Idag hade min pappa blivit 98 år... Helt otroligt vad tiden går... Även om det nu snart är 13 år sedan han gick bort så slår det mig hur levande han ännu är för mig. Pappa var en aktiv man, en arbetare, ofta i farten, men ändå kunde han ta det lugnt... Han var inte speciellt verbal, men hade humor och en "cool" värme som gjorde honom väldigt trygg. Han tänkte alltid först på alla andra och därefter på sig själv.
En förmiddag för många år sen satt han i sin skomakarverkstad och lagade en väska. Det var lite besvärligt att sy väskorna med maskin, så han brukade göra dessa jobb tidigt innan de flesta kunderna började komma. Plötsligt syr han sig själv i tummen och den stora nålen går rakt genom tumnageln. Aj...! Givetvis hör han sedan nästan direkt hur det plingar i dörren och en kund är på väg in...
Vad gjorde han...? Jo, tog en avbitartång och klippte av nålen, virade en näsduk runt nålen och sitt blödande finger, stoppade handen i fickan och gick ut och expedierade kunden som om inget hänt...
- Vi härstammar ju från vikingarna, brukade han säga...
Jag är så tacksam att han var min pappa, men jag önskar att vi hade pratat mer... Men intryck kan man ju lämna på flera olika sätt...
Luka Bloom miste tidigt sin pappa, men hans "The Man is Alive" passar ändå utmärkt här:
Tittade på några gamla bilder på barnen när de var små, nu är de snart lika gamla som jag var då... Ibland blir jag frustrerad av hur tiden går.... Ibland tycker jag att jag lärt mig mycket bättre att tackla tidens tand... Tid tid tid...
Någonstans dyker Thea Gilmore upp som en god fe med sin "Let it be known"... Det passar perfekt idag...
Ni har väl hört historien om när barnen på lågstadiet fick teckna fritt och fröken gick omkring och frågade vad de ritade:
- Och vad ritar du...?
- Jag ritar Gud, svarade flickan.
- Fast ingen vet ju hur han ser ut!
- Snart vet dom...!!
Någonstans finns det alltid några vuxna som lägger locket på och vi blir alla med tiden mer eller mindre avtrubbade...
Jag har alltid hatat linjerade papper, jag kan ändå inte hålla mig på raderna... Jag har alltid föredragit tomma helvita papper, där allt är möjligt...
Så lite av Einsteins rebell finns det nog i mig...!
Ken Dunn - "Wondrous Beauty" - Trespass Music 2017
Now that road is dividing
and it’s tearing me apart
But I know somewhere hiding
there’s a soul and there’s a heart
- Ken Dunn
Ken Dunn har jag tidigare skrivit om på bloggen några gånger. Jag har sedan dess lärt känna en kanadensare med stort hjärta både för den enskilda individen och för en bättre värld med en ödmjuk respekt för både miljö och rättvisa.
Jag har således stora förväntningar när jag lysssnar på nya albumet "Wondrous Beauty" som släpps den 1 september. Det första jag ser är ett konvolut som är bland det finaste jag sett på ett tag, ett riktigt konstverk av Libby Hunter's härliga foton.
Musikaliskt har Ken Dunn på denna sin 7:e skiva skalat av melodierna till ett mer "trubaduriskt" sound och låter sin egen gitarr, Anna Green's piano och Tyler Beckett's fiol skina i förgrunden. Det sprider en värme och ett lugn som lyser upp mitt sinne.
Textmässigt skriver Ken Dunn om det lilla och det stora, med övertygelsen om att, trots allt mörker, sprida hopp och en envis tro på mänskligheten.
I’ve been lost in a sea of pain, wandering a world gone insane
I’ve been waiting for a heart that beats, and a mind that can be free
I’ve been waiting for these eyes to see all the wondrous beauty
So take it gently, take it slow, there is only one thing to know
Live in love, it is the only way, never too late to start
Live in love, it is the only way, you must open your heart
- Ken Dunn
"Americana" från Kanada, det måste väl ändå bli "Canadiana"...?
Länkar: Ken Dunn's hemsida - en innehållsrik hemsida med musik att lyssna på och allt möjligt annat... A DARKNESS SHARED... - Ken Dunn kommenterar mitt inlägg här på bloggen med fina ord.
Ale Möller Trio - Teater Klämman, Mellösa, 2017-08-18
Ale Möller Trio gästade Teater Klämman i kväll och det blev en kväll med tre musikanter som bjöd friskt på sin musikalitet, totalt oförutsägbart och helt utan prestige. "Here Comes The Sun" och "Can't Buy Me Love" i två helt annorlunda versioner, Evert Taubes "Fritiof i Arkadien" i en punkig kostym, valser och bröllopsmusik, jazzigt, folkligt, rockigt och ja, gud vet allt...
Ale Möller själv spelar på allt som går att spela på, och även på sådant som man normalt inte kan spela på, som t.ex. en bensinslang...! Mats Öberg på klaviaturer är vidunderligt lyhörd och finessrik. Olle Linder (kanske ska kallas "Little Linder" snart...?) på trummor, slagverk, gitarr, kontrabas och annat är så full av utspel att det är omöjligt att beskriva. Tillsammans spelar de skjortan av allt och alla... Och roligt har de tveklöst... Och roligt har vi i publiken...
Extra bonus var att Eric Bibb bjöds upp på scenen och sjöng "Nobody's Fault But Mine" ytterst känslofyllt och inspirerat.
En kväll som inte liknar något annat jag hört på länge. På Teater Klämman, en verklig pärla mitt ute på landet i Sörmland.
Även om eleverna först kommer om en vecka, så startar jobbet i morgon. För mig är det inte längre lika dramatiskt att börja jobba, jag jobbar ju bara halvtid och då blir skillnaden inte lika markant...
Jag tänker ibland tillbaka på min egen skoltid och framför allt om tiden på högstadiet, eftersom det är ju där jag jobbar. Det finns känslor som ibland blir alldeles påtagliga, som om dofter och känslor bara är där... Utsvängda jeans... Betygs-stress... Omvälvande förälskelser... De första stegen som "vuxen", åtminstone trodde man det då...
När det gäller musiken så var Creedence Clearwater Revival "det senaste" och det var omöjligt att inte ryckas med av "Have You Ever Seen The Rain" eller "Bad Moon Rising"...
The Byrds gjorde "Chesnut Mare" och mycket bättre blir det ju knappast... Sen så tyckte man ju om att lyfta fram sådant ingen annan hade hört talas om, som Quicksilver Messenger Service, Mike Bloomfield och Al kooper, samt annat lite flummigt... På något sätt kände man sig då som "King of the Hill", även om Roger McGuinn först gav ut den många år senare... Här är en häftig live-version från 1991 med John Jorgenson på härliga gitarrdueller med Roger McGuinn och hans Rickenbacker. Inga kommentarer om pudel-frisyrerna...
Så åter till vardagliga rutiner... Jag har ju därtill ett jobb jag oftast trivs förträffligt med och även det gör mig ju ovanligt priviligierad... Inte alls så tokigt egentligen...
För drygt ett år sedan valde jag ut några inlägg som jag själv tycker om, eller som har speciell betydelse för mig. Det har ju tillkommit många läsare det senaste året, så därför puffar jag ännu en gång för detta:
Joe City Garcia är mannen bakom gruppnamnet Urban Desert Cabaret och deras skiva känns som man fått mysigt besök som slagit sig ner i vardagsrummet. Det är lågmält, avskalat och suggestivt, men likväl angeläget och äkta. Starka melodier och väldigt trevligt. De spelar som det mest självklart "coola" man kan göra, lika prestigelöst som att spela av ren glädje i ett hörn utan att kräva full koncentration av gästerna.
Garcias trevliga, men stämningsfullt berättande, röst känns välbekant redan första gången man hör honom. Lyssnar man mer noga finner man starka texter som vill berätta något och fånga en stämning... Med dessa starka melodier gör han just det...
Man kan väl beskiva det som en lågmäld "Americana", men det finns influenser från många olika håll. Jag kommer att tänka på Mark Olson från Jayhawks, men även stänk av The Band, lite Dylan och rentav lite Cohen. Så som Greg Copeland låter nu för tiden.
Hur som helst en skiva som känns självklar och är svår att plocka bort från CD-spelaren...
“Joe City Garcia sings from a body that has shot through both heaven and hell and some of the most heartbreakingly beautiful desert landscapes that lie in between”, säger Rubén Martínez på hemsidan: Urban Desert Cabaret. Där kan du lyssan på hela skivan.
Här en spelning i en affär, där Garcia hinner med flera låtar från nya skivan:
Det finns många par som gör musik ihop. Det finns många par som därtill gör det riktigt bra.
Det är ytterst få som visar en sådan spröd känsla att det just därför blir så intensivt starkt. Av vemod, melankoli och frustration kan man med rätt känsla bygga musik som blir så angelägen att den inte går att skaka av sig. Och på något märkligt sätt får den lyssnaren att må bättre...
"Hope In High Water" är Josh Chandler Morris och Carly Slade. De kommer från Milton Keynes, 80 km norr om London. De gav förra året ut EP:n "When Sorrow Calls" med fyra låtar och i maj kom det ett album kallat "Never Settle". Tre av låtarna på EP:n finns även med på nya skivan. Det är bra, för så bra musik får inte bara gå förbi utan att bli ordentligt uppmärksammad...
Hope In High Water. Två röster som verkligen berör med ganska sparsmakat komp på gitarr och banjo, ibland förstärkta med bas och trummor. Det är något i deras närvaro som skapar den nerv de snickrar ihop sina låtar med. Det må vara stor del melankoli och frustration, men det fungerar som ett känselspröt byggt av intensitet och angelägenhet.
Det är bara att konstatera: Detta är bra... Mycket bra...!
Eric Bibb och Staffan Astner - 'Picnic I Parken', Eskilstuna, 2017-07-26
+ Dagmar Luring + Mathilde Stavehaug Band
Eskilstuna har begåvats med fyra små mini-festivaler i Stadsparken, som väcker minnen av den sedan länge insomnade Djurgårdsfestivalen. Tack vare Peter Torsén och Micke Byström har nu Stadsparken under fyra veckor invaderats av totalt cirka 10 000 personer. Årets finalkväll bjöd på Mathilde Stavehaug Band, Dagmar Luring, samt Eric Bibb med Staffan Astner.
Eskilstunas nye kabaret-general Mathilde Stavehaug inledde och det var både omväxlande och kompetent. Bandet borde kanske släppa fram den utomordentlige gitarristen Dan Göransson lite mer...
Eskilstunas gamla "Dagmar Luring" spelade "symfonirock" med ett sound som doftade 80-tal. Gitarristerna Janne Elvi och Per Larsson rullade ut sitt samspel och det blev både kvalitativt och nostalgiskt.
Till slut stod svensk-finske amerikanen Eric Bibb med gitarristen Staffan Astner på scenen och från första tonen var det högkvalitativ blues med en energi och ett spel som bara porlade fram med sin närvaro och med en 'feeling' som var så oemotståndlig att det blev omöjligt att sitta still. Från första låten, "Silver Spoon", spelas det, gungas det och det byggs upp vad som nästan blir som en överdos av känsla.
En sann njutrning att se och höra Eric Bibb och Staffans Astner och deras utsökta samspel på sina gitarrer. Det blev en blueskväll att minnas...
Detta var första året av 'Picnic i Parken', men jag vill redan nu kräva en fortsättning...!
Engmans Kapell - Teater Klämman, Mellösa, 2017-07-23
En bit utanför Mellösa i Sörmland ligger Teater Klämman och de har ett imponerande program att erbjuda. I går gästades de av Engmans Kapell från Hälsingland och de drog fullt hus.
Engmans Kapell splelar folk-rock med brittiska drag och förutom många egna sånger så stoppar de in en del gamla välkända alster som "Wild Rover" och "Whiskey In the Jar". Det blir ett riktigt ös och det sprätter i benen på de flesta i den sittande publiken.
Bandet får upp ett rejält tryck och mycket byggger på duellerna mellan el-gitarristen Jocke Blomgren och Görgen Antonsson på fiol. Pär Engman själv sjunger och gör det bra. Han har också skrivit de flesta av låtarna. Rytmsektionen med Peppe Lindholm på trummor och Dedde Malmqvist på bas bildar ett stadigt gung och håller farten uppe. Nya medlemmen Pelle Larsson på keyboards har breddat ljudbilden. De är riktigt samspelta och avslappnade i snacket mellan låtarna och det märks verkligen hur kul de tycker det är att spela.
Detta är ett band som helst ska höras live och jag tror det finns få övermän i landet på att få igång ett tryck som sprider glädje ändå ut i tåspetsarna på folk. Det blir min enda invändning att man kände för att hoppa omkring lite mer och inte sitta still.
Det tar ju inte mer än en halvtimme att köra dit, så det blir att kolla upp Teater Klämmans program lite bättre i framtiden...
Länkar: Engmans Kapell - med info om det mesta och om nya skivan, den första på sju år...
Teater Klämman - en liten pärla i Sörmlands vackra landskap.
Lars Demian och David Tallroth - Saga Salongen, Torshälla, 2017-07-21
- Det kommer nog att bli lite annorlunda, sa min bänkgranne innan turnépremiären med Lars Demian och David Tallroth på den gamla Saga-biografen i Torshälla. Jag är väl inlyssnad på den gode Demian, men hade tidigare aldrig sett honom live. Och nog blev det annorlunda, det är till och med en rejäl underdrift...
Ingen kan fånga den lilla, halvt misslyckade, medmänniskans tillkortakommanden som Lars Demian. Det blir som små tonsatta noveller från den fattigaste stadsdelen i staden, lite som en kabaret med både innehåll och humor.
Multiinstrumentalisten David Tallroth skapar stämning och gör det hela intressant med sina olika instrument. Effektivast blir det när han kombinerar tuba och trummor, samt när han plockar fram den distade elgitarren. Det känns oplanerat och löst sammansatt, men det är nog bara ett intryck man får, för slutet på låtarna sitter verkligen exakt där de ska.
Vi får höra flera av hans mest kända låtar, allt från riktigt ös i t.ex. "Svenne Tills Du Dör", till det eftertänksamma och finstämda i "På andra Sidan". Intensiteten och närvaron finns där hela tiden. Liksom närheten till skrattet. Demian och Tallroth imponerar och har allt under kontroll fast det verkar som motsatsen. De har både påverkan på den ibland högljudda publiken och ett spontant sätt att möta dem med både humor och respekt.
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
