För två månader sen väcktes jag mitt i natten av telefonens gälla signal. En sköterska på sjuk-huset berättade att min bror hade gått bort, lugnt och stilla… Det var inte helt oväntat och mitt
i allt kunde jag faktiskt känna en lättnad. Det var inte mycket till livskvalitet kvar i hans liv och skulle det ha fortsatt utför så hade han snart blivit ett komplett vårdpaket utan någon egentlig behållning av sitt liv.
Alla påbörjade projekt här hemma pausades och jag tog tag i allt som måste fixas: Alla dessa praktiska bestyr, begravning, bouppteckning, tömma hans lägenhet (även en etta kan rymma fasansfullt mycket, det kan jag ta gift på nu!), sortera papper (vilket, med en lätt underdrift, inte var brorsans starka sida de senaste åren), alla möjliga kontakter, bråka med hans bank som inte gjorde vad de skulle (men rättade till efter en del tjat), säga upp olika abonnemang och massvis av andra urbota tråkiga göromål.
Just när jag mer behövde söka inåt och återfinna livets essens, då fanns inte tiden. Just när
jag ville minnas allt roligt vi en gång gjorde, ville skratta åt tokigheterna vi hittade på och ville känna den genuina förståelse vi visade för varann även då livets val separerade oss allt mer. Just när jag ville lyfta fram mina positiva minnen och på så sätt tänka på min bror, då fanns varken tid eller lugnet som krävdes. Då tydliggjordes hur tragiskt det är att skogen är nedsågad och inte mer finns där att vandra i. I stället för harmoni mötte mig ett utplånat kalhygge. Jag har tidigare alltid återfunnit mig själv via långa skogspromenader, men nu fungerade det inte fullt ut.
Till och med musiken tystnade en del här hemma. Det blev tyst. Jag behövde faktiskt en större mängd tystnad än vanligt…
Jag vill inte längta tillbaka eller förgylla det förgångna. Jag vill bli påmind om hur bräckligt allt är och få det att inspirera mig att välja ännu mer rätt här i vardagen. Jag vill se det lilla enkla. Men då dyker alla dessa religiösa fyrkanter plötsligt upp, om paradis och evigt liv... Utan att visa respektlöshet så är jag helt ointresserad att höra om "hur bra han har det nu" eller hur "fint allt ska vara på andra sidan". Livet och tiden är alldeles för värdefulla för att man ska vada i dessa för mig pådyvlade ytligheter. Jag vill ha djup och jag vill bli berörd. Då kan till och med sorg och saknad framkalla glädje och nya insikter…
Så snälla, försök nu inte påtala något religiöst för mig. Organiserad religion är för mig oftast lika stel och livlös som en doktorsavhandling om dansbandens texter. Jag vill faktiskt inte ha några svar, inga "sanningar" eller andra färdiga slutsatser. Jag tänker helt enkelt annorlunda… Så här skrev jag här på bloggen den 19 juni i år:
Frågor tycker jag är intressanta och givande. Frågor som sprungit fram ur ärlig förundran, från nyfiket sökande eller desperat förtvivlan. Egna frågor som plötsligt finns där, som får mig att pröva nya vägar, se nya tankesätt, som vidgar mina vyer och därmed blir utvecklande.
Jag letar inte efter svar. Jag är inte intresserad av något slags facit, vad någon annan kommit fram till och sedan anammat som någon slags slutsats, ofta kallad sanning.
Så jag söker egentligen inte svar. För svar kan vara platta och intetsägande, avgränsande och stagnerande. Svar kan lätt kännas pådyvlade och vill helst avsluta den kreativa processen.
Visst hittar även jag svar ibland, men då är det vägen dit som varit utvecklande och lärorik.
Svaren i sig har tjänat ut sin kraft när de etableras. Frågor däremot, de kan gång efter gång väcka min nyfikenhet, få mig att leta upp nya skrymslen och nya spännande stigar...
Jackson Browne skrev 1974 "For A Dancer" om en vän som dog i en eldsvåda. Den innehåller
en del strofer som förklarar min syn på religionen och på livet exakt på pricken:
Somewhere between the time you arrive
and the time you go
May lie a reason you were alive
But you'll never know
- Jackson Browne
Nu har det gått precis två månader och det mesta är fixat. Tack och lov…! Nu kan jag återvända lite till mitt vanliga liv. Lite klokare och ännu mer övertygad om hur viktigt det är att välja rätt här i livet. Vi möter varje dag massvis med små valsituationer där vi kan styra upp vår tid här på jorden till något lite bättre. Ta vara på varje tillfälle du kan styra åt rätt håll och låt framför allt bli att styra ner i diket. Ibland så förefaller det lockande och kanske den enklaste lösningen, men efteråt blir det ju då svårare att ta sig upp igen. Timglaset töms allt fortare för oss alla och snart är det för sent…
Jag vill se mer av det där enkla, det som barn ständigt väljer rent instinktivt, det som gör mig lite mer mottaglig för nya möten. För möten är just vad livet handlar om… Nya möten och nya upptåg. Att bli lite mer busig och att varje dag göra något som jag verkligen vill göra. Att inte skjuta upp det mer, utan sätta fart direkt… Då kanske vi får fler möjligheter att uppleva allt det där lilla extra som gör livet så oerhört värdefullt:
Den där tryggheten du upplever när du från din balkong ser hur naturen sakta vaknar en tidig morgon… Den där blicken när du delar någon insikt med en närstående vän… Den där outtalade förståelsen och gemenskapen som du ibland är så bergsäker på… Den där känslan när hjärtat ditt tar ett litet skutt av välbehag… Det där leendet när du får någon att rodna… Den där ärliga kramen från ett litet barn… Den där lilla vindpusten i håret… Den där något oväntade beröringen som gör att du studsar till… Värmen då du hör ny musik som invaderar och berikar ditt sinne… Den där känslan av frihet när du mitt i vintern har kallbadat och står där helt naken och låter den friska luften torka dig...
Helt enkelt när du utmanar både livet och dig själv… Att på så sätt ta till vara varje dag du får. Här och nu...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar