Varje dag fram till valet nästa år...

... så borde man spela Rolf Carlssons "Själ och Blod". Gång efter gång, eller åtminstone en gång varje nyhetssändning... Den är så klockrent proppfull med en human analys av vad som händer politiskt i det här landet:



Det är tuffa tider och jag har väntat med att kommentera, men nu så får något ändå bli sagt...! Det finns ju även positiva saker trots allt: Vi har fått en kvinna, och en tämligen vettig kvinna dessutom, till statsminister. DET ät faktiskt något...! Jag gläder mig även åt att L (och snälla,
låt det bli KD med...!) verkar åka ur riksdagen vid nästa val....

Men i övrigt, och med nya typer av Covid -19 här nu igen, så är det mörka moln som oroar vid horisonten:
- Regeringskris: Även om det nu tillfälligt löst sig, undrar man ju hur vi ständigt hamnar där...
- C, med Annie i täten, förefaller mer och mer vara det parti som tar sämst hand om vår miljö...
- Kristersson säger att det här "är bra för Sverige"... Men vad i.... Alla vettiga reformer i mer än hundra års tid har moderaterna/högerpartiet röstat emot. Inklusive kvinnlig rösträtt, sjukkassa, avskaffande av dödsstraffet, olycksfallsförsäkring i arbetet, längre semester, billigare sjukvård, barnbidrag, fri abort och mycket mer. Hur kan någon ens tro på något de säger...?
- Alla SD:are som får mig att undra hur det står till med analysförmåga och medmänsklighet... Antar att de är fulla av rädsla för allt de inte får ihop... Så går det när man låter rädslan helt ta över och när man börjar tro att alla andra har ont uppsåt just mot dem.... Då borde man spela "Själ och Blod" högt så de inte kommer undan...

... och så kunde man ju följa upp med John Gorka's "Particle and Wave":



Never stop believing there is goodness in the world...!

Nytt med Eliza Gilkyson

Ett par singlar har redan kommit och i mitten av januari så släpper Eliza Gilkyson sitt nya album "Songs From The River Wind", hennes 20:e egna utgåva, om jag räknat rätt. Därtill finns skivor gjorda tillsammans med t.ex. Andreas Vollenweider, Ad Vanderveen, Iain Matthews, John Gorka och Lucy Kaplansky.

Eliza är en sådan artist, att hade hon bara fått en mindre hit av något slag, så hade hon säkert räknats bland de verkligt stora, för sådana kvaliteter har hon definitivt. Men vid 71 års ålder så har hon nog gett upp de drömmarna och är nog nöjd med att kunna leva på sin musik. Men, de senaste åren har varit tuffa...

Under pandemin har hon gett massvis med konserter på nätet, och hon är en av de få som jag ogärna missade. Hennes spelningar med Nina Gerber är smått sensationella och de finns än att uppleva på hennes Facebook-sida.

Eliza skriver som alltid starka låtar och hon sjunger med en röst som tränger sig på och berör på djupet. Hon framför fina reflektioner om den tid vi lever i och trots allt mörker runt omkring oss så sprider hon positiva förhoppningar om bättre tider.

Nytt med Christy Moore

Christy Moore - "Flying Into Mystery" 2021



Det är mer än 5 år sedan Christy Moore gav ut en ny studioskiva. I och för sig har han under den tiden gett ut flera föredömliga liveskivor, men han är ju ändå 76 år... Men något åldrande i hans röst är dock omöjligt att upptäcka.

En ny skiva med Christy Moore är precis vad man förväntar sig: Ett knippe sånger framförda med en intensitet som sticker ut hur nertonad musiken än är, hur långsamt det än går, och hur avskalade arrangemangen än är gjorda. Det kallar jag karaktär! Någon slags glödhet mystik. Passande heter den nya skivan "Flying Into Mystery".

Skivan är producerad av Declan Sinnott och han bidrar även med sitt smakfulla gitarrspel. Har man spelat ihop sen 1984 så är man ju ganska samspelta...



Två låtar sticker direkt ut lite extra: Mick Hanly's upproriska "All I Remember" och så den gamla "Van Diemen's Land". Men jämnheten är det mest anmärkningsvärda.

Det här är klass rakt igenom...!

Och han är stor i sitt hemland. Mycket stor. Med start på måndag gör han tio utsålda konserter på "Vicar Street" i Dublin.

Ewan MacColl

"The Joy of Living", som Luka Bloom sjöng i mitt förra inlägg, skrevs alltså av Ewan MacColl, samme man som också skrev klassiker som "The First Time Ever I Saw Your Face" och "Dirty Old Town". Hur mycket jag än gillar Luka Blooms version så måste jag ändå ta med MacColl's egen inspelning ännu en gång här på bloggen. Hans känsliga sång och ödmjuka budskap går raka vägen in i hjärtat och sprider värme.

Ewan MacColl var den stora insamlaren av brittiska folklåtar och han gjorde mängder av skivor, ofta i eget namn, men också flera med A.L. Lloyd och ännu fler med sin tredje fru Peggy Seeger, halvsyster till Pete Seeger. Peggys mest kända låt är nog "Song of Choice", som Mikael Wiehe senare översatte och som blev mycket uppmärksammad i Sverige.



Ewan MacColl var en övertygad kommunist och förblev så hela sitt liv. En låt som inspirerades av hans åsikter var "Daddy, what did you do in the strike?". Han och Peggy Seeger gjorde också narr av Margaret Thatcher och Ronald Reagan i några av sina senare sånger. Duons skivor var på slutet riktiga uppgörelser med den politiska högern. "Don't Be Surprised" är ett exempel:



Men Ewan MacColls fina kärlekssång "The First Time Ever I Saw Your Face" visar ju att det fanns fler sidor av hans skapande. Det finns mer än 200 inspelningar av denna sång listade på nätet. Här oerhört fint tolkad av Christy Moore, som ju faktiskt är bror till Luka Bloom.



Ewans dotter Kirsty MacColl hade också en karriär som sångerska och blev väl mest känd för sin duett med Shane MacGowan och The Pogues i deras "Fairytale of New York". Kirsty MacColl dog 41 år gammal då hon vid en dykutflykt i Mexico kastade sig framför en snabb båt och därmed räddade livet på sin 15-årige son genom att knuffa undan honom.



Ännu en stor låt. Likaså är Ewan MacColls "The Joy of Living" en riktigt stor sång i min värld. Den är så fullproppad av tacksamhet och förundran för våra liv, att tårar lätt sipprar fram...

Fjäderlätt...

Jag inser att jag har det väldigt bra och jag känner att jag varje dag förgyller tillvaron med så mycket som inspirerar och fascinerar mig.

Ändå tänker jag ofta på döden och hur vi alla ska lämna allt det här och fortsätta ut i tomma intet. Fast egentligen tänker jag väl då lika mycket på livet. Allt hänger liksom ihop...

När Ewan MacColl var gammal och långvarigt sjuklig skrev han "The Joy of Living", en oerhört vacker och kraftfull hyllning till levandet och allt det livet ger.

Luka Bloom tolkade den lågmält, men övertygande, flera år senare. Om den handlar mest om att dö eller om att leva vet jag inte längre. Allt hänger ju som sagt ihop. Och levandet fascinerar mig fortfarande något oerhört...!



Each of you bears inside of you the gift of love
May it bring you light and warmth and the pleasure of giving
Eagerly savour each new day and the taste of its mouth
Never lose sight of the thrill and the joy of living
- Ewan MacColl

Häftigt ljus...

I lördags var det så häftigt ljus ute att jag rusade ut med kameran och resultatet blev faktiskt några riktigt häftiga bilder.

Trasiga höstlöv i olika fascinerande färger kan jag inte få för mycket av...

På den här sista bilden lyckades jag också få med ett litet kryp. Det såg jag först efteråt. Ibland måste man ha lite flyt...

Äntligen musik ute på sommaren igen

Det var den 21 augusti i somras som man äntligen fick avnjuta en konsert ute i den grönskande naturen igen. Det kändes faktiskt lite högtidligt efter nästan 18 månader i isolering.

Min vän Bosse anordnade en konsert för vänner och bekanta i sin trädgård. Det var solsken, många vänner sågs för första gången på länge och det kändes som om livet liksom till slut hade återvänt igen. Denna fina konsert förevigades föredömligt av Kjell Philipson och finns nu att återuppleva här:



Andreas Isvoosig inledde tillsammans med Linda Ahlsén och Oscar Mander och spelade Andreas positiva visor med ovanlig fart. Sedan framförde Rytzler och Wistrand (startar ca 49 minuter in) stämningsfull jazzmusik och de fick inhopp även de av Oscar Mander på bas.

Till slut var det dags för Bosse Lundkvist Trio (med början 1.44) som under en timme spelade Bosses eftertänksamma visor med finurliga gitarrslingor av Janne Elvi och Bosse själv. Adam Nätt på kontrabas fyller snyggt ut ljudbilden. Det låter proffsigt och med en häpnadsvsäckande kvalitet när det gäller både framförande och låtmaterial.

Du kan läsa mer om Bosses musik här: Positiva infallsvinklar med reflekterande djup och du kan lyssna/titta på hans och mitt samarbete här: Hösten och ett speciellt samarbete.

Jimmy Ibbotson - "Train In The Canyon"

En av de finaste kärlekssånger jag vet...

Del 2: Tanken var att visa några av de finaste kärleksskildringar jag hört, positiva låtar med drömmar, visioner och med en realistisk jordnära attityd. Jag skriver ner de jag kommer på, listan växer, och snart har jag mer än 50 låtar utan att ha letat speciellt noga...

Så, jag tar några få nu och återkommer i december med några av de andra som en slags adventskalender...



Jimmy Ibbotson har skrivit flera unikt starka kärlekssånger. "Train in the Canyon" får mig att nästan kunna ta på känslan och förflyttar mig till denna harmoniska plats där han vaknar och förundras stort av det lilla i tillvaron...

We lived in the light of our love
and ignored what we lacked
- Jimmy Ibbotson

Det borde ju vara så enkelt och naturligt, men det är väl det som det inte riktigt är...

Wendy Webb - "In The Night"

En av de finaste kärlekssånger jag vet...

Del 1: Wendy sjunger så att man känner det hon känner...

Vilset sökande i unga år...

1972. 16 år. Sökande. Undrande. Osäker på så mycket och så säker på det jag inte borde varit. Ändå var livet enkelt. Smala val. Mycket tid. Förväntan. Jackson Brownes första skiva växte på mig. "A Child In These Hills" var väl inte den mest lättillgängliga sången, men den appellerade på något speciellt sätt allt det jag kände. Vilsenheten. Ensamheten. Drömmarna. Osäkerheten.

Chased from the gates of the city
where no one had touched me
I am away
I am alone
I am a child in these hills
And looking for water
And looking for life
- Jackson Browne

Och så detta makalösa solo på munspel av Jimmie Fadden. Hade aldrig hört något liknande. Vet inte om jag än idag har hört något mer sådant. Tror inte det.

När Val McCallum kom med i Jacksons band så plockade man upp "A Child In These Hills" igen, eftersom Val kunde spela munspelet nästan lika häftigt som Jimmie Fadden. Nyligen gjordes en ny inspelning till förmån för Verde Valley School:



Det unga, oskuldsfulla i Jacksons röst har med tiden ersatts av den erfarne mannens vishet.

När munspelet sakta avlägsnar sig på slutet vet jag allt och inget.

Ett brev till sig själv

En gång fyllde jag på skoj i ett nördtest, där en av frågorna var om jag någonsin hade skickat ett mejl till mig själv. Vilket jag givetvis hade gjort. Flera gånger.

Sajten "The Big Issue" låter kända personer skriva ett brev till sitt yngre jag. En fullständigt briljant idé...! Det måste kännas stimulerande, antar jag, och om man tänker efter är ju ofta dikter och lyrik ett slags brev till sig själv.

Vad har livet faktiskt lärt mig? Vad inser jag nu som jag inte förstod då? Många hårt erövrade erfarenheter blev ju med tiden något som hjälpte mig vidare. Så kanske har jag något jag vill förmedla till de som kommer efter?

Jackson Browne har mycket klokt att dela med sig av i sitt "Letter to my younger self":
Läs här: "Jackson Browne: The best is always yet to come".

Han avslutar med "It is part of the design that you don’t learn things until later". Och det påminner mig om ett av mina favorit-citat:

Dawes igen

Dawes har jag ju lyssnat mycket på, men utan någon speciell orsak så har de hemma hos mig nu vilat ett tag. Det är ju mycket man vill lyssna på, trots allt.

Kanske man även har haft lite tvivel på att en lyckligt gift Taylor Goldsmith och därtill nybliven förälder verkligen ska kunna ha fokus på sin musik och sitt skapande.

Så kommer då en inspelning som helt "slår knock" på mig. I och för sig en gammal låt, men vilken tolkning...! Vilken känsla...! Bara att kapitulera...

Paddy Moloney i Chieftains RIP

Paddy Moloney har hastigt gått bort, 83 år gammal. Han var ledare för The Chieftains. Redan 1962 bildade han gruppen som har haft ett enormt inflytande på och breddat intresset för traditionell irländsk musik. De har gett ut mer än 40 skivor, både tradionellt "trogna"och även de som utvecklat samarbetet med andra musikstilar.

Här en timslång dokumentär om gruppen och Paddy Moloney dominerar med sin närvaro och sin sprudlande glädje:



Paddy Moloney blev med tiden en ambassadör för att bredda den irländska musiken. Han bjöd in många kända artister från alla möjliga håll.

Samarbetet med Van Morrison gav den fina skivan "Irish Heartbeat" med den härliga titellåten:



Van Morrisons temperament passade Chieftains mycket bra. Allra mest imponerande är deras tolkning av "Carrickfergus". Vilken känsla!



Chieftains har samarbetat med otaliga fler från vitt skilda håll och listan kunde göras mycket längre, jag nämner "bara": Jackson Browne, Mary Black, Elvis Costello, Emmylou Harris, Loreena McKennitt, Mark Knopfler, Diana Krall, Natalie Merchant, Kate och Anna McGarrigle, Marianne Faithfull, Ry Cooder, Willie Nelson, Carlos Nunez, Sinéad O'Connor, The Pogues, Sting, Earl Scruggs, The Corrs, Nanci Griffith, The Decemberists, The Dubliners, The Rolling Stones, Rickie Lee Jones, John Hiatt, Art Garfunkel, Allison Moorer, John Prine, Nitty Gritty Dirt Band, Rosanne Cash, Chet Atkins, Mike Oldfield, Ultravox, John Williams, Ziggy Marley, Pavarotti, Tom Jones och Madonna.

Paddy Moloney har därtill spelat sin tin whistle på skivor med bl.a. Mike Oldfield, Mick Jagger, Gary Moore, Paul McCartney, Sting, Don Henley och Stevie Wonder. Paddy hanterade för övrigt även irländsk säckpipa, dragspel och bodhran.

Julskivan "The Bells of Dublin" innehåller den definitiva jullåten, "The Rebel Jesus", som Jackson Browne skrev och sjöng:



En annan favorit är när Allison Moorer sjunger änglalikt vackert "Hick's Farewell" på "Further Down The Old Plank Road":

:

En större eldsjäl för den traditionella irlänska musiken lär vi kanske aldrig se. Vad Paddy Moloney, liksom Sharon Shannon och Donal Lunny, tillfört irländsk musik kan nog ingen beskriva...

Paddy Moloney spred med sprudlande glädje den musik han älskade. Vila i frid.

Jackson Browne 73 år

Årets bästa konsert...!

Mats Klingström och Unit - Royal, Eskilstuna 2021-10-07

Med tanke på att konsertåret egentligen precis har startat först nu, så är det väl lite tidigt att utropa att årets bästa konsert redan har upplevts. Men jag är alldeles övertygad om att inget kommer att slå det här. Så jag säger tvärsäkert: Det här var årets konsert...!

Mats Klingström, som nyligen tilldelades Ferlinsällskapets Trubadurpris 2021, har efter många år återupptagit samarbetet med gruppen Unit, f.d. Jazz Unit, och det tillför hans musik både ett tyngre sound och ett uppenbart groove. Unit består av tre superskickliga musiker: Jonas Castell spelar ståbas så att det ger låtarna ett tydligt flyt och dessutom så fick han ur sig ett snyggt bassolo. Kristofer Johansson på trummor spelar både fantasifullt och omväxlande. Men det är elgitarristen Niclas Höglind som tar mest uppmärksamhet med sitt lågmälda men expressiva och finurliga spel som dekorerar musiken till riktiga höjder.

Mats Klingströms eget spel på akustisk gitarr är ju givetvis också en utsmyckande läckerhet. Tillsammans med Niclas Höglind så väver de samman sitt spel på ett fascinerande sätt. Mats är dessutom en mycket uttrycksfull sångare, låtkompositör och textförfattare.

Vi får höra mängder av Mats fina översättningar av Leonard Cohen, samt även några av bl.a. Bob Dylan, Daniel Lanois och JJ Cale. De kör även några av Mats egna kompositioner och de står sig mycket gott i sällskapet. Efter pausen blir konserten så bra att det känns som man skulle lyfta från fåtöljerna och börja sväva. Då är det rent magiskt bra och ganska säkert det bästa man får uppleva i år, kanske ännu längre...

När de på slutet spelar "Nu lämnar jag bordet", den sista låt som Cohen skrev, är det nästan som man kan ana Leonard Cohens ande i rummet.

Ett stort tack till Kim Kultur. Tontroll och Eskilstuna Jazzklubb för detta fina arrangemang. Jag är bergsäker på att alla som var där kommer att berätta för alla de känner vilken härlig musikupplevelse de fått och hur glada de är att de tog sig dit...