Jag dukade upp några mackor, en kall öl, kopplade laptopen till TV:n och Dawes började spela. Taylor Goldsmith sjöng och spelade gitarr inlevelsefullt, brorsan Griffin lirade trummor med ett minspel utan like... Wylie Gelber, bas, och Tay Strathairn, olika klaviaturer, kompletterade föredömligt. Det är ofta trestämmig sång, men ändå lite opolerat och synnerligen inspirerat. Dawes spelar mycket live och har kompat Jackson Browne och nyligen Conor Oberst, men de är allra bäst som sig själva.
Jodå, jag sjöng med i "When My Time Comes" och flera gånger var jag rent av på väg att börja applådera...! Dawes är ju mitt favoritband just nu och detta är fruktansvärt bra, minst sagt. 54 minuter kan du nog inte spendera bättre...
Är detta det nya sättet att gå på konsert...? Eller ett sätt för en gammal gubbe att känna sig yngre än han är...? Men jag tror nog inte längre att "min tid kommer", men jag försöker leva som om jag gjorde det... I kväll kände jag att det verkligen var så...
They are just exactly like this in concert; it's wonderful representation. I hope you will be able to go to one of their shows. As good at their recordings are, they are even more wonderful in performance. I have seen them thirty-one times. :)
SvaraRadera