Krysia Kocjan föddes 1953 strax utanför Glasgow av en flamländsk mamma och en polsk pappa. Blott 18 år gammal gick hon med i gruppen "Natural Acoustic Band", som hade bildats 1969 av två 19-åringar, Tom Hoy och Robin Thyne. Gruppens musik har kallats "acid-folk" och visst finns där tydliga drag av Incredible String Band.
Gruppen fick mycket uppmärksamhet och 16 olika skivbolag slogs om att få skriva kontrakt med dem. De spelade på Royal Albert Hall, som förband till Don McLean, och tre gånger på Marquee Club i London, två av dem som huvudattraktion.
Krysias starka röst och hennes speciella kompositioner bländade med både självförtroende och en exceptionell klang. Även Tom Hoy skrev gripande låtar och sjöng riktigt bra. Robin Thyne var multi-instrumentalisten som hanterade gitarr, bas, blockflöjt och slagverk. Deras två LP-skivor, "Learning To Live" och "Branching In" släpptes båda 1972 och fick mycket fin kritik. Deras singel "Echoes" tog sig upp till första plats på Melody Maker's folk-lista.
Krysia Kocjan fick således som tonåring uppleva hur alla dörrar plötsligt öppnades. Det gick fort, kanske för fort... Hon lämnade bandet 1973 för att starta en solo-karriär, mycket till Hoy's och Thyne's förtvivlan. De försökte både att ersätta Krysia och att fortsätta som duo utan henne, men utan att lyckas. Tom Hoy gick 1975 med i Magna Carta och Robin Thyne följde senare med även han. De var med och gjorde några av Magna Cartas allra bästa skivor fram till 1979, då de under irriterade former lämnade för att bilda "Nova Kata".
Krysia gjorde sedan sin solo-skiva, kort och gott kallad "Krysia". Den spretade åt flera olika håll, men innehöll flera minnesvärda sånger och hennes första försök att tonsätta gammal brittisk romantisk poesi med "La Belle Dame Sans Merci" av John Keats. Där fanns också hennes fina, ömsinta sång till sin pappa, "You Should Have Been a Painter". Men allra bäst var skildringen av vardagens tristess i "So Passes Life". Jerry Donahue, Dave Pegg och Dave Mattacks från Fairport Convention var med och spelade.
Men sedan hände det inte så mycket mer och Krysias karriär fortsatte därefter i skymundan.
Det kan gå upp och ner väldigt fort i musikbranschen... När jag såg henne på Marquee Club i London 1977 stod hon där i ett hörn, sjöng och kompade sig själv på gitarr. Hon verkade lite blyg och de flesta pratade utan att lyssna på henne. Jag minns att jag tyckte synd om henne.
Krysia flyttade senare till USA, tog artistnamnet Krysia Kristianne och kom med i Al Stewart's kompgrupp "Shot In The Dark".
Men det berättar jag mer om i del 2.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar