Jimmy Ibbotson - "Train In The Canyon"

En av de finaste kärlekssånger jag vet...

Del 2: Tanken var att visa några av de finaste kärleksskildringar jag hört, positiva låtar med drömmar, visioner och med en realistisk jordnära attityd. Jag skriver ner de jag kommer på, listan växer, och snart har jag mer än 50 låtar utan att ha letat speciellt noga...

Så, jag tar några få nu och återkommer i december med några av de andra som en slags adventskalender...



Jimmy Ibbotson har skrivit flera unikt starka kärlekssånger. "Train in the Canyon" får mig att nästan kunna ta på känslan och förflyttar mig till denna harmoniska plats där han vaknar och förundras stort av det lilla i tillvaron...

We lived in the light of our love
and ignored what we lacked
- Jimmy Ibbotson

Det borde ju vara så enkelt och naturligt, men det är väl det som det inte riktigt är...

Wendy Webb - "In The Night"

En av de finaste kärlekssånger jag vet...

Del 1: Wendy sjunger så att man känner det hon känner...

Vilset sökande i unga år...

1972. 16 år. Sökande. Undrande. Osäker på så mycket och så säker på det jag inte borde varit. Ändå var livet enkelt. Smala val. Mycket tid. Förväntan. Jackson Brownes första skiva växte på mig. "A Child In These Hills" var väl inte den mest lättillgängliga sången, men den appellerade på något speciellt sätt allt det jag kände. Vilsenheten. Ensamheten. Drömmarna. Osäkerheten.

Chased from the gates of the city
where no one had touched me
I am away
I am alone
I am a child in these hills
And looking for water
And looking for life
- Jackson Browne

Och så detta makalösa solo på munspel av Jimmie Fadden. Hade aldrig hört något liknande. Vet inte om jag än idag har hört något mer sådant. Tror inte det.

När Val McCallum kom med i Jacksons band så plockade man upp "A Child In These Hills" igen, eftersom Val kunde spela munspelet nästan lika häftigt som Jimmie Fadden. Nyligen gjordes en ny inspelning till förmån för Verde Valley School:



Det unga, oskuldsfulla i Jacksons röst har med tiden ersatts av den erfarne mannens vishet.

När munspelet sakta avlägsnar sig på slutet vet jag allt och inget.

Ett brev till sig själv

En gång fyllde jag på skoj i ett nördtest, där en av frågorna var om jag någonsin hade skickat ett mejl till mig själv. Vilket jag givetvis hade gjort. Flera gånger.

Sajten "The Big Issue" låter kända personer skriva ett brev till sitt yngre jag. En fullständigt briljant idé...! Det måste kännas stimulerande, antar jag, och om man tänker efter är ju ofta dikter och lyrik ett slags brev till sig själv.

Vad har livet faktiskt lärt mig? Vad inser jag nu som jag inte förstod då? Många hårt erövrade erfarenheter blev ju med tiden något som hjälpte mig vidare. Så kanske har jag något jag vill förmedla till de som kommer efter?

Jackson Browne har mycket klokt att dela med sig av i sitt "Letter to my younger self":
Läs här: "Jackson Browne: The best is always yet to come".

Han avslutar med "It is part of the design that you don’t learn things until later". Och det påminner mig om ett av mina favorit-citat:

Dawes igen

Dawes har jag ju lyssnat mycket på, men utan någon speciell orsak så har de hemma hos mig nu vilat ett tag. Det är ju mycket man vill lyssna på, trots allt.

Kanske man även har haft lite tvivel på att en lyckligt gift Taylor Goldsmith och därtill nybliven förälder verkligen ska kunna ha fokus på sin musik och sitt skapande.

Så kommer då en inspelning som helt "slår knock" på mig. I och för sig en gammal låt, men vilken tolkning...! Vilken känsla...! Bara att kapitulera...

Paddy Moloney i Chieftains RIP

Paddy Moloney har hastigt gått bort, 83 år gammal. Han var ledare för The Chieftains. Redan 1962 bildade han gruppen som har haft ett enormt inflytande på och breddat intresset för traditionell irländsk musik. De har gett ut mer än 40 skivor, både tradionellt "trogna"och även de som utvecklat samarbetet med andra musikstilar.

Här en timslång dokumentär om gruppen och Paddy Moloney dominerar med sin närvaro och sin sprudlande glädje:



Paddy Moloney blev med tiden en ambassadör för att bredda den irländska musiken. Han bjöd in många kända artister från alla möjliga håll.

Samarbetet med Van Morrison gav den fina skivan "Irish Heartbeat" med den härliga titellåten:



Van Morrisons temperament passade Chieftains mycket bra. Allra mest imponerande är deras tolkning av "Carrickfergus". Vilken känsla!



Chieftains har samarbetat med otaliga fler från vitt skilda håll och listan kunde göras mycket längre, jag nämner "bara": Jackson Browne, Mary Black, Elvis Costello, Emmylou Harris, Loreena McKennitt, Mark Knopfler, Diana Krall, Natalie Merchant, Kate och Anna McGarrigle, Marianne Faithfull, Ry Cooder, Willie Nelson, Carlos Nunez, Sinéad O'Connor, The Pogues, Sting, Earl Scruggs, The Corrs, Nanci Griffith, The Decemberists, The Dubliners, The Rolling Stones, Rickie Lee Jones, John Hiatt, Art Garfunkel, Allison Moorer, John Prine, Nitty Gritty Dirt Band, Rosanne Cash, Chet Atkins, Mike Oldfield, Ultravox, John Williams, Ziggy Marley, Pavarotti, Tom Jones och Madonna.

Paddy Moloney har därtill spelat sin tin whistle på skivor med bl.a. Mike Oldfield, Mick Jagger, Gary Moore, Paul McCartney, Sting, Don Henley och Stevie Wonder. Paddy hanterade för övrigt även irländsk säckpipa, dragspel och bodhran.

Julskivan "The Bells of Dublin" innehåller den definitiva jullåten, "The Rebel Jesus", som Jackson Browne skrev och sjöng:



En annan favorit är när Allison Moorer sjunger änglalikt vackert "Hick's Farewell" på "Further Down The Old Plank Road":

:

En större eldsjäl för den traditionella irlänska musiken lär vi kanske aldrig se. Vad Paddy Moloney, liksom Sharon Shannon och Donal Lunny, tillfört irländsk musik kan nog ingen beskriva...

Paddy Moloney spred med sprudlande glädje den musik han älskade. Vila i frid.

Jackson Browne 73 år

Årets bästa konsert...!

Mats Klingström och Unit - Royal, Eskilstuna 2021-10-07

Med tanke på att konsertåret egentligen precis har startat först nu, så är det väl lite tidigt att utropa att årets bästa konsert redan har upplevts. Men jag är alldeles övertygad om att inget kommer att slå det här. Så jag säger tvärsäkert: Det här var årets konsert...!

Mats Klingström, som nyligen tilldelades Ferlinsällskapets Trubadurpris 2021, har efter många år återupptagit samarbetet med gruppen Unit, f.d. Jazz Unit, och det tillför hans musik både ett tyngre sound och ett uppenbart groove. Unit består av tre superskickliga musiker: Jonas Castell spelar ståbas så att det ger låtarna ett tydligt flyt och dessutom så fick han ur sig ett snyggt bassolo. Kristofer Johansson på trummor spelar både fantasifullt och omväxlande. Men det är elgitarristen Niclas Höglind som tar mest uppmärksamhet med sitt lågmälda men expressiva och finurliga spel som dekorerar musiken till riktiga höjder.

Mats Klingströms eget spel på akustisk gitarr är ju givetvis också en utsmyckande läckerhet. Tillsammans med Niclas Höglind så väver de samman sitt spel på ett fascinerande sätt. Mats är dessutom en mycket uttrycksfull sångare, låtkompositör och textförfattare.

Vi får höra mängder av Mats fina översättningar av Leonard Cohen, samt även några av bl.a. Bob Dylan, Daniel Lanois och JJ Cale. De kör även några av Mats egna kompositioner och de står sig mycket gott i sällskapet. Efter pausen blir konserten så bra att det känns som man skulle lyfta från fåtöljerna och börja sväva. Då är det rent magiskt bra och ganska säkert det bästa man får uppleva i år, kanske ännu längre...

När de på slutet spelar "Nu lämnar jag bordet", den sista låt som Cohen skrev, är det nästan som man kan ana Leonard Cohens ande i rummet.

Ett stort tack till Kim Kultur. Tontroll och Eskilstuna Jazzklubb för detta fina arrangemang. Jag är bergsäker på att alla som var där kommer att berätta för alla de känner vilken härlig musikupplevelse de fått och hur glada de är att de tog sig dit...

Ewert Ljusberg RIP

Vissångaren, historieberättaren och mångsysslaren Ewert Ljusberg har avlidit 76 år gammal. Han var med om en bilolycka för ett par år sedan och återhämtade sig aldrig helt från den.



Jag såg Ewert Ljusberg några gånger på 80-talet och det var imponerande upplevelser. Visst var han rolig, men det var djupet bakom som lyste igenom. Han hade verkligen något att säga och förmedlade det effektivt med skämt och sånger.

Hans "spel" på munspel med enbart sin röst i "Bruvôllbrynne Blues" här ovanför är inget annat än otroligt häftigt. Den blev ofta ett paradnummer vid Ewerts framträdanden.

Han var ju väldigt rolig, men ibland även riktigt giftig. Vem utom Ewert skulle kunna ha gjort den här låten om Knutby-härvan?



Dessutom hade han en sällsynt pondus och kunde skapa dramatik med sin djupa röst och starka närvaro, som i "Briggen Bluebird Av Hull":



Hans sista skiva blev "Bär mig i ditt hjärta", en samling översättningar av högsta kvalitet och största allvar. Flera översättningar av Kris Kristofferson samt därtill bland annat några av Steve Goodman och Warren Zevon. Titellåten är en fin tolkning av Zevon's "Keep Me In Your Heart":



Nu har vi på kort tid förlorat flera udda särlingar som Ewert Ljusberg, Peps Persson och Ola Magnell. Det känns tomt och ödsligt...

Ett visset löv

Sweet Love

I find myself blinded from time to time
Reaching out for someone who can take the lead
And in my wearyness I've tried to cry
Although my eyes are dry
I cried inside
- Kate Wolf

John Gorka har bjudit oss på regelbundna sånger under pandemin och det är bara att buga och bocka...!

Hans tolkning av Kate Wolf's "Sweet Love" är som en innerlig kram från en nära vän.

Afterlight - Thea Gilmore börjar om...

Thea Gilmore gjorde skiv-debut redan som tonåring och nu, 23 år senare, släpps snart både hennes 19:e och 20:e fullängds-album. Därtill finns flertalet singlar och
EP-utgåvor med unikt innehåll.

Hon var även som 23-åring med i gruppen Reel and Soul Association, som även innehöll bland annat
John Kirkpatrick. Martin Allcock
och Kellie While.

Thea har alltid varit uppskattad av kritiker och medmusiker, men det stora genombrottet har aldrig riktigt kommit. Närmast var hon väl 2012 då hennes tonsättning av Sandy Denny's dikt "London" flitigt spelades under OS-sändningarna. Det blev faktiskt en hel skiva med Sandy Denny's texter tonsatta, en stor utgåva på många sätt. Bortsett från ett par cover-plattor, bl.a. Bob Dylan's "John Wesley Harding", som hon spelade in i sin helhet, så har hon huvudsakligen skrivit sitt eget material och gjort det mycket imponerande. Och så har hon dennna fantastiska röst, en av de allra främsta och mest karaktäristiska.

Redan som 16-åring mötte hon Nigel Stonier när hon arbetade i en inspelningsstudio. Den 23 år äldre Stonier och Thea fann snabbt varann och inledde ett samarbete både musikaliskt och även personligt. De har arbetat och levt tillsammans under nästan 25 år, fått två söner tillsammans, men nu har det tagit slut efter ett ganska stormigt uppbrott.

Thea Gilmore har därför beslutat att börja om och spelat in sin sista skiva som Thea Gilmore, "The Emancipation Of Eva Grey", en jazz-influerad samling sånger som bara säljs direkt via hennes hemsida. Samtidigt, i början på oktober, så släpps hennes första skiva som "Afterlight", en djuplodad uppgörelse med både kärleken och en hel del annat. Ett par singlar har redan kommit ut och "Friendly Little Heart Attack" låter mycket intressant. Och, faktiskt, mycket som Thea Gilmore...

40 sånger om kärlek, sex och beröring

Det är kul att plocka med de Spotify-listor man skapat. Kanske byta ut några låtar, eller ändra ordningen, allt för att få det att flyta på och passa lite bättre.

Den här gången blev det en helt ny lista. Tanken var att samla fräcka kärlekssånger, men det blev även en hel del andra låtar om kärlek. Det var inte tänkt att den skulle bli så omfattande, men till slut blev det 40 låtar med en speltid på drygt två och en halv timme...



Det finns ju oändligt med bra kärlekssånger, men jag letade främst efter lite mer fräcka alster... Det finns faktiskt en hel del sådana med.

Den allra fräckaste, men kanske även den allra roligaste, är "You Asshole You", skriven av Doug Haywood, som Jackson Browne och David Lindley ibland körde på 70-talet. Den finns inte längre på Spotify, så den får vi ta nån annan gång...

Men det finns ju fler. Vad sägs om dessa rader av Dave Cousins i Strawbs:
I sucked on your breasts, your legs open wide
I could scarcely believe all the pleasures inside
- Dave Cousins

Här finns en sång om "kvinnans", den traditionella "Cuckoo's Nest", och så en om "mannens", Jackson Brownes "Red-Neck Friend". Jodå, så är det...!

Richard Thompson utreder hur förbjudet det under hans uppväxt var att prata om sex, Russell Smith i Amazing Rhythm Aces skildrar paret som åker till ett motell för att göra "det". Darden Smith åker till sin älskade i samma ärende. Alan Hull ställer upp för den unga kvinna som gift sig för pengar. Mary Coughlan går direkt på sak: "I want to be seduced"...

En del, som Catherine MacLellan och Lucinda Wiliams, är lite mer försynta. Lucinda har fått ge namn till samlingen med några fraser från refrängen på "Right In Time".

Men det finns även en hel del mer vanliga kälekslåtar, men där har jag med något undantag försökt undvika de bittra sångerna och främst tagit med ödmjuka och positiva skildringar av kärlekens mysterium och dess oerhörda kraft, som till exempel i Anders F Rönnbloms talande poetiska "skildring". Kan kärlek beskivas bättre...?

Men lite bitterhet fick allt komma med ändå:
Everything changes
Time take it's toll
Your folks fell in love
Love's a very deep hole
- Loudon Wainwright III

Direktlänk till Spotify-listan "The Way You Move...":
https://open.spotify.com/playlist/5l4FS5BK6egP1zhZY1tXJy?si=7a91b26e012e4197

Expanderande och kraftfull

Titeln på inlägget skulle ju kunna vara en annons om en teknisk apparat av något slag. Men jag tänker på kärlek, den där kärleken som kan fyllas på och nästan rinna över, men ändå skapar den hela tiden mer utrymme för att kunna fylla på ännu mer. Tala om obegriplig expansion...!

För visst är det egentligen ofattbart att vi som varelser kan uppleva kärlek, att vi kan känna så starkt hur den invaderar och bara porlar fram, samt hur energin av att ge och få ta emot kan få våra kroppar att bli som nysmorda adrenalin-producenter och få våra sinnen att ljusna oavsett hur mörkt det är runt omkring...

Det gäller ju inte bara den där "stora kärleken", utan även den mer jordnära varianten då du rycker ut för att ta hand om och stötta någon som just då behöver lite extra påfyllning. Även det mötet kan, då vi delar något angeläget, ser in i varandras ögon och upplever en stunds magi tillsammans, verkligen berika och stärka oss i vardagen...

Det har skrivits oändligt många kärlekssånger, men väldigt få om de där små mötena mellan två behövande själar. Darden Smith har fångat det mycket ömsint med sin "Mine Till Morning". Här finns inga livsavgörande eller eruptiva känslor, men väl fullt av helande närhet och ett kärleksfullt omhändertagande.



Så, när vi pratar om kärlek, låt oss inte nervärdera de små mötena. De kan vara livsavgörande på ett annat sätt. Och de får båda mottagare och givare att må lite bättre.

Magnus Lindberg förtjänar att hyllas

Det är nu mer än två år sen Magnus Lindberg hastigt gick bort och det har sedan dess jobbats med att spela in en hyllningsskiva till denne framstående svenska rockpoet. Det såg ett tag ut som om projektet inte skulle ros i land, men nu har det samlats in pengar och snart är man uppe i den summa som behövs för att säkra utgivningen. Det finns dock fortfarande möjlighet att hjälpa till. Här kan du bidra med valfritt belopp:
https://www.gofundme.com/f/magnus-lindberg-skiva

Magnus var en gyllene särart i svenskt musikliv med sina kantiga sånger och sin hesa röst. Han kanske är den svenske låtskrivare som mest liknat Dylan både i uttryck och oberäknelighet. Det kändes som Magnus alltid var 100 procent ärlig och ibland nästan som om han sjöng direkt ur sin egen dagbok.

Ett av mina mest udda konsertminnen är när han spelade akustiskt i sin hemstad Eskilstuna en regnig sommarkväll i Stadsparken för många år sen. Han satt där hukande under presenningen tillsammans med publiken och det blev en sagolik kväll med den något oberäknelige Magnus.

Hyllningsskivan är sammanställd och producerad av Kjell Andersson, Dan Hylander, Larissa Aggerborg Lindberg och Basse Wickman. Bland artisterna som medverkar märks Staffan Hellstrand, Lars Winnerbäck, Louise Hoffsten, Peter LeMarc, Sophie Zelmani och många fler. Det är tydligt att Magnus var mycket omtyckt både som människa och artist.