onsdag 11 december 2019

Vila i frid, Marie Fredriksson


Den här tjejen kunde verkligen sjunga...! När jag idag fick höra att Marie Fredriksson gått bort så tänkte jag på dessa gripande fraser, som jag alltid har blivit så skakande berörd av. När jag kom hem valde jag ut en bild och satte ihop det till ett collage, du kan se det här bredvid.

Dessa ord innehåller så mycket visdom och så mycket längtan att de för mig har blivit en ständig följeslagare.

När det gäller hennes musik handlar det för mig mest om solo-skivorna på svenska.
Med all respekt för Roxette och deras framgångar så är det ändå bland solo-utgåvorna som jag blivit riktigt berörd och engagerad...

De skivor jag lyssnat mest på är "Efter Stormen" och "Den Ständiga Resan". Den sistnämnda är så förtvivlat sorglig, om ett fruktlöst sökande efter mening och kärlek, som mirakulöst nog tvärvände och de fick spela in en extra låt på slutet om att hon ändå funnit kärleken i blivande maken Mikael Bolyos.



Titellåten är bland de starkaste sånger som spelats in i vårt land. Även "Medan Tiden Är Inne", med meningarna här ovanför, är mäktig i sin enkelhet.

Vi vet ju att Marie råkade ut för en allvarlig hjärntumör 2002 och några år senare kom "The Change", en tung och personlig skiva om den tunga vägen tillbaka.


tisdag 10 december 2019

Imagine - Mer och mer...

Imagine, ja... Som sagt, en av de allra största låtarna...!! Låt oss fördjupa oss lite grann:

Först en demo-inspelning med John själv:



En annorlunda live-version från TV 1975, med John på kompgitarr:



Av mer än 400 olika cover-versioner väljer jag dessa:

Queen (med Brian May och Roger Taylor), samt Paul Rodgers (Free, Bad Company), gör
det så pampigt att man nästan rodnar...



En av de allra bästa cover-versionerna, med Neil Young: Genuin äkta känsla...!



Trots bristande teknisk kvalitet älskar jag den här långsamma tolkningen med Neil Youngs akustiska gitarr som leder publikens sång på Bridge School-konserten 2001. Rörande...!



Vilken stämning...!


måndag 9 december 2019

John Lennon - 39 år sen igår

Igår var det 39 år sen John Lennon mördades. Det är fortfarande lika overkligt och minst lika obegripligt idag.

Vad hade Beatles varit utan John...? Hur hade musiken utvecklats utan honom...?

För mig var han den överlägset mest intressanta "beatlen". Han stod för djupet, galenskapen och drivkraften. Det må vara så att Paul McCartney såg till att hålla John "kvar på banan" och den som skapade förutsättningar för framgång och på så sätt öppnade nya dörrar. Men John stod för mystiken, intellektet och hade den pondus som ingen annan i bandet verkade ha.

Jag försöker inte vara taskig mot Paul, det är bara det att jag ibland tyckt att han varit lite ointressant och ytlig... George Harrison hade andra kvaliteter och var en väldigt fin människa, tror jag, men bidrog ju bara med ett fåtal låtar. Ringo Starr trummade väl på och gjort så gott han kunde, men än sen...?

John Lennon var för mig visionären, tänkaren och han skapade de mest oförglömliga sångerna. De kommer alltid att finnas kvar...



"Imagine" är förstås bland de finaste och mest hoppfulla låtar som skrivits... Vem annan hade kunnat formulera dessa rader:

Imagine no possessions
I wonder if you can....
- John Lennon


Vem vet vad han hade gjort om han fått leva...? Jag kan se honom sitta och meditera på en yoga-matta och undra vart världen är på väg... Nu får vi i stället göra det åt honom...


söndag 8 december 2019

Ny EP med Mats Klingström

Mats Klingström & Unit - "Budbäraren" 2019 Musik i Blekinge

För första gången på mer än 10 år så släpper Mats Klingström en ny skiva. Mellan 1994 och 2005 gav han ut inte mindre än sex skivor och därtill några samlingsalbum. Uppehållet har inte berott på bristande skaparkraft, utan snarare på grund av en allt tuffare marknad för fysiska skivor. Den nya EP:n "Budbäraren" är som ett riktigt triumftåg och visar tydligt att Mats är i förträfflig form.

Han har tidigare ibland samarbetat med gruppen "Jazz Unit", eller "Unit", som de nu verkar kalla sig. De består av Nicklas Höglind (elgitarr), Jonas Castell (kontrabas) och Kristoffer Johansson (trummor).

De olika influenser som Mats har med sig i form av visa, pop och folk-musik, samt klassiskt skolat gitarr-spel, verkar må bra av att blandas och stimuleras av Unit's mer jazziga och lugnt flytande harmoniska spel. Lite förvånande låter det ganska mycket blues, men det gör det med den äran.

Mats har översatt Leonard Cohen's "Ain't No Cure for Love" som på svenska blir "Kärlekens Bot". En logisk fortsättning på albumet "Jag är din man" från 2000, som enbart bestod av kluriga översättningar av Leonard Cohen. JJ Cale's "Sensitive Kind" har blivit "En ömtålig sort" och Daniel Lanois "The Messenger" är översatt till "Budbäraren". Givetvis har Mats gjort det strålande. Han har en otrolig förmåga att uttrycka sig så träffsäkert och poetiskt att även när han översätter så låter det som hans egna ord och uttryck.

Mats egna låtar "Tung Trafik" och "Örnarnas Bo" gör EP:n komplett och de håller lika hög klass som de andra tre sångerna. På den första spelar Filip Jers härligt munspel och den senare tycker jag nog är skivans allra bästa spår. En stor låt, helt enkelt, och den skulle knappast kunna göras bättre...!

Läs mer hos Mats agent: Kim Kultur och Nöje

Lyssna på P4 Blekinge: "Mats Klingström i musikalisk enhet med Unit"

PS: Musiken kommer att finnas på Spotify från och med den 27 december.


lördag 7 december 2019

Snö...? Eller regn...?

Snön kom och smälte bort just när man började uppskatta ljuset som kom samtidigt med snön. Nu kanske det ska komma ny snö... Kan vädret inte bestämma sig och sedan hålla fast vid sitt beslut...? Just detta slaskande tycker jag bara blir jobbigt...



Vet inte mycket om Eric Tingstad, men han är duktig på att skapa stämningsfull musik och verkar uppskatta det finstämda och det lugna. Det kommer man ganska långt med...!


fredag 6 december 2019

30 år sen...

För 30 år sedan väcktes jag strax efter klockan 6. Det var dags...!

Drygt två timmar senare var jag två-barns-pappa...! Det var redan kaos hemma, så mängden kaos spelade väl inte så stor roll...

När storebror några timmar senare fick följa med och träffa den nyfödde, då tog han nappen ur sin egen mun och räckte den till sin lillebror. Då smälter man som förälder...

30 är senare minns jag hur det var att "vara med barn" och kom då att tänka på den här gamla låten från 1978 med Lasse Tennander. Det kan vara mer än 20 år sen jag hörde den sist, men den har definitivt sina poänger:



Nio år senare gjorde Lasse Tennander sitt kanske bästa album, "Ett Rum och Son", som innehöll några av de finaste låtar som skrivits om att vara förälder. "Hela världen håller andan" kan jag aldrig tröttna på:



Tiden rinner ut i sanden...


torsdag 5 december 2019

Tystnad

Att det är tyst behöver inte betyda att det inte händer någonting... Kanske det tvärtemot händer väldigt mycket...



John Gorka's härliga sång visar tydligt hur tystnad kan vara en viktig del av ljudbilden, hur det sparsamma eller ödesmättade kan bidra till det suggestiva resultatet...


onsdag 4 december 2019

Elenowen - Dramatiska känslor

Jag har tidigare (februari 2018) skrivit om Elenowen, en amerikansk duo bestående av Josh
och Nicole Johnson. I väntan på nya skivan "Versions", där de gör nya versioner av sina egna låtar, lyssnar jag på deras "Place From Where I Fell".

Det är något i deras sätt att sjunga som gör att jag lyssnar lite extra. Det känns verkligen som äkta, dramatiska känslostormar... Deras "No Such Thing As Time" berör mig fortfarande på djupet och "Place From Where I Fell" är nästan lika bra den...



Det finns en uppsjö av par som sjunger tillsammans och det krävs något alldeles extra för att få ordentlig uppmärksamhet. Detta "speciella" tycker jag definitivt Elenowen har...


tisdag 3 december 2019

Luka Bloom och ett träd

Det kom ett meddelande från Luka Bloom, den positive låtskrivaren / sångaren / gitarristen från Irland. Han berättar om sin kärlek till träden och så får vi höra en ny låt, just om ett träd.



Luka skriver så här:
A song from Utrecht in The Netherlands. A few weeks ago I had this magical night in Tivoli Vredenburg in Utrecht. The venue asked me to record a song at soundcheck for their website.
I decided to sing a new song.

The fires in Australia have been upsetting me. As have the fires in California, The Amazon. All over the world the trees are suffering.

This is a love song to an oak tree. It is inspired by a beautiful old oak tree in Birr, County Offaly, Ireland. It is the only song I am performing from the record I will create in the coming months. Life is good. Love the trees."


Träden är livsviktiga för oss människor. De renar luften åt oss...! Vad gör vi för dem...?


måndag 2 december 2019

Slowman på svenska

Slowman - "En Romantisk Idiot" 2019



Slowman, eller Svante Törngren som han egentligen heter, har spelat blues och rock under många år, oftast på engelska, men nu har han gett ut en fullängds-skiva på svenska. På något sätt känns det väldigt passande, det verkar som han blivit mer angelägen när han nu sjunger på sitt eget modersmål.

För sjunger, det gör han riktigt bra. En röst som känns både upprörd och sympatisk med sin lite hesa ton och med en angelägen närvaro i de talande texterna..

Ibland är det rockigt, ibland mer blues eller rentav visa. Ibland stökigt och ibland mer avskalat och lugnt. Texterna berättar om ett ganska hårt liv, ofta jordnära berättelser från livets olika sidor. De flesta handlar om kärlek, men i några låtar tar han spjärn mot alla orättvisor och allt elände med en tydlig ilska. Det är bra, men jag föredrar de mer melodiösa, lite lugnare låtarna som "Tre Nätter i Berlin", "Aldrig Ensam Igen" och avslutande "Kärlekens Osynliga Hand". Det är då hans röst kommer allra bäst till sin rätt.



En akustisk blues som "Det Enkla Livet" sitter också mitt i prick. Skivans allra finaste ögonblick. Härligt driv med tjusigt spel på "plåt-gitarrer".

"Det enkla livet är så svårt"...


söndag 1 december 2019

Advent igen - "Om du lämnade mig nu"

December igen och jag fattar inte vart tiden tar vägen... Det är även i år så¨mycket som jag har tänkt att skriva om... Så jag ägnar december åt kortare recensioner, nya utgivningar och gamla favoriter... En varje dag... Om jag hinner och orkar...

Jag börjar med "Om du lämnade mig nu" från konserten med Lars Winnerbäck i Globen nu i fredags. Kanske hans största succé med över ett år på Svensktoppen. (Oj, nu refererar jag till en topp-lista... Det trodde jag väl aldrig skulle hända...)



Det har ju skrivits otaliga sånger om kärlek och ännu fler om bristen därpå. Men jag kan inte komma på en enda till som tar upp det som Winnerbäck berör här: Just den där känslan när man precis blivit sams igen efter ett bråk. Finns det något så befriande och så ljuvligt? Det är typiskt att Winnerbäck närmar sig denna lilla detalj så träffsäkert i en enda strof.

Den avskalade version som Lars Winnerbäck och Therese Johansson framförde ensamma till en akustisk gitarr värmde ända ut i lilltånageln. Som om varje fras betydde något alldeles speciellt för dem. Det är också fint att Winnerbäck inte kunde hålla sig för skratt när en tjej i publiken ropade ut att hon kunde värma honom.

Det är sällan ett litet klipp från en konsert förmedlar så starkt det vi klart och tydligt upplevde i verkligheten.

En bra början på min lilla musikaliska adventskalender...!


lördag 30 november 2019

Winnerbäck på Globen - Ödmjuk intensitet

Lars Winnerbäck med band – Globen, Stockholm 2019-11-29


När Winnerbäck mot slutet av konserten i ett utsålt Globen står där uppe tyst och ser värmande ut i publikhavet, då ser vi hur tårarna är nära och att ödmjukheten liksom får ett nytt uttryck. Han är där, vi är där och vi delar en stund av lycka i en ganska obegriplig värld... Här finns inga restriktioner, inga pekpinnar, utan bara ett stort pulserande hjärta...!

Ibland har jag känt mig som en del av alltihop
Ibland har jag känt mig som ett ufo
- Lars Winnerbäck


När Winnerbäck frågar om vi mår bra och får ett rungande ”Ja…” till svar, då frågar han igen och lägger till: ”Fast egentligen gör ni ju inte det… Längst därinne är det alltid en korridor av kaos och mörker". Han fortsatte: ”Vart ville jag nu komma...? Jo, jag mår ganska bra". Det var vi många som gjorde i går kväll... Jag tror att det är för att vi upplever en äkta förståelse, att vi känner igen oss och därför kan ta till oss Winnerbäcks musik så väl.

Jag fascineras av hur publiken är närvarande i varje strof, lever med och sjunger hela verser. Jag njuter av den fina och genomtänkta scenografin som visas bakom och på båda sidorna om scenen. Jag njuter av soundet som trots volym och ett gungande tryck så tydligt lyfter fram Winnerbäcks röst och alla ord. Jag imponeras av hur det eminenta bandet behåller intensiteten även när det ibland blir lite lugnare låtar. Jag blir helt såld av de härliga arrangemangen av en del gamla låtar som lever upp på nytt.

Jag blir berörd när Staffan Johansson drar iväg på något strålande och känsligt gitarrsolo. Jag skälver när Therese Johansson sjunger med en sådan inlevelse och övertygelse att tiden nästan stannar… Jag hoppar och skuttar och trummar med när Jonna Löfgren bakom trummorna som en ohämmad vilde får till varje slag som om det gällde livet. När bandet presenteras får Jonna en välförtjänt ovation som nog är kvällens starkaste.

Det övriga bandet med Winnerbäcks ”bollplank” och producent Jerker Odelholm på bas, Carl Ekerstam på gitarr och Tomas Hallonsten på keyboards, är egentligen också förtjänta av extra kommentarer, men jag nöjer mig att säga att de verkligen bidrar till helheten. Därtill ibland en hetlevrad saxofon spelad av Per "Texas" Johansson.

Ställ mig inte i ett hörn
Jag fungerar inte då….
- Lars Winnerbäck


Höjdpunkterna avlöser varandra, men jag måste nämna de nya pampiga arrangemangen av ”Järnvägsspår”, ”Mareld” och ”Över gränsen”. De var så fulla av liv som om de skrevs alldeles nyss. De nya sångerna ”Tror jag hittar hem”, ”Hur och vem och vad”, ”Eldtuppen” och ”Hymn” blir ännu bättre live. Men allra mest var nog jag i extas under en känslig ”Ingen soldat”, den akustiska duetten mellan Winnerbäck och Therese Johansson i ”Om du lämnade mig nu” och den explosiva ”Hugger i sten”.

Jag mer eller mindre dansar mig igenom de drygt två timmarna med sex extra-nummer. Jag är lycklig. Jag känner mig hel och är helt i nuet. Tårarna är nära att komma flera gånger och jag känner hur energin pulserar i hela kroppen.

Jag blir rörd av hur Lars Winnerbäck gång på gång sätter ord på våra gråa vardagliga känslor, och faktiskt får dem att framstå som vackra.

Jag älskar att se när människor blir berörda på djupet, känner sig lite mer ”hela” och förundrade över att de inte är ensamma...

Jag älskar hur Winnerbäck får mig att förstå mig själv lite bättre. Jag älskar hur han får mig att åter hoppas i en värld jag egentligen inte riktigt kommer överens med...

Kom hit med all din klokhet
Kom hit med ditt temperament
Kom hit och bråka lite mer
Håll vårt flämtande ljus tänt
- Lars Winnerbäck


torsdag 28 november 2019

Long Long Day

Iain Sutherland sjunger här brorsan Gavins fina "Long Long Day" från debutskivan 1972:



1972... Det är länge sen... men, oj, vad det har gått fort... "The Pie" är ännu en positiv kärlekssång från samma skiva:



Sutherland Brothers allra främsta låt måste nog ändå vara den här:



There are warriors, there are gambling men
Crazy dreamers in this life
And each and everyone, every mother's son
Is just walking on the edge of the knife
Looking for reasons, searching for truth
A little comfort deep in the night
Just trying anyway to make another day
Hoping something somewhere's gonna turn out right
- Iain Sutherland


tisdag 26 november 2019

Iain Sutherland har lämnat oss



Igår var det 45 år sedan Nick Drake dog och i eftermiddags, när jag satt och höll på att somna på jobbet, läste jag nyheten att Iain Sutherland lämnat oss. Det är bara drygt tre år sedan Iain Sutherland gjorde comeback med skivan "Back to the Sea", en stark återkomst efter många inaktiva år efter det att Sutherland Brothers lade ner 1979.

Iain var tillsammans med brodern Gavin Sutherland sångare och låtskrivare i brödra-duon, som under flera år samarbetade med gruppen Quiver, där den fantastiske gitarristen Tim Renwick ingick. De hade några små-hits och även en ganska stor hit med "Arms of Mary". Brodern Gavin skrev "Sailing", som senare Rod Stewart fick en dunder-hit med.



Iain och Gavin sjöng harmonier som bara bröder kan. Många fina kärlekslåtar som "Living In Love" och första singeln "The Pie" borde också blivit större framgångar. Ibland skrev de även förträffliga låtar om livets besynnerligheter som i "Dark Ship, "Champion The Underdog och "Dirty City".



Det känns tomt när ännu en gammal favorit kilar vidare. Men sångerna och inspelningarna
finns kvar. Nyligen släpptes en CD-box med 8 CD, med alla album och flera bonus-låtar.
En bra överblick av en grupp som hade det mesta...

Vila i frid, Iain!


fredag 22 november 2019

Ytterligare en ny singel med Jackson Browne

Det här hade jag inte väntat mig...! Det är ju bara en dryg vecka sedan Jackson Browne presenterade "If You Live" och därtill bara några månader sen han visade upp mästerverket
"A Human Touch" tillsammans med Leslie Mendelson.

Men nu kommer också "Love Is Love", en bedårande rytmisk skapelse som får mig att bli både strålande glad och vilt trummande på stolens armstöd.



Tydligen en försmak av ett nytt samarbete kallat "Let The Rhythm Lead: Haiti Song Summit
Vol. 1" och intäkterna går till "Artists for Peace and Justice". Förutom Jackson ser och hör vi Jonathan Russell, Jonathan Wilson och Paul Beaubrun.

Jag blir varm om hjärtat och vill krama hela världen...!

Och vem kan motstå leendet från pojken 1:11 in i videon...?


söndag 17 november 2019

Anders F vann över sorlet

Anders F Rönnblom med Jenny Roos & Madeleine Wideland - Saga, Torshälla
2019-11-16 + förbandet "Fi@t"




Det är otroligt att det kan låta så mycket om en gitarr och tre röster. Anders F Rönnblom besökte igår den gamla Saga-biografen i Torshälla och förutom sin egen akustiska gitarr
(och den elektriska på några låtar) så hade han med sig två tjejer, Jenny Roos & Madeleine Wideland, med två röster som verkligen satte in prägel på musiken.

Tillsammans framförde de tolv sånger ur Anders stora och imponerande katalog. Här fanns tidiga alster som "Din Barndom skall aldrig dö" och "Det är inte snön som faller", via klassiker som "Jag kysste henne långsamt" och "Mer än Amerika", till "Fosterlandssånger" från den senaste skivan "Blärk".



Kvällens absoluta höjdpunkt blev för mig "Det är för mörkt i mörkret", en dramatiskt suggestiv sång som verkligen berörde. Även extranumren "Det är inte snön som faller" och "Komedia" satt precis där de skulle. Visst hade jag gärna hört "Skördevisa" och några fler sånger från de fantastiska "Bravado Bravado"-skivorna. Men det måste vara svårt att välja bland så många starka låtar som Anders har skapat genom åren.

Det lät också mycket och väldigt störande från den bakre delen av publiken. Väldigt respektlöst mot de artister som vill framföra något och ge sitt bästa... Efter ett tag så tog dock Anders och tjejerna på scenen över, volymen höjdes och det lät så mycket av musiken att det trots allt blev en riktigt fin kväll. Utan allt störande sorl hade vi nog fått en oförglömlig kväll.

Det lokala bandet Fi@t inledde och de består av tre tjejer, Marit Barre, Gunilla Karlsson-Pyk och Mia Skagerlind, samt Tom Holmlund. De gav oss flera tänkvärda låtar med ett rejält drag och en hel del spelglädje. Kan man kalla det "progg" med ett litet stänk punk? Hur som helst härligt att se tjejer i den åldern ge järnet...!


onsdag 13 november 2019

Ännu en ny singel med Jackson Browne

Mose Allison är en legend i blueskretsar och har haft stor påverkan på otaliga rockgrupper.
I slutet på månaden släpps en hyllningsskiva till Allison, "If You're Going To The City", där artister som Jackson Browne, Loudon Wainwright III, Bonnie Raitt, Richard Thompson och många fler gör sina tolkningar av Allisons låtar. Jackson Browne gör en inspirerad version av
"If You Live", en låt som jag alltid älskat att höra i Paul Butterfields tolkning.

Här är Jacksons version av "If You Live", som just getts ut på singel:



Här kan du läsa mer om hela projektet:
If You're Going To The City (A Tribute to Mose Allison)


tisdag 12 november 2019

Neil Young 74 år idag

Neil Young & Crazy Horse - "Colorado" 2019



Det fanns en tid då allt Neil Young rörde vid sprudlade av energi och närvaro, vare sig det var elektriskt stök eller finstämda akustiska sånger, så självklara i sin enkelhet.

När man gick hem med en skivpåse i handen, innehållande en ny Neil Young-LP, då kändes det som julafton. Man hade alltid stora förväntningar och en övertygelse att det alltid var bra, hur form och humör än påverkade. Det fanns en tid när nästan allt Neil skapade på något sätt alltid träffade mitt i hjärtat.

Det var länge sedan en nyinspelad Neil Young-utgåva var en sådan stor händelse. Idag minns jag inte ens alla halvbra skivor som getts ut och en del blir spelade tämligen få gånger.

Det är ändå så att Neil Young behållit sin husprofet-status och det kan nog förklaras av att flera skivor med äldre material till slut har släppts. Dessutom är hans konserter fortfarande explosivt bra och med en spännande nerv.

När Neil nu åter fört samman gamla Crazy Horse-gubbarna Billy Talbot på bas och Ralph Molina bakom trummorna, och därtill fått Nils Lofgren att återvända med sin gitarr efter massvis av år, så tänds förhoppningarna igen... "Colorado" är hans bästa skiva på ett tag, men jag vet inte riktigt hur bra efter bara två genomlyssningar.

Här finns några riktigt bra låtar, som "Think of Me" och "I Do", där magin kan skönjas tydligt. Elektriska "Rainbow of Colors" har en sån där envis melodi, som Neil en gång spottade ur sig i mängder. Men det finns också långa partier av t.ex. "She Showed Me Love" som är urbota tråkiga och alltför långa. Något saknas ofta trots att Neil fortfarande är en vettig person med bra ambitioner och sunda åsikter. Men "DET" finns inte alltid där längre.



Avslutande "I Do" är nog det bästa Neil skapat på årtionden och får mig att tänka på det gamla mästerverket "Will To Love". Magiskt och innerligt.

Neil fyller idag 74 år och trots ovanstående invändningar kan jag aldrig ge upp tron på att han kan få till det helt igen... "Colorado" är så pass bra att jag nu tror det ännu mer...

Stort GRATTIS Neil...! Du är fortfarande en av de allra största och jag beundrar dig oerhört. Fortfarande. Trots allt.


måndag 11 november 2019

När du inte kan sitta still...

I fredags hamnade jag i en liten bilkö vid en järnvägsövergång... Jag hade på morgonen laddat bilstereon med Grateful Deads självbetitlade album från 1971, ofta kallat "Skull & Roses" efter bilden på fodralet. En skiva som med sin fart och sitt uttrycksfulla drag är en absolut favorit. Jerry Garcia lirar gitarr så det stänker och Bob Weir's kompgitarr har aldrig låtit mer effektiv.

Vid järnvägsstoppet hade jag hunnit halvvägs in i "Not Fade Away/Going Down The Road Feeling Bad" och då är det helt omöjligt att sitta still. Och det gjorde jag tydligen inte heller...!

På kvällen säger nämligen min granne:
-Jag har sett dig tidigare idag. Vad du diggade i bilen! Vilken Inlevelse! Så himla roligt att se...!

Det visade sig att hon satt i bilen på den korsande vägen och senare skulle svänga ut när väl bommarna gått upp. Som på första parkett...!

Jag bjuder gärna på att jag diggar i full skala... Och igår lekte hon och de två barnen, när de på nytt väntade på tåget i bilen, att de diggade precis som jag...

Ärligt talat: Finns det någon som kan sitta still när gitarrerna skenar iväg cirka 6.30 in i den här låten...? Tror inte det...!



Ibland vet du inte att du har åskådare...... Hi hi...


onsdag 6 november 2019

Musikklasser med verklig klass

Stålforsskolans Musikklasser 7k, 8k och 9k - Konserthallen, Eskilstuna 2019-11-06

Jag har nu i snart 20 år fotat Stålforsskolans musikklasser när de tre gånger om året har sina konserter. Nu är jag inne på det sista året och frågan är om inte kvällens konsert "Bland Hjältar och Stjärnor" var en av de allra bästa...


Systrarna Hanna och Aga Mikulska stod för kvällens allra finaste stund. De framförde Billie Eilish "Lovely/Six Feet Under" på piano och fiol/sång. Absolut världsklass...!

De var också inblandade i bland annat Elton John's "Circle of Life" från Lejonkungen:


Det var stundtals stora kontraster: Gruppen "Fruktstund" gjorde en rykande version av Ebba Gröns/Blå Tågets "Staten och Kapitalet":


Men det fanns fler riktigt starka framträdanden: Jazzgruppen "Kazzjazz" gjorde en imponerande version av Herbie Hancock's "Chameleon" med starkt spel på saxofon. Olika klassorkestrar övertygade i instrumentala versioner av bl. a. "Bohemian Rhapsody" och "The Pink Panther":


Kör och dans-tolkningar av "We're All In This together och "Wake Me Up" avslutade de två olika delarna av kvällens framträdande.

I musikklasserna finns det helt klart rikligt med talang...!


söndag 3 november 2019

Olidligt spännande - och härligt...!


Efter 14 års väntan och så mycket oflyt att det näst intill är obegripligt, så är då åter mitt kära Djurgårdens IF svenska mästare i fotboll. Vi (Jag är sedan flera år medlem, så jag får säga så) är helt enkelt bäst...!!

Den sista avgörande matchen var näst intill olidlig att ta sig igenom, men efteråt var glädjen helt obeskrivlig. Vi tog upp ett två-måls-underläge mot IFK Norrköping, ett mycket bra lag som hade vunnit 8 raka hemma-matcher. Vi gjorde det med en mycket stark laginsats och vi kom till slut upp i hela 66 poäng. Bara tre lag har tidigare nått den poängskörden...

Här kommer alla målen under säsongen:



Mackan Danielson och Tommi Vaiho är kanske de två största hjältarna som båda gjort en helt fantastisk säsong, långt över förväntan. Men framför allt har DIF imponerat som lag. Trots flera skador på nyckelspelare, trots uteblivna straffar och trots en stor portion oflyt så har DIF spelat ihop fler poäng än någon annan klubb. Och då blir man mästare...!

Och då blir jag glad...! Eller kanske snarare lycklig...!

Mer att läsa:
Här guldmålas Djurgårdens hjälte Marcus Danielson

Tommi Vaiho - Osannolik hjälte i en osannolik guldkandidat

Bosse Anderssons tårar efter SM-guldet


fredag 1 november 2019

Förtjusande djupt med Catherine MacLellan

Catherine MacLellan - "Coyote" 2019

Catherine MacLellan har en röst som passerar alla tänkbara hinder och den tar dig med på en fascinerande upptäcktsfärd. Den är len och mjuk, men har ändå en ärlig ton som kan få ditt hjärta att brista. Hennes fem första skivor var resor bland reflektioner och ett sökande efter sina rötter för att få perspektiv på tillvaron. Fem skivor jag ofta återvänder till.


Därefter tog hon några år att kärleksfullt ta sig an sin pappas musik. Han hette Gene MacLellan och några av hans allra mest kända sånger är "Put Your Hand In the Hand", "The Call" och "Snowbird". Arbetet med dessa sånger blev ett samlingsalbum med flera olika artister, ett eget album med hennes egna tolkningar och även en dokumentärfilm, "The Song and the Sorrow". Jag tror det var viktigt för Catherine att visa sitt arv och få folk att återupptäcka sin älskade pappas sånger och på så sätt försöka förstå både hans depressioner, som ledde till självmord, och sin egen kamp med sina egna depressioner.

När nu Catherine återvänder till sitt eget skapande och skriver ny musik, då kan man tydligt skönja en mer harmonisk och erfaren person, som vuxit genom
de prövningar hon tagit sig igenom och erövrat ett slags spröd styrka att bygga sin grundtrygghet på.

Allt detta trots flera stora förändringar i hennes liv, ännu en separation och därtill en flytt, även om hon fortfarande bor kvar på PEI (Prince Edward Island) vid Kanadas östra kust.

Nya skivan "Coyote" har ett fascinerande omslag med en målning av Heather Millar, en ljus vintrig väg leder bort, svänger troligen av mot vänster, men man ser mest ett okänt mörker bredvid vägen och flera orosmoln på himlen, men ändå så finns där ett hoppfullt ljus och en tillförsikt som värmer. Ungefär så är också musiken på skivan.



Titellåten "Coyote" vandrar drömskt bland stark längtan till något som aldrig kan bli, "Roll With The Wind" tar oss med när avskedet måste ske. "The Road is Divided" reflekterar över hur allt blev som det blev och hur kärlek ändå finns kvar, "Out of Time" dröjer sig kvar och melankolin breder ut sig och musiken släpar sig talande fram.



"Breath of A Wind" visar en skör och sökande känsla där Catherine sjunger så att hjärtat nästan stannar. Vackert och dramatiskt utan att bli det minsta självömkande. Hade platsat på hennes mästerverk "The Raven's Sun" från 2014.

"The Tempest" lånar melodi från en gammal folklåt och det blir lite folkmusikaktigt med fiolen i centrum. "Emmet's Song" och "Night Crossing" fortsätter i folkmusikalisk tradition.

"Sweet By and By" skulle kunna varit från Catherines debutskiva med sin lågmält bluesiga stil, och "Out of Nowhere" skulle passat på andra skivan "Church Bell Blues". "Come Back In" är lika suggestiv som låtarna på hennes tredje skiva "Water In The Ground".

"All The Way In" och "Waiting On My Love" låter mer som soundet var på "Silhouette", hennes fjärde, mest arrangerade skiva.



Avslutande "Too Many Hearts" är så vacker att det nästan kryper i benen, rastlösheten är som personifierad i Catherines trygga röst och den skrovliga elgitarren.

En skiva att älska, en röst som det är omöjligt att avvisa, musik att finna helhet och tröst hos, som en hjärtlig kram från en nära vän.


måndag 28 oktober 2019

Fler möten och precis vad jag tror på

Det blev flera nya möten över helgen och jag ser tillbaka på något av det jag skrivit om möten:


Nya möten, berörd på djupet och så inser man ännu tydligare vad som är viktigt här i livet... (12 februari 2018)

Ju mer jag filosoferar runt alla dagar som gått, så kommer insikten att det handlar mest om möten: Möten, Möten, Möten... Mängder som är givande för stunden, men inte sätter några djupare spår. Ännu fler man inte ens registrerar. Och så några få där man kunde dragits med var som helst mot allt sunt förnuft... Blickar som är med dig för evigt, känslan av att "vara här och nu och inget annat spelar någon egentlig roll", ögonblick man kommer att förnimma så länge man får vara med... (1 juni 2012)

Möten är fundamentalt viktigt för att sätta igång något man tror på.... Möten bygger broar
och skapar gemenskap. När människor blir berörda öppnas dörrar och nya vägar blir synliga.
Allt handlar om möten!
(27 september 2015)

Fredin Comp, en tämligen okänd variant av Trettioåriga Kriget, får dekorera mina tankar om möten med sin sång "Andra Dagar":



Tillbaka i vardagen och måndagen är studiedag och då får vi lyssna på John Steinberg prata om ledarskap och möten i skolan. Så träffsäkert och talande. Han tydliggör så övertygande vad jag brukar säga: Om det inte finns ett möte, då finns inga förutsättningar för att nå fram och fånga uppmärksamheten:

"Skola är för mig ett lärande möte mellan elev och lärare, där vi ser varann och ger varsam ledsagan. Kan vi inte möta varje individ och ingjuta tilltro till dennes egen förmåga, då spelar det ingen roll vad vi gör... Hur många nationella prov vi genomför, vilka vackra mål vi skriver i dessa utvecklingsplaner, vilken tid vi lägger ner på rättvis bedömning, hur väl vi planerar våra lektioner... Det är de som blivit sedda och fått lyckas som utvecklar empati för andra. Det är de som inte uttrycker sig nedlåtande om andra som avviker. Det är de som kommer att möta andra på samma sätt som de själva blivit bemötta." (5 juni 2013)

Steinberg pratar om tydligt ledarskap, kroppsspråket, berättandets möjligheter, betydelsen av förväntningar, behovet av att bli bekräftad och han uttrycker att "det är korkat att tro att alla ska kunna nå samma mål". Jag skulle lätt kunna skriva under på det mesta han säger. Äntligen någon som fattar vad det handlar om...! Äntligen...!

Många skolpolitiker och annan ansvarig personal borde lyssna mycket noga på John Steinberg! Allt handlar om möten...!


lördag 26 oktober 2019

The Cuckoo's Nest och sånger om S-E-X...



"The Cuckoo's Nest" från 1972 med gruppen Morris On, en super-grupp i folkrockens värld innan begreppet "super-grupp" knappt ens var påkommet: Barry Dransfield på sång och fiol, Richard Thompson på elgitarr, Ashley Hutchings på bas, Dave Mattacks på trummor och John Kirkpatrick med olika slags dragspel.

Some like a girl who is pretty in the face
and some like a girl who is slender in the waist
But give me a girl who will wriggle and will twist
At the bottom of the belly lies the cuckoo's nest
- trad


Det finns många låtar som handlar om sex, en del väl gömda, andra mer eller mindre tydliga... I dessa tider då prydheten ofta tar obegripliga dimensioner och minsta lilla antydning direkt sorteras bort... Däremot kan du framföra vilka grova vålds- eller krigsskildringar som helst utan att censureras... Tala om att sila myggor och svälja kameler!

Inspirerad av denna urgamla låt satte jag ihop en ny Spotify-lista med låtar som jag uppfattar att de på något sätt handlar om sex i någon form. 27 låtar med ett fint innehåll som gör mig varm och ödmjuk. Håll till godo:



Är det verkligen så att detta kan väcka anstöt...? Jag fattar ingenting...!


onsdag 23 oktober 2019

Jim and Sam - Saturday Night

Jim och Sam spenderade större delen av 2017 med att ge en konsert varje dag under ett helt år. De spelade och sjöng på flera små ställen i Sverige, hemma i USA, samt lite här och där i Europa. Under den tiden dog en nära vän till dem och de skrev "Saturday Night" om honom. Den har nu släppts som en ny singel, i två olika versioner.

Sam skrev nyligen så här på sin Facebook-sida:
"We wrote it for one of our best friends, Harris, who passed away from an overdose. He was the funniest guy in every room, one of the best comedians on the planet, an under-appreciated passionate drummer, and the friend we have to thank for introducing the two of us. The song is about the worry we had when his addiction began, and the guilt we were feeling when he passed away. It's about the polarizing mix of high and low memories that came flooding in when he was gone (that's why we're releasing both a LOW and HIGH version of the song). It’s about the Saturday Nights we all spent together, but mostly the nights that our friend spent alone and how we wish we could’ve been there".



Was there something I should’ve said or could’ve done?
Tied you down to my bed made love ‘til you went numb?
Oh what I wouldn’t give to take your pain away
And make you stay
- Jim Hanft / Sam Yonack


Jag föredrar den lågmälda versionen, snyggt arrangerad, sjungen med den kraft och spänning som Jim och Sams röster så effektivt framkallar tillsammans. Därtill en fascinerade video som förstärker känslorna i låten. En riktigt stark singel...!


lördag 19 oktober 2019

Ödmjuka översättningar av Leonard Cohen

Mats Klingström och Hasse Larsson - Musikvalvet Baggen, Gamla Stan, Stockholm 2019-10-18


Man kan känna historiens vingslag när man sitter i Baggens källare med anor från 1340-talet och lyssnar på Mats Klingström och Hasse Larsson och deras Leonard Cohen-tolkningar. Jag har svårt att tänka mig något bättre lämpat för den här miljön. Det finns en mystik, nästan sakral, stämning i rummet och Mats trygga stämma berättar i både ord och ton om Leonard Cohens skildringar av livets upp och nedgångar. Det ger faktiskt energi och perspektiv i de oroliga tider vi lever i. En varm liten oas uppstår liksom, en stund av helhet där inget stör eller oroar.

Hasse Larssons uttrycksfulla spel på kontrabasen ger både delikat utsmyckning och en stadig grund där det finns utrymme för Mats fina gitarr-finurligheter att skina. Helheten känns konstigt nog både luftig och tät.

Mats Klingströms översättningar av Cohens mästerverk behåller den dynamik och den sprödhet som finns i originalen. De känns för mig mycket varmare och mer nära än de tolkningar Mikael Wiehe gjorde några år senare. Det år inte lätt att översätta Leonard Cohen, eller Dylan heller för den delen.

Det fanns otaliga höjdpunkter under kvällen, men kanske ändå det finaste ögonblicket blev när publiken sjöng med i "Brustet Hallelujah" och några tjejer lade på några höga stämmor. Wow...!
"Berömd Blå Regnrock" är ju alltid också något alldeles speciellt. Här är Sandras video från igår:



Mitt ibland alla Cohen-låtar får vi även höra en underbar översättning av Bob Dylans "Senor", en av mästarens allra vassaste skapelser. Mats och Hasse gör den full rättvisa. En av Mats egna låtar, "Jag ångrar ingenting", avslutar första delen av kvällen.

Vi får även till slut höra Tom Waits "Det sista löv som trädet bär" och det blev en fin avslutning på en mycket varm och ödmjuk kväll.


onsdag 16 oktober 2019

Is it real...?

Egentligen är det bara två saker jag bryr mig om när det gäller musik, ja, när det gäller kultur och upplevelser över huvud taget:

1) Finns det känsla..?

2) Är det ärligt, eller åtminstone trovärdigt...?

Bert Jansch sammanfattar det enkelt: Is it real?



Det är det viktigaste...!


söndag 13 oktober 2019

En riktig ordresenär

Ola Magnell med Jonatan Stenson - Biografbarens Källare, Eskilstuna 2019-10-12

Jag lever, men har tappat perspektivet...
- Ola Magnell

Detta citat av Ola Magnell hade jag på väggen
på 80-talet. Ola var då en viktig ledsagare som förklarade den värld jag så enträget försökte förstå för att finna min egen väg.

Jag såg honom senast i Linköping för 34 år sen på ett litet ställe som kallades för "Big Bang".
En fin konsert på ett mysigt ställe och med Ola
i riktig högform.

Ett par år tidigare hade jag sett honom med ett riktigt rockigt band i Stockholm. Bland det mest rockigt intensiva jag sett, faktiskt. Då hade han precis gett ut "Gaia", ett av hans bästa album.

Magnell är nu 73 år gammal och jag visste inte riktigt vad jag skulle ha för förväntningar. Visst har åren gått, men Magnell visade sig vara i god form och gav en drygt 2 timmars föreställning av hög kvalitet. Efter ett par låtars uppvärmning lydde hans fingrar honom och alla de gamla sångerna lät riktigt fräscha. Sången skorrade lite då och då, men det uppvägdes av den stora pondusen i rösten. Bredvid sig hade han Jonatan Stenson, som briljerade med sitt lyhörda spel på akustisk gitarr, lap-steel och piano.



Än finns det tid för en sång innan solen går ner
Jag ville nånting med min dag men jag minns inte mer
Ibland är det svårast att själv bli sin närmaste vän
Det verkar som jag är på väg in i dimman igen
- Ola Magnell


Det är verkligen en stor samling sånger som Ola Magnell har skrivit. Titta här på hans
hemsida så fattar du direkt: Ola Magnell - Sånger

Vi fick höra mängder av starka låtar från olika tidsepoker. Hans uppgörelse av allt möjligt i "Små, Små Ord Av kärlek" satt som en kniv i smör. Mot slutet blev det också lite allsång då vi fick vara med och sjunga refrängen på "Kliff". En annan höjdpunkt var förstås "Tomma tunnor" och dessa rader har väl aldrig varit mer aktuella än idag:



Förmyndare försmår oss
Om och om igen
"Ve det folk som inte
Tuktar sina styresmän"
Dom är störst men inte flest
Men kom ihåg att
Tomma tunnor skramlar mest
- Ola Magnell


tisdag 8 oktober 2019

Phil Beer Band - hel konsert


Phil Beer lirar gitarr och fiol i Show of Hands, en ovanligt bred och ganska framgångsrik duo med folkliga influenser. Han har varit medlem i Albion Band, mellan 1984 och 1991, och även i gruppen Alianza, som förutom Steve Knightley (parhästen i Show of Hands) även innehöll tre chilenska musiker. Han hade ett tag även en trio, Ridgeriders, med Ashley Hutchings och Chris While. Han har också spelat med Johnny Coppin (f.d. Decameron), Paul Downes och med den suveräna sångerskan Deb Sandland. Några utmärkta solo-skivor har han också hunnit med. Därtill har han gjort gästspel hos självaste Rolling Stones, på deras album "Steel Wheels".

Han har länge uttryckt sin stora fascination för Jackson Brownes musik och för David Lindleys mästerliga spel. Läs mer här: David Lindley fyller 75.

Jag skulle nog vilja påstå att Phil Beer på många sätt är "Englands David Lindley". Oerhört lyhörd och tekniskt briljant, utan att göra avkall på känsla och närvaro.

Vid sidan om allt detta har han även haft flera olika konstellationer av sitt eget Phil Beer Band, ett folkrock-band där han får utlopp för sin något rockigare sida och följaktligen spelar han där mest elgitarr. Stabil och svängig folkrock, med ett stänk av The Band och Little Feat, skulle man kunna kalla det. En officiell skiva plus några utgivna i mindre skala har han och bandet också hunnit med.

På årets Shrewsbury-festival lirade han med sitt Phil Beer Band så det stod härliga till...
Här kan du lyssna och se hela konserten:



Här är låt-listan:
1. Perfectly Good Guitar (John Hiatt)
2. I Cannot Keep From Crying (Bert Jansch / Blind Willie Johnson)
3. For My Next Trick I'll Need A Volunteer (Warren Zevon)
4. ’Drinking Song’ (?)
5. Instrumental
6. Willin’ (Lowell George)
7. Adieu Sweet Nancy (trad)
8. Band members Introduction
9. Don’t Know Where To Go (’Blues set’)
10. I Heard That Lonesome Whistle Blow (Hank Williams)
11. Next Best Western (Richard Shindell)
12. The Devil’s Right Hand (Steve Earle)
13. Border Song
14. Before The Deluge (Jackson Browne) >
15. > Instrumental


Phil Beer – electric guitar, vocals, fiddle (track 15)
Emily Slade - acoustic guitar, vocals
Gareth Turner - accordion
Olivia Dunn – fiddle
Greg McDonald – bass
Steve Crickett - drums

Phil Beer Band är tveklöst ett av de absolut bästa folk-rock-banden just nu. Missa inte...!


fredag 4 oktober 2019

Winnerbäcks senaste reflektioner

Lars Winnerbäck - "Eldtuppen" 2019



Det är mörka moln på himlen, det är hårda ord i luften
Men vi ska aldrig vika oss för sånt
En del måste fly från alla namn de får
Alla etiketter, alla glåpord
Men inte du, aldrig du, du bär din egen orkan
Du kan blåsa bort allt hat i hela stan
- Lars Winnerbäck


Lars Winnerbäck är inte som alla andra. Han är nu en av Sveriges mest erkända och omtyckta artister. Bara det inger ju hopp om att angelägen musik faktiskt kan nå de breda massorna. Ändå känns det som det bara blivit så. Winnerbäck har bara råkat öppnat upp och visat oss sina egna personliga reflektioner. Nya skivan är som ett långt brev från en nära vän man inte hört något från på flera år.

Hans nya sånger är delvis från en ny horisont: Lyckligt gift, med ny dotter, och han verkar ovanligt harmonisk i sin utstrålning. Men de påträngande tankarna och slutsatserna skär ju igenom allt. Det är äkta och det är ärligt och då når man oftast fram...


Inledande "Tror jag hittar hem" anger tonen och 10 starka sånger följer, ganska olika på många sätt, men de känns ändå som en helhet.

"Det skulle aldrig hända oss" kan nog de flesta känna igen sig i: Att oväntat åter vara vid ännu ett uppbrott. Så svårfångat, men genialt skildrat. En av skivans låtar som kan bli en blivande favorit på konserterna.



Vintern faller över oss, det är en istid häromkring
Ingenting är gratis, ingenting
Ett hugg i hjärtat vid tanken på att bryta upp och starta om
Ja, jag har hört att det händer andra, men vi har aldrig varit som dom
- Lars Winnerbäck


Avslutande "Hymn" är kanske skivans allra starkaste ögonblick. Kontrasterna mellan allt och inget, mellan att tro sig förstå och inget alls begripa. Ord som fascinerar och de mystiska gitarrerna som glider fram så vackert i bakgrunden.



Lars Winnerbäck har definitivt gjort mer "direkta" melodier förut, men här finns en helhet och en jämn stryka, som håller mycket långt det med. En sån där samling låtar som får folk att lyssna på annorlunda musik, med större och djupare innehåll än vad de brukar. Det är en stor konst bara det...


onsdag 2 oktober 2019

Josienne Clarke tuffar till sig...



Josienne Clarke gav för snart 10 år sen ut sin första skiva "One Light Is Gone", där hennes fascinerande sång och speciella intonation (kan vara nån typ av dialekt?) imponerade stort.
En skiva som i sin enkelhet hade fler dimensioner om man lyssnade mer noga. Lågmält och vackert, sensuellt och mystiskt...

Efter flera skivor med den duktige gitarristen Ben Walker har hon nu flyttat ut till den skotska landsbygden, avslutat samarbetet med Walker och bildat ett nytt band "Pica Pica" med folk-sångerskan Samantha Whates. Hon har även turnerat med Richard Thompson och fått priset "BBC Radio 2 Folk Award", samt skrivit ett riktigt skivkontrakt med Rough Trade. Snart släpper hon sitt andra solo-album "In All Weather"...

Lite tuffare, men med samma melankoliska stämning. Det hörs att hon lyssnat mycket på Sandy Denny, men här finns också en stor portion Suzanne Vega och även en egen klang och något svårdefinierat som får mig att nyfiket lyssna...



Plötsligt verkar allt rulla Josiennes väg efter många års kamp att försöka leva på sin musik...


söndag 29 september 2019

2 nya skivor kom med posten...

Jag fick ett litet paket med två nya skivor i fredags. Jag öppnade och fick se detta:


Det var svårt att inte undra ifall man blivit lite "galen"...

Och hur stor är sannolikheten att detta kan inträffa...?

Hur som helst: Två riktigt bra skivor som jag återkommer till.


fredag 27 september 2019

FJK och en liten privilegierad skara

FJK - Blidösund 2019-09-26


FJK brukar varje år göra 3 eller 4 spelningar på ångfartyget Blidösund, men i år blev det bara en enda... Men vilken kväll...!!

Vi är en liten privilegierad skara som brukar följa bandet på olika spelningar över landet. Vi är verkligen ovanligt privilegierade eftersom vi gång efter gång får komma "våra favoriter" så nära, höra fantastiska konserter på små intima ställen, där vi även kan prata avspänt med killarna före och efter (och faktiskt även under) själva konserten. För om det hade funnits lite mer rättvisa och aningen större utforska-något-nytt-anda hos det svenska folket så hade FJK spelat på betydligt större arenor. Helt tveklöst!

Varje gång brukar det vara någon i publiken som är med för första gången och som efteråt är alldeles lyrisk. Minns att en kille 2010 på herrtoaletten ropade ut:
- Fan, va bra dom är! De måste vara Sveriges mest underskattade band!

En vän till mig upplevde FJK för första gången i går och efteråt var hon riktigt upprymd: "Vilken musikalitet! Vilken glädje! Vilken avspänd stämning! Nu förstår jag vad du försökt förklara!"

FJK var ruskigt bra igår kväll. En riktigt stor höjdar-upplevelse! Redan i första set satte det fart med "Midnattståget", "Allt jag ville ha" och "Kungsan Glöder". Expressivt! Fyndigt! Efter pausen fortsatte det lika starkt med "Ett Litet Steg", "Man Borde" och den ganska nya "Fågeln Flyger", som verkar bli ett riktigt paradnummer för bandet. Kvällen avslutas som vanligt med "En Gång Jag Seglar I Hamn", där taket nästan lyfter på slutet när alla i publiken tar i för full hals.

Mats Klingström lirar gitarrslingor så det spränger i högtalarna. Christer Jonasson sjunger så närvarande och det finns lite "nu-djävlar"-attityd över hela hans sett att vara på scenen. Anders Forsslund byter mellan olika bas-gitarrer, och ibland dragspel, och hans spel ger musiken den stadiga grund som Mats och Christers gitarrer kan cirkulera ovanpå. Anders brukar också bjuda på några språkliga fyndigheter. Skratten och de spontana gliringarna mellan "grabbarna" på scenen kommer ut så fyndigt, men hjärtligt...!

Här en purfärsk inspelning av "Isglasskis" från igår. (Tack Sandra):



I maj 2010 skrev jag: "Att två gitarrer och en bas kan låta så mycket, att det kan svänga så ruskigt, alla dessa härliga solon, fantastiska stämmor i mängder, avspänd scen-känsla, humor och spontanitet, och ändå djupa poetiska texter, samt en låtskatt som innehåller några av de bästa låtar som skrivits i vårt avlånga land." Allt detta är det bara att upprepa!

Tänk att jag fått uppleva alla dessa härliga och personliga FJK-spelningar så många gånger.
Jag är definitivt privilegierad...!