Ännu ett år...

Ännu ett år har passerat. Har vi blivit något klokare och tagit ut rätt färdriktning...?

Jag måste säga att jag inte vet... Så mycket har utvecklats negativt eller invecklats ännu mer... Pandemin härjar vidare, skogarna sågas ner och misstänksamhet och hat ökar ravinartat. När vi inte kan hantera vår egen besvikelse och rädsla, då slår vi vilt åt alla möjliga håll.

Visst finns det också mycket positivt som hänt och som ger hopp inför framtiden. Och så ännu mer positivt som faktiskt kan hända detta valår: Kanske får vi stå där och vinka farväl åt både Liberaler och KD. Det vore befriande härligt!



Om inte annat så finner jag min harmoni sittande och filosoferande under träden. Där finns helhet, ödmjukhet och man kan skymta en försiktig förhoppning om att vinden ska vända. Basse Wickman vet vad han sjunger om. Jag nickar igenkännande. Det skulle aldrig Annie Lööf eller Ulf Kristersson göra. Inte de där andra långt ute till höger heller. Har man så begränsad inlevelseförmåga så är det nog så. De fär sina kickar på annat sätt.

And if you ever have a sleepless night
Just count out your money, it'll be all right
- Alan Hull

Den metoden skulle inte alls funka för mig. Jag skulle nog i stället söka mig under träden...

Årets bästa låtar

Jag sitter här och letar efter låtar och skivor för att utse årets bästa. Men det är inte många jag kommer på... Jag vet inte om det beror på att jag lyssnat mest på gamla favoriter, eller om det kommit ovanligt lite ny musik som verkligen har påverkat mig. Kanske båda saker har inverkat. Hur som helst är det lättare att välja ju färre man kommer på...

Här är i alla fall årets tre bästa låtar:

1. Thea Gilmore - "Bad Moon Rising (Zombie Version)"

En riktigt gammal låt som Thea dessutom har spelat in tidigare på albumet "Loft Music" 2013. Men den här nya versionen av John Fogerty's sång är ju så himla bra och passar så ypperligt i dessa Corona-tider.

2. Murray McLauchlan - "A Thomson Day (for Tom Thomson)"

Min gamla följeslagare Murray McLauchlan har gjort sin första skiva med nytt material på tio år. Det är lågmälda och eftertänksamma låtar som han bjuder på, men det är verkligen angelägna tankar och erfarenheter rakt igenom. Kunde ha valt nästan vilken som helst av sångerna, men det får bli den fina naturskildringen i "A Thomson Day".

Det som visas får mig att tänka på den natur som snart inte finns kvar mer... Svea Skog håller lokalt nu på igen att avverka Hedlandets naturreservat. Inte ens där får skogen vara kvar... Katastrof...!

3. Jackson Browne - "Until Justice Is Real"

Från mästarens nya album "Downhill From Everywhere". En låt om att bry sig, trots att tiden så snabbt passerar. Snyggt inspelad med Rolling Stones-riff och effektfullt utnyttjande av tjejerna i kören. En av de bästa rockigare låtar Jackson Browne spelat in...

I nästa vecka återkommer jag med de bästa skivorna som gavs ut 2021.

Allison Moorer också...

Just när jag skrivit om tre tjejer med ny bra julmusik upptäcker jag att Allison Moorer också släppt en jul-EP, kallad "Five Holiday Favorites".

Om de andra var bra så är det här fantastiskt. Lite halvruffiga elgitarrer kompar snyggt på "Go Tell It On The Mountains" och "Holy Night". Ovanpå sjunger Allison alldeles förträffligt, som om det verkligen gällde att bli hörd. Hon vet verkligen när hon ska "ta i" ordentligt och när hon ska hålla tillbaka och sjunga mer stillsamt.



"Joy To The World" är lite snabbare, men "Jingle Bells" känns aningen överflödig. Sen är elguran tillbaka på avslutande "Away In A Manger". Så snyggt och tilltalande.

Den här tjejen har verkligen både röst och attityd, samt en sjusärdeles känsla...! Jag gillar utan att tveka. Se, där fick jag allt svar på tal om julmusik... Tack för det, Allison...!

Ny julmusik som håller...

Julmusik... Blotta tanken får mig att bli skeptisk. Behöver vi verkligen ännu fler versioner av till exempel "Stilla Natt"...? Är det inte ett tecken på utebliven kreativitet när det är dags för att ge ut en julskiva...?

Det behöver ju inte betyda att det inte görs bra julmusik. Åtminstone ibland...

Catherine MacLellan har släppt en jul-EP. Några gamla sånger och så lite eget. Med hennes ljuva stämma och genuina ödmjukhet så blir det ju bra. Trots allt...

Catherine MacLellan · Calling You Home (for the Holidays)

En annan duktig tjej, Brooke Annibale, har också sjungit in nytt med julstämning:

brookeannibale · Christmas, Happy You're Here

Här hemma i Sverige har Tina Stenberg gjort det riktigt stämningsfullt med "Visa i Vintertid":



Så, okej då, visst görs det riktigt bra julmusik. ibland...

Del 24: "Bless The Broken Road"

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 24:
Nitty Gritty Dirt Band - "Bless The Broken Road"


I set out on a narrow way many years ago
Hoping I would find true love along the broken road
But I got lost a time or two
Wiped my brow and kept pushing through
I couldn't see how every sign pointed straight to you
- Jeff Hanna, Bobby Boyd, Marcus Hummon

Så var det då julafton och min adventskalender har nått sitt slut. Det finns många fantastiska kärlekssånger kvar på min lista, men nu får det räcka för den här gången...

Jag avslutar med att Bob Carpenter får sjunga "Bless The Broken Road" från Nitty Gritty Dirt Bands underskattade "Acoustic"-album. Han har även med en snarlik version på sin solo-skiva “The Sun, The Moon and The Stars”. Betydligt mer känd är Rascal Flatts cover på låten, en i mina öron mycket mindre intressant version. Det är underligt att alla tror det är Rascal Flatts egen sång, ungefär som alla tror att Rod Stewart har skrivit "Sailin'". Men så är det i den kommersiella musikvärlden: Det är den som råkar ha flytet (och därtill ofta en massa pengar) som blir mest uppmärksammad. Det är sällan den som skrev eller först framförde sången.

Men nu ska jag vara snäll så att tomten kommer om några timmar...

Sen ska jag ta det lugnt några dagar med släkt och vänner innan jag funderar mer över vilka skivor som jag tyckte var bäst förra året.

Del 23: "White Dress"

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 23:
Fairport Convention - "White Dress"


The night's in your face, the sky is in your eyes
The day's in my arms when you're by my side
Whenever you're weary, I'll sing you a song
Whenever you're lonely, I'll show you, you're wrong
- Dave Swarbrick

Dave Swarbrick skrev "White Dress" för Sandy Denny att sjunga, och som hon sjöng den...! Fairport Convention spelade, Glyn Johns producerade. Musikhistoria skapades. Men alltför få brydde sig. Nästan ingen begrep då, några fler förstår idag. Men "Rising For The Moon" får nog aldrig den status den förtjänar. Ett mästerverk som lyser något alldeles speciellt.

Idag är Sandy, Swarb och Trevor borta och Jerry är utslagen av stroke. Livet har sin gång...
Men "White Dress", och nästan hela albumet, fascinerar mig fortfarande något oerhört...

Del 22: "Take Me"

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 22:
Chris & Carla with Tindersticks - "Take Me"


Take me to Siberia
The coldest weather of any wintertime
And it would be just like spring in California
As long as I knew you were mine

Stor lyrik som Carla Torgerson från The Walkabouts sjunger med en sällsynt inlevelse.

Mörker och ljus hör ihop. Inget kan nog skildra ljuset starkare än mörkret...

Farfar...!

Det må vara årets mörkaste dag, men för mig den ljusaste på länge: Jag har blivit farfar...!

Det är stort och det är obegripligt...! Men så vansinnigt härligt...!

Min vän Bosse Lundkvist blev för några månader sedan morfar och skrev då den här visan:

mittalterego · Moder Jord och Litens Visa

Den stämmer precis med de känslor jag har idag...

Del 21: "My Stunning Mystery Companion"

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 21:
Jackson Browne - "My Stunning Mystery Companion"


What with all my expectations long abandoned
And a future I no longer saw my hand in
How I found you is beyond my understanding
My stunning mystery companion
- Jackson Browne

Han hade börjat fundera på vad han skulle kalla sin tjej efter mer än 10 år tillsammans... "Girlfriend" lät liksom inte så bra längre... I en spansk tidning hittade han den fras som blev grunden till denna fina kärleksförklaring.

Att ha någon att skriva en sån här låt till... Det måste väl ändå vara den kompletta lyckan...?

Del 20: "Read My Heart" och "Love Is An Ocean"

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 20:
Marti Jones - "Read My Heart"
Marti Jones & Don Dixon - "Love Is An Ocean"


Please read my heart
Find out in time
All the stories you should know
- Marti Jones / Don Dixon

När Marti Jones tar ton, då lyssnar man. En röst som tänder eldar och smälter isar. En röst så hudnära, så berörande, med en ton så vacker och unik, en röst utöver det vanliga... Hennes stämma har alltid snuddat vid de finaste känselspröt och får mig helt omtumlad.

Hennes livskamrat Don Dixon bidrar alltid med finurliga och påhittiga idéer som producent och med lite ruffig stämsång. Varje ton känns självklar. Varje inandning likaså.

Idag kunde jag inte välja, så jag var tvungen att ta med även den här:


Love sees the future
Love hears the story
Love feels the wisdom you gather with age
- Marti Jones / Don Dixon

För 13 år sen spelade Marti och Don in den oerhört vackra "Love Is An Ocean": Två röster, två gitarrer, en bas och en betraktelse av kärleken som säger mer än flera doktorsavhandlingar. Drygt 2 minuter att njuta av, en kort stund av övertygelse, av fascinerande ödmjukhet...

En vidunderligt stark låt helt enkelt!

Del 19: "Won't Let You Down"

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 19:
Gene Clark (McGuinn Clark Hillman) - "Won't Let You Down"


I 'll give you my world
My world is all that I am
- Gene Clark

Gene Clark var en otroligt expressiv kompositör och sångare. Tidigt i The Byrds skrev han popsånger med Beatles-kvalitet och började sedan även med djupare reflektioner i sina texter. Med tiden blev han så poetisk att Dylan nästan framstår som ytlig i jämförelse. Åtminstone ibland ...

När första originalsättningen av Byrds nästan återbildades 1978 i form av "McGuinn Clark Hillman" så bidrog Gene med lite mer lättsamma pop-alster som kändes mer kommersiella, utan att tappa den specilella skyddslösa identiteten som hans sånger oftast präglades av. "Little Mama", "Backstage Pass" och "Feelin' Higher" från första skivan och "Won't Let You Down" från den andra (innan han hoppade av mitt under inspelningen...) är inget annat än exceptionellt enkla poplåtar med en sällsynt kvalitet.

Men framgången uteblev även denna gång för Gene Clark. Han är musikens motsvarighet till Vincent van Gogh. Först efter sin död har hans fått lite av den uppmärksamhet som han så väl förtjänade, men aldrig själv fick uppleva...

Del 18 : "Propinquity" - RIP Michael Nesmith

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 18:
Nitty Gritty Dirt Band - "Propinquity"


It's taken me a while
But I have finally found
What you are to me
And that's what really counts
And what you are to me
is something we can share
I've known you for a long time
But I've just begun to care
-Michael Nesmith

Michael Nesmith's fina låt om hur djup vänskap kan utvecklas till kärlek. Här i Nitty Gritty Dirt Bands tolkning från deras femte skiva, den första med riktigt country-rock stuk.

Michael Nesmith dog för några dagar sedan. Han blev känd som "killen med mössan" i den amerikanska gruppen The Monkees, skapad av ett kommersiellt TV-bolag. Han spelade gitarr och krävde större inflytande vid gruppens skivinspelningar, fast han egentligen var den enda som verkligen behärskade sitt instrument. Han skrev också flera låtar till gruppen.

Artister som Linda Ronstadt, Iain Matthews och Paul Butterfield Blues Band spelade in hans låtar. Michael Nesmith producerade även Iain Matthews's album "Valley Hi" och Bert Jansch's starka "L.A. Turnaround".

Senare jobbade han mycket med musikvideor och diverse andra projekt. Vila i frid!

Del 17: "Jaded Virgin"

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 17:
Lee Clayton - "Jaded Virgin"


My jaded virgin
with your flaming little hands
You've had your stomack full
of empty one night stands
I know you're magical
Honest and tough
I think we should share
A brand new symphony of love
-Lee Clayton

En sång med de stora känslorna som bara rinner över... Översvallande... Okontrollerat... Överväldigande... Känsloutbrott som bara är...

Lee Clayton's mästerverk "Naked Child" blev för drygt ett år sen återutgiven. Där finns många väldigt ruskigt bra låtar om kärlekens olika sidor.

Del 16: "This Love Will Carry"

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 16:
Dougie MacLean - This Love Will Carry"


The strongest web will tangle, the sweetest bloom will fall
And somewhere in the distance we try and catch it all
Success lasts for a moment and failure's always near
And you look down at your blistered hands as turns another year
This love will carry, this love will carry me
I know this love will carry me
- Dougie MacLean

Dougie MacLean har skrivit så många sånger som sprider hopp och förtröstan i vardagens lunk. Det här är en av dem.

"Höstkänsla" 2 år

För två år sedan presenterade jag "min" andra låt. Christer Jonasson (numera Jonasson Tolv) hade tonsatt och spelat in min dikt om hur sinnet kan åldras och bli dimmigt.

Jag lånade min son Martins passande bilder från dimman i Kalmar och satte ihop videon.

Jag är fortfarande mycket stolt, glad och tacksam för Christers fina jobb med mina ord.

Texter, låtar och bilder är som barn: När man väl släppt ut dem i det fria så börjar de sakta men säkert att leva sina egna liv...

Del 15: "Moonchild River Song"

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 15:
Eric Andersen - "Moonchild River Song"


After we have waited and that old highway won't steal my song
Together we'll lie naked, together we may catch the dawn
You will see my devils, I will see your darkness too
And when the light has settled, I will sing this song to you
- Eric Andersen

En låt som länge har betytt något alldeles extra för mig.

Del 14: "Naomi"

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 14:
Ralph McTell - "Naomi"


She wasn’t all I wanted
But she’s all I’ll ever need
Oh, a rich man and a poor fool
And I was rich indeed
I never thought her beautiful
But I do now, ’cause I see
I’m getting wiser
Growing old with Naomi
- Ralph McTell

Det vore väl ett tjänstefel att inte ta med en sång med Ralph McTell...

Den engelska nestorn har ju gett ut en samling på 56 låtar med enbart kärlekssånger, "Affairs of the Heart". Det är många av dem som skulle passa här, men det får bli "Naomi", som handlar om gammal kärlek som med åldern växer till något annat, något tryggare och lugnare. Man skulle ju kunna tro att Ralph sjöng av egen erfarenhet. Vad jag vet är han fortfarande ihop med norska Nanna som han mötte i Paris 1966. Men "Naomi" skrevs redan 1976, efter ett besök hos en gammal släkting.

Ralph McTell är en erkänt duktig gitarrist, med rötterna i blues och inspiratörer som Blind Blake, Robert Johnson och Blind Willie McTell. Hans artistnamn lånade han från den sistnämnde, han heter egentligen Ralph May. Men "Naomi" framför han ensam vid pianot.

På sin utmärkta hemsida (https://www.ralphmctell.co.uk/) skriver Ralph så här om "Naomi" och om tystnader och pauser i musik:

I began to think about the silence in a house when the children are gone. Not just when they have gone to bed but that deeper silence when they have left home. Paradoxically silence can be eloquent. Lately on stage when I perform this song I speak about the old blues players who seem to intrinsically understand the value of space and silence in music. The rhythmic gaps that help to build tension before they are resolved. The mature musician knows not to fill every space with unnecessary notes. The great artists can express their work with minimal lines and the mature couple can understand the unspoken word.

Precis vad jag länge hävdat: Det svåraste med att skapa musik kan vara att hålla igen och inte krångla till det...!

Del 13: "Wedding Song"

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 13:
Bob Dylan - "Wedding Song"


It's never been my duty to remake the world at large
Nor is it my intention to sound a battle charge
'Cause I love you more than all of that with a love that doesn't bend
And if there is eternity I'd love you there again
- Bob Dylan

Mäster Bob har skrivit en mängd skarpa kärlekssånger. Vilken skulle man då välja? Ett svårt val, men till slut beslutade jag mig för "Wedding Song", men det kunda lika väl ha blivit "Make You Feel My Love", "Love minus Zero", "Tomorrow Is A Long Time" eller "Sara", avskedssången till henne är verkligen ödmjuk trots att det just tagit slut.

Del 12: "Met Her On A Plane"

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 12:
Iain Matthews - "Met Her On A Plane"



Som kontrast till gårdagens vardagliga trygghet så tar jag väl en låt om det där plötsliga himla-stormande mötet... Ett sånt där ögonblick när allt bara är... Iain (då Ian) Matthews fångar ett sådant tillfälle så unikt talande.

Så himla vackert...!

Del 11: "Finns Du Hos Mig I Morgon?"

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 11:
Lasse Tennander - "Finns Du Hos Mig I Morgon"


I natt är allting lugnt och stilla
Det stora vida i det lilla
Just här och nu finns bara jag och du
Men är här hos mig i morgon?
- Lasse Tennander

En bra kärlekssång behöver ju inte bara beskriva det himlastormande... Lika svårfångat är den där tryggheten i det lilla, i det vardagliga. Det gör Lasse tennander mycket bra.

Del 10: "No Such Thing As Time"

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 10:
Elenowen - "No Such Thing As Time"


And when I hold you everything slows down
When I know you inside and out
I wanna show you there's no such thing as time
- Josh and Nicole Johnson

Starka känslor. Spröd närhet. Tindrande ögon. Tiden står still... Elenowen visar det verkligen i denna förälskade låt.

Nästan omöjligt att inte önska att man var där...

Del 9: "Tunnel Av Doft"

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 9:
Anders Forsslund - "Tunnel Av Doft"


I en tunnel av doft från syrener
Når mina läppar din hals
Vi har långt min vän till varandra
Men avståndet känns inte alls
- Anders Forsslund

Anders Forsslund (Mascots, Fria Proteatern, FJK och flertalet andra konstellationer) släppte för några månader sedan sin andra solo-CD, kallad "Slavisk Dans". Jag blev direkt så glad att "Tunnel Av Doft" fanns med, för den har varit en favorit sen jag för flera år sedan hörde FJK spela den på någon konsert.

