Jag tittade på dokumentären "Ett Slags Liv" med Lars Winnerbäck för tredje gången och den väcker känslor i mig som gör att jag tappar fokus för ett tag. Absolut ingen har beskrivit så exakt hur det kändes att växa upp så som Winnerbäck gör.
Känslorna kommer tillbaka. Det var trist i skolan. Det var inte bara nyponbuskar, kalla och kala korridorer, urtråkiga matteuppgifter (inte så svåra, men mängden...). Det var äckliga potatisar med en avfrätt hinna på, det var mattanter som kastade på mängder av det man inte alls ville ha, det var långa, gråa skoldagar. Musiken-ämnet i skolan var väsensskilt från mitt största intresse. Det var skolleda nästan jämt. Det var linjerade papper som begränsade. Just det, det var begränsningar överallt...
Jag kan minnas glädjen när man stod vid skolbänken vid skoldagens slut och hur man skyndade sig ut i friheten. Glädjen att komma hem och sätta på "Tell Me" med Rolling Stones eller senare "Question" med Moody Blues. "I'm looking for a miracle in my life"...
Livet var ändå enkelt... Så mycket man inte visste... Men det var musiken och drömmarna som fick en att stå ut med skolan. Senare kom även leenden från tjejer med de mest förtjusande hårsvall, och sedan kom allt det andra...
Winnerbäck berättar och sjunger om just detta så att jag är där igen. En del av soundtracket är utgivet på en LP, men allt finns digitalt på Spotify. Det är bra, bland de bästa live-upptagningar som finns med honom. Och minnesbilderna får du på köpet...
Rolf Lassgård och Melissa Horn är med och delar med sig av sina minnen, medan Per Gessle i och för sig är med, men verkar ha haft en helt annan infallsvinkel och hans medverkan blir som en käpp i hjulet.
I övrigt är det en underbar biografi och jag kommer säkerligen att se den flera gånger till...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar