Den lille grabben släpper min hand och drar i mitt byxben och frågar:
- Har det varit krig här?
Jag vet inte vad jag ska svara... Till slut säger jag att det är ett så kallat kalhygge, ett modernt sätt att odla skog, men det...
- Måste de förstöra allt då?
Nu vet jag inte vad jag ska säga utan att börja gråta. På marken ligger ett trasigt band som suttit runt det döda trädet som lämnats kvar:
"Naturvård" står det... Nu blandas förtvivlan med ilska och jag mår illa... Jag föreslår att vi ska vända. Och så blir det.
Vi går snabbt tillbaka till den skogsglänta som ännu inte är skövlad. Inte ännu, men snart finns det ingen skog kvar här heller, inga träd där solen så vackert kan strila in mellan grenarna... Snart är stigen utplånad, blåbärsriset på marken sönderkört och fåglarna har slutat sjunga och förhoppningsvis hittat något nytt område där de kan hålla till ett tag...
Är det verkligen så här vi ska ha det?
När jag kommer hem sättter jag på Tony Dekkers "Prayer of the Woods":
Än har vi väldigt mycket att lära oss...
Kära Tom, det är så bedrövligt, det du beskriver. Att det får lov att hända idag, med all kunskap som finns om hur ekosystemen fungerar och vilken betydelse levande riktiga skogar har för klimatet, det är obegripligt.
SvaraRaderaJag gick en kurs om Naturens rättigheter i höstas och skrev den här lilla betraktelsen i slutarbetet, efter att ha besökt mitt sommarparadis i tonåren och chockats av skövlingen där:
"De tog sig rätten att mangla ner skogen. En jättemaskin baxades upp längs den smala vägen förbi vår gamla tomt, förbi Palms, Fredrikssons, “Farmors”, Bennys, Bertils och så släppte de draken lös. Inuti mig hör jag braket från åttioåriga granar och tallar. De som klarade stormen -69, klarade Gudrun, Per och alla andra som gungat och rist i dem.
Nu ligger berget blottat, taggigt av grot och sårat av maskinens fötter. Nu syns hus vi aldrig sett, inte nerifrån oss, inte från lilla bron över ån, inte från Roséns gräsmatta där vi lyssnade på Tio i topp, ingen av oss som cyklade, sprang, red, körde moppe, drack mellanöl och var förälskade för femtio år sedan har sett berget bart och tomt och husen utan sällskap av träd.
Hur lång tid tog förvandlingen?
Ekosystem havererat, stigar borta, mossan avriven, djuren väck, skuggor och dagrar, hur lång tid? Vad kostade monstret per timme? Vad blev nettovinsten? Hur väldig är förlusten?
Ibland vill jag inte vara människa."
Underbar låt! Tack för att du finns och skriver och visar oss.
Christine
Tack Christine!!
SvaraRaderaDet du skriver berör, som det alltid gör.
Det är härligt att veta att nån förstår.
//Tom