Höst

Det är höst. Överallt. Grått. Fuktigt. Det är faktiskt ganska trist. Trött ser jag mig omkring. Grått. Oreda. Ofärdiga projekt. Tillkortakommanden. Och inte ens en regering att klaga på. Inget ansvar och inga visioner.

Det vore lätt att tappa lust och tro. Men jag har faktiskt lärt mig hantera det lite annorlunda. Även gråa dagar är dagar. Dagar som vi väljer att fylla med något. Denna söndag fyller jag med lite reflektioner...

Hundra år sedan första världskriget slutade. Jag är övertygad om att det för hundra år sedan tänktes "Aldrig mer". Jag är säker på att man då trodde att mänskligheten hade lärt sig något...

Ibland när jag känner den värme, kärlek och gemenskap, och allt som vi delar, tror jag att vi ska kunna bygga en bättre framtid. Samtidigt växer hat, rädsla och misstänksamhet, och vi kommer allt längre från det faktum att vi delar en enda jord, och att vi måste göra något radikalt innan det är för sent...



Motherland, cradle me
Close my eyes
Lullaby me to sleep
Keep me safe
Lie with me
Stay beside me
Don't go, don't you go
- Natalie Merchant

Mitt land. Vårt land. Det kan i höstrusket vara svårt att se klart, men desto viktigare att inte ge efter för de krafter som vill att vi ska göra just det. Att vi genomskådar de som vill lura oss och inte begriper vad de därmed ställer till med...

Vägen ligger där öppen, men den måste väljas... Utan rädsla. Utan prestige. Utan egoism. Det är inte lätt och kommer bli ännu svårare... Men jag väljer att tro det är möjligt...!