tisdag 28 juni 2016

Lewis and Leigh - Harmonier i världsklass

Jag är glad att jag råkade hamna på legendariska musik-puben "Half Moon" i Putney våren 2009. Al Lewis och Sarah Howells var med på en Unplugged-kväll med flera unga förmågor. Båda har funnits i mitt musikliv sen dess, Sarah i sin grupp Paper Aeroplanes och Al som soloartist, som duo med Sarah och nu som ena halvan av Lewis & Leigh.

Alva Leigh flyttade från Mississippi till London 2012 och när hon träffade walesaren Al Lewis så fann hon en musikalisk vän och de började skriva sånger ihop. Till allas förvåning så fortsatte låtarna att komma och till slut frågade Al om de även skulle spela in dessa låtar tillsammans. Lewis & Leigh uppstod och de verkar ha något stort på gång...

Det finns röster som passar för varandra... och så finns det röster som passar så självklart med varandra att de växer ihop till en helhet, en tvåsamhet som inte går att ifrågasätta, de passar helt enkelt bara ihop som ying och yang... Alva och Al har dessutom ett överflöd av värme och charm. Det finns en uppenbar glädje runt dem som smittar allt i deras närhet...



Efter att ha gett ut 3 EP:n och några singlar digitalt, så kommer i slutet av augusti duons första album "Ghost" och för några dagar sen släpptes den första singeln "There Is A Light". Makalöst smakfullt, så delikat och uppriktigt känsligt att jag satt ett stort kryss i almanackan den 26 augusti.

Länk:
Lewis & Leigh - där du också kan läsa om hur de träffades och musikaliskt tycke uppstod...

Lewis & Leigh på Soundcloud - där du kan lyssna på alla låtar från deras tre olika EP-skivor, samt den fantastsika singeln "Paradise".


torsdag 23 juni 2016

Svängigt utan begränsning...

Jesse's New Orleans Band med Kiralina - Blidösund 2016-06-22



Jag lät en 50-årsfirande vän välja en musikkväll på Blidösund. Det blev en kväll med New Orleans färgad storbandsjazz, eller vad man nu ska kalla det? Musik som finns i snuttar på alla Woody Allens filmer... Musik med swing, drag och ett jädra bra humör...

Det är inte så ofta jag lyssnar hemma på den här sortens musik, fast visst händer det, som när delar av Ronnie Lane's första skiva spelas, och det gör den ofta... Men, helst ska den här musiken upplevas live och då är den helt oemotståndlig...!

Jesse's New Orleans Band bygger mycket på de tre blåsarna Bengt Behmer på klarinett, Ragnar Tretow på trumpet och Jesse Lindgren själv på uttrycksfull trombon. Alla tre får gott om utrymme att skina och de tvekar inte en sekund. Pianisten Lasse Tidholm ges också en hel del tillfällen för fina solon och dekorerar i övrigt. Rytm-sektionen utgörs av den glade Tomas Ekström på kontrabas (vars instrument nästan snuddar taket), trummisen Sven Stålberg och Göran Stachewsky på banjo.

Tillsammans har de roligt och det blir ett sväng, ett tryck och ett drag som det är omöjligt att få stopp på. Det spritter i kroppen och jag kommer på min vän att hon mer eller mindre dansar sittande!

I några få lugnare nummer doftar det lite nattklubbs-atmosfär... Då och då kommer också sångerskan Kiralina upp och sjunger. Hon gör det bra, speciellt efter paus när hon också får ta i allt vad hon kan.

Blidösund är odiskutabelt en musikscen som verkligen har fina musikupplevelser de flesta dagar varje vecka, allt kombinerat med en stämningsfull och trevlig båtresa. Det borde vara utsålt varje dag...!

Länkar:
Blidösund's hemsida - med hela sommarens musikprogram.

Jesse's New Orleans Band's hemsida - en trevlig och innehållsrik hemsida!

Föreningen S/S Blidösund - för dig som vill stödja Blidösunds verksamhet.



lördag 18 juni 2016

Jayhawks nya är bra, men...

Jayhawks - "Paging Mr Proust" 2016



Jayhawks tillhör mina absoluta favoritgrupper och skapade i sina bästa stunder en slags suggestiv mystik, självklart och kantigt sammansatt, med ett oerhört driv och en intensitet så lekfullt distinkt och levande. Längst fram fanns två röster som tycktes som gjorda för varandra: Gary Louris och Mark Olson. På tidigt 90-tal gjorde de i Jayhawks tillsammans två skivor som än i dag är fenomenala på alla sätt, "Hollywood Town Hall" och "Tomorrow the Green Grass". Sedan lämnade Mark Olson gruppen för att bosätta sig i öknen med Victoria Williams. Mark gjorde sedan jordnära och innovativa skivor med Victoria, medan Jayhawks fortsatte utan honom. En återföreningsskiva "Mockingbird Time" 2011 med Mark Olson åter i bandet var bra, men något saknades...

Nu är Olson åter inte med, men efter några återutgivningar av de tre skivor som Jayhawks 1997-2003 skapade utan honom och den efterföljande turnén så hade Gary Louris åter skrivit tillräckligt med låtar för att kunna göra ännu en Jayhawks-skiva och "Paging Mr Proust" har nu sett dagens ljus.

Låt mig konstatera att här är bra, mycket bra tidvis. “Quiet Corners & Empty Spaces” är en enastående stark öppning och visar vilka otroligt fina låtar Gary Louris ännu kan få ur sig. Han sjunger dessutom så karakteristiskt och hans alltid så spännande gitarr-sound sätter sin prägel på hela projektet. Karen Grotberg bidrar med utsökta piano-slingor och riktigt fina harmonier. Bassisten Marc Perlman och Tim O'Reagan på trummor och stämsång har varit med länge och de skapar en stadig grund att bygga vidare på för Louris alla idéer..



"Lovers of The Sun" kanske är årets sommar-låt, det är nästan så man känner vattenstänken från badstranden... "Pretty Roses In Your Hair" är en sån där stämningsfull sång som berör av innerlighet. Däremot har jag lite svårare för när Louris börjar experimentera som i "Ace" och "Lost The Summer"...

Ändå... Det är någonting som saknas... Den oefterhärmliga mystiken och flytet som fanns på 90-talet vill inte riktigt infinna sig... Peter Bucks torra produktion underlättar inte heller...

För de flesta andra grupper hade detta varit ett utsökt album, men för Jayhawks...?
Kanske lite orättvist av mig, men har man åstadkommit klassiker som "Hollywood Town Hall" och "Tomorrow the Green Grass" kommer man alltid att skapa förväntnnigar som är svåra att åter infria....


söndag 12 juni 2016

Stark och lågmäld 'Americana'

Clarence Bucaro - "Pendulum" 2016
Clarence Bucaro ser ung ut på bilderna och när jag lyssnar gillande tror jag mig tänka att detta är en stark debutskiva... Pyttsan...!! Det är hans nionde studio-skiva...!!



Bucaro har en behaglig men attraktiv stämma som fångar din uppmärksamhet direkt. Ett typisk 'Americana'-sound som tuffar på lägmält, men ändå kräver din uppmärksamhet, med tilltalande ödslighet och stämning.

Det överraskar också att alla låtar håller en så hög klass, inget utfyllnads-material här inte... Kanske skulle skivan blivit ännu bättre med några lite snabbare nummer som omväxling, men det är oförskämt att klaga på ett sånt här starkt album...!

Texterna då...? Jo, de verkar vara ärliga och bra, fast jag har inte ännu utforskat dem närmare, det finns så mycket spänning och feeling här ändå...

Länkar:
Clarence Bucaro's hemsida - med biografi och massor av korta snuttar att lyssna på...

Clarence Bucaro på Soundcloud - med 52 låtar du kan höra i sin helhet.


onsdag 8 juni 2016

Låt mig...

Det fanns en gång en riktigt bra ungdomstidning kallad "Glöd" som delades ut gratis i hela
18 år. En tidning som tog upp saker på ungdomarnas villkor utan att brista i saklighet eller omdöme. En tidning som nådde ungdomarna utan pekpinnar eller glättighet. Men borgarna lade ner den 2009. Skamligt...!!

I den kunde man bl.a. läsa tänkvärda dikter som ungdomarna själva skickat in. Den här av "Lisa" säger mer än många doktorsavhandlingar om hur det är att växa upp:

Låt mig

Låt mej få vara
en trotsig tonåring
Jag kommer att bli vuxen
Låt mej få skrika
och springa min väg
Jag kommer att återvända
Låt mej få hitta min egen väg
Jag kommer ändå att söka
Låt mej få snubbla
Jag kommer att resa mej
Låt mej få deppa och vara sur
Jag kommer att bli glad igen
Låt mej få hitta mitt eget liv
Jag kommer att lämna er snart
Låt mej få ha hemligheter
Jag kommer att berätta dem sen
Låt mej inte bli sårad
Jag litar ju på er
Låt mej få prata när jag behöver
Jag klarar inte det här själv
Låt mej få gå när jag är redo
men släpp mej inte helt
Låt mej få komma igen
och vara liten
Jag vill inte alltid vara stor
- Lisa


Något att tänka på för alla som jobbar med tonåringar... Eller har dom hemma...

Det finns så många vettiga och förnuftiga tonåringar, även när de prövar sina vingar på de mest underliga sätt...


lördag 4 juni 2016

Swarb - Mannen med den rockande fiolen


Jag var på gott humör när jag plötsligt fick nyheten att Swarb, dvs Dave Swarbrick, hade gått bort 75 år gammal. Det känns tomt och konstigt, det var som om han inte kunde dö...

Dave Swarbrick gästade Fairport Convention på "Unhalfbricking" 1969 för att spela fiol på
"A Sailor's Life" och blev erbjuden en permanent plats i bandet, som strax därefter skapade "Liege & Lief", som var den första skivan med elektrifierad folk-rock, en milstolpe och ett avstamp för den största förnyelsen av brittisk folkmusik. När sedan Sandy Denny, Richard Thompson, Ashly Hutchings och till slut även Simon Nicol lämnade bandet blev Swarb den ledare som drev bandet framåt och producerade mirakulöst starka skivor på rad.

Efter att Sandy Denny hade återvänt och den briljanta "Rising For The Möon" hade floppat försäljningsmässigt (helt obegripligt) så lämnade nästan hela bandet förutom Swarbrick, som lyckades övertala Nicol att återvända. Men Swarb's allt sämre hörsel tvingade honom att ge upp högljudd elektrisk musik och därefter var han oftast bara gäst på den årliga festivalen i Cropredy. Följde gjorde flera solo-skivor, en duo med Simon Nicol och några med hans nya grupp Whippersnapper.

En oerhört engagerad man och en fantastiskt fiolspelare som aldrig kunde sitta still, en inspirationskälla och därtill en vansinnigt rolig man när han var på humör.

Swarb undgick döden några gånger. Redan tidigt på 70-talet skulle Fairport turnera med Paul Simon i staterna och de fick pengar i förskott... När allt sedan blev inställt hade Swarb redan köpt antika möbler för pengarna, bl.a. en jättestor säng som inte gick in i sovrummet. När en lastbil en natt strax därefter demolerade hela sovrummet och Swarb låg i sängen i ett annat rum, ja då räddade den troligen hans liv.

På 90-talet diagnostiserades han ha lungsjukdomen kol och när han 1999 låg på sjukhus kunde han läsa i Daily Telegraph att han hade avlidit och en lång minnesartikel som sa att han var “a small, dynamic, charismatic figure who could electrify an audience with a single frenzied sweep of his bow”...

Läs mer här: Loved the obituary, but I’m not dead

Swarb var mycket dålig under flera år och det anordnades konserter för att samla in pengar till hans operation. Mirakulöst återvände han sedan till scenen och spelade lika fantastiskt, även om han nu satt och spelade och inte hoppade omkring som i fornstora dagar...

Men nu har alltså döden hunnit i fatt denne fantastiske musikant som betytt så obeskrivligt mycket för brittisk folkmusik. Vila i frid, Swarb...!

Hans underbara tolkning av Sandy Denny's "It Suits Me Well" får bli en bra avslutning på denna hyllning av Swarb. Det liksom stämmer in på hans eget liv...



fredag 3 juni 2016

Alltid bekämpa

Dessa rader av Lage Johansson förklarar så mycket: Hur vi beter oss i våra nära relationer, hur vi värjer oss för det okända, hur vi skyller allt ont på alla andra än oss själva...

Alltid bekämpa

Ingenting kan skada så som rädsla
Rädsla kan hindra,
rädsla kan såra
Rädsla kan skapa barriärer,
konstlade gränser och spärrar

Rädsla kan leda till förakt
till svek, feghet och intolerans

Ingenting kan skada så som rädsla
För rädslan kan förgöra,
utplåna,
döda

Det är därför vi alltid måste bekämpa,
alltid bekämpa vår rädsla
- Lage Johansson


Så viktigt att lyfta fram, gång efter gång...!!

Susanne Häll får visa oss musikaliskt vad det handlar om:



Det är därför vi alltid måste bekämpa vår rädsla...!


torsdag 2 juni 2016

Att besegra sin rädsla...


Rädslor är till för att besegras...!!

Det är 40 år sen jag åkte MC... En då inte så angenäm skräckupplevelse... Trodde väl aldrig att jag skulle våga göra det igen...

Men så... En riktigt fin vän köpte nyligen en motorcykel och det var väl bara en tidsfråga innan... Hon har ett gott omdöme annars, så då borde hon ju ha det även när hon kör...

Så... Idag fick jag skjuts hem i 100 km/h och det kändes riktigt bra...!!

Än finns det liv i den gamle gubben...