Brooke Annibale är en begåvad tjej med en vacker och säregen röst. När hon förut bodde i Pittsburgh så sjöng hon och Morgan Erina ibland ihop. Två röster som verkligen funkade bra tillsammans.
Vill du utforska mer musik av Brooke Annibale, lyssna på "The Simple Fear" från 2015 eller "Silence Worth Breaking" från 2011. Två mycket starka skivor som borde blivit betydligt mer uppmärksammade. Här är "Under The Streetlights" med ett sällsynt "driv":
Luka Bloom ger ut sin nya skiva, "Bittersweet Crimson", och säljer den enbart via sin hemsida. Han förklarar att det är det enda sättet att få in några som helst pengar under kristiderna.
Jag har hört några låtar och tycker det är imponerande bra. Bättre sätt att spendera 20 Euro är det svårt att tänka sig...
"My Old Friend the Oak Tree" hade jag med på bloggen i december förra året, i någon slags tidig demoversion. Nu finns den med på nya skivan i en helt suverän inspelning.
Videon är därtill så harmonisk och full av förundran. Inga snabba kameraloopar eller blinkande neonljus här, utan bara ett långsamt närmande till denna gamla ek. Så enkelt, men genialt, och allt skapar förtröstan och inre harmoni...
Det är så vackert och rogivande när vi vandrar mot eken. Det ger perspektiv och du dras med vare sig du är förberedd eller inte.
En låt och en video att plocka fram då tillvaron skaver. Eller när du behöver bli påmind om vad som är viktigt här i livet...
Plötsligt kommer det flera riktigt bra låtar...! Vi tar väl en om dagen...
This is just a moment you’ll see
Go on and rest your heavy head on me
Listen to the sound of your heartbeat
Steady like a river through your bloodstream
- Jim Hanft, Sam Yonack, Hustle Standard
Sverige-bekanta Jim and Sam bearbetade sin rädsla genom att hålla om varandra och skriva en ny låt. Jag blir varm och trygg och mår alldeles förträffligt i deras sällskap.
De skriver så här på sin Facebook-sida: We wrote this song with the incredible producer/songwriter Hustle Standard a few months ago at the beginning of this craziness. It's about trusting someone enough to let them see (and help you calm) your panic. We panic a lot. It's actually become too much of our thing, especially now. We're working on it. We wrote a song about it. On a less anxiety driven note, we got married four years ago today and one of the promises we made to each other was to make sure the music in us was never being ignored... because we know how much it calms the panic and can turn a shitty day around.
Hoppas de så snart det är möjligt kan spela i Sverige igen! De har många vänner här. Det är lätt att förstå varför...
En berättelse till från min Linköpingstid på 80-talet:
Sandy Denny spelade 1972 in ett par låtar, skrivna av Peter Elford och Don Fraser, till filmen "Pass of Arms". Dessa var länge "the holy grail" för alla Sandy Denny-samlare, fullständigt omöjliga att få tag på...
Ulf Gruvberg, i det utomordentliga programmet "Trender och Traditioner" varje måndagskväll, lyckades få tag på en svajig kassettkopia och spelade upp "Here In Silence".
Jag satt där med stora öron, helt förstummad... Detta var dramatik, känsla och melankoli i en nästan övermäktig dos...
Jag tog tåget hem till Eskilstuna för att få en bättre inspelning vid reprissändningen, lånade brorsans tuner och spelade in det svajande underverket. Bättre ett svajande mirakel än inget alls...!
Idag finns givetvis denna fantastiska sång utgiven i normal kvalitet. Det tog några år och jag trodde länge att det aldrig skulle hända.
De inledande tonerna på oboe, Sandys otroligt känsliga stämma, det dramatiska arrangemanget och de förtvivlade textraderna griper än idag tag om min själ och kramar ur varenda droppe...
Richard Thompson skapade, som jag nämnde i förra inlägget, några låtar som verkligen satte stor prägel på mitt 80-tal. När jag såg honom hösten 1982 i Linköping spela den nya sången "How I Wanted To" fick det direkta konsekvenser: Jag visste omedelbart att jag var tvungen att berätta för en tjej att jag var kär och det blev framfört kort därefter...
Richard Thompson gjorde bra skivor på löpande band och de två inledande sångerna på "Across A Crowded Room" var som fundamentala prototyper på hur musik skulle låta för att beröra mig: Suggestiva, med en melankolisk underton du inte kunde undgå att ta till dig.
"When The Spell Is Broken" tillhör de där sångerna som får mig att vibrera av välbehag. Det är mörkt, fullt av förtvivlan och bitterhet, men det gör fortfarande ont och berör intensivt.
Love letters you wrote
Are pushed back down your throat
And leave you choking
When the spell is broken
- Richard Thompson
"You Don't Say", som följer direkt efter, är en snabb svängig sak, som släpper fram Christine Collister och Clive Gregson på fullständigt briljant sång... Thompson själv spelar gitarr som gurglar av liv och känsla.
"When The Spell Is Broken" och "You Don't Say". Två fantastiska låtar som på 80-talet passade som handsken för en vilsen sökare...
På åttiotalet pluggade jag i Linköping från 1982 till 1986 och det var en omvälvande tid. Mycket hände i livet och en hel del krånglade. Det kändes som åren där mestadels bestod av starka känslor, kärleksbekymmer och tillkortakommanden. Möten som berörde. Innehållsrika år med mängder av viktiga upptäckter. Vilsenhet och sökande...
Hade det inte funnits musik att dyka ner i, så hade jag nog blivit helt tokig. Det fanns några låtar som var ständiga följeslagare under denna tid. Låtar som förklarade allt och livet kändes spännande igen. Två artister som jag hörde spela live på Ryds Herrgård var Eric Andersen och Richard Thompson. De bidrog med några låtar som förändrade mitt liv.
Eric Andersen's "I Shall Go Unbounded" från samlingsutgåvan "The Best Songs" blev som en slags signaturmelodi för mig och den svek mig aldrig. Den beskrev allt för mig och jag hämtade styrka och mod från den.
You do what you have to do
Right or wrong, weak or strong
And if you see you at the crossroads
I'll remember you before passing on
For I would only like to know you
That is all and nothing more
But I will go unbounded
Standing outside of your door
- Eric Andersen
Idag lyssnar jag fortfarande på den då och då. Samma känslor och en enorm värme sprider sig inombords. Musik kan vara helt magisk. Musik kan förklara vardagen för dig. Musik kan visa dig annorlunda förhållningssätt. Musik kan rädda liv.
Det är ofta i perioder som jag lyssnar på Ulf Lundell. Och då blir det mycket ett tag...
Jag har några favoriter som oftast inte nämns när det pratas eller skrivs om Lundell.
Här är tre sådana:
Underbart från "Män utan kvinnor" 1997:
Om längtan efter något mer... Har jag inte gjort nog snart?
Det jag vill minnas från "Xavante" 1994:
Att se tillbaka och inte veta vad man verkligen minns eller vill minnas...
Ett hjärta av sten från "Evangeline" 1988:
Vi närmar oss alla den tid när vi måste ge upp...
Tre djupa betraktelser som ger värme och konstigt nog lite förståelse för livet och kärleken.
Lundell ställer frågor, men har inga svar. Fast vi känner så väl igen oss. Där nuddar vi nog Lundells storhet...
Eric Andersen - "Woodstock Under the Stars" - 3 CD inspelade 1991-2013
Eric Andersen har en speciell plats i mitt hjärta efter den otroliga spelning han gjorde på en studentpub i Linköping på 80-talet. Många skivor har det blivit under åren, med ganska blandad kompott, men ofta med en otrolig känsla och när det är bra är det helt otroligt bra.
Hans romantiska och melankoliska betraktelser har förstärkts av hans djupa stämma (som haft en utveckling inte helt olik en viss Leonard Cohen). På ålderns höst har han tappat mycket av rösten, det ska erkännas, men han har ofta lyckats kompensera det med intressanta projekt med olika infallsvinklar. Men, på dessa inspelningar finns inga begränsningar som stör.
De flesta av de 36 låtarna på nya albumet är inspelade med ett litet akustiskt band med bland annat hans holländska fru Inge Andersen. Gästartister är det gott om, bl. a. Rick Danko, John Sebastian, Garth Hudson, Eric Bazilian och Happy Traum. Web-showen ovan är inspelad under samma tidsperiod, men jag vet inte om några sånger just därifrån har använts på albumet.
Här finns fantastiska versioner av "Thirsty Boots", "Moonchild River Song", "Violets of Dawn", "Salt On Your Skin", "I Shall Go Unbounded", "Blue River" och otaliga fler. Denna utgåva är inget annat än ett rent fynd...! Drygt 30 sånger, några är med två gånger, av enastående kvalitet och djup. De flesta skriver bara ett fåtal sådana, Eric har skapat mängder...
Här finns hela härligheten att lyssna på:
En ny studio-skiva, "Dance of Love and Death", producerad av Steve Addabbo, verkar också vara på gång. 77 år är tydligen ingen ålder...
Jag kan inte låta bli att undra om Eric Andersen hade blivit ett mycket större namn om inte Beatles manager Brian Epstein hade dött precis när han skulle ta över även Eric Andersen.
Det tar lite tid att vänja sig att tiden plötsligt finns där, åtminstone rent tekniskt. Men det är mycket som pockar på uppmärksamhet och det är viktigt att nya mönster och rutiner blir som jag verkligen vill...
Det vore lätt att vifta bort det som ett lyxproblem, jo visst... Men Mary Chapin Carpenter sätter fingret mitt i gröten. Finns det något sådant uttryck? Nej, jag tror inte det, men i så fall får det vara så att jag precis uppfunnit det...
Jag är svag för Marys mörka röst och hon ser alltid så ung ut på alla officiella bilder... Fast hon är 62 år. Så det så...! En artist som bara blir bättre och bättre med åren...
Snart ska jag gå igenom några bra skivor som kommit just i denna tid när världen står still och håller andan. Det är faktiskt flera riktigt bra utgåvor som det är hög tid att skriva om...
Skolavslutning igen och min sista... Nu blir det pension...! Efter 35 år på samma arbetsplats, vilken i och för sig förändrats avsevärt under alla dessa år: Vad säger man då?
All good things got to come to an end
But I want you to remember
All wild deeds live on
All good times
All good friends
- Jackson Browne
Det var ju aldrig tänkt att jag skulle bli lärare, men lärarvikariat var ett möjligt sätt att försörja sig på när jag muckade 1978. Jag höll på att ge upp den första rasten när min 3:a var omöjlig att få ordning på. Stannade kvar i klassrummet och funderade på vad jag skulle göra. Då såg jag fåglarna de målat och satt upp på väggen. Under en fågel stod det med kantiga bokstäver: "Bofimp". Då bestämde jag mig för att stanna kvar och några veckor senare så tänkte jag att lärare kanske var ett tänkbart yrke...
Efter ytterligare fyra år som obehörig lärare hade jag bestämt mig och skaffade mig nödvändig behörighet på Lärarhögskolan i Linköping. Snart vidareutbildade jag mig till speciallärare och pluggade lite extra om dyslexi, vilket skulle bli min huvudsyssla under många år. Nyckeln till att få eleverna att lyckas trots sina svårigheter hittade jag i ett varsamt bemötande och genom att använda lättlästa böcker, som vi läste högt och reflekterade kring. Det går inte att ta miste på den genuina glädjen när en elev trots svårigheter har besegrat sin egen rädsla att misslyckas, erövrat sitt eget självförtroende och nått resultat som de aldrig trodde att de kunde nå.
