Skogspromenad

Den lille grabben släpper min hand och drar i mitt byxben och frågar:
- Har det varit krig här?

Jag vet inte vad jag ska svara... Till slut säger jag att det är ett så kallat kalhygge, ett modernt sätt att odla skog, men det...
- Måste de förstöra allt då?

Nu vet jag inte vad jag ska säga utan att börja gråta. På marken ligger ett trasigt band som suttit runt det döda trädet som lämnats kvar:

"Naturvård" står det... Nu blandas förtvivlan med ilska och jag mår illa... Jag föreslår att vi ska vända. Och så blir det.

Vi går snabbt tillbaka till den skogsglänta som ännu inte är skövlad. Inte ännu, men snart finns det ingen skog kvar här heller, inga träd där solen så vackert kan strila in mellan grenarna... Snart är stigen utplånad, blåbärsriset på marken sönderkört och fåglarna har slutat sjunga och förhoppningsvis hittat något nytt område där de kan hålla till ett tag...

Är det verkligen så här vi ska ha det?

När jag kommer hem sättter jag på Tony Dekkers "Prayer of the Woods":



Än har vi väldigt mycket att lära oss...

Nya singlar del 5: Phoebe Bridgers - "Kyoto"

Phoebe Bridgers är en 26-årig tjej från Kalifornien som i indie-kretsar har fått en hel del lovord de senaste åren. Hennes musik är lågmäld och oftast långsam med små stråkarrangemang.

Det som gör att hon sticker ut är hennes röst, ljus och försiktig, så ömtålig att man tror det kan brista när som helst. Hon liksom kryper upp i ditt knä och håller sig fast. Hon är så skör att du inte kan avvisa henne, hon är så prekärt känslig att du vill skydda henne.

"Kyoto" har hon spelat in tidigare, två gånger till och med, men den nya versionen är akustisk och gjord med Jackson Browne, som lägger på en stämma i refrängerna. Det är inte det lättaste att hänga med i Bridgers udda upp- och nedvandringar i olika tonarter. Men det är fascinerande och jag slås desutom av vilken säker stämma som Jackson lägger på, trots att det inte är i hans normala tonläge.

Baksidan, om man nu kan kalla det så i dessa digitala tider, "Summer's End" är en riktig pärla den med.

Nya singlar del 4: Bruce Guthro - "What Makes A Hero"

Ny och ny... Nja, den här kom förra våren, men den är så aktuell och så bra att den ändå får betraktas som ny så länge du inte har hört den.



Det har varit tyst om de flesta av Runrigs medlemmar sen gruppen gick i pension för snart tre år sedan. Bruce Guthro har varit hemma på Cape Breton och spelat och sjungit. Gitarristen Malcolm Jones har spelat med de skotska folkrockarna Skipinnish.

Guthro har ju alltid haft en parallell karriär där hemma och nu har han ju möjlighet att satsa lite mer på den. "What Makes A Hero" är en högaktuell betraktelse som förtjänar att bli lyssnad på gång efter gång.

Vettiga skogsägare träder fram

Jag blev glad över den här debattartikeln i SvD: Skogsägare: Vill se naturnära skogsbruk.

Det finns givetvis vettiga skogsägare, även om de inte har synts så mycket i debatten. Men här träder fler än 250 skogsägare fram och visar att de har ambitioner att ta hand om sin skog och se till att den mår bra. Annars handlar det ju nästan bara om bortförklaringar och ett tjatigt hänvisande till "äganderätten"... Alltså deras rätt att tjäna pengar oavsett hur det går till...

För mig är det sjukt och mycket oroande. Det är alltid allvarligt om vi litar på att girighet ska lösa alla problem. För mig är äganderätten förknippad med ett stort ansvar och om det ansvaret inte tas då måste vi gå in med lagar och styrmedel för att kräva fram det ansvaret. Kalla det vad du vill, det är ointressant. Det är alltid bättre att ta ansvar än att inte göra det. Om min frihet begränsar andras frihet, andras rättigheter, då är det inte frihet längre. Då är det enbart pengarna som styr och det har hitills aldrig visat öka ansvarstagandet eller viljan att ödmjukt ta hänsyn till miljöfrågorna.

Det går att bedriva ett vettigt skogsbruk och det går att få det lönsamt. Dessa 250 skogsägare ger mig hopp...!



Min vän Morgan Erina har spelat in en ny version av historiens främsta kamplåt, "We Shall Over Come", och givetvis gör hon det fenomenalt bra.

Nya singlar del 3: Lars Winnerbäck - "Själ och Hjärta"

Så har det då kommit fyra nya sånger från Lars Winnerbäck... Lite rockigare, men också den akustiska "Skriet". (Kanske inte en singel, utan mer en EP, men so what...?)

Vad har hänt sen sist? De nya sångerna känns som fyra nya dagboksblad. Som alltid ärliga och fulla av iakttagelser om vardagen. Som alltid finns en öppenhet som gör att vi känner igen oss och tror att det handlar om just oss...

Nya singlar del 2: Tina Stenberg - "We're All Going Home"

Tina Stenberg gjorde 2015 ett fint album, "Mitt I Livet", som av någon obegriplig anledning inte alls fick den uppmärksamhet hon förtjänade. Nu har Tina släppt en ny singel, "We're All Going Home", en cover av en låt med duon The Wanderer, som jag får erkänna att jag inte vet mycket om, men en bra låt är det definitivt.



Reflekterande, harmoniskt och fridfullt...

Hoppas det snart kommer mer med Tina! Det hon lagt ut på sin Facebook-sida visar sån klass att det nästan vore ett brott att inte jobba vidare med det:



Det finns en ärlig innerlighet i Tinas röst som träffar mig rakt i hjärtat...

Nya singlar del 1: AFT "Hush Now"

Ännu en singel från AFT:s nya skiva "Still", som släppps den 21 maj, har nu sett dagens ljus. Annika Fehling Trio känns fortfarande lika fräscha och den nya skivan verkar riktigt spännande.



Det är vackert och fascinerande, med lite mystik, och man drömmer sig lätt bort och vävs in i stämningen... Jag skrev precis likadant om den första singeln, men kan inte komma på något som passar bättre, så då upprepar jag väl mig...

"Hush Now" heter den nya singeln och egentligen är det mer som en låt på ett album, en del av en helhet eller ett fragment av en stämning, Men rackarns så bra, så kalla det vad du vill...

Skriv upp den 21 maj i din kalender...!

Ställningstagande

Party-stämning

Doug Schmude - "Mileposts" EP 2021



Att lyssna på Doug Schmude's nya EP är som att oplanerat slinka in på ett party utmed vägen. Plötsligt svänger det, spelglädjen är uppenbar och det händer lite både här och där. Schmude's egen röst fungerar riktigt bra i sammanhanget. Han sjunger inte vackert, men väl effektivt... Utan någon speciell anledning får han mig på bra humör och det är ju inte att förakta...

Han lirar det mesta själv: Gitarr, mandolin, dobro, bas och olika klaviaturer. All musik behöver ju inte vara omstörtande, djup eller
ens märkvärdig. Det räcker ibland gott med
lite spelglädje och en portion känsla. Här har
vi 7 låtar, det är trevligt och medryckande...
Det räcker gott så...

Avslutande ”Maybe I Just Won´t Go Home Tonight” visar att Schmude också kan skriva
lite djupare alster.

Det är mot slutet det verkligen händer något när han hedrar John Prine med ”A World Without John Prine”. Jag tror det är många låtskrivare som önskar att det var just de som hade skrivit den här låten:



I suppose that the wind will still blow
And I suppose the picture shows will still show
Who's going to warn us about the pride before the fall
Amnd who's gonna make us laugh about it all?
I don't want to live in a world without John Prine
How am I gonna tell the truth amongst all the lies?
I don't wanna live in a world without John Prine
- Doug Schmude

Idag tänder jag ett ljus för Sandy Denny

Idag tänder jag ett ljus för Sandy Denny. Det är nu 43 år sen hon dog. Men jag fokuserar på det hon hann skapa de 31 år hon levde...

"Makes Me Think of You" är en av de sånger som det endast finns en demo-inspelning av, men vilken känsla, vilken frasering, vilken röst...!!



Richard Thompson försöker här förklara det speciella med Sandy:
"Sandy had a way of really living a song. And I think she was able to do it because she had a very acute imagination. You could almost describe Sandy as someone who didn't have any skin. She was so hypersensitive to every little thing in the world, it was as if she lived more vividly than the rest of us. And I think that ability to get right inside a song, inside the persona of a song, was really quite extraordinary."

Linda Thompson berättar här om det för henne unika med Sandy:



Mer från Linda Thompson:
"Sandy could sing, you know, a 43-verse traditional ballad and you would never, ever, ever once be bored. And that's very hard to do. Remember, there's no hook. There's no bridge. There's no chorus. There's nothing! Absolutely nothing upon which to hang your hat vocally speaking. So you have to make it very, very interesting. You have to speak it almost but obviously not speak it because you've got to retain the melody. She was particularly good at doing that. You know she just had this incredible soul for making you believe in what. It's the same as actors, you know. There's only one criteria with actors and singers: Do you believe what they're saying? With Sandy, you just believed every word, every syllable, every heartbeat. It was all relevant. That's a great gift."



Sandy Denny hade en karisma som kunde smälta isar och förflytta berg. Saknaden av Sandy kommer jag alltid att bära med mig. Det hon lämnade efter sig kommer alltid att vara en källa av glädje och djup, förståelse och förundran.

Rusty Young RIP

Rusty Young var med och startade Poco 1968. Länge var han multi-instrumentalisten som mest bidrog med pedal steel och diverse stränginstrument. Senare fick han en mer framträdande roll som både sångare och låtskrivare och blev till slut den som höll bandet vid liv.

Poco var gruppen som kanske var "mest" country-rock av alla grupper och deras sound blev en slags prototyp för genren. "Grand Junction" från debutskivan fär vara ett typexempel:



Gruppen innehöll, förutom Rusty Young, under längre eller kortare tid Richie Furay (f.d. Buffalo Springfield), Jim Messina (f.d. Buffalo Springfield och senare Loggins & Messina), Randy Meisner (senare Eagles), Timothy B. Schmit (också senare bassist i Eagles) och gitarristen Paul Cotton, som länge utgjorde stommen i Poco tillsammans med Rusty Young, Schmit och trummisen George Grantham.

Rusty Youngs mest kända låt måste väl vara "Rose of Cimarron", en pärla av stämsång och ett slags vackert flyt som bara "rullar på":



En annan låt med fantastisk stämsäng är Timothy B. Schmits "Keep on Trying", som måste vara en av tidernas finaste stämsångslåtar:



Ändå är det Paul Cotton som imponerade mest på mig. Hans "Heart of the Night" var något helt annat, en suggestiv nattklubbslåt med ett härligt saxofonsolo. Cotton gjorde gruppen mer rock-orienterad med sina suggestiva låtar och sitt gitarr-sound.



Men till slut var det Rusty Young som drev gruppen vidare med hjälp av många olika musiker.

Igår avled Rusty Young av en hjärtattack, 76 år gammal. En ödmjuk och duktig musiker som spelade på nästan allt med strängar. En hängiven bandledare som visste vad han ville. Ändå förblev han lite anonym och trivdes nog med det. Vila i frid, Rusty!

Dylan som terapi

Emma Swift - "Blonde on the Tracks" 2020



Ibland undrar jag om världen behöver fler tolkningar av Bob Dylans mest kända sånger... Men, jo, när unga artister erövrar Dylan och upptäcker denna enorma källa av enastående låtar, då är det definitivt befogat...!

Likaså när man lyfter fram några av hans mindre uppmärksammade mästerverk. Båda dessa kategorier stämmer ganska väl in på Emma Swift, en 39-årig sångerska från Australien som 2013 flyttade till Nashville och startade sin karriär som sångerska. Efter några singlar och en EP kom i december hennes första album, som helt och hållet består av Dylan-låtar.

Det är mycket fräscha tolkningar hon gjort och de luftiga arrangemangen förstärker stämningen i låtarna. Emma sjunger dessutom både snyggt och engagerat.

Tydligen så skapades idén till denna Dylan-skiva då Emma var deprimerad och knappt tog sig ur sängen om dagarna. Hon vände sig då till Dylans musik och texter och det fungerade faktiskt så småningom...!

Titeln "Blonde on the Tracks" är ju en blandning av två av Dylans mest betydelsefulla skivor, "Blonde On Blonde" och "Blood On The Tracks", men här finns bara två låtar från vardera. Mest anmärkningsvärd i övrigt är "I Contain Multitudes" från Bob Dylans senaste utgåva "Rough and Rowdy Ways".



Emma Swift har tidigare tolkat Neil Youngs "Mellow My Mind", så hon verkar ha bra smak och en känsla för att välja låtar där hon kan tillföra något.

Ny singel med AFT (Annika Fehling Trio)

AFT:s första skiva, "In The Universe" var något speciellt och på scen tog de ut svängarna ännu mer och skapade en sälllsynt rytmisk och suggestiv spänning. De har under ganska lång tid hållit på med uppföljaren och i maj släpps äntligen "Still". Idag kom första singeln från den, ett litet lågmält stycke kallat "Tonight".



Robert Wahlströms piano inleder, nästan lite i stil med Mike Oldfields "Tubular Bells", innan Annika Fehlings närgångna, lite viskande stämma smyger sig på. Sedan strömmar porlande gitarrer in, spelade av Christer Jonasson Tolv (som han numera heter) och Annika Fehling.
Det är vackert och fascinerande, med lite mystik, och man drömmer sig lätt bort och vävs in i stämningen.

Jag har sagt det tidigare, men vidhåller att AFT måste vara ett av de absolut mest spännande och nyskapande banden just nu.

Linda Ronstadt

Linda är country-tjejen som satte ihop ett kompband som senare blev The Eagles. Själv gjorde hon en dunderkarriär med en sällsynt pipa som hade både sensuellt djup och ett enormt klös. Det sägs att hon medvetet styrde sin karriär och noga valde vilka låtar hon skulle sjunga. Även hennes producent Peter Asher, som själv varit pop-idol på 60-talet i Peter & Gordon och haft en hit med "World Without Love", hade nog en hel del inflytande.

Och så var hon snygg som bara den... Ovanligt charmerande snygg. Och sexig. Ögon som man kunde fastna i... Titta på den här tidiga intervjun och det är enkelt att fatta att vi föll för henne:



Jag föll mest för hennes sensuella sida, där hon kunde framtvinga tårar hos den allra hårdaste lyssnaren och hon övertygade mig gång efter gång om hur hopplös kärleken kunde vara...

Linda fortsatte även senare att styra och utmanade genom att undersöka musik av många olika typer: Country, rock, pop, folkmusik, operettter och jazz, inget var omöjligt för henne att ta sig an. Hon är fortfarande en av de genom tiderna bäst säljande och största artisterna i USA, men övriga världen visade mer svalt intresse. Hon tvingades ge upp sjungandet när hon utvecklade Parkinsons sjukdom för drygt tio år sedan.

Hon är kusin till David Lindley och hon producerade "Very Greasy", en av hans bästa skivor med kompgruppen El Rayo-X.

Linda Ronstadts mångsidighet märks inte så mycket när jag väljer mina favoriter. Då fokuserar jag på det sensuella och det här är en samling sånger som än idag berör mig:

30 år på landet...

Då har jag alltså bott här i 30 år, nästan halva livet... På landet, numera en självklarhet för mig. Bland frisk luft, blommor och träd, tystnad och fågelsång. Nu är backen full av blåsippor igen. Ibland hittar man rätt här i livet...!

Karla Bonoff skrev för länge sen "Home", om den där speciella känslan att komma hem. Här framför hon den med makalösa Nina Gerber på gitarr:



Home
Sings me of sweet things
My life there has it's own wings
To fly over the mountains
Though I'm standing still
- Karla Bonoff