”Ju tidigare skolan upptäcker att en elev behöver extra stöd desto bättre...” Det är ju självklart, men sen säger de: ”Därför vill Liberalerna ha betyg från årskurs fyra”. Alltså vill de ha tidigare betyg och fler prov, speciellt nationella prov.
Ingen säger att en bilreparatör måste ha ett besiktningsprotokoll för att han ska se vad som måste åtgärdas! Det är en skymf mot alla kunniga lärare att hävda att det behövs nationella prov för att en elevs svårigheter ska upptäckas.
Provresultat visar inte svårigheter. Prov mäter mängden mätbara kunskaper som rabblas upp på en viss fastställd tid. Det är kontrollerande tillfällen, inte lärande tillfällen. Svårigheter upptäcks däremot då lärare och elev möts i resonemang och då eleven får lära sig att erövra kunskaper med lugn och saklig ledsagan. Funktionsnedsättningar upptäcks då man tittar djupare, samt fokuserar på det som fungerar. Dyslexi upptäcks då en specialutbildad lärare analyserar elevens läsning och skrivning, utan påverkan av andra yttre omständigheter som t.ex. stress, dåligt självförtroende, bristande tålamod, provfrossa eller självbevarelsedriften att försöka dölja sina svårigheter. Just dessa egenskaper, allihopa, mäter prov mycket effektivt. Det är bara det att de då ser ut som ”dåliga kunskaper”...!
Liberalerna hävdar att ”80 procent av eleverna säger att de anstränger sig mer i skolan när de får betyg”. Det vore nog lätt att få den siffran ännu högre, om man ställer ”rätt” fråga. Om man däremot frågar eleverna om de i stället vill ha kunniga lärare som har tid att lyssna och förklara utan stress och utan att varje sekund skall bedömmas, då är jag helt övertygad om att väldigt få vill ha betyg!
Jag anser att det fokuseras alldeles för mycket på prov och betyg, och jag skulle helst se att dessa nervärderings-instrument helt försvann från den obligatoriska skola vi faktiskt har. En gris blir inte tyngre för att man väger den ofta!! En elev får inte bättre kunskaper för att man oftare utsätter hen för misslyckanden och bygger upp ett dåligt självförtroende. Jag ser varje dag i mitt arbete hur elever som gör sitt bästa går på knäna för att Björklunds hysteriska kontroll-skola inte tar hänsyn till deras förutsättningar.
”Alla elever ska mötas av höga förväntningar och nya utmaningar på sin nivå”, säger Jan Björklund. Men till slut ska de ändå kontrolleras, bedömmas och betygsättas efter samma mall, efter resultaten på samma nationella prov. Det är för mig oacceptabelt i en obligatorisk skola!
Det skulle kunna vara annorlunda. Om vi fokuserar rätt, och prioriterar därefter, tror jag att fler ungdomar kommer att spränga sina gränser. Det finns inget som kan dölja den glädje som elever visar när de besegrat sin egen tvekan och sakta klättrat upp i kunnande och upptäckter. Med rätt ledsagan och uppmuntran tror jag alla kan få uppleva det. Känslan att få lyckas...! Inte av för lågt ställda krav, men av rätt ställda förväntningar och att någon visar att de tror på dig! Att inget är omöjligt om man går varsamt fram och låter det få ta tid.
Skola är för mig ett lärande möte mellan elev och lärare, där vi ser varann och ger varsam ledsagan. Där vi vet att det alltid måste vara tillräckligt att göra sitt bästa. Där målet är att alla ska få känna glädjen av att lyckas, kanske nå längre än vad man först trodde. Känslan av tillförsikt i stället för rädslan att misslyckas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar