Jag minns när jag var liten och vi i familjen såg någon gammal film på TV, då brukade farsan ofta kommentera: "Det där är XX, han är död". Snart kan man göra det samma, för nu börjar de gamla favoriterna "trilla av pin" en efter en. Nu var det Gary Brooker's tur...
Gary Brooker komponerade musiken och sjöng Procol Harum's fina "A Whiter Shade of Pale". Matthew Fisher spelade den häftiga orgeln och har senare fått tilldelat sig som medkompositör för detta. Keith Reid skrev den mystiska lyriken.
Finns det någon låt som man mer har dansat tryckare till på festerna under ens ungdomstid?
En oerhört gripande och speciell låt på många sätt.
Den LP med Procol Harum som jag lyssnade mest på var dock "A Salty Dog". Jag, som inte brukar vara så förtjust i pompösa orkesterarrangemang, jag fullkomligt älskade det pampiga och dramatiska på "A Salty Dog". Jag tyckte också väldigt mycket om Matthew Fisher's sång "Pilgrim's Progress". Strax efter skivans utgivning lämnade Fisher gruppen, Gary Brooker tog över helt och mitt intresse avtog något...
"A Whiter Shade of Pale" är odödlig och har spelats in av över 1000 olika artister. Lite underligt, jag förknippar den framför allt med Brookers sång och Fishers orgel...
Martin Tallström har gjort en instrumental tolkning på akustisk gitarr. Enastående vackert och det låter nästan som en gammal barock-låt. En fin hyllning till Gary Brooker idag, tycker jag...
Så fick vi då snö igen... Den lyser verkligen upp i mörkret och det blir riktigt vackert ute. Men den lär väl inte ligga kvar så länge...
Jag minns att när jag var liten så var det massvis med snö. Frusna fingertoppar och kalla tår. Hur vintern varade flera månader. Eller minns jag fel...?
Jag minns även hur jobbigt det var att cykla på vintern, för det gjorde man ju året om...
Ted Ström gjorde för något år sen en fräsch nyinspelning av sin sång "Snö" och dekorerade med stämningsfulla akvareller han målat själv. En riktigt fin liten video...!
Efter tiden i 'Shot In The Dark' med Al Stewart blev det åter tyst om Krysia. Först 1990 började det hända saker igen. På en samlingsplatta kallad "True Voices" fick Krysia sjunga Brian Jones komposition "Thank You For Being There".
Jovisst, Brian Jones från Rolling Stones! Visst hade Brian en klart viktig roll i tidiga Stones arrangemang och ett lika stort inflytande i gruppen som Mick Jagger och Keith Richards. Men någon kompositör i vanlig bemärkelse var han inte....
Men det här är storstilat underbart....! Krysia sjunger så bedårande vackert och trovärdigt. Robin Williamson från Incredible String Band spelar alla instrumenten.
"True Voices" återutgavs 2019 med några bonusspår av John York (Byrds gamle bassist) och Richie Furay (som gjorde en fin cover av Gene Clarks "She Don't Care About Time"). En redan bra skiva blev ännu bättre. Andra favoriter är Gene Clark's version av Phil Ochs "Changes", P.F. Sloan med klassiska "Simple Song Of Freedom", samt Susan Cowsill's inspelning av Sandy Denny's "At The End Of The Day".
Samma år startade David Kronemyer "Tyger and Other Tales: English Romantic Poetry Set to Music", ett projekt att spela in nya moderna tolkningar av gamla engelska, romantiska dikter, skrivna av bl.a. William Blake, John Keats, Emily Bronte och William Wordsworth.
Man prövade Annie Haslam (Renaissance) och Sonja Kristina (Curved Air) som sångerska, men valet föll till slut på Krysia Kristianne och Kronemyer säger att hon var "amazing". Och det är bara att helt enkelt hålla med...!
Kort efter det att albumet till slut släpptes 1996 så gick skivbolaget i konkurs och då försvann skivan helt från marknaden. Givetvis en stor besvikelse för Krysia och övriga inblandade.
"Tyger And Other Tales" är en underbar skiva och de nio låtar jag har hört är både varierade
och tilltalande på alla tänkbara vis. Jag har valt ut några av låtarna, men kunde likväl ha valt vilka som helst av de andra. Att inte denna skiva gav Krysia en större framgång är inget annat än ruskigt orättvist...!
"The Lady of Shallot", som även Loreena McKennitt gjort en fantastisk version av, finns också med här. Vem som var först kan diskuteras. Men eftersom det är olika tonsättningar, så är det oväsentligt. Jag tycker mycket om bägge två...!
Här Du kan läsa mer om hela "Tyger And Other Tales"-projektet på David Kronemyer's hemsida och lyssna på 9 av 11 låtar: Tyger and Other Tales.
1995 fick Krysia också sjunga låten "Lament" på skivan "A Celtic Tale", av Mychael Danna och Jeff Danna. Ännu en gång en så imponerande sånginsats av Krysia...! Videon innehåller därtill en del väldigt fina bilder och är värd att ses även för dessa.
Krysia försörjde sig därefter på att vara sångpedagog i Oregon, men efter några års kamp mot lungcancer avled hon 2007, bara 53 år gammal.
Ännu en stor sångerska som aldrig fick det stora genombrott hon så väl förtjänade...
Jag kom att tänka på ett roligt minne när jag idag bläddrade igenom några högar med gamla fotografier.
När jag var i London på 70-talet fascinerades jag av stadens robusta och vackra brevlådor. Verkligen något helt annat än våra futtiga och fyrkantiga gula (och fula) små lådor.
När jag stod och siktade in min kamera och fotade bilden här bredvid så passerade ett ganska ungt par förbi och jag hörde kvinnan säga till mannen:
- Crazy Man taking a pic of a postbox...!!
Det må så vara, men jag tycker fortfarande att deras brevlådor är riktigt fina och pampiga.
Så det så...!
Jo, jag vet att jag har hävdat att de riktiga hjältarna placerar vi inte på piedestaler, utan de står på marken, mitt ibland oss... Det hindrar ju inte att jag känner mig hedrad och stolt när jag upptäcker att min recension av Jackson Brownes senaste skiva, "Downhill From Everywhere", finns utlagd på hans egen hemsida...!
Hade jag vetat det kunde jag ju gjort en översättning bland kommentarerna, så som jag gjort med flera andra artister. För visst har mina skriverier nämnts på t.ex. dessa artisters hemsidor: Morgan Erina, Scott Merritt, Eric Bazilian (The Hooters), Ken Dunn, Jim & Sam, Kevin O'Regan, Coast, Sid Griffin, Annika Fehling och några andra.
Åtskilliga fler har på Facebook kommenterat och länkat, t.ex. Iain Matthews, Tracey Browne, Catherine MacLellan, The Sea The Sea, Hope In High Water och The Pines. Samt från Sverige: FJK, Totte Bergström, West of Eden, Mikael Ramel, Caroline Wickberg, AFT, Engmans Kapell, Good Harvest och flera andra.
Bortsett från lite sång på skivor med The Kinks och Mike Heron (f.d. Incredible String Band) så hände ingenting i Krysia's karriär mellan 1974 och 1980.
Hon flyttade dock till USA någon gång under den perioden och kom med i Al Stewart's komp-grupp "Shot In The Dark" och var med på albumet "24 Carrots/Parrots" 1980 och den efter-följande dubbeln "Live / Indian Summer" året efter.
Här är ett live-klipp med "Midnight Rocks", där man både kan se henne och tydligt höra hennes fina sång på några ställen:
Hon är betydligt mer framträdande på Shot In The Dark's enda egna LP, som producerades av Al Stewart och gavs ut 1981.
Krysia sjunger 6 av 10 sånger och har skrivit eller är medkompositör till 7 av låtarna.
Detta är en skiva som jag fullkomligt älskade när det begav sig. Musiken gjorde mig så glad och jag diggade från början till slut. Peter White och Adam Yurman firar triumfer med sitt gitarrspel, Robin Lamble spelar bas och sjunger riktigt bra han med. Bryan Savage har drag i både saxofon och flöjt. Och så Krysia med sin härliga röst...
Skivan var därtill så distinkt producerad och lät så otroligt bra. Inte att förakta det heller...
Mig veterligt finns skivan fortfarande inte utgiven på CD, men kom i alla fall digitalt för något år sen. Så numera finns den både på Spotify och YouTube.
Här är "Playing With Lightning", det första numret på skivan. Robin Lamble sköter här sången. Jag blir fortfarande på härligt humör av att höra den.
Och... Så finns här den definitiva prototypen för en hit-låt i mina öron. "Just As well" börjar med enbart slagverk och byggs snart upp. Krysia sjunger så snabbt att sången blir en del av rytmen. Här finns rikligt med både fart och drag. Allt är så himla snitsigt...
Det är skamligt att "Just As Well" inte alls blev känd.
Efter tiden i "Shot In The Dark" blev det åter tyst kring Krysia.
I del 3 kommer jag dock att lyfta fram en riktigt stark skiva hon faktiskt gjorde, men som snabbt försvann...
Krysia Kocjan föddes 1953 strax utanför Glasgow av en flamländsk mamma och en polsk pappa. Blott 18 år gammal gick hon med i gruppen "Natural Acoustic Band", som hade bildats 1969 av två 19-åringar, Tom Hoy och Robin Thyne. Gruppens musik har kallats "acid-folk" och visst finns där tydliga drag av Incredible String Band.
Gruppen fick mycket uppmärksamhet och 16 olika skivbolag slogs om att få skriva kontrakt med dem. De spelade på Royal Albert Hall, som förband till Don McLean, och tre gånger på Marquee Club i London, två av dem som huvudattraktion.
Krysias starka röst och hennes speciella kompositioner bländade med både självförtroende och en exceptionell klang. Även Tom Hoy skrev gripande låtar och sjöng riktigt bra. Robin Thyne var multi-instrumentalisten som hanterade gitarr, bas, blockflöjt och slagverk. Deras två LP-skivor, "Learning To Live" och "Branching In" släpptes båda 1972 och fick mycket fin kritik. Deras singel "Echoes" tog sig upp till första plats på Melody Maker's folk-lista.
Krysia Kocjan fick således som tonåring uppleva hur alla dörrar plötsligt öppnades. Det gick fort, kanske för fort... Hon lämnade bandet 1973 för att starta en solo-karriär, mycket till Hoy's och Thyne's förtvivlan. De försökte både att ersätta Krysia och att fortsätta som duo utan henne, men utan att lyckas. Tom Hoy gick 1975 med i Magna Carta och Robin Thyne följde senare med även han. De var med och gjorde några av Magna Cartas allra bästa skivor fram till 1979, då de under irriterade former lämnade för att bilda "Nova Kata".
Krysia gjorde sedan sin solo-skiva, kort och gott kallad "Krysia". Den spretade åt flera olika håll, men innehöll flera minnesvärda sånger och hennes första försök att tonsätta gammal brittisk romantisk poesi med "La Belle Dame Sans Merci" av John Keats. Där fanns också hennes fina, ömsinta sång till sin pappa, "You Should Have Been a Painter". Men allra bäst var skildringen av vardagens tristess i "So Passes Life". Jerry Donahue, Dave Pegg och Dave Mattacks från Fairport Convention var med och spelade.
Men sedan hände det inte så mycket mer och Krysias karriär fortsatte därefter i skymundan.
Det kan gå upp och ner väldigt fort i musikbranschen... När jag såg henne på Marquee Club i London 1977 stod hon där i ett hörn, sjöng och kompade sig själv på gitarr. Hon verkade lite blyg och de flesta pratade utan att lyssna på henne.
Jag minns att jag tyckte synd om henne.
Krysia flyttade senare till USA, tog artistnamnet Krysia Kristianne och kom med i Al Stewart's kompgrupp "Shot In The Dark".
Mitt ibland allt elände:
- Några dumskallar som tror man kan slutförvara resterna äv bränslet från våra kärnkraftverk i 100 000 år... På vilket språk ska man skriva varningstexten...?
- Corona ger sig inte och sprider sig igen... Ska det bli en ny vår utan levande musik och utan fotbollspublik...?
- En del lägger all sin energi på att motarbeta vaccineringarna... Hittade de inget mer angeläget att jobba för...?
- Trots vinst i Mark- och miljööverdomstolen undrar jag vad som nu ska hända med gifterna i marken utanför byn...
Just då, när tvivlet börjar omsluta mitt sinne, når en ny låt mitt öra: Darden Smith sjunger om tiden som ebbar ut. Den träffar mig som en projektil...!
Ta vara på varje minut.. Ingenting nytt egentligen... Jag vet det ju... Men ändå...!!
Den mångsidige gitarristen Michael Chapman dog den 10 september förra året, fick jag nyligen vetskap om. Han blev 80 år. Jag såg honom på anrika The Marquee Club i London 1977. Innan honom spelade Krysia Kocjan, en ung skotsk sångerska med en fantastisk röst. Hon stod där i ett hörn, sjöng och kompade sig själv på gitarr. Hon verkade lite blyg och de flesta pratade utan att lyssna på henne. Jag återkommer i nästa inlägg med lite mer om Krysia.
