fredag 23 augusti 2019

10 år - Akustiska gitarrsolon

David Lindley och Jackson Browne plockar och improviserar i en tidig live-version av
"Our Lady of the Well". Så otroligt suggestivt:



Tim Renwick, Andy Roberts och Richard Thompson spelar alla akustiska gitarrer på denna otroliga inspelning av Richard Farina's "Morgan The Pirate" på Ian Matthews LP "If You Saw Through My Eyes". Tim Renwick står för båda solona. Tre gitarrfantomer på samma låt.
Milda makter!



Neil Young gör här på "Lost In Space" ett sprudlande solo som fått mig att lyfta tillbaka pickupen gång efter gång:



Ad Vanderveen i en akustisk version av sin Neil Young-inspirerade "Water Under The Bridge": Vanligtvis spelar han den på elgitarr, men här visar han att det går bra även på en akustisk:



Det finns ju också svenska gitarrister som verkligen kan få ett solo att glittra: Mats Klingström och Christer Jonasson både kompar och solar här så enastående vackert:



Det kanske allra vackraste till sist: Peter Green och hans Splinter Group gör en akustisk
version av klassikern "Albatross":



Jag inser nu att jag skulle kunna fortsätta i evighet, så jag stoppar här, väl medveten om
att jag säkert glömt flera gitarrsolon som borde varit med...


tisdag 20 augusti 2019

10 år - Ännu fler gitarrsolon - Det lugna och finstämda...

Här är ytterligare några gitarrsolon som jag bara måste ha med i min redogörelse av de
bästa gitarrsolon som jag upplevt:

Jerry Garcia: Så kantigt bedårande spel på lika bedårande "Black Muddy River". En låt om döden, en låt som ofta får mig att gråta. Från "In The Dark" med Grateful Dead:



Danny Kirwan i tidiga Fleetwood Mac: Så makalöst vackert spel på "Sunny Side of Heaven". Från skivan "Bare Trees":



Malcolm Jones i Runrig med "Tuireadh Iain Ruaidh": Pampigt och vackert så man kan känna regnstänk i pannan... Från Runrig's album "Heartland":



Pat Metheny låter fingrarna springa runt på Joni Mitchell's "Amelia + Pat's Solo" från den oerhört starka live-skivan "Shadows and Light". Jonis gitarr-riff är inte så dumt det heller:



Bruce Cockburn's opolerade, men ack så berörande, spel på "When It's Gone It's Gone":
Man kan ju undra om det är ett solo när det håller på hela låten... Hur som helst är detta
en av mina absoluta favoritlåtar, alla kategorier. Det är lätt att förstå att Cockburn blivit
kallad "världens bästa gitarrist":



Nu återstår det bara att redovisa några akustiska solon...


söndag 18 augusti 2019

10 år - Fler gitarrsolon...

Jag borde ha fattat det - Det går inte att plocka ut fem gitarrsolon...!! Det dyker upp fler som bara MÅSTE vara med. Jag börjar med de explosiva och utagerande solona:

Jerry Donahue's explosiva solo på Fairport Conventions "One More Chance", är ett av de mest dramatiska gitarrsolon jag hört. Därtill en av de bästa låtar som spelats in och en av de bästa produktionerna (av Glyn Johns) någonsin:



Det har sagts om Richard Thompson att han helt saknar förmågan att spela tråkigt och
det är nog så. Här lite exempel på hans gitarr-trolleri på "Keep Your Distance":



Jerry Garcia hade ju ett uttryck som alltid var speciellt och ytterst känsligt. Här går det inte fort, men är så expressivt att man häpnar:



Mark Knopfler's svängiga gitarrkrumelurer på Dire Straits långa version av "Sultans Of Swing", på "Alchemy"-albumet, har alltid tillhört mina favoriter:



Det kommer fler... Nästa gång tittar jag mer på det lugna och finstämda.


onsdag 14 augusti 2019

Ännu en magisk kväll med AFT

AFT (Annika Fehling Trio) - Skottvångs Grufva 2019-08-14


Det är drygt tre veckor sedan jag såg AFT för första gången och de var så bra och speciella att jag gärna ville se dem en gång till på deras turné. Men, skulle det komma så många och lyssna mitt i den första arbetsveckan, direkt efter semestern, och därtill precis innan den kommande löneutbetalningen? Nja, det kom strax under 20 personer, men de fick verkligen höra något alldeles speciellt bra och något unikt annorlunda...

Efter spelningen på Väddö förra månaden skrev jag: "Det är knappast någon lättillgänglig musik som AFT spelar och det är oerhört långt från "trallvänligt" eller "tillrättalagt". I stället finns här en rytm, ett "groove", som åtminstone inte jag kan sitta still till, man viftar på fötter och virvlar med på något sätt. Man vävs in i ett mönster av suggestiva toner och så plötsligt finns den bara där, den där magin som får dig att nästan lyfta från golvet."


Denna gång lade jag även märke till hur skickligt och ödmjukt Annika Fehling berättar och reflekterar mellan låtarna. Det binder samman kvällen och skänker det hela en nästan familjär stämning, som är så krispigt skör att det går att urskilja det minsta ljud i de lågmälda, ibland rent tysta partier, som finna inbyggda i arrangemangen.

När låtarna efter "Seamless" börjar hänga ihop, utan någon märkbar gräns där de övergår i varandra, då får jag känslan av att Jerry Garcia och de andra i Grateful Dead har ett finger med i spelet på något sätt. Ingen har nog det helt klart för sig vad som egentligen händer, men det händer och det går inte att stoppa. Att Christer Jonasson byter gitarrer vid ett par tillfällen är det enda som kan få oss att ana något om att en ny låt startat.

När Robert Wahlström i en annan låt mot slutet av konserten trummar på något slags större typ av hemmagjord bodhran, då är det som om tystnaden lyssnar, luften slutar nästan vibrera och inordnar sig lugnt i det magiska som cirkulerar i luften..

Min vän säger att han aldrig hört något liknande och det är bara att instämma. Tre musiker som lirar i någon slags symbios med varandra. De tar för sig, men aldrig på bekostnad av helheten.


När jag på hemvägen stannar för att tanka ser jag den dramatiskt mörka himlen och den ljusa kontrasten av skenet från en nästan full måne. Starka kontraster, blandat med knappt märkbara nyanser och allt färgat av en stor dos eftertanke. Den beskrivningen kunde lika väl gälla AFT:s musik.

AFT måste vara ett av de absolut mest spännande och nyskapande banden just nu...!!


fredag 9 augusti 2019

10 år - Gitarrsolon som vänder upp och ner på tillvaron

Tim Renwick fyllde i förrgår 70 år och detta fick mig att vilja se tillbaka på några exceptionella gitarrsolon. Det finns många och de tar ofta plats, men så finns det ju också de där näst intill eruptiva gitarrsolona, som vänder upp och ner på hela tillvaron.

Tim Renwick är ju ingen världskändis, men har handplockats till turnéer med Pink Floyd och Eric Clapton. Det säger väl det mesta...! Han gjorde även suveräna insatser i gruppen Sutherland Brothers & Quiver, samt på några av Iain Matthews tidiga skivor. Men mest utmärkande är väl hans prestationer tillsammans med Al Stewart. Här på "Life in Dark Water" skapar han ren magi mellan 2.27 - 4.01. Ett gitarrsolo på en och en halv minut som är bland det mest frapperande jag hört:



Här på Kai Olssons "Good Day" behöver Tim Renwick bara 25 sekunder (Lyssna från 1.51...!)
för att få det att explodera:



David Lindley är min favoritmusikant alla kategorier. Han förgyller alla låtar som han spelar på och har förmågan att utforska känslan i varje sång, varje stämning, rent av varje ton. Han lägger alltid fokus på stämningen, det unika i varje sångs känsla. "Mr. Dave" är ett levande under av toner, resonans, känsla, fingerfärdighet och en respektlös ivrighet att utforska det okända. Hör hans finstämda hjärtskärande solo på slutet av "How Long" med Jackson Browne från 1989:



Sen har vi ju Neil Young. Inte snabbast och inte så tekniskt finslipad, men vilket uttryck,
vilken känsla...!! Åtta minuters gitarr-taggtråds-solo i "Like A Hurricane":



Avslutar med en av de mäktigaste låtar som finns: Declan Sinnott skrev för många år sedan "Let Somebody know" till Moving Hearts andra LP, men det var först på deras tredje skiva,
"Live Hearts", som den blommade ut till den så oemotståndligt laddade låt den är för mig.

Musiken vävs samman och det finns en explosivitet i samspelet mot slutet. Declan Sinnott själv på en elgitarr som nästan sliter mig itu, Eoghan O'Neill rör om med sitt plötsliga bas-solo. Davy Spillane på irländsk säckpipa och Keith Donald på altsaxofon dekorerar dessutom fantasifullt. När Declan Sinnott börjar sola så uttrycksfullt och omvälvande efter 6 minuter befinner jag mig snart i paradiset... Jag saknar ord...!



Det är väl så ett gitarrsolo ska vara...?


onsdag 7 augusti 2019

10 år - Husprofeter

Ni som läst min blogg ett tag känner nog igen att jag kallar mina favoriter för "husprofeter"... Jag tycker nämligen inte att vi ska placera våra idoler på en piedestal! För mig är de största hjältarna de som står mitt ibland oss, men som ändå vågar visa sig som sårbara människor och peka ut nya bättre vägar att gå. Därför brukar jag inte kalla dem för idoler eller husgudar, utan benämna dem "husprofeter".

Ni vet säkert att Jackson Browne är en "husprofet" hos mig. En man som är ett föredöme på så många sätt och som ändå inte gör avkall på sina känslor. En man som vågar sticka ut hakan och säga det han tycker är viktigt och som han är övertygad om.

Jag har lyssnat på Jackson Browne sen första skivan släpptes 1972. Det dröjde länge innan någon "riktig" live-skiva officiellt gavs ut. Av någon anledning har en del liveinspelningar bara släppts i Japan och Australien. Tänk så många år jag drömde om att få tag i en riktigt bra live-konsert på något sätt...!

Idag finns det en uppsjö av live-skivor. De allra flesta är gamla radio-konserter i halv-officiella utgivningar i Europa, och sen finns det ju mängder av bootlegs.

En av mina favoritutgivningar är live-inspelningen från WPLJ-radion i New York den 27 september 1972 då David Lindley var med och kompade Jackson.
Det är inte den första gången som de spelade tillsammans, men det kan vara deras andra konsert tillsammans. Jackson har ju tydligt deklarerat att det var när han började spela med David Lindley som hans musik lyfte och han upplevde att det var då det började hända saker. Det kan höras på denna helt underbara inspelning, som sedan 2013 finns utgiven på skiva kallad "Where The Shadows Fall".

Här kan du höra hela skivan, alla 13 låtar, i mycket bra ljudkvalitet:



David Lindleys spel förgyller framträdandet och man kan ana hur de håller på att känna av varandra. Jackson sjunger fortfarande lite nasalt, som han gjorde tidigt i karriären, men jag älskar det tonläget och allt blir så personligt och inspirerat.

"Where The Shadows Fall" innehåller också fem låtar som skulle komma med på Jacksons andra LP, "For Everyman", som gavs ut mer än ett år senare. Tre annars outgivna covers finns med: Den traditionella "Come All Ye Fair & Tender Ladies", samt John David Southers "Jesus in 3/4 Time" och "Out To Sea", den senare tidigare inspelad av Larry Murray, vilken för övrigt var med och såg till att den unge Jackson fick spelningar i Los Angeles. Fem av låtarna från debut-skivan från januari 1972 finns också med i suveräna versioner.

Förutom Jackson Browne har jag flera andra husprofeter: Sandy Denny, Iain Matthews, Bruce Cockburn, Gene Clark, Neil Young och Richard Thompson, för att nämna några...


söndag 4 augusti 2019

10 år - Glädjen att finna ny musik...!

Varje gång jag hittar något nytt som berör mig långt där inne - då känner jag en tacksamhet att just jag råkade vara där just då... För liksom vanliga personliga möten ofta blir till av en slump, så är det nog även med musik som korsar ens väg...!

Här är några upptäckter som förgyllt och fortfarande förgyller min tillvaro: Artister som i det stora fortfarande är tämligen okända, men förtjänar all kärlek i världen:

Broken Fences: Stämningsfullt med Morgan Erina och Guy Russo. Två akustiska gitarrer och två röster som passade varandra så ypperligt att de smälte samman.



Catherine MacLellan: Melankolisk musik av en sällsynt styrka och kvalitet. En slags spröd kraft av innerlighet och sårbarhet...



Dawes - Inte så okända nu längre, men Taylor Goldsmith och de andra i bandet borde vara världskändisar efter 10 års flitigt spelande och så många utmärkta skivor.



The Pines - En slags melankolisk harmoni som vävs samman till en känsla av att vandra omkring i symbios med naturen, med människorna, med universum...



Ad Vanderveen - Holländsk gitarrist och singer/songwriter som är bättre än de flesta...



Paper Aeroplanes - Charmigt och äkta med något att säga...



Great Lake Swimmers, Whitehorse, Sinead Lohan, Tracey Browne, Jim & Sam, Scott Merritt,
Ken Dunn, Lewis & Leigh, Amelia Curran... Listan skulle kunna göras hur lång som helst...

Utforska vidare du med...!


lördag 3 augusti 2019

10 år - Lite statistik


För drygt ett år sedan passerade jag 100 000 besökare på bloggen och då är ändå inte tiden från starten i augusti 2009 till och med juni 2010 medräknad. (Det kanske även bör påpekas att mina egna besök inte ger några markeringar).

Här kan du se antalet besök per månad. Rekordet är 3156 i augusti 2018, alltså i snitt mer än hundra besök per dag:


I statistiken syns dock inte allt: Vilka inlägg som lästs flest gånger syns bara om någon klickar direkt på den länken och jag tror de flesta läser genom att scrolla ner från startsidan...

Här är i alla fall de tio främsta dags-rekorden och vad som främst orsakade besöken (oftast genom länkar på t.ex. Facebook).

817 besök 2018-02-25 Easy October + Mark Olson
534 besök 2018-06-19 FJK
504 besök 2018-08-26 Chill in Maria’s Garden
482 besök 2018-07-20 Elliott Murphy
403 besök 2018-09-22 Eldsjälar
392 besök 2018-10-17 Rolf Carlsson
346 besök 2018-09-10 Valet
344 besök 2019-07-25 Elliott Murphy
289 besök 2017-12-22 Christmas
241 besök 2018-10-18 Jackson Browne

Nu räcker det med frossandet i siffror...

Vad passar då bättre än den enligt mig bästa versionen av "Thirsty Boots" med Eric Andersen, inspelad 1997 och nu tillgänglig igen på Erics eminenta samling "The Essential Eric Andersen", som gavs ut förra året:



Det fina gitarrsolot spelas av Arlen Roth, som de flesta gitarrister nog känner till...


fredag 2 augusti 2019

10 år med bloggen...!


Tio år... Det känns väldigt länge sedan jag började skriva på bloggen, men ändå... Det är motsägelsefullt, men likväl uppenbart: Tiden har gått så oerhört fort...!

Ärligt talat visste jag nog inte vad jag ställde till med när jag söndagen den 2 augusti 2009 publicerade mitt första inlägg om The Byrds och vad "Mr. Tambourine Man" har betytt för mig.
Jag började mest skriva för att det var kul och tänkte att jag på så sätt skulle minnas lite bättre vad jag lyssnade på för tillfället...



Hade någon då sagt att jag 10 år senare, och efter 1237 inlägg, skulle ha haft nästan 125 000 besökare, varav drygt 21 000 det senaste året, då hade jag nog skrattat... Jag kunde aldrig för mitt liv tro på en sådan utveckling. Jag tänkte inte ens i de banorna... Helt otroligt...!!

Men, om jag tänker efter, har det hänt väldigt mycket dessa 10 år. Båda mina söner har lämnat barndomshemmet och blivit vettiga vuxna. Jag har bytt arbetsuppgifter och fuskat några år som skolbibliotekarie. Jag har lagt om min livsfilosofi och lärt mig att lyssna på kroppens signaler. Jag har kämpat med min sjukdom och mot alla odds faktiskt blivit bättre sen jag började med yoga. Jag har fått många nya, riktigt fina, vänner. Jag har fått uppleva otroligt många härliga möten. Fortfarande blir jag lycklig när jag upptäcker något nytt. Jag försöker vara nyfiken och öppen för nya impulser. Jag har valt att försöka se möjligheter och inte begränsningar. Jag har kastat mig handlöst ut när jag varit övertygad om att jag måste det. Jag har kämpat hårt och försökt rädda den lokala miljön. Jag har överlevt flera krossade hjärtan. Jag har utvecklat min kreativa, skapande sida. Ett nytt uttryckssätt med kombinerade bilder och texter har vuxit fram. Till och med en sång har jag varit med och skrivit. Jag har slutat att oroa mig. Jag har gjort saker jag aldrig trodde jag skulle våga. Jag vill nog påstå att jag blivit en bättre människa både mot mig själv och mot andra. Men ingen blir någonsin fullärd, så jag har mycket kvar att lära...



Och hela tiden har jag skrivit och försökt lyfta fram musik som betyder något för mig. Jag är fortfarande helt ointresserad av att skriva ner och klanka på musik jag inte gillar lika mycket. Det är mycket trevligare och utvecklande att försöka sprida mindre känd kultur till några fler....!

Att jag tidigt deklarerade att bloggen inte skulle bli en offentlig dagbok... Jo, där har jag nog misslyckats...! Men jag försöker att hålla det lite vagt...

I en värld som blir allt svårare att förstå, så finns det så fantastiskt många som skapar och vill dela med sig. Inte så illa...! Trots allt...!



Jag kommer den närmaste tiden fira 10-års-jubileet genom att se tillbaka på lite olika sätt.
Idag var det lite om starten och några reflektioner kring utvecklingen fram till idag.

Tack alla ni som läser...!


lördag 27 juli 2019

En riktig glädjespridare

Lisa Miskovsky med band - Marys Cafe, Eskilstuna 2019-07-26


Lisa Miskovsky berättar att förra årets spelning på Marys Café blev så fantastisk att hon själv ringde och bad att få komma tillbaka i år igen. Det blev ju lika bra i år med, så hoppas hon fortsätter att ringa...!

Trots allt mörker i Lisa Miskovskys låttexter så blir det en vacker sommarkväll fylld med glädje, vacker sång, härliga leenden och en ärlig värme som sprider sig utan den minsta tvekan.

Med sig på scenen har hon Pelle Ekerstam på gitarrer och Kalle Lundin växlar mellan klaviaturer och bas. Två lyhörda och duktiga musiker, men ändå tycker jag att det blir allra bäst de stunder då Lisas röst får skina med bara en gitarr eller ett piano.


Vi får höra några av hennes nya sånger: "Home", "Run For Cover" och "Lost From The Stars".
Den sista är definitivt en av kvällens höjdpunkter där Lisas varma röst firar stora triumfer till det sparsamma, men ack så känsliga, spelet från Pelle Ekerstam på elgitarr.

Vi får även höra "Acceptable Losses", "Sing To Me", "Lady Stardust", "Driving One of Your Cars" och "Take Me By The Hand". Under den sistnämnda får hon publiken att ta varandras händer och gunga med. Härligt...!

Ett par covers får vi också lyssna på: Supertramps gamla "Give A Little Bit" kändes fräschare än någonsin och som sista extranummer fick vi även höra Springsteens "Dancing In The Dark" i en akustisk, avskalad version. Snyggt och stämningsfullt, precis som det mesta denna minst sagt varma sommarkväll.


Det är tydligt att Lisa Miskovsky tycker om att stå på scenen, att sjunga och spela, samt att mellan låtarna berätta små anekdoter. Det verkar spontant och inspirerat, och därtill roligt...! Denna gång berättar hon varmt om sin gamle kloke granne och om när hon var med i melodi-festivalen. När hon strular till en grattis-hälsning med fel namn gör det inget. Tvärtemot tror jag alla i publiken bara vill krama om henne.

Det finns en ödmjuk ärlighet i hela Lisas uppenbarelse att hon står över all kritik... Jag tror inte en enda person igår skulle kunna säga ett enda ont ord till henne, och, efter den här dosen känslig musik, kanske inte till någon annan heller. Sådan stark värme sprider sig direkt...!


Precis så här ska en sommarkväll vara...! Så mycket glädje, så många leenden och så denna otroligt klangfulla röst... Så fullt av en äkta enkelhet utan en tendens till ett uppblåst behov av att verka märkvärdig. Just det gör Lisa märkvärdig i mina ögon...! En riktig glädjespridare...!


torsdag 25 juli 2019

Precis vad Eskilstuna behöver...

'Picnic i Parken', Stadsparken, Eskilstuna 2019-07-24



Mitt under den sista av sommarens fyra "Picnic i Parken", med strålande solsken och mängder av folk avslappnade på filtar och i solstolar, inser jag det: Det här är ju precis vad Eskilstuna behöver...!

Här samlas vi under lugna former och delar något trevligt tillsammans, något som visar att vi har så mycket gemensamt...!

Många gånger har jag på senare tid skämts över min egen hemkommun:
- Kommunen vill verka vara en framstående miljökommun, men när det gäller de stora frågorna gömmer man huvudet i sanden och all energi går till att förklara sig själva oförmögna att göra det man faktiskt har laglig möjlighet att utföra.
- Socialdemokrater regerar med moderater och snart kan ingen längre se någon skillnad på de olika lokala politiska alternativen.
- Man gör det olagligt att tigga för de stackare som inte längre klarar att ge sin familj mat...
- Man för en synnerligen destruktiv skolpolitik som segregerar barnen från varandra...
- Arrogans och spydigheter mot de som protesterar blir allt vanligare...

Alltför mycket i samhället leder till större klyftor och ytterligare segregation. "Vi och dom"... Just därför är det så viktigt att stadens invånare ses och gör något trevligt tillsammans och kanske upptäcker att alla andra inte är så farliga... Musik är ett formidabelt sätt att brygga broar och förståelse mellan människor...!


Den fjärde onsdagen i Stadsparken innehöll bland annat den 19-åriga Eskilstuna-tjejen Julia Antsvee-Lindhé, som sjöng och spelade egna låtar, som det verkade helt utan att vara nervös. Tveklöst en duktig tjej med ärliga och personliga sånger, men jag tror hon behöver få lite mer karaktär på slutet av sina sånger. Lite mer självförtroende och tydlighet där, så finns nog här möjlighet att nå långt...


Kvällen och hela festivalen avslutades med Mike Beat & the Hopeless Strummers, ett lokalt cover-band med 15 personer på scenen, ledda av Micke Byström. Man började lite a-cappella med Steve Youngs "Seven Bridges Road", som bland annat Eagles gjort känd. En fantastisk version! Minst lika bra var Dylans "Is Your Love In Vain". Följde gjorde även låtar av bland annat Neil Young, Gillian Welch och, till min förvåning, en härlig rockare av Frankie Miller.

Helt klart är att Micke har bra smak när det gäller låtar och artister även utanför de alldagliga vägarna. Ändå kunde jag inte låta bli att undra hur många av de kanske 3000 därute på gräs-mattan som ens hört talas om t.ex. Gillian Welch eller Frankie Miller. Troligen var jag ensam i publiken om att ha sett en konsert med denne Frankie Miller. Men det var ju mer än 40 år sen och många var ju inte ens födda då...

Hoppas verkligen att Peter Torsén och Micke Byström fortsätter med "Picnic i Parken" nästa år...! Eskilstuna behöver det...!!


tisdag 23 juli 2019

Ännu en ny singel med Catherine

Som jag berättade i början på maj så kommer äntligen Catherine MacLellan's nya album "Coyote" att släppas i höst och nu är datumet bestämt till den 11 oktober.

Den första singeln från skivan, "Out of Time", kom i maj och nu har ännu en ny singel sett dagens ljus.

"Roll with the Wind" är verkligen så mycket Catherine som det går att stoppa in i en låt: Sensuellt, känsligt, utlämnande, men med en ömsint värme som tar dig i famn...

Baksidan, om man i dessa digitala tider kan kalla en sång så, "Emmet's Song", är med sin folkliga fiol också en stark sång om någon som behöver stöd när livet kärvar.

Du kan bland annat lyssna på Spotify och YouTube. Gör det...!



Det kanske inte blir så tokigt med höst i alla fall...


lördag 20 juli 2019

Enastående kväll på vackra Kröns Trädgård på Väddö

AFT (Annika Fehling Trio) - Kröns Trädgård på Väddö 2019-07-19
+ Norrtälje Countrybrudar




AFT släppte sin första skiva för drygt ett år sen (Läs recension här!). De har det senaste året turnerat ganska flitigt och bland annat besökt Tyskland, USA och Grönland.

Konserten på Kröns Trädgård blev något alldeles särskilt. Det finns tillfällen när kontakten mellan musikanter och publik blir så naturlig och känns helt självklar, alla barriärer faller och plötsligt så är vi alla med på något sätt. Det är knappast någon lättillgänglig musik som AFT spelar och det är oerhört långt från "trallvänligt" eller "tillrättalagt". I stället finns här en rytm, ett "groove", som åtminstone inte jag kan sitta still till, man viftar på fötter och virvlar med på något sätt. Man vävs in i mönster och suggestiva toner och så plötsligt finns den bara där, den där magin som får dig att nästan lyfta från golvet.

Annika Fehling - sång, akustisk gitarr och dessutom låtskrivare.

Christer Jonasson - spelar alla möjliga gitarrer.

Robert Wahlström - cajon (en sån där "trum-låda" man sitter på), olika slags slagverk, men även en del klaviaturer.

De flesta låtarna har engelska texter som Annika Fehling skrivit, berättelser fulla av reflektioner och funderingar. Även några svenska låtar smyger sig med och man tänker knappt på att de byter språk. Här handlar det om känsla, som när den väl finns där, gör det mesta självklart.

En svensk låt är "Så småningom", här framförd på Manifestationen till minne av drogernas offer i Domkyrkan i Visby 2016, alltså redan innan gruppen tagit fart.



AFT måste vara ett av de absolut mest spännande och nyskapande banden just nu...!
Konserten blev så suggestiv och vi åkte med på en liten resa bland visioner och känslor inlindade i en impulsiv puls av närvarande känsla och skicklighet... Så "vidrigt bra"...!
På lätta steg tar jag mig hemåt. Glad, upprymd och berörd...



Norrtälje Countrybrudar inledde kvällen med några låtar och det blev en idealisk start med deras inspiration och täta stämmor. Det var några år sen jag hörde Paul Simon's "Loves Me Like
A Rock", men tjejernas energiska version gav mig lust att göra det snarast möjligt.
Här finns mer information om Norrtälje Countrybrudar.

Kröns Trädgård visade sig vara ett fascinerande ställe med växter, mat och kultur. Här kunde man strosat runt i timmar...!

Själv bodde jag på Pensionat Kanalvillan alldeles i närheten. Ganska nyöppnat och inte helt färdigt, men ändå ett mycket trevligt ställe som jag verkligen kan rekommendera.


fredag 19 juli 2019

Johnny Clegg RIP



Johnny Clegg är död efter några år med elakartad cancer. Han blev 66 år.

