Lars Winnerbäck med band – Globen, Stockholm 2019-11-29
När Winnerbäck mot slutet av konserten i ett utsålt Globen står där uppe tyst och ser värmande ut i publikhavet, då ser vi hur tårarna är nära och att ödmjukheten liksom får ett nytt uttryck. Han är där, vi är där och vi delar en stund av lycka i en ganska obegriplig värld... Här finns inga restriktioner, inga pekpinnar, utan bara ett stort pulserande hjärta...!
Ibland har jag känt mig som en del av alltihop
Ibland har jag känt mig som ett ufo
- Lars Winnerbäck
När Winnerbäck frågar om vi mår bra och får ett rungande ”Ja…” till svar, då frågar han igen och lägger till: ”Fast egentligen gör ni ju inte det… Längst därinne är det alltid en korridor av kaos och mörker". Han fortsatte: ”Vart ville jag nu komma...? Jo, jag mår ganska bra". Det var vi många som gjorde i går kväll... Jag tror att det är för att vi upplever en äkta förståelse, att vi känner igen oss och därför kan ta till oss Winnerbäcks musik så väl.
Jag fascineras av hur publiken är närvarande i varje strof, lever med och sjunger hela verser. Jag njuter av den fina och genomtänkta scenografin som visas bakom och på båda sidorna om scenen. Jag njuter av soundet som trots volym och ett gungande tryck så tydligt lyfter fram Winnerbäcks röst och alla ord. Jag imponeras av hur det eminenta bandet behåller intensiteten även när det ibland blir lite lugnare låtar. Jag blir helt såld av de härliga arrangemangen av en del gamla låtar som lever upp på nytt.
Jag blir berörd när Staffan Johansson drar iväg på något strålande och känsligt gitarrsolo. Jag skälver när Therese Johansson sjunger med en sådan inlevelse och övertygelse att tiden nästan stannar… Jag hoppar och skuttar och trummar med när Jonna Löfgren bakom trummorna som en ohämmad vilde får till varje slag som om det gällde livet. När bandet presenteras får Jonna en välförtjänt ovation som nog är kvällens starkaste.
Det övriga bandet med Winnerbäcks ”bollplank” och producent Jerker Odelholm på bas, Carl Ekerstam på gitarr och Tomas Hallonsten på keyboards, är egentligen också förtjänta av extra kommentarer, men jag nöjer mig att säga att de verkligen bidrar till helheten. Därtill ibland en hetlevrad saxofon spelad av Per "Texas" Johansson.
Ställ mig inte i ett hörn
Jag fungerar inte då….
- Lars Winnerbäck
Höjdpunkterna avlöser varandra, men jag måste nämna de nya pampiga arrangemangen av ”Järnvägsspår”, ”Mareld” och ”Över gränsen”. De var så fulla av liv som om de skrevs alldeles nyss. De nya sångerna ”Tror jag hittar hem”, ”Hur och vem och vad”, ”Eldtuppen” och ”Hymn” blir ännu bättre live. Men allra mest var nog jag i extas under en känslig ”Ingen soldat”, den akustiska duetten mellan Winnerbäck och Therese Johansson i ”Om du lämnade mig nu” och den explosiva ”Hugger i sten”.
Jag mer eller mindre dansar mig igenom de drygt två timmarna med sex extra-nummer. Jag är lycklig. Jag känner mig hel och är helt i nuet. Tårarna är nära att komma flera gånger och jag känner hur energin pulserar i hela kroppen.
Jag blir rörd av hur Lars Winnerbäck gång på gång sätter ord på våra gråa vardagliga känslor, och faktiskt får dem att framstå som vackra.
Jag älskar att se när människor blir berörda på djupet, känner sig lite mer ”hela” och förundrade över att de inte är ensamma...
Jag älskar hur Winnerbäck får mig att förstå mig själv lite bättre. Jag älskar hur han får mig att åter hoppas i en värld jag egentligen inte riktigt kommer överens med...
Kom hit med all din klokhet
Kom hit med ditt temperament
Kom hit och bråka lite mer
Håll vårt flämtande ljus tänt
- Lars Winnerbäck
Iain Sutherland sjunger här brorsan Gavins fina "Long Long Day" från debutskivan 1972:
1972... Det är länge sen... men, oj, vad det har gått fort... "The Pie" är ännu en positiv kärlekssång från samma skiva:
Sutherland Brothers allra främsta låt måste nog ändå vara den här:
There are warriors, there are gambling men
Crazy dreamers in this life
And each and everyone, every mother's son
Is just walking on the edge of the knife
Looking for reasons, searching for truth
A little comfort deep in the night
Just trying anyway to make another day
Hoping something somewhere's gonna turn out right
- Iain Sutherland
Igår var det 45 år sedan Nick Drake dog och i eftermiddags, när jag satt och höll på att somna på jobbet, läste jag nyheten att Iain Sutherland lämnat oss. Det är bara drygt tre år sedan Iain Sutherland gjorde comeback med skivan "Back to the Sea", en stark återkomst efter många inaktiva år efter det att Sutherland Brothers lade ner 1979.
