Det är inget snack om saken att publiken, med både unga och äldre (från ca 17 år till drygt 70), både kvinnor och män, tjejer och killar, nästan "går bananas" och agerar som om de var på en hårdrocks-konsert.
Visst blir det lite "lika-låtande" ibland under den nästan tre timmar långa konserten. Det är fullt av toner som obehindrat jagar varann, kors och tvärs. Det är imponerande och jag begriper inte hur de kan komma ihåg alla tonföljder och ackord. Ibland blir det lite lugnare och man kan höra att Billy också har ett fint klös i rösten.
Mot slutet av första set händer det något i "The Leaders": Nu blir Billys gitarr distad och sakta växer det fram vackra känslor av gemenskap och värme. Låten vill aldrig ta slut och det blir både suggestivt och nästan lite introvert. När Billy och bandet tar paus efter ännu ett par låtar tror jag först att konserten är slut, men det är bara paus och andra andelnigen blir minst lika innehållsrik och även där blir det annorlunda mot slutet.
Jag hade hoppats på Jackson Browne's "Running On Empty" som extranummer, vilket ofta har varit fallet. Men det blev inte så. Så här kunde det ha låtit då:
Billy Strings och Jackson Browne har faktiskt gjort den tillsammans på en välgörenhets-konsert i San Francisco förra året:
"En av de bästa låtar som skrivits" har Billy sagt om "Running On Empty".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar