Freja

När jag för 14 år sen för första gången träffade Freja så fann vi varann direkt. Strax därefter så smög hon sig upp på köksbordet och käkade upp vår middag. Varje gång jag kom blev hon vild av glädje, sprang i full fart fram och tillbaka innan hon sen lade sig tillrätta och tydligt visade: "Klappa mig nu...!" Att hälsa på hennes matte var inte tillåtet innan hon var nöjd och klar. Det var likadant varje gång och kanske extra mycket om det dröjt lite längre sedan sist.

Några gånger var jag hennes hundvakt några dagar och hon var som hemma direkt. Hon kunde busa och i smyg välta ut innehållet i papperskorgen, annars så styrde hon och visade tydligt sin vilja. Jag har aldrig sett en så lycklig hund som när hon i glädjefnatt sprang omkring ute vid Kvarntorp, fram och tillbaka i full fart. Eller när hon mitt i natten smög sig upp och lade sig tätt intill. Grannens barn var också mycket populära. Sist hon var här hade hon fått sämre syn och fick en annan grannes stora schäfer att backa några steg när Freja morrade till.

15 år och 8 månader är en hög ålder för en hund. Jag var väl medveten om att hon inte hade långt kvar, men hon visade en sådan livsvilja ända till slutet. På det nya årets första dag, vilket även är min födelsedag, så ringde telefonen på förmiddagen och jag fick höra att det var slut. Jag är så glad att jag fick lära känna dig, mina fina lilla vän...!

Jag har varit med om dig.
Jag kan aldrig förlora dig
- Jacques Werup