GRÅ är en duo som består av Johanna Björneke Wirgård och Petra Haraldson. Därtill har de haft fint samarbete med Daniel Wejdin på kontrabas och han har även hjälpt till en del med arrangemangen.
Det är vackert, mycket vackert, men det finns även kanter och mycket sökande både i musik och texter. Johanna har skrivit text och musik, spelar gitarr och sjunger. Petra har skrivit musik till "Om du lutar dig framåt", samt spelar sympatiska piano-slingor och sjunger.
Vad ska man då kalla det? Vispop? Tonsatt poesi? Men så kommer jag på det: Livsmusik...! Musik du behöver när tillvaron skaver, musik som ger perspektiv när du inte riktigt vet var du är och varför...
Det är som sagt vackert, men även stämningsfullt med avskalad instrumentering och lågmälda arrangemang. När det kommer in en liten kör så ligger den så lågt i mixningen att det lågmälda kvarstår. Uttrycker jag mig begripligt...? Vad jag försöker säga är alltså att det hela är mycket känsligt producerat och arrangerat och man blir varm inuti av hur smakfullt det är från första tonen till den sista.
Låtarnas texter är snudd på enorma och därtill lätta att anamma som dina egna sanningar. Johanna Björneke Wirgårds sångtexter är nämligen som små poetiska vardagsskildringar som verkligen berör och sprider ödmjukhet och man känner sig väl till mods av deras kloka tankar och slutsatser.
Alla tio sånger är små mästerverk i sig, men jag vill ändå framhålla "Du som äger orden", "Bort igen", "Krokus" och "Skridskor". Nästa gång jag lysssnar kan det mycket väl växla till några av de andra.
I pressreleasen kan man läsa detta, också det poetiskt formulerat: Snett ljus genom fönstret. Vad faller ljuset på? Kanske är det på någonting vackert, kanske är det på någonting fult och trasigt, eller så kilar sig strålarna in i sprickorna mellan det vackra och fula. Den 21/4 släpper duon GRÅ debutalbumet Snett ljus med poetisk vardag som skir akustisk visa – för den som stannar upp och lyssnar.
Man fortsätter lika fint: GRÅ vill vara där i mellanläget och poetiskt beskriva och sjunga om när livet skaver och om när längtan vägrar att ge vika. GRÅ är lugnet och eftertanken, men också åren som gått; det grå i håret som är där för att stanna, det vilsamma gråa och den grå ledan. På Snett ljus, som är GRÅ:s debutalbum, finns berättelser om den stora kärleken, men också om den lilla, om när det bara blev och kanske inte ens speciellt bra, om när man inte räcker till, om att röra sig framåt, om att våga sitta still i båten.
Det skall bli mycket intressant att följa GRÅ's fortsatta utgivning. För denna första förtjänar verkligen att uppmärksammas och är så stimulerande att ta del av att den borde höras och älskas av många.
De fina bilderna är tagna av Daniel Björneke Wirgård.
Jag tillhör de som redan vid deras första skiva lyssnade på The Eagles, alltså flera år innan de blev superkända och världsberömda. Randy Meisner var med och bildade bandet, efter att ha träffat Don Henley, Glenn Frey och Bernie Leadon i Linda Ronstadts kompband.
Meisner var en av två medlemmar som fick tre låtar var på första skivan. Meisner visade bredd med elektriska "Trying" och "Take The Devil" samt balladkänsla i "Most Of Us Are Sad". På andra skivan "Desperado" blev det bara en låt för Meisner, den härligt drivande "Certain Kind of Fool". Sedan blev det endast en eller två låtar på varje skiva för Randy att sjunga. Den låt som alltid lär förknippas med honom är förstås "Take It To The Limit", där hans röst firar stora triumfer.
Randy Meisner hade tidigare varit med och bildat country-rock gruppen Poco, men blev ovän med Jim Messina angående mixningen av första skivan, och lämnade gruppen i vrede. Hans bas och stämsång behölls, men krediterades bara på en rad på fodralet. De låtar han sjungit själv spelades in på nytt med George Grantham som sångare. Han retuscherades även bort från den tecknade gruppbilden på fodralets framsida och ersattes av en hund.
Det kan tyckas märkligt att ersättaren i Poco blev Timothy B Schmit, vilken flera år senare även ersatte Meisner i Eagles.
Meisner gav ut några tämligen bleka solo-skivor, men fick en liten upprättelse när han 1989 deltog på Poco's "Legacy", där original-uppsättningen återförenades för ett album och Meisner fick sjunga tre låtar, av vilka "Nothing To hide" är riktigt bra.
Han blev besviken då han 1994 ej fick vara med på Eagles turné "Hell Freezes Over", men blev inbjuden att vara med på "History of the Eagles"-turnén 2013, men hans hälsa hindrade honom att delta. De övriga i Eagles betalade då hela sjukdomskostnaden för att visa sin omtanke.
Meisner hade på senare år problem med hälsan, ekonomin och kärleken. Hans andra fru begick självmord, medvetet eller av misstag, då hon sköt sig själv i deras hus då Meisner själv var i ett annat rum.
Så inte hade han det lätt... Fast det sägs att han var otroligt snäll och vänlig, kanske rentav för snäll...? Han hade en unik röst och det lär han bli ihågkommen för...
"Picnic i Parken", Stadsparken, Eskilstuna 2023-07-26
Efter två onsdagar i rad med regn och rusk så var det åter dags för en proppfylld Stadsparken, helt i solsken... Årsavslutningens program bestod enbart av lokala artister. Tänk vilken bredd det finns här i staden...!
Leo Margaret och Fredrik Hermansson bjöd på franska visor av riktig klass. Leo har verkligen en perfekt röst för det här. Till vardags är han hårdrock-trummis i Pain of Salvation...
Rytzlers Trio körde en tribut till Esbjörn Svensson. Avstressande och stämningsfullt...
Daniel Gildenlöv, sångare och gitarrist i Pain of Salvation, fick hjälp av keyboardisten i samma band. Här visade Daniel på en imponerande bredd, med allt från akustiska låtar som betytt något särskilt för honom, till jazz-standards som "Moon River". Vilken röst, vilken närvaro...!
Som vanligt avslutade "Mike Beat And His Hopeless Strummers". Tio av stadens bästa musiker spelar tillsammans covers med lite countrty-rock stuk, allt med smak och fart. Kompet satt stadigt och det ryckte i många ben.
En absolut höjdpunkt var Jackson Brownes "These Days", där Janne Elvi klämde fram ett fint gitarrsolo, just där David Lindley på originalversionen skapade ett av sina vackraste solon.
I dessa tider då staden utmärker sig med häpnadsväckande miljöbeslut och där det på gator och torg skjuts hejdlöst, så behöver vi allt som enar oss. Det är faktiskt ganska mycket och det visar "Picnic i Parken" åter med tydlighet...!
West of Eden, Rademachersmedjorna, Eskilstuna 2023-07-22
Nästan på dagen återvände West of Eden till de gamla Rademachersmedjorna i Eskilstuna. Jag höll på att skriva "Wet of Eden", men så farligt var inte duggregnet och solen tittade fram flera gånger...
Gruppen har en imponerande hög lägstanivå och jag kan inte minnas ens en halvdan spelning med detta nu 26-åriga band. Det är alltid en varierad låtlista de bjuder på och så även denna gång. "Where The Ivy Is Growing" från deras första skiva hänger med än idag och de gör en riktigt fin version.
Martin Schaub skojade om att deras mest spelade låt på Spotify, "Glenntown", om ett visst lag från Göteborg, inte skulle spelas idag, och istället körde de den minst spelade låten på Spotify, "Lizzie Went A-Walking", och den var ju riktigt bra.
Henrik Cederblom vikarierade för pappalediga Henning Sernhede på gitarrer och mandolin och han gjorde det bra. Jenny Schaub sjunger lika härligt som alltid och Lars Broman på fiol, Martin Holmlund på bas och Ola Karlevo bakom trummorna bidrar alla med fint spel. Martin Schaub spelar gitarr och sjunger och är den som står för pratet och skriver de flesta låtarna tillsamans med Jenny Schaub. Ett fåtal instrumentala låtar är inlånade, bl.a. en av Sarah Watkins. Några Evert Taube-låtar dyker också upp i fantasirika arrangemang.
Man vet vad man får när man går och lyssnar på West of Eden, och jag tror det är stor chans att många av de knappt hundra åhörarna gärna återvänder när gruppen nästa gång kommer tillbaka.
Lee Clayton dog den 12 juni, 80 år gammal, utan några större rubriker... Det var länge sedan han 1979 gjorde "Naked Child", ett vansinnigt starkt album, ja, rentav en av de bästa skivorna nånsin.
Hans debut 1973 var mest country och tämligen intetsägande. Uppföljaren "Border Affair" var mer intressant och man kunde ana vad som var på gång och som sedan skulle blomma ut på "Naked Child" året efter.
Soundet på tredje skivan "Naked Child" är tightare och Lee Clayton använder stryrkan i sin röst mer effektivt. Där finns en frustration, en ilska och ett missnöje med vad livet hitills erbjudit.
Första sidan är mest elektrisk och ovanligt dramatisk. "I Ride Alone" och 10.000 Years/Sexual Moon" är som hämtade från en mörk bakgata, där han vandrar så full av frustration att han måste få utlopp för det på något sätt...
Twenty years they've called me a bandit
Twenty years I've been on the run
Twenty years defending my honor
Twenty years harming no one
And I ride
I ride alone
- Lee Clayton
I can feel the sap rising up and down my spine
My thoughts are thinking things to me I can't get off my mind
My fingertips are sensitive, my skin is feeling tight
Must be a sexual moon out tonight
- Lee Clayton
Baksidan är mer akustisk med tre olika låtar om olycklig kärek: "I Love You" med en längtan och ett tålmodigt väntande, "Jaded Virgin" med ett pilskt trånande och "A LIttle Cocaine" om ilskan över hur den stora kärleken valdes bort för lite droger. Sånger med de stora känslorna som bara rinner över... Översvallande... Okontrollerat... Överväldigande... Känsloutbrott som bara är... Många gånger har jag gråtit till "I Love You" och "Jaded Virgin"...
På uppföljaren "The Dream Goes On" var den nakne mannen i motljuset i dörren utbytt mot en man i kostym med pressveck och allt blev lite mer förutsägbart... Lite tuffare. Inte alls dåligt, men utan den där frustrerade glöden... Men bitterheten i "Industry" och uppbrottet i "Won't You Give Me One More Chance" hade platsat på "Naked Child".
Sedan tog Lee Claytons produktivitet slut och diverse live-skivor och singlar är det enda som sett dagens ljus.
Jag såg Lee Clayton med band som förband åt McGuinn-Hillman på konserthuset i Stockholm 1980. En av de värsta spelningar jag hört. Allt dränktes i en vrålvolym på elgitarren och jag tror någon recensent skrev att "hela framträdandet förstördes av en ointressant tjockis på vrålhög, överstyrd gitarr..." Men det var då, och av någon anledning checkade jag senare av hans skivor. Det är jag glad för...!
Har du inte hört "Naked Child" så har du något kvar att uppleva...! Vilka låtar, vilken kraft!
I dessa tider så dör de ju allihopa...! En del mitt i stjärnljuset, andra i skymundan...
Det är fortfarande helt obegripligt att David Lindley inte är med oss längre... Fretboard Journal har publicerat tre väldigt intressanta artiklar:
1. “Farewell, Mr. Dave”: A hometown bids goodbye to David Lindley handlar både om konserten som anordnades till Davids ära, men också mycket intressanta fakta avslöjas: Jackson Browne poängterar hur stor betydelse och delaktighet som Lindley hade på hans musik:
Introducing the song “Call It a Loan,” Jackson Browne explained that, while it may be the only song he and Lindley officially wrote together, Lindley’s influence on his music went well beyond that tune. “Everything we did together was so much him,” he said. “It was his touch and his expression. And that acted on me whenever we were together to a degree that I think just about everything I did with him was pretty much fifty-fifty. I’d play something, and then David would come along and play something brilliant that I couldn’t live without, and then we’d have the take. And that’s the way the song would go.
2. David Lindley: 1944-2023 är en sammanfattande hyllning och ställer frågan om Lindley ens var "mänsklig"...
Janne Schaffer -"Picnic i Parken", Stadsparken, Eskilstuna 2023-07-12
Efter 17 kvällar med fint väder så svek vädergudarna "Picnic I Parken" den 18:e onsdagen man arrangerade denna uppskattade lokala musikfestival. Men med tanke på att det utlovade regnet höll sig frånvarande ända tills mitten av Schaffers konsert, så funkade det bra att hålla kvar det hela utomhus...
Janne Schaffer spelade både vackert och ibland mer omstörtande låtar. Han har hunnit bli 78 år, men verkade vara på glatt humör och mellan låtarna gjordes tillbakablickar och han berättade anekdoter. Innan klaviaturspelande och sjungande Jonas Gideon anslöt på scenen så var det komp via playback på några låtar och det kändes lite underligt, fast det lät bra. Kanske det bästa ljudet jag hört på "Picnic" hitills...
Det blev både självklara låtval, men även ögonblick med möjligheter att variera sig. Ett sjok av Ted Gärdestad-låtar kom ganska tidígt. "Himlen är oskyldigt blå" var imponerande. Allra finast var nog "Brusa Högre Lilla Å". Flink i fingrarna är Schaffer tveklöst fortfarande.
Jag håller just nu på med några olika projekt:
- Jag målar södersidan på huset. På med Falu rödfärg och de vita knutarna får ny fräsch lyster.
- Jag inreder snickarverkstaden i källaren. Äntligen ska det bli ordning på alla skruvar och alla verktyg.
- Jag försöker göra mig av med lite bråte som jag aldrig kommer att behöva eller få tid att ta i tu med. Barnens gamla fina spjälsäng har fått ett nytt hem. Den unga barnfamiljen körde ända från Stockholm och hyrde släp för att kunna hämta den. Så roligt att någon ny får glädja sig åt den fina sängen och att man i dessa slit och släng tider slipper kasta den på tippen. Priset? De fick den för 150 kronor, ett fynd...
Det har alltså varit tidiga morgnar för att kunna gå ut och måla innan det blivit för soligt, både för färgen och för mig.
Catherine MacLellan sjunger om en tidig morgon och hittar så talande känslan.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
