Annika Fehling har skrivit "Så småningom" tillsammans med den norske låtskrivaren Henning Kvitnes och har sedan flera år framfört den med Robert Wahlström och Christer Jonasson i AFT:
Annika har också gruppen "Glimra" tillsammans med Annelie Roswall och Bittis Jakobsson från Ainbusk Singers. I februari gav de ut sin version av "Så småningom":
Så småningom...
Ska vi lära att tycka om
Alla dom
Känslor som bara kom...
Annika Fehling / Henning Kvitnes
Tänk att några små ord kombinerade med suggestiv musik kan lyfta på detta sätt...!
Jag har ganska många krukväxter, men man kan väl knappast påstå att jag skulle ha "gröna fingrar". Mina växter får sköta sig själva. Min insats har hittills varit att vattna dom. Rikligt... "Du dränker ju dem..." brukar min vän säga.
Nu har hon hjälpt mig att ömsint plantera om dem, allihopa. 93 krukväxter, stora och små, har fått ny jord och en ny chans att blomstra.
Nu är det upp till mig att inte vattna ihjäl dem. Den här gången ska det bli annorlunda...!
Gallagher & Lyle gjorde fyra skivor som jag fullkomligt dyrkade under min gymnasietid. Raderna "Stepping out of school... An educated fool" satt som smör i solsken för en skoltrött ung man. Givetvis förstod inte mina vänner nånting. Det var ju i slutet på 70-talet och det kärva klimat som skulle råda under 80-talet för alla musikskapare som inte ville följa trenderna, hade redan börjat göra musikutbudet smalare och bolagsstyrt.
Benny Gallagher & Graham Lyle klev in och rensade upp bland jolmigheten och de visade med tydlighet att musik kunde glänsa även i det lilla formatet...
Matthews Southern Comfort hade 1970 en jättehit med Joni Mitchell's "Woodstock" och gav ut två LP-skivor samma år, innan Ian (senare Iain) Matthews bestämde sig för att göra solo-skivor och lämnade bandet. De övriga fortsatte utan större framgång själva som "Southern Comfort".
Efter en lång solo-karriär, varvat med grupp-bildningar som Plainsong, More Than A Song och Hamilton Pool, så bestämde sig Matthews 2005 för att blåsa liv i gruppen, liksom han tidigare gjort med Plainsong, och en skiva spelades in, men släpptes först 2010, då man också spelade in en live-skiva.
Slutligen fick gruppen återuppstå ännu en gång 2017 och året efter gav man ut "Like A Radio" och i våras kom "The New Mine".
Jag är en stor beundrare av det mesta Iain Matthews gjort och hyllar nog några solo-skivor som det allra bästa han gjort. Men "The New Mine" är inte långt efter. Av någon anledning brukar Iains musik bli lite mer lättsam och något poppigare när han lirar i ett band. Den kostymen klär hans fantastiska röst mycket bra och det är lätt att tycka om resultatet.
Matthews Southern Comfort består idag, förutom Iain Matthews, av BJ Baartmans på suverän elgitarr, Eric Devries på sång och gitarr, samt Bart de Win bakom keyboarden.
En annan Joni Mitchell-komposition, "Ethiophia", inleder albumet storstilat.
När turnén för "The New Mine" blev inställd skrev Iain Matthews "Hey Superman" och man spelade in den individuellt och sen släpptes den som singel:
Lyssna även på "The Age of Isolation" från förra albumet "Like A Radio". En låt som man lätt tror att den måste handla om Corona-viruset...
Ibland tänker jag på hur mycket bra musik det finns. Sen inser jag hur mycket av allt detta som nästan ingen har hört.
Jag vet, alla kan inte ta del av allt, men det är som om vi har en hel sommaräng, en oändlig oas av känslor och intryck, ett aldrig sinande flöde av övertygelser och upplevelser. Ändå väljerr de flesta att bara gå fram till kanten och stanna där, helt ovetandes om alla läckerheter som finns att upptäcka runt hörnet...
Så, här är fyra timmar med låtar som verkligen berör mig. Kanske något som du kan bli nyfiken på och vill utforska lite mer noggrant...?
Egentligen förvånar ju ingenting längre, men jag kan fortfarande inte begripa girighetens fula tryne när den uppenbarar sig och visar sin allra sämsta sida. När omdöme och lite ödmjukhet är totalt frånvarande. När behovet att hämnas gör att någon tappar allt sans och vett och ger sig på den natur som gjort honom rik och gett honom makt.
Det är i såna stunder som det är lätt att tappa tron på mänskligheten och sluta tro på någon bättring... Det är i såna stunder som det är tur att det finns låtar som "Hard To Believe" med Pelle Ekerstam (som också kallar sig "A Beautiful Friend").
Jag hörde låten för första gången på konserten i söndags på Mary's Café, då Pelle Ekerstam spelade gitarr i Lisa Miskovskys band och själv fick sjunga en egen sång. En sång som gick rakt in i hjärtat. Då anade jag inte att jag snart skulle behöva den...
Don't you ever find it hard to believe
That we've got what it takes to make a change
Or is it only me
Don't you ever find it hard to believe
We learn from our mistakes
We brought our world down to it's knees
- Pelle Ekerstam
Kan det fortfarande skrivas sådana sånger, ja, då kanske det finns hopp ändå...?
Lisa Miskovsky med band - Marys Cafe, Eskilstuna 2020-08-09
Det blev nästan sex månader utan någon konsert... Men för att det skulle bli så hade jag en otrolig tur: Biljetterna sålde slut på mindre än en minut, men en feltryckning några dagar senare gav mig oväntat en biljett...
All heder åt Patrik Kolar och Mary's Café för att trotsa stiltjen genom att anordna några anpassade konserter för endast 49 utspridda själar.
Det kändes först lite underligt med alla noggrant utplacerade åhörare, men man tänkte snart inte så mycket på det.
Jo, det blev till och med två konserter efter varann samma kväll. Antar att det var därför konserterna blev något kortare, cirka en timme.
När Lisa började berätta historier och när hon och bandet, med Pelle Ekerstam på gitarrer och Kalle Lundin på klaviaturer och ibland bas, satte fart så blev det trots allt en riktigt fin sommar-kväll.
Vi fick bl.a. höra "Sing To Me", "Lady Stardust", "Driving One of Your Cars" och även "Why Start A Fire" från Melodifestivalen 2012. Liksom förra året blev det också ett par covers: Supertramps gamla "Give A Little Bit" och som extranummer Springsteens "Dancing In The Dark".
Men de två absoluta höjdpunkterna blev för mig Lisas nya(?) sång om när hon mötte massor av upprymda människor när hon var på väg "hem" i Stockholm. Plus "Hard To Believe", den sång som Pelle Ekerstam skrev när Trump blev vald till president och som han nu sjöng och spelade väldigt snygg gitarr på.
Lisa Miskovsky är så mycket bättre i det här lilla formatet än hon ibland blir på sina något över-producerade skivor. På scen är hon verkligen en jordnära glädjespridare, oavsett hur mörka hennes texter faktiskt är.
Vi får hoppas att Lisa kommer tillbaka nästa år och att allt blivit lite mer normalt igen. För det här med avstånd är ruskigt onaturligt, hur nödvändigt det än må vara...
Dawes må låta mycket 70-tal och lika mycket 90-tal, men jag tycker de är den mest spännande gruppen på länge och deras "Stories Don't End" är fortfarande den bästa skivan på 2000-talet.
Dawes har i Taylor Goldsmith en enastående gitarrist, sångare, låtskrivare, textförfattare och gruppledare. Ändå vill han framhålla hur mycket "grupp" de är: Brorsan Griffin Goldsmith på trummor och stämsång, Wylie Gelber på bas och Lee Pardini på keyboards. De trivs tydligen fortfarande tillsammans, trots många års flitigt turnerande. Den 2:a oktober släpps deras 7.e studio-skiva "Good Luck With Whatever".
Två singlar har nyligen getts ut och det låter mycket spännande. Rockiga "Who Do You Think You're Talking To?" låter faktiskt mycket 80-tal:
Den akustiska "St. Augustine At Night" är en sådan där självklar berättelse som Taylor är så duktig på att skapa. En slags fortsättning på mästerverken "Million Dollar Bill" och "Something In Common".