När Michael Chapman med litet kompband intog scenen utstrålade han en helt annan pondus och hanterade publiken som en domptör. Det märktes tydligt att han stortrivdes där på scenen och då lyssnade man helt enkelt. Han spelade dessutom gitarr snitsigt och varierat och det blev en fin kväll där i trängseln och cigarrettröken.
Jag inskaffade senare några skivor med honom och "The Man Who Hated Mornings" hade inte bara en fyndig titel, utan det var en LP som jag ofta lyssnade på. Hans skivor var nästan alltid en blandning av allt möjligt, men i sina bästa stunder var han rysligt bra.
Här är hans kanske allra bästa låt, "Babe", en gammal sång han vred och vände på tills det blev en nästan helt ny låt. Lesley Duncan sjunger duett med Michael och det blir riktigt gripande. Videon innehåller dessutom en del riktigt fina konstverk.
Han återvände senare i karriären mer till den akustiska gitarren och sjöng allt mindre. Men lira gitarr det kunde han verkligen.
På Chapmans innehållsrika hemsida finns längst ner på "musik-fliken" två mp3-låtar som man gratis kan ladda hem. Missa inte...!
Jag avslutar med en liveinspelning från 1975. Suggestivt är bara förnamnet...!
Här kommer sista delen om de bästa utgivningarna förra året. Glöm då inte bort dessa som jag presenterade redan dagen innan nyårsaftonen: Årets bästa låtar:
1. Thea Gilmore - "Bad Moon Rising (Zombie Version)"
2. Murray McLauchlan - "A Thomson Day (for Tom Thomson)"
3. Jackson Browne - "Until Justice Is Real"
Här är några fler starka låtar från 2021:
Årets "Mitt i prick": Råttkungen - "Låt mig va!"
- Suverän låt om allt man blir påtvingad. Från albumet "Tre År Senare". Fyndiga texter med skarp iakttagelseförmåga och mycket varierade arrangemang. Man blir glad och pigg trots mycket frustration i texternas budskap.
Årets Jackson Browne-tolkning: Mick Hanly "Before The Deluge"
- Irländaren Mick Hanly gör här, med assistans av Eoghan O'Neill på bas och Dave Keary på pedal steel, en lysande version av Jackson Browne's "Before The Deluge".
Årets Återbruk: Sarah Jarosz - "I Still Haven't Found What I'm Looking For"
- En ny version av U2's gamla dunderhit...? Jo, minsann, Sarah Jarosz fixar det mesta och mer därtill. En sällsynt begåvad tjej...!
Årets Comeback: del Amitri - "All Hail Blind Love" från nya skivan "Fatal Mistakes"
- Comeback av del Amitri och skottarna låter fortfarande lika bra. Justin Currie har en stämma som sticker ut och som alltid låter angelägen.
Årets "Jag lever och kan ännu": Neil Young med Crazy Horse - "Song of the Seasons"
- Neil kan fortfarande göra musik som berör... Det är inte ofta han får till det helt och hållet nu för tiden, men ibland så...
Årets Winnerbäck: Lars Winnerbäck - "Jag Väntar Här"
- "Jag väntar här" visar att Winnerbäck fortfarande kan skriva suveräna låtar. Det behöver vi mer än någonsin...!
Jag kunde nog räkna upp fler sånger som utmärkte sig förra året, men nöjer mig här...
Några fler starka skivor från 2021 som bör nämnas och som inte får glömmas bort:
Årets debut: Hanna Enlöf – "Bare Bones"
- Ena halvan av "Good Harvest" har gjort en fullfjädrad solo-debut. Angeläget, vackert och utan svackor. Inte lika stämningsfullt som "Good Harvest", men inte långt ifrån.
Årets suggestiva: AFT (Annika Fehling Trio) - "Still"
- En spontan upptäcksresa bland ljud, stämningar och reflektioner. Det är bara att upprepa: AFT måste vara ett av de absolut mest spännande och nyskapande banden just nu... Läs min recension här: På resa med AFT.
Årets melankoli: Deep Dark Woods – "Changing Faces"
- Jag var på väg att skriva ner Deep Dark Woods nya skiva som tråkig och utan det där magiska som de förut var så suveräna på att framkalla... Men för att vara säker gav jag den ytterligare en chans och då... Plötsligt fick jag kontakt med det jag saknade. Så jag får nog lyssna mer och återkomma...
Årets säkraste kort: Christy Moore - "Flying Into Mystery"
- En ny skiva med Christy Moore är precis vad man förväntar sig: Ett knippe sånger framförda med en intensitet som sticker ut hur nertonad musiken än är, hur långsamt det än går, och hur avskalade arrangemangen än är gjorda. Det kallar jag karaktär...! Läs mer här: Nytt med Christy Moore.
- Ashley Hutchings (grundare av Fairport Convention, Steeleye Span och Albion Band) och Judy Dunlop's son har en mycket sympatisk röst och imponerar med sin live-show.
Årets svenska visa: Anders Forsslund – "Slavisk Dans" - Anders Forsslunds andra solo-CD med snitsiga låtar, ofta med en finurlig tanke som oväntat dyker upp på slutet. Sympatiskt och tilltalande.
Lite mer att läsa: "Tunnel Av Doft".
Årets Taube: West of Eden - "Taube"
- Med både tydlig respekt, men även en hel del respektlöshet, så skapar West of Eden en riktigt spännande Taube-skiva som kanske kan få nya kategorier lyssnare att börja utforska Taube. Längre recension finns här: West of Eden bryter ny mark.
Årets progg: Borta På Vinden - "CD EP"
- 6 låtar från 1981 som nu har blivit utgivna. Det låter progg till 100% och det gör mig helt enkelt på bra humör.
- En grupp som bestod av Peter R Ericson, Jonas Sjöblom och FJK:s båda gitarrister Christer Jonasson Tolv och Mats Klingström. Inspelat för mer än 20 år sen. Inget annat än suveränt...
Läs min recension här: Bättre sent än aldrig.
- 6 CD, samtliga 5 utgåvor med gruppen Spriguns samt två solo-projekt med sångerskan Mandy Morton, plus lite bonus-material och en DVD med en kortare konsert. Engelsk folk-rock av klass. Visst märks en del 80-tals-brister med synt-massor och så, men det hindrar inte att det oftast är riktigt bra och verkligen förtjänar att återutges.
Årets box 2: Neil Young - "Archives II"
- Masssor av outgivna Neil Young-pärlor från 1972-76, en period då han verkligen var produktiv och spottade ut låtar av sälllsynt kvalitet. Det är nu bara att gotta sig i att dessa ca 25 outgivna sånger och minst lika många alternativa live-versioner äntligen finns tillgängliga.
Årets återutgivning:
Michael Dinner - "The Great Pretender" och "Tom Thumb the Dreamer"
- Michael Dinner gjorde två starka country-rock-skivor innan han gav upp sin musikaliska karriär och började regissera filmer och gjorde sig ett stort namn med bl.a åtskilliga TV-serier. Dessa två skivor håller än idag och det är obegripligt att de aldrig slog igenom ordentligt. Här finns bra sånger, stark röst och imponerande spel av gedigna gästmusiker.
Årets julskiva: Allison Moorer - "Five Holiday Favorites"
- Halvruffiga elgitarrer och Allisons alldeles förträffliga röst. Den här tjejen har verkligen både röst och attityd, samt en sjusärdeles känsla...
Lite mer att läsa: Allison Moorer också.
Årets upptäckt: David Ramirez - "Fables" 2015
- Ruskigt bra americana, med lite släpigt komp och suggestivt sound... Allra starkast är nog kraften i sångrösten. Ramirez gav även ut en ny skiva, "Backslider", förra året. Där märker man mer av hans religiösa övertygelse i texterna, men det är ganska bra ändå... Men lyssna först på "Fables" om du är det minsta intresserad av amerikansk rotmusik.
Nu återstår bara att redovisa några fler låtar som utmärkte sig musikåret 2021.
Visst kom det en hel del fantastisk musik förra året, trots allt. Här är de fem skivor som lämnat störst intryck på mig:
1. Afterlight (Thea Gilmore) - "Afterlight"
Thea Gilmore har brutit upp efter ett nästan 25-årigt förhållande, både privat och musikaliskt, och har därför beslutat att börja om genom att spela in sin första skiva som "Afterlight".
