För två månader sen väcktes jag mitt i natten av telefonens gälla signal. En sköterska på sjuk-huset berättade att min bror hade gått bort, lugnt och stilla… Det var inte helt oväntat och mitt i allt kunde jag faktiskt känna en lättnad. Det var inte mycket till livskvalitet kvar i hans liv och skulle det ha fortsatt utför så hade han snart blivit ett komplett vårdpaket utan någon egentlig behållning av sitt liv.
Alla påbörjade projekt här hemma pausades och jag tog tag i allt som måste fixas: Alla dessa praktiska bestyr, begravning, bouppteckning, tömma hans lägenhet (även en etta kan rymma fasansfullt mycket, det kan jag ta gift på nu!), sortera papper (vilket, med en lätt underdrift, inte var brorsans starka sida de senaste åren), alla möjliga kontakter, bråka med hans bank som inte gjorde vad de skulle (men rättade till efter en del tjat), säga upp olika abonnemang och massvis av andra urbota tråkiga göromål.
Just när jag mer behövde söka inåt och återfinna livets essens, då fanns inte tiden. Just när jag ville minnas allt roligt vi en gång gjorde, ville skratta åt tokigheterna vi hittade på och ville känna den genuina förståelse vi visade för varann även då livets val separerade oss allt mer. Just när jag ville lyfta fram mina positiva minnen och på så sätt tänka på min bror, då fanns varken tid eller lugnet som krävdes. Då tydliggjordes hur tragiskt det är att skogen är nedsågad och inte mer finns där att vandra i. I stället för harmoni mötte mig ett utplånat kalhygge. Jag har tidigare alltid återfunnit mig själv via långa skogspromenader, men nu fungerade det inte fullt ut.
Till och med musiken tystnade en del här hemma. Det blev tyst. Jag behövde faktiskt en större mängd tystnad än vanligt…
Jag vill inte längta tillbaka eller förgylla det förgångna. Jag vill bli påmind om hur bräckligt allt är och få det att inspirera mig att välja ännu mer rätt här i vardagen. Jag vill se det lilla enkla. Men då dyker alla dessa religiösa fyrkanter plötsligt upp, om paradis och evigt liv... Utan att visa respektlöshet så är jag helt ointresserad att höra om "hur bra han har det nu" eller hur "fint allt ska vara på andra sidan". Livet och tiden är alldeles för värdefulla för att man ska vada i dessa för mig pådyvlade ytligheter. Jag vill ha djup och jag vill bli berörd. Då kan till och med sorg och saknad framkalla glädje och nya insikter…
Så snälla, försök nu inte påtala något religiöst för mig. Organiserad religion är för mig oftast lika stel och livlös som en doktorsavhandling om dansbandens texter. Jag vill faktiskt inte ha några svar, inga "sanningar" eller andra färdiga slutsatser. Jag tänker helt enkelt annorlunda… Så här skrev jag här på bloggen den 19 juni i år:
Frågor tycker jag är intressanta och givande. Frågor som sprungit fram ur ärlig förundran, från nyfiket sökande eller desperat förtvivlan. Egna frågor som plötsligt finns där, som får mig att pröva nya vägar, se nya tankesätt, som vidgar mina vyer och därmed blir utvecklande.
Jag letar inte efter svar. Jag är inte intresserad av något slags facit, vad någon annan kommit fram till och sedan anammat som någon slags slutsats, ofta kallad sanning.
Så jag söker egentligen inte svar. För svar kan vara platta och intetsägande, avgränsande och stagnerande. Svar kan lätt kännas pådyvlade och vill helst avsluta den kreativa processen.
Visst hittar även jag svar ibland, men då är det vägen dit som varit utvecklande och lärorik.
Svaren i sig har tjänat ut sin kraft när de etableras. Frågor däremot, de kan gång efter gång väcka min nyfikenhet, få mig att leta upp nya skrymslen och nya spännande stigar...
Jackson Browne skrev 1974 "For A Dancer" om en vän som dog i en eldsvåda. Den innehåller
en del strofer som förklarar min syn på religionen och på livet exakt på pricken:
Somewhere between the time you arrive
and the time you go
May lie a reason you were alive
But you'll never know
- Jackson Browne
Nu har det gått precis två månader och det mesta är fixat. Tack och lov…! Nu kan jag återvända lite till mitt vanliga liv. Lite klokare och ännu mer övertygad om hur viktigt det är att välja rätt här i livet. Vi möter varje dag massvis med små valsituationer där vi kan styra upp vår tid här på jorden till något lite bättre. Ta vara på varje tillfälle du kan styra åt rätt håll och låt framför allt bli att styra ner i diket. Ibland så förefaller det lockande och kanske den enklaste lösningen, men efteråt blir det ju då svårare att ta sig upp igen. Timglaset töms allt fortare för oss alla och snart är det för sent…
Jag vill se mer av det där enkla, det som barn ständigt väljer rent instinktivt, det som gör mig lite mer mottaglig för nya möten. För möten är just vad livet handlar om… Nya möten och nya upptåg. Att bli lite mer busig och att varje dag göra något som jag verkligen vill göra. Att inte skjuta upp det mer, utan sätta fart direkt… Då kanske vi får fler möjligheter att uppleva allt det där lilla extra som gör livet så oerhört värdefullt:
Den där tryggheten du upplever när du från din balkong ser hur naturen sakta vaknar en tidig morgon… Den där blicken när du delar någon insikt med en närstående vän… Den där outtalade förståelsen och gemenskapen som du ibland är så bergsäker på… Den där känslan när hjärtat ditt tar ett litet skutt av välbehag… Det där leendet när du får någon att rodna… Den där ärliga kramen från ett litet barn… Den där lilla vindpusten i håret… Den där något oväntade beröringen som gör att du studsar till… Värmen då du hör ny musik som invaderar och berikar ditt sinne… Den där känslan av frihet när du mitt i vintern har kallbadat och står där helt naken och låter den friska luften torka dig...
Helt enkelt när du utmanar både livet och dig själv… Att på så sätt ta till vara varje dag du får. Här och nu...
De svenska fotbollsdamerna missade guldet i OS. Grymt...! Det kan tyckas att det var orättvist. Det kan förefalla att ett lag som inte gör ett enda spel-mål i varken semifinal eler final inte ska vinna guldmedaljer. Men, jo, det är ju just det som är fotbollens tjusning...!. Flest mål vinner oavsett allt annat...
Jag har nämligen, i min näst intill obefintliga fotbollskarriär som spelare, vunnit en turnerng där finalen var den mest ensidiga match historien skådat. Vi vann med 1-0, men vi hade inte ett enda skott på mål och var bara över på motståndarnas planhalva en enda gång. Vårt segermål var ett motlägg som deras målvakt sköt på vår anfallare, om man nu kan säga att vi hade en sådan.
När jag slutade gymnasiet anordnades det nämligen en liten fotbollscup för avgångsklasserna, "Marmer Cup", uppkallad efter vår rektor på Rinmansskolan i Eskilstuna. Fyra klasser anmälde sig och matcherna spelades på anrika Tunavallens B-plan. Min klass vann vår semi-final med uddamålet och vår parallellklass vann sin med 7-0, om jag minns rätt. Deras lag bestod enbart av aktiva fotbollsspelare med fotbollsskor, medan vi var glada amatörer i gymnastikskor...
De var givetvis skyhöga favoriter, men vi vann på långbollen som Björn, vår anfallare, inte hann i fatt. Deras måvakt sköt sen ut bollen som träffade Björn i ryggen och rullade i mål... Resten av matchen låg vi framför mål i en halvcirkel, som på handbollsvis, och försvarade oss. Vi sköt bort bollen så fort det gick. Vår duktige målvakt, som egentligen stod i mål i handboll, tog allt... Så, vi vann...!
Vår gymnastiklärare Ado Pops, pappa till nu välkände TV-profilen André Pops, delade ut priset, ett bordtennisracket till var och en i laget.
Ingen kan ta ifrån mig det faktum att jag vunnit en final i fotboll...! Det var ju inte rättvist, men än sen....? Det är ju den enda möjligheten ett "sämre" lag har att kunna vinna. Annars kunde alla matcher avgöras efter nån slags rankning. Och det vore ju inget kul alls.
Så, GRATTIS till Kanada... Ni försvarade er så gott ni kunde, kämpade hejdlöst och vann. Det är ofta små marginaler och tillfälligheter som avgör...
Min son Johan ritade denna bild när han var 11 år. En alldeles förträfflig teckning som verkligen visar fotbollens alla olika känslor: Se hur bollen på något sätt till slut passerar mållinjen och uppgivenheten i målvaktens blick när han förgäves försöker nå bolluslingen. Se på kaoset där de andra spelarna ligger utslagna och inte kunde förhindra det hela. Samt glädjen och styrkan hos målskytten. För visst är fotboll känslor...!
För bara några månader sedan gick Poco's ledare Rusty Young bort och den 1 augusti lämnade även gitarristen Paul Cotton jorde-livet. Cotton var inte med i Poco från starten, men ersatte snart Jim Messina, och var sedan i stort sett med till och med 2010.
För mig var det avgörande om han var med eller inte. Poco med Paul Cotton var alltid mycket mer intressanta, han liksom tillförde en dimension extra. Han gjorde gruppen lite mer rock-orienterad med sina suggestiva låtar och sitt gitarr-sound.
"Bad Weather" var en av hans första låtar i Poco och den hade han med sig från duon "Illinois Speed Press", där han tidigare var ena halvan.
Jag såg Poco på Konserthuset i Stockholm den 12 oktober 1976 och jag minns att de hade med sig Al Garth på saxofon. Han hade tidigare lirat i Loggins & Messina's band och presenterades som ny medlem, men det blev bara en kort sejour...
"Heart of the Night" breddade gruppens sound och var något helt annat än countrty-rock, en suggestiv nattklubbslåt med ett härligt saxofonsolo av Phil Kenzie, samme man som blåser på Al Stewart's "Year of the Cat".
En slags fortsätttning följde sedan med "Break of Hearts" på albumet "Ghost Town". Samma stämning och ännu ett saxofon-solo av Phil Kenzie:.
På samma album finns den instrumentala "High Sierra". Här är soundet mycket tyngre och gruppen låter mycket tuffare. Paul Cotton's gitarr dominerar och briljerar:
Paul Cotton gjorde även några solo-album, av vilka "Firebyrd" från 2000 är en riktigt trevlig bekantskap. Det kan man väl säga att Paul Cotton själv också var. Rest in peace...!
Idag fyller bloggen 12 år och för första gången på dessa 12 år så har antalet läsare inte ökat. Det gångna året har cirka 20105 besök noterats. Det är 1674 per månad och i snitt 55 besök varje dag. Men jag är nöjd ändå.
Året innan hade jag 21540 besökare. Det rekordet får gärna stå fast. Jag som inte tror på, och inser det omöjliga med, ständig tillväxt, får väl konstatera att jag hamnat på en ganska lagom nivå. Många läser och det är det viktiga, inte att det ständigt ökar...
Fortfarande skapas spännande ny musik och vem vet vilka vägar vi kan ta när pandemin lugnat ner sig... Murray McLauchlan har nyligen släppt en skiva med nyskrivet material, den första på tio år. En lågmäld och eftertänksam skapelse som verkligen visar att även gamlingar (han är nu 73 år) kan göra mycket angelägen musik.
What is it that we really need?
Is it bright and shiny stuff?
Is it all about the money?
Don't we ever have enough?
- Murray McLauchlan
Jag kommer garanterat återkomma med mer om Murray McLauchlan's "Hourglass".
Äntligen något mindre hett väder och vi rodde ut med båten. Trots lite vind så kändes det som om tiden nästan stod helt stilla...
En bit bort såg vi Sveriges äldsta ångslup "Gerda" sakta ta sig framåt, just så som den en gång i tiden fraktade hem folket till sina bostäder utmed sjön.
Solen kom fram då och då. Små vågskvalp slog mot båten. Fiskarna nappade ovanligt bra och matsäcken smakade så där självklart gott.
Så lugnt och fridfullt... Mer sommar kan det väl inte bli... Jag kom osökt att tänka på den här 50 år gamla låten:
Sunday on the river
With the time flowing by
- Chris Simpson
West of Eden har gjort många skivor med egen irländsk-inspirerad musik. Alltid lika smakfullt och oftast med Jenny Schaubs ljuva stämma i förgrunden. Men nu bryter man ny mark och ger sig på det svenskaste svenska: Evert Taube!! Nya skivan "Taube" släpps i slutet av augusti, men de har redan turnerat en del och spelat det nya materialet.
Föga förvånande låter det en hel del irländskt ändå och det funkar faktiskt riktigt bra. Med både tydlig respekt, men även en hel del respektlöshet, så skapar West of Eden en riktigt spännande Taube-skiva som kanske kan få nya kategorier lyssnare att börja utforska Taube.
Allra bäst tycker jag om den lågmälda "Så skimrande var aldrig havet", där Jenny Schaubs röst verkligen berör, och den folk-rockiga "Balladen om Briggen Blue Bird av Hull", som blir riktigt dramatisk när den görs så här.
Nu har West of Eden tolkat allt från Kiss till Evert Taube och fått det att låta som West of Eden. Tala om bredd...!
idag är det 10 år sedan massakern på Utöya. Plötsligt kom verkligheten mycket närmare oss. Det meningslösa våldet har fortsatt och jag undrar om vi männiaskor har lärt oss någonting eller bara kapslat in det hela?
Christine Hellqvist har berättat hur hon då gick i skogen och grät när den här sången kom till henne... När jag hör henne sjunga den kan jag fortfarande någonstans svagt skymta hopp, empati och kärlek...
Det är den vägen vi måste gå. Någon annan finns inte...
En av de bästa sommarsångerna är tveklöst Loudon Wainwright III's "The Swimming Song". Kan man stoppa in mer "badande" i en sång...?
Här ovan en akustisk version med Richard Thompson på sprudlande gitarr och Suzanne Vega på handklapp, samt Loudon själv på sedvanligt skämtande humör.
Richard Thompson producerade på 80-talet ett par av Loudon's skivor och de är än idag bland hans allra bästa. Thompson's gitarrspel gav Loudon's underfundiga låtar olika kostymer som passade så ruskigt bra, som här i "I'm Alright":
Lille Olle, 4 år, hjälpte mig idag med att ta hand om 13 stora högar med slaget gräs. Plötsligt frågade han om jag sett att jag "fått en liten vän"?
Han leder mig sedan till trappan vid entrén. En liten pensé från förra året har självsått sig i en liten springa i den gamla trappan. Där står den i all enkelhet och blommar. Min lille vän...
Det har skrivits åtskilliga sånger om barn, men ändå är det bara ett fåtal som dyker upp när jag ska välja vilken låt som ska få dekorera detta inlägg... Jackson Browne's "The Only Child" från 1976 har än idag en lyskraft av sällsynta mått och den berör mer än de flesta andra sånger.
Det fullkomligt virvlar av kloka visdomsord i denna sång. Här är ett av de mest citerade:
Jackson Browne kommer aldrig att göra en ny "Late For The sky"... Än sen, det kommer ingen annan heller att göra...! Jackson är själv medveten om att han aldrig kan skapa något nytt i samma klass och med samma genomslagskraft. Han vet att detta kan hämma honom. Men han skriver fortfarande nya låtar och ibland får han ännu till det riktigt ordentligt.
Nya "Downhill From Everywhere" släpps den 23 juli och det är en imponerande samling sånger med stor bredd. Lite rockigare, men i stort uppbyggt med samma ingredienser som vanligt: Täta arrangemang som "sitter" men ändå låter de excellenta musikerna briljera lite grann, riktigt bra låtar, eftertänksamma texter om både det privata och det offentligt politiska.
Jackson sjunger dessutom fortfarande riktigt bra, även om det märks att rösten har börjat åldras.
Han är väl medveten om tidens gång: "I see the writing on the wall, I know there’s only so much time left in my life. But I now have an amazing, beautiful grandson, and I feel more acutely than ever the responsibility to leave him a world that’s inhabitable".
Ändå väljer han att se framåt med optimism: "There’s a deep current of inclusion running through this record. I think that the idea of inclusion, of opening yourself up to people who are different than you, that’s the fundamental basis for any kind of understanding in this world".
Vi tar det låt för låt: 1. Still Looking For Something - En ypperlig start-låt som slår an tonen med positiva vibbar. Jackson har med åren blivit alltmer medveten om hur en positiv inställning faktiskt styr hur våra liv utvecklas. Man trodde väl aldrig på 70-talet att han skulle sjunga "If I don't find it this time, it's all right", men det är väl mognad och livserfarenhet, antar jag. Ett urskönt gitarrsolo av Val McCallum finns också här.
2. My Cleveland Heart - Man förknippar väl inte Jackson med humor direkt, men här visar han just det. En läcker rock-låt i all enkelhet om hur bra det vore med ett konstgjort hjärta. Skriven ihop med Val McCallum som också sjunger delar av refrängen. Snyggt slide-spel av Greg Leisz,
3. Minutes To Downtown - En lunkande låt, som en del kritiker kommer att avfärda som tråkig, men denna gång funkar det utmärkt. Snyggt luftigt arrangemang. Textmässigt en av skivans mest intressanta kompositioner och full av kloka reflektioner. Coolt gitarrspel av Val och Greg. Jeff Youngs klaviaturer skapar en harmonisk stämning.
4. A Human Touch (med Leslie Mendelson) - Klass rakt igenom. Förra årets bästa låt...! En stor ballad som får känslorna att svämma över. Leslie Mendelson och Jackson framför den med en mänsklig värme som träffar rakt i hjärtat. Lyssna också på gitarren efter tre minuter, spelad av Greg Leisz, och hur cellon nästan samtidigt bryter fram med sin dramatiska klang. Mäktigt...!!
5. Love Is Love - Från förra årets höjdarskiva 'Let the Rhythm Lead: Haiti Song Summit Vol 1'. Ibland när musiker samlas och spelar tillsammans infinner sig ett förutsättningslöst givande och det skapas och delas utan att någon riktigt förstår vad det egentligen är som händer...
6. Downhill From Everywhere - Visar den lite ruffigare sidan av Jacksons musik och får mig att tänka på "Looking East", både när det gäller sound och uppbyggnad. Jeff Youngs röst firar stora triumfer när den släpps fram bredvid Jacksons egen stämma. Det här kan definitivt bli ännu en favorit på kommande konserter. Budskapet handlar om vårt onödiga användande av plast i alla möjliga varianter, hur det förstör vår miljö och på sikt är ett hot mot vår överlevnad. Det är inte lätt att skriva en låt om plast, men det fixar han med bravur...
7. The Dreamer (with Los Cenzontles) - Släpptes 2017 på singel, men detta är faktiskt en nyinspelad version och en klart förbättrad sådan. En akustisk gitarr driver låten nu framåt och denna nya skrud lyfter och passar "The Dreamer" mycket bättre.
The walls that we’ve built between us
Keep us prisoners of our fear.
- Jackson Browne
8. Until Justice Is Real - En av de bästa rockigare låtar Jackson spelat in... Mycket effektfullt utnyttjande av tjejerna i kören. Skulle kunna bli en utmärkt låt att börja konserterna med. Liksom på hela skivan är Mauricio Lewaks trummande både lyhört, snitsigt och en drivande kraft. Jag slutar aldrig att imponeras av denne mans fantastiska trummande.
9. A Little Soon To Say - Förra årets ödmjuka singel, som släpptes då han diagnosticerades med corona i mars 2020. Förtjänar en främre placering på skivan, tycker jag. En mycket varm och omtänksam låt, som berör ändå in i djupaste hjärtat.
Jackson har med åren blivit en person som alltid väljer att lyfta fram det som stärker sina medmänniskor:
I wanna see you holding out your light
I wanna see you light the way
But whether everything will be alright
It’s just a little soon to say
- Jackson Browne
10. A Song For Barcelona - En lång rumba-betonad sång, medryckande och snitsig. Mycket fint spel av hela bandet. Omöjligt att sitta still till detta härliga sväng...! Jackson bodde ett tag på 90-talet i Spanien och han säger att det återgav honom en aptit på livet.
Nästa fredag kan ni alla höra vilken bra platta Jackson Browne har gjort...!
Grace Potter sade nyligen om Jacksons musik: "Jackson’s songwriting is like a beautifully built home. No matter what kind of twists and turns life takes, your life is always enhanced when you’re in that space." Det är bara att instämma...
För mer än 20 år sen hörde jag en instrumental låt på radion med en grupp bestående av Peter R Ericson och FJK:s båda gitarrister Christer Jonasson och Mats Klingström. Jag tror de kallade sig för Trio, men det är osäkert.. När Jonas Sjöblom senare anslöt på slagverk ändrade de namn till Ice Quartet.
När Kim Alge Pennström, som bokar konserter åt FJK m.fl., fick höra några låtar så gillade hon det hon hörde och hon har nu lyckats få fram alla sex låtar som spelades in då.. Dessa har nu blivit utgivna digitalt.
Och visst är det bra. De två instrumentala låtarna är super-läckra och verkligen harmoniska. Mats "Desperados" och Peters "Helig är din skrud" har spelats in i nyare versioner under åren som gått. Christers båda låtar "Blå Blå Skyar" och "Jag tar det kallt" är däremot nya för mig och det är som vanligt lätt att tilltalas av Christers musik.
Som en extra bonus verkar det som de tänker ge några konserter nu, mer än 20 år senare. Hoppas de fortsätter...!
Ännu en glad sommarlåt: Nitty Gritty Dirt Band med Jimmy Ibbotson i högform i hans "Sarah in the Summer". Spelglädje av stora mått. Bluegrass med ett sällsynt drag. En sån där låt som det är farligt att ha i bilen, för det går ju då lätt för fort...
Jag tror att Ibbotson skrev den när han var på väg till sin dotter. Glädjen riktigt strilar fram. Med ett härligt solo på munspel. Finns det nån bättre på munspel än Jimmie Fadden...?
Ingen trodde väl när Coronan slog till förra våren att det skulle dröja 499 dagar innan drygt 7000 personer skulle kunna få se sitt favoritlag spela fotboll i allsvenskan igen. Men i måndags kväll skapade dessa drygt 7000 en makalös stämning som bara Djurgårdens supportrar kan.
De är många gånger som en extra spelare. De kan nästan sjunga in bollen i mål...
Martin Foyston var assisterande tränare under Per Mathias Högmo 2013 och efter derbyt mot Solna Allmänna var han nästan chockad över vad han upplevt. Se och hör här:
Foyston kom ju från Fulham i Premier League och han menade att han inte alls var föberedd på denna upplevelse och ingenting kunde ens vara i närheten av det starka stöd som det DIF får av sina supportrar...
Sakta börjar allt alltså bli lite normalt igen. Djurgården leder Allsvenskan. Vi spelar en oerhört fin fotboll och alla motståndare kommer att få det tufft när de kommer till Tele2.
And somewhere between the time you arrive
And the time you go
May lie a reason you were alive
But you'll never know
- Jackson Browne
Dessa rader sammanfattar mina tankar om religion, om liv och död. De säger allt, mer kan inte och behöver inte tilläggas...
Det är snart 50 år sen Jackson Browne skrev "For A Dancer" och den sätter fortfarande fingret på exakt allt du behöver veta. Mer än djup, mer än tröstande... Den förklarar ju allt utan att demolera mystiken..."For A Dancer" är verkligen ett enastående verk om liv och död.
Här står David Lindley nästan spöklikt och förgyller och förstärker meningen i Jacksons vackra skapelse. Han står där halvt i mörkret och spelar så vackert, så känsligt... Han är totalt där, mitt i låten, mitt i känslan... helt koncentrerad och fullständigt närvarande...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
