Jim and Sam - Bar Brooklyn, Debaser Strand, Stockholm 2022-09-26
De står där tätt intill varann på scenen, ofta vända mot varandra och de sjunger så engagerat och varierat. De rör sig flitigt (ibland undrar jag om de inte ska kollidera) och de ser på varann med en sån uppenbar kärlek och värme att det är som om det fanns en osynlig ram av blommor omkring dem...
Denna känsla avspeglar sig även i deras musik. De skriver låtar med stor variation som känns äkta och ärliga. Pop-låtar med bra melodier och snygga arrrangemang, personliga texter och helgjutna harmonier. Deras två röster kompletterar varann otroligt bra och de fyller i, duellerar och smälter samman om vart annat, som om det vore en självklarhet. Jim ackompanjerar dem effektivt på sin akustiska gitarr, ibland sparsmakat och ibland så expressivt så man tror att alla strängar kan gå samtidigt...
Jim och Sam har känt en frustration över att de inte fått större uppmärksamhet och bestämde sig för fem år sedan att spela en show varje dag i ett år. De videofilmade en hel del under den turné som kom att täcka 14 länder och de har efteråt klippt ihop detta till en dokumenär om livet som ett turnerande band, om osäkerheten, om spänningarna som uppkom, men också om glädjen i att få samarbeta och försöka förverkliga sina drömmar tillsammans.
Du kan läsa mer om deras projekt här: Jim och Sam klarade det...!!
I måndags var det Sverige-premiär för denna dokumentär som fått titlen "After So Many Days". Filmen har fått många priser och en fint mottagande hemma i staterna. Vi fick se hela filmen på Bar Brooklyn i måndags.
Filmen ger verkligen en bra bild om turné-livets upp- och ner-sidor. Ibland blir det även riktigt roligt, som här där de ger en konsert för kossorna i en hage:
Kvällen avslutas sedan med en konsert där Jim och Sam spelar sina sånger med imponerande känsla och närvaro. Det är omväxlande finstämt och sedan plötsligt fullt med energi. De är helt fenomenala på att behålla, ja nästan öka, intensiteten när de lugnar ner tempot i en låt.
De berättar spontant om bakgrunden till låtarna och en massa annat, ibland skämtsamt och avslappnat, och ibland allvarligt om det som inspirerade dem.
De spelar flera av sina nyare sånger: "Space for the Stranger" handlar om hur de rensade ett rum för att ge plats för sin dottter Hazel, som föddes för 19 månader sen och är kvar hemma i Los Angeles. "Bloodstream" var den första låt de skrev efter de kommit hem från den årslånga turnén och är en oerhört fin skildring av att stötta varandra. "Saturday Night" kan framstå som en partylåt, men är en hyllning till en vän som gick bort under deras frånvaro. De avslutade med "Holy Water", som handlar om hur deras kärlek vann över kulturkrockarna.
De har nu så många starka låtar som borde kunnat bli åtminstone mindre hits och gett dom ett större genombrott. De förtjänar verkligen det...! Och då har jag inte alls nämnt låtar som t.ex. "Doctor Please", som kunde blivit den definitiva låten om pandemin, "Where Are You Now" om före detta kärlekar och "Witch In A Window", en av de vackraste sångerna de senaste åren...
Efter konserten så minglar Jim och Sam med besökarna, signerar sina skivor och vi fick ta en ny bild på mig tillsammans med dem:
Nina Åkerblom Nielsen - "Tid" - Kakafon Records 2022
Jag hajar till när jag får se fodralet till Nina Åkerblom Nielsens nya CD. Det är något i hennes blick som liksom påvisar mig att här finns det djup, här finns det någon som verkligen vill säga någonting...! Och jodå, visst har jag rätt...!
Nina är en ny bekantskap för mig och det visar sig att hon är en klassiskt skolad sångerska och kompositör som bl.a. gjort några skivor med engelsk folkmusik från tidigare epoker. Det råder inget tvivel om att hon kan sjunga. Det är sannerligen inga falska toner här, men hon sjunger inte bara för att det ska låta bra, utan hon vill även att vi ska lyssna på vad hon har att säga. Så känns det i alla fall för mig. Just det är mycket viktigt för mig, om jag inte snabbt ska tappa intresset för sång som är så "perfekt" framförd.
Hon har fått sina smällar av livet. Nyligen dog hennes man Peter Hjalmarsson efter några års kamp mot cancer, och han spelar saxofon på några låtar här. Hon har även tidigare förlorat ett barn strax innan födseln. Nu lever hon med två barn i Jönköping och har tydligen lyckats hitta ljusglimtar i tillvaron trots allt. Visst finns det djup i hennes texter, men framför allt så finns det hopp, vardaglig glädje och förundran.
Nina kan inte bara sjunga. Hon spelar även piano, har skrivit alla låtar, samt har arrangerat och producerat. Det är en tydlig folkmusik-inspirerad ljudbild vi får höra, inte minst med tanke på den valda instrumenteringen. Det finns mycket luft i arrangemangen och fokus ligger hela tiden på det instrument som spelar och man låter det ljuda utan att bli stört av en massa bakgrunds-ljud. En mycket fin och medveten produktion rakt igenom...!
"Lätta Steg" och "Septembersång" är redan utgivna som singlar och den 30 september släpps hela det nya albumet "Tid".
Jag vill aldrig bli som ett löv för vinden Vill ha mål och mening och perspektiv Men ibland så vill jag dansa med hela livet Dansa i frihet - Nina Åkerblom Nielsen
Gillar du folkmusik med tydliga melodier och förbluffande vacker sång som berör med vettiga texter, samt en dynamisk och luftig produktion, då har du här en riktig höjdarskiva...!
För mig blir det nu att kolla upp hennes tidigare utgåvor...
Tidernas bästa album: Jackson Browne - "Late For The Sky" - låt nr 8
"Before The Deluge" måste vara en av de vackraste låtar som någonsin skrivits. Den har en melodi av sällan skådat slag och texten förstärker intrycket av att det är som en psalm över våra liv. Om sökande, resignation, miljöförstöring och vårt behov att försöka förstå alltihop... Om hur vi anstränger oss för att se sammanhang och någon mening med vår tillvaro här på jorden.
Den har också använts i kampen mot kärnkraft och i andra sammanhang när det gäller miljön. Här är en version från "No Nukes" 1979 med David Lindley på bedårande fiol:
Många år senare arrangerades låten om och fick en ny musikalisk skrud. När David Lindley åter var med på en turné 2010 så spelade han istället lap-steel och det är bara så förbluffande att det vore dumt att försöka beskriva det:
När Jackson spelade den på Annexet i Stockholm 2003 råkade han sjunga fel: "Let the music keep our children high". Han kommenterade det efteråt: "When you write a lyric like that, it is sooner or later doomed to happen ...!"
Det finns även några andra artister som spelat in "Before The Deluge" och faktiskt gjort det föredömligt: Moving Hearts, Christy Moore, Eliza Gilkyson, Joan Baez och Mick Hanly har alla spelat in den och den sistnämnda är min favorit-version med en unik krispig närvaro. Du kan lyssna på den här: En sällsynt lysande tolkning.
Jag avslutar genomgången av hela "Late For The Sky"-skivan med en härlig inspelning med Jackson själv på akustisk gitarr och Val McCallum på fantastisk elgitarr:
Tidernas bästa album: Jackson Browne - "Late For The Sky" - låt nr 7<
"Walking Slow" sticker ut med sitt speciella gitarriff och medryckande gung. Lyssna här ovan när David Lindley drar igång på sin lap steel och när Marc Joedan klinkar fram ett till synes spontant solo på pianot. Det märks att de har roligt och det sprider sig alltid till lyssnaren.
Därtill har "Walking Slow" ett glatt och "jag lever nu"-budskap:
Låten uppstod när hans band jammade och den spelades först som en instrumental låt, men fick så småningom text i efterhand.
Här en ovanlig solo-version från 2012 som svänger som tusan:
"Walking Slow" är väl den låt på hela skivan som minst kan betraktas som enastående, men den fyller sin plats ändå med sitt medryckande riff och sin vardagligt glada attityd.
Tidernas bästa album: Jackson Browne - "Late For The Sky" - låt nr 6
Jackson skrev "For A Dancer" om en god vän som dog i en eldsvåda. Vännen var professionell dansare, därav titeln, och låten har kommit att användas på flertalet begravningar, bl.a. åt sångerskan Nicolette Larson och gitarristen James Honeyman Scott i The Pretenders.
Även om låten i och för sig handlar om döden, så tycker jag den minst lika mycket handlar om själva livet. Följande visdomsord kan man ta del av hur många gånger som helst och ännu bli lika berörd av:
För er som är lite nördiga kan jag påtala att singelversionen är en något annorlunda version med lite mer accentuerat komp. Kören, bestående av Dan Fogelberg, Don Henley och Doug Haywood, går ju inte heller av för hackor.
Sverige-aktuella Venice spelade 1999 in en annan version tillsammans med Jackson Browne för holländsk radio:
Här finns deras suveräna sångstämmor, men inte David Lindleys känsliga fiol. När han är med är hans spel så enastående att det inte bara lyfter låten, den gör den ett med självaste känslan personifierad.
Phil Beer, ena halvan av duon Show of Hands och själv en extremt duktig musiker, beskriver i en intervju denna magi hos Lindley, detta ovanliga "DET", på ett ytterst talande sätt:
"He's completely inside the song. And it's so beautiful! The song is the important thing. If ever there was an example: That is it! This guy is right there...! He totally understands the song and what he's playing just fits, beautifully fits..." - Phil Beer (Du kan höra hela intervjun med Phil Beer här. Rekommenderas starkt!):
Lyssna och bli förförd av både låt och David Lindleys spel här i en inspelning från "The Old Grey Whistle Test" i England 1976:
De avslutande raderna i texten sammanfaller i stort sätt med min syn på religion och tro... Så makalöst vackert spelat och en så fascinerande förklaring av det obegripliga:
Stor lyrik och stor musik möts ofta... En av de mest betydelsefulla sångerna i mitt liv...!
Tidernas bästa album: Jackson Browne - "Late For The Sky" - låt nr 5
Efter att på första LP-sidan reflekterat kring livets sökande efter mening, samt kärlekens förverkligande eller frustrerande frånvaro, så känns det förlösande fint med en riktig rock-rökare som avstamp på den andra sidan.
Redan efter två rader så är budskapet liksom klappat och klart:
Här har vi studioversionen av denna härligt fartfyllda låt, där David Lindleys spel på slide-gitarr firar stora triumfer:
Man kan nästan känna hur bilens däck med fart rullar framåt...
Tidernas bästa album: Jackson Browne - "Late For The Sky" - låt nr 4
Inledningen på "The Late Show" var nog bland de första textrader som jag som ung verkligen lade märke till. De säger så mycket om att på djupet lära känna någon... Om vänskap utan gränser. Om känslan av utanförskap i en underlig värld. "The Late Show" är mycket som en fortsättning på "Farther On" och jag har ofta svårt att skilja textrader från dem ifrån varann. Jag antar att det nog är stämningen som är så lika att låtarna känns som ett slags tvillingar.
Låten försvann tidigt från Jacksons live-repetoar och det är först på senare år som han har börjat spela den igen. Det tackar jag för...!
Den här videons bildkvalitet är inte mycket att hänga i julgranen, men ljudet är så pass bra att det visar hur "The Late Show" låter numera:
Det handlar inte bara om att åka bil, att sätta sig bakom ratten och dra iväg, det även känns så... Fortsättningen med "The Road And The Sky" förefaller väldigt logisk.
Även denna gång får vi några väldigt starka slutord:
Tidernas bästa album: Jackson Browne - "Late For The Sky" - låt nr 3
"Farther On" är en sån där sång, som även om man hört den flera hundra gånger, så kan man finna nya fraseringar, nya textrader och nya stämningar gång efter gång. Låten innehåller så mycket som berör och det finns mängder av nya kloka reflektioner att upptäcka.
Videon här ovanför är hämtad från "Going Home", en dokumentär om Jackson Browne som Disney Channel (!) gjorde för många år sedan. Ett utomordentligt porträtt av denne sångare, låtskrivare och människa. Hör hur han berättar om när han första gången spelade med David Lindley. Lyssna på Lindleys gudomliga spel på allt som hans händer får kontakt med. Hör Scott Thurstons känsliga stämmor! Njut...!
Här är slutligen en tämligen färsk inspelning från Jacksons hem, tillsammans med virtuosen Greg Leisz. En inspelning som får min själ att vibrera...
Tidernas bästa album: Jackson Browne - "Late For The Sky" - låt nr 2
"Fountain of Sorrow" har en melodi som sticker ut och jag kan inte komma på någon annan låt som ens liknar den. Det är verkligen "one of a kind"... Man ändrar tempot mot slutet och går ner i varv utan att förlora intensiteten och sedan så kommer David Lindleys makalösa solo på lapsteel. Att arrangera en låt på det sättet är inget annat än stor konst...!
Jackson skrev 'Fountain of Sorrow' till/om Joni Mitchell, som han ett tag hade en relation med. Jackson hade i sina senare tonår ett intresse för något äldre tjejer. Joni är fem år äldre och innan dess var han ihop med den tio år äldre Nico från Velvet Underground, som på sin första LP spelade in tre av hans låtar med Jackson kompande på elgitarr. Senare hade han även ett förhållande med Laura Nyro, vilken bara var ett år äldre än honom.
Kommentaren i videon ovan om att det blev "a better song than she deserves" kan ju uppfattas som hård, men det sägs att Joni hade svårt att acceptera när han gjorde slut och hon har även anklagat honom för att vara en man som "knäcker" kvinnor. När hon senare skrev låten "Not to Blame" så tog han mycket illa vid sig, så det kan nog förklara en hel del...
Att han ändå lyckades skriva en så fin låt till henne är imponerande och de positiva slutraderna visar verkligen det: Fountain of sorrow, fountain of light
You've known that hollow sound of your own steps in flight
You've had to struggle, you've had to fight
To keep understanding and compassion in sight
You could be laughing at me, you've got the right
But you go on smiling so clear and so bright
- Jackson Browne
Jag avslutar med en stark solo-version. Riktigt bra låtar kan alltid framföras helt avskalade och ändå tydligt visa sin kvalitet:
Tidernas bästa album: Jackson Browne - "Late For The Sky" - låt nr 1
Jag kan inte motstå frestelsen att skriva om alla åtta låtarna på Jackson Brownes mästerverk "Late For The Sky":
Titellåten "Late For The Sky" har jag i perioder ansett vara den bästa låt som gjorts. Jag vet inte hur många gånger jag har berörts av den starka värme denna fantastiska skapelse frambringar.
David Lindley skapade det oemotståndliga gitarrspelet och det är så vackert, så intensivt trots att det är lågmält. Nu för tiden är det Val MacCallum som står för gitarr-spelandet, vilket vi kan njuta av i klippet ovan från Austin City Limits för snart två år sedan.
Gitarristen Mark Zabel är inne på att Lindleys solo är "The Most Beautiful Guitar Solo Ever". Här reder han ut allt om hur Lindley gjorde för att få till det:
Jag tror inte det finns någon låt som bättre skildrar hur en realtion börjat falla sönder. Skräcken att upptäcka att du faktiskt inte känner den du lever med: Looking hard into your eyes
There was nobody I'd ever known
Such an empty surprise to feel so alone
- Jackson Browne
Sedan reflekterar han över styrkan i att bli berörd och hur vi faktiskt ser det vi vill se: Now for me some words come easy
But I know that they don't mean that much
Compared with the things that are said when lovers touch
You never knew what I loved in you
I don't know what you loved in me
Maybe the picture of somebody you were hoping I might be
- Jacksopn Browne
Slutligen får Mr Dave själv spela och då väljer jag en mer akustisk version där Jackson och David skapar ett framförande som är absolut briljant. Det sägs att David Lindley aldrig spelar hundra procent lika utan att stunden alltid förändrar något. Varje spelning är således lite unik. Det kan endast en musiker som verkligen "är där" klara av.
"Late For The sky" är så oerhört vacker och samtidigt omtumlande att jag villigt erkänner att jag ofta gråter av välbehag när jag lyssnar på den. Riktigt, riktigt stor musik på alla sätt...!
Tidernas allra bästa album, alla kategorier och helt utan konkurrens, fyller idag 48 år.
Den 13 september 1974 släpptes Jackson Browne's tredje LP, "Late For The Sky". En milstolpe i skivutgivningens historia. Åtta låtar i absolut världsklass. Varenda ton, alla textrader, varje inandning, allt känns så obeskrivligt självklart. Ett unikt mästerverk.
David Lindley spelar en framträdande roll med sitt spel på lap steel och fiol. Övriga i bandet, som spelade in hela skivan, var Doug Haywood på bas, Jai Winding på klaviaturer och Larry Zack bakom trummorna. På stämsång lånade man in bland annat Don Henley, JD Souther och Dan Fogelberg.
Någon gång ska jag försöka förklara den här skivans storhet. Men det blir svårt...
Jag har för länge sen insett att jag aldrig kommer att få uppleva något som är ens i närheten av det här igen.
Det smärtar att vakna upp i ett rasistiskt land. Jag skäms över hur folk väljer att lyfta fram hat, misstänksamhet och hur man förnekar allt som visar på motsatsen. Jag känner sorg över att folk inte fattar vad de ställt till med.
Nu är det verklighet, det är lika bra att inse det: Nu ska Kristersson, Åkesson. Pehrsson och Busch troligen styra vårt land. Måste man nu inskaffa järnrör så man kan försvara sig…?
Okej, jag är beredd på fyra år utan anständighet, ödmjukhet eller inlevelse… Fyra år av hat, påhopp och lögner. Nu blir det rumsrent att invandrare, som en gång tvingats fly från allt, utpekas som roten till allt ont...
Vi tvingas se hur kärnkraften byggs ut. Tack och lov slipper jag se hur våra barnbarnsbarn under flera tusen år får ta hand om våra radioaktiva sopor.
Nu kommer den fria kulturen bit för bit att motarbetas och på sikt troligen strypas helt. Det kommer att vara mycket lågt till tak i vårt land när det styrs av rasister och egoister.
Nu blir de sista skogarna kapade och ersatta av ännu fler ogenomträngliga granplantager.
Nu kommer man att trakassera ofrivilligt arbetslösa och kalla dem lata. Nu får vi åter uppleva hur man förföljer sjuka och tror att de blir friskare om de blir riktigt fattiga.
Nu tvingas vi att se på när vår gemensamma egendom säljs ut till några få riktigt rika typer… Inget annat än ren stöld…! Det blir ännu fler vinster i privata skolor, skattepengar som går direkt in i ägarnas fickor. Vi kommer fortsätta exportera vapen till länder som startar krig.
Vi fär se höjda bidrag till de rikaste... Javisst ja, då heter det ju avdrag... Klyftorna kommer att öka ännu snabbare. De rika blir ännu rikare och de fattiga så utsatta att de inte ens kan få hyra en bostad. Det svartnar för ögonen när jag inser hur snabbt man kan rasera det vi under lång tid gemensamt kämpat för och tålmodigt byggt upp….
Jag fattar inte att så många valt parti i ren protest utan att inse vad de därmed förstärker... Jag tror inte på hat…! Jag tror inte på vedergällning…! Jag vägrar att tro att människor inte har lika värde... Jag är övertygad om att ju mer vi skapar ett ”vi” och ett ”dom”, desto större problem får vi... Det känns som om någon lagt en heltäckningsmatta över tillvaron...
Men, jag är beredd... Men tro inte att ni får min sympati, inte ens det minsta uns av respekt...
Jag kommer att skaka på huvudet, spotta i rännstenen och fortsätta att vägra tro att folk är så hjärtlösa, giriga och egoistiska som den politik de faktiskt har röstat fram.
Anders F Rönnblom debuterade redan 1971 med "Din Barndom Skall Aldrig Dö". Mer än 50 år senare är han fortfarande lika produktiv. Jag vet inte exakt hur många skivor han har spelat in under dessa år, men det är nog fler än 30 album. Han har alltid haft en mycket hög lägstanivå och en imponerande kvalitet.
Två av hans allra bästa skivor är de han gjorde under gruppnamnet "Bravado Bravado". Den första, "Bravado Bravado" enligt konvolutet, men betitlad "Ömhetsdesperado" på skivetiketten, kom 1989 och den andra, "Boulevardminnen", gavs ut året efter.
Gruppen bestod förutom Anders F själv av Jesper Lindberg på alla möjliga stränginstrument och Håkan Ström på bas. Därtill så var Åke Sundqvist och Håkan Nyberg med på trummor. Viktiga gästspel gjordes dessutom av Magnus Lind på dragspel och Stefan Isaksson på saxofon, samt av sångerskorna Kajsa Grytt, Maria Blom och Marianne N'Lemvo.
Övervägande fanns en klar akustisk inriktning och låtarna var alla av mycket hög klass, en del snabbare och medryckande som t.ex. titellåten, "Jazz" och "Joker". Andra var mer långsamma alster som "Vårregn", "Kärlek" och "Ninas Ögon", allihop fantastiskt suggestiva och oerhört fascinerande. Som helhet 10 suveräna låtar, 11 om man räknar översättningen av Box Tops gamla hit "The Letter", som var extranummer på CD:n och även singelbaksida.
"Kärlek" är en av de allra finaste kärleksskildringarna alla kategorier med verkligt talande lyrik: Innan solen hunnit sjunka ner i lyckans hav
Och innan skuggorna har sträckt på sig och sedan gått av
Då har jag givit bort allt jag har att ge, och mycket mycket mycket mer
Himlen svärtas ner med evighetens djupa ton
Och alla stjärnorna är stänk i en ny dimension
När rymden klyvs av ljus är vi där min vän, igen
- Anders F Rönnblom
Även "Norrländska Vatten" innehåller några helt suveräna rader: Men ju mer jag tror att jag är fri ju mer slås jag i bojor
Och ju längre bort från stan jag flyr ju trängre känns skogens kojor
Vem har inte sina egna fängelser?
Hemliga platser där det ryms tunga ok och osynliga kedjor
Så mycket mera hindrande ju mindre dom syns
- Anders F Rönnblom
Helt enkelt en av de bästa svenska skivorna över huvud taget...!
Uppföljaren "Boulevardminnen" är också mycket tilltalande, men kanske inte riktigt på samma nivå... Nu hade gruppen utökats med Björn Rothstein på trummor och Fabian Månsson på olika gitarrer. Soundet blev därmed lite tuffare och mer elektriskt. Men det svänger ruskigt ibland...!
Inledande "Refräng" och "Annamaria" är båda utsökta lite rockigare låtar som jag återvänder till gång på gång. "Jag tänker på dig" är en läcker jazz-ballad som också sticker ut.
Nu, mer än 30 år senare, har "Bravado Bravado" överraskande återuppstått och i morgon spelar de i Eskilstuna. Förutom Anders F och Jesper Lindberg är Björn Rothstein och Fabian Månsson fortfarande kvar. Björn Aggemyr på bas, som spelat med Anders F i många år, har tillkommit. Det ska bli mycket spännande att få se hur de låter idag...
När jag ser alla dessa 200 000 människor i Battery Park 1979 stå upp och sjunga om att älska varandra kan jag inte låta bli att undra om det var bättre förr... Åtminstone var det annorlunda.
Jag vill inte romantisera om gångna tider, men det är ganska svårt att låta bli. Visst fanns det en positivism, en optimism och en tro på att världen kunde bli bättre... Vad gick fel...?
Hur byttes detta positiva ut mot allt förnekande, allt misstänkliggörande, all uppgivenhet och denna girighet som inte tycks ha någon mättnad över huvud taget...? Hur byttes denna kärlek och positiva tro ut mot hat, avstånd och vilja att skada i stället för att dela...?
Jag vill fortfande tro på att vi människor egentligen är kapabla att älska och att det alltid är bättre än egoism och uppgivenhet. Men det är inte lätt...
Men, trots allt väljer jag hellre att bli besviken än att säga att det inte tjänar något till...
PS: Var är alla artister som då aktivt ställde upp mot kärnkraften både i USA och här hemma? Var är alla konsertarrangörer som anordnade galor mot vansinnet...? Var är medvetenheten...? MUSE-gruppen (Musicians United For Safe Energy) turnerade runt och några av konserterna betraktas än idag som bland de allra bästa någonsin... Dubbel-LP:n "No Nukes" från 1979 är fortfarande briljant. Här ovan är hela utgåvan, dock i fel ordning, men vad spelar det för roll...?
Finns det något som gör mig mer upprörd än när man nu åter igen påstår att kärnkraften är "en ren energikälla"...?
Följ med till ödestaden Pripchat nära Tjernobyl och se själv på hur det kan bli....!
Kan vi ens tänka oss hur det skulle vara att bli tvingade att utrymma en svensk stad på detta sätt och att detta område inte ens kan återuppbyggas...?
100 000 år är en väldigt lång tid, en helt ofantligt lång tid...! Då hinner 3-4000 generationer passera. Jag tror de flesta har svårt att tänka sig tillbaka 2000 år, till den tid då det sägs att Jesus vandrade omkring. Tänk dig då minst 100 000 år framåt, eller kanske det dubbla, olika uppskattningar nämns...
Det är så lång tid avfallet från våra kärnkraftsanläggningar måste hållas helt avskiljt från allt levande, om vi vill forsätta att vara just levande...
Har människan någonsin byggt någoting som hållit ens en bråkdel av den tiden? Hur ska man informera kommande generationer? På vilket språk ska man skriva varningstexten...? Skulle vi bry oss om ett gammalt anslag som säger "Rör inte!"...?
Det finns massvis med argument mot kärnkraften, men detta faktum är mer än tillräckligt för mig! Avfallsfrågan är inte löst och kommer aldrig att kunna lösas tillfredsställande!
Att på detta sätt lämna vårt livsfarliga avfall till kommande 3000 generationer är inget annat än "en indirekt form av kannibalism, mer makaber än någonsin den direkta, därför att den drabbar ännu ofödda generationer" (talande ord av Rolf Edberg).
Exakt VAD ger oss rättigheten att utsätta kommande generationer för detta?
Det är en vecka till det viktiga valet... Ska förnuftet segra? Tar vi ett gemensamt ansvar för framtiden eller låtar vi missnöjet och girigheten styra...?
Om vi bortser från alla småfrågor, alla intetsägande floskler, allt det som finns dolt bakom alla tomma löften, så handlar valet egentligen i grund och botten om endast två frågor:
1) Hur fördelar vi det vi har...?
Väljer vi att dela någorlunda rättvist, eller anser vi att några få ska få större del av kakan? Hur giriga är vi? Känner vi ansvar och är solidariska, eller får de som blir utan "skylla sig själva"...?
En del tror att det blir bättre för den stora massan om ett fåtal får vräka sig i överflöd. Jag vet inte hur de får ihop det. Eftersom man alltid försöker mörklägga denna orättvisa fördelning via begrepp som 'valfrihet', 'arbete' och 'göra rätt för sig' inser de väl hur omöjligt det egentligen är...
Jag tycker att det alltid måste vara ett bättre alternativ att åtminstone försöka dela lite mer rättvist...!
2. Tar vi vårt ansvar nu eller skjuter vi istället över det på våra barn och kommande generationer...?
Det är ju egentligen helt sjukt att man ens ska behöva undra detta...! Det borde ju förstås vara en självklarthet...! Men istället förnekar vi klara fakta och låter våra barn och barnbarn ta hand om vår skit...! Vi utplånar vår miljö, våra skogar och tar död på mångfalden. Men istället för att inse konsekvenserna kör vi på ännu mer envetet, samt hänvisar till begrepp som "äganderätt" och "lönsamhet". Därtill benämner vi det "naturvård" och förnekar varje form av fakta som ju tydligt visar motsatsen. När historen skrivs i framtiden så kommer man säkert att kalla oss för både "korkade" och "egoistiska"...!
De ledare vi väljer att representera oss är mer trovärdiga om de står jordnära mitt ibland oss, än om de som sätter sig själva på piedestal, ser ner på allt och alla i rent missnöje, samt därtill förnekar sitt eget ansvar...
Det är du och jag som väljer...! Det ansvaret kan vi aldrig frånsäga oss...!
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
