skip to main |
skip to sidebar
Idag fyller Jackson Browne 66 år och har därmed skapat musik i 50 år...
Varför inte lyfta fram denna reflektion över tidens gång och livets vägar:
Time will come when we know what happened here
Change will come in time and make it clear
We learn one thing if we learn at all
In the secret wars we call our lives
Anything can happen
...
We watch the days we make our plans
We change in ways a life demands
I'll always remember this time, this place
The hope in your voice, the light on your face
Because anything can happen
In a world so full of pain
People give their lives to making war
And we call those people sane
But I love you where your dreams remain
Though you never say it anymore
One day there'll be an end to this war
And who knows
We may see what we're here for
Anything can happen
Yeah, if this love has found us here
Anything can happen
- Jackson Browne
50 år av visdom som gett så många hopp och insikt i en värld vi bara förstår mindre och mindre av...
"His music has always been a balsam for
the wound of life"
- Alberto Manzano
Richard Thompson - "Acoustic Classics" 2014
Richard Thompson sägs vara mindre nöjd med de akustiska skivor han gjort och har därför spelat in 14 av sina mest kända alster på nytt, ensam med akustisk gitarr.
Kvaliteten på kompositionerna och hans gitarrspel går inte att ifrågasätta, det finns få som ens nuddar hans nivå. Ändå saknar jag något, kanske hans skulle klippt ihop ett live-album istället?
Counting Crows - "Somewhere Under Wonderland" 2014
Deras debutalbum "August and Everything After" är en sån där skiva som envist biter sig fast och aldrig slutar att fascinera. Sedan dess har de ibland fått fram några låtar som är i samma klass och trots att de aldrig är dåliga så känns det som de är på en evighetsresa där de envist försöker nå samma nivå igen. Den här gången har de försökt ordentligt, men får inte riktigt till det...
"Cover Up the Sun" är dock lysande.
Deborah Henriksson - "Traces" 2014
Deborah är född i New York och numera boende i Västerås. En mycket vacker skiva med fina melodier och utsökt sång. Nästan alla instrument spelas av Mats Nyman, däribland en hel del irländsk säckpipa.
Får mig att tänka på Loreena McKennitt och jag blir lugn och harmonisk av denna vackra musik. Öppningsspåret känns lite annorlunda, men därefter avlöser de stämningsfulla låtarna varandra. Även det fina omslaget förstärker stämningen.
Johnny Copppin - "Borderlands" 2014
Coppin har efter tiden i Decameron gett ut flera egna skivor och är ett mycket respekterat namn med egen radioshow. Nya albumet är det första på ett tag och lite mer folkligt. Bättre än så här kan nog inte brittisk folkmusik göras. Coppins klara röst är trivsam och det är ypperligt spel rakt igenom. Men jag föredrar när hans egna starka sånger får dominera på de traditionellas bekostnad. Riktigt fint fodral här med.
Elin Ruth (Sigvardsson) - Kulturhuset Royal, Eskilstuna 2014-10-04
Jag spelar ofta Elin Sigvardssons första skiva från 2003. "Where To Start" har en positiv charm som piggar upp och "Paper Cup Words" klassar jag som bland de bästa låtar som gjorts i Sverige. De kommande skivorna var ganska bra, men sen tappade jag intresset. En vän har uppmuntrat mig att lyssna på hennes nya skiva och drog med mig på konserten på Royal i Nyfors i Eskilstuna. Vilken tur! Det blev en riktig höjdarkväll...!
Jag kan kortfattat konstatera:
- Vilket band hon har...! Allt sitter verkligen perfekt och det finns en luftig blueskänsla över det kvalitativa kompet.
- Elin har en pondus och är så uttrycksfull att det är omöjligt att inte sugas med i 'gunget'.
- Elin sjunger verkligen bra...! Både när hon 'klösar i' och när det blir mer finstämt. Här hör man tydligt hur hon har utvecklats som sångare.
- Vilka låtar hon gjort...! Måste säga att det finns inte en enda halvintressant låt, det är hög klass trots stor variation och olika stilar.
Jag vet inte hur man ska kategorisera hennes nya låtar: Soul? Blues? Rhythm'n'blues? Gospel? Om man lägger till rock och singer/songwriter och mixar ihop det, kanske det blir vad det är? Hur som helst spelar det ingen roll när det blir så här bra!
Publiken var inte sen att visa sin uppskattning och Elin verkade nästan överväldigad av det fina mottagandet och ett leende spred sig allt oftare över hennes ansikte framåt kvällen.
Som sagt, det blev en höjdarkväll och det framstår allt tydligare hur begåvad Elin Ruth är och hur hon kanske äntligen hittat sitt rätta uttryck. Fast "Paper Cup Words" är fortfarande bäst och den fick vi inte höra...
Eskilstuna-tjejen Tove Wikström inledde och hon har verkligen en imponerande röst med djup och kraft.
Jackson Browne - "Standing In The Breach" - Inside Recordings 2014
Det kan vara svårt att vara kreativ när du har tidigare fått ur dig mästerverk av sällsynt kaliber. Jackson Browne gav på 70-talet ut
4-5 skivor som än idag känns fräscha och är fulla av insiktsfull lyrik, levande melodier och en sällsynt känsla med oöverträffad musikalisk lyster. Visst har han skrivit många låtar i samma klass och gjort suveräna skivor även senare, men det har blivit längre mellan albumen, och trots en hög lägsta nivå, så kan man ju inte begära att han ska tangera de klassiska mästerverkens nivåer från förr.
Denna gång har han haft en annorlunda infallsvinkel och samlat ihop låtar från både förr och nu, gjort några nyinspelningar av låtar från andra projekt och på något sätt fått en ny glöd som imponerar. Han må snart fylla 66, men i sinnet är han fortfarande prototypen för den engagerade betraktaren som vägrar att ge med sig.
Nya "Standing In The Breach" måste vara en de bästa skivor han gjort sedan 70-talet. Här finns nerv och styrka, ett äkta engagemang, levande arrangemang och lyrik som verkligen har något att säga. Jag tar låt för låt:
1 The Birds Of St. Marks – Skrev jag om för en månad sen: En gammal favorit i nya kläder. Skrevs redan 1967 till Nico och vi som hört demo-versionen har alltid älskat denna underbara låt och klassat den mycket högt. Nu rockigare i en ny Byrds-kryddad skrud, som fungerar helt förträffligt.
2 Yeah Yeah - Troligtvis också en gammal låt, åtminstone delvis. Melodin och de inledande textraderna finns med i en kort scen på "Downtown"-videon, som gjordes 1982 inför turnén i Europa, men den visades endast i ett fåtal länder på TV.
En djup betraktelse av kärlekens komplexitet och en förundran hur allt ändå attraherar.
3 The Long Way Around - En fortsättning på "These Days" 50 år senare. Skrev jag om i förra inlägget: "These Days" 50 år senare. Sökandet har nu vidgats till hela samhället och det dyker mest upp frågor och en undran över hur vi kunnat hamna 'här'. Angeläget och bra!
4 Leaving Winslow - Har spelats en del live de senaste månaderna och det är först med den nya snabbare studio-versionen jag hittar melodin. Det var länge sen Jackson gjorde något med country-rock-stuk, men här blir det en vitamininjektion...
5 If I Could Be Anywhere - Jackson överraskade i april 2011 med en ny låt, lyssna här, då han var inbjuden som talare till TED: Ideas worth spreading. Nu ett nytt arrangemang och denna protestsång har definitivt kvaliteter, men känns lite 'överarbetad' och jag tror den blir ännu bättre live...
6 You Know The Night - Jackson fick en text av Woody Guthrie att tonsätta till samlingen "Notes of Hope" hösten 2011 och resultatet blev en 15 minuters sång, den längsta den gode Jackson spelat in... Den nya versionen är nerkortad och dessutom kryddad av Greg Leisz' och Val McCallum's gitarrer. En riktigt stark sång...!
7 Walls And Doors - Skriven av Jacksons kubanske vän Carlos Varela och översatt av Jackson. En av mina favoriter på nya skivan, musikaliskt tät och attraktiv, och med mycket klok lyrik:
"It can be 'Freedom' only when nobody owns it!"...
Här är en liveversion från Clearwater Festival 2011 med Carlos där Jackson översätter texten:
Carlos Varela at Clearwater Festival 2011: Walls and doors.
8 Which Side - Framfördes på gatan tillsammans med Dawes vid "Occupy Wall Street"-rörelsen 2011 och finns med på albumet "Occupy This Record" kallad "Come On, Come On, Come On". Det halvtråkiga arrangemanget där har nu ersatts av en mycket mer spännande version, men fortfande utan det driv som fanns i den ursprungliga akustiska versionen:
Läs mer här: Occupy Wall Street - nya hoppfulla vindar och Occupy This Album.
9 Standing In The Breach - Ett mästerverk och fullt i klass med det bästa han skrivit...!
I dagens kristider med alla oundvikliga penningkrascher visar han hur en uppmuntrande och human människosyn kan få oss att ändå känna hopp och tillförsikt:
But you know the changes the world needs now is there in everyone
- Jackson Browne
Har spelats en del live i ett par år. Här en tidig version där han charmigt glömmer texten:
10 Here - Släpptes som singel sommaren 2009 och visade upp ännu en sång om saknad och förlorad kärlek, och den gick rakt in i hjärtat. Den hade samma kloka men smärtande stämning som genomsyrade "Late For The Sky", det bästa albumet genom tiderna. Den nya inspelningen är snarlik singeln, men något längre och några fler gitarr-slingor fyller ljudbilden smakfullt.
Sammanfattningsvis väldigt få helt nya låtar, men med en hisnande kvalitet och en närvaro som bränns. Samspelet mellan gitarristerna Greg Leisz och Val McCallum ger musiken en extra dimension och flyktade Mark Goldenberg saknas faktiskt inte alls. Taylor Goldsmith från Dawes gör också ett fint gästspel. Bob Glaub gör comeback som bassist efter många års frånvaro. Olika musiker har använts då inspelningarna är gjorda över en längre tidsperiod, men på den kommande turnén blir det som vanligt Jeffrey Young på keyboards och Mauricio Lewak bakom trummorna. Bob Glaub, Greg Leisz och Val McCallum följer också med...
I nästa vecka är "Standing In The Breach" ute på marknaden. En väldigt stark skiva av min gamle husprofet, en kraft och ett engagemang som sprätter liv och lust i en annan gammal gubbe...
Läs också intervjun på Mix-on-line: L.A.’s Favorite Son Talks About His New Album.
Ännu en av de nya låtarna på Jackson Browne's nya album har spelats live och först är jag övertygad att det är introt på "These Days" jag hör, men så kommer textraden 'I don't know what to say about these days'... Fyndigt!
Som 16-åring skrev han obegripligt moget i "These Days" om sitt eget sökande och såg tillbaka och drog slutsatser. Nästan 50 år senare i "The Long Way Around" har sökandet vidgats till hela samhället och det dyker mest upp frågor och en undran över hur vi kunnat hamna 'här'. Det vore en underdrift att säga att jag känner igen mig...
I don't know what to say about these days
I'm seeing people changing the strangest way
Even in the richer neighbourhood
People don't know when they got it good
They got the envy
and they got it bad
- Jackson Browne
Ry Cooder lirar fantastisk gitarr och ger melodin en skuttande skjuts. Det här är bra! Angeläget! Jackson Browne berör och känns...
Om en dryg vecka är nya skivan utgiven...
I början på 80-talet bodde jag i Linköping några år och den enda skivaffären värt namnet brukade en gång om året ha en rea som var något speciellt, det var mycket och det var billigt. Det hände att jag skolkade från lärarutbildningen (DET är en annan historia...) och min kompis Carin drog med mig på rea-starten. Där fanns två olika skivor med dansken Erik Grip, som jag aldrig hört talas om, men eftersom Bert Jansch var med och spelade på en låt, så köpte jag en av varje, för 5 kr styck...(!)
När helgen kom och jag var hemma så satte jag på "Måske har du det li'som jeg". Ole Fick's briljanta gitarr virvlade ur högtalarna till en en produktion som var så kristallklar att jag trodde bashögtalaren skulle hoppa upp i knät på mig. När jag var framme vid titellåten sist på andra sidan visste jag att jag fått en favorit som knappast skulle blekna.
Jag minns att jag skickade en kassett till min vän Christer, där Erik Grip var på ena sidan och Murray McLauchlan på den andra. Flera år senare berättade Christer att han träffat Erik på en festival i Danmark, då FJK spelade där.
Nu har Erik Grip översatt några av Christers låtar och spelat in dem. Givetvis valde han min favorit "Alla Dagar", som jag berättat om tidigare, se här: Är det tid jag jagar i mitt liv?.
Han gör den lika smakfullt som man kunde förvänta. Den hade nog kunnat platsa på "Måske
har du det li´som jeg"...!
Här kan du lyssna:
Länkar:
Erik Grip's hemsida - med allt om denne mångsidige och kreative artist.
Christer Jonasson's hemsida - där du också kan lyssna på Grips översättningar, samt på Christer själv förstås.
 |
| Foto Bernt Ridderström |
Christer Jonasson och Christer Lyssarides, Big Ben, Stockholm, 2014-09-15
Christer Jonassons gitarr och röst har jag lyssnat på i mer än 30 år nu. Christer Lyssarides var för mig en ny bekantskap. Tillsammans mixade de ihop sina gitarrer så att det blev ett slags växelspel, suggestivt och lågmält, men med en intensitet som kändes ända ut i lillfingret.
De spelade favoritlåtar av olika slag, men hela tiden med ett givande och tagande. Här fanns Steve Earle's "My Old Friend the Blues", Donovan's "Colours" med Christer J på banjo, Joni Mitchell's "Night Ride Home" och mycket mer. Kvällen avslutades passande med Leadbelly's "Goodnight Irene" och det blev till och med allsång...!
Mer stämningsfull musik får man leta efter och jag kom osökt att tänka på Bruce Cockburn's mer jazziga period och när Jerry Garcia och Grateful Dead gjorde en fantastisk akustisk live-dubbel. Inga dåliga referenser...!
Christer och Christer, eller C1 & C2, som de också kallar sig, vill jag definitivt höra mer av...!
Äntligen...!! Inte mycket mer att tillägga...
Jo, förresten, det är det ju: Björklund är ju ännu skönare att se packa och dra. Utan betyg. Inte ens han blir bättre av ett underkänt sådant...!
Valet är över och Reinfeldt packar ihop och Alliansen är avväpnade. Ändå kan jag inte känna mig glad, inte ens lättad...
Hemska tanke att var 8:e person jag möter har röstat på SD... Har vi sjunkit så lågt? Har vi så lite förståelse för varann? Resonerar folk så illa? Finns ingen anständighet alls?...
Flera vallokaler i Stockholm har invaderats av grupper utan någon som helst respekt för demokratin, för människors rättigheter, tydligen utan förmåga till vare sig empati eller insikt...
Och så röstar mer än 13% på ett rasistiskt missnöjesparti...
Antingen är folk korkade, eller så förblindade att de inte kan se ljuset ens i en tunnel...
Jag vill inte ha dessa känslor, men de går inte att ignorera. Gör något innan det är för sent...!!
Ta bort alla småfrågor, alla intetsägande floskler, allt som finns dolt bakom alla tomma löften: Egentligen handlar det i grund och botten om en enda fråga: "Hur fördelar vi det vi har...?"
Väljer vi att dela någorlunda rättvist, eller väljer vi att några få ska få mycket större del av kakan? Detta är vad valet handlar om... Hur giriga är vi? Känner vi ansvar och är solidariska, eller får de som blir utan "skylla sig själva"...?
En del tror att det blir bättre för den stora massan om ett fåtal får vräka sig i överflöd... Jag vet inte hur de får ihop det... Eftersom de försöker mörklägga det via begrepp som 'valfrihet', 'arbete' och 'lönsamhet' inser de väl hur omöjligt det egentligen är...
Jag tycker att det alltid måste vara ett bättre alternativ att åtminstone försöka dela lite mer rättvist...! Liberty Cage, oftast kallade The Men They Couldn't Hang, får visa hur det annars blir för de som drabbas:
Är det så vi vill ha det...?
Jag har alltid haft viljan att tycka bra om Sossarna... Tyvärr har jag gång efter gång blivit rejält besviken. Det största sveket var 'Linje 2' i kärnkraftsomröstningen 1980 och jag har ännu inte förlåtit Palme... Tyvärr medförde detta att mitt enda möte med denne karismatiske politiker blev ett möte präglat av avstånd och ogillande.
Jag har varit orolig för att Stefan Löfvén skulle ta till orda om kärnkraften. Härom dagen visade det sig att oron var mer än befogad...! Partiledarna fick hålla upp en lapp, röd eller grön, på frågan om "dagens kärnreaktorer ska få ersättas med nya eller inte". Löfvén vägrade svara!! Partiet har faktiskt ett kongressbeslut på att dagens reaktorer ska avvecklas när det är möjligt. Frågan är alltså om Löfvén vet vad representativ demokrati innebär och är beredd att följa partiets linje eller om han tycker sig stå över kongressen och får tycka för egen räkning?
Att jag tyvärr inte kan lita på Löfvén i kärnkraftsfrågan betyder givetvis inte att jag tycker bättre om svikarna Centern (som historiskt alltid varit emot, men nu kan tänka sig bygga nya reaktorer), egoisterna Moderaterna (här finns ju cash att vinna) eller tokjönsarna Folkpartiet (som struntar i forskningen när det gäller skolväsendet och troligen gör så här med). Det är ju tur att V och MP i alla fall går att lita på...!
John Hall, amerikansk musiker som sen blev kongressledamot, vet vad han tycker. Då och nu:
Här kan du läsa mer om mina tankar när det gäller kärnkraft: 100 000 år...
Att lämna vårt livsfarliga avfall till kommande generationer är inget annat än:
"en indirekt form av kannibalism,
mer makaber än någonsin den direkta,
därför att den drabbar ännu ofödda generationer"
- Rolf Edberg
I kväll var jag på konsert med Dawes... Nja, nästan i alla fall...
Jag dukade upp några mackor, en kall öl, kopplade laptopen till TV:n och Dawes började spela. Taylor Goldsmith sjöng och spelade gitarr inlevelsefullt, brorsan Griffin lirade trummor med ett minspel utan like... Wylie Gelber, bas, och Tay Strathairn, olika klaviaturer, kompletterade föredömligt. Det är ofta trestämmig sång, men ändå lite opolerat och synnerligen inspirerat. Dawes spelar mycket live och har kompat Jackson Browne och nyligen Conor Oberst, men de är allra bäst som sig själva.
Jodå, jag sjöng med i "When My Time Comes" och flera gånger var jag rent av på väg att börja applådera...! Dawes är ju mitt favoritband just nu och detta är fruktansvärt bra, minst sagt. 54 minuter kan du nog inte spendera bättre...
Är detta det nya sättet att gå på konsert...? Eller ett sätt för en gammal gubbe att känna sig yngre än han är...? Men jag tror nog inte längre att "min tid kommer", men jag försöker leva som om jag gjorde det... I kväll kände jag att det verkligen var så...
När jag åkte hem idag såg jag att utmed vägarna fanns massvis med fula plakat här och där, en del liggande och andra ännu stående... Det är ju snart val...
Närgångna porträtt på Björklund och Lööv och jag undrar om någon väljer parti på grund av sådana intetsägande bilder...
En fp-skylt påstår att "betyg hjälper" och jag vet att det är precis tvärt emot... 9 miljarder plockas ut i vinst från privata välfärds-företag varje år. Det motsvarar 23000 undersköterskor eller 18000 lärare...! DE skulle kunna hjälpa mycket mer än att betygsätta unga människor i en verksamhet som de är tvingade att deltaga i...
I övrigt på affischerna mest "bättre hit och dit", "mer ditt och datt"... Det skulle ju faktiskt aldrig kunna stå raka motsatsen, alltså säger de egentligen ingenting...!
Mitt ibland alla politiska plakat fanns en extra stor skylt för en cirkus… Ibland kan det vara svårt att se nån skillnad...!
No, don't bother telling me
I can see it all for myself
- Rod Coombes i Strawbs
Redan 1967 skrev Jackson Browne "The Birds of St. Marks" och den har varit en favorit här hemma sen jag fick den på bootleg för 15-16 år sen. En vacker och ömsint betraktelse av en annan vilsen själ (Nico från Velvet Underground, som Jackson träffat/dejtat/kompat i New York) till en melodi utöver det vanliga.
Det hände någon enstaka gång för sådär 10 år sedan att Jackson sjöng låten ensam på scen och på "Solo Acoustic Vol 1", som gavs ut 2005, finns en live-version som är inget mindre än glänsande:
Nu har Jackson spelat in den första studio-versionen. Måste erkänna att jag var lite orolig, men det här är bra, riktigt bra:
Det är oerhört sällsynt att Jackson skiftar låtar från piano till gitarr, eller tvärtom. Men här har det hänt och det låter Byrds så det stänker om det. Det är Greg Leisz som spelar 12-strängad Rickenbacker, inte Roger McGuinn, men den senare hade inte kunnat göra det bättre...!
Resultatet är imponerande och jag dräglar av förväntan på resten av nya albumet "Standing In The Breach"...
Nu har jag fyra dagar i sträck, flera gånger varje dag, lyssnat på Catherine Maclellan's nya album "The Raven's Sun" och jag kan inte få nog. Samtliga elva sånger är så himla bra och varje ton känns absolut självklar... Helt enkelt en upplevelse av högsta klass...!
Det första som slår mig är ju Catherines röst, en 'pipa' som sticker ut i mängden, så oerhört vackra toner kombinerat med en innerlighet som jag omöjligt (om jag nu skulle vilja det) kan värja mig från... En röst som invaderar min tillvaro och gör den bättre...!
Det är sparsmakat arrangerat, men suggestivt och fullt med intensiva känslor. Chris Gauthier klämmer fram en del gitarr-solon som imponerar, men framför allt berör... Det märks att han tar in känslan i Catherines musik och lyrik, och förstärker den som om det gällde livet...
Det finns en hel del positiva och optimistiska inslag i dessa sånger och i dessa texter, men grundläget är melankoliskt och sökande, med en förundran och ödmjukhet som övertygar och skänker framförandet ett ljus och en försiktig framtidstro.
Jag känner mig hur som helst så positivt berörd att jag blir full av förundran för livet, musiken och den kraft som finns där emellan.
Här kan du lyssna på alla elva sånger i sin helhet:
