När jag i somras såg Sarah Jarosz med band i Manchester så var det magiskt bra och jag förstod att denna tjej hade något riktigt stort på gång. När nu nya skivan "Polaroid Lovers" släppts ut i sin helhet så kan jag helt enkelt inte sluta lyssna.
Det är lite tuffare och rockigare, som i "Runaway Train" här ovanför. Men här finns också de fina betraktelserna och mer därtill.
Plötsligt händer det något när man lyssnar och nya dimensioner växer fram, insikter dyker upp från ingenstans och så är man behagligt omsluten av en ödmjuk värmande helhet.
Härliga musikaliska stämningar förstärker alla intryck och du blir indragen i en nästan förförisk liten utflykt.
Titeln syftar på att polaroid-bilder är ögonblicksbilder som snabbt flimrar förbi, men ändå blir kvar för evigt. Dessa elva sånger om olika kärleksrelationer växer på dig och tillför hela tiden nya insikter och det är så atttraktivt att det bara är att ta emot och känna den genuina glädjen över att du får ta del av detta kloka sätt att möta tillvaron...
När jag i slutet av förra året skrev om årets låtar så fanns inte videon till den här tillgänglig, så jag tar det igen:
Two of Us - "Bellows Bay"
Rolf Hammarlund sjunger om den by där han bott i mer än 40 år, samma by där jag snart bott i 33 år... Därtill bor jag i samma hus där han bodde de första 10 åren.
Det är numera en självklarhet för mig att bo på landet... Där, bland frisk luft, blommor och träd, tystnad och fågelsång, har jag slagit rot. Ibland hittar man rätt här i livet...!
Rolf har skrivit text och musik och i duon "Two of Us" har han hjälp av Christer Palmquist. De härliga bilderna, som Rolf och Agneta Carlsson tagit, visar hur vackert det är här, hela året. Peter Torsén har snyggt satt ihop videon.
Det är svårt att vara neutral när man lyssnar på något man varit berörd av så länge. Men, det här är riktigt bra och harmonierna påminnner lite om Magna Carta. Det är beröm av högsta klass i min värld.
Härliga Bälgviken...! Både byn och sjön. Nu också i musikens värld. Jag tror du dras med när du hör och ser "Bellows Bay"...
För drygt fem år sen utsåg jag de bästa skivorna under 2000-talet och som nr 1 placerade jag Dawes album "Stories Don’t End" från 2013. Så här förklarade jag det hela:
Spännande musikaliska byggen, fulla av oväntade infall, berättande texter som tar med dig på äventyr, Taylor Goldsmiths expressiva gitarrspel, brorsan Griffin Goldsmiths aviga trumspel, brödernas helt oemotståndliga harmonier, kraften och energin i kompet, ja, allt...! Varenda ton, varenda inandning är så självklar, så definitivt träffsäkert spetsad, att det inte finns mer att tillägga.
I slutet på december framförde gruppen hela albumet live och kompletterade med en del andra av sina favorit-låtar som "A Little Bit of Everything" och "All Your Favorite Bands".
Du kan se och höra hela konserten här:
Gruppen har den senaste tiden drabbats hårt av två avhopp, då först basisten Wylie Gelber bestämde sig för att satsa mer på sitt instrument-byggande och senare så beslutade sig även klaviaturspelaren Lee Pardini att fokuserra på
sin solo-karriär. Kvar är då bröderna Goldsmith. Taylor är förstås viktigast med sina sånger, sin sång och sitt gitarrspel, men även brorsan Griffin är betydelsefull med sin sångstämma och sitt trummande. Jag vet inte om Jonny Flaugher på bas och Frank LoCrasto vid klaviaturerna är nya medlemmar eller bara vikarier, men det låter helt ok på konserten.
Samtidigt så släpper Taylor nyheten att han och brorsan håller på att spela in ett nytt album, med viss hjälp av en vän, Mike Viola. Turne-medlemmen Trevor Menear verkar också få större inflytande. Taylor skiriver lyriskt om hur bra det känns i studion och det lovar ju gott. Förra albumet, "Misadventures of Doomscroller", var något av en besvikelse, så kanske det är dags för något riktigt bra igen...
En sång som har spelats en hel del på scen och som kommer med på skivan är "House Parties", här i en liveupptagning med Emmylou Harris och Grace Potter:
Magnus Lind dog i slutet på december och nu har jag äntligen tagit mig tid att skriva något, för det måste jag... Det är som om jag sitter på en hemlighet...
Magnus Lind var med och formade två grupper: Aston Reymers Rivaler och Perssons Pack. Med sitt fyndiga sätt att spela dragspel så satte han fart på musiken och snitsade till soundet. Hans betydelse för dessa grupper är alldeles uppenbar.
Vad de flesta inte känner till är att han gjorde två egna skivor i slutet av 1980-talet. Den första, "Tecken och Spår", är så.där, medan den andra, "I Speglarnas Tid", tillhör mina mest spelade skivor. Den är som ett dynamitpaket av längtan efter kärlek och frustrationen av att inte finna den hur man än bär sig åt.
Det är faktiskt inte så mycket dragspel utan mer innerliga bekännelser till medryckande rytmer och intressanta arrangemang. I stort sett varje låt är originell och har ett starkt, ärligt uttryck. Lyssna på "Det blir lugnt i natt", om ett "par" som ger sig ut till Fårö för att se om de kan få till det. En riktigt stor låt...!
Vi öppnade våra själar och vi visade våra sår Dukade upp och tog en öl i natten Den finns en Per, finns en Mattias Det finns en Barbro, det finns en Siv Men du log ändå när du lade dig tätt intill - Magnus Lind
Magnus Lind gjorde alltså en fantastisk skiva och väldigt få märkte det. Allt känns så rätt och uppriktigt. Men man kan ju inte alltid ha rätt, Magnus sympatiserade visst med ett lag som jag inte minns namnet på... Men när det gäller musik hade han en fingertoppskänsla att beskriva ett kärlekstörstande storstadsliv som fattig musikant. Det känns fint att han några år senare fann den stora kärleken i Marie Nilsson i Ainbusk.
Vi är löv på samma gren Vi är stammar i sammma jord Det borde vara en garanti för att inte falla överbord - Magnus Lind
Det är många som besöker min blogg just nu... På senaste månaden har jag haft fler än 250 besökare hela 6 gånger, med toppnoteringar 768, 476 och 374 besök per dag...
Det gamla rekordet på 817 var alltså nära att ryka...
Tack till alla som läser, länkar och gillar...!
Det är mycket tack vare er som folk hittar dit...!
The lady she had a silver tongue
For to sing she said
And maybe that's all
Wait for the dawn and we will have that song
When it ends it will seem
That we hear silence fall
- Sandy Denny
Det är sjätte januari. Och jag firar Sandy Denny. Hon skulle blivit 77 år idag. Hon blev bara 31. Det hon skapade på så kort tid lyser allt strarkare för varje år... En sån enastående sångerska, låtskapare, lyriker och musiker. Så begåvad och expressiv, men ändå så full av tvivel på sin egen förmåga... Jag tror att jag redan har skrivit allt om henne som jag kan få fram, så jag återanvänder några rader om Sandy som jag tidigare skrivit här på bloggen:
"Sandy Denny var sångerskan med den helt unika rösten och med en så känslofylld tolknings-förmåga att varje gång hon sjöng en sång blev resultatet så personligt och oefterhärmligt att det blev helt unikt. Att hon dessutom skrev sånger som berörde riktigt djupt, att hon var en mycket expressiv lyriker och att hon dominerande vilket sällskap hon än omgav sig med, säger ju ännu mer. För mig är Sandy i en klass för sig själv, det finns ingen annan tjej som ens är i närheten. Det är bara så." (20 maj 2011)
"Fortfarande i en klass för sig själv, gnistrande av musikalitet, känsla och inlevelse. Lyriskt instinktivt träffsäker, klarsynt och ödmjuk. Med en röst utöver alla nivåer av gehör och frasering och med en inlevelse och sårbarhet som berör lika mycket än idag, eller kanske ännu mer." (21 april 2012)
"Sandy Denny var som sångerska/låtskrivare/textförfattare så enastående att det finns ingen som ens går att jämföra. Ännu 31 år efter hennes död har jag aldrig hört något liknande och jag inser att jag aldrig kommer att få göra det..." (22 december 2009)
"Sandy hade en karisma som kunde smälta isar och förflytta berg. Saknaden av Sandy kommer jag alltid att bära med mig. Det hon lämnade efter sig kommer alltid att vara en källa av glädje och djup, förståelse och förundran." (21 april 2013)
"Jag kan bara minnas att jag en enda gång gråtit då jag lyssnat på en ny skiva. Det var när hennes sista konsert till slut släpptes 1998. Att höra henne sjunga alla dessa älskade låtar live-inspelade blev för mycket för mig, jag bara satt där och fann det så obegripligt att få höra det hela, tårarna strilade ner och jag darrade som ett asplöv av bli berörd, djupt påverkad av alla påträngande känslor." (6 januari 2010)
"Sandy skrev ju oftast låtar med enbart verser och utan refränger, och det kan ju ha gjort hennes konst svår att ta tll sig för ovana öron. Så sägs det... men jag begriper ändå inte hur någon levande varelse inte kan bli berörd in på bara skinnet och ända in i själen av hennes musik..." (11 juli 2015)
Idag tror jag mänskligheten har börjat begripa vilken oerhörd musikskapare hon var...
När jag för 14 år sen för första gången träffade Freja så fann vi varann direkt. Strax därefter så smög hon sig upp på köksbordet och käkade upp vår middag. Varje gång jag kom blev hon vild av glädje, sprang i full fart fram och tillbaka innan hon sen lade sig tillrätta och tydligt visade: "Klappa mig nu...!" Att hälsa på hennes matte var inte tillåtet innan hon var nöjd och klar. Det var likadant varje gång och kanske extra mycket om det dröjt lite längre sedan sist.
Några gånger var jag hennes hundvakt några dagar och hon var som hemma direkt. Hon kunde busa och i smyg välta ut innehållet i papperskorgen, annars så styrde hon och visade tydligt sin vilja. Jag har aldrig sett en så lycklig hund som när hon i glädjefnatt sprang omkring ute vid Kvarntorp, fram och tillbaka i full fart. Eller när hon mitt i natten smög sig upp och lade sig tätt intill. Grannens barn var också mycket populära. Sist hon var här hade hon fått sämre syn och fick en annan grannes stora schäfer att backa några steg när Freja morrade till.
15 år och 8 månader är en hög ålder för en hund. Jag var väl medveten om att hon inte hade långt kvar, men hon visade en sådan livsvilja ända till slutet. På det nya årets första dag, vilket även är min födelsedag, så ringde telefonen på förmiddagen och jag fick höra att det var slut. Jag är så glad att jag fick lära känna dig, mina fina lilla vän...!
Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig
- Jacques Werup
Karin Kardia - Hemma-konsert, Hällberga 2023-12-29
Det är många som drömt om att få se sina favoriter spela i hemma-miljö och fenomenet har vuxit sig större i takt med att fler och fler spelställen försvunnit. I staterna har det i många år varit vanligt att en del personer med ett stort rum eller en bra sluttande tomt anordnat sina egna konserter. Det har även börjat sprida sig lite mer till Sverige.
Karin Kardia har i sitt vardagsrum byggt en stor scen och även på tomten har en scen byggts upp. Det är hennes förhoppning att kunna ordna fler konserter både ute och inne i framtiden. Förutsättningarna finns definitivt och igår var det premiär. Man får väl säga att det blev en liten succé. Trots dåligt väder och förkylningstider så kom de flesta av de som hade fått tag i några av de sjutton biljetter som såldes.
Karin såg ut att trivas som fisken i vattnet och bjöd på en dryg timmes musik. Hon kompade sig själv på akustisk gitarr och ibland förstärktes det med bastrumma och en tamburin, som hon båda hanterade med fötterna.
Hon plockade även upp sin elgitarr för en blues och jag blev riktigt imponerad över hur snitsigt hon spelade på den. Hon har ju tidigare spelat elektrisk rock med elgitarr och hon började en gång i tiden med att spela trummor. Det förvånar inte med tanke på att hon har en hel del rytm i sina låtar.
Mellan låtarna bjöd hon spontant på flera berättelser och det blev en naturlig konversation med publiken. Kanske var hon lite nervös i början, men det kändes mest som om hon bubblade av glädje och skratt. Tänk så befriande med artister som skrattar så naturligt och ändå sen kan putta in så mycket känsla i nästa allvarliga låt.
Hon höll sig mest till egna sånger, men lättade upp det hela med en del covers, som Stings "Fields of Gold" (kanske mest känd med Eva Cassidy), Cher's ”Just like Jesse James” och Mary Chapin Carpenters "I Take My Chances". Hon gjorde dem alla riktigt fint och den första gled snyggt in i hennes egen "Best I Can Be", en låt som jag fullkomligt älskar.
Det här gav mersmak...! Jag hoppas det blir en fortsättning både inne och ute...! Innan dess så ta varje chans att se och höra Karin, det är hon verkligen värd.
Så var det dags för årets bästa låtar: De sånger som har gett mig djup och glädje, de låtar som fått mig att förtstå livet lite bättre.
1 Eliza Gilkyson - "World Keeps on Singing"
Vad vore världen utan musik...? En positiv sång med framtidstro.. Just vad vi behöver i dessa tider...!
2 Christer Jonasson Tolv - "Nu viskar vinden"
Det finns låtar som du vet direkt att det här blir en vän för livet... Det är enkelt, men likväl fundamentalt. Det är känsligt, men ändå självklart. Det är skört. samtidigt som det visar en jordnära styrka. Det är så himla bra...!
3 Sarah Jarosz - "Columbus & 89th"
Drömskt, vackert, utforskande... Så suggestivt och så helande...! Sarah gav mig årets bästa konsert i Manchester i somras. Nya albumet som kommer i januari kan bli hur bra som helst...
4 Natalie Merchant - "Eye of the Storm"
Jag glömde Natalies fina skiva igår när jag skrev om årets skivor. Jag kompenserar med en av de bästa låtarna idag. Natalie berör som alltid...
5 Bruce Cockburn - "Colin Went Down To The Water"
Bruce Cockburn's musik går numera ganska långsamt fram, men den är så fullproppad med vettiga reflektioner i musikalisk skrud att det fascinerar desto mer. Här är fridfullheten hudnära och alldeles kännbar.
Fler bra låtar:
Lazy Afternoon "The Blind One"
Sprudlande gotländsk folkrock som man blir glad av. Kolla också upp förra årets album "Just As Poor As Before"...!
Beatles - "Now And Then"
Årets mest omskrivna låt. Visst är det otroligt att denna singel kunde bli av. Jag är oerhörd imponerad av hur dagens teknik kan lyfta fram Johns sång från en gammmal enkel kassett-inspelning. Låten i sig är inte nån av Johns bästa och känns lite ofärdig i mina öron. Trevligt, absolut, men varför begära mer av en demo som nog inte var menad för mer...
Thea Gilmore - "The Chance"
Jag älskar Thea Gilmore. Nya självbetitlade albumet är mycket ambitiöst och utlämnande. Men det kommer att ta tid att lyssna in sig helt. "The Chance" är briljant.
Karin Kardia - "Best I Can Be"
Den låt jag vid förra årsskiftet utnämnde till 2022:s bästa. Den får vara med i år igen eftersom Karin till slut spelade in hela sången i en ny version med ovanstående video till... Kan bara säga: Ruskigt bra!
Two of Us - "Bellows Bay"
Rolf Hammarlund sjunger om den by där han bott i mer än 40 år, samma by jag bott i 32 år... Därtill bor jag i samma hus där han bodde de första 10 åren. Till sin hjälp har han Christer Palmquist. Det är svårt att vara neutral när man lyssnar på något man varit berörd av så länge. Men, det här är riktigt bra och harmonierna påminnner lite om Magna Carta. Det är beröm av högsta klass i min värld. Bilderna som Rolf och Agneta Carlsson tagit förstärker intrycket.
Vad finns mer att säga om musiken under 2023...?
Bästa konserter: Sarah Jarosz i Manchester och Ice Quartet på Skebopuben.
RIP: Alldeles för många har lämnat oss för gott: David Lindley, Jeff Young, Bruce Guthro, David Crosby, Shane McGowan, Randy Meisner, Lee Clayton, Gordon Lightfoot samt för några dagar sedan Magnus Lind....
Det är i dessa tider svårt att definiera vad en skiva eller ett album är... Men det är väl tämligen klart vad en låt eller sång är. Men exakt när är den utgiven...?
Oavsett vad, här är min lilla lista över årets bästa skivor:
1) Neil Young - "Chrome Dreams"
Kan man räkna denna som "ny"...? Knappast, men dessa 12 sånger är bland de främsta den gode Neil skapat och den kunde getts ut 1977, men stoppades av Neil. 10 av 12 låtar blev senare instoppade på andra utgåvor, främst på "American Stars'n' Bars". Här är de som det först var tänkt och det är Neil i absolut högform och med villkorslös kreativitet. Årets bästa, det bara är så...
2) Eliza Gilkyson "Home"
En alldeles underbar skiva med Eliza Gilkyson. Med årets bästa låt "World Keeeps On Singing", en positiv sång med framtidstro.. Just vad vi behöver i dessa tider...!
3) Jim and Sam - "Good On The Other Side"
Jim och Sam har samlat ihop några singlar samt några nya låtar till sitt andra album. Det är som vanligt charmigt med spännande melodier och så deras ljusa röster som alltid passar så bra för varann...
4) GRÅ - "Snett Ljus"
Det är vackert, mycket vackert, men det finns även kanter och mycket sökande både i musik och texter. GRÅ är en duo som består av Johanna Björneke Wirgård och Petra Haraldson. "Livsmusik" du behöver när tillvaron skaver, musik som ger perspektiv när du inte riktigt vet var du är och varför...
5) Matthews Southern Comfort - "The Woodstock Album"
15 klassiker som framfördes en gång i tiden på Woodstock-festivalen. Men detta är ingen vanlig covers-skiva, samtliga har delvis fått en ny skrud av Iain Matthews och multiinstrumentalisten BJ Baartmans. Detta är ovanligt livfulla tolkningar och det märks tydligt att de hade riktigt roligt i studion.
Fler bra skivor 2023: Lars Winnerbäck - "Neutronstjärnan"
Jag kan inte med den bästa viljan i världen utnämna "Neutronstjärnan" till någon av hans bästa skivor, men så länge den gode Lars kommer med något som verkligen känns så här ärligt och angeläget så tänker jag att det är mycket välkommet och som en gåva till oss alla.
Bruce Cockburn - "O Sun O Moon"
Under året fyllde Bruce Cockburn 78 år, men det har inte hindrat honom att ge ut en ny riktigt stark skiva. Fingrarna sägs inte lyda honom som de en gång gjorde och hans röst har tappat något i styrka, men det är inget som stör. Fortfarande skapar han mycket fyndiga melodier, spelar fantastisk gitarr och har mycket att berätta.
Jeff Larson - "It'll Never Happen Again: A Tim Hardin Tribute" EP
Jeff Larson har gjort många skivor och är lite som en prototyp för singer/songwriters-genren. En av hans främsta tillgångar är hans behagligt mjuka röst. Han sjunger på ett sätt som lite liknar America's Gerry Beckley, vilken faktiskt har producerat denna 6-spårs EP. Det är väl ingen som slår Tim Hardin själv när det gäller sprödhet eller känsla, men Jeff Larson gör det mycket bra och med full respekt.
Nina Åkerblom Nielsen - ""Nobody Knows This Little Rose"
Nina har tonsatt Emily Dickinsons poesi och hon gör det strålande. Förmågan att få allt detta veckra att låta så angeläget, det som lyste igenom på "Tid" (en av förra årets bästa skivor), det är uppenbart även här.
Wendy Webb - "Silver Lining"
Tveklöst en fin fortsättning på förra plattan, även om det här inte finns någon ny "In The Night". Wendys röst firar stora triumfer.
Sandy Denny Project - "Volume 1 (Live Recordings)"
Sally Barker, PJ Wright, Anna Ryder med flera tolkar Sandy Denny så fint det är möjligt. Finns ännu endast på Soundcloud.
Rolling Stones - "Hackney Diamonds"
Att min uppväxts hjältar vid 80 års ålder kunde spela in en så fräsch skiva imponerar stort...
Det är säkert någon jag glömt... Förra året glömde jag gotländska Lazy Afternoon med sin fina folkrock på "Just As Poor As Before". Nu är den nämnd i efterskoltt ...
Så kommer här de två utlovade extra bilderna på Gene Clark från Köpenhamn 1979. Båda är svåra att redigera så att de blir riktigt bra: Antingen blir de för skarpa eller för mörka... Men Gene är så uttrycksfull här att jag vill dela dessa två trots bristen på fototeknisk kvalitet...!
Den här var svårare att få bra, men om den får en lätt blå ton tycker jag den blir lite bättre:
Det var vår i luften den 17 maj 1977 då The Eagles intog scenen på Gröna Lund. Ett halvår tidigare hade "Hotel California" getts ut och gruppen var verkligen i ropet...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
