Jag råkade av misstag skriva lite fel och gruppen "Unit" blev "Unikt". En felskrivning skulle väl knappast kunna bli mer korrekt... Det här är unikt bra.
Mats Klingström behöver ingen presentation för er som läser min blogg då och då. Unit består av Nicklas Höglind (elgitarr), Jonas Castell (kontrabas) och Kristoffer Johansson (trummor).
Unit måste vara det idealiska kompbandet för Mats musik och deras mer jazziga och lugnt flytande harmoniska spel passar Mats reflekterande uttryck som handsken.
Efter en lång paus på arton år så har de de senaste åren börjat samarbeta igen: 2019 kom EP:n 'Budbäraren', 2021 gjorde de en liten turné och nu har de spelat in 5 låtar och gett ut dem som "Live I Studio" på t.ex. Spotify och YouTube.
De bjuder på live-versioner av "Örnarnas Bo" och "Kärlekens Bot" från nämnda EP, samt nya arrangemang av "Som en fågel" och "Farväl, Marianne" från Mats skiva med Leonard Cohen-översättningar som släpptes för 23 år sen. Därtill finns Bob Dylans "Make You Feel My Love" i en underbar version på singel.
Elgitarristen Niclas Höglind imponerar med sitt lågmälda men expressiva och finurliga spel, som dekorerar musiken till riktiga höjder. Mats Klingströms eget spel på akustisk gitarr är ju givetvis också en utsmyckande läckerhet. Tillsammans så väver de samman sitt spel på ett mycket fascinerande sätt.
Det här är fyra musiker som verkligen kan spela, men de låter även sitt spel ödmjukt lyssna in de övrigas spel och kompletterar det snarare än överröstar det. Det är en svår konst, men åh så underbart när det väl inträffar...
Sarah Jarosz lät på konserten i Manchester oss förstå att ny musik var på gång och nu har det meddelats att nytt album kommer redan i slutet av januari. Ett par låtar från skivan har redan sett dagens ljus.
"Columbus & 89th" är en underbar låt och en mycket fin video släpptes för några dagar sedan. Drömskt, vackert, utforskande... Så suggestivt och så helande...!
Sarah överraskade ju på konserten i Manchester med att en hel del var så elektriskt och så rockigt. Ett "tätt" sound med en stor dos americana. Detta märks tydligt på den andra nya videon, "Jealous Moon", som kom i förra veckan:
Jag ser verkligen fram emot att få höra mer från Sarah Jarosz nya album "Polaroid Lovers".
Nina Åkerblom Nielsen - "Nobody Knows This Little Rose" - Kakafon Records 2023
Nina Åkerblom Nielsens "Tid" var en av förra årets bästa skivor. Från konvolut, via sånger och texter, samt framförande, ända till produktionen var allt av mycket hög kvalitet.
Kommande vecka så släpps hennes nya album, "Nobody Knows This Little Rose", där hon tonsatt Emily Dickinsons poesi och hon gör det strålande. Således så sjunger hon denna gång på engelska.
Förmågan att få allt detta veckra att låta så angeläget, det som lyste igenom på "Tid", det är uppenbart även här. Jag förundras över att hon fått till så starka melodier, så att det låter som om man hört dem många gånger förut. Instrumenteringen varieras också föredömligt och allt är elegant och spännande producerat av Axel Dahlin och Nina själv.
På "We Grow Accustomed to the Dark" gästar Sofie Livebrant, en sångerska med en helt annan pipa och på något underligt sätt blir dessa två så olika röster tillsammans något alldeles extra.
Det enda man kan anmärka på skulle väl i så fall vara den begränsade speltiden på 29 minuter. Jag minns att det förr i tiden fanns någon regel att om en LP var kortare än 30 minuter skulle det tydligt stå angivet på fodralet. Men Nina Åkerblom Nielsen hinner ju bjuda på åtta låtar av genuin kvalitet, så det finns absolut inget att klaga på...
Man sade länge att det aldrig syntes att han åldrades... Nu syns det, men han är fortfarande ytterst aktiv och engagerad...! Det förefaller faktiskt som om han mår riktigt bra.
För en månad sen släpptes en nyinspelad version av hans första "hit", 'Doctor My Eyes'. Den är inspelad lite här och där över hela världen och sammanfogad via internet.
Den gamla rytmsektionen med Leland Sklar och Russ Kunkel är med igen. Chavonne Stewart, som länge varit med och sjungit i hans band, släpps fram i rampljuset och får sjunga hela andra versen. Totalt är hela 16 olika musiker och sångare med och de bidrar till en verkligt levande version av denna gamla klassiker.
Bruce Guthro har lämnat oss. Efter en lång kamp mot cancern i sin kropp så avled han den 5 september, bara några dagar efter sin 62 årsdag.
Bruce Guthro var en av de allra bästa sångarna någonsin, med en alldeles speciell röst som var både stark och lågmäld på samma gång. Han var älskad hemma på Cape Breton, men även i Skottland, Tyskland och Danmark, de länder där Runrig var "världskändisar".
1998 fick han en inbjudan att provsjunga för skotska Runrig, som efter Donnie Munro's avhopp för att bli politiker, letat efter en ny sångare i nästan två år, utan att finna någon lämplig. Han tackade nej eftersom varken han eller hans manager hade hört talas om gruppen. Men en gratis resa till Skottland fick honom att åka över till slut. Det blev 20 år som medlem i Runrig. Hans röst blev ett nytt kännetecken för gruppen och han bidrog även med en del egna sånger, t.ex. "All The Miles", som visar den något tyngre sidan av Guthro's musik:
Nu har vi fått veta att den främsta orsaken att Runrig lade av var för att Bruce Guthro hade en hopplös cancer.
Parallellt med Runrig hade Bruce Guthro en tämligen framgångsrik solo-karriär hemma på Cape Breton och han gav ut åtskilliga album med sina egna sånger och ibland en del traditionella. Han var också mycket omtyckt som ledare för "Songwriters' Circles", och på senare år hade han ofta med sin son Dylan och sin dotter Jodi på scenen..
Guthro har med sin enorma röst och trevliga jordnära attityd blivit väldigt omtyckt och älskad av publik, bandmedlemmar, andra kollegor och vänner.
Jag avslutar med hans fina tolkning av Runrigs tidiga "Going Home". Den passar speciellt bra nu när Bruce Guthro lämnat ett stort tomrum i mitt hjärta.
En gång i tiden fick jag med några månaders mellanrum långa brev från en nära vän. De var fyllda med tankar om det lilla och det stora, om kärlekstrubbel och det eviga sökandet.
Det är ungefär så jag känner det när Winnerbäck kommer med en ny skiva. En rapport om vad som hänt sen sist, om hur allt omkring utvecklats och invecklats. Tack vare att han uttrycker sig ganska vagt är det lätt att se det som ett personligt brev till just mig.
När nya "Neutronstjärnan" ska spelas för första gången är jag lite orolig. Det beror ju på hur mycket Jocke Berg och Martin Sköld från Kent fått bidra med genom sin produktion och sitt sound. Det visar sig att de närmat sig Winnerbäck med både respekt och måttlighet. Visst är det syntmattor och konstgjorda ljud, som ibland känns främmande och något onödiga. Det sägs att skivan vinner för varje lyssning. men ännu låter väldigt många låtar fortfarande lite väl lika varann. Jag vet inte om jag redan hört låten eller var jag var då jag fick pausa av någon anledning.
Texterna handlar om den lilla människan i tillvaron, om åldrande och tillbakablickar. Däremot väldigt lite om kärleken och de stora känslorna. Även här irrar jag omkring och vet inte vilken låt det är.
Några sånger sticker ut: "Singeln "Nåt som verkligen är bra" är precis vad titeln antyder. Här funkar även Jocke Bergs stämma alldeles utmärkt.
När gitarren äntligen dyker upp i början på sjätte låten, "Vad gör det om hundra år", känns det som en befrielse. Det visar sig också kanske vara skivans bästa låt. Jag älskar strofen "Jag ser sämre nu, men längre än förut". Avslutningen med "Gärna lite mer", titellåten och "Vår tid" är också riktigt starka.
De flesta recensenterna försöker överrösta varandra om hur bra skivan är. Typiskt...! Är det nu dags att skriva upp denne omtyckte tidsskildrare igen...? Det spelar ju i och för sig mindre roll, Winnerbäck levererar än och han sjunger bättre än på länge. Om hur bra det sen då är, det får väl tiden utvisa...
Jag kan inte med den bästa viljan i världen utnämna "Neutronstjärnan" till någon av hans bästa skivor, men så länge den gode Lars kommer med något som verkligen uppfattas så här ärligt och angeläget så tänker jag att det är mycket välkommet och som en gåva till oss alla.
Är luften någonsin fräschare än när det regnar...?
Ibland händer det att jag går ut i regnet och under paraplyet kan jag känna ett lugn, en sällsynt harmoni. På något sätt infinner sig ett tillstånd av total närvaro i nuet och inget annat betyder något just då.
Detta har skildrats enastående av Anders F. Rönnblom i hans "vårregn".
Nu är det ju inte vår... Än sen, känslan är den samma...!
"Vårregn" finns på första "Bravado Bravado"-plattan, en skiva som aldrig tycks tappa sin lyster. En verklig favorit att ständigt återvända till.
I "Norrländska Vatten" finns åter den där harmonin och där finns dessa tänkvärda rader: Men ju mer jag tror att jag är fri, ju mer slås jag i bojor
Och ju längre bort från stan jag flyr, ju trängre känns skogens kojor
Vem har inte sina egna fängelser?
Hemliga platser där det ryms tunga ok och osynliga kedjor
Så mycket mera hindrande ju mindre dom syns
- Anders F Rönnblom
... leder lätt till översvämning och andra katastrofer... Liksom för lite regn också ställer till det och medför en massa elände...
Jag kommer hela tiden på allt fler låtar om regn och tänker att nu får jag snart sätta 'stopp'... Fast först måste jag avhandla några till...
Underbara duon 'Show of Hands', som ju faktiskt varit trio ganska ofta de senaste 10-15 åren, har nyligen beslutat att avsluta turnérandet i höst. Ett stort tomrum kommer därmed att uppstå i folkmusikens utbud i England. Om Phil Beer och Steve Knigtley fortsätter göra skivor och/eller turnéra som soloartister vet jag ännu inte...
"The Flood" gavs ut redan för 22 år sedan på albumet "Cold Frontier", men känns minst lika aktuell idag.
Några aspekter till på regn kommer de närmaste dagarna, sen lämnar jag regnandet....
Regnandet har väl lugnat sig något, men jag hörde att det regnade ordentligt de 12 dagar jag var utomlands.... Och vi fick inte en enda droppe på oss...!
Nitty Gritty Dirt Band kan verkligenn stoppa in så mycket glädje och känsla i en låt att det blir helt oemotståndligt. Bob Carpenter sjunger verkligen bra här och den evigt unge Jeff Hanna klämmer ifrån sig ett stiligt gitarrsolo på slutet. Då är det lätt att stå ut med regnandet...
Sarah Jarosz med band - Band on the Wall, Manchester 2023-08-17
Tro mig, jag har varit på många bra konserter. Men jag vet inte om jag tror på mig själv när jag tänker att det här var kanske den allra bästa...!
Sarah är underbarnet som vid 12 års ålder jammade på sin mandolin med David Grisman och Ricky Skaggs. När hon skivdebuterade vid 18 års ålder hade hon därtill lärt sig spela även gitarr, banjo och oktave-mandolin. Att hon dessutom sjunger mycket bra och är en galant låtskrivare gör ju det hela ännu mer märkvärdigt...
Nu, 32 år gammal, har hon sex högt värderade solo-skivor utgivna och är därtill med i den progressiva folk-trion "I'm With Her" tillsammans med Sara Watkins och Aoife O'Donovan.
Innan konserten började så byggdes mina förväntningar på och jag började tro att det kunde bli en alldeles speciell kväll. Redan i de första tonerna slog det mig: Vilket sound...! Vilket ljud...! Det sitter ju helt otroligt...!
Hon omger sig med helt suveräna musiker: Mike Robinson dekorerar fram makalöst delikata toner på sin elgitarr. Dave Speranza på bas samt John Fatum på trummor får båda utrymme att bidra till helheten och Sarah själv börjar ibland spela så att man häpnar. Det blir ju faktiskt en ganska rockig kväll på något sätt...
Det är såååå bra och när man gör en vidunderlig version av "Pay It No Mind" redan som tredle låt så känner jag mig så lycklig. Sedan följde låt efter låt som alla var lika bra framförda. Vi fick även höra några nya låtar, bland annat den här:
När hon innan pausen körde Patty Loveless "Timber, I'm Falling In Love" dansade jag nästan fram på moln och ville skrika högt ut att jag älskar Sarah...!
Varje ton fylldes av känsla, musikalitet, närvaro, inspiration, glädje och kärlek. Ovationerna från publiken var storartade och både de på scenen och de stående nedanför kommer säkerligen att minnas denna kväll. Jag kommer det definitivt.
Iain Matthews, Green Note, Camden, London 2023-08-16
För ett halvår sen fick jag se att Iain Matthews skulle spela på "Green Note", ett litet prisbelönt ställe i Camden. De tar bara in 65 personer och mer än hälften av dem är ståplats. Jag fixade direkt två biljetter och hoppades att resan skulle bli av. Det blev den, och därmed fick jag efter 53 års lyssnande på Iain Matthews musik, solo eller i alla möjliga konstellationer, äntligen se, höra och möta honom.
Iain har tveklöst en av de bästa rösterna i musikvärlden och han är odiskutabelt en av de allra främsta låtskrivarna. Han har gett ut minst 40 egna skivor, och därtill flertalet i grupper som Fairport Convention, Matthews Southern Comfort, Plainsong, Hamilton Pool samt More Than A Song. Han har även gjort flera duo-utgåvor med bl.a. Ad Vanderveen, Julian Dawson, Elliott Murphy, Andy Roberts och Jim Fogarty. Jag kan inte påstå att allt är kanonbra, men väldigt mycket är lysande...!
Trots lite strul med anläggningen innan konserten kom igång, så märks det direkt när allt startar vilket mångsidigt proffs han är. Han sjunger givetvis förträffligt, han spelar gitarr riktigt bra numera och han berättar och får oss att trivas. Jag tror han trivs riktigt bra själv med.
Gamla favoriter blandas med några nya sånger och en hel del covers. Peter Gabriels "Mercy Street" är fantastisk och till slut fick vi även höra hans stora hit "Woodstock" i ett ganska nytt arrangemang. Jackson Brownes "These Days" är lika bra den. Hans egna sånger, som "Alone Again Blues", "Ballad of Gruene Hall" med flera, håller lika hög klass de med.
På några låtar får Iain fin hjälp av Joe Harvey-Whyte på steel-gitarr, fast det låter ibland mer som en lap-steel. Joe är en ung kille som för ett tag sen köpte en gitarr av Iain och därför träffades de för första och enda gången innan konserten. Det är mycket starkt att spela så bra tillsammans under de förutsättningarna.
Iain har blivit 77 år och säger att han börjat tänka på att gå i pension. Jag påtalade efteråt att han inte alls skulle tänka i de banorna och han skrattade hjärtligt.
Visst har iain haft en jättefin karriär, men det har varit tufft emellanåt och jag kan för mitt liv inte begripa att han inte är en man på allas läppar. Så bra är han...! Eller ännu bättre...!
Givetvis finns det mängder av sånger jag skulle velat höra, men jag får nöja mig med alla de skivor som finns med mer eller mindre live-inspelade versioner. Ofta i det lilla formatet och det passar honom utomordentligt bra.
Efteråt känner jag mig ovanligt upprymd, men ändå med fötterna på jorden. Bra musik med sympatiska artister kan i sina bästa stunder framkalla sådana känslor...
Vic Allen är en ung tjej från Norwich och hon gav i januari ut sitt första fullängds-album, efter att tidigare gett ut några EP och singlar från 2016 och framåt. Hon berättade för mig, i pausen på framträdandet på Half Moon, att hon är mycket stolt över skivan. Det är lätt att förstå. Den är inspelad i Nashville och det märks på hur den är snyggt producerad med mycket varierande och tätt sound.
Det är sällan man hör en debutskiva med så varierande arrangemang och så hög kvalitet på låtmaterialet. Hennes egna favoriter, John Mayor och James Taylor, har inspirerat henne att jobba med sina egna texter.
Antar att hennes sånger kan kallas folkmusik eller singer-songwriter när hon framför dem själv, här blir det mer pop och country. Jag kanske tycker att en del låtar hade vunnit på att vara lite mer lågmälda, men det spelar ingen större roll när resultatet blir så här lyckat.
Vic beskriver sig själv som en rastlös själ och det märks tydligt i hennes texter. De handlar mycket om kärlek och relationer som inte fungerade så bra, men det finns också några sånger om förhållanden som faktiskt fungerar och det känns uppflytande.
"Healing" är en av skivans höjdpunkter:
Vic Allen har faktiskt lite anknytning till Sverige, då hennes bror bor i Falun. Han har fotat bilderna på omslaget och andra bilder på Vic.
Många kända artister har spelat på legendariska Half Moon i Putney. Ända sen 1963 har det spelats live-musik där och ibland är det Unplugged-kväll, där nya förmågor får anmäla sig i förväg och så kör man några låtar var under kvällen.
Det har blivit mer och mer vanligt med låtskrivar-cirklar, så kallade "Songwriter's Circle", där man berättar och spelar några låtar var och ibland blir det nya oväntade konstellationer. I mitt förra inlägg såg vi ett sådant då Jackson Browne och Billy Strings spelade tillsammans.
På tisdags-kvällen kvällen var det dags igen på Half Moon och Beth Keeping och Vic Allen bjöd in två vänner och så spelade och berättade man. Trevligt och avspänt, men med en tilltalande enkelhet och närhet.
Beth Keeping sjunger bra och skriver om det som är viktigt för henne. Hon spelar akustisk gitarr och musiken är lugn. På skiva blir det mer klaviaturer och lite mer kommersiellt, lite syntigt och faktiskt med ett stänk Robyn.
Emily Faye är riktigt charmig och sjunger bl.a. rörande om sin lillebror. Lite mer country-rock-stuk. På skiva betydligt mer tillrättalagt och ibland ganska rockigt.
Vic Allen är det riktiga fyndet av dessa fyra. Mycket ambitiösa sånger. Hon sjunger och spelar gitarr bra. Även Vic är mer välarrangerad på skiva. Jag återkommer om hennes skiva som jag köpte på plats. Ett smakprov på hur Vic låter i denna cover av Goo Goo Dolls "Iris":
Bertie är lite annorlunda med fyndiga och roliga sånger med lite knorr. Även i det avslappnade snacket är han riktig rolig, som när han kom hem till sina föräldrar och berättade att han sagt upp sig från sitt jobb och tänkte satsa på musiken istället...
En trevlig kväll med avskalad och äkta musik. Det känns att det finns kulturhistoria i väggarna. Här har många världsartister tragit sina första stapplande steg och det är väl bara att önska kvällens unga artister lycka till.
Det är en tuff värld och det gläder mig att det fortfarande finns de som försöker utan att slukas upp av alla hinder och begränsningar.
PLEASE NOTE: There is a translation in the comment section !
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
