David Lindley har förmågan att utforska känslan i varje sång, varje stämning, rent av varje ton. Han skulle med sin flyhänthet kunna ägna sig åt ändlös uppvisning som skulle kunna imponera på varenda lyssnare, men i stället lägger han fokus på stämningen, det unika i varje sångs känsla. Jackson Browne har sagt att det var först när han och Lindley började spela tillsammans som hans egna sånger började klinga på det sätt han hade tänkt sig, med en extra dimension av rymd och känsla.
Vi lyssnar på "For A Dancer" med David Lindley på fiol och Jackson Browne på piano och sång, från Philadelphia Folk Festival 2006:
Phil Beer, ena halvan av duon Show of Hands och själv en extremt duktig musiker, beskriver i intervjun nedan denna magi hos Lindley, detta ovanliga "DET", på ett ytterst talande sätt:
"He's completely inside the song. And it's so beautiful! The song is the important thing. If ever there was an example: That is it! This guy is right there...! He totally understands the song and what he's playing just fits, beautifully fits..."
- Phil Beer
Frågan är om jag någonsin hört en musiker hylla en kollega på ett så gränslöst sätt... Inslaget om Jackson Browne och David Lindley börjar efter 30:22 och fortsätter till 41:58, då Phil Beer's makalösa a capella-version av "Our Lady of the Well", tillsammans med Deb Sandland, tar vid:
David Lindleys huvudsakliga instrument är ju dock gitarren och allra främst hans karakteristiska "lap steel", här i "Farther On" med samma slags underverk av att vara "mitt inne i sången":
Jag blir nästan stum och säger bara: Lyssna, lyssna igen...!
Mister Dave är inget annat än ett levande under av toner, resonans, känsla, fingerfärdighet och en respektlös ivrighet att utforska det okända. Samt en känsla som berör varenda nerv i hela kroppen...
"That is it! This guy is right there...! He totally understands the song and what he's playing just fits, beautifully fits..."
SvaraRaderaAldrig är det mer sant än just på LFTS. Inte en överflödig ton, allting harmoniserar med texten, en fullständigt perfekt förlängning av poesin. Ett mästerverk från första till sista ton, lika mycket tack vare DL som JB. Och som Phil säger, egot går aldrig före musiken, det enda viktiga är att skapa musik som lyfter lyriken. En sann konstnär.
LFTS går att lyssna på så många nivåer; man kan bara lyssna på den rena skönheten i musiken och melodierna eller du kan låta dig drabbas av texterna. Grattis, Mr Dave!
// Håkan
Tack för en kunnig och intressant kommentar! Du har så rätt!
SvaraRadera