Iain var tillsammans med brodern Gavin Sutherland sångare och låtskrivare i brödra-duon, som under flera år samarbetade med gruppen Quiver, där den fantastiske gitarristen Tim Renwick ingick. De hade några små-hits och även en ganska stor hit med "Arms of Mary". Brodern Gavin skrev "Sailing", som senare Rod Stewart fick en dunder-hit med.
Iain och Gavin sjöng harmonier som bara bröder kan. Många fina kärlekslåtar som "Living In Love" och första singeln "The Pie" borde också blivit större framgångar. Ibland skrev de även förträffliga låtar om livets besynnerligheter som i "Dark Ship, "Champion The Underdog och "Dirty City".
Det känns tomt när ännu en gammal favorit kilar vidare. Men sångerna och inspelningarna
finns kvar. Nyligen släpptes en CD-box med 8 CD, med alla album och flera bonus-låtar.
En bra överblick av en grupp som hade det mesta...
Det här hade jag inte väntat mig...! Det är ju bara en dryg vecka sedan Jackson Browne presenterade "If You Live" och därtill bara några månader sen han visade upp mästerverket
"A Human Touch" tillsammans med Leslie Mendelson.
Men nu kommer också "Love Is Love", en bedårande rytmisk skapelse som får mig att bli både strålande glad och vilt trummande på stolens armstöd.
Tydligen en försmak av ett nytt samarbete kallat "Let The Rhythm Lead: Haiti Song Summit
Vol. 1" och intäkterna går till "Artists for Peace and Justice". Förutom Jackson ser och hör vi Jonathan Russell, Jonathan Wilson och Paul Beaubrun.
Jag blir varm om hjärtat och vill krama hela världen...!
Och vem kan motstå leendet från pojken 1:11 in i videon...?
Anders F Rönnblom med Jenny Roos & Madeleine Wideland - Saga, Torshälla
2019-11-16 + förbandet "Fi@t"
Det är otroligt att det kan låta så mycket om en gitarr och tre röster. Anders F Rönnblom besökte igår den gamla Saga-biografen i Torshälla och förutom sin egen akustiska gitarr
(och den elektriska på några låtar) så hade han med sig två tjejer, Jenny Roos & Madeleine Wideland, med två röster som verkligen satte in prägel på musiken.
Tillsammans framförde de tolv sånger ur Anders stora och imponerande katalog. Här fanns tidiga alster som "Din Barndom skall aldrig dö" och "Det är inte snön som faller", via klassiker som "Jag kysste henne långsamt" och "Mer än Amerika", till "Fosterlandssånger" från den senaste skivan "Blärk".
Kvällens absoluta höjdpunkt blev för mig "Det är för mörkt i mörkret", en dramatiskt suggestiv sång som verkligen berörde. Även extranumren "Det är inte snön som faller" och "Komedia" satt precis där de skulle. Visst hade jag gärna hört "Skördevisa" och några fler sånger från de fantastiska "Bravado Bravado"-skivorna. Men det måste vara svårt att välja bland så många starka låtar som Anders har skapat genom åren.
Det lät också mycket och väldigt störande från den bakre delen av publiken. Väldigt respektlöst mot de artister som vill framföra något och ge sitt bästa... Efter ett tag så tog dock Anders och tjejerna på scenen över, volymen höjdes och det lät så mycket av musiken att det trots allt blev en riktigt fin kväll. Utan allt störande sorl hade vi nog fått en oförglömlig kväll.
Det lokala bandet Fi@t inledde och de består av tre tjejer, Marit Barre, Gunilla Karlsson-Pyk och Mia Skagerlind, samt Tom Holmlund. De gav oss flera tänkvärda låtar med ett rejält drag och en hel del spelglädje. Kan man kalla det "progg" med ett litet stänk punk? Hur som helst härligt att se tjejer i den åldern ge järnet...!
Mose Allison är en legend i blueskretsar och har haft stor påverkan på otaliga rockgrupper.
I slutet på månaden släpps en hyllningsskiva till Allison, "If You're Going To The City", där artister som Jackson Browne, Loudon Wainwright III, Bonnie Raitt, Richard Thompson och många fler gör sina tolkningar av Allisons låtar. Jackson Browne gör en inspirerad version av
"If You Live", en låt som jag alltid älskat att höra i Paul Butterfields tolkning.
Här är Jacksons version av "If You Live", som just getts ut på singel:
Det fanns en tid då allt Neil Young rörde vid sprudlade av energi och närvaro, vare sig det var elektriskt stök eller finstämda akustiska sånger, så självklara i sin enkelhet.
När man gick hem med en skivpåse i handen, innehållande en ny Neil Young-LP, då kändes det som julafton. Man hade alltid stora förväntningar och en övertygelse att det alltid var bra, hur form och humör än påverkade. Det fanns en tid när nästan allt Neil skapade på något sätt alltid träffade mitt i hjärtat.
Det var länge sedan en nyinspelad Neil Young-utgåva var en sådan stor händelse. Idag minns jag inte ens alla halvbra skivor som getts ut och en del blir spelade tämligen få gånger.
Det är ändå så att Neil Young behållit sin husprofet-status och det kan nog förklaras av att flera skivor med äldre material till slut har släppts. Dessutom är hans konserter fortfarande explosivt bra och med en spännande nerv.
När Neil nu åter fört samman gamla Crazy Horse-gubbarna Billy Talbot på bas och Ralph Molina bakom trummorna, och därtill fått Nils Lofgren att återvända med sin gitarr efter massvis av år, så tänds förhoppningarna igen... "Colorado" är hans bästa skiva på ett tag, men jag vet inte riktigt hur bra efter bara två genomlyssningar.
Här finns några riktigt bra låtar, som "Think of Me" och "I Do", där magin kan skönjas tydligt. Elektriska "Rainbow of Colors" har en sån där envis melodi, som Neil en gång spottade ur sig i mängder. Men det finns också långa partier av t.ex. "She Showed Me Love" som är urbota tråkiga och alltför långa. Något saknas ofta trots att Neil fortfarande är en vettig person med bra ambitioner och sunda åsikter. Men "DET" finns inte alltid där längre.
Avslutande "I Do" är nog det bästa Neil skapat på årtionden och får mig att tänka på det gamla mästerverket "Will To Love". Magiskt och innerligt.
Neil fyller idag 74 år och trots ovanstående invändningar kan jag aldrig ge upp tron på att han kan få till det helt igen... "Colorado" är så pass bra att jag nu tror det ännu mer...
Stort GRATTIS Neil...! Du är fortfarande en av de allra största och jag beundrar dig oerhört. Fortfarande. Trots allt.
I fredags hamnade jag i en liten bilkö vid en järnvägsövergång... Jag hade på morgonen laddat bilstereon med Grateful Deads självbetitlade album från 1971, ofta kallat "Skull & Roses" efter bilden på fodralet. En skiva som med sin fart och sitt uttrycksfulla drag är en absolut favorit. Jerry Garcia lirar gitarr så det stänker och Bob Weir's kompgitarr har aldrig låtit mer effektiv.
Vid järnvägsstoppet hade jag hunnit halvvägs in i "Not Fade Away/Going Down The Road Feeling Bad" och då är det helt omöjligt att sitta still. Och det gjorde jag tydligen inte heller...!
På kvällen säger nämligen min granne:
-Jag har sett dig tidigare idag. Vad du diggade i bilen! Vilken Inlevelse! Så himla roligt att se...!
Det visade sig att hon satt i bilen på den korsande vägen och senare skulle svänga ut när väl bommarna gått upp. Som på första parkett...!
Jag bjuder gärna på att jag diggar i full skala... Och igår lekte hon och de två barnen, när de på nytt väntade på tåget i bilen, att de diggade precis som jag...
Ärligt talat: Finns det någon som kan sitta still när gitarrerna skenar iväg cirka 6.30 in i den här låten...? Tror inte det...!
Ibland vet du inte att du har åskådare...... Hi hi...
Stålforsskolans Musikklasser 7k, 8k och 9k - Konserthallen, Eskilstuna 2019-11-06
Jag har nu i snart 20 år fotat Stålforsskolans musikklasser när de tre gånger om året har sina konserter. Nu är jag inne på det sista året och frågan är om inte kvällens konsert "Bland Hjältar och Stjärnor" var en av de allra bästa...
Systrarna Hanna och Aga Mikulska stod för kvällens allra finaste stund. De framförde Billie Eilish "Lovely/Six Feet Under" på piano och fiol/sång. Absolut världsklass...!
De var också inblandade i bland annat Elton John's "Circle of Life" från Lejonkungen:
Det var stundtals stora kontraster: Gruppen "Fruktstund" gjorde en rykande version av Ebba Gröns/Blå Tågets "Staten och Kapitalet":
Men det fanns fler riktigt starka framträdanden: Jazzgruppen "Kazzjazz" gjorde en imponerande version av Herbie Hancock's "Chameleon" med starkt spel på saxofon. Olika klassorkestrar övertygade i instrumentala versioner av bl. a. "Bohemian Rhapsody" och "The Pink Panther":
Kör och dans-tolkningar av "We're All In This together och "Wake Me Up" avslutade de två olika delarna av kvällens framträdande.
I musikklasserna finns det helt klart rikligt med talang...!
Efter 14 års väntan och så mycket oflyt att det näst intill är obegripligt, så är då åter mitt kära Djurgårdens IF svenska mästare i fotboll. Vi (Jag är sedan flera år medlem, så jag får säga så) är helt enkelt bäst...!!
Den sista avgörande matchen var näst intill olidlig att ta sig igenom, men efteråt var glädjen helt obeskrivlig. Vi tog upp ett två-måls-underläge mot IFK Norrköping, ett mycket bra lag som hade vunnit 8 raka hemma-matcher. Vi gjorde det med en mycket stark laginsats och vi kom till slut upp i hela 66 poäng. Bara tre lag har tidigare nått den poängskörden...
Här kommer alla målen under säsongen:
Mackan Danielson och Tommi Vaiho är kanske de två största hjältarna som båda gjort en helt fantastisk säsong, långt över förväntan. Men framför allt har DIF imponerat som lag. Trots flera skador på nyckelspelare, trots uteblivna straffar och trots en stor portion oflyt så har DIF spelat ihop fler poäng än någon annan klubb. Och då blir man mästare...!
Och då blir jag glad...! Eller kanske snarare lycklig...!
Catherine MacLellan har en röst som passerar alla tänkbara hinder och den tar dig med på en fascinerande upptäcktsfärd. Den är len och mjuk, men har ändå en ärlig ton som kan få ditt hjärta att brista. Hennes fem första skivor var resor bland reflektioner och ett sökande efter sina rötter för att få perspektiv på tillvaron. Fem skivor jag ofta återvänder till.
Därefter tog hon några år att kärleksfullt ta sig an sin pappas musik. Han hette Gene MacLellan och några av hans allra mest kända sånger är "Put Your Hand In the Hand", "The Call" och "Snowbird". Arbetet med dessa sånger blev ett samlingsalbum med flera olika artister, ett eget album med hennes egna tolkningar och även en dokumentärfilm, "The Song and the Sorrow". Jag tror det var viktigt för Catherine att visa sitt arv och få folk att återupptäcka sin älskade pappas sånger och på så sätt försöka förstå både hans depressioner, som ledde till självmord, och sin egen kamp med sina egna depressioner.
När nu Catherine återvänder till sitt eget skapande och skriver ny musik, då kan man tydligt skönja en mer harmonisk och erfaren person, som vuxit genom
de prövningar hon tagit sig igenom och erövrat ett slags spröd styrka att bygga sin grundtrygghet på.
Allt detta trots flera stora förändringar i hennes liv, ännu en separation och därtill en flytt, även om hon fortfarande bor kvar på PEI (Prince Edward Island) vid Kanadas östra kust.
Nya skivan "Coyote" har ett fascinerande omslag med en målning av Heather Millar, en ljus vintrig väg leder bort, svänger troligen av mot vänster, men man ser mest ett okänt mörker bredvid vägen och flera orosmoln på himlen, men ändå så finns där ett hoppfullt ljus och en tillförsikt som värmer. Ungefär så är också musiken på skivan.
Titellåten "Coyote" vandrar drömskt bland stark längtan till något som aldrig kan bli, "Roll With The Wind" tar oss med när avskedet måste ske. "The Road is Divided" reflekterar över hur allt blev som det blev och hur kärlek ändå finns kvar, "Out of Time" dröjer sig kvar och melankolin breder ut sig och musiken släpar sig talande fram.
"Breath of A Wind" visar en skör och sökande känsla där Catherine sjunger så att hjärtat nästan stannar. Vackert och dramatiskt utan att bli det minsta självömkande. Hade platsat på hennes mästerverk "The Raven's Sun" från 2014.
"The Tempest" lånar melodi från en gammal folklåt och det blir lite folkmusikaktigt med fiolen i centrum. "Emmet's Song" och "Night Crossing" fortsätter i folkmusikalisk tradition.
"Sweet By and By" skulle kunna varit från Catherines debutskiva med sin lågmält bluesiga stil, och "Out of Nowhere" skulle passat på andra skivan "Church Bell Blues". "Come Back In" är lika suggestiv som låtarna på hennes tredje skiva "Water In The Ground".
"All The Way In" och "Waiting On My Love" låter mer som soundet var på "Silhouette", hennes fjärde, mest arrangerade skiva.
Avslutande "Too Many Hearts" är så vacker att det nästan kryper i benen, rastlösheten är som personifierad i Catherines trygga röst och den skrovliga elgitarren.
En skiva att älska, en röst som det är omöjligt att avvisa, musik att finna helhet och tröst hos, som en hjärtlig kram från en nära vän.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