Den nya skivan innehåller därtill fler av Anders snitsiga låtar, ofta med en finurlig tanke som oväntat dyker upp på slutet. "Bussen" är full av sådana iakttagelser och är en annan favorit som jag också hört flera gånger med FJK. Avslutningsvis finns en fin översättning av Jimmy Webb's "Wichita Lineman", som på svenska blivit "Kommunens Linjeman".

Del 8: "Sweet Child of Mine"

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 8:
Thea Gilmore - "Sweet Child of Mine"



För 32 år sen föddes min andra son på morgonen. Så det får bli en kärlekssång till barn idag. Thea Gilmore gör Guns & Roses gamla hit på ett lugnare, men helt fenomenalt sätt...

Del 7: "Like A Rose"

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 7:
Lucinda Williams - "Like A Rose"


Everything we have is fresh and new
I will open myself up to you
Like a rose
- Lucinda Williams

Lucinda har skrivit flera helt otroliga kärlekssånger. Detta är en av dem...

Del 6: "Bone In My Ear"

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 6:
Bruce Cockburn - "Bone In My Ear"


Wailing on the mountain
Smoke on the wind
Can't drown out the whisper
Or the scent of your skin
Don't know where it came from
But I know where it came
There's a bone in my ear
Keeps singing your name
- Bruce Cockburn

Mästerligt...!

Del 5: "Kom slå dig ner..."

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 5:
Monica Törnell - "Kom slå dig ner känn dig hemma"



Många år på nacken... men inte bleknar den här för det...!

Del 4: "Vila i min famn"

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 4:
Tina Stenberg - "Vila i min famn"


Om du är trött
Vila i min famn
Om du är vilse vill jag va' din hand
När du är frusen håller jag dig varm
Kom min vän
Kom, vila i min famn
- Tina Stenberg

Du kan passa på att även lyssna på "Bara Du", som kommer direkt efter. En enkel, men kraftfull, kärleksförklaring. Jag hade lite svårt att välja...

Adventskalender - "Kärlek"

En av de finaste kärlekssånger jag vet... del 3:

Tanken är att fortsätta visa några av de finaste kärleksskildringar jag hört, positiva låtar med drömmar, visioner och med en realistisk jordnära attityd. Detta medför att jag enbart fokuserar på positiva skapelser... Det blir således ingen "Will To Love" med Neil Young, ingen "Pale Fire" med Michael Dinner, eller inte ens någon "Sky Blue And Black" med Jackson Browne.

Nu är det ju faktiskt så att kärleken, liksom livet, inte enbart är svart eller vit, utan oftast ett okontrollerat pendlande mellan dessa ytterligheter. Men, här är några av mina favoriter som till största delen är positiva och glädjefyllda, fulla av förundran för det stora i tillvaron...

Del 3: Bravado Bravado - "Kärlek"

Anders F Rönnblom hade ett kort tag sin grupp Bravado Bravado och deras två skivor från 1989 och 1990 är fortfarande ruskigt bra. Stor lyrik med en ovanlig förmåga att sätta allt precis mitt i prick...


Är hon inte fin?
Är hon inte vacker?
När hon bygger upp slott av dom enklaste baracker...
Är det inte kärlek?
Sann, sann kärlek...
- Anders F Rönnblom

Tidigare delar:
Del 2: Jimmy Ibbotson - "Train in the Canyon"
Del 1: Wendy Webb - "In The Night"

Fram till jul så kommer det en positiv kärlekssång varje dag...

Varje dag fram till valet nästa år...

... så borde man spela Rolf Carlssons "Själ och Blod". Gång efter gång, eller åtminstone en gång varje nyhetssändning... Den är så klockrent proppfull med en human analys av vad som händer politiskt i det här landet:



Det är tuffa tider och jag har väntat med att kommentera, men nu så får något ändå bli sagt...! Det finns ju även positiva saker trots allt: Vi har fått en kvinna, och en tämligen vettig kvinna dessutom, till statsminister. DET ät faktiskt något...! Jag gläder mig även åt att L (och snälla,
låt det bli KD med...!) verkar åka ur riksdagen vid nästa val....

Men i övrigt, och med nya typer av Covid -19 här nu igen, så är det mörka moln som oroar vid horisonten:
- Regeringskris: Även om det nu tillfälligt löst sig, undrar man ju hur vi ständigt hamnar där...
- C, med Annie i täten, förefaller mer och mer vara det parti som tar sämst hand om vår miljö...
- Kristersson säger att det här "är bra för Sverige"... Men vad i.... Alla vettiga reformer i mer än hundra års tid har moderaterna/högerpartiet röstat emot. Inklusive kvinnlig rösträtt, sjukkassa, avskaffande av dödsstraffet, olycksfallsförsäkring i arbetet, längre semester, billigare sjukvård, barnbidrag, fri abort och mycket mer. Hur kan någon ens tro på något de säger...?
- Alla SD:are som får mig att undra hur det står till med analysförmåga och medmänsklighet... Antar att de är fulla av rädsla för allt de inte får ihop... Så går det när man låter rädslan helt ta över och när man börjar tro att alla andra har ont uppsåt just mot dem.... Då borde man spela "Själ och Blod" högt så de inte kommer undan...

... och så kunde man ju följa upp med John Gorka's "Particle and Wave":



Never stop believing there is goodness in the world...!

Nytt med Eliza Gilkyson

Ett par singlar har redan kommit och i mitten av januari så släpper Eliza Gilkyson sitt nya album "Songs From The River Wind", hennes 20:e egna utgåva, om jag räknat rätt. Därtill finns skivor gjorda tillsammans med t.ex. Andreas Vollenweider, Ad Vanderveen, Iain Matthews, John Gorka och Lucy Kaplansky.

Eliza är en sådan artist, att hade hon bara fått en mindre hit av något slag, så hade hon säkert räknats bland de verkligt stora, för sådana kvaliteter har hon definitivt. Men vid 71 års ålder så har hon nog gett upp de drömmarna och är nog nöjd med att kunna leva på sin musik. Men, de senaste åren har varit tuffa...

Under pandemin har hon gett massvis med konserter på nätet, och hon är en av de få som jag ogärna missade. Hennes spelningar med Nina Gerber är smått sensationella och de finns än att uppleva på hennes Facebook-sida.

Eliza skriver som alltid starka låtar och hon sjunger med en röst som tränger sig på och berör på djupet. Hon framför fina reflektioner om den tid vi lever i och trots allt mörker runt omkring oss så sprider hon positiva förhoppningar om bättre tider.

Nytt med Christy Moore

Christy Moore - "Flying Into Mystery" 2021



Det är mer än 5 år sedan Christy Moore gav ut en ny studioskiva. I och för sig har han under den tiden gett ut flera föredömliga liveskivor, men han är ju ändå 76 år... Men något åldrande i hans röst är dock omöjligt att upptäcka.

En ny skiva med Christy Moore är precis vad man förväntar sig: Ett knippe sånger framförda med en intensitet som sticker ut hur nertonad musiken än är, hur långsamt det än går, och hur avskalade arrangemangen än är gjorda. Det kallar jag karaktär! Någon slags glödhet mystik. Passande heter den nya skivan "Flying Into Mystery".

Skivan är producerad av Declan Sinnott och han bidrar även med sitt smakfulla gitarrspel. Har man spelat ihop sen 1984 så är man ju ganska samspelta...



Två låtar sticker direkt ut lite extra: Mick Hanly's upproriska "All I Remember" och så den gamla "Van Diemen's Land". Men jämnheten är det mest anmärkningsvärda.

Det här är klass rakt igenom...!

Och han är stor i sitt hemland. Mycket stor. Med start på måndag gör han tio utsålda konserter på "Vicar Street" i Dublin.

Ewan MacColl

"The Joy of Living", som Luka Bloom sjöng i mitt förra inlägg, skrevs alltså av Ewan MacColl, samme man som också skrev klassiker som "The First Time Ever I Saw Your Face" och "Dirty Old Town". Hur mycket jag än gillar Luka Blooms version så måste jag ändå ta med MacColl's egen inspelning ännu en gång här på bloggen. Hans känsliga sång och ödmjuka budskap går raka vägen in i hjärtat och sprider värme.

Ewan MacColl var den stora insamlaren av brittiska folklåtar och han gjorde mängder av skivor, ofta i eget namn, men också flera med A.L. Lloyd och ännu fler med sin tredje fru Peggy Seeger, halvsyster till Pete Seeger. Peggys mest kända låt är nog "Song of Choice", som Mikael Wiehe senare översatte och som blev mycket uppmärksammad i Sverige.



Ewan MacColl var en övertygad kommunist och förblev så hela sitt liv. En låt som inspirerades av hans åsikter var "Daddy, what did you do in the strike?". Han och Peggy Seeger gjorde också narr av Margaret Thatcher och Ronald Reagan i några av sina senare sånger. Duons skivor var på slutet riktiga uppgörelser med den politiska högern. "Don't Be Surprised" är ett exempel:



Men Ewan MacColls fina kärlekssång "The First Time Ever I Saw Your Face" visar ju att det fanns fler sidor av hans skapande. Det finns mer än 200 inspelningar av denna sång listade på nätet. Här oerhört fint tolkad av Christy Moore, som ju faktiskt är bror till Luka Bloom.



Ewans dotter Kirsty MacColl hade också en karriär som sångerska och blev väl mest känd för sin duett med Shane MacGowan och The Pogues i deras "Fairytale of New York". Kirsty MacColl dog 41 år gammal då hon vid en dykutflykt i Mexico kastade sig framför en snabb båt och därmed räddade livet på sin 15-årige son genom att knuffa undan honom.



Ännu en stor låt. Likaså är Ewan MacColls "The Joy of Living" en riktigt stor sång i min värld. Den är så fullproppad av tacksamhet och förundran för våra liv, att tårar lätt sipprar fram...

Fjäderlätt...

Jag inser att jag har det väldigt bra och jag känner att jag varje dag förgyller tillvaron med så mycket som inspirerar och fascinerar mig.

Ändå tänker jag ofta på döden och hur vi alla ska lämna allt det här och fortsätta ut i tomma intet. Fast egentligen tänker jag väl då lika mycket på livet. Allt hänger liksom ihop...

När Ewan MacColl var gammal och långvarigt sjuklig skrev han "The Joy of Living", en oerhört vacker och kraftfull hyllning till levandet och allt det livet ger.

Luka Bloom tolkade den lågmält, men övertygande, flera år senare. Om den handlar mest om att dö eller om att leva vet jag inte längre. Allt hänger ju som sagt ihop. Och levandet fascinerar mig fortfarande något oerhört...!



Each of you bears inside of you the gift of love
May it bring you light and warmth and the pleasure of giving
Eagerly savour each new day and the taste of its mouth
Never lose sight of the thrill and the joy of living
- Ewan MacColl

Häftigt ljus...

I lördags var det så häftigt ljus ute att jag rusade ut med kameran och resultatet blev faktiskt några riktigt häftiga bilder.

Trasiga höstlöv i olika fascinerande färger kan jag inte få för mycket av...

På den här sista bilden lyckades jag också få med ett litet kryp. Det såg jag först efteråt. Ibland måste man ha lite flyt...

Äntligen musik ute på sommaren igen

Det var den 21 augusti i somras som man äntligen fick avnjuta en konsert ute i den grönskande naturen igen. Det kändes faktiskt lite högtidligt efter nästan 18 månader i isolering.

Min vän Bosse anordnade en konsert för vänner och bekanta i sin trädgård. Det var solsken, många vänner sågs för första gången på länge och det kändes som om livet liksom till slut hade återvänt igen. Denna fina konsert förevigades föredömligt av Kjell Philipson och finns nu att återuppleva här:



Andreas Isvoosig inledde tillsammans med Linda Ahlsén och Oscar Mander och spelade Andreas positiva visor med ovanlig fart. Sedan framförde Rytzler och Wistrand (startar ca 49 minuter in) stämningsfull jazzmusik och de fick inhopp även de av Oscar Mander på bas.

Till slut var det dags för Bosse Lundkvist Trio (med början 1.44) som under en timme spelade Bosses eftertänksamma visor med finurliga gitarrslingor av Janne Elvi och Bosse själv. Adam Nätt på kontrabas fyller snyggt ut ljudbilden. Det låter proffsigt och med en häpnadsvsäckande kvalitet när det gäller både framförande och låtmaterial.

Du kan läsa mer om Bosses musik här: Positiva infallsvinklar med reflekterande djup och du kan lyssna/titta på hans och mitt samarbete här: Hösten och ett speciellt samarbete.

Jimmy Ibbotson - "Train In The Canyon"

En av de finaste kärlekssånger jag vet...

Del 2: Tanken var att visa några av de finaste kärleksskildringar jag hört, positiva låtar med drömmar, visioner och med en realistisk jordnära attityd. Jag skriver ner de jag kommer på, listan växer, och snart har jag mer än 50 låtar utan att ha letat speciellt noga...

Så, jag tar några få nu och återkommer i december med några av de andra som en slags adventskalender...



Jimmy Ibbotson har skrivit flera unikt starka kärlekssånger. "Train in the Canyon" får mig att nästan kunna ta på känslan och förflyttar mig till denna harmoniska plats där han vaknar och förundras stort av det lilla i tillvaron...

We lived in the light of our love
and ignored what we lacked
- Jimmy Ibbotson

Det borde ju vara så enkelt och naturligt, men det är väl det som det inte riktigt är...

Wendy Webb - "In The Night"

En av de finaste kärlekssånger jag vet...

Del 1: Wendy sjunger så att man känner det hon känner...

Vilset sökande i unga år...

1972. 16 år. Sökande. Undrande. Osäker på så mycket och så säker på det jag inte borde varit. Ändå var livet enkelt. Smala val. Mycket tid. Förväntan. Jackson Brownes första skiva växte på mig. "A Child In These Hills" var väl inte den mest lättillgängliga sången, men den appellerade på något speciellt sätt allt det jag kände. Vilsenheten. Ensamheten. Drömmarna. Osäkerheten.

Chased from the gates of the city
where no one had touched me
I am away
I am alone
I am a child in these hills
And looking for water
And looking for life
- Jackson Browne

Och så detta makalösa solo på munspel av Jimmie Fadden. Hade aldrig hört något liknande. Vet inte om jag än idag har hört något mer sådant. Tror inte det.

När Val McCallum kom med i Jacksons band så plockade man upp "A Child In These Hills" igen, eftersom Val kunde spela munspelet nästan lika häftigt som Jimmie Fadden. Nyligen gjordes en ny inspelning till förmån för Verde Valley School:



Det unga, oskuldsfulla i Jacksons röst har med tiden ersatts av den erfarne mannens vishet.

När munspelet sakta avlägsnar sig på slutet vet jag allt och inget.

Ett brev till sig själv

En gång fyllde jag på skoj i ett nördtest, där en av frågorna var om jag någonsin hade skickat ett mejl till mig själv. Vilket jag givetvis hade gjort. Flera gånger.

Sajten "The Big Issue" låter kända personer skriva ett brev till sitt yngre jag. En fullständigt briljant idé...! Det måste kännas stimulerande, antar jag, och om man tänker efter är ju ofta dikter och lyrik ett slags brev till sig själv.

Vad har livet faktiskt lärt mig? Vad inser jag nu som jag inte förstod då? Många hårt erövrade erfarenheter blev ju med tiden något som hjälpte mig vidare. Så kanske har jag något jag vill förmedla till de som kommer efter?

Jackson Browne har mycket klokt att dela med sig av i sitt "Letter to my younger self":
Läs här: "Jackson Browne: The best is always yet to come".

Han avslutar med "It is part of the design that you don’t learn things until later". Och det påminner mig om ett av mina favorit-citat:

Dawes igen

Dawes har jag ju lyssnat mycket på, men utan någon speciell orsak så har de hemma hos mig nu vilat ett tag. Det är ju mycket man vill lyssna på, trots allt.

Kanske man även har haft lite tvivel på att en lyckligt gift Taylor Goldsmith och därtill nybliven förälder verkligen ska kunna ha fokus på sin musik och sitt skapande.

Så kommer då en inspelning som helt "slår knock" på mig. I och för sig en gammal låt, men vilken tolkning...! Vilken känsla...! Bara att kapitulera...

Paddy Moloney i Chieftains RIP

Paddy Moloney har hastigt gått bort, 83 år gammal. Han var ledare för The Chieftains. Redan 1962 bildade han gruppen som har haft ett enormt inflytande på och breddat intresset för traditionell irländsk musik. De har gett ut mer än 40 skivor, både tradionellt "trogna"och även de som utvecklat samarbetet med andra musikstilar.

Här en timslång dokumentär om gruppen och Paddy Moloney dominerar med sin närvaro och sin sprudlande glädje:



Paddy Moloney blev med tiden en ambassadör för att bredda den irländska musiken. Han bjöd in många kända artister från alla möjliga håll.

Samarbetet med Van Morrison gav den fina skivan "Irish Heartbeat" med den härliga titellåten:



Van Morrisons temperament passade Chieftains mycket bra. Allra mest imponerande är deras tolkning av "Carrickfergus". Vilken känsla!



Chieftains har samarbetat med otaliga fler från vitt skilda håll och listan kunde göras mycket längre, jag nämner "bara": Jackson Browne, Mary Black, Elvis Costello, Emmylou Harris, Loreena McKennitt, Mark Knopfler, Diana Krall, Natalie Merchant, Kate och Anna McGarrigle, Marianne Faithfull, Ry Cooder, Willie Nelson, Carlos Nunez, Sinéad O'Connor, The Pogues, Sting, Earl Scruggs, The Corrs, Nanci Griffith, The Decemberists, The Dubliners, The Rolling Stones, Rickie Lee Jones, John Hiatt, Art Garfunkel, Allison Moorer, John Prine, Nitty Gritty Dirt Band, Rosanne Cash, Chet Atkins, Mike Oldfield, Ultravox, John Williams, Ziggy Marley, Pavarotti, Tom Jones och Madonna.

Paddy Moloney har därtill spelat sin tin whistle på skivor med bl.a. Mike Oldfield, Mick Jagger, Gary Moore, Paul McCartney, Sting, Don Henley och Stevie Wonder. Paddy hanterade för övrigt även irländsk säckpipa, dragspel och bodhran.

Julskivan "The Bells of Dublin" innehåller den definitiva jullåten, "The Rebel Jesus", som Jackson Browne skrev och sjöng:



En annan favorit är när Allison Moorer sjunger änglalikt vackert "Hick's Farewell" på "Further Down The Old Plank Road":

:

En större eldsjäl för den traditionella irlänska musiken lär vi kanske aldrig se. Vad Paddy Moloney, liksom Sharon Shannon och Donal Lunny, tillfört irländsk musik kan nog ingen beskriva...

Paddy Moloney spred med sprudlande glädje den musik han älskade. Vila i frid.