Jag har just nu Allison Moorer i bilen och jag imponeras av kraften och skörheten i hennes sång. Och hur hon nästan obemärkt kan glida mellan dessa skillnader.
För ett tag sedan såg jag spelmannen Aly Bain och han imponerade stort med sitt "virtuosiska" spel, men även för den närvaro och känsla han bygger in i spelandet.
Hittade för ett tag sedan den gamla 'Carricfergus" i en underbar version. Allison sjunger så man berörs ända in och Aly spelar så obeskrivligt fint.
Känsla. Närvaro. Kunnande. Och att kunna sammanföra alla dessa på en gång. Det är väl det musik handlar om ändå...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar