tisdag 30 juli 2013

Thea Gilmore i legendariska Sun Studio

Det händer att jag trillar på en musikalisk upplevelse helt oväntat och den tar mig med på en upptäcktsfärd så att jag nästan är där. När den här 25 minuters videon var slut höll jag på att börja applådera...!!


Häpnadsväckande 25 minuters magi med Thea Gilmore och hennes kompanjon (både i musiken och privat) Nigel Stonier. De framför "Roll On" (tänkvärt och inspirerat), "Old Soul" (en favorit i bästa versionen), "Inch by Inch" (hur bra kan det här bli...?), "The Lower Road" (nu ryser jag innerligt och skakar av välbehag...) och positiva "Come Up With Me".

Däremellan får vi höra kloka ord av Thea. Vilken tjej! Vilken röst! Vilka låtar! Vilken inspelning!
Jag blir alldeles matt...!


söndag 28 juli 2013

Fem tjejer som når ända fram

Ytterligare några tjejer, kanske inte lika pretentiöst och originellt, men i sin tur väldigt bra...! Tjejer som går hela vägen... oj då... som når ändå fram! Enkelhet kan ibland vara att föredra.


Amelia Curran - "Spectators" 2013
Kanadensiska Amelia Curran skrev "What Will You Building" på The Once första skiva, en bland de bästa låtar på länge. Den finns med här i en ny version med spännande arrangemang. Men alla tio låtarna här har kvalitet rakt igenom, med texter som en ung Jackson Browne hade varit stolt över. Tänkvärda funderingar både om kärlek och tillståndet i världen. Det här är en vidrigt bra skiva, men det tog flera lyssningar att inse det. Det är lågmält och absolut inte publik-friande, men jag antar att Amelia kände att hon var tvungen att få ur sig den här skivan. Så ruskigt suggestivt och utlämnande att jag inte finner ord...


Maja Heurling - "Tänk om inte kärlek övervinner alllt" 2012
Svensk vispop som borde få mycket större uppmärksamhet. Maja skriver väldigt personligt och formulerar sig på sitt eget sätt och musiken har omväxlande och fyndiga arrangemang. Det låter självklart och självsäkert, men ändå ödmjukt. Mycket starka texter med oväntade vändningar. Lite som en kvinnlig Winnerbäck. Maja Heurling kan mycket väl ha gjort förra årets bästa svenska skiva. Fast det visste jag ju inte då...


KT Tunstall - "Invisible Empire / Crescent Moon" 2013
KT (uttalas Katie) Tunstall slog igenom 2005 med "Black Horse and the Cherry Tree", trots att hon tidigare fått höra att hon var "för gammal" (över 25!) och "inte sexig nog". Den skotska tjejen, som även har irländskt och kinesiskt påbrå, har nu gjort sin femte skiva och det är en imponerande skapelse. Väldigt lågmäld och även här kan det ta lite tid att lyssna in sig. Skulle dock önska lite fler rytmiska och snabbare låtar som den här tjejen är så bra att få fram.


Susan James - "Driving Toward the Sun" 2013
Inte speciellt originellt, men i all enkelhet en väldigt tilltalande skapelse. Här finns de snabbare enkla låtarna jag nyss efterlyste. Jag antar att det är svårt att få uppmärksamhet med ett så vardagligt namn och musik som inte direkt sticker ut. Synd, för hon har gjort en skiva det är lätt att tycka om. Inte alls märkvärdigt, men riktigt bra och medryckande.


Thea Gilmore - "Regardless" 2013
Thea är en favorit här hemma. Hennes stämma framkallar välbefinnande, hon skriver bra och angelägna låtar och verkar vara en väldigt klok tjej därtill. Bruce Springsteen lär nyligen ha sagt till henne att han lyssnar på hennes skivor varje kväll, eller i alla fall ofta... Efter det lyckade projektet att tonsätta Sandy Dennys texter kommer nu Theas första egna album på ett tag. EP:n som kom innan, "Beginners" är inget annat än fantastisk. Nya skivan är lite mer arrangerad och inte fullt lika fantastisk, men ändå enastående bra. Som bäst är hon i de nedtonade akustiska låtarna, som "I Will Not Disappoint You" och "Punctuation", men de växer alla efter några lyssningar. "This Road" är en klar kandidat till årets låt. Singeln "Love Came Looking for Me" är väldigt medryckande. Thea visar hela sin bredd och kanske äntligen kan nå lite större framgångar.


fredag 26 juli 2013

Originella tjejer - och ganska bra...

En bunt med tjejer som gör originell musik, egensinnat och utan att anpassa sig efter det som marknaden förväntar... Bra och imponerande, men tyvärr inte fantastiskt... Det är inte alltid så lätt att nå ända fram... Men tillräckligt bra för att uppmärksammas...!


AnnaMy - "Woodpecker" 2012
AnnaMy (Anna Myrsten) spelade förband till Great Lake Swimmers på Debaser i november. När en skivdebuterande tjej väljer att göra psykadelisk folkrock sticker det ut. Verkligen. Och hon har gjort en bra skiva, men ändå krånglar arrangemangen till det något och det lyfter bara ibland. I avslutande "Too Fast Too Far Too Fun" får hon till det så att jag blir berörd. Innan dess är det en sådan där skiva där huvudet säger att det här "borde" jag verkligen tycka om, men jag gör det inte fullt ut. Den enda låten på svenska, "Stegen", sätter sig på tvären. En av de bästa låtarna, men när allt annat är på engelska, så låter det fel. Ändå: En stark debut!


Jessica Rydén - "My Little Heart" 2013
Jessika Rydén från Stockholm har nog lyssnat mycket på tidiga Joni Mitchell och Rickie Lee Jones. Lågmält och ärligt och Jessikas speciella röst sätter sin prägel på musiken och ger den personlighet. Det är snyggt gjort, men jag saknar lite mer temperament och lite fler tydliga melodier. Avslutande "Time" är en pärla och visar vilken kapacitet Jessika Rydén har. Lyssna här: "Time"
På hennes hemsida kan du höra hela skivan!




Mona & Maria - "My Sun" 2013
Mona Andersen och Maria Knudsen är två blonda tjejer från Norge som debuterar med ett vackert album med stämningsfulla låtar, där deras sång ligger som ett veckert täcke överst i musiken och lyfter de påhittiga arrangemangen. När det funkar som bäst är det oemotståndligt men ibland känns det lite överarbetat och blir då inte riktigt angeläget... Ibland kan jag höra någon frasering som får mig att tänka på Jane Relf i ursprungliga Renaissance, bättre beröm kan jag inte ge. Det finns också ett stänk av Clannad's senare skivor. Men ibland blir sång-arrangemangen irriterande vackra och jag önskar de hade tonat ner ljudbilden lite, som i de lågmälda "Golden Mind", "Healing Song" och "Shivers In The Blue". Då blir det riktigt bra...! 




Jude Johnstone - "Shatter" 2013
Jude Johnstone är sjungande låtskrivare med flera skivor bakom sig. Hennes mörka, lite hesa röst ger djup och närvaro. Titellåten och "Girl Afraid" är exempel när resultatet blir lysande. Men när hon försöker låta som Tom Waits funkar det inte riktigt. Jazzinfluenserna är inte lika bra denna gång. Som helhet spretar det åt lite för många håll. Johnstone's första två album "Coming of Age" och "On A Good Day" är så bra, så jag får uppmuntra till att lyssna på dem istället...! Börja med "Wounded Heart" här ovanför...!


tisdag 23 juli 2013

Lite mer från Enköping

Måste dela med mig lite mer från Enköpings Folkrock-festival:
Några bilder: Inget pris till den som inser varför jag valt just dessa...  :-)

Båda togs av Lars Wall och här kan du se fler av hans bilder:

Bildalbum från folkrockfestivalen i Enköping
Gudarna ska veta att det inte är lätt att ta bilder på konserter, men Lasse gör det väldigt bra!

Vagabond Ways kommer snart med sin skiva med enbart nytt och eget material. Här är två av de nya låtarna, hör vad bra det blir:





söndag 21 juli 2013

Lilla Enköping stora när det gäller folkrock

Enköpings Folkrock Festival 2013-07-20
med Vagabond Ways, Eastwick, Erik Brodén och Engmans Kapell

För andra året i rad bar det av till Enköping och deras Folkrockfestival på mysiga Klara Hall. Redan i entrén möts vi av trevliga arrangörer och några av musikerna. Snart upptäcker jag att lokalerna har byggts om: scenen och baren har bytt plats. Jag hoppas verkligen att en del ljud-problem igår inte har med ombyggnaden att göra. Klara Hall är verkligen ett kanonställe och dessutom med god mat och fin service.


Först ut var den elektriska varianten av Vagabond Ways: Christer Jonasson, Totte Bergström och Basse Wickman, med Patricio Cabezas på bas och den vikarierande trummisen Anders Ohlsson. Jag kan ju inte sticka under stol med att det i första hand är för att se och höra VW som jag tagit mig hit. Och jag kan omöjligt bli besviken: Ljudet är mycket bra, det svänger, strålande spel på elektriska gitarrer, 3 låtar från den nästan färdiga skivan och därtill suveränt val av covers. Den inlånade trummisen Anders Ohlsson gör ett strålande jobb efter endast ett par rep-tillfällen. Det enda jag kunde önska var väl att få höra ännu mer från nya skivan...


Eastwick från Östersund gjorde förra året ett mycket imponerande framträdande och jag tyckte lite synd om dem igår: Strulande ljud med rundgång, en väldigt pratig publik och dessutom utan duktige Bo Lindberg på gitarr. Katarina Åhlén på cello, Peter Roos på fiol och Jens Ganman på sång och gitarr, samt vikarien på gitarr Martin Kjellerstedt, kämpade på väl,
men det här var inte deras dag...
De förtjänar verkligen bättre! Kolla in videon ovan så fattar du...!


Gitarristen Erik Brodén var nytillskottet jämfört med förra året. Vilken överraskning!! Direkt när han kliver upp på scenen med en akustisk gitarr och kör ett par låtar själv, innan hans band kommer in, så märks hans utstrålning och intensiva närvaro.


"Pipet" ovan är en bitter, men väldigt stark låt. När hans band med de eminenta musikerna Martin Tromsson på bas, Peppe Lindholm bakom trummorna och Jens Back på klaviatur senare ansluter, blir det tryck på Klara Hall. Ljudet är åter riktigt bra och Brodéns låtar håller hög klass. T.ex. hans sång till Bruce Springsteen. Just när jag önskar lite elgitarr så sätter han på sig en sån och kör ännu intensivare. Till slut avslutar han med ett par blues-nummer och det är blues-gung av högsta klass. Den här mannen vill jag definitivt höra mer av!

Engmans Kapell är åter i Enköping och detta var deras 10:e spelning i staden. Det är folkrock med Pogues- och Levellers-struk och det "sitter", spelglädjen sprudlar och folk släpper loss alla hämningar. Tyvärr var Pär Engman något förkyld och sången var därför inte lika tydlig som förra året. Ljudet var inte heller lika bra och det var synd. Ett par nya låtar bjöds vi på: "Som Du Vill" kan bli en favorit. Det är bra, rentav mycket bra, och det är inte mycket mer att säga. De är älskade här och det är tydligt att det är ömsesidigt.

Stort tack till Lars Wall och de eldsjälar som driver denna festival!

Som avslutning kan jag inte låta bli att ta med kompisarna Brodén och Engman när de ger sig på Pink Floyd's "Wish You Were Here":


Den får de gärna spela nästa år...!


lördag 20 juli 2013

Vanebildande

Elliott Murphy, Blidösund, Stockholm, 2013-07-17

För ett år sedan såg jag Elliott Murphy för första gången och jag anade inte att det skulle bli tre gånger till inom ett år och vanebildande... Elliott har gjort flera bra skivor, men det är som live-artist han når sin högsta nivå. Ett proffs som alltid ger sitt bästa och lite till, avspänt och närvarande levererar han mer än de flesta.

Onsdagens kryssning på Blidösund blev en mycket trevlig resa där det goda humöret spred sig som en löpeld och på slutet kändes det som vi var en enda stor familj och alla växlade ord med varandra och nya vänner skapades.


Vi fick höra "Take That Devil Out Of Me", en av de bästa från den självbetitlade skivan från 2011, "Caught Short In The Long Run", en fullständigt lysande låt och "You Never Know What You're In For" med sitt alltid aktuella budskap. Efter pausen kom "den berättande avdelningen" och det verkade som Elliott arbetade av min personliga önskelista: "Diamonds By The Yard", berättelsen om målaren O'Henry följd av "Small Room", "How's The Family" och "Wild Horses" med Basse Wickman uppbjuden på scen.


Det lär bli fler gånger...


fredag 19 juli 2013

Magiska ögonblick med Bonnie Raitt

Bonnie Raitt, Cirkus, Stockholm, 2013-07-16
När Bonnie Raitt startade "Angel from Montgomery" oackompanjerad på Cirkus stod tiden stilla och höll andan. När hon senare gjorde "I Can't Make You Love Me" stannade både tid och rum. Några magiska ögonblick när Bonnie Raitt med sitt skickliga band gästade Cirkus på tisdags-kvällen och det var tydligt att de trivdes och att det även för dem blev en speciell kväll.

Jag känner mig lite kluven för Bonnies skivor: Balladerna är ofta oerhört känslosamma och när hon drar på och spelar slide är det ofta enastående, men när det blir för mycket funk kan det även bli riktigt tråkigt... Jag vet dock att hon sällan ger en dålig konsert och jag respekterar verkligen hennes ärliga politiska engagemang för en bättre värld.

Så mina förväntningar var höga och ändå blev jag överraskad över hur bra det blev. George Marinelli spelade lite ruffig elgitarr som förstärkte Bonnies förträffliga sång och höjdar-upplevelserna blev fler och fler ju längre de höll på.

Enda besvikelsen var när Bonnie efter första låten lyfte bort den extra mikrofon som jag upptäckt stod på scenen... Den innebar ju möjligheten att Jackson Browne åtminstone teoretiskt skulle kunna dyka upp, och då kanske de gjort både "The Times You've Come"
och "My Opening Farewell" och då hade jag troligtvis kommit i livslång extas...

Det finns mycket som stod på min önskelista och allt kunde ju inte förstås tillgodoses.
Richard Thompsons "Dimming Of The Day" var bland det som vi inte fick äran att höra:



Till slut kom också det politiska fram: "I hope America will deal with all it's shit"... Klarspråk rakt ut. När de blev inklappade blev det fyra extranummer på raken och ändå kom de in ytterligare en gång och avslutade med en gripande "Louise" från hennes kanske bästa skiva "Sweet Forgiveness". En värdig avslutning på två stundtals magiska timmar.


torsdag 18 juli 2013

Kulturell baksmälla

Idag har jag vaknat med "kulturell baksmälla"... En slags tomhet efter att ha fått ta del av något alldeles speciellt. Det händer ibland när man upplevt något härligt och allt ändå är som vanligt morgonen efter...

Har haft två otroligt innehållsrika dagar i Stockholm i bästa sommarskrud:
- Bonnie Raitt sjöng på Cirkus så att tiden stannade och höll andan...
- Elliott Murphy spelade på Blidösund så att vi alla blev som en enda stor familj...
- Träffade en gammal vän jag inte sett på 25 år sedan vi studerade i Linköping...
- Käkade och pratade med min kompis som hastigt ville ha med mig på Bonnie-konserten...
- Gick runt i skivbörser med äldsta sonen och en annan kompis...
- Gjorde ett litet fynd på Sveriges bästa högtalarbutik HiFi Kit...
- Träffade både gamla och nya vänner och snackade musik och annat på Blidösund...
- och så resan hem...

- och så mättnaden och saknaden och tomheten morgonen efter... Kulturell baksmälla...!!

En av höjdpunkterna från Cirkus var "You Can't Fail Me Now", skriven av den udda konstellationen Joe Henry och Loudon Wainwright:


Men, ha lite tålamod så kommer lite mer om både Bonnie och Elliott...


söndag 14 juli 2013

När videon kom

Året var 1968. Jag gick i 6:an. Som stereo-fantast samlade jag på HiFi Stereo-broschyrer. Turligt nog hade jag en klassföreståndare som på halvtid var chef för AV-Centralen och försåg mig med lite broschyrer då och då.

När jag en dag skulle gå ut på rast stoppade han mig och sa:
- Här ska du få se något... Det här är en videobandspelare! Den kan spela in TV-program!
Han visade en broschyr med en stor Philips-maskin med stora rullspolar. Den var stor som en byrå, vägde 16 kg och kostade 12000:- om jag minns rätt.
- Blir det sådana där rutor som på film då?
- Nej, det är det det inte blir, sa min magister stolt.
- Men då går det väl inte...?
- Jo, det är helt otroligt!

Att videobandspelaren skulle utvecklas och bli var mans egendom fanns inte på kartan. Men 10 år senare var det invasion i våra hem av den nya apparaten, nu mindre och billigare. Att det många år senare skulle gå att spela in med en mobil telefon var minst lika otänkbart.

Den tekniska utvecklingen har över all förväntan nått oanade nivåer och det är häftigt att ha fått uppleva det omöjliga bli vardagligt självklart.

Frågan är inte om utan vad vi tappat på vägen... Kanske vi blivit avtrubbade och inte ser och tar in intryck längre...?


Decameron's "Postcards from Cornwall" visar vad du kan missa och inte kan skriva hem om....

Öppna ditt sinne, vägra att gå och läsa på mobilen eller paddan, låt intrycken smälta in...!


måndag 8 juli 2013

Det är nog bara att olja lite...


Min gode vän tyckte att min gamla mekaniska dörrklocka kärvade lite väl mycket och la till:
- Den här ska du vara rädd om...

Gav mig på dörrklockan efter att han åkt. Bara olja lite... Jodå, trögheten försvann... så även ringningen!! Visst gick det smidigt att vrida runt den, men helt stum...! Skruvade loss alltihop, jo, fick klart för mig att det behövdes lite tryck för att kugghjulen ska gå ihop och få nästa kugghjul att skicka iväg en manick som slår till på kupan på insidan av väggen. Nu slog den i luften precis bredvid. Bara det att alla muttrar och brickor och annat jag provade också gjorde det omöjligt att vrida runt... Tvärstopp...!

Några hylsor som trycker utan att trycka på centrumtappen som ska gå runt?? Kunde det funka? Jodå, två eller tre gånger, sen förflyttade de sig och stumheten tog över igen...

Tre timmar senare hittade jag lösningen: Liten hylsa + större hylsa som trycker in den mindre, + bricka som hindrar allt från att lossna + en avsågad rörbit av koppar på ett par centimeter som trycker allt på plats!!! Nu är ringklockan som ny! Stolt som en tupp!

På diskbänken räknade jag till 33 olika muttrar, brickor och allt möjligt som alla provades enskilt och/eller i olika konstellationer….

Envishet är bra ibland! Likaså logik och påhittelseförmåga... Kanske man skulle blivit ingenjör? Faktum är att jag faktiskt ÄR ingenjör och det tog mig fem år att ta mig igenom hela den utbildningen, med toppbetyg, utan att begripa nästan något... Utom att det nog var någon annanstans jag gjorde mer nytta... Men det där är en annan historia.

Tror jag kommer att vrida på vredet på dörrklockan när jag kommer hem framöver... Som en hälsning att allting går, även när det inte verkar så... Man får dock rucka på prestige och invanda mönster och pröva sig fram förutsättningslöst.

När det gäller dörrklockor, liksom i livet i stort.


lördag 6 juli 2013

När tekniken når drömmen

När jag var 8 år önskade jag en kopieringsmaskin i julklapp. Tänk, jag skulle ju kunna få fler bilder av mina idoler och man skulle kunna göra egna tidningar utan sax och tejp!! I hemlighet drömde jag att den också kunde kopiera skivor... och att man även kunde välja vilka låtar som skulle vara med! Givetvis medveten om att min dröm var en dröm jag aldrig kunde nå vad som än hände...

Nu 50 år senare senare har jag sedan länge blivit bönhörd, tack vare teknikens utveckling och datorer med CD-brännare.

Så nu kliver jag ibland in i rollen som skivproducent, väljer låtar och testar låtordningen, det sista väldigt viktigt för att få flyt i skivan. Ibland lyfter jag diskanten lite grand, ibland höjer jag volymen eller sänker mellanregistret för att mjuka upp ljudbilden. Som ett litet barn på julafton testar jag sedan i spänd förväntan min skapelse.

Ibland får jag korrigera eller ändra om. Sen gör jag ett snyggt fodral till det nya "albumet", skriver ut, klipper och viker och stoppar i en tom CD-ask. Det är så himla kul att tiden bara går, jag glömmer äta, ta medicinen och vill knappt svara i telefonen om den ringer...

Då är jag där i musikvärldens utkanter där drömmar fortfarande lever. Idag blev det ännu en ny Jackson Browne-samling. De flesta av hans låtar är användbara, men jag undviker som vanligt den bittra "Miles Away" och den töntiga "For A Rocker", annars är alla tänkbara, så det gäller att ha en tydlig idé. Dagens tanke var att göra en JB-skiva att ge bort till oinvigda, så det blev lite fler melodiösa up-tempo-låtar, men jag tog också med några exempel från hans tidiga produktion, för att ge lust att utforska den guldgruvan lite närmare. Sen kom några obskyra favoriter med, som den här från stödskivan för Lowen & Navarro (fantastisk duo det snart kommer mer om...):


Så när världen kryper för nära inpå och lägger bördor på axlarna och oro i sinnet, då händer det att jag smiter undan och smyger in i min drömvärld, in i min "studio", långt bort från stress och krav, där musiken lyfter och där det är jag som rattar... Nästan som när jag som femåring cyklade runt huset där vi bodde och låtsade att jag körde min framtida familj på semester. Eller som när jag komponerade ihop låtsas-skivor med Rolling Stones och klippte ihop låtsas-fodral med vackra naturbilder, vilket ju knappast Stones skulle ha...

Även omöjliga drömmar kan bli verklighet...!