Med tiden blev det mer och mer datorer och hur dessa kunde hjälpa dyslektiker. Sen, när jag på grund av sjukdom gick ner i tjänst, först till 75 procent och senare till halvtid, så blev datorerna ett tag min huvuduppgift och Stålforsskolan blev lite av pionjärer när det gällde användandet av talsyntes, rättstavningsprogram och inlästa läromedel.
För drygt fem år sedan frågade min dåvarande chef om jag ville ta över skolans bibliotek inför höstterminen. Det blev riktigt inspirerande och precis den utmaning jag behövde inför mina avslutande år på jobbet.
Vårterminen 2012 startade jag med bildlärarna tävlingen "Månadens bild" och vi har sedan dess 36 gånger delat ut pris i form av två biobiljetter till de kreativa eleverna som skapat fantastiska bilder, oftast foton, till de olika teman vi hittat på. Redan i maj 2013 gjorde jag ett bildspel med några av bidragen vi då fått in:
Jag har inte alltid varit så förtjust i den utveckling, eller kanske inveckling, som skolan och högstadiet haft under min tid som lärare, men jag hoppas att jag har varit lite av en motvikt i rådande vindar.
Livet, och lärarjobbet, handlar för mig om möten och det är den belöning som jag känner allra tydligast när det nu är dags att kliva av: Alla dessa fantastiska människor jag mött och fått lära känna: Elever som kämpat i motvind, ödmjuka lärare, annan tålmodig personal, men även flera chefer och föräldrar. Alla individer jag fått möta och en del som stannat kvar i mitt liv och hur vi fortsatt utvecklas tillsammans. All glädje och alla skratt. All frustration som vi lyckats vända till något bättre. Alla gånger jag lyckats nå fram genom att ändra infallsvinkel. Allt jag lärt mig om hur vi människor reagerar.
FJK tänkte fira 40-års-jubileum i år, men det blev mest ingenting och uppskjutet till nästa år... Inte ens en enda spelning på Blidösund blev det, men just där fick vi höra några nya låtar redan i oktober 2018.
En av dem har nu via modern teknik blivit inspelad. Anders spelade in grunden, skickade filen till Christer, som bland annat lade på härligt dobrospel, och sen fick Mats lägga till sina finurliga gitarrdekorationer.
Så, här är då "Känn dig blåst":
Känner mig allt annat än blåst när jag nu lyssnat... Däremot glad att musiken tar sig nya vägen när de gamla är avstängda.
Vilken fint 41-års-jubileum det kan bli nästa år...!
Matthews Southern Comfort, med Iain Matthews i spetsen, har under våren gett ut ett nytt förträffligt album, "The New Mine". En ruskigt stark skiva som jag snart återkommer till lite
mer utförligt...
Under tiden kan vi väl lyssna på "The Age of Isolation" från förra albumet "Like A Radio". Ännu en sådan där låt som man tror att den handlar om Corona-viruset, men som faktiskt skrevs för ett par år sedan...
Visst smakar det "kris" rakt igenom...?
Och jag slutar aldrig att fascineras av Iain Matthews röst...!
Anna Stadling skapar i sina bästa stunder musik som känns riktigt angelägen och hon framför den med en röst som verkligen tränger sig på. "När allt det här är över..." måste, trots att den skrevs redan för några år sen, vara en av de starkaste låtarna om Corona-krisen:
Allra bäst blir den här, när den framförs live på Nyhetsmorgon i julas:
När allt det här är över
När allt det här är slut
När allting är som vanligt
Och vi har andats ut
När världen börjar snurra
Och vardagen är tillbaks
Jag vet att vi är kvar då
När allt det här är klart
- Anna Stadling/Andreas Mattsson
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
