FJK - Gustav Vasas församlingslokal, Stockholm, 2022-03-25
FJK:s 40-års-firande fick ju skjutas upp på grund av pandemin, men i fredags var det äntligen dags att se och höra FJK igen. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag sett dem, men det kan mycket väl vara mer än 40 gånger. Många av dessa har varit på Blidösund, men där tycker man nu att det äts alldeles för lite när FJK spelar, så efter att ha spelat där minst en gång per år, ofta flera, så har grabbarna i FJK fått leta rätt på en alternativ lokal och då blev det Gustav Vasas församlingslokal på Norrmalm. Och det funkade ju riktigt bra det med...!
Jag har skrivit så många gånger om FJK att det är svårt att komma på något nytt, men detta bör förtydligas:
- Mats Klingström spelar fantastiskt på sin gitarr och en del solon är helt otroliga.
- Samspelet mellan Mats och Christer Jonasson Tolv är alltid fascinerande och Anders Forsslunds ståbas ger en stadig grund att dekorera kring.
- Stämsången sitter lika förträffligt efter alla år tillsammans.
- De skriver förbaskat bra låtar och har en diger samling sånger att välja bland.
- Det är emellanåt väldigt roligt att se och höra FJK och "Känn Dig Blåst" visar hur spontanitet och glädje förgyller deras musik.
Härligt att få se och höra FJK igen! Det lär ju bli fler gånger...
Christer Jonasson Tolv gav för tre år sedan ut EP:n "Fyra Sånger", som jag utnämnde till bästa "skiva" år 2019. Många fler skulle älska den om de bara fick höra den.
Christer skrev också "Allt Jag Ville Ha", som han spelade in med FJK 2016. Det är en av mina mest älskade låtar, den ger mig alltid en påminnelse om vad som betyder mest här i livet och den framkallar på så sätt lite distans till mig själv.
Idag släpper han en ny singel kallad "Trädet", en typisk Christer-låt med gitarrplock som liksom porlar fram och texten har, som alltid när det gäller Christer, finurliga formuleringar.
Han har varit med och kämpat för att rädda Ojnareskogen på Gotland, där han numera bor. När han var med i Vagabond Ways för åtta år sen (Hjälp, vad tiden går...) skrev Christer denna fina betraktelse över fridfullheten man kan finna där i skogen:
Så träd och natur har en viktig plats i Christers liv. Det märks tydligt även på hans nya singel.
På fredag spelar Christer med FJK i Stockholm. Det ser jag fram emot...
PS: Den fina bilden på trädet är tagen av Måns Jonasson, som också filmat videon där Christer går på Söder, i de kvarter där de bodde när Måns var riktigt liten.
Tobias Bäckstrand släpper i dagarna sin första skiva i eget namn, men hade jag inte vetat om det så hade jag nog trott att det här var en grupp. De låter verkligen samspelta och tydligen är flera av musikerna på skivan med i Mikael Perssons band, där även Tobias lär ha spelat en del. Hur som helst är det ett "tajt" och snitsigt komp som lyfter upp skivan till en imponerande och sympatisk debutskiva.
Jag skulle nog kalla det för folk-rock, även om Berra Karlssons pedal steel emellanåt får det att gränsa till country-rock. Svenska musiker som spelar folk-rock brukar ju ofta komma ifrån jazz-kretsar, men här är det mer intryck av pop, rock och lite visa. Ibland låter det lite som progg, ibland som Kebnekaise, men när flöjten kommer fram i täten så tänker jag mest på Jethro Tull.
Första spåret "Irish Coffe" är en vidunderligt vacker flöjtkomposition av och med Magdalena Gerberg i förgrunden. Snart kommer hela bandet in och allt sätter fart med "Och Regnet Föll". Därefter kommer "Om Så Bara För En Stund", en lugn låt med fin sång av Anna-Lena Seydlitz. Den följs av "Mörker Ljus", kanske den allra bästa låten med ett riktigt "driv". Och så fortsätter det...
Man blir glad och pigg av musiken och utan att vara oförskämd är det här en skiva som det är väldigt bra att diska eller plocka i ordning till. Man blir ju glad och uppåt, så därför blir man ju mer effektiv. Och det säger jag som beröm...! Det är faktiskt svårt att finna skivor som hjälper en med vardagens sysslor.
Har jag några invändningar skulle det i så fall vara den korta speltiden på 35 minuter och att Tobias växlar lite oväntat mellan svenska och engelska. Men det är bagateller när det annars är så här medryckande och bra på alla sätt. En mycket stark debut...!
We've come so far
We are so few
You know what we've come for
We've come for what is due to us
Only take what's due to us
And we will take it if we must
It's time to make peace
- Johnny Coppin / Dave Bell
Decameron's fjärde LP från 1976, "Tomorrow's Pantomime", startar med detta skarpa krav för fred. Ett krav som tid och hat aldrig kan utplåna. Ett krav som borde vara självklart...
Jag tänkte sätta samman en Spotify-lista med fredssånger.... Upptäckte att det finns så väldigt många, så jag lade projektet på is... Upptäckte då att jag påbörjat en exakt likadan spellista för något år sedan och att jag då gav upp av samma skäl...
Men, av alla dessa sånger så finns det en låt som kristall-klart sammanfattar läget just nu:
We can love and we can sing
We can pray and we can dance
We can be kind and gentle and generous
We can smile at strangers, we can help a friend
We can play, we can invent
Try to make this world good again
All these things we do, but it seems there's a dark side running
And there's nothing so cruel one man won't do to another
- Steve Skaith
Vi måste försöka beskriva det vi upplever och kännner. På något sätt blir det då mer begripligt, eller i varje fall inte lika obegripligt...
Karin Inggårde heter en tjej som bor på landet utanför Eskilstuna och som under flera år sakta men säkert tagit steg efter steg i sitt musikaliska skapande. I slutet av förra året släppte hon sin hitills mest ambitiösa inspelning med sin egen "Fire". En proffsig video och en stark låt, mycket snyggt arrangerad, där allt byggs upp tills det täta kompet nästan exploderar och Karins helgjutna sång firar stora triumfer. Imponerande på alla sätt och vis. Därtill väldigt sympatiskt.
I november förra året spelade hon med sitt 6-manna band på Royal i Eskilstuna, en konsert
som jag tyvärr missade. Några av hennes egna låtar från den kvällen, som "Make It Simple" här ovanför, finns på You Tube och det är så bra att jag förbannar att jag inte visste om den spelningen.
Här är ett potpurri på några fler av hennes egna låtar (och "Make It Simple" igen) från en konsert några månader tidigare, i ett litet mer akustiskt, avskalat format. Karins förmåga att behålla intensiteten både i lugnare och mer kraftfulla partier gör hennes röst så närgången att det är omöjligt att inte spetsa öronen.
Ibland sjunger Karin också andras sånger. Här kommer en inspelning hon gick upp och bandade mitt i natten, en cover på Gretchen Wilsons fina "Come To Bed": Samma fina känsla i rösten när hon vandrar mellan det lågmält känsliga och den uttryckfulla kraften när hon tar i lite mer, hela tiden lika trovärdig.
Jag tycker det är alldeles uppenbart att Karin Inggårde är redo för större saker. Frågan är bara hur...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