Detta är en djuplodad uppgörelse med både kärleken och en hel del annat. Ett modigt och utlämnande album, ibland både introvert och smärtsamt anklagande, men ändå fyllt med en glödande vilja att ta sig igenom det svåra och komma framåt. Det är verkligen inte lättsamt, men oerhört starkt... Ljudbilden är ofta ödesmättat enslig och dramatisk, nästan som om den vore laddad med sprängmedel. Thea sjunger med inlevelse och hennes röst är lika stark som alltid. På ett par låtar läser hon texten och det blir näst intill olidligt dramatiskt.
Jag tror att den här skivan kommer att bli hyllad av många som en av de starkaste separations-skildringarna någonsin. Men lättillgänglig är den verkligen inte... Men väldigt bra...!
2. Luka Bloom - "Out of The Blue"
En helt instrumental skiva från Luka Bloom. Innehåller elva helt instrumentala låtar med snitsigt spel med en "rund" klang på Lukas akustiska gitarr. Resultatet är en sällsynt harmonisk och oerhört vacker skiva. Den här musiken kommer att skänka stor glädje och genuin harmoni till väldigt många för lång tid framöver...
Läs min recension här: Sällsynt harmonisk skiva - tack vare pandemin.
3. Jackson Browne - "Downhill From Everywhere"
Jacksons nya skiva har fått mycket fina recensioner och är tveklöst ett levande dokument från min "husprofet". Starka låtar, reflekterande texter och enastående musiker som bidrar med både starkt spel och lyhördhet.
Läs mer här: Jackson Brownes nya album.
4. The Matthews Baartmans Conspiracy – "Distant Chatter"
Iain Matthews (tidigare stavat Ian) har gett ut så många skivor genom åren, antingen i eget namn eller i olika grupper och konstellationer, att det är omöjligt att hålla räkningen. Att de därtill oftast håller en så hög kvalitet, utan att få den uppmärksamhet de verkligen förtjänar, gör det hela än mer anmärkningsvärt.
Nya skivan med BJ Baartmans, som Matthews tidigare jobbat med i återuppståndna Matthews Southern Comfort, är en mycket fin samling sånger med skarpa iakttagelser om tiden vi lever i. "Are You A Racist?" sitter som ett smack rakt i plytet på de irrpannor som försöker att dela in oss i olika raser. "Here's Looking At You" och "Is This It" är två av de finaste sånger som Iain gjort på mycket länge. Därtill är hans röst fortfarande helt unik, både i klang och känsla.
5. Murray McLauchlan - "Hourglass"
Min gamla följeslagare Murray McLauchlan har gjort sin första skiva med nytt material på tio år. Det är lågmälda och eftertänksamma låtar som han bjuder på, men det är verkligen angelägna tankar och erfarenheter rakt igenom. Den en gång så provokative Murray McLauchlan har blivit en klok gammal man med tiden. Och jag lyssnar gärna på vad han kommit fram till...
Snart kommer kortfattat lite fler bra skivor från 2021, men som hamnade utanför min lilla lista.
Idag skulle Sandy Denny fyllt 75 år... Vart har alla de 44 åren som snart har gått sedan hon lämnade oss tagit vägen...?
Idag lyssnar jag på en av de finaste kärlekslåtar som gjorts: "At The End of The Day":
Sandy sjunger lågmält om kärleken som vuxit sig lugn och stark. Den fina melodin liksom omfamnar hennes röst och till och med stråkarna känns ödmjukt närvarande. Jerry Donahue spelar makalöst vacker gitarr.
Vad Jerry gjort för att bevara Sandy Dennys musik går knappast att mäta... Själv så lider han fortfarande av de skador han fick efter en kraftig stroke sommaren 2016 och han kommer aldrig mer kunna spela gitarr.
Ljuset på mitt bord brinner för både Jerry och Sandy. Det de skapade en gång för länge sedan bleknar aldrig...
Nyårsdagen...! Mary Chapin Carpenter sjunger om det nya året, ser tillbaks och får mig att komma i stämning: Lite eftertanke. Kanske någon förhoppning. Något att rätta till. Ett nytt försök. Ingen tid att förlora. Så jag börjar med lite fler reflektioner om tiden:
Well I spend my time at the bottom of a wishing well
And I can hear my dreams singing clear as a bell
I used to know where they ended and the world began
But now it's getting hard to tell
I could be just around the corner from Heaven or a mile from Hell
- Jackson Browne
Time is panic
Hushed and rankled
You feel it, then it's gone
- Chris Eckman
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
