Det finns så mycket ny (eller ny-upptäckt) musik att skriva om att jag tänker klumpa ihop dem i olika grupper: Jag börjar med fem "gubbar":
Tony McLoughlin - "The Contender" 2013
Vet inte om McLoughlin är "gubbe", men nog ser han ut som Billy Connollys bror... En nord-irländare med ett ruffigt Americana-sound, vilket kan komma sig av att han spenderat en hel del tid 'over there'. Det finns också mycket blues-känsla över hans fjärde skiva sen debuten 2000. Eller som han själv säger "If you've got soul, you're in the right place". Från första låten finns ett driv och gitarren vill inte sluta att ljuda. Vet inte om det är McLoughlin själv som spelar, eller någon av de eminenta gästmusikerna, men bra är det!
Gavin Sutherland - "Diamonds and Gold" 2006
Det var Gavin som skrev Rod Stewarts superhit "Sailing" och tillsammans med brorsan Iain bildade han Sutherland Brothers, som slog sig samman med Tim Renwick's Quiver, och gjorde några rysligt bra skivor för länge sen. "Diamonds and Gold" från 2006 är en mer lågmäld och akustisk skiva med större djup. Därtill har Gavin kvar sin sympatiska sångröst. Jag tror att det här kan bli en skiva att återvända till gång efter gång. Så himla sympatiskt rakt igenom!
David Crosby - "Croz" 2014
Den här mannen behöver ingen presentation... Den nya skivan känns riktigt fräsch och ärlig, men även lika släpig som vanligt... Men det första överväger och det finns fullt med fina musikaliska inslag och jag vill lyssna mer...
Richard Digance - "This is Great Britain" 2013
Digance kom fram som en folklig låtskrivare, men fick senare sitt erkännande som komiker och han kan verkligen vara hyper-rolig. Bl.a. brukar han öppna Fairport Convention's Cropredy-festival varje år. Jag såg honom där på 80-talet och minns hur jag skrattade. Han har även varit TV-underhållare, haft konst-utställningar och hans senaste bok heter "My Thoughts".
Men i ärligheten är han också en mycket duktig låtskrivare med en underfundig talang att få fram kluriga texter. Först tyckte jag det här var lite för 'enkelt', att det hördes att allt nog är gjort med en liten budget... Men den här skivan har verkligen vuxit på mig och Digance har mycket att säga om England och nutiden. Snyggt gitarrspel därtill här och var, och även ett par instrumentala låtar som imponerar. Väldigt engelsk om man kan säga så. Och väldigt bra! Här en video med titellåten: This is Great Britain.
Don Dixon - "High & Filthy & Borderline" 2013
Don Dixon är en ypperlig producent med en otroligt snitsig fantasi. Det har han visat på frugan Marti Jones skivor gång efter gång. Dixon har därtill en klös i rösten som gör honom angelägen vad han än hittar på. Det blev något ojämnt denna gång, men ändå bättre än det mesta... Här kan man tala om 'feeling'...!
Någonstans slutade jag att lyssna på Mikael Wiehe... Inget dramatiskt beslut, det liksom rann ut i sanden... Efter några väldigt bra skivor, "Basin Street Blues" 1988 och "Allt är förändrat" 1991, så är det få skivor jag har utforskat mer noggrant. Kanske jag tyckt att han lätt fastnat i experimentella arrangemang och borde lyfta fram det mer avskalade, kanske jag trodde jag hört det viktigaste? Men när jag såg att han skulle spela solo i Eskilstuna tyckte jag det var dags att ge honom en ny chans och nog fick jag svar på tal...! Ordentligt!
Det här var engagerat, stämningsfullt med en enorm närvaro och rent av rörande. Han må vara "en gammal man" nu, men passion finns det minsann ingen brist på. Han står för något och han gör det med besked...! Redan i andra låten släpper det loss och när han tar paus med "Hur tänker du då?" känner jag mig glad, hoppfull och stärkt.
Andra set blir ännu mycket bättre. De nya låtarna "En tärande elit", "Sanningen och Lögnen" och "Vem om inte vi" tillhör det bästa han skrivit. Efter alltid lika aktuella "Valet" av Peggy Seeger följer "En Sång till Modet" och några i publiken lägger på perfekta harmonier och Wiehe ser överraskat lycklig ut. Som extranummer fick vi höra "Flickan och Kråkan" och "Mitt Hjärtas Fågel". Jag hade ju hoppats på "Ska nya röster sjunga", men den uteblev. Det gjorde inte så mycket en sån här kanonkväll. Efteråt stod Mikael Wiehe och sålde skivor, signerade och pratade avslappnat med alla som ville, sympatiskt och utan tecken på trötthet.
Mikael Wiehe, tack för att våra vägar korsades igen...! Men kan man få önska sig en akustisk live solo-platta...?
I bilen hem spelade jag Thea Gilmore's starka version av Dick Gaughan's "When I'm Gone". En översättning av den hade passat in perfekt denna fina kväll.
Jag träffade på Eliza Gilkysons musik när hon för 12-13 år sen hade en grupp tillsammans med Iain Matthews och Ad Vanderveen: "More Than A Song" var både en låt av Ad och därtill gruppnamnet. En studio- och en live-skiva blev det. Live-albumet "Witness" är en idag en absolut fantastisk konsert helt underbart fångat både konstnärligt och inspelningsmässigt.
Jag föll då för den blonda tjejen med den sensuella rösten och det känslosamma uttrycket i framförandet. Hennes ballader "Heart of a Man" och "Bird of Paradise" sprider en skälvande känsla inom mig och Ad Vanderveen spelar bland de finaste gitarrsolo jag hört innan den sistnämnda låten vävs samman med Ad's egna "Sweet Old Life".
Jag skaffade flera av Eliza Gilkysons egna skivor, de som gick att få tag i. "Hard Times in Babylon" och "Lost and Found" var lysande... Sen började jag tappa intresset något, de följande skivorna var något upprepande och tveksamma. Hon gjorde till och med om "Bird of Paradise" till snarlika "Paradise Hotel" och jag visste inte vad jag skulle tycka... Visst har hon gjort fler bra skivor sedan dess, och dessutom haft gruppen "Red Horse" med John Gorka och Lucy Kapalansky och de gjorde en mycket bra skiva tillsammans. Kanske jag helt enkelt haft för stora förväntningar?
När hon nu släpper "The Nocturne Diaries" så är hon tillbaka till det magiskt magiska. Skivans låtar har tillkommit under många sömnlösa nätter och de handlar om det allra viktigaste i livet. Hon skriver själv så här på omslaget: "The songs that come in the night are very different than the daylight songs. Usually the big themes crop up in the dark, thoughts of mortality, the state of the world, the plight of mankind, one’s failures, losses and fears – the things we are too distracted to notice during the day… To me, the challenge today is to remain human when everything around us compels us to shut down". Stor konst skapas ju ofta när livet är som tuffast och Eliza's nya samling sånger berör ända in under huden.
Jag har väntat mycket länge på att få en orsak att använda Warren Zevons häftiga hockey-låt "Hit Somebody", med självaste David Letterman som gästsolist... Men Sveriges allra bästa klubb, med flest mästar-titlar, har ju harvat i näst högsta serien med klart blandade resultat... Plötsligt avslutar man serien med 12 vinster på 13 omgångar och tar mot alla odds den sista direkta kvalplatsen. Där väntar bl.a. Kolsäckarna från Solna...
Men vad är nu detta...? Ingen ser mig nog som en våldsam person... Förespråkar jag nu våld? Nej, men jag tror faktiskt att idrott och engagemang som supporter kan se till att du får ur dig alla aggressioner så att du håller dig lugn annars... Att du lär dig skilja på vad som är allvar och vad som inte är det.
Jag menar, märker ni inte hur ironisk Warren Zevon är när han (och författaren Mitch Albom, som är medkompositör) berättar om den lille killen Buddy som inte var så bra med pucken, men lärde sig att bli betydelsefull för laget som "buse". Han drömde om att få göra ett enda mål...
Greg Copeland och Jackson Browne med band framförde härom dagen "Revenge Will Come".
Mycket lägligt...! Så mycket sanning i en enda liten låt... nej, stor låt...:
Att vi aldrig lär oss... Plötsligt förflyttar Ryssland och Putin historien 30 år bakåt i tiden.
Vi borde väl veta bättre...?
Rich man comes, makes money on the gun and knife
Rich man’s slaves, they’ve got their hands all around your life
- Greg Copeland
Det finns pengar i vapenindustrin.... Vapen finns i krig... Krig för oss ännu längre ifrån varann... I kölvattnet kommer hat, förtryck och kvinnovåld... Vår värdighet sjunker ännu mer.... Fler tar av rädsla upp sina vapen... Sverige säljer ännu fler vapen... och någonstans sitter Joakim von Anka och räknar sina stålar...
You with your hundred dollar bills unfurled
You’re the whores in this Trenchtown world
- Greg Copeland
Som Pete Seeger sjöng: When will we ever learn...?
Jag är egentligen inte mycket för statistik... Statistik är ju den vetenskap som säger att om du har ena foten i frysen och den andra i ugnen, då har du det i genomsnitt ganska skönt...
Men ändå, tack för alla besök på bloggen!! Jag tror att det var nytt rekord med 118 besök den 19 februari. I december var det 1 318 besökare, i januari 1 094 och i februari 861. Rekordet är 1 487 i juli förra året. Sedan starten 38 916 besökare. Ibland undrar jag vilka alla är...
I am writing in the margins
Notes to you and me
...
But there is no glory in it
And my voice goes mostly unheard
- John Gorka
Har haft kaos här hemma ett bra tag och först de senaste veckorna har jag kommit igång med att ordna till det lite: Nya tavlor på väggarna, nya högtalare i köket och en massa annat...
Mycket musik passerar min vardag och jag vill skriva om det jag gillar... men just nu hinner jag inte alls allt jag vill... Men det kommer mer, jag lovar...
Ser fram emot nya skivor med John Gorka: "Bright Side of Down" (Vilken titel!), Latin Quarter: "Tilt" (Inte illa det heller!) och Neil Young: "A Letter Home".
Förr eller senare måste ju också Catherine MacLellans nya bli klar. Det kan bli något alldeles extra! Här tolkar hon ännu en låt av sin pappa:
Ibland dyker det upp en ny låt som är så lysande perfekt att du inbillar dig att du måste ha hört den förut. Men icke... Lisa Lim är en ny bekantskap för mig och när jag kom till senare delen av hennes skiva blev jag stående och undrande. Så fantastiskt bra! Där fanns kraft, drag, lyster, spelglädje och det sitter "utav helsike".
När jag sökte på nätet fann jag att fler har upptäckt samma sak: Peter "Blewzzman" Lauro, blues-skribent på Mary4Music.com skriver så här exalterat: "I've listened to it so many times now and each time had me shaking my head in awe. Everything about this song is perfect: the inspiration; the lyrics; the way it's being sung; the way it's being performed; the heart pounding rhythm; the soothing and hymn like sounds of the organ; the angelic sounding backup vocals; and the fierce, yet spiritually influenced guitar leads. Unbelievable! This isn't just song of the year material, it's song of a lifetime caliber."
"Please, Please Don't Go" och "Letter" är också riktigt, riktigt bra och hade stuckit ut på många andra skivor.. "Denial" är mer luftig och lite annorlunda.
I övrigt gör hon mest tung bluesrock med ylande gitarrsolon, inte det jag lyssnar på så ofta numera, men det låter oväntat bra och fräscht. Och det är minsann inga dåliga gitarrsolon hon klämmer fram på sin gura...:
Vagabond Ways - "Vagabond Ways" - Vacaloca Records 2014
Det är ju lätt att bli lite besviken när man har höga förväntningar och har fått vänta länge... Men det tog inte mer än några låtar in på Vagabondernas debutskiva innan alla sådana tankar var helt bortblåsta. Efter några lyssningar så faller bitarna på plats och det är bara att bocka och buga: Tio starka nyskrivna sånger, snyggt och engagerat framfört och fint producerat av bassisten Patricio Cabezas. Det är sällan det görs 'Americana' så här imponerande i Sverige, ja över huvud taget.
Totte Bergström bidrar med fyra låtar: Den inledande "Still Running" lägger ribban högt och "Walking Down Blueberry Lane" är en helt suverän låt. Totte spelar på sin 'string-bender-gitarr' och sjunger så bra att jag kommer att tänka på Marc Ellington (en obskyr favorit i Fairport Conventions bekantskapskrets, som gav ut några bra skivor på 70-talet och som hade en röst som var både djup och ytterst välbehaglig).
Basse Wickman gör det han alltid har gjort så bra: Tvärsäkra melodier och ännu en röst som känns så självklart unik och karaktäristisk. "Tell Me Tales" hade platsat på hans allra bästa engelskspråkiga album "Sailing Down The Years" och de andra två här är starka melankoliska iakttagelser som Basse så ofta har fått fram genom åren.
Christer Jonasson har för en gångs skull skrivit på engelska. "Slip Away" är så medryckande att man tror att det är en gammal klassiker. Men den riktiga pärlan är "And The Eagle Flies"...!! Har nog hört den tio gånger på raken och det är svårt att inte vilja höra den igen... Christers gitarrer imponerar på hela skivan, men här bidrar också den inlånade pianisten Daniel Kurba med smått fantastiskt spel.
Det är lätt att bli glad av Vagabondernas musik. Niklas Lindström på trummor och Patricio Cabezas på bas utgör en mycket stark rytmsektion, som lägger en stabil grund för de tre gitarristerna att dekorera och skapa stämning.
Foto: Enköpings MusikKlubb, Collage: ArT
Skivan släpps den 26 mars och den 31:a är det releaseparty på Big Ben i Stockholm.
Gillian Welch och Dave Rawlings är en ytterst levande institution när det gäller akustisk musik. I mars 2010 skrev jag här på bloggen: 'Gillian Welch och Dave Rawlings musik kan förefalla entonig och sävlig vid första bekantskapen, men växer sig in under skinnet och blir så självklar och påträngande att det är en underdrift att prata om magi och intensiva nyanser. Musiken bara tränger sig på och är alldeles självklar och fullständigt tidlös.'
Här är nästan en hel timme med Gillian och Dave och inte en tråkig sekund:
Det finns en hel del ny musik att skriva om och en del nya upptäckter därtill... Men idag måste jag dela denna konsert från BBC. Det är så härligt när allt sitter och artisterna känner sig som hemma och lever med i varenda ton, varenda minspel kommer från ett naturligt utspel som inte kan stoppas...
Total motsats till något på TV som stjäl flera miljarder av våra licenspengar varje vecka och som innehåller förutsägbar upprepning och inövad tomhet, men av någon anledning ändå kallas musik. Som att kalla en kom-ihåg-lapp för litteratur eller Konsums matreklam för konst... Konsum, ja, de kallar sig "stolt huvudsponsor" av eländet! Jag tycker de borde skämmas...
Framför TV:n bänkar sig stora delar av befolkningen, men inte jag, jag såg på Gillian Welch och David Rawlings... och känner mig väldigt lyckligt lottad. Rentav lycklig...! När det gäller kultur vill jag inte bli 'underhållen', jag vill bli berörd...!
Det är 'Alla Hjärtans Dag' och Luka Bloom släpper sitt nya album "Head and Heart", kan väl inte vara mer passande. I min värld är Luka Bloom, eller Barry Moore som han egentligen heter, en av de riktigt stora. Fantastisk sångare, gitarrist, låtskrivare, textförfattare och en stämnings-skapare av rang. Därtill är han en människa med stora ideal och vettiga värderingar.
Ovanstående "Heart Man", från förra skivan "This New Morning", är ett praktexempel på den nerv, den pondus och det engagemang Luka Bloom fyller sina låtar med.
Den nya skivan innehåller bara två egna låtar och resten är covers. Det är 14 år sedan Luka Bloom gjorde sitt förra covers-projekt, "Keeper of the Flame", som något överraskande innehöll ABBA:s "Dancing Queen" i folkversion med brorsan Christy Moore på bodhran...
Det ska bli mycket spännande att äntligen få höra hans version av Ewan MacColl's "The Joy of Living", som jag vet att han spelat live ibland. Vidare finns ytterligare en MacColl-låt med, den klassiska "The First Time I Ever Saw Your Face", liksom Bob Dylan's "Every Grain of Sand" samt titellåten "Head and Heart", skriven av John Martyn. Antar att Luka Bloom kommer att sätta sin egen prägel även på dessa välkända alster.
Eftersom det är 'Alla Hjärtans Dag" kommer här en av Luka Blooms känsliga tolkningar, U2:s "Bad" i en annorlunda akustisk skrud:
Länk: Luka Blooms hemsida - med allt om nya skivan, massvis med videos, alla låttexter och mer.
Luka Bloom Music - Inofficiell sida med komplett diskografi och en del annat.
Det regnar och snön är snart väck och jag längtar till våren igen. Men om det varit grått så är det nu mörkgrått, ruggigt fuktigt och jag huttrar och drar mig för att ens gå ut. På sommaren kan jag tycka att det är så fräscht att ta en promenad i regnet och den oerhört friska luften, men nu känns det olustigt bara att ta sig nerför backen för att hämta posten...
Inte alls så vackert som i videon ovan med Nitty Gritty Dirt Band, detta sällsynt sympatiska band, som kan få mig att tycka att kommersiell musik kan vara både läckert musikalisk och full av spelglädje och snitsiga arrangemang.
Bilen är så skit-skitig som den kan bli och borde tvättas omedelbums, men den skulle bli lika skitig efter bara en kilometer... Borde ändå tvättas, men det får nog vänta ett tag till...
Men håll ut, vi är i mitten av februari och snart är det vår och backen är full av blåsippor igen.
Fanny Fox & The Tidal Basin Bombshells - "Turn the Key" 2014
Fanny Holm har förut gett ut en EP, "My Escape" 2009, och CD:n "Freaks, Oddities & Wonders", full av suggestiva sånger med egen profil. Läs mer här !
Nu har Fanny gjort en ny EP, nu till-sammans med gitarristen och låt-skrivaren Joakim Olsson, och de kallar sig för "Fanny Fox & The Tidal Basin Bombshells". Det här är något enklare, lite mer rockigt, lagom ruffig americana med stämsång och gitarrer överallt, både akustiska och Byrds-klingande elektriska.
Fanny har en röst som direkt griper tag i dig och Joakim kompletterar perfekt med sin röst, halvskränigt gitarrspel och en snygg produktion.
Jag tänker direkt att det här är något för bilen... Jag tror det kan bli en långkörare där... Ibland kommer det nog få en följdverkan: Väl hemma kommer jag sätta på den mer suggestiva "Freaks, Oddities & Wonders"...
EP:n kommer snart att finnas på iTunes och Spotify.
Ibland får jag känslan av att inget händer... men ändå hinner jag bara med det nödvändigaste, alla måsten, och jag får skjuta upp det jag skulle vilja göra...
Dagarna går, och vi stressar vidare i våra liv. Egentligen händer det massor, kanske rentav för mycket, och ändå finns tomrummet där. Känslan av stiltje mitt i vimlet...
Del Amitri hette ett band som med sångaren Justin Currie i spetsen kunde sätta fingret just på den där vardagliga tristessen och längtan efter att ge sig ut och finna nya vyer...
"Nothing Ever Happens" gjordes 1989, men ögonblicksbilderna skulle kunna vara skrivna idag, så träffsäkra är de och Justin Currie's stämmma känns som en fågel som sätter sig på din axel och vill väcka dig till sans... En del saker förändras inte alls och kanske är det så det ska vara...?
Känslan av igenkännande gör kulturen personlig och ytterst angelägen, om du öppnar dina sinnen och vågar släppa in den...
Still I look for the beauty in songs to fill my head and lead me on... - Jackson Browne
Om musik
För honom är musiken en befriande kraft: den löser honom från ensamhet, instängdhet och biblioteksdamm, den öppnar portar i kroppen, genom vilka själen kan ta sig ut och förbrödra sig. - Milan Kundera
What's the use of singing words if they don't mean anything...? - Sandy Denny