Clegg utmanade den sydafrikanska apartheidpolitiken genom att spela tillsammans med svarta sydafrikaner i sitt hemland. Som 15-åring blev arresterad för detta "brott". Hans olika grupper Juluka och Savuka kombinerade modernare tongångar med mycket rytmer från sydafrikansk folkmusik och dans. Texterna var ofta både på engelska och zulu.



Vid flera tillfällen tvingades han fly och han var länge motarbetad av alla sydafrikanska maktmedel som fanns att tillgå. Johnny Clegg fick senare sin rättmätiga upprättelse och betraktas nu som en av de stora frihetskämparna i kampen mot de rasistiska lagarna i Sydafrika.

Han blev tidigt fascinerad av Zulu-kulturen:
"I stumbled on Zulu street guitar music being performed by Zulu migrant workers, traditional tribesmen from the rural areas. They had taken a Western instrument that had been developed over six, seven hundred years, and reconceptualized the tuning. They changed the strings around, they developed new styles of picking, they only use the first five frets of the guitar — they developed a totally unique genre of guitar music, indigenous to South Africa. I found it quite emancipating."

Svårt sjuk 2018 berättar och sjunger han ännu mer här:



En stor man som verkligen gjorde vad han kunde för att göra det bättre för många andra.

tisdag 16 juli 2019

Russell Smith RIP

Russell Smith, sångare och låtsnidare i Amazing Rhythm Aces, har dött 70 år gammal efter en lång tids kamp mot cancer.

Russell Smith hade en säregen fantasi när det gällde att skriva fyndiga låtar, inte alls olikt en viss John Prine, och Amazing Rhythm Aces blandade ingredienser från både rock, bluegrass, country och blues i en tilltalande, ofta lågmäld blandning. Russell hade dessutom en röst som alltid kändes så ärlig och personlig att det färgade gruppens sound så mycket att det var lätt att känna igen dem bland många andra i jämförelse opersonliga grupper.



Genombrottslåten "Third Rate Romance" från 1975, en jordnära skildring av ett oromantiskt möte mellan två kärlekskranka individer som tar in på motell för att göra -d-e-t-, väckte både uppståndelse och uppmärksamhet hemma i staterna.

Russell Smith porträtterade ofta små vardagliga människor med vanliga problem av alla möjliga slag. En favorit är "Rodrigo, Rita and Elaine" om två kvinnor som slåss om en otrogen man:



En annan favorit är "Della's Long Brown Hair", där jag nästan kan känna kvinnans hår nudda min egen hud. Så närgånget och äkta...!



Russell Smith gjorde även några starka soloskivor. Den här singeln, "I Want My Country Back", visar en annan sida av denna säregne sångare och musikskapare:



Men allra mest kommer jag att sakna de hudnära sångerna om kärlek som inte längre fungerar:



Mästerligt! Dessa sånger kommer att leva kvar mycket länge...!


måndag 15 juli 2019

Nyheter i tidningen

Jag har sedan länge ingen papperstidning dagligen. Jag ser till att få min dos av nyheter på annat sätt. Olästa tidningar stressar mig något oerhört, så jag undviker risken att de ska få påverka mig på så sätt.

Däremot är det trevligt att ibland få grannens tidning när de åker bort. Bara ett fåtal dagar, det klarar jag utan problem... Men i lördags blev jag illamående och upprörd av nyheterna:

Lokalt införs tiggeriförbud och de ska bli tvingade att ansöka om att få tigga, till en kostnad av 250 kronor... Tala om att åtgärda konsekvenserna men inte göra något åt de bakomliggande orsakerna. Åter skäms jag för min kommun. Åter skäms jag för sossarnas agerande. Eskilstuna sägs vara en gammal arbetarstad, men sossarna styr med moderater och snart märker man ingen skillnad på deras politik.

Richard Thompson gjorde 1990 med flera andra artister ett temaalbum om fattigdom och arbete kallat "Hard Cash". Här en talande skildring i "Oh I Swear":



I EU så väljer Sverige att inte rösta för ett kärnvapenförbud, för att det "inte finns majoritet för ett sådant i riksdagen”. Du läste rätt! Mer än hälften av våra folkvalda tror alltså fortfarande att vi kan behöva kärnvapen för att skapa fred...! Kära nån!

Ni som röstat på dessa partier: Är ni verkligen med på detta...? Representerar de era åsikter? Finns det över huvud taget någon orsak att inte försöka få fram ett kärnvapenförbud? Den enda orsak jag kan se är om du har pengaintresse i den smutsiga vapenindustrin... Men det har väl inte hälften av invånarna i Sverige?


War makes war
It won’t bring peace
It just makes more
Without cease
- John Gorka


Vidare läser jag om:
- hur fjärilarna håller på att försvinna då vi torrlägger många våtmarker genom urdikningar och andra åtgärder...

- att vi står fast vid att utvisa människor till Afghanistan. Vi skickar alltså barn och familjer tillbaka till förföljelse, krig och trolig död.

- att vi ska värna fred och välstånd genom ökad handel och större tillväxt...

Mer av det som orsakat problemen...! Mer! Ännu mer! Snabbare! Effektivare!

Nu mår jag så illa att jag lägger ifrån mig tidningen och undrar vad det är för okänsliga och orealistiska typer som röstats fram som våra folkvalda. (Inte alla, det finns undantag, tack och lov...) Tycker inte om att säga det, men ibland undrar jag om folk är korkade. Eller är de lurade...? Bara ett fåtal har stora privata vinster av denna politik. Men alla de andra...?

Dags att tänka om och göra något nu… Varför skjuta upp det...?
John Gorka sjunger ”If Not Now?”:



If not us, not them
If not now, then when?
If not here, nor there
If not this world
Then where?
- John Gorka


söndag 14 juli 2019

On The Beach - för första gången på 45 år...

Det sägs att det är 45 år sen Neil Young spelade "On The Beach" live på en konsert...

"On the Beach" är en fantastisk låt och ett otroligt starkt album, så det är obegripligt att Neil lämnat den helt utan spelningar...

Men härom dagen hände det: Var så goda och njut, ta del av känslan och låt dig fascineras:



The world is turning
I hope it don't turn away

I need a crowd of people
But I can't face them day-to-day

Though my problems are meaningless
That don't make them go away
- Neil Young


lördag 13 juli 2019

Neil Young och jag - del 4 - Berg och dalbana tills nu...

Någon gång på 90-talets senare del så tappade jag kontrollen över Neil Youngs innehållsrika utgivning. Kanske för att skivorna inte längre var lika spännande eller kanske för att jag hellre lyssnade på någon av de gammal favorit-plattorna. Eller kanske det blev aningen för mycket av det goda...?

De sista 24 åren har verkligen varit en omfångsrik berg- och dalbana när det gäller den gode Neil. Några briljanta skivor har blandats med ett flertal ganska ointressanta eller något ojämna utgivningar. Om jag räknat rätt: 17 studioalbum, 3 aktuella live-skivor, 1 CSNY-skiva, ett par soundtracks och flertalet postumt utgivna skivor, de flesta liveskivor eller liknande, men även t.ex. "Hitchhiker" som till slut gavs ut på riktigt... Därtill några boxar och några ruskigt bra bootlegs... Det är inte undra på att man inte hänger med...!



Några av mina favoriter bland alla dessa:
"Living With War" 2006 - Angeläget och hudnära desperation om USA och krig.
"Chrome Dreams II" 2007- En fin blandning där magin nästan återfunnits helt igen.
"Peace Trail" - Ett litet uns av magin kan skönjas här, men ändå inte riktigt...
"Dreamin' Man" - Stark akustisk live-skiva inspelad 1992 och utgiven 2009.
"Hitchhiker" - Inspelad 1976 och utgiven till slut 2017. Enastående bra...!!
"Songs for Judy" 2018 - Efter massvis av olika bootlegs släpptes dessa inspelningar av
Joel Bernstein från soloturnén 1976.
"Tuscaloosa" 2019 - Live-show från "Time Fades Away"-turnén 1973. Äntligen en bra liveinspelning av "Don't Be Denied"...

Men vad var nu detta...? Några sämre utgåvor:
"Greendale" 2003 - Var är melodierna på detta tema-album?
"Le Noise" 2010 - Stökigt utan att få flyt...
"Americana" 2012 - Ett album med enbart covers som faktiskt känns lite träiga...
"A Letter home" 2014 - Fler covers otroligt konstigt inspelade (i en liten inspelningsstudio från 1947), oinspirerat och ljudet är under all kritik...



Några riktigt bra låtar, pärlor från annars ganska ojämna album:

"Throw Your Hatred Down" från "Mirror Ball" med Pearl Jam 1995 - En mycket stark uppgörelse med allt hat i samhället.
"Music Arcade" från "Broken Arrow" 1996 - En sån där självklar melodi som Neil gjorde mängder av en gång i tiden.
"Slowpoke" från CSNY:s "Looking Forward" 1999 - En av de bästa sånger han skrivit. Dock mycket bättre när han spelar den live.
"Are You Passionate" från albumet med samma namn 2002 - En lite annorlunda komposition, men ack så bra. Fint gitarr-spel!
"The Painter" från "Prairie Wind" 2005 - Ett vackert och medmänskligt porträtt av en målare.
"Tumbleweed" från "Storytone" 2014 - En liten pärla i all enkelhet.



Sammanfattningsvis har 2000-talet varit väldigt splittrat för denne ständigt föränderlige man och hade han inte fortfarande varit så ruskigt bra live, vare sig det är solo, med Crazy Horse, eller med de yngre Promise of the Real, så hade han nog inte värderats lika högt...

Men trots allt är Neil Young otvivelaktigt en av de största och mest ärliga artisterna hur man än resonerar... Alltid beredd att kompromisslöst gå sin egen väg, tvärt emot vad alla förväntar sig.

But me, I'm not stopping there,
Got my own row left to hoe
Just another line in the field of time
- Neil Young


onsdag 10 juli 2019

Årets låt ??

För några veckor sen släpptes singeln och nu kommer den officiella videon:



Du kan läsa mer om samarbetet mellan Jackson Browne och Leslie Mendelson här:
Jackson Browne & Leslie Mendelson Team Up for Sobering 'A Human Touch': Video Premiere

En klar aspirant till årets låt! Den blir svårslagen...


måndag 8 juli 2019

Neil Young och jag - del 3 - Energin flödar igen...



Första tecknet på att Neil Young hittat tillbaka till det magiska fanns på skivan "Life" 1987. "Long Walk Home" fullkomligt översvämmas av den där ömsinta känslan som Neil Young är så bra på att framkalla, så enkelt men genialt. Han lyckas även få till ännu en sån där definitiv kärlekssång, "When Your Lonely Heart Breaks", där smärtan känns så kusligt nära.

Nästa album blev ett bluesalbum, "This Note's for You", med blås och storband. Kompetent och bra utan att nå de riktiga höjderna.



Men sen fullkomligt exploderade produktiviteten: Mellan 1989 och 1994 släpptes först den briljanta EP.n "Eldorado", sedan "Freedom" (med paradnumret "Rockin' in the Free World"), "Ragged Glory" (en av de bästa skivorna Neil gjort med Crazy Horse), den akustiska "Harvest Moon" och den dramatiska "Sleeps With Angels". Därtill de starka live-skivorna "Weld" (elektrisk och stökig) och "Unplugged" (akustisk och finstämd). En av Neils allra starkaste perioder...

Under denna period började även besöken på Sjöhistoriska Museets Trädgård och det blev tre besök på fyra år. Tre konserter som alla hade olika uttryck eftersom Neil spelade med tre olika kompband, först Booker T and the MG:s 1993, sedan Pearl Jam 1995 och den tredje gången 1996 hade Neil dragit ihop sitt gamla Crazy Horse.



Tre konserter som jag minns som lyckliga ögonblick i livet. Högljudda, stökiga, men intensivt levande musik som tränger sig in under huden på dig. Eftersom de var utomhus var också ljudet riktigt bra och utan några bieffekter. Jag tycker nog att den sista spelningen med Crazy Horse var den bästa, men det kanske var för att jag äntligen fick se Neil med sitt legendariska komp-band. Du kan ana hur bra det var och lyssna på hela konserten om du öppnar länken i klippet här ovanför.



Under extranumret "Rockin' In The Free World" 1993 sattes en av högtalarna i brand och en stackars roadie fick klättra upp och kväva lågorna. Jag har aldrig sett, eller ens hört talas om något liknande. Kanske ett historiskt ögonblick som bara hänt en enda gång...?

Efter detta har jag inte sett Neil Young någon mer gång. Varför vet jag faktiskt inte... Inte för att jag inte haft viljan, det har bara inte blivit av.

Fortsättning följer med del 4: Berg och dalbana tills nu...


lördag 6 juli 2019

Neil Young och jag - del 2 - Besvikelser och min första konsert...

När jag väl till slut hade upptäckt Neil Young, och lärt känna hans kompromisslöshet och hans förmåga att få det opolerade att skina med en extrastark glans, fanns det mycket att upptäcka:

Jag skattar flera album mycket högt: "After The Gold Rush" och "Harvest" är nog de album som flest människor känner till och de är lika bra som sitt rykte, men ändå inte bland de allra bästa, vill jag nog hävda. "On The Beach", "Tonight's The Night" och "Zuma" är alla fasansfullt starka.



Live-skivan "Time Fades Away", med enbart nytt material (!) brukar inte många bry sig om, men det är ett konstverk där det ruffiga och ostrukturerade vinner stora triumfer med en sjusärdeles känsla... Balladerna "The Bridge" och "Love In Mind" är exceptionellt känsliga och berörande.

Efter "Rust Never Sleeps" kom den lågmälda "Hawks and Doves" och den extremt stökiga
"Re-act-or". Den förstnämnda innehåller några oförglömliga kompositioner, som "Little Wing", medan den andra är en av de tråkigaste skivor han gjort med sin komp-grupp "Crazy Horse".



Det skulle komma ännu större prövningar: Decoder-experimenten på "Trans", Rock 'n 'Roll-pastischerna på "Everybody's Rockin'" och country-stuket på "Old Ways"s kunde få mig att vilja slita mitt hår. De var upproriska försök att sätta sig upp mot Geffen Records som till och med stämde honom för att göra "icke-neil-youngsk" musik. Även syntiga "Landing On Water" var påfrestande att bekanta sig med... Idag inser jag att Neils huvudsakliga kraft under dessa år gick till att få familjelivet med CP-skadade sönerna Zeke och Ben att flyta på så gott som det var möjligt.



Strax innan "Trans" utgivning i december 1982 såg jag min första konsert med honom på Isstadion i Stockholm den 9 oktober 1982. Konserten i sig var väl ingen katastrof, trots alltför många låtar dränkta i decoder-ljud. Nej, för oss som satt snett på sidan om scenen var det studsande bas-ljudet problemet. Det kändes som basen kom några sekunder efter övrig musik och det hela blev som en schizofrenisk skräck-upplevelse.. Jag minns att jag lovade mig själv att aldrig mer gå på konsert...

Fortsättning följer med del 3: Nya utgåvor av högsta klass och tre legendariska konserter på Sjöhistoriska Muséets trädgård...


fredag 5 juli 2019

Neil Young och jag - del 1 - När jag förstod det magiska...

Jag var ganska sen att uppskatta Neil Young helt och fullt. Visst hade jag gillat t.ex. "Birds" och "Tell Me Why", men det var faktiskt först när jag 1977 satt i baksätet på en kompis bil på väg till Örebro och "Hold Back The Tears" kom på radion i Kaj Kindvalls program, som jag förstod det magiska med Neil Youngs musik.


Two lying fools
And then four crying eyes
Counting on one another to survive
Crazy love must surely have this pain
If getting up means going down again
- Neil Young


"Hold Back The Tears" var balsam för själen för en 21-årig kille som just förlorat sin tjej... Egentligen skulle den kunna uppfattas som en smörig country-dänga, men Neil Youngs brustna stämma spottade ut orden och det blev som en dolkstöt som kändes så äkta...

Skivan "American Stars 'n Bars" inhandlades och baksidan med "Star of Bethlehem" (så spröd och vacker frustration), "Will To Love" (en milstolpe i skiv-utgivningens historia, ett glödande känselspröt) och "Like A Hurricane" (åtta minuters gitarr-taggtråds-solo utan like) var så starka, så unika och de gav mig både skönhet och en kniv som skar rakt in i hjärtat. DET var smärta som kändes ända ut i lilltånageln...!



Under några år var Neil sedan en husprofet och jag upptäckte de skatter jag tidigare inte förstått mig på, t.ex. "On The Beach", som i sin råa form berörde med både ömhet och den svartaste smärta. Skivor som "Comes A Time", med alla dessa spröda duetter med Nicolette Larson, och "Rust Never Sleeps", med sina omväxlande sköra akustiska klanger och nästan brutala elektriska utbrott i "Powderfinger" och "Hey Hey My My (Into the Black)", stärkte Neils position som en av de absolut viktigaste artisterna i mitt unga liv...


It was then I knew I'd had enough
Burned my credit card for fuel
Headed out to where the pavement turns to sand
- Neil Young


"Thrasher" är än idag en av Neils absolut bästa alster med lyrik som glöder...

Fortsättning följer med del 2: Besvikelser och min första Neil-konsert...

RÄTTELSE: Kommer nu ihåg att jag faktiskt några månader innan "Hold Back The Tears" hörde "Round & Round (It Won't Be Long)" spelas på Virgins affär i London och blev så berörd att jag direkt köpte LP:n "Everybody Knows This Is Nowhere". Väl hemma älskade jag hela skivan och gitarrduellerna mellan Neil och Danny Whitten var magiska. Så, det var den riktiga starten på mitt Neil Young-lyssnande... Rätt ska vara rätt!!


torsdag 4 juli 2019

'Picnic i Parken' igen

Pugh Rogefeldt - 'Picnic i Parken', Stadsparken, Eskilstuna 2019-07-03
+ Eskilstuna Dansakademi + 'Gehör' + 'Gunnar Vert' med Whales Ofili



För tredje året i rad arrangerar Eskilstuna Ton, med hjälp av bl.a. Sparbanken, "Picnic i Parken" i Stadsparken i Eskilstuna. Vädret såg lite oroande ut, men det kom inget regn på kvällen och det var ju lite flyt.

En trevlig aspekt med 'Picnic i Parken' är att man nöjer sig med en scen och det får vara några pauser då folk kan umgås och prata med varandra. Det blev några oväntade möten för mig, vänner man inte sett på ett tag. Så det handlar inte bara om musik, utan just en picknick med ovanligt många deltagare...

Eskilstuna Dansakademi inledde, med starka insatser av lokala sångare och dansare. Vilka röster! Alexander Eklund, Titti Svärd, Emilia Öhlin och Iris Bodlund Haglund imponerade med sina olika röster och bandet kompade proffsigt.

Musikgruppen 'Gehör' hade kul på scenen och deras olika funktionsnedsättningar blev mer som en tillgång. Charmigt och sympatiskt!

'Gunnar Vert' spelade elektronisk musik och det kändes fräscht och musiken vävdes samman av saxofon, klaviatur och elektroniska ljud. Helt annorlunda blev det när de sedan bjöd in sångaren Whales Ofili. Tala om utstrålning och publik-kontakt...!

Pugh Rogefeldt var kvällens huvudattraktion och han hade med sig sitt band med bl.a. Ingemar Rogefeldt på gitarr.

Det lät bra med ett riktigt tätt sound och Pugh själv har fortfarande kvar sin röst, som sätter sin prägel på låtarna. "Här Kommer Natten" är fortfarande den låt jag gillar bäst.

Men jag tycker ändå inte riktigt den där verkliga stämningen infann sig. Kanske påverkade det att folk skulle hem och se om Sverige skulle ta sig till VM-final eller inte...?

Tre onsdagar till fortsätter "'Picnic i Parken'. Det tackar vi för...!


tisdag 2 juli 2019

Almedalsveckan


Politik är viktigt. Allt är på något sätt politik, så det går inte att komma undan...

Idén med att ha en vecka som Almedalen är väl bra, men när ingen ifrågasätter saker och ting på djupet blir det lätt samma gamla tomma propaganda.

Några frågor av vikt som lär beröras i Almedalen, troligen utan att så många lösningar ens kan skymtas alls.
1) Vad gör ni för att ta itu med det akuta klimatläget? Jag menar GÖR, inte några obetydliga småsaker...!
2) Hur får ni ihop den omöjliga "tillväxten" på en jord med begränsade resurser? Eller tror ni blint på illusioner?
3) Vad gör ni för att stoppa de ökande klass-skillnaderna? Eller kanske ni egentligen tycker det är bra? Kom igen nu, dölj inget under begrepp som 'frihet' och 'ansvar'...!
4) Vad gör ni för att öka jämlikhet och lika värde mellan alla invånare? Eller är ert dolda mål att skillnaderna ska växa ytterligare?
5) Hur tänker ni lösa den kommande lärarbristen? Den lär bli enorm, inser ni inte det?
6) När tänker ni börja reagera på att vi håller på att utrota våra levande skogar? Gör något...! Nu...! Omedelbums...!
7) När kommer ni inse att vi måste dela på jobben och andra tillgångar?
8) Sluta sälj ut allt vårt gemensamma, det är ren stöld...!
9) När får vi uppleva lite mer omtanke och kärlek? Jo, jag tror fortfarande på människans goda sidor... DÄR har vi en oändlig kraft...!

Listan skulle kunna bli ännu längre... Men det är dags att börja nu...! Förr eller senare kommer vi bli tvingade att göra stora förändringar... Det är bara att inse och börja nu, på en gång...!

Och har jag några lösningar då? Absolut! En bra idé att börja med är att släppa fram fler kvinnor på ledande positioner! Det är troligt att vi då skulle få ett något mjukare samhälle...!




fredag 28 juni 2019

Trevligt drag på Fåfängan

Lasse Lindboms Fåfänga (med gäster Anders Lago & Totte Bergström, Jamie Meyer) - Fåfängan, Stockholm 2017-06-27

Den första kvällen av fyra med Lasse Lindbom och vänner på Restaurang Fåfängan i Stockholm blev en lyckad tillställning.

Anders Lago spelade för första gången tillsammans med Totte Bergström och de kompletterade varann mycket bra och redan nu kunde man klart märka att de har ett lyhört öra för hur man kompletterar och förstärker varandra. När de fått lite mer erfarenhet av att spela tillsammans så kan de definitivt bli ett mycket bra duo-par. Totte Bergström har en bra röst, skriver både tänkvärda och sympatiska sånger, samt spelar finger-picking oerhört bra. Anders Lagos lite hesa röst blir en ypperlig kontrast och hans förmåga att klämma fram ett solo på sin akustiska gitarr imponerar. Spännande fortsättning lär följa...

En bra variant av Tottes gamla "Liten" framfördes och den kan man ju höra hur många gånger som helst. Här en annan version från hösten 2015:



Anders Lago tolkade bl.a. Shawn Colvin's "Riding Shutgun Down The Avalanche" och Dylans "You're Gonna Make Me lonesome When You Go" på sitt eget personliga sätt:



Lasse Lindboms Fåfänga spelade högt, lättsamt och med stor finess. Med musiker som Pelle Alsing, Mats "Gaffa" Karlsson, Patrik Lundström och nämnde Anders Lago igen, så blir det tajt, finessrikt och ett himla drag. Många covers och några "egna" sånger förgyller stämningen. Pärlor som Cat Stevens "Wild World" och Springsteens "Hungry Heart" får publiken att sjunga ohämmat och för full hals. Det var svårt att sitta still, helt enkelt...



Till slut kom Jamie Meyer, nu hemmahörande i Göteborg, upp på scenen och började med två sånger själv på akustisk gitarr, innan hela bandet kom upp och stöttade. Meyer har en bra röst och det är lättsamt och sympatiskt. Jag måste nog lyssna mer innan jag vet vad jag mer ska säga... Men med rätt val så finns här definitivt förmåga och utstrålning för att lyckas.



Till slut fick vi några fler låtar med Lindboms band. Lika medryckande och skickligt även nu. Sedan var en trevlig kväll uppe på Fåfängan slut. De tre kommande veckorna har man gäster som Dan Hylander, Ebbot Lundberg och Docenterna.


torsdag 27 juni 2019

En kväll med omtumlande harmoni

Good Harvest, Näshulta Kulturdagar 2019-06-26

När jag förra året såg Good Harvest på Strömsholmen i Eskilstuna blev jag nästan chockad av hur otroligt bra de var, hur de liksom virvlade runt med sina stämmor och sina gitarrer, hur allt vävdes ihop och nästan blev hypnotiskt vackert och stillsamt medryckande.

När jag nu nästan ett år senare åter ska se dem, på det fina arrangemanget Näshulta Kulturdagar, så har jag stora förväntningar, men ändå blir jag otäckt överraskad av hur enastående bra och suggestiv dessa två tjejers musik är.


Det utsökta kompet med bas, slagverk och lite keyboard, är smakfullt, effektivt och fyller ut och dekorerar utan att ta bort fokus från det sound Hanna Enlöf och Ylva Eriksson skapar med sina gitarrer och stämmor.

Det är svårt att hitta rätt ord som beskriver Good Harvests musik, men det jag skrev förra året stämmer ganska bra:

"Det är fantastiskt att få höra två så unga tjejer så samspelta både med sina röster och sina gitarrer. De fyller i, lägger till och väver ihop alltihop till en suggestiv porlande bäck av toner och klanger. Det är både mjukt och intensivt, både imponerande och skickligt, men framför allt slår det mig hur närvarande de är på alla sätt. Man skulle ju kunna tycka att det låter lite lika, men jag fascineras av soundet, av klangerna och den energi de utstrålar. Deras gitarrspel flätas ihop och blir så hypnotiskt vackert och så effektivt att jag häpnar. Staffan Wiklander på bas och Björn Sima på trummor kompletterar lyhört, men det är ändå Hanna och Ylva som är den självklara centralpunkten och man följer bara med..."



Joni Mitchells "Woodstock" framförs med endast två gitarrer och två röster, omtumlande vackert och känsligt. Jag tror Joni själv skulle blivit rörd av denna fantastiska tolkning.

Rubriken ovan kan ju verka motstridig, men det är just så jag upplever denna härliga musik.
Att Hanna och Ylva inte är mer kända är för mig helt obegripligt. Men kanske den nyinspelade skivan, när den ges ut framåt hösten eller vintern, kan bli det som verkligen ändrar på den saken.

Good Harvest förtjänar verkligen allt beröm och all tänkbar framgång...!


fredag 21 juni 2019

A Human Touch

Jackson Browne och Leslie Mendelson har skapat en av årets allra bästa låtar:



Everybody wants a holiday
Everybody wants to feel the sun
Get outside and run around
Live like they're forever young
Everybody wants to be beautiful
And live life their own way
N one ever wants to let it go
No matter what they do or say
Everybody gets lonely
Feel like it's all too much
Reaching out for some connections
Or maybe just their own reflection
Not everybody finds it
Not like the two of us
Sometimes all anybody needs
Is a human touch
- Leslie Mendelson, Steve McEwan, Jackson Browne


Ett budskap av kärlek och förståelse att sprida, nu när sommaren står i full blomning.

Lyssna också på gitarren efter tre minuter, troligen spelad av Greg Leisz, och hur cellon nästan samtidigt bryter fram med sin dramatiska klang. Mäktigt...!!

Glad midsommar till alla er där ute...!