fredag 22 mars 2019

David Lindley's musik: Nu frossar jag...!

Just nu frossar jag på David Lindley's musik... Så mycket originellt och annorlunda...!
Låt oss börja med det här klippet från Jackson Browne's dokumentär "Going Home", där Jackson försöker förklara det speciella med David Lindley:



"Rag Bag" har alltid tillhört mina favoriter och det är lätt att förstå här:



Jag avlutar med en favorit i repris: Warren Zevon's "Play It All Night Long", med Mr Dave
på helt obegripligt spel på slide, tillsammans med GE Smith:



Teknisk briljans, finessrik påhittighet, men ändå är det känslan som skördar de största triumferna.


torsdag 21 mars 2019

David Lindley fyller 75

David Lindley, "musikanternas musikant", fyller 75 år idag. Stort GRATTIS!


David Lindley har förmågan att utforska känslan i varje sång, varje stämning, rent av varje ton. Han skulle med sin flyhänthet kunna ägna sig åt ändlös uppvisning som skulle kunna imponera på varenda lyssnare, men i stället lägger han fokus på stämningen, det unika i varje sångs känsla. Jackson Browne har sagt att det var först när han och Lindley började spela tillsammans som hans egna sånger började klinga på det sätt han hade tänkt sig, med en extra dimension av rymd och känsla.

Vi lyssnar på "For A Dancer" med David Lindley på fiol och Jackson Browne på piano och sång, från Philadelphia Folk Festival 2006:



Phil Beer, ena halvan av duon Show of Hands och själv en extremt duktig musiker, beskriver i intervjun nedan denna magi hos Lindley, detta ovanliga "DET", på ett ytterst talande sätt:
"He's completely inside the song. And it's so beautiful! The song is the important thing. If ever there was an example: That is it! This guy is right there...! He totally understands the song and what he's playing just fits, beautifully fits..."
- Phil Beer


Frågan om jag någonsin hört en musiker hylla en kollega på ett så gränslöst sätt... Inslaget om Jackson Browne och David Lindley börjar efter 30:22 och fortsätter till 41:58, då Phil Beer's makalösa a capella-version av "Our Lady of the Well", tillsammans med Deb Sandland, tar vid:



David Lindleys huvudsakliga instrument är ju dock gitarren och allra främst hans karakteristiska "lap steel", här i "Farther On" med samma slags underverk av att vara "mitt inne i sången":



Jag blir nästan stum och säger bara: Lyssna, lyssna igen...!

Mister Dave är inget annat än ett levande under av toner, resonans, känsla, fingerfärdighet och en respektlös ivrighet att utforska det okända. Samt en känsla som berör varenda nerv i hela kroppen...


måndag 18 mars 2019

En angelägen berättare

Ken Dunn - "Live In L.A." - Trespass music 2019

Ken Dunn har ett stort hjärta för fred och rättvisa och han skriver sina sånger utifrån en orubblig övertygelse att kärlek och förståelse kan rädda världen. Det kan ju låta högtravande, men det är precis mot-satsen. Dessa sånger är lågmälda, men intensivt proppfulla med positiva budskap.

Efter fem fullängdsalbum och några EP-utgåvor har nu Ken Dunn spelat in en live-skiva helt solo på Kulak's Woodshed i North Hollywood. Förutom Ken's engagerade röst finns här endast hans eget gitarrkomp och därtill munspel på en låt.

De flesta av låtarna är utgivna tidigare, men helt solo och avskalat skiner dessa låtar ännu mer och lämnar avtryck så att det blir knäpptyst i konsertsalen. Och det, vet vi ju, tillhör ju inte det normala i Staterna...

Jag tror i och för sig att Ken Dunn's vanliga studio-skivor har större chans att nå ut till en bredare publik när de får lite mer fart av ett band, men den här skivan är gjort för er som förstår er på det ärliga och äkta, gemytligt framfört med närvaro och kvalitet.



In times of uncertainty, there is opportunity
And you may think that I’m a fool, but I know love’s gonna rule
It’s a call to action, love reaction, taking it to the street
Raise your voices in a celebration of diversity
May you find what you’re made of - fire, wind, the earth and rain
May you find your own true love, and always be free from pain
- Ken Dunn


Länkar:
Ken Dunn's hemsida - en innehållsrik hemsida med musik att lyssna på och allt möjligt annat...
A DARKNESS SHARED... - Ken Dunn kommenterar mitt inlägg här på bloggen med fina ord.

Tidigare på bloggen:
Stark Canadiana med visioner - recension av "Wondrous Beauty" - augusti 2017
Ken Dunn - "Absence of Light" - Ett mörker som delas är aldrig lika mörkt - december 2016
Nära att missa... - recension av "The Great Unknown" - maj 2016

PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section !


fredag 15 mars 2019

Gamla högar av papper



Jag har bläddrat igenom en hög med gamla papper, mest från 80-talet. Bilder, anteckningar, några citat, några gamla dikter, kärleksbrev, sångtexter, tidningsurklipp, blandat med gamla skolpapper och annat som inte säger någonting längre...

Sökandet efter kärlek och mening och något att tro på när alla gudar och sådant inte var synliga någonstans. Vi fick finna våra egna vägar bäst det gick... Ovanstående klipp hade
jag på väggen, bredvid några dikter och fyndiga citat. Jag hade också en annons från någon damtidning, om hattar och kungligheter. Alltid retade det någon...

Det slår mig när alla dessa minnen trillar på hur mycket som verkligen har förändrats... och hur mycket som ändå är sig så likt...



Minns hur vi satt på golvet, drack vin och lyssnade på "The Sad Café", undrande vart vi var på väg och hur vi längtade efter att bara flyga iväg...

Things in this life change very slowly
If they ever change at all...
- Don Henley / Glenn Frey


Men när det dyker upp några foton i högen, ja, då ser man ju att tiden har gått... Men känslan är den samma...

Någon gång i mitten av 80-talet anordnade jag för första gången en konsert med FJK hemma i Eskilstuna och det här är ett klipp jag fann i högen, en bild från den ena lokalblaskan:


Det var ett tag sen och det syns... Men känslan är den samma!


onsdag 13 mars 2019

Vilket groove...!

Willemark Knutsson Öberg - Contrast, Eskilstuna 2019-03-13



Det är få artister som visar en sådan glädje att stå på scenen som Lena Willemark, hon lyser som en solstråle från första till sista stund. Ändå har jag aldrig varit helt betagen av hennes musik, det har nog varit lite för duktigt och perfekt för mina öron. Eller kanske lite för mycket 'speleman' över det hela? Men, i kväll sjöng hon som en ängel och var den på scenen som ögonen följde stor del av tiden.

Mats Öberg är ett under av känsliga fingrar och det är lätt att uppskatta hans insats. Han är den stabila grunden där de andra två kan hålla på och utveckla sina utsvängningar, både åt det ena och det andra hållet.

Jonas Knutsson har ett underbart sätt att ta i sina saxofoner. Från ett brusigt puttrande i den stora barytonsaxofonen till eleganta virvlande toner i den mindre altsaxofonen. Ibland vackert, ibland suggestivt och ibland bara så intressant och effektivt. För mig är kvällens höjdpunkt när han blåser sig igenom en högst osannolik version av "Dansen på Sunnanö". Hans vackra solon på t.ex."Ung och Stolt" och "Nu Faller Mörkret" är också helt enorma.

I pausen längtade jag efter lite större nerv, lite mer puls. Jag fick snart svar på tal direkt när de kom ut och körde Marie Bergmans "Dagar" och Eva Dahlgrens "Ung och Stolt". Vilket groove...! När sen "Dans på Sunnanö" följde var jag helt såld.



Jag antar att det krävs ett vant jazz-öra för att helt uppskatta den här musiken, och det har jag inte fullt ut, det ska erkännas, men kanske jag fick det lite mer under kvällen...

Och Jonas Knutsson kan jag alltid lyssna på...!


tisdag 12 mars 2019

De nationella proven - en felfokusering

Så har då de nationella proven startat i årskurs 9. Eleverna ska under vårterminen göra tio nationella prov. De ska ägna mängder av timmar åt att, under strikt uppsikt, bli testade och kontrollerade. Sedan ska lärarna använda massvis av tid åt att rätta, diskutera och utvärdera resultaten. Vartenda litet nedplitat svar ska vridas och vändas på, så det verkligen blir rättvist och objektivt...

Men är det verkligen bara kunskaper dessa prov mäter? Prov mäter även stress, lässvårigheter, dåligt självförtroende, bristande tålamod, provfrossa och självbevarelsedriften att försöka dölja sina svårigheter. Just dessa egenskaper, allihopa, mäter prov mycket effektivt. Det är bara det att de då ser ut som ”dåliga kunskaper”...!

De nationella proven är en snedfokusering utan like. Prov mäter mängden mätbara kunskaper som rabblas upp på en viss fastställd tid. Det är kontrollerande tillfällen, inte lärande tillfällen.

Tänk hur vi i skolan, med samma prioritet och med samma mängd resurser, skulle kunna använda all denna tid...! Tid för lärande möten och reflektioner i samspråk med varje elev.
Vi skulle kunna få reda på så mycket mer om elevernas verkliga kunskaper och eleverna skulle därtill under tiden kunna lära sig så ofantligt mycket mer.

Ska vi verkligen ha en skola där kontrollerande och bedömande verksamhet ensidigt prioriteras? Eller kanske en lärande och bemötande skola...?

Skola är för mig ett lärande möte mellan elev och lärare, där vi ser varann och ger varsam ledsagan. Där vi vet att det alltid måste vara tillräckligt att göra sitt bästa. Där målet är att alla i vår obligatoriska skola ska få känna glädjen av att lyckas, kanske nå längre än vad man först trodde. Känslan av tillförsikt i stället för rädslan att misslyckas.



Det är svårt att hitta bra låtar om skolan, men jag tycker nog att Dougie MacLean's "Resolution" passar riktigt bra... Om inte annat så för den underbara bilden på den lilla målmedvetna tjejen mellan 1.00 och 1.09. Så vill jag att en elev ska känna sig på väg till skolan...!


söndag 10 mars 2019

En musikant med en egen ton

Christer Jonasson - "Fyra Sånger" - 2019


Christer Jonasson är en upptagen man. Han har just turnerat runt nästan halva jorden med AFT (Annika Fehling Trio). Han spelar dessutom till och från med Fanny Holm, både som duo och i hennes "Lucinda Williams Tribute" och så i FJK förstås... Därtill tidigare med Totte Bergström och Basse Wickman i Wagabond Ways, med Christer Lyssarides i en gitarr-duo, och han har även kompat bl.a. Göran Samuelsson och Christine Hellqvist .

Det är lätt att förstå att så många vill spela med Christer. Han är en riktigt expressiv gitarrist med en egen ton och ett anslag som alltid berör. När han därtill skriver egna sånger blir han som allra bäst. Jag lyssnar gång på gång och hittar hela tiden nya nyanser och fyndiga formuleringar.

Nya EP:n innehåller kort och gott fyra sånger med en närvaro och känsla som tränger sig in under huden. "Komma Till Mig" slår an tonen och känns så positiv trots allt runt omkring oss som försöker få oss att misströsta. "El Paso" har jag hört förr med FJK och den är en typisk Christer-sång, angelägen och medryckande. "Vad Jag Behöver" påminner lite om Ulf Lundell med alla reflektioner som staplas efter varann. Det är bara det att så här bra har den gode Lundell inte själv fått till det på åratal. Avslutande "Othem" får mig att ödmjukt känna värme och en försiktig tillit. Trots allt...

Här kan du lyssna på Spotify:




torsdag 7 mars 2019

Magna Carta förändrade mitt liv



Jag var i de tidiga tonåren, lyssnade på ganska tuff musik på högsta tänkbara volym... Det finns ingen anledning att skämmas för det jag lyssnade på: Stones, Jethro Tull, Led Zeppelin, Byrds och en del annat.

Plötsligt spelade Kjell Alinge "Time For The Leaving" med Magna Carta på radion... Ingenting blev sig likt. Akustisk musik invaderade mitt liv och galet nog åkte de flesta gamla skivorna ut.
Men akustisk musik träffade nya celler i min kropp och det gör den än idag. Magna Carta med Chris Simpsons finurliga melodier och texter med mening var inkörsporten till en ny underbar musikvärld.

Magna Carta finns nog än idag, det hänger väl på Chris Simpsons dagsform vid 77 års ålder.
I slutet av förra året släpptes en dubbel live-samling, "Love On The Wire", med både tidigare utgivna och outgivna inspelningar.



Allt är långt ifrån fantastiskt, men när det är bra är det magiskt! Lyssna på dramatiken i "Daughter, Daughter", ömheten och livsfilosofin i "You", rastlösheten i "Wayfaring", Davey Johnstone's gitarrfantasier i "Parliament Hill", eller samme mans mandolinspel i "Sponge".
Eller den sköra kärleken i Tom Hoy's Dylan-tolkning av "Tomorrow's A Long Time", de sökande textraderna i "Pictures In My Pillow" eller undergångskänslan i "The Sun Ain't Gonna Rise".
Eller den stora förundran i "Isle of Skye" och så klokheten i "Time For The Leaving", förstås... "Life In The Old Dog" har också en hel del lämpligt att förmedla. Men min favorit just nu är nog "Some Kind of Man", som träffar mitt i prick...

Det är MAGI, inget annat...!!



Där på You Tube finns hela härligheten, 36 alster av skiftande karaktär och ibland lyfter det nästan otäckt... Det ÄR magi...!


söndag 3 mars 2019

Mer Magnus Lindberg - Resan når sitt slut



Dagarna går och jag lyssnar oavbrutet på Magnus Lindberg. "Resan når sitt slut" är i och för sig skriven av Caj Karlsson, men känns verkligen som en Magnus-låt till 100 procent.
(Från albumet "Jag är inte ensam", inspelad på Big Ben i Stockholm).

Jag har samlat ihop lite mer om, av och med Magnus:

Mycket läsvärd hyllning av Håkan Steen i AB:
Hans hjärta bultar vidare på skivorna.

Magnus och Basse Wickman gästade P4 Jönköping 2010 för samtal och lite live-musik i studion:
Magnus och Basse P4 Jönköping.

Håkan Lahger träffade Magnus 2009 och skrev detta:
Magnus Lindberg - Ett eget liv.

1 timmes porträtt om Magnus Lindberg från SvT 2005:



Avslutar med "Vem" från "Skörd"-skivan. Tänkvärda ord att ta till sig och begrunda:



Vem är han som gömmer alla tankar i en vrå
Hur ska någon finna nåt som inte går att nå
Och jag försöker hålla alla trådar i en hand
Jag vet att det är svårt men jag gör så gott jag kan
För år bara försvinner, ingen vet vad jag har kvar
Och den tid som jag har fått är det jag har
- Magnus Lindberg


tisdag 26 februari 2019

Magnus Lindberg - Vila i frid



För ungefär en månad sedan gick Magnus Lindberg till doktorn för att han hade ont i ryggen... Det visade sig att han hade hela kroppen full med cancer...

Magnus var en gyllene särart i svenskt musikliv med sina kantiga sånger och hesa röst. Det kändes som han alltid var 100 procent ärlig och som om han sjöng direkt ur sin egen dagbok.

Jag minns när han spelade akustiskt i sin hemstad Eskilstuna en regnig sommarkväll för många år sen. Han satt där hukande under presenningen tillsammans med publiken och det blev en sagolik kväll med den något oberäknelige Magnus. Några år senare hörde jag honom med band i Torshälla och det var också väldans bra. Man kan väl säga att jag upptäckte honom ganska sent, men ordentligt...

2006 släppte han en egen solo-skiva, "Jag Är Inte Ensam", i begränsad upplaga, inspelad live på Big Ben i Stockholm. Den har jag lyssnat mycket och ofta på. Så innerligt och känsligt med en nerv och känsla det slår gnistor om...

"Vita Lögner och Svarta Ballader", med tolkningar av bl.a. Dan Andersson och Nils Ferlin gavs ut 2010 tillsammans med Basse Wickman. Ett små-ösigt sätt att närma sig de gamla mästarna.

Sedan var det tyst tills Magnus förra året gav ut "Skörd", en oerhört stark utgåva. Jag har nu upptäckt att jag glömde den då jag sammanfattade förra årets bästa skivor. Helt obegripligt egentligen, med tanke på att jag spelade den nästan varje dag under en hel månad...

"Skörd" är en djup och ambitiös skiva som varenda svensk, med något som helst intresse för svenska singer/songwriters, borde höra och älska. En av förra årets bästa skivor rent allmänt och även en av Magnus bästa. Det hörs att Kjell Andersson och Dag Lundquist har varit drivande i studion och verkligen ville att det skulle bli riktigt bra. Det blev det verkligen!
"När Sekunderna Försvinner" och "I Alla Mina Drömmar" inleder starkt och hela skivan är en stark upplevelse med sådan nerv att man häpnar... "Vem?" träffar hänsynslöst extra i kväll efter beskedet om Magnus bortgång för några timmar sedan.

Magnus Lindberg lämnar en mycket stort tomrum efter sig... Det är tur att vi har hans låtar att trösta oss med...!




söndag 24 februari 2019

Prototypen för suggestiv musik

Gordon Lightfoot - "Sundown" 1974



Ibland får jag lust att lyssna på något som jag inte hört på väldigt länge. Idag plockade jag fram Gordon Lightfoots skiva "Sundown" från 1974.

Jag vet att den gode Lightfoot (vilket namn...!!) gjort fler bra skivor och mängder av bra låtar, som t.ex. "Early Morning Rain" och "The Way I Feel", men för mig är det ändå självklart att det blir just "Sundown".

Gordon Lightfoot gör musik som först känns entonig, det finns ett envist släpande i hans sätt att sjunga och det liksom maler på utan pardon. Ändå så är det så himla bra att jag skulle vilja kalla "Sundown" prototypen för suggestiv musik. Här är "Sundown" i sin helhet:



Fortune will not find you in your mansion or your truck
Brothers will desert you when you're down and shit out of luck
- Gordon Lightfoot


Lyssna på envisheten i "Seven Island Suite" när han kommer till ovanstående rader i någon slags "refräng" efter 2.20, det är helt magiskt när intensiteten stiger. Känn även fräschheten i titellåten och "Endless Highway". Eller oron i den avslutande "Too Late For Prayin'", som just känns som en bön.

Lightfoot blev för några månader sen 80 år och hans röst har nästan försvunnit, ändå ger han fortfarande konserter. Han är oerhört respekterad hemma i Kanada och det märks på den fina hyllningsskivan "Beautiful: A Tribute to Gordon Lightfoot" som också finns på Spotify. Där gör bl.a. Bruce Cockburn, Murray McLauchlan, Ron Sexsmith, Blue Rodeo och James Keelaghan fina versioner av några av hans låtar. Speciellt Keelaghan har nog lyssnat mycket på Lightfoot.

Och därtill: Plocka fram Fotheringay och njut av deras eminenta version av "The Way I Feel". Här en live-version från BBC 1970, där Sandy Dennys sång ligger lite högre i mixningen än på deras första skiva. Ett porlande skimmer av suggestivitet...




måndag 18 februari 2019

West of Eden - Mer och mer "brittiska"...

West of Eden - "Flat Earth Society" - West of Music 2019

Nästa vecka släpper West of Eden sin nya skiva "Flat Earth Society". Sedan debuten 1997 är de nu uppe i tio studio-skivor, med en imponerande kvalitet och ett genuint intresse för musik med rötter i den irländska och brittiska folkmusiken.

Man kan ju kalla det för folkrock, men jag får känslan att de blir mer och mer folkliga, vilket inte är så underligt då nya skivan är inspelad i England och Skottland, med gästspel av bl.a. Duncan Chisholm på fiol och John McCusker på fiol och tin whistle, båda världsmusiker i folkmusikens värld.

Damien O'Kane, som producerade gruppens ypperliga "Songs from Twisting River" 2014, är också med på ett hörn. Även den kända Heidi Talbot sjunger, tillsammans med Jenny Schaub, på den låt man redan gett ut på singel, "Old Miss Partridge".

När West of Eden för ett par år sedan gav ut sin samlingsskiva skrev jag:
- De spelar en elegant och ambitiös folk-rock-pop med klara irländska influenser.
- De har gjort nio riktigt bra skivor.
- De har en sångerska, Jenny Schaub, med en röst och utstrålning som skulle kunna få vem som helst till både tårar och innerlig glädje.
- De (Martin och Jenny Schaub) skriver sånger med både klass, innehåll och melodier som känns självklara ofta redan efter första lyssningen.
- Texterna, oftast av Jenny Schaub, och ofta med ypperliga reflektioner om kärlek och relationer, sätter träffsäkert fingret på precis rätt känsla och det blir både helande och vackert.
- De har ett tätt sound och det finns utrymme för både vackra klanger och riktigt ös. När de i Eskilstuna 2012 spelade en snabb, outgiven låt (som lät som Waterboys) var det nästan så man väntade på att Sharon Shannon skulle studsa in på scenen...




Det är bara att konstatera att den nya skivan håller en mycket hög klass och är en riktig pärla.

Den avslutande, instrumentala "Rowbotham's Map" är så himla vacker att man tror det är en gammal välkänd traditionell låt, men den är komponerad av Martin Schaub.


torsdag 14 februari 2019

Alla Hjärtans Dag

Jag bryr mig inte ett dugg om namnsdagar eller andra dagar som enbart är tillkomna för att vi ska konsumera, t. ex. Fars dag och Mors dag.

Alla Hjärtans Dag, då...? Nja, kanske... Men jag anser att man ofta bör tala om för de man älskar att man gör just det. Det behövs alltså ingen speciell dag för att få det sagt...

Så i likhet med Steve Earle, ingen av oss är speciellt vacker och vi kommer båda tomhänta, men med ett stort bultande hjärta...



Jag älskar den låten! Det är väl lika bra att få det sagt på en gång...


lördag 9 februari 2019

Min 2-åring...



Idag har min och Morgan Erinas sång "If I Were The Wind" födelsedag. Eller, rättare sagt, det var då hon skickade det färdiga alstret till mig... Jag är fortfarande stolt som en tupp...!

Några vänner har frågat om den ursprungliga dikten på svenska... Eftersom den sajt där den fanns numera är nersläckt, så kommer den här:


Den fina molnbilden är för övrigt fotad av min son Martin.


fredag 8 februari 2019

En öppen dagbok...

Angelina Pavanelli - Ölkultur, Eskilstuna 2019-02-08



Angelina Pavanelli är en 22-årig tjej från Eskilstuna, som redan gett ut en singel och en EP. Båda finns på Spotify. Under "Folk och Kultur"-dagarna i Eskilstuna spelade hon i kväll på Ölkultur i Eskilstuna. Vi fick höra en bunt tämligen nya sånger på sång och klaviatur.

Angelina sade i mellansnacket något om att hon undrat varför man visar sin öppna dagbok på det här sättet. Jag tror att hennes fyndiga formuleringar i ord är hennes kanske starkaste sida. Det förefaller som inget är för privat för att skriva om, här finns både kloka, modiga och naiva tankar i en porlande ström. Hon sjunger dessutom riktigt bra med en personlig klang och spelar klaviaturer på ett snyggt sätt. Jag blev lite förvånad över kompet, då jag trodde hon mest och helst spelade gitarr.

Det är alltid lite krävande att höra flera nya låtar i rad och jag tror hon skulle vunnit på att växla mellan gitarr och keyboard. Det är väl det enda man kan anmärka på: Lite större variation hade gjort det hela lite mer omväxlande och lättare att ta till sig. Låtarna på Spotify visar hur lite mer arrangemang kan lyfta hennes kompositioner och öka intensiteten.

Men helhetsintrycket är en begåvad och känslig tjej som verkligen har något att berätta och jag kommer flera gånger att tänka på Annika Norlin. Bättre betyg finns knappast...


onsdag 6 februari 2019

Den BÄSTA vinter-låten...

Den absolut bästa vinter-låten måste väl ändå vara Alan Hull's "Winter Song"...? Alan Hull var ett geni och en av de allra bästa låtskrivarna alla kategorier...!

Elvis Costello har kallat den "one the greatest songs ever written". Den här videon har inte så bra bild, men musiken är kristallklar:



When the wind is singing strangely
Blowing music through your head
And your rain splattered windows
Make you decide to stay in bed
Do you spare a thought for the homeless tramp
Who wishes he was dead
Or do you pull your bedclothes higher
Dream of summertime instead?
When winter comes howling in
- Alan Hull


söndag 3 februari 2019

Winter Winds


Det är mycket snö nu... Stenmuren här hemma är knappt synlig och det ser nästan ut som den skrattar åt mig...

Jag satte ihop en ny Spotify-lista med 20 vinter-låtar, fulla med kalla vindar och mycket snö...!



Tusan, vad bra det blev...!


lördag 2 februari 2019

Carefullly Taught

Jag har väntat på att få någon orsak att ta med den här lilla förträffliga duetten mellan Iain Matthews och Eliza Gilkyson. Jag hade ju hoppats att det skulle dröja, men med tanke på vad som hänt nere i Borås (se de senaste inläggens kommnentarer) så måste den användas nu...



You have got to be taught to hate and fear
day after day, year after year
It's got to be drummed in your dear little ear
You've got to be carefully taught.
And you've got to be taught before it's too late
Before you reach six or seven or eight
To hate all the people your relatives hate
You've got to be carefully taught
R. Rogers / O. Hammerstein II


Ett sorgset konstaterande, men ack så sant...! Det krävs mycket för att lära någon att hata! Människans natur är att älska, att ge och få... DET kommer naturligt...!


fredag 1 februari 2019

onsdag 30 januari 2019

Unikt samarbete

Mikael Ramel & Klas Qvist - "I Huvet På Varann", 2019 Paraply Records

Det var mycket länge sedan Mikael Ramel gav ut något nytt, men efter att ha spelat mer de senaste åren kunde man ju hoppas att det snart skulle bli något nytt. Under namnet "Mikael Ramel Band Till Dej" har man spelat de gamla låtarna och bandet med Kenny Håkansson, Göran Lagerberg, Mats Öberg och Benna Sörman är ju inte fy skam.

Klas Qvist har gett ut tre skivor under namnet 'Citizen K', fyndigt skapad 70-tals-pop med ett tilltalande sound. Jag kan ibland tycka att det blivit något anonymt och att något saknats för att det skulle bli mer än bra och ambitiöst.

Den andra albumet med Qvist, en dubbel med titeln "Second Thoughts" skickades till Mikael Ramel, som lyssnade två gånger på raken, föll pladask och kände att det lät lite som hans egen musik. Han gillade det så mycket att han ville översätta/tolka och sjunga in låtarna på svenska.

Här har vi nu ett något kortat album med Mikaels sång och nya texter på svenska, samt därtill en ny mix med bland annat gitarr av Kenny Håkansson.

Det låtar verkligen som Mikael Ramel till hundra procent och det är bara att konstatera att en av årets bästa skivor på svenska redan har anlänt...

Lyssna här på Spotify:



En "baklänges"-inspelning av några röster i stiligt arrangemang på "Mygg och Spa", likaså på "Waps and Cars" på Qvists album, låter otroligt likt min favorit Scott Merritt på hans "Storybook Shoes", men jag antar att bara blivit så av en slump p.g.a. baklängesfenomenet. Den finns på Scott Merritts "Seroious Interference" (en briljant titel...!), en skiva jag tror både Ramel och Qvist skulle gilla skarpt.


fredag 25 januari 2019

Två riktiga proffs...

Sven-Bertil Taube & Peter Nordahl - Royal, Eskilstuna 2019-01-25

Jag har alltid varit något kluven till Ewert Taube. Jag anser att en visa helst bör framföras i liten kostym, oftast med en akustisk gitarr och inte med en hel orkester bakom, det blir för mig som en käpp i hjulet...

Samtidigt är det omöjligt att inte känna respekt för Sven-Bertil Taube, som ägnat största delen av sitt liv åt att tolka sin fars sånger. För det finns många riktiga klassiker där, det är helt klart. När några vänner nu frågade om jag skulle med och lyssna på Sven-Bertil Taube, med Peter Nordahl på piano som enda musikant, ja, då var det förstås självklart att följa med.

Sven-Bertil har hunnit bli 83 år. men är fortfarande tämligen pigg och han har otroligt mycket kvar av sin röst... Han är närvarande i varenda textrad och gestikulerar hela tiden med sin vänsterarm. Mellan sångerna berättar han anekdoter från sin barndom och om sin pappa.

Det är bra och oerhört proffsigt. Peter Nordahl kompar och dekorerar sångerna både varierande och mycket passande. Sven-Bertil själv sjunger fortfarande mycket bra och det märks att dessa sånger är viktiga för honom. Allra bäst blir det med den starka dramatiken i "Briggen Bluebird av Hull" och i Shakespeare-översättningarna på slutet.

Plötsligt tror jag att jag förstår min gamla kluvenhet: Det är för många sånger där text och budskap inte kan placeras in i min värld. I detta avskalade format blir de intressanta och mycket tilltalande, men inte så berörande att jag kan känna blodsmaken i munnen.

Jag tycker klart bäst om de Taube-tolkningar som Mats Klingström gjorde tillsammans med Anders Bergman på "Så Länge Skutan Kan Gå" från 1996. Den ljudbilden passar mycket bättre för mig och det blir mer jordnära och äkta i mina öron:



Fast den allra främsta tolkningen jag hört är med Ewert Ljusberg och hans version av "Briggen Bluebird av Hull". Jag har hört den live när det var sådan spänning i luften att karaktärerna var påtagligt närvarande i rummet. Tyvärr finns ingen riktig inspelning som verkligen fångat detta. Men jag minns det...!



onsdag 23 januari 2019

Hel konsert med Richard Thompson

Richard Thompson var på 70- och 80-talet en av mina absoluta favoriter. Han spelade gitarr som en gud, skrev låtar som förklarade livet för mig, och han sjöng på sitt begränsade sätt sig rakt in i mitt hjärta. Jag hade fördelen att 1982 få se honom på en studentpub i Linköping och det är fortfarande en av mina största konsertupplevelser.

Han var då utan skivkontrakt och försörjde sig så gott det gick genom att åka runt och spela.
I Linköping fick han och den svenske promotorn dela på intäkterna från entréavgifterna. Tror att det kostade 20 kr att komma in och att det var 99 betalande. alltså endast en knapp tusenlapp i Richards ficka... Han hade med sig "Strict Tempo"-LP:n som getts ut privat via hans manager.

Något år senare hade vindarna vänt och intresset för hans musik ökat betydligt. Jag såg honom då med band, bestående av Simon Nicol, Dave Pegg och Dave Mattacks, alla tre från Fairport Convention, på Kolingsborg i Stockholm, också det en helt magnifik spelning.

Jag vet inte hur Thompson föll något i rang hos mig, men någonstans blev hans musik bara mycket bra, inte enastående fantastisk som tidigare. Missförstå mig rätt, RT är fortfarande en av världens mest briljanta gitarrister och låtskrivare, och han gör än idag riktigt bra skivor. Men ändå spelar jag mest "Shoot Out The Lights", "Poor Down like Silver" och "Daring Adventures"...

Här är en hel konsert från Shrewsbury-festivalen 2018. Han visar verkligen att han fortfarande är en av de allra vassaste gitarristerna och det är helt enkelt förbaskat bra.



Gamla Fairport-nummer som "Meet On the Ledge", gamla sånger som "Wall of Death" från tiden med dåvarande hustrun Linda Thompson, akustiska klassiker som "Vincent Black Lightning" och "Beeswing", nya pärlor som "Take Care The Road You Choose" och "Dry My Tears and Move On", allt är så gnistrande bra....

En av kommentarerna på Youtube säger så här:
"I have watched a lot of Jeff Beck lately too, on youtube. I've been a fan of Eric Clapton since his fire breathing days with Cream, and dug into his Bluesbreakers catalogue too. And then there's Led Zeppelin's Celebration Day - a totally fantastic, remarkable one time performance - massive proof they were a truly great band. It doesn't get any better than Beck/Clapton/Page. But I'm thinking ... those guys cannot touch Richard Thompson". Amen!

Låt-listan hittar du här: Richard Thompson - Shrewsbury 2018

Det lär bli mycket Thompson här ett tag nu, det känner jag på mig...


söndag 20 januari 2019

Hur blev Joakim von Anka vår förebild…??


Alla barn läser nog under sin uppväxt Kalle Anka och jag tror att alla tycker att Joakim von Anka är en snål och osympatisk egoist. Samtidigt kan de uppleva hur olycklig och ensam han faktiskt ofta är...

Någon gång under vår uppväxt så får vi lära oss att ändra uppfattning och Joakim von Anka blir vårt ideal, vår förebild och den vi alla ska sträva att bli... Ett litet barn skulle nog aldrig tro om vi berättade att de senare kommer att uppmuntras och indoktrineras att försöka bli just som Joakim von Anka.

Men så blir det för många: Ta för dig allt du kan! Mer än du behöver! Även om det går ut över andra! (De har också haft chansen att lyckas, men inte varit tillräckligt duktiga och ambitiösa, så det är ”lagom åt dem”...) Intala dig själv att du behöver detta överflöd! Stärk ditt eget självförtroende genom att framhäva dig själv! Tro att du är lycklig...!

Någonting måste ha gått helt fel…!!



If you ever have a sleepless night
Just count out your money, and it will be alright…
- Alan Hull


Var det verkligen så här vi ville ha det...?


onsdag 16 januari 2019

Vad jag envisas att tro på...

Jag är uppvuxen på 60-talet. Det finns i mina gener en inbyggd förhoppning, kanske rentav
en övertygelse, att vi kan bygga ett bättre samhälle. Där vi har tid att mötas, där kärlek och solidaritet är starkare krafter än girighet och avståndstagande.



Jag har försökt att skriva ned vad jag tror på, vilka tankar som känns äkta och som lett mig fram till mina politiska övertygelser:

 Jag tror att vi människor kan ha mer utbyte av vårt arbete än att enbart tjäna pengar…
 Jag är ganska säker på att de flesta inte är lata, utan gör sitt bästa, och mår bra av bidra med sin insats…
 Jag vill tro att många människor med kapital kan ha stor tillfredställelse och motivation att utveckla sin verksamhet utan att det enda motivet måste vara att få så ihop en så stor profit som möjligt…
 Jag är säker på att samarbete är mer utvecklande och inkluderande än detta ständiga konkurrerande…
 Jag inser att vi behöver en planet att leva på och är beredd att avstå från en hel del för att mina barn och eventuella barnbarn också ska kunna få leva och vara lyckliga…
 Jag är övertygad om att elever i skolan har stor vilja att utvecklas och känna nyfikenhet utan att det krävs att allt de gör ska bedömas och till slut premieras av bra betyg. I en obligatorisk verksamhet ska man inte, trots att man gör sitt bästa, behöva misslyckas och få bristande självkänsla…


 Jag vet att kraften av kärlek, förståelse och ödmjukhet alltid i längden är ofantligt mycket starkare än att hata, ta avstånd och förlöjliga andra…
 Jag är absolut säker på aktivt ta del av kulturella utryck av olika slag får mig utveckla en större empati och förståelse för människor och världen omkring mig…
 Jag upplever ofta hur jag i trafiken mår bättre av att ta det lugnt och släppa fram någon annan, än att tränga mig fram och skapa irritation. Jag tror att samma sak gäller även i livet i övrigt…
 Jag har också tvingats lära mig att följa kroppens signaler, jag kan inte bara köra på fortare och fortare… Jag kan sakta in och se mig omkring och vara nöjd med det…

En orealistisk drömmare…? En obotlig romantiker…?

Må så vara, i så fall… Jag tycker det är mycket bättre och mer realistiskt, samt visar en betydligt större framtidstro, än de näst intill religiöst pengastinta hetspådrivarna, som utan minsta tvivel tror på en evig tillväxt och en större konsumtion, ett effektivare presterande, ett intensivare tempo, fortare, fortare, fortare i alla tiders oändlighet…

Så... Jag föredrar att tro på en förändring än att säga att det är omöjligt...! Jag föredrar även att eventuellt bli besviken än att säga att det inte går... Det måste alltid vara bättre...!!


tisdag 15 januari 2019

Den Pedagogiske Bjärklund

Så har jag då skapat min första serie. Eventuella likheter med vissa politiker är helt avsiktliga.

Den fick heta "Den Pedagogiske Bjärklund":

Är man så pedagogiskt korkad att man går ut och kallar någons ideologi för avskyvärd dagen innan man är i behov av just den personens röst, ja, då får man skylla sig själv...


måndag 14 januari 2019

Ibland behöver vi bli påminda...

Vaknade trött och... Fick detta från John Gorka via mail. Ibland behöver vi bli påminda...



På väg igen...!


söndag 13 januari 2019

Ny regering till slut…?


Del 1: Här behövs krafttag

Så kanske vi får en S+MP-regering trots allt, fast i så fall under en kraftig C+L-piska.

Ok, vi slipper SD…! Vi slipper Kristersson...! Tack...! DET är odiskutabelt två stora plus…
Men, när man ser vad vi får i stället så känns politik som en enda lång suck…

Vi är i en situation där vi måste agera mycket kraftigare för att:
... rädda miljön globalt och stoppa temperaturhöjningar och andra utsläpp som kommer att avsevärt förändra inte bara ’hur’, utan även ’om’ våra kommande generationer har en framtid.
... rädda miljön regionalt och få slut på detta mördande av våra skogar. Bara vildsvinen trivs i dessa ogenomträngliga granplanteringar som ersätter levande skogar. Borta är stigar och gläntor, bär och svamp. Skogar, där vi kunde finna lugn och ro. Där vi kunde hämta ny kraft.
... få skillnaderna mellan fattiga och rika att minska, inre fortsätta öka. Den rikaste procenten har tillsammans mer tillgångar än resten av världen, enligt biståndsorganisationen Oxfam. Vi har fått allt större skillnader även i Sverige. Ett klassamhälle är inte bara orättvist, utan kan också bli en tidsinställd bomb…
... stoppa det oreflekterade våldet på gator och i hemmen. Det ökande och allt kraftigare våldet är på sikt ett hot mot både oss själva och hela grunden i vårt samhällsbygge.
... rädslan för allt okänt ska göra oss ännu mer rädda, och därmed avtrubbade och nedlåtande… Ingen människa som mår bra har behov av att attackera eller förlöjliga en annan människa!
... minska klyftorna mellan män och kvinnor, på arbetsplatser och i maktens korridorer. Jag tror att ju fler kvinnor med inflytande vi får, ju mjukare samhälle får vi som en direkt följd.
... eleverna ska uppleva skolan som meningsfull och utbildning det privilegium den faktiskt är. Det är sjukt att vi inte inser att en satsning på skolan återbetalar sig själv på sikt. Det behövs mer tid för möten och tålmodig ledsagan. Mer prov och tidigare betyg kan helt omöjligt vara lösningen!
... kulturell mångfald ska ses som en nödvändig förutsättning för vidgade vyer, större förståelse för det okända och för demokratins bestående. Kulturen har en otrolig förmåga att påverka oss eftersom den via känslor och innerlighet når oss där vi är som mest mottagliga.
... erkänna det uppenbara att ”tillväxt” måste definieras med andra faktorer än enbart pengar. Vi kan inte bara köra fortare och fortare…

Listan skulle kunna göras mycket längre…



Del 2: Detta skulle vi få

Men om vi snart har en ny regering är det kanske inte så illa... Eller kan det bli ännu värre?
Vad kommer vi då att få…? En del positivt och en del nödvändigt… Men även detta:
 Ett ännu mer borgerligt ”S”. Jag som tycker de redan drivit en alltför högerinriktad politik…
 Sänkta skatter för de som inte behöver det…
 Mer pengar i de fickor som redan är välfyllda...
 Betyg från årskurs 4 för de skolor som ”vill”… Hjälp…!
 En kraftig markering att markägarna kan göra vad de vill med våra skogar… Hjälp...!
 Turordningsreglerna urholkas och fackföreningarnas inflytande avtar ytterligare. Antar att en del vill ha bort dem över huvud taget….
 Fri hyressättning, vilket medför större segregation och större orättvisa. Och på sikt ”små öar” av skyddade platser där ”obehöriga” ej får vistas. Klasskillnader… När blev det gamla Sydafrika en förebild?
 Våra skattepengar fortsätter gå till privata vinster inom skola och vård…
 Vapenexporten fortsätter och vi låtsas som ingenting…

Inte är väl det precis vad vi behöver…?


lördag 12 januari 2019

Bäst 2018 nr 1 - Springsteen on Broadway

Bruce Springsteen - "Springsteen on Broadway" 2018



Detta är något annorlunda: The Boss gör inte bara akustiska versioner av sina mest kända låtar, utan han berättar historien bakom dem, hur de kom till, och hur de känns idag. Han gjorde det som ett vanligt jobb, på en teater i New York City, 5 dagar i veckan. Det blev totalt hela 236 framträdanden.

Jag älskar Bruce i de stunder han bjuder på sig själv och låter sina känslor tydligt märkas i sitt musikskapande. Hans akustiska skivor har ibland låtit lite tunt, som om något saknas... Ibland när han ska rocka tungt, kan jag tycka att han blir lite träig. Förlåt! Bara ibland, och bara lite. Samtidigt kan jag tycka att han behöver sitt band för att få kraften och känslan... Aningen motsägelsefullt, eller hur?

Men här funkar det! Han gör suveräna versioner av sina låtar, fast ljudbilden kan störas lite av att han vandrade omkring på scenen och det hörs. Det gör inte att helhetsintrycket sjunker, nej, det nästan ger dubbelalbumet känslan av att man satt på en av föreställningarna och lyssnade.

Man kan ju undra om det här är musik, teater eller cabaret... Det spelar ingen roll, det här är bra, det är utlämnande och här finns ett säreget engagemang som kokar.




tisdag 8 januari 2019

Bäst 2018 nr 2 - Jayhawks

Jayhawks - "Back Roads And Abandoned Motels" 2018



Jayhawks tillhör mina absoluta favoritgrupper och har i sina bästa stunder skapat en slags suggestiv mystik, självklart och kantigt sammansatt, med ett oerhört driv och en intensitet så lekfullt distinkt och levande. Längst fram fanns förut två röster som tycktes som gjorda för varandra: Gary Louris och Mark Olson. På tidigt 90-tal gjorde de i Jayhawks tillsammans två skivor som än i dag är fenomenala på alla sätt: "Hollywood Town Hall" och "Tomorrow the Green Grass". Sedan lämnade Mark Olson gruppen för att bosätta sig i öknen med Victoria Williams, och Jayhawks fortsatte utan honom. En återföreningsskiva "Mockingbird Time" 2011 med Mark Olson åter i bandet var bra, men något saknades...

Att gruppen skulle kunna skapa något i klass med ovan nämnda album är en omöjlighet, men gruppen har med Gary Louris i spetsen under 20 års tid fått till många riktigt bra låtar och ett album som "Rainy Day Music" från 2003 är väldigt starkt.

Förra skivan "Paging Mr Proust" från 2016 var hyfsat bra, men led av en burkig produktion som tog bort all lyster i soundet. Men sen kom ju Ray Davies och lånade Jayhawks som kompband och i somras kom så "Back Roads And Abandoned Motels", mestadels med låtar som Louris knåpat ihop tillsammans med andra personer som t.ex. Jakob Dylan.

Och det är riktigt, riktigt bra och det bästa studio-album bandet gjort sedan "Rainy Day Music".



Louris/Dylans "Gonna Be A Darkness" är en helt underbar låt om döden. På nya Jayhawks-skivan sjungs den helt suveränt av Tim O'Reagan. Tim gör även "Long Time Gone", en ballad som passar honom så bra....

Även pianisten Karen Grotberg får för första gången på skiva sjunga två sånger. "El Dorado"
och inledande "Come Crying To Me" passar båda hennes röst perfekt. Hon är helt suverän som stäm-sångare och detta och hennes piano-spel förblir hennes starkaste sidor.

I övrigt är det Gary Louris bekanta stämma som ligger främst och den är viktig för Jayhawks speciella sound. "Everybody Knows" och "Backwards Women" är typiska Jayhawks-låtar med två- eller tre-stämmig sång och suggestiva melodier.

"Carry You to Safety" och "Need You Tonight" är två lugna alster som blir så känsligt berörande som Gary Louris kan bli ibland...



Länge tänkte jag "Back Roads And Abandoned Motels" som årets bästa skiva, men till slut kom en utgåva som petade ner den från utmärkelsen. Hur som helst är det en ruskigt stark skiva av Jayhawks...

PS: Du som ännu inte hört "Hollywood Town Hall" och "Tomorrow the Green Grass" har något enormt bra kvar att upptäcka...!


söndag 6 januari 2019

Sandy


Idag tänker jag på Sandy Denny. Hon skulle fyllt 72 idag...

Jag tänker avsluta min dag med att lyssna på "At the End of the Day":



fredag 4 januari 2019

Bäst 2018 nr 3 - Matthews Southern Comfort

Matthews Southern Comfort - "Like A Radio" 2018



Iain (tidigare Ian) Matthews har haft en lång karriär och gjort ofantligt mycket härlig musik under 50 års tid. Den nu 72-årige Matthews fick tidigt en dunderhit med sin version av Joni Mitchell's "Woodstock", men har mestadels sedan dess, trots stor produktivitet och mycket hög klass på sin utgivning, varit ett namn i skymundan... För mig tillhör han definitivt de största och han har en röst som är helt unik, både i klang och känsla.

Hans första solo-skiva 1970 fick namnet "Matthews Southern Comfort" och därefter bildade han bandet med detta namn och gjorde två skivor till. 2010 återuppstod en ny upplaga av gruppen och förra året släpptes "Like A Radio", ett mycket ambitiöst och genomarbetat projekt. Det tog lite tid för mig att inse hur bra detta album är, men det har vuxit hela tiden.

"The Age of Isolation" sätter fingret på nutidens livsmönster:



I mean we hardly talk or read a book
Just obsessed about the way we look
I cannot find an easy way to turn the pages
False trail blues...
As far as I can gather
Nothing seems to matter
but that telephone vibration
Welcome to the age of isolation
- Iain Matthews


Idag består gruppen förutom Iain Matthews av holländarna BJ Baartmans, Eric Devries och Bart de Win. Förutom alla nya låtar har man därtill tagit med nyinspelningar av de gamla favoriterna "Darcy Farrow", "To Love" och "Something in the Way She Moves". Helt suveräna versioner...!


tisdag 1 januari 2019

Mer och inte mer...

Vi spenderade de sista timmarna 2018 med att se den utmärkta dokumentären "Pacing the Cage" om Bruce Cockburn (uttalas "Coe-burn"). En sällsynt klok man, nu 73 år gammal, men fortfarande mycket aktiv. En absolut enorm gitarrist, sångare och låtskrivare, med en sällsynt poetisk ådra som ger hans lyrik en extra dimension.

Det sägs att någon reporter på 80-talet frågade Eddie Van Halen hur det kändes att vara världens bästa gitarrist och fick svaret: “I don't know, ask Bruce Cockburn”.

Få artister har visat upp fler och större politiska ställningstaganden. Därtill är han uttalat troende och det märks på hans humanistiska övertygelse, men det hindrade inte honom att 1984 gråtande skriva "If I Had A Rocket Launcher".

Han är ofta på resande fot och har besökt många konflikthärdar under åren. Många låtar har kommit till mitt i det hans beskrivit, som när han skrev hyllningen till Nicaragua när han satt bland invånarna i en liten by mitt under en flygattack.

Sedan han blev pappa för andra gången 2011 har han tagit det lite lugnare.

Efteråt plockade jag fram några av hans bästa skivor (och det finns fler än 30 album att välja bland) och denna pärla från 1980 kändes som ett bra sätt att börja det nya året:



I don't mean to cling to you my friends
It's just I hate the day to have to end
Never enough time to spend
I haven't done enough for this to be the end

There must be more... more...
More songs, more warmth
More love, more life
Not more fear, not more fame
Not more money, not more games

There -- you -- coming through the crowd
Blue light silhouettes your head
I want to shout your name out loud
But I shout inside instead

There must be more... more...
More current, more spark
More touch deep in the heart
Not more thoughtless cruelty
Not more being this lonely...

Don't I hear them talking?
Don't I know what they say?
I'm a fool for thinking
Things could be better than they were today

There must be more... more...
More growth, more truth
More chains, more loose
Not more pain, not more walls
Not more living human voodoo dolls
- Bruce Cockburn


Inga små krav precis.... Stora förhoppningar...
Men, varför inte....?