De flesta av låtarna har redan framförts akustiskt på scen och det verkar vara en riktigt stark samling sånger.
Jag har högt ställda förväntningar varje gång Dawes släpper något nytt... Jag tror nog att nya plattan kan bli något alldeles extra...!
Egentligen gick jag i pension för nästan två månader sen. Men jag hade två halva arbetsdagar kvar att utföra: Instruera min efterträdare, plocka ihop det sista och lämna in nycklarna. Nu är allt det gjort och det känns lite konstigt, men nu är jag fri, oerhört fri...!
Nya utmaningar och nya möjligheter väntar... Nu är det upp till mig att ta hand om varje dag som en gåva och fylla dagarna med det som för mig känns meningsfullt och inspirerande. Jag måste säga att det känns fint...!
Trots typisk åttiotalsproduktion med klatschigt eko på trummorna, så går det inte att förneka vilken begåvad och dynamisk sångerska Monica Törnell var då, 1984. Hon gjorde comeback 2017 efter 28 år utanför rampljuset. "Understanding Eye" är inte alls dålig, men Monikas röst har tyvärr bleknat, mörknat och har inte längre den där tveklösa attityden. Men, trots allt, ett modigt och ärligt försök att visa att det fortfarande finns inspiration...
Ken Dunn - "Ashes in the Morning" - Trespass Music 2020
Ken Dunn skriver så här om första låten på sin 9:e skiva: "Increasingly confronted by the reality of environmental destruction, I find that I can no longer hide from my responsibility to create a better world".
Som ni kanske redan förstår är inte detta någon lättsam skiva. Sångerna handlar om våra liv och den värld vi lever i. Men Ken Dunn är inte heller någon domedagsprofet.
Han har ett stort hjärta för både fred och rättvisa och skriver sina sånger utifrån en orubblig övertygelse att kärlek och förståelse kan rädda världen. Hans sånger är lågmälda, men intensivt proppfulla med positiva budskap.
Fortfarande så skalar han av melodierna till ett mer stillsamt sound och låter sin egen gitarr ha huvudrollen. Anna Green's piano och bakgrundssång hjälper till perfekt. Tyler Beckett's fiol skiner i ett par sånger. Mark Mariash på trummor och Randy Martin på bas är med på nästan alla låtar, men det tänker man inte alltid på.
Det är lugn folkmusik och inte energisk rock. Musiken sprider en lugnande värme och Ken's röst känns angelägen och ytterst närvarande.
Han skriver även om en annan låt: "This is a call to celebrate the magic and wonder of life with every breath we have the good fortune to draw". Har du lite tålamod och är beredd att lyssna ordentligt så finns det mycket att hämta kraft ur här.
PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section !
Då har det gått ett år igen och bloggen lever än... För elva år sedan skev jag mitt första inlägg och det har sedan dess blivit 1390 till, (samt 900 "ofärdiga", ännu ej publicerade idéer).
Fler och fler läser... Senaste året har jag haft mer än 21 540 besökare. Det är cirka 1800 per månad och i medeltal 60 läsare varje dag...
I've been talking with the wind a lot
Throwing words out that I've kept too long
- Tony Dekker
Vad har då hänt det senaste året?
- Djurgården tog äntligen guld i fotboll igen...
- Jag har gått i pension...
- Jag kallbadar varje vecka sedan 1 februari, fast just nu är det ju inte så kallt...
- Jag kör fortfarande yoga ganska ofta med häpnadsväckande effekt....
- Jag har varit på framsidan i SvD...
- Tyvärr på grund av ännu en miljökatastrof i närheten...
- Många fina möten har det blivit, nya och gamla...
- Barnen i huset bredvid ringer på och vill komma in och leka...
- Min lilla utställning här hemma i trappan med bilder och texter gjordes klar...
- Min andra låt, "Höstkänsla", tonsattes av Christer Jonasson:
Törs man säga i dessa kristider att livet leker...!?!
För många år sedan jobbade Heikki Kiviaho på min skola som elevassistent och jag var hans handledare. Även hans bror Hannu hade tidigare samma tjänst.
Heikki följde snart med brorsan till Stockholm och har bl.a. varit med i banden "Ingo & Floyd" och "Sator", kompat Thåström och Lisa Miskovsky, samt producerat självaste Kent. Sedan flera år bor han åter i Eskilstuna.
Nu har han spelat in vad jag tror är hans solo-debut, som Heikki Kiviaho & The Tigers, med en egen låt kallad "Stay":
Jag kan bara konstatera att jag gillar det jag hör. Soundet känns fräscht som en vårvind och Heikki sunger riktigt bra. Läckra gitarrer dekorerar ljudbilden.
Jag gillar också de svartvita fotografierna på videon han satt ihop.
Vilma Snygg är en 21-årig tjej från Borås som debuterar med en imponerande EP kallad "Andra ställen".
Det låter dock som om hon hade en hel del erfarenhet både musikaliskt och genom de personliga texterna.
Det är lågmält och akustiskt, men en elektrisk gitarr skapar ibland en slags motsats med lite lätt kantighet. Mycket snyggt producerat!
Vilmas sång kan verka lite vass när hon vandrar mellan olika tonlägen, men rösten griper tag och berör och den är nästa som ett instrument.
Man förväntas ju jämföra med mer kända artister, och det känns lite fånigt för en tjej med en egen "touch". Men ok då, jag kommer att tänka på Good Harvest, Mirja Klippel och faktiskt en annan Vilma, Vilma Flood. Men mest är Vilma Snygg sig själv och om några år kanske hon står som förebild för någon framtida debutant.
Greg Copeland gav 1982 ut "Revenge Will Come" med hjälp av sin barndomskompis Jackson Browne, som producerade och lånade ut hela sitt band. En skiva som utan tvekan var en av
80-talets bästa. En debut med starka låtar, direkta melodier och en stor porton angelägenhet.
En av få skivor som aldrig getts ut på CD.
Sen hände ingenting förrän 2008 då "Diana and James" gavs ut. En helt annorlunda skiva, med långsamma introverta alster. Inte alls dåliga på något vis, men inte heller med den där starka dragningskraften som "Revenge Will Come" hade.
Nu har svenska Paraply Records gett ut Greg Copelands tredje fullängdsskiva. Det är i mycket en fortsättning på förra skivan. Det går inte fort, men det finns en inbyggd mystik som efter några lyssningar hittar nya vägar in i medvetandet. Både Greg Leisz och Val McCallum från Jackson Browne's band är med och spelar olika slags gitarrer.
Förutom Greg Copeland själv så sjunger Inara George på inledande "I'll Be Your Sunny Day". Caitlin Canty sjunger tre sånger, däribland min andra favorit på albumet "Better Now". Mycket inspirerande med en magisk stämning.
Den första favoriten är "Let Him Dream". Här går det knappt på halvfart, men det är så enkelt och så vackert att jag faller handlöst. Sökande harmoniskt, om man kan säga så...
Jag fick idag på morgonen veta att Peter Green har dött. Jag hittar inte orden, så Peter själv får ta till orda:
Peter Green grundade Fleetwood Mac som ett ruffigt bluesband, men hittade nya uttryckssätt och kom på så sätt att bredda blues-begreppet. När Danny Kirwan kom med i gruppen så fann Peter Green någon att bolla sina idéer med och de började med att skapa "Albatross", en av de vackraste gitarr-duetter som gjorts.
Skivan "Then Play On" öppnade nya vägar för bluesens utveckling och efter en tid av stress och vilsenhet lämnade Peter Green rampljuset för ett tag.
Några år senare började han göra solo-skivor. Den första, "In The Skies", är en briljant samling låtar och innehåller bland annat "Slabo Day", som har ett gitarr-riff utöver det vanliga. Man blir underligt nog fortfarande överraskad varje gång man lyssnar på den.
Peter Green är för mig blues-känslan personifierad. Det han skapade, spelade och sjöng kändes och berörde alltid. Det var emellanåt exceptionellt bra. Det var alltid äkta.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
