Counting Crows - Filadelfia Convention Center, Stockholm 2022-10-29
Hela bandet med tekniker fastnade i hissen när de var på väg ut på scenen... Därför blev de tio minuter sena. Vilken start på en konsert som blev något alldeles enastående...!
Så stod de då till slut ändå på Filadelfias scen, efter två på grund av pandemin inställda försök förra året och i våras. Det sägs att det är minst 14 år sen de spelade i Sverige.
Adam Duritz är givetvis den centrala frontfiguren, men det visar sig att Counting Crows faktiskt är ett "riktigt" band. Fem av de sju medlemmarna har varit med sen starten 1991, eller strax därefter. De andra två har varit med i bandet 20 respektive 17 år. Så det är nog sant när Adam presenterar dem alla som sina vänner. Det märks när musiker verkligen är "där" och tycker om att vara det. De är alla duktiga och expressiva, men också lyhörda och mer delaktiga mer än vad jag trodde att de skulle vara.
Charlie Gillingham spelar klaviaturer och kliver fram och spelar drivande dragspel på en helt underbar "Omaha". David Immerglück varierar mellan gitarr, lap steel och mandolin. David Bryson river av några fina gitarrsolon även han. Dan Vickrey spelar ännu en gitarr och ibland lite keyboards. Rytmsektionen med Millard Powers på bas och Jim Bogios på trummor är tighta och deras styrka märks tydligt och ger musiken en riktigt stadig kraft.
Adam Duritz själv har en röst som nästan är makabert stark. Trots volymen under kvällen så hör man vartenda ord tydligt. Hans frasering är helt enorm, han bänder och vrider på rösten, ibland likt Van Morrison och ibland som Peter Gabriel. Visst ligger hans röst högt i mixningen, men jag tror ändå det är styrkan i rösten som är främsta orsaken till att den framträder så tydligt. Ljudet är för övrigt delikat och jag förstår varför Filadelfia Convention Center fått så fina lovord som konsertlokal.
Adam Duritz visar sig även vara riktigt pratsam och sympatisk i mellansnacket och inte alls den egocentriska typ man lätt kunnat föreställa sig.
Vi får höra flera av låtarna från debuten och mästerverket "August and Everyrthing After" och hela den senaste EP:n "Butter Miracle". Därtill flera andra sånger som på scenen blev betydligt bättre än originalversionerna på skiva. "Colorblind" är gripande intensiv trots att den lågmält kommer direkt efter "Mr. Jones" och på slutet rullar man ut ett extra piano och Adam sätter sig och startar en majestätisk "A Long December".
Vi fick även höra "Start Again", en avskalad cover av Teenage Fan Clubs låt, och det blir en av kvällens finaste inslag.
Tyvärr uteblev mina favoriter "Perfect Blue Buildings" och "Anna Begins", men det är lätt att bortse från en sådan här kväll, där publiken flera gånger fick sjunga hela textrader och gjorde det galant.
Vi får till slut reda på att en ny skiva släpps om några veckor och att de lovar att snart komma tillbaka.
Kort och gott: En av de bästa konserter jag varit på...!
Ibland blixtrar han till, den gamle favoriten Neil Young... Det är inte ofta som jag hajar till nu för tiden när något nytt med Neil annonseras, men det här låter ju lovande.
Den nya "Love Earth" är en simpel, men genial, skapelse. Ett första smakprov från nya albumet "World Record", som kommer i november.
Videon är gjord av hans kära Daryl Hannah, som numera är brukligt då det gäller Neil, och hon har definitivt ett öga för det där med bilder och att förmedla stämningen näst intill exakt.
Det sägs ju att vi behöver "earthing", det vill säga direkt hudkontakt med jorden. Jag tror att det definitivt finns något att hämta där. Regelbunden "earthing", eller jordning på svenska, har visat sig ge häpnadsväckande resultat där andra försök misslyckats. Forskning hävdar effekter som att det lugnar nervsystemet, reducerar inflammation, ökar blodcirkulationen, ger bättre och djupare sömn, samt att vi blir mindre påverkade av stress.
När Neil Young här vandrar omkring barfota verkar han ju må riktigt bra.
Kanske… (Ett hopkok av tankar de senaste veckorna)
Ute sätter hösten in sin stöt
Mörkret angriper på alla fronter
Kylan biter snart obönhörligt i skinnet
och därtill ytterligare i den tomma plånboken
I dyrt slott sitter fyra karriärister och gottar sig
och planerar hur de ska sätta dit alla oss vanliga
Vi som inte kan ta för oss på andras bekostnad
Vi får väl skylla oss själva när vi är så tafatta...
Deras löften var som vanligt bara tom retorik
Ett väl beprövat sätt att effektivt stjäla röster
Sossarna bedriver nu moderat politik
och utplånar sakta men säkert sig själva
Jag blir ju faktiskt fortfarnade besviken på dem
och det förvånar mig lite
Förvånar gör däremot inte de andra tre,
även om jag häpnar över vad de faktiskt kommer med
När jag ser deras miner undrar jag om jag någonsin mer
kan lita på att någon där uppe vill oss vanliga väl
När deras girighet ständigt bara vill ha mer
till varje pris, utan någon form av tvekan och helt utan ansvar
Mitt i denna hösts kalla gripklo av distans och egoism
så möter jag männsikor som öppnar sin oro och sin utsatthet
Jag uppfattar en försiktig förhoppning om att allt ska lösa sig
Ändå, på något sätt
Trots allt
När jag hör hur ditt spontana skratt ännu sipprar fram
Hur din valda närvaro gör mig åtminstone lite trygg
När vi tar några danssteg där i köket efter maten
Då tänker jag stilla att jag kanske nu ändå
till slut
sent omsider
har lärt mig hur jag vill leva
Kanske...
Något begriper jag i alla fall:
Deras materiella lycka där på slottet när de firar sina framgångar
Deras maktbehov och vilja att se ner på alla meningsmotståndare
Deras framfusiga förakt för all eftertänksamhet och besinning
Deras godtrogna, smått religiösa tro att kärnkraften är ren och säker
Deras övertygelse om att miljön, den klarar sig alltid
bara de själva håvar in så mycket stålar som möjligt
Ett ansvarslöst angrepp på sina egna barn och de andra som kommer efter oss
Allt detta och alla dessa falska, inställsamma miner
All påklistrad ytlighet och lögnaktiga förenklingar
All förakt som lyser som bloss i deras blickar
Det biter inte på mig...!
Jag måste ha förebilder som har hjärta och förnuft
Som med öppna ögon beskådar sin samtid
Annars når de inte mig
Det kan de nog aldrig lära sig att förstå där ute till höger
Barriärer av självgodhet och förakt är svåra att bryta ner
Speciellt när man inte ens har verktygen att inse
var man faktiskt har hamnat
När man inte uppfattar att man har gått helt vilse
Vad som verkligen betyder något för mig
det är att bli berörd
Att känna gemenskap och vara där i mötet
I all enkelhet
När jag ser bilder på de fyra partiledarna som nu kommit hjälpligt överens om att bilda regering så undrar jag om dessa fyra verkligen kan vara de som vi faktiskt valt att representera oss...? Har vi verkligen inga bättre att sända fram...?
Det är fullständigt omöjligt att mer än 50 procent kan ha någon personlig vinst av deras politik, kanske 5 % men knappast fler... Är vi verkligen så naivt godtrogna...? Eller kanske rentav så korkade...? Eller kanske bara grundlurade...? Det finns ju hur som helst en omedvetenhet, en bristande förmåga till insikt om hur saker och ting faktiskt hänger ihop...
Tittar på bilden igen. Skulle jag kunna tänka mig att köpa en begagnad cykel av någon av dem? Knappast...!
Miljödepartementet läggs ner...! Hur i helskotta tänker de då...? Det måste vara så att de folk-valda har ett behov av att provocera...! De flesta kommer över sin trotsperiod då man är fem-sex år. Vad säger det om vår nye statsminister...?
Hmmm. .. Och så ska de bygga kärnkraft igen. Var är kunnandet och omdömet här då...? Det finns ingen kunnig investerare i USA som ens skulle komma på tanken att bygga kärnkraftverk. Knappast ingen okunnig heller. Där inser man kallt att kärnkraften är off. Den är inte det minsta lönsam och det är en bransch för loosers....
Ingen i den blivande regeringen har någon vettig tanke om att göra något för miljön. Bara det att de inte ens nämner miljön i sin målsättning gör mig mörkrädd...
Snälla svenska folk: Ni har alltså röstat fram några trotsåldriga miljö-förnekare som därtill inte har några problem att samarbete med våldsbenägna rasister... Hur tänkte ni då...?
Mitt i den dystra verkligheten snubblar jag över John Gorkas fina påminnelse om att det finns godhet i världen. Kloka, medvetna och eftertänksamma personer med förmåga att inte bara se sin egen nässpets...
Ale Möllers Xeno Mania - Royal, Eskilstuna 2022-10-12
Ale Möller är en av de verkliga särlingarna i svenskt musikliv: En utforskare av ny spännande musik utan några begränsningar geografiskt, en inspiratör, en utsökt musiker och därtill en utomordentlig berättare. Alltid trevlig att höra på konsert, men ofta lite svårtillgänglig på skiva. Nu har han ett niomannaband med fantastiskt duktiga musiker och de turnerar just nu med det albumaktuella musikkonstverket "Xeno Mania", som faktiskt började som ett beställningsverk från Sveriges Radio.
Mina intryck från kvällen på halvfulla Royal i Eskilstuna:
- Jag sitter och fascineras av Felicia Westberg på bas och jag kommer på mig själv att jag nog ser mer på hennes spel än på resten av bandet tillsammans. Vilken basist...! Hon kompar, hon solar, hon fyller ut soundet, hon tar plats och hon ger plats åt de andra. Ibland så skapar hon även mystiska ljud med sin bas. Så ruskigt bra och så imponerande att jag nästan glömmer alla de andra...
- en riktigt svängig rytmsektion med Liliana Zavala på slagverk och Robin Cochrane på trummor.
- tre duktiga blåsare: Klas Toresson på sax, Anna Malmström spelar klarinett och Karin Hammar trombone. Fyra om man räknar in Ale själv på diverse flöjter och en liten trumpet av något slag.
- en lyhörd Johan Gradén på klaviaturer.
- en Erik Rydvall som ser ut att ha så trevligt med sin nyckelharpa. Spelar fyndigt, det gör han också, ibland nästan med en attityd som om det vore en elgitarr han hade med sig.
Därtill noterar jag:
- några otroligt fina övergångar mellan olika passager i låtarna.
- några fyndiga och välrepeterade slut som verkligen "satt".
- en del oerhört vackra avsnitt då intensiteten nästan stegras trots att de går ner i volym och antal instrument som låter.
Det är bra, ibland riktigt fascinerande. Ibland blir det för mycket ljud på en gång, lite för stökigt och jag vet inte vad jag ska bygga mitt lyssnande på...
Jo, förresten, det vet jag ju visst: Jag lyssnar och ser på hur Felicia Westberg hanterar sin bas. Det räckte så väl för att göra min kväll...
Inför inlägget igår letade jag video-klipp på när Kipp Lennon härmar Mick Jagger, men hittade just ingenting... Idag, när jag inte letade mer, då dök de upp... Här är de två bästa, inte lika bra som det var på Lokomotivet, men det säger ändå en hel del.
Först från en "House-Concert" 2016, tyvärr med lite oskarpa närbilder, men med hyfsat ljud. Videon innehåller även "For What It's Worth" och "Take A Walk On The Wild Side", precis som på söndagens konsert:
Här är en kortare video, med lite bättre bild, men med grötigare ljud... Här ser man ganska tydligt Kipps intränade Jagger-rörelser:
Jackson Browne och David Crosby är två artister som uttryckt sin beundran för Venice. Här är ett reportage om detta, på holländska, där Jackson berättar om (på engelska, tack och lov...) sitt samarbete med Venice och vi får även höra Jackson spela "For A Dancer" med Venice på stämsång. Mästerligt...!
Kipp Lennon berättar också om sin likhet med Jackson... Många tror ju att Kipp är Jacksons lillebror. Delen med Jackson börjar ca 30.13 in (och ska starta där automatiskt).
David Crosby säger lite senare att Venice är "the best" och vi får höra dem göra "Guinnevere" tillsammans (Börjar efter 43.15):
Avslutningsvis en bedårande unplugged-konsert från RTV Oost 2017, nästan en timme lång och med en kortare intervju i mitten:
När jag fick höra att den amerikanska gruppen Venice skulle göra en kortare turné i Sverige blev jag överraskad. Varför skulle en så etablerad grupp ge sig ut på våra slingrande vägar? Men, de är ju riktigt stora i Nederländerna, så varför inte...
Det visade sig också att Håkan Carlsson, en stor beundrare till gruppen, bor i Torshälla. Efter flera års försök så har han nu lyckats övertyga gruppen om att även ta sig hit. Konserterna i Sverige var gruppens första någonsin, och förutom Eskilstuna besöktes Karlstad, Örebro och Uppsala.
För mig har Venice alltid varit förknippade med fantastisk stämsång. De två brödraparen, som också är kusiner, har fyra stämmor som lätt kan konkurrera med t.ex. Crosby, Stills och Nash.
De två huvudsångarna Mark och Kipp Lennon har två väldigt karakteristiska röster och Pat Lennon lägger ibland på en ljus, helt fenomenal tredjestämma. Därtill är både Pat och Michael mycket duktiga gitarrister.
När de börjar kvällen med "We're Still Here" och min favorit "Always" så undrar jag om de skulle klara av att fortsätta på samma nivå, men det gick galant.
Venice gjorde flera riktigt bra skivor på 90-talet och visst är de låtarna ännu de allra bästa, som t. ex. "Family Tree" här nedanför, deras troligen allra mest kända sång.
Det finns även en inspelning från holländsk radio där de sjunger "For A Dancer" med Jackson Browne. Inget annat än makalöst fint...! Tyvärr fick vi inte höra deras egen version denna kväll, det hade varit en höjdpunkt, så vi tar väl den här i stället. "For A Dancer" är ju en piano-låt, men den går tydligen att sjunga även till akustisk gitarr:
När de nu står på scenen på Lokomotivet i Eskilstuna och sista konserten i Sverige för den här gången är det ingen sparsam konstellation. Nej, alla fyra kusinerna är kompade av en bassist, en trummis och en man på keyboards. Att det endast är knappt 200 betalande besökare här bekymrar inte heller gruppen. De ger allt under drygt två timmar och det är både finstämt och rockigt, både djupt och enkelt. Det är vackert och det är ruffigt. Ljudet är förträffligt mixat och bandet verkar ha det roligt och trivs riktigt bra. Det gör snart vi med.
När de inleder extranumren med "Find The Cost of Freedom" och den sen övergår i en rykande version av Neil Youngs "Ohio" är det nästan som om Neil själv stod i farstun. Sedan kommer Kipp Lennons imitation av Mick Jagger och det är så imponerande likt i varje rörelse, varenda steg och i varje minspel. Kipp "blir" helt enkelt Mick Jagger. Mick själv hade inte kunnat göra det bättre... Jag är så road att jag inser att det här kommer jag alltid att minnas.
Välkomna tillbaka Venice...! Nästa gång lär det garanterat bli fler som kommer...!
PLEASE NOTE: Translated to English in the comment section!
Jim and Sam - Bar Brooklyn, Debaser Strand, Stockholm 2022-09-26
De står där tätt intill varann på scenen, ofta vända mot varandra och de sjunger så engagerat och varierat. De rör sig flitigt (ibland undrar jag om de inte ska kollidera) och de ser på varann med en sån uppenbar kärlek och värme att det är som om det fanns en osynlig ram av blommor omkring dem...
Denna känsla avspeglar sig även i deras musik. De skriver låtar med stor variation som känns äkta och ärliga. Pop-låtar med bra melodier och snygga arrrangemang, personliga texter och helgjutna harmonier. Deras två röster kompletterar varann otroligt bra och de fyller i, duellerar och smälter samman om vart annat, som om det vore en självklarhet. Jim ackompanjerar dem effektivt på sin akustiska gitarr, ibland sparsmakat och ibland så expressivt så man tror att alla strängar kan gå samtidigt...
Jim och Sam har känt en frustration över att de inte fått större uppmärksamhet och bestämde sig för fem år sedan att spela en show varje dag i ett år. De videofilmade en hel del under den turné som kom att täcka 14 länder och de har efteråt klippt ihop detta till en dokumenär om livet som ett turnerande band, om osäkerheten, om spänningarna som uppkom, men också om glädjen i att få samarbeta och försöka förverkliga sina drömmar tillsammans.
Du kan läsa mer om deras projekt här: Jim och Sam klarade det...!!
I måndags var det Sverige-premiär för denna dokumentär som fått titlen "After So Many Days". Filmen har fått många priser och en fint mottagande hemma i staterna. Vi fick se hela filmen på Bar Brooklyn i måndags.
Filmen ger verkligen en bra bild om turné-livets upp- och ner-sidor. Ibland blir det även riktigt roligt, som här där de ger en konsert för kossorna i en hage:
Kvällen avslutas sedan med en konsert där Jim och Sam spelar sina sånger med imponerande känsla och närvaro. Det är omväxlande finstämt och sedan plötsligt fullt med energi. De är helt fenomenala på att behålla, ja nästan öka, intensiteten när de lugnar ner tempot i en låt.
De berättar spontant om bakgrunden till låtarna och en massa annat, ibland skämtsamt och avslappnat, och ibland allvarligt om det som inspirerade dem.
De spelar flera av sina nyare sånger: "Space for the Stranger" handlar om hur de rensade ett rum för att ge plats för sin dottter Hazel, som föddes för 19 månader sen och är kvar hemma i Los Angeles. "Bloodstream" var den första låt de skrev efter de kommit hem från den årslånga turnén och är en oerhört fin skildring av att stötta varandra. "Saturday Night" kan framstå som en partylåt, men är en hyllning till en vän som gick bort under deras frånvaro. De avslutade med "Holy Water", som handlar om hur deras kärlek vann över kulturkrockarna.
De har nu så många starka låtar som borde kunnat bli åtminstone mindre hits och gett dom ett större genombrott. De förtjänar verkligen det...! Och då har jag inte alls nämnt låtar som t.ex. "Doctor Please", som kunde blivit den definitiva låten om pandemin, "Where Are You Now" om före detta kärlekar och "Witch In A Window", en av de vackraste sångerna de senaste åren...
Efter konserten så minglar Jim och Sam med besökarna, signerar sina skivor och vi fick ta en ny bild på mig tillsammans med dem:
Nina Åkerblom Nielsen - "Tid" - Kakafon Records 2022
Jag hajar till när jag får se fodralet till Nina Åkerblom Nielsens nya CD. Det är något i hennes blick som liksom påvisar mig att här finns det djup, här finns det någon som verkligen vill säga någonting...! Och jodå, visst har jag rätt...!
Nina är en ny bekantskap för mig och det visar sig att hon är en klassiskt skolad sångerska och kompositör som bl.a. gjort några skivor med engelsk folkmusik från tidigare epoker. Det råder inget tvivel om att hon kan sjunga. Det är sannerligen inga falska toner här, men hon sjunger inte bara för att det ska låta bra, utan hon vill även att vi ska lyssna på vad hon har att säga. Så känns det i alla fall för mig. Just det är mycket viktigt för mig, om jag inte snabbt ska tappa intresset för sång som är så "perfekt" framförd.
Hon har fått sina smällar av livet. Nyligen dog hennes man Peter Hjalmarsson efter några års kamp mot cancer, och han spelar saxofon på några låtar här. Hon har även tidigare förlorat ett barn strax innan födseln. Nu lever hon med två barn i Jönköping och har tydligen lyckats hitta ljusglimtar i tillvaron trots allt. Visst finns det djup i hennes texter, men framför allt så finns det hopp, vardaglig glädje och förundran.
Nina kan inte bara sjunga. Hon spelar även piano, har skrivit alla låtar, samt har arrangerat och producerat. Det är en tydlig folkmusik-inspirerad ljudbild vi får höra, inte minst med tanke på den valda instrumenteringen. Det finns mycket luft i arrangemangen och fokus ligger hela tiden på det instrument som spelar och man låter det ljuda utan att bli stört av en massa bakgrunds-ljud. En mycket fin och medveten produktion rakt igenom...!
"Lätta Steg" och "Septembersång" är redan utgivna som singlar och den 30 september släpps hela det nya albumet "Tid".
Jag vill aldrig bli som ett löv för vinden Vill ha mål och mening och perspektiv Men ibland så vill jag dansa med hela livet Dansa i frihet - Nina Åkerblom Nielsen
Gillar du folkmusik med tydliga melodier och förbluffande vacker sång som berör med vettiga texter, samt en dynamisk och luftig produktion, då har du här en riktig höjdarskiva...!
För mig blir det nu att kolla upp hennes tidigare utgåvor...
Tidernas bästa album: Jackson Browne - "Late For The Sky" - låt nr 8
"Before The Deluge" måste vara en av de vackraste låtar som någonsin skrivits. Den har en melodi av sällan skådat slag och texten förstärker intrycket av att det är som en psalm över våra liv. Om sökande, resignation, miljöförstöring och vårt behov att försöka förstå alltihop... Om hur vi anstränger oss för att se sammanhang och någon mening med vår tillvaro här på jorden.
Den har också använts i kampen mot kärnkraft och i andra sammanhang när det gäller miljön. Här är en version från "No Nukes" 1979 med David Lindley på bedårande fiol:
Många år senare arrangerades låten om och fick en ny musikalisk skrud. När David Lindley åter var med på en turné 2010 så spelade han istället lap-steel och det är bara så förbluffande att det vore dumt att försöka beskriva det:
När Jackson spelade den på Annexet i Stockholm 2003 råkade han sjunga fel: "Let the music keep our children high". Han kommenterade det efteråt: "When you write a lyric like that, it is sooner or later doomed to happen ...!"
Det finns även några andra artister som spelat in "Before The Deluge" och faktiskt gjort det föredömligt: Moving Hearts, Christy Moore, Eliza Gilkyson, Joan Baez och Mick Hanly har alla spelat in den och den sistnämnda är min favorit-version med en unik krispig närvaro. Du kan lyssna på den här: En sällsynt lysande tolkning.
Jag avslutar genomgången av hela "Late For The Sky"-skivan med en härlig inspelning med Jackson själv på akustisk gitarr och Val McCallum på fantastisk elgitarr:
Tidernas bästa album: Jackson Browne - "Late For The Sky" - låt nr 7<
"Walking Slow" sticker ut med sitt speciella gitarriff och medryckande gung. Lyssna här ovan när David Lindley drar igång på sin lap steel och när Marc Joedan klinkar fram ett till synes spontant solo på pianot. Det märks att de har roligt och det sprider sig alltid till lyssnaren.
Därtill har "Walking Slow" ett glatt och "jag lever nu"-budskap:
Låten uppstod när hans band jammade och den spelades först som en instrumental låt, men fick så småningom text i efterhand.
Här en ovanlig solo-version från 2012 som svänger som tusan:
"Walking Slow" är väl den låt på hela skivan som minst kan betraktas som enastående, men den fyller sin plats ändå med sitt medryckande riff och sin vardagligt glada attityd.
Tidernas bästa album: Jackson Browne - "Late For The Sky" - låt nr 6
Jackson skrev "For A Dancer" om en god vän som dog i en eldsvåda. Vännen var professionell dansare, därav titeln, och låten har kommit att användas på flertalet begravningar, bl.a. åt sångerskan Nicolette Larson och gitarristen James Honeyman Scott i The Pretenders.
Även om låten i och för sig handlar om döden, så tycker jag den minst lika mycket handlar om själva livet. Följande visdomsord kan man ta del av hur många gånger som helst och ännu bli lika berörd av:
För er som är lite nördiga kan jag påtala att singelversionen är en något annorlunda version med lite mer accentuerat komp. Kören, bestående av Dan Fogelberg, Don Henley och Doug Haywood, går ju inte heller av för hackor.
Sverige-aktuella Venice spelade 1999 in en annan version tillsammans med Jackson Browne för holländsk radio:
Här finns deras suveräna sångstämmor, men inte David Lindleys känsliga fiol. När han är med är hans spel så enastående att det inte bara lyfter låten, den gör den ett med självaste känslan personifierad.
Phil Beer, ena halvan av duon Show of Hands och själv en extremt duktig musiker, beskriver i en intervju denna magi hos Lindley, detta ovanliga "DET", på ett ytterst talande sätt:
"He's completely inside the song. And it's so beautiful! The song is the important thing. If ever there was an example: That is it! This guy is right there...! He totally understands the song and what he's playing just fits, beautifully fits..." - Phil Beer (Du kan höra hela intervjun med Phil Beer här. Rekommenderas starkt!):
Lyssna och bli förförd av både låt och David Lindleys spel här i en inspelning från "The Old Grey Whistle Test" i England 1976:
De avslutande raderna i texten sammanfaller i stort sätt med min syn på religion och tro... Så makalöst vackert spelat och en så fascinerande förklaring av det obegripliga:
Stor lyrik och stor musik möts ofta... En av de mest betydelsefulla sångerna i mitt liv...!
Tidernas bästa album: Jackson Browne - "Late For The Sky" - låt nr 5
Efter att på första LP-sidan reflekterat kring livets sökande efter mening, samt kärlekens förverkligande eller frustrerande frånvaro, så känns det förlösande fint med en riktig rock-rökare som avstamp på den andra sidan.
Redan efter två rader så är budskapet liksom klappat och klart:
Här har vi studioversionen av denna härligt fartfyllda låt, där David Lindleys spel på slide-gitarr firar stora triumfer:
Man kan nästan känna hur bilens däck med fart rullar framåt...
Tidernas bästa album: Jackson Browne - "Late For The Sky" - låt nr 4
Inledningen på "The Late Show" var nog bland de första textrader som jag som ung verkligen lade märke till. De säger så mycket om att på djupet lära känna någon... Om vänskap utan gränser. Om känslan av utanförskap i en underlig värld. "The Late Show" är mycket som en fortsättning på "Farther On" och jag har ofta svårt att skilja textrader från dem ifrån varann. Jag antar att det nog är stämningen som är så lika att låtarna känns som ett slags tvillingar.
Låten försvann tidigt från Jacksons live-repetoar och det är först på senare år som han har börjat spela den igen. Det tackar jag för...!
Den här videons bildkvalitet är inte mycket att hänga i julgranen, men ljudet är så pass bra att det visar hur "The Late Show" låter numera:
Det handlar inte bara om att åka bil, att sätta sig bakom ratten och dra iväg, det även känns så... Fortsättningen med "The Road And The Sky" förefaller väldigt logisk.
Även denna gång får vi några väldigt starka slutord:
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
