Hmmm.. Egoism Rädsla Kalhyggen
Ytlighet Konsumtion Korruption Ännu mer rädsla Lägg dig inte i... Fortsatt krigande Israel Putin Trump återvald Hamas SD i maktens korridorer Ebba von Busch Kristersson lägger ner allt vettigt Kultur utan stöd Höjda avgifter för de som går på knäna Säsongsinfluensa Kalhyggen Nerdragningar inom vården Större och större klyftor Lägre skatter för de rikaste Sämre högkostnadsskydd för alla mediciner Skogsskövlingar Kärnkraft (Hur i hela friden tänker de då?) Skyddad skog skövlas Skogsstyrelsen gör inget som de borde Miljökontoret skyller ifrån sig Sprängningar Hot och tystnad Våld Kalhyggen Tatueringar på varenda människa Vildsvin Misstänksamhet Individen framför allt Fler kalhyggen Plastikoperationer Rör mig inte! Skjutningar Värmerekord Ännu fler kalhyggen
Allt tycks bara bli sämre...
Tack högre makter för musiken. Tack för de vänner som faktiskt finns där och tycker om mig.
Och tack för Jackson Browne...
Dags att utse årets bästa skiva och årets bästa låt. Jag är helt enkelt inte klar, så ni får hålla er tlll tåls några dagar...
En av årets låtar får ni så länge: "Mona-Lisa" av och med Marketa Irglova.
Denna fascinerande kvinna skriver låtar på sitt eget sätt med oväntade svängningar och med en sjusärdeles känsla.
Njut och följ med i Marketas reflektioner kring kvinnnors situation i dagens samhälle.
Det har snart gått 6 år sedan Magnus Lindberg lämnade oss. Vi är många som saknar honom.
Han var en särling inom svenskt musikliv och han levde oberäkneligt och tog nog ut svängarna. Men mitt i detta fanns en uppriktig ärlighet, en äkthet och en förmåga att skriva både personligt och ändå kände man lätt igen sig i hans musik och hans texter.
Han växte upp på landet i Näshulta, utanför Eskilstuna, på andra sidan sjön där jag bor sedan snart 34 år. Jag tror dock att storstadslivet i Stockholm påverkade hans skrivande mer.
Jag hade lite svårt att välja låt med Magnus. Hade bestämt mig för något från hans sista skiva, den fantastiska "Magnus Lindbergs Skörd", men jag valde till slut jullåten "Snön den faller vit". Det är ju trots allt jul...
Det finns "små" låtar som det kan gå lång tid innan man upptäcker dem, ofta instoppade mellan några andra låtar som kräver mer uppmärksamhet. Men efter det att du funnit dem, lyser de som en extra stjärna och de blir älskade för vad de är.
En sån låt är "Northern Winds" från Basse Wickmans första LP. en helt suverän låt på alla sätt och vis. Ta dig tid och njut...!
Doug Morter har en speciell ton i sin gitarr och en vänlig klang i sin sång, en röst som kan kännas så trevlig och varm, men i nästa stund blir övertygande kraftfull då han tar i lite...
Han har med sin röst och sin gitarr berikat grupper som Magna Carta, Albion Band, Richard Digance Band, Hunter Muskett, The Backroom Boys, samt åtskilliga fler. Han har också haft en duo med gitarristen Jerry
Donahue, mest känd som flyhänt gitarrist i Fairport Convention och Fotheringay.
Jag fullkomligt älskar den här låten, fast jag egentligen tycker att uttrycket ”Ha en bra dag” känns så ytligt och påklistrat. Men värmen i Doug Morters röst har fått mig att omvärdera det.
Tänk vilken kraft det finns i musik som uppstår för att någon känner något så starkt att han vill förmedla det till alla han möter.
För tre år sedan så blev jag farfar. Att bli förälder är väl den största förändringen i livet, att bli farfar är inte så långt ifrån. En slags bekräftelse på att man lever vidare...
Thea Gilmore gav för 22 år sen ut en skiva med enbart covers, "Loft Music". Hon gjorde även en TV-show för "Under The Apple tree" 2014 och Guns´n´Roses gamla "Sweet Child of Mine" här ovanför är därifrån.
Snart släpper hon ännu en samling covers, med den fyndiga titeln "These Quiet Friends". En första singel kom nu i dagarna och det är just "Sweet Child of Mine", i en ny suverän version.
I dessa tider med ständiga konflikter och onödiga krig så finns det ändå en del betraktelser som skänker lite hopp. Så fort vi delar upp oss i "vi och "dom" så skapar vi problem och vi försvårar varje form av möjligt samförstånd.
Kan det möjligtvis vara så att det finns starka krafter som vinner på att hålla oss separerade från varandra...?
Turn off the TV, listen to the wind
Over and over and over again
Clear your head, measure your words
It ain't Us & Them, it's just one world
All one world, all one world
- Doug Ingoldsby & Eugene Ruffalo
Morgan Storm är en ny bekantskap för mig, men hans musik får mig att tänka på Perssons Pack och Traste Lindén. Det är rejält drag och det är refränger som man vill sjunga med i.
Som det står på Hemifråns hemsida: "Sånger om längtan, drömmar, kärlek och om att (inte) passa in i ett vardagligt nio-till-fem-liv." Texterna förmedlar ett utanförskap och det är lätt att attraheras av det hela.
Skivan avslutas med en cover på Magnus Lindbergs "I Väntan På Vadå?", och det känns som om Magnus själv stod i farstun...
Gruppen Ozark Mountain Daredevils gjorde på 70-talet oftast lågmäld och välstämd country-rock och det fanns även inslag av rock, bluegrass och pop. I sina bästa stunder gjorde de härligt mysig musik och här är en favorit från deras andra skiva:
Seems like everyone is out lookin' for the sun
Singin' rain and pain on he who hesitates
But it'll shine when it shines
You might think I'm wastin' time
But I'm just a good ol' boy that's learned to wait
- John Dillon / Steve Cash
Anders F Rönnblom Band - Intiman, Västerås 2024-12-15
Redan vid starten av inledande "Skratta tills tåget går" så förstår jag hur bra det skulle bli...! Suggestivt bygger sedan bandet upp låten, som blir längre och längre. Det är sällan jag upplevt att första låten på en konsert uppnår sådan magisk täthet. Helt fantastiskt bra...!
Det fortsätter även mycket bra och när de till slut avslutar med "Komedia" så sluter man liksom cirkeln med samma nästan gränslösa känsla. Däremellan så levererar Anders och hans skickliga band sympatiskt även i de rockigare låtarna och det finns utrymme för alla att skina.
Det nämns sällan vilken suverän gitarrist Anders själv är, så jag vill framhålla det. Hans musik och hans ord vibrerar av liv. Trummisen Björn Rothstein är som en kraftfull spindel som starkt och smakfullt förser musiken med en skarpladdad dynamik. Nya bassisten Staffan Lindfors kompletterar utomordentligt och står där på scenen och ser lycklig ut. Fabian Månsson vräker ur sig några explosiva solon och Jesper Lindbergs pedal steel känns som den grund som håller musiken samman.
Efter 26, ofta ganska långa, låtar så lämnar vi lokalen lyckliga och med den julklapp vi alla fick då vi kom: en CD-skiva snyggt inslagen. Den givmildheten fanns både i julpresenten och i den musik vi fick uppleva under kvällen.
Det finns magiska kvällar då stämningen blir så självklart givmild och när vi blir upplyfta och växer av upplevelsen. Det här var en sådan kväll...!
The Bushwackers bildades i Australien 1970 och måste således nu vara en av världens längst existerande grupper. Visst har medlemmar kommit och gått. Listan på medlemmar har nu nog passserat 30 personer, men Dobe Newton och Roger Corbett har varit med sen 1973 respektive 1980.
De hette först "The Original Bushwhackers and Bullockies Bush Band" och spelade folkmusik, innan de ganska tidigt blev mer rockiga och de har sedan dess varit Australiens ledande folk-rock band. 1981 gjordes "Beneath The Southern Cross" och något år efter live-skivan "Lively". Jag lyckades få två recensionsexemplar av dessa via brev, trots avsaknad av riktig adress. Två ruskigt bra folk-rock skivor...!
Titellåten "Beneath The Southern Cross" är numera nästan något slags inofficiell nationalsång och en stor favorit här hemma. Nationalism när den är som bäst. Det har senare spelats in flera olika versioner och den ovan är en i raden av dessa.
Sedan Runrig slutade, och Bruce Guthro därtill dog, så har det blivit ett stort tomrum i skotsk folk-rock. Grupper som Wolfstone och JSD Band verkar också ha somnat in. Men Skipinnish försöker fylla det tomrummet:
Skipinnish består av 7 man och de gör riktigt fräsch folk-rock med både melodiösa sånger och instrumentala nummer med mycket säckpipa. Dessutom lånar de ibland in Malcolm Jones från Runrig och då blir det minnesvärda gitarrsolon...
Folk och Rackare har under året genomfört en turné som egentligen planerades för några år sen, men blev inställd pga pandemin. Det blev framgångsrikt, har jag hört...
Carin Kjellman och Ulf Gruvberg har betytt mycket för svensk folkmusik. En hel del inspiration fick de från engelska Pentangle, som skrev ny musik till gamla texter och lade till en del andra influenser från jazz och blues. Sångerskan Jacqui McShee har liksom Carin Kjellman en stark klar röst, men Folk och Rackare var mer folkmusiken trogna i sitt sound.
Folk och Rackare utökades snart med de norska medlemmarna Jørn Jensen och Trond Villa. Tre skivor gjordes mellan 1978 och 1981. På "Rackbag" från 1985 fanns även mer rockiga inslag och självaste Richard Thompson solade på en låt.
Vad passar bättre på Lucia än en sång från "Stjärnhästen", inspelad 1981.
Sierra Hull - "Black Muddy River" i bluegrass-skrud
Grateful Deads "Black Muddy River" tillhör de absolut vackraste, mest rörande sånger jag vet. En sång om döden som lika mycket blir en sång om livet.
Robert Hunters lyrik är så talande, allt så ogripbart vackert skildrat... Jerry Garcias gitarr solar återhållsamt men lika ofattbart vackert. Det finns en bubblande frustration blandad med en mystisk tillit som gör denna sång så gripande.
Det har gjorts flera fina covers, men de når inte alls upp till originalet.
Sierra Hull gör dock det bra, en annorlunda version med bluegrass-stuk. Spännande!
En av förra årets bästa skivor, "Snett Ljus" med GRÅ, har följt med mig hela 2024 och det är nu dags att påminna om denna härliga skiva. Johanna Björneke Wirgård och Petra Haraldson känns fortfarande så sympatiskt ärliga och utlämnande.
Den 31 juli förra året skrev jag: Vad ska man då kalla det? Vispop? Tonsatt poesi? Men så kommer jag på det: Livsmusik...! Musik du behöver när tillvaron skaver, musik som ger perspektiv när du inte riktigt vet var du är och varför...
Härlig americana med både luftigt flyt och ganska skränig rock, men det är klass rakt igenom. Snygga arrangemang och något som gör att man vill fortsätta lyssna.
Det visar sig att Byrnes gjort flertalet skivor, men det sägs också att det här är hans bästa och mest personliga utgåva.
Mark Knopfler har ju gjort en mängd suveräna låtar och Dire Straits skivor håller ju än idag en imoponerande klass. Knopflers karakteristiska gitarr känns fortfarande så fräsch och så levande. Även hans tidiga solo-skivor höll mycket hög klass. Men någonstans på vägen så har det hänt något...
Hans nya skiva är extremt långsam, ganska tråkig och faktiskt tämligen profillös. Hur mycket jag än försöker och vill hitta "det" så lyckas jag inte. Jag tycker inte om att skriva ner någon jag egentligen gillar, men vad ska man göra åt sin besvikelse...?
Tack och lov finns det ett par låtar (titellåten och "Janine") som innehåller lite dynamik och där man kan ana Knopflers känsla och styrka.
Jag lyssnade mycket på det kanadensiska paret Whitehorse för några år sen, men någonstans tappade jag lite av min nyfikenhet när de började utforska country-musiken lite närmare. Inte dåligt, men inte lika fascinerande som de fyra skivor de gjorde innan.
Många av deras låtar från 2011 till 2018 är helt fantastiska och allra bäst är "Die Alone". Luke Doucet väsnas på elgitarren och Melissa McClelland sjunger mot slutet så känsligt att jag gråter varje gång jag hör hennes sätt att avsluta de sista fraserna. Tala om känsla...!
Igår släppte Christine Hellqvist den andra singeln från sin nya skiva "År", som kommer i januari. Den 10 januari har hon release-fest på Aftonstjärnan i Göteborg.
Christine har ett sätt att handskas med ord och melodier som gör att de går rakt in i hjärtat.
Det här är en av de skivor jag spelat mest det senaste året. Om man bortser från ett par lite för stökiga nummer så är hela plattan ett riktigt fynd. Bra låtar, fina och varierade arrangemang, snitsigt gitarrspel, sympatiska texter och en röst som känns uppriktig och angelägen.
Jag kunde ha valt nästan vilken låt som helst från Slowmans album "En Romantisk Idiot", men det fick bli "På andra sidan stan", som byggs upp så tjusigt mot slutet.
Slowman kommer i januari med en ny singel, "Best Years Yet To Come". Det ser jag fram emot!
Har det hänt dig att du hört en sång någonstans, att den inspirerade dig så mycket att du bara M-Å-S-T-E ta reda på vem det är som sjunger. I detta fall tog det flera dagars detektivarbete för att få reda på att det var Liz Simcock, inspelad för 20 år sen.
Hon gjorde en riktigt bra platta med Clive Gregson 2017. Den var bra, men inte i närheten av "Fish Out of Water". En superhärlig sång på alla sätt och vis.
Nog minns även jag när man satt med texthäftet i knät och lyssnade uppmärksammat på en ny skiva... "Fish Out of Water" väcker så många känslor till liv...
Det tog 20 år för den här låten att korsa min väg. Nu kommer den nog finnas kvar i evigheter.
En gammal favorit från 2001 som jag fullständigt älskar. Kasey sjunger med sådan frustration att själen skrynklas ihop...
Hennes pappa Bill Chambers solar på akustisk gitarr och lägger tlll några glidande toner på elektrisk. Lyssna mellan 2.16 och 2.18. Enastående vackert och så himla läckert.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
