Det händer att artister jag gillar ställer upp i melodifestivalens gyttja... Lika obegripligt varje gång, men ibland så smyger sig någon riktigt bra låt in, det är ju oundvikligt...
Ändå förbryllas jag av att höra att Marketa Irglova var med i den isländska uttagningen. Hon kom inte med till det stora spektaklet, så 'no problem'...
Det visar sig, när jag forskat lite, att det var hennes barn som tyckte att hon borde vara med.
Marketa utvecklar det lite mer: I have been watching it every year since I moved to Iceland. We enjoy it as a family, and look forward to it each year. My children have been asking me when I would participate with one of my songs, and well, it sounded like a nice idea. I have done very little here in Iceland, since most of my time and energy had gone into raising my three children the past 8 years, but now that my youngest one is 3, my husband and I are preparing a new full length record due in June and something like Söngvakeppnin is helping me a lot in getting the word out there and creating a bit of a buzz.
När jag lyssnar på "Possible" så känns den väldigt malplacerad och så förstår jag varför den inte vann den isländska tävlingen: Den är ju bra...!
Marketa Irglova upplevde redan som tonåring, tillsammans med Glen Hansard i gruppen "The Swell Season", hur det var att få utmärkelser. De fick två grammisar, dels för Marketas roll i filmen "Once" och dels för deras låt "Falling Slowly". Marketa kastades rakt ut i kändisskapets hårda liv, något som den 18 år äldre Glen Hansard hade lättre att anpassa sig till.
Efter två skivor till och en film, som var menad att bli en dokumentation över deras musik, men istället blev en skildring av hur deras förhållande slets itu av framgångens baksida, turnéer och rastlöshet. Glen och Marketa har dock fortsatt vara goda vänner och de har nyligen gjort en kort återförenings-turné i USA.
Marketa gav sedan ut ett par ambitiösa soloskivor, med sökande musik och texter. Två skivor av sällsynt kvalitet, ärlighet och känsla. Efter ännu ett misslyckat förhållande, ett kort äktenskap med Tim Iseler, så kom hon till Island och träffade sitt livs kärlek, Mio.
Hon flyttade för tio år sen till Island, gifte sig med Mio och de har nu tre barn tillsammans. Mitt i vardagskaoset har Marketa funnit en fridfullhet och sakta börjat återuppta sin egen karriär igen. En del av detta är den nya sången "My Roots Go Deep".
Marketa beättar: "This song is a summary of the growth and maturation that has taken place within me in the past few years. Realizing that holding peace and grace is a wiser goal than chasing happiness. For while we can’t avoid the pendulum of our lives constantly swinging from one side to the other, between joy and sorrow, light and dark, we can still practice holding peace in any circumstance. Growing roots and becoming our own centre, attracting all that is in our highest good to come to us. Understanding, in our wisdom, that all that happens does so to teach us, to help us grow, and to deepen our sense of compassion and solidarity towards one another."
- Markéta Irglová
En mogen och sällsynt ärlig kvinna, som rik på erfarenheter verkligen har något att berätta. Och som hon gör det...!
Nu duggar det tätt med 80-åringar... Brian Wilson var (är?) alltid hjärnan i Beach Boys och han besitter en stor förmåga att få sångarrangemangen till något speciellt.
Tidiga Beach Boys var glada, popiga låtar med sol, bad och flickor i baddräkt. Ibland så fanns ju några medryckande sånger, men ärligt talat allt för stora likheter med de svenska dansbanden för min smak. Sedan hoppade Brian Wilson av turnérandet för att koncentrera sig på skapandet och... Se, då hände det något och Beach Boys lät helt annorlunda...
"Don't Go Near The Water" är ju genial med sitt avancerade sångarrangemang och sin vid den tiden ovanliga miljö-medvetenhet.
Det var länge sen jag lyssnade på Beach Boys och tiden har väl inte varit så snäll mot en del av deras musik. Men det finns riktiga pärlor och det var alltid Brian Wilson som låg bakom dessa.
Beatles var väl den mest betydelsebärande gruppen för pop- och rockmusikens utveckling. De var bra och därtill först med mycket...
Men mina idoler var Rolling Stones, lite smutsigare, bluesigare... Ni vet, det var viktigt när man var ung, det där med vem som var bäst... Så jag höll på Stones. Alltid. Även när de ibland inte alls fick fram något bra.
Visst lyssnade jag en hel del på Beatles med... Men då var det John Lennon som oftast fick min uppmärksamhet. Ett geni med ett riktigt stort hjärta. Och George Harrison gjorde ju några få underbart starka låtar. Så, för mig kom Paul lite i skymundan...
Men visst: Paul är utan den minsta tvekan en av de största artisterna och bästa låtskrivarna. Det verkar ju dessutom som han var kittet som höll ihop gruppen.
Han kunde knapra ihop låtar med enkla melodier som växte och som var bättte än det mesta på den tiden: "All My Loving", "Love Me Do" "Hey Jude", "Penny Lane" och fyndiga "When I'm 64". Även de hypervackra "Here, There and Everywhere", "The Long and Winding Road, "Yesterday" och "Golden Slumbers" är ju bara så otroligt fina. Men det är de lite tuffare "Get Back", "Back In The USSR" och tidiga "I Saw Her Standing There" som jag gillar allra bäst.
Paul's solokarriär är ju så diger att det är svårt att få någon slags överblick. Men "Band On The Run" är riktigt bra! "Let Me Roll It" och "Picasso's Last Words" är mina favoriter.
Doug Morter har spelat gitarr och sjungit med så många att det är imponerande: Albion Band, Magna Carta, Richard Digance, Jerry Donahue, Michael Chapman Band, Maddy Prior, med flera. Därtill i grupper som "The Backroom Boys and Girls" och "The Gathering". Han har även deltagit i hyllningar till Sandy Denny och spelat in pengar till Jerry Donahue efter dennes stroke.
Han har en ton både i sin sång och sin gitarr som tränger in och berör, en uppriktig attityd som jag bara faller pladask för.
"Have A Nice Day", en fantastisk låt han gjorde med Magna Carta för många år sen, återvänder jag ständigt till.
Don't go away
I have something to say
It's got to be said anyhow
When you are far from your friends
Your thinking intends
To be caught up with then and not now
When you go out and there's no-one about
To spend all your secrets upon
Remember that keeping in touch
Doesn't offer you much
But it's such that it's better than none
So wherever you are in this world
Have a nice day
Through the storm of the night
You'll be thinking it right
The morning comes to blow cares away
Wherever you are in this world
Have a nice day
- Doug Morter
Visst är det underligt: Du tror du "kan" en skiva och återvänder till den med jämna eller ojämna mellanrum. Så plötsligt så finns det en låt där på slutet som du aldrig riktigt lagt märke till och den träffar mitt i prick....!
Marti Jones har alltid berört mig på ett speciellt sätt och hennes stämma tillsammans med Don Dixons snitsiga produktion och finurliga arrangemang har alltid känts så fräscha...
"We're All Be Gone" avslutar hennes debutskiva "Unsophisticated Time" från 1985 och denna eftertänksamma sång har undgått min uppmärksamhet, tills nu.... Kan det bero på att jag nu befinner mig i en annan livssekvens...?
Hur som helst fascinerar det mig att musik lever sitt eget liv och ibland så möts vi...
Jag har flera gånger frågat om vi verkligen behöver fler Dylan-tolkningar... Sen så kommer briljanta skivor med t.ex. Thea Gilmore (som gav ut hela "John Wesley Harding"-albumet på nytt), Ralph McTell, Chrissie Hynde, Lucinda Williams och unga Emma Swift, och det är bara att inse att jag önskar att det aldrig tar slut...!
Att Nitty Gritty Dirt Bands första studio-skiva på mer än 10 år (50-års-jubileet 2016 på "Circlin’ Back: Celebrating 50 Years" inte medräknat) skulle bli ett album med enbart Dylan-tolkningar var lite mer överraskande. Men de gör det bra...! I vissa fall blir det fantastiskt bra, som här ovan i "I Shall Be Released". Bob Carpenter sjunger så känsligt och de båda systrarna Rebecca och Megan Lovell, från gruppen 'Larkin Poe', bidrar med ungdomlig glöd och en stark tilltalande glädje. Detta måste vara en av de främsta tolkningarna av denna klassiker alla kategorier...! Lyssna också på gitarr-duellen mellan evigt unge Jeff Hanna och Megan Lovell på lap-steel.
NGDB passar på att visa upp tre nya medlemmar, utan att någon annan lämnat: Ross Holmes, fiol och mandolin; Jim Photoglo, bas; samt Jeff Hanna's son Jaime Hanna på gitarr och sång. Det verkar som bandet satsar stort igen! Det enda som saknas är väl att Jimmy Ibbotson kom inrusande...
Andra höjdpunkter är "It Takes A Lot To Laugh, It Takes A Train To Cry", som förvandlats till en tung blues med Jimmie Fadden's otroliga munspel i förgrunden. Den lågmälda, akustiska "Don’t Think Twice, It’s All Right" och inledande "Tonight I’ll Be Staying Here with You" känns båda lika fräscha som morgondaggen en dimmig sommarmorgon. Rosanne Cash, Jason Isbell och Steve Earle gästsjunger på "The Times They Are A-Changin’".
Det är faktiskt inte så mycket country denna gång, utan lite mer av rock och blues, och ett tätt komp som sitter precis som det ska utan att bli förutsägbart. Jeff Hanna är klart underskattad som gitarrist och vem kan motstå när Jimmie Fadden plockar fram sitt känsliga munspel...?
Fanny Pack - "Fanny Pack" 2022 (Begränsad CD-upplaga, vinyl kommer sent detta år)
Det är helt obegripligt att det snart har gått tio år sedan Fanny Holm gav ut sin utmärkta skiva "Freaks, Oddities & Wonders", producerad av Christer Jonasson. Jag skrev så här i april 2016: Det finns något i Fanny Holms musik som griper tag i mig... Det är nog det suggestiva, lite
'Americana'-stuk, oväntade gitarrslingor som är väldigt attraktiva. Därtill Fannys låtar och texter som efter några lyssningar växer till sig och jag gungar med och trivs i deras sällskap. Medryckande, suggestivt och helt enkelt mycket bra!
Fanny gav sedan ut flera EP-skivor och spelade även Lucinda Williams-låtar i ett tribute-band. Du kan läsa om det alltihop här på bloggen: Sök på "Fanny Holm".
Efter en något lugnare period har hon nyligen gett ut en ny EP med den nya konstellationen "Fanny Pack". Fanny sjunger med sin karakteristiska röst, spelar gitarr och står för låtarna. Bonne Löfman lirar elgitarr (har ett förflutet med Billy Bremner, Owe Törnqvist och Jerry Williams), Richard Donatello på bas (Lolita Pop och Johan Johansson), Matte Lindegren sitter bakom trummorna (Traelhavet m fl), samt Mats Qwarfordt på sagolikt munspel (både Yonder och nya The Family Jukebox).
EP:n är mixad och producerad av Per Ängkvist och Christer Jonasson Tolv. Ett strålande jobb, det låter verkligen superbra om alltihop. Det är sällan en ny CD har ett sådant levande och klangrikt ljud...
Jag skulle vilja lyfta fram alla fyra låtarna, men nöjer mig med att säga att "No Road To Desire" måste vara en kandidat till årets låt, fast å andra sidan har jag ju hört den förut, på konserter och på videon ovan från Lasse Englunds fina serie på YouTube. "Now" släpps i dagarna som singel och avslutande "Whisper" är en akustisk gripande sång som verkligen känns hudnära och berör.
Ett fåtal exemplar av CD:n finns ännu kvar att köpa direkt av Fanny Holm. Senare i höst så kommer vinylen ut för de som kan vänta.
Thorstein Bergman har lämnat jordelivet, 79 år gammal. Hans tonsättningar av Dan Andersson har givetvis sin plats i Sveriges kulturhistoria. De flesta känner säkert även till hans komposition "Om du nånsin kommer fram till Samarkand", en stor låt med ett ännu större budskap.
Däremot är det nästan ingen som ens nämner hans "För Mina Tänkta Vänner" från 1994, ett helt suveränt album, om än dystert melankoliskt. Även uppföljaren "Står Kvar" från 2003 är en mycket hörvärd historia.
Hans översättning av "Nobody Knows You When You're Down and Out" är minst lika bra som originalet och framförs med en blueskänsla utöver det vanliga. "Alla Tillsammans" är en glad kamp-låt som man lätt tror vara en gammal traditionell sång. "Blues för Krismedvetna" känns hyperaktuell, som om den var skriven idag. Hans mästerverk, "Om du nånsin kommer fram till Samarkand", finns med i en suggestiv nyinspelning.
Det finns också flera melankoliska låtar som rispar djupa spår i själen. Men det är bra, ruskigt bra, och mycket snyggt och snitsigt arrangerat. Längst fram ligger Thorsteins trygga och djupa röst.
Allra bäst är nog ändå "Det måste gå", så sorgset vacker och med en försiktig tro på att allt är möjligt, trots allt:
Mellan oss växer en realitet
Den är allt vi kan bygga på
Det möjliga blir till nödvändighet
Det är svårt
Men det måste gå
- Thorstein Bergman
Vila i frid, Thorstein...! Jag kommer att sakna din kloka, trygga stämma.
Dom Som Aldrig Ger Upp - En Hyllning till Magnus Lindberg 2022
Jag har varit nyfiken på hyllningsskivan till Magnus Lindberg ända sen jag fick veta att den hade spelats in, alltså i nästan tre år. Det blev ju en del strul och först efter en insamling för att säkra utgivningen blev det klart att den verkligen skulle ges ut. Bra jobbat av bl.a. Peter Holmstedt på "Hemifrån" och projektets eldsjäl Basse Wickman.
Trots en mycket diger lista av medverkande artister var jag lite orolig att Magnus egna versioner skulle överglänsa de nya tolkningarna så kraftigt att det inte skulle göra sångerna full rättvisa. Till viss del är det väl i och för sig så att Magnus egna inspelningar är de bästa, men här finns ju en sådan låtskatt att det faktiskt är omöjligt att inte ryckas med...
Basse Wickman gör en härlig version av den elektriska "Från en mörk mörk himmel" och en fin akustisk inspelning av "I en hand". Dessa visar tydligt vilken känsla Basse forfarande har när inspirationen rinner till. Sophie Zelmani verifierar med "Då tänker jag lite på dej" vilken under-skattad sångerska hon är. Lars Winnerbäck tolkar både "Månsken Peggy" och "Röda Läppar" så kraftfullt att det märks att han verkligen gillar låtarna. "Röda Läppar" finns ju tidigare utgiven på hans live-skiva "Live för dig" från 2001.
De akustiska tolkningarna är i klar majoritet och de är nästan uteslutande riktigt engagerade. Louise Hoffsten gör "Jag har aldrig varit i Memphis" så jag ryser och kanske är det samlingens absoluta höjdpunkt. Mauro Scocco och Toni Holgersson bidrar med lågmälda inspelningar av "Ljusterö" och "Ser Du". Eric Palmqwist överraskar med en fin version av "I aska" och det nya stjärnskottet Cecilia Thorngren glänser tillsammans med bl.a. Carla Jonsson och Jesper Lindberg i "När sekunderna försvinner".
Av de rockigare, snabbare och tyngre låtarna har jag redan nämnt Lars Winnerbäck och Basse Wickman. Även Lindbom, Bark och Niklassons tolkning av "Hårda År" imponerar med sin tyngd. Anna Stadling och Idde Schultz återförenas i "Då känns det lite lugnare" och då är det, precis som de sjunger, svårt att sitta still.
Jag är däremot inte så förtjust i vad Plura, Dan Hylander och Anne-Lie Rydé bjuder på, men det är väl mer att jag aldrig riktigt uppskattat deras sätt att sjunga. Det finns säkert de som tycker annorlunda...
Magnus Lindberg var en gyllene särart i svenskt musikliv med sina kantiga sånger och sin hesa röst. Tack vare denna hyllningsskiva finns det nu åter en förhoppning att fler ska upptäcka och uppskatta Magnus fantastiska musikskapande.
Jag är ingen expert på vokalgrupper och kan tröttna på körmusik när den låter för perfekt och när den saknar något som sticker ut. Men jag älskar till exempel när Steeleye Span sjunger en låt acapella och när några stämmor liksom är gjorda för varandra. Det finns ju harmonier som tveklöst kan få musik att lyfta till oanade höjder.
Den svenska folktraditionen inne-håller mycket intressant, men om det blir för mycket "tu-ra-li-dej" eller "la-di-da-di-dej" så tappar jag snart intresset och ger upp.
Trio Rop har även de några sådana passager, men oftast är de tre vokalisterna Elin Buxfeldt, Petrix Hessel och Sofia Källman något helt annat och vidgar i stället vyerna. Berättelsen är viktig och hur mycket jag än blir fascinerad av hur de kilar upp och ner i stämmorna och inte tar en ton ens halvfel, så är det just närvaron i berättandet som jag mest uppskattar.
De skriver på sin hemsida: Med debutalbumet "Mellan Oss" skapar Trio Rop med kraft och skörhet, lekfullhet och allvar, ett unikt vokalt ljudlandskap i vilket berättelsen tar plats. Berättelsen om ett uppbrott, en stor sorg, en återhämtning och livet som händer däremellan, "Mellan Oss". Genom en brinnande vilja att berätta om den lilla människan och allt det där som känns så stort, tar Trio Rop avstamp i folkligt berättande och folklig vokal tradition. En tradition där man förr förde vidare berättelser med sång för att komma ihåg och dela händelseförlopp med andra. I den andan söker Trio Rop i sitt skrivande efter de allmänmänskliga formuleringarna för att synliggöra berättelser de saknar i folktraditionen. Berättelser om de avvikande, om samkönad kärlek och starka vänskapliga band. Med sina nytänkande kompositioner tar sångarna Elin Buxfeldt, Petrix Hessel och Sofia Källman oss med till en helt stilla plats med motljus och vackra skuggningar.
"Mellan Oss" kan mycket väl vara den skiva som tar och breddar intresset och gör så att fler börjar lyssna på musik som framförs acapella. Själv kommer jag nog inte lyssna regelbundet på "Mellan Oss", men när jag får lust att höra engagerad vokalmusik, då är sannolikheten mycket stor att jag plockar fram just den här plattan. Det är väl beröm om något...
Dawes har just släppt en ny singel som försmak av det nya albumet med det kufiska namnet ‘Misadventures Of Doomscroller’. Hela albumet ges ut den 22 juli.
"Someone Else’s Cafe / Doomscroller Tries To Relax" är nästan 11 minuter lång och bryter lite ny mark för Taylor Goldsmith och grabbarna i Dawes. Det finns en tät klang och en yster lust att experimentera och jag kommer nästan att tänka på likheter med Grateful Dead. Musiken vävs in i varandra när nya avsnitt avlöser varann. Det är vackert och det är fascinerande.
När Taylor skapar ett härligt gitarrsolo på slutet låter det lite som Pink Floyd. Men mest av allt låter det Dawes, trots allt. Det är också anmärkningsvärt vilken duktig och uttrycksfull trummis lillebror Griffin Goldsmith har utvecklats till. Wylie Gelber på sin handgjorda bas och Lee Pardini på alla möjliga klaviaturer är också ypperliga musiker. Trevor Menear på gitarr kompletterar lyhört. Stämsången är som alltid helt fantastisk.
Vad handlar då texten om...? Taylor Goldsmith ger oss en ledtråd: “The first half of this song could be about tyrants, but it could also be about anyone who thinks that a little more control is gonna make everything ok. The second half is a response to that developing reality of the first half. The world might be a scary place sometimes but, to some degree, I want to believe I can decide how I respond to it.”
Nu blir det riktigt spännande att höra hela den nya skivan...!
Dawes - "Live from the Rooftop (Los Angeles, CA 8.28.20)" - Digital utgåva
Dawes är för mig nog den mest spännande gruppen på länge och deras "Stories Don't End" är fortfarande den bästa skivan på 2000-talet. Men jag får väl erkänna att det senaste albumet "Good Luck With Whatever" var en liten besvikelse. På grund av pandemin kunde de annars flitigt turnerande medlemmarna inte spela tillsammans på ett bra tag och när de i augusti förra året gav en konsert på ett tak i Los Angeles var det första gången de åter spelade ihop och Taylor Goldsmith beskriver det så här:
This was the first time we played together since the world had shut down. So playing together felt radioactive. I remember this song ('Somewhere Along the Way') in particular felt ecstatic to me. Hopefully you can still hear it in there.
Redan i första låten "If I Wanted Someone" sprudlar glädjen och det nya arrangemanget gör att jag aldrig hört denna låt så här rysligt bra. Strofen "I want you to make the days move easy" lyfts fram och jag njuter. När det sen övergår direkt till "Things Happen" blir jag saligt lycklig...! Jag skulle kunna fortsätta räkna uppp förtjänsterna med varenda låt, men låter mig nöja med de jag redan nämnt.
Dawes har i Taylor Goldsmith en enastående gitarrist, sångare, låtskrivare, textförfattare och gruppledare. Ändå framhåller han hur mycket "grupp" de är: Hans bror Griffin Goldsmith på trummor och stämsång, Wylie Gelber på bas och Lee Pardini på keyboards. Jag antar att den andre gitarristen på den här konserten är turné-medlemmen Trevor Menear, men man har tydligen glömt att kreditera honom...
Den nya live-utgåvan kan köpas för nedladdning här. Den finns även på Spotify och de flesta andra musik-sajter.
Idag kom dessutom nyheten att nästa studioskiva "Misadventures of Doomscrolle" släpps den 22 juli. Spännande...!
If you're not pissed off at the world
Then you're just not paying attention
- Kasey Chambers
Den totala frustrationen över hur världen ser ut... Alla dessa vidriga nyheter... Överallt denna bristande respekt för människor och våra olikheter... Allt det vi gör och inte gör... Trots att vi borde veta bättre...
Kasey Chambers hade med sin "Ignorance" som en onämnd bonuslåt på sitt album "Barricades and Brickwalls" 2001:
Vilken desperation, vilken hjärtskärande röst, vilken sårbar ilska, vilken kraft...!!
Den kaften kan inte annat än att få mig att tro att en bättre värld faktiskt är möjlig... Om jag sen betraktas som naiv eller tokig spelar ingen roll...
Don't I hear them talking?
Don't I know what they say?
I'm a fool for thinking
Things could be better than they were today
- Bruce Cockburn
Det är nu drygt tre år sedan Magnus Lindberg lämnade jordelivet och den 20 maj, dagen innan Magnus skulle ha fyllt 70 år, så släpps äntligen den hyllningsskiva som hans musikaliska vänner spelade in, men som har försenats på grund av flera olika faktorer. Kjell Andersson har därmed hållt det löfte han gav vid Magnus dödsbädd att fortsätta sprida hans musik. På den nya plattan medverkar bl.a. Basse Wickman, Lars Winnerbäck, Louise Hoffsten, Staffan Hellstrand, Sophie Zelmani, Peter LeMarc och åtskilliga fler.
Magnus Lindberg föddes 1952 i Näshulta utanför Eskilstuna, alltså på andra sidan av den sjö där byn där jag bor ligger. Hans pappa var bonde och familjen drog sedan vidare till Vingåker och därefter till Upplands-Väsby innan Magnus som 20-åring hamnade i Stockholm. Hans LP-skivor och låtar som "Röda Läppar" och "Tårar Över City" fick en hel del uppmärksamhet, men det var först med Grymlings debutskiva som han blev riktigt känd.
Magnus var en gyllene särart i svenskt musikliv med sina kantiga sånger och sin hesa röst. Han kanske är den svenske låtskrivare som mest liknat Dylan både i uttryck och oberäknelighet. Det kändes som Magnus alltid var 100 procent ärlig och nästan som om han sjöng ocensurerat om sina egna erfarenheter och sitt eget liv.
Ett av mina mest udda konsertminnen är när han spelade akustiskt på "Pråmen" i Stadsparken i sin hemstad Eskilstuna en regnig sommarkväll för många år sen. Han satt där hukande under presenningen tillsammans med publiken. Det fullkomligt vräkte ner vatten från en helt öppen himmel och några gånger brast "taket" med presenningen och det kom kaskader av vatten över både människor och bord.
Men Magnus var på gott humör, men även lite "förfriskad", och han pratade, spelade och sjöng så man glömde den kylslagna fuktiga luften och allt regnande. Det blev en mycket personlig kväll med den något oberäknelige Magnus och det var nog först där som jag riktigt insåg hans storhet...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
