter, dåligt självförtroende, bristande tålamod, provfrossa och självbevarelsedriften att försöka dölja sina svårigheter. Just dessa egenskaper, allihopa, mäter prov mycket effektivt. Det är bara det att de då ser ut som ”dåliga kunskaper”...!

De nationella proven är en snedfokusering utan like. Prov mäter mängden mätbara kunskaper som rabblas upp på en viss fastställd tid. Det är kontrollerande tillfällen, inte lärande tillfällen.

Tänk hur vi i skolan, med samma prioritet och med samma mängd resurser, skulle kunna använda all denna tid...! Tid för lärande möten och reflektioner i samspråk med varje elev.
Vi skulle kunna få reda på så mycket mer om elevernas verkliga kunskaper och eleverna skulle därtill under tiden kunna lära sig så ofantligt mycket mer.

Ska vi verkligen ha en skola där kontrollerande och bedömande verksamhet ensidigt prioriteras? Eller kanske en lärande och bemötande skola...?

Skola är för mig ett lärande möte mellan elev och lärare, där vi ser varann och ger varsam ledsagan. Där vi vet att det alltid måste vara tillräckligt att göra sitt bästa. Där målet är att alla i vår obligatoriska skola ska få känna glädjen av att lyckas, kanske nå längre än vad man först trodde. Känslan av tillförsikt i stället för rädslan att misslyckas.



Det är svårt att hitta bra låtar om skolan, men jag tycker nog att Dougie MacLean's "Resolution" passar riktigt bra... Om inte annat så för den underbara bilden på den lilla målmedvetna tjejen mellan 1.00 och 1.09. Så vill jag att en elev ska känna sig på väg till skolan...!


söndag 10 mars 2019

En musikant med en egen ton

Christer Jonasson - "Fyra Sånger" - 2019


Christer Jonasson är en upptagen man. Han har just turnerat runt nästan halva jorden med AFT (Annika Fehling Trio). Han spelar dessutom till och från med Fanny Holm, både som duo och i hennes "Lucinda Williams Tribute" och så i FJK förstås... Därtill tidigare med Totte Bergström och Basse Wickman i Wagabond Ways, med Christer Lyssarides i en gitarr-duo, och han har även kompat bl.a. Göran Samuelsson och Christine Hellqvist .

Det är lätt att förstå att så många vill spela med Christer. Han är en riktigt expressiv gitarrist med en egen ton och ett anslag som alltid berör. När han därtill skriver egna sånger blir han som allra bäst. Jag lyssnar gång på gång och hittar hela tiden nya nyanser och fyndiga formuleringar.

Nya EP:n innehåller kort och gott fyra sånger med en närvaro och känsla som tränger sig in under huden. "Komma Till Mig" slår an tonen och känns så positiv trots allt runt omkring oss som försöker få oss att misströsta. "El Paso" har jag hört förr med FJK och den är en typisk Christer-sång, angelägen och medryckande. "Vad Jag Behöver" påminner lite om Ulf Lundell med alla reflektioner som staplas efter varann. Det är bara det att så här bra har den gode Lundell inte själv fått till det på åratal. Avslutande "Othem" får mig att ödmjukt känna värme och en försiktig tillit. Trots allt...

Här kan du lyssna på Spotify:




torsdag 7 mars 2019

Magna Carta förändrade mitt liv



Jag var i de tidiga tonåren, lyssnade på ganska tuff musik på högsta tänkbara volym... Det finns ingen anledning att skämmas för det jag lyssnade på: Stones, Jethro Tull, Led Zeppelin, Byrds och en del annat.

Plötsligt spelade Kjell Alinge "Time For The Leaving" med Magna Carta på radion... Ingenting blev sig likt. Akustisk musik invaderade mitt liv och galet nog åkte de flesta gamla skivorna ut.
Men akustisk musik träffade nya celler i min kropp och det gör den än idag. Magna Carta med Chris Simpsons finurliga melodier och texter med mening var inkörsporten till en ny underbar musikvärld.

Magna Carta finns nog än idag, det hänger väl på Chris Simpsons dagsform vid 77 års ålder.
I slutet av förra året släpptes en dubbel live-samling, "Love On The Wire", med både tidigare utgivna och outgivna inspelningar.



Allt är långt ifrån fantastiskt, men när det är bra är det magiskt! Lyssna på dramatiken i "Daughter, Daughter", ömheten och livsfilosofin i "You", rastlösheten i "Wayfaring", Davey Johnstone's gitarrfantasier i "Parliament Hill", eller samme mans mandolinspel i "Sponge".
Eller den sköra kärleken i Tom Hoy's Dylan-tolkning av "Tomorrow's A Long Time", de sökande textraderna i "Pictures In My Pillow" eller undergångskänslan i "The Sun Ain't Gonna Rise".
Eller den stora förundran i "Isle of Skye" och så klokheten i "Time For The Leaving", förstås... "Life In The Old Dog" har också en hel del lämpligt att förmedla. Men min favorit just nu är nog "Some Kind of Man", som träffar mitt i prick...

Det är MAGI, inget annat...!!



Där på You Tube finns hela härligheten, 36 alster av skiftande karaktär och ibland lyfter det nästan otäckt... Det ÄR magi...!