Även om eleverna först kommer om en vecka, så startar jobbet i morgon. För mig är det inte längre lika dramatiskt att börja jobba, jag jobbar ju bara halvtid och då blir skillnaden inte lika markant...
Jag tänker ibland tillbaka på min egen skoltid och framför allt om tiden på högstadiet, eftersom det är ju där jag jobbar. Det finns känslor som ibland blir alldeles påtagliga, som om dofter och känslor bara är där... Utsvängda jeans... Betygs-stress... Omvälvande förälskelser... De första stegen som "vuxen", åtminstone trodde man det då...
När det gäller musiken så var Creedence Clearwater Revival "det senaste" och det var omöjligt att inte ryckas med av "Have You Ever Seen The Rain" eller "Bad Moon Rising"...
The Byrds gjorde "Chesnut Mare" och mycket bättre blir det ju knappast... Sen så tyckte man ju om att lyfta fram sådant ingen annan hade hört talas om, som Quicksilver Messenger Service, Mike Bloomfield och Al kooper, samt annat lite flummigt... På något sätt kände man sig då som "King of the Hill", även om Roger McGuinn först gav ut den många år senare... Här är en häftig live-version från 1991 med John Jorgenson på härliga gitarrdueller med Roger McGuinn och hans Rickenbacker. Inga kommentarer om pudel-frisyrerna...
Så åter till vardagliga rutiner... Jag har ju därtill ett jobb jag oftast trivs förträffligt med och även det gör mig ju ovanligt priviligierad... Inte alls så tokigt egentligen...
För drygt ett år sedan valde jag ut några inlägg som jag själv tycker om, eller som har speciell betydelse för mig. Det har ju tillkommit många läsare det senaste året, så därför puffar jag ännu en gång för detta:
Joe City Garcia är mannen bakom gruppnamnet Urban Desert Cabaret och deras skiva känns som man fått mysigt besök som slagit sig ner i vardagsrummet. Det är lågmält, avskalat och suggestivt, men likväl angeläget och äkta. Starka melodier och väldigt trevligt. De spelar som det mest självklart "coola" man kan göra, lika prestigelöst som att spela av ren glädje i ett hörn utan att kräva full koncentration av gästerna.
Garcias trevliga, men stämningsfullt berättande, röst känns välbekant redan första gången man hör honom. Lyssnar man mer noga finner man starka texter som vill berätta något och fånga en stämning... Med dessa starka melodier gör han just det...
Man kan väl beskiva det som en lågmäld "Americana", men det finns influenser från många olika håll. Jag kommer att tänka på Mark Olson från Jayhawks, men även stänk av The Band, lite Dylan och rentav lite Cohen. Så som Greg Copeland låter nu för tiden.
Hur som helst en skiva som känns självklar och är svår att plocka bort från CD-spelaren...
“Joe City Garcia sings from a body that has shot through both heaven and hell and some of the most heartbreakingly beautiful desert landscapes that lie in between”, säger Rubén Martínez på hemsidan: Urban Desert Cabaret. Där kan du lyssan på hela skivan.
Här en spelning i en affär, där Garcia hinner med flera låtar från nya skivan:
Det finns många par som gör musik ihop. Det finns många par som därtill gör det riktigt bra.
Det är ytterst få som visar en sådan spröd känsla att det just därför blir så intensivt starkt. Av vemod, melankoli och frustration kan man med rätt känsla bygga musik som blir så angelägen att den inte går att skaka av sig. Och på något märkligt sätt får den lyssnaren att må bättre...
"Hope In High Water" är Josh Chandler Morris och Carly Slade. De kommer från Milton Keynes, 80 km norr om London. De gav förra året ut EP:n "When Sorrow Calls" med fyra låtar och i maj kom det ett album kallat "Never Settle". Tre av låtarna på EP:n finns även med på nya skivan. Det är bra, för så bra musik får inte bara gå förbi utan att bli ordentligt uppmärksammad...
Hope In High Water. Två röster som verkligen berör med ganska sparsmakat komp på gitarr och banjo, ibland förstärkta med bas och trummor. Det är något i deras närvaro som skapar den nerv de snickrar ihop sina låtar med. Det må vara stor del melankoli och frustration, men det fungerar som ett känselspröt byggt av intensitet och angelägenhet.
Det är bara att konstatera: Detta är bra... Mycket bra...!
Eric Bibb och Staffan Astner - 'Picnic I Parken', Eskilstuna, 2017-07-26
+ Dagmar Luring + Mathilde Stavehaug Band
Eskilstuna har begåvats med fyra små mini-festivaler i Stadsparken, som väcker minnen av den sedan länge insomnade Djurgårdsfestivalen. Tack vare Peter Torsén och Micke Byström har nu Stadsparken under fyra veckor invaderats av totalt cirka 10 000 personer. Årets finalkväll bjöd på Mathilde Stavehaug Band, Dagmar Luring, samt Eric Bibb med Staffan Astner.
Eskilstunas nye kabaret-general Mathilde Stavehaug inledde och det var både omväxlande och kompetent. Bandet borde kanske släppa fram den utomordentlige gitarristen Dan Göransson lite mer...
Eskilstunas gamla "Dagmar Luring" spelade "symfonirock" med ett sound som doftade 80-tal. Gitarristerna Janne Elvi och Per Larsson rullade ut sitt samspel och det blev både kvalitativt och nostalgiskt.
Till slut stod svensk-finske amerikanen Eric Bibb med gitarristen Staffan Astner på scenen och från första tonen var det högkvalitativ blues med en energi och ett spel som bara porlade fram med sin närvaro och med en 'feeling' som var så oemotståndlig att det blev omöjligt att sitta still. Från första låten, "Silver Spoon", spelas det, gungas det och det byggs upp vad som nästan blir som en överdos av känsla.
En sann njutrning att se och höra Eric Bibb och Staffans Astner och deras utsökta samspel på sina gitarrer. Det blev en blueskväll att minnas...
Detta var första året av 'Picnic i Parken', men jag vill redan nu kräva en fortsättning...!
Engmans Kapell - Teater Klämman, Mellösa, 2017-07-23
En bit utanför Mellösa i Sörmland ligger Teater Klämman och de har ett imponerande program att erbjuda. I går gästades de av Engmans Kapell från Hälsingland och de drog fullt hus.
Engmans Kapell splelar folk-rock med brittiska drag och förutom många egna sånger så stoppar de in en del gamla välkända alster som "Wild Rover" och "Whiskey In the Jar". Det blir ett riktigt ös och det sprätter i benen på de flesta i den sittande publiken.
Bandet får upp ett rejält tryck och mycket byggger på duellerna mellan el-gitarristen Jocke Blomgren och Görgen Antonsson på fiol. Pär Engman själv sjunger och gör det bra. Han har också skrivit de flesta av låtarna. Rytmsektionen med Peppe Lindholm på trummor och Dedde Malmqvist på bas bildar ett stadigt gung och håller farten uppe. Nya medlemmen Pelle Larsson på keyboards har breddat ljudbilden. De är riktigt samspelta och avslappnade i snacket mellan låtarna och det märks verkligen hur kul de tycker det är att spela.
Detta är ett band som helst ska höras live och jag tror det finns få övermän i landet på att få igång ett tryck som sprider glädje ändå ut i tåspetsarna på folk. Det blir min enda invändning att man kände för att hoppa omkring lite mer och inte sitta still.
Det tar ju inte mer än en halvtimme att köra dit, så det blir att kolla upp Teater Klämmans program lite bättre i framtiden...
Länkar: Engmans Kapell - med info om det mesta och om nya skivan, den första på sju år...
Teater Klämman - en liten pärla i Sörmlands vackra landskap.
Lars Demian och David Tallroth - Saga Salongen, Torshälla, 2017-07-21
- Det kommer nog att bli lite annorlunda, sa min bänkgranne innan turnépremiären med Lars Demian och David Tallroth på den gamla Saga-biografen i Torshälla. Jag är väl inlyssnad på den gode Demian, men hade tidigare aldrig sett honom live. Och nog blev det annorlunda, det är till och med en rejäl underdrift...
Ingen kan fånga den lilla, halvt misslyckade, medmänniskans tillkortakommanden som Lars Demian. Det blir som små tonsatta noveller från den fattigaste stadsdelen i staden, lite som en kabaret med både innehåll och humor.
Multiinstrumentalisten David Tallroth skapar stämning och gör det hela intressant med sina olika instrument. Effektivast blir det när han kombinerar tuba och trummor, samt när han plockar fram den distade elgitarren. Det känns oplanerat och löst sammansatt, men det är nog bara ett intryck man får, för slutet på låtarna sitter verkligen exakt där de ska.
Vi får höra flera av hans mest kända låtar, allt från riktigt ös i t.ex. "Svenne Tills Du Dör", till det eftertänksamma och finstämda i "På andra Sidan". Intensiteten och närvaron finns där hela tiden. Liksom närheten till skrattet. Demian och Tallroth imponerar och har allt under kontroll fast det verkar som motsatsen. De har både påverkan på den ibland högljudda publiken och ett spontant sätt att möta dem med både humor och respekt.
Elliott Murphy & Olivier Durand, Blidösund, Stockholm, 2017-07-19
Det var upplagt för något alldeles speciellt när Elliott Murphy på sin tionde spelning på den gamla ångbåten Blidösund för första gången plockat med gitrarristen Olivier Durand.
Det vore orättvist att säga att denne Olivier stal showen, men det råder inget tvivel om att han förgyllde den. Han är en alldeles speciell gitarrist på många sätt.
Dels så använder han en akustisk gitarr och förstärker den på olika sätt. Dels, och det är det märkvärdiga, så väver han in sina solon och effekter så att det ofta är omöjligt att säga när kompet övergår i solon, utan det växer liksom fram och det blir både vackert, effektivt och imponerande.
Elliott Murphy är givetvis ändå i centrum med sina låtar, sin sång och sin närvaro. Han är också en ypperlig gitarrist och ett perfekt komplement till Olivier Durand och det märks att de trivs tillsammans på scenen.
Kanske kan Elliott vara ännu mer avslappnad när han inte behöver dra hela lasset själv.
Hur som helst är han på ett strålande humör och jag är övertygad om att de flesta som går av båten kvart över tio är på ett lika härligt humör.
Vi får höra några låtar från nya albumet "Prodigal Son" och jag gillar speciellt gitarrversionen av "Let Me In". I övrigt är det många av de gamla klassikerna och det är omöjligt att bli besviken på "You Never Know What You're In For", "A Touch of Kindness" eller "Drive All Night". Några ovanligare låtar hade också plockats fram och både "Summer House" och "Max's Kansas City"
känns fräscha och den sistnämnde, ett önskemål av arrangören Anders, blir kvällens absoluta höjdpunkt. En suverän låt och lika suveränt framförd.
Basse Wickman fanns bland publiken och plockades fram för att vara med på "Wild Horses". Allt satt inte perfekt, men vad gör det när känslan är så kristallklar...?
Här kan du, faktiskt, se hela konserten och kanske ana hur bra det var. Det var givetvis ännu bättre "in real life"...!
Svensk sommar och Elliott Murphy på Blidösund... På något sätt hänger det ihop... På onsdag spelar Elliott för tionde gången på Blidösund sedan starten 2011 och för första gången har han med sig Olivier Durand på gitarr. Det betytder att det kommer bli drag och mycket gitarr i Skärgården på onsdag...!
Jag tillhör inte de som dyrkar Ellotts musik som det bästa av allt, hans skivor är i mina öron ganska ojämna. Men just på scen når han höjder som få gör och hans lägsta-nivå är ruskigt hög.
När nu Olivier Durand är med blir det ännu bättre. Efter konserten på Big Ben i maj 2013 skrev jag: "Man skulle kunna skriva spaltmeter om hur begåvad och skicklig Olivier Durand är, men jag skulle nog ändå inte komma i närheten av att beskriva den flexibilitet och uttrycksförmåga han har. Han ser ju snäll och trevlig ut, men blir som en vilde med gitarren i händerna."
För något år sedan satte jag samman en Spotify-lista med mestadels live-versioner från Elliott Murphys digra utgivning: Elliott Murphy Collected
Det lär bli en trevlig onsdagskväll...! Hoppas han spelar "Caught Short In The Long Run", det borde vara lag på att han ska göra det...
Catherine MacLellan - "If It's Alright With You: The Songs of Gene MacLellan" 2017
Som jag skrev den 24 maj så skulle Catherine MacLellans nya skiva innehålla nytolkningar av hennes pappas sånger. Gene Maclellan skrev några mycket kända sånger, som "Put Your Hand In the Hand", "Snowbird" och "The Call".
Nu har jag lyssnat i flera veckor och det är en skiva som är fullkomligt proppfull av kärlek, det strilar fram ömhet och värme i varenda ton. Att Gene stod Catherine väldigt nära är något som verkligen märks.
Catherine var bara i tidiga tonåren när hon kom hem och fann att hennes älskade pappa hade tagit sitt liv, efter en lång och svår depression. Hon har själv också haft återkommande depressioner, men har kommit vidare, mycket tack vara musiken och en enveten kamp att ta sig framåt och hedra sin pappa. När hon till slut på fjärde skivan "Silhouette" spelade in en nytolkning av sin pappas "Snowbird", så blev det makalöst innerligt och startskottet på fler tolkningar, vilket bl.a. ledde till en hyllningsskiva med flera olika artister.
Nu tar hon steget fullt ut och gör ett helt album av Gene's sånger: "If It's Alright With You: The Songs of Gene MacLellan". Jag trodde att det skulle bli bra, men skivan överträffar ändå mina förhoppningar... Denna gång har Catherine valt lite mer av fullt komp med band och över allt ligger hennes ljuvliga, varma röst.
Hon har även än en gång spelat in "Snowbird", denna gång ensam med ett Wurlitzer-piano och resultatet är ödestigert vackert, men jag föredrar nog ändå versionen på "Silhouette". "The Call" sjunger Catherine i duett med någon jag inte kan hitta namnet på, men det är kanske skivans bästa spår. Såna låtar skriver inte många låtskrivare...
Eller så är det "Thorn In My Shoe" som jag gillar mest... Eller kanske "Lonesome River", som är mäktigt effektiv med sitt släpande komp. "Just Wanna Be Loved By You" är en gripande kärleksyttring. En annan favorit är "Faces" där Chris Gauthier spelar gudomlig gitarr. Avslutande "Shilo Song" är också rörande vacker, ett värdigt sätt att avsluta denna oerhört starka skiva.
Som helhet en skiva gjord av kärlek och värme i obegränsad mängd...
West of Eden från Göteborg firar 20 år som grupp och ger ut en samlingsskiva med 25 sånger med irländskt influerade alster av mycket hög klass. Ibland har jag önskat att de skulle bli lite ruffigare, men ofta är det deras ballader jag tycker bäst om, så det blir ju lite motsägelsefullt...
Jag har tidigare berömt gruppens fina omslag och den nya samlingen är inget undantag. Formad som en bok med ett 48-sidigt häfte, blir det ett värdigt sätt att jubilera.
Några nyinspelningar finns också med, där inledande "Twenty Years of Travelling" imponerar.
En riktigt stark skildring av turnélivet och som vanligt med Jenny Schaub's fina sång som en extra krydda.
Givetvis går det alltid att diskutera låtvalet, men de har valt bra, det är väl bara "Glenntown" som jag hade valt bort. Sen skulle jag ju även vilja haft med "Twisting River", ”I Won’t Be Here in the Morning”, "The Words I Forgot To Say" och "In A Little While". Och att inte ta med min favorit "Didn't You, Didn't I" är väl nästan ett tjänstefel...
Jo, jag skulle haft med "The Swings" också... Lika bra att du inhandlar "Rollercoaster" om du gillar det du hör... Eller passa på att se dem på deras turné som pågår för fullt. Både små och stora ställen får påhälsning.
Länk: West of Eden's hemsida - med bl.a alla texter och allt möjligt annat, nästan i alla fall... Jag saknar fortfarnade en lista över nuvarande och tidigare medlemmar.
I Edinburgh var det premiär för Jackson Browne att spela Randy Newmans "A Piece of the Pie", låten där Randy Newman sjunger om Jackson Browne:
Jesus Christ it stinks here high and low
The rich are getting richer
I should know
While we're going up
You're going down
And no one gives a shit but Jackson Browne
- Randy Newman
Så här var det i Edinburgh när bandet försökte sig på " A Piece of the Pie" för första gången:
Den satt inte riktigt som den skulle, som ni märker, så dagen efter i Glasgow ströks den tillfälligt ur spellistan.
Kanske inte världens bästa låt, men att Jackson sjunger den gör det hela väldigt roligt...
Dagarna går, men jag befinner mig fortfarande kvar i Skottland och de två konserterna med Jackson Browne... Den här videon är tagen i London några dagar senare, men visar en liten aning av det som jag försökte beskriva...
Glädje... Magi... Känsla... Vad du vill... I överflöd...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
