10 år sedan Utöya

idag är det 10 år sedan massakern på Utöya. Plötsligt kom verkligheten mycket närmare oss. Det meningslösa våldet har fortsatt och jag undrar om vi männiaskor har lärt oss någonting eller bara kapslat in det hela?



Christine Hellqvist har berättat hur hon då gick i skogen och grät när den här sången kom till henne... När jag hör henne sjunga den kan jag fortfarande någonstans svagt skymta hopp, empati och kärlek...

Det är den vägen vi måste gå. Någon annan finns inte...