Någonstans slutade jag att lyssna på Mikael Wiehe... Inget dramatiskt beslut, det liksom rann ut i sanden... Efter några väldigt bra skivor, "Basin Street Blues" 1988 och "Allt är förändrat" 1991, så är det få skivor jag har utforskat mer noggrant. Kanske jag tyckt att han lätt fastnat i experimentella arrangemang och borde lyfta fram det mer avskalade, kanske jag trodde jag hört det viktigaste? Men när jag såg att han skulle spela solo i Eskilstuna tyckte jag det var dags att ge honom en ny chans och nog fick jag svar på tal...! Ordentligt!
Det här var engagerat, stämningsfullt med en enorm närvaro och rent av rörande. Han må vara "en gammal man" nu, men passion finns det minsann ingen brist på. Han står för något och han gör det med besked...! Redan i andra låten släpper det loss och när han tar paus med "Hur tänker du då?" känner jag mig glad, hoppfull och stärkt.
Andra set blir ännu mycket bättre. De nya låtarna "En tärande elit", "Sanningen och Lögnen" och "Vem om inte vi" tillhör det bästa han skrivit. Efter alltid lika aktuella "Valet" av Peggy Seeger följer "En Sång till Modet" och några i publiken lägger på perfekta harmonier och Wiehe ser överraskat lycklig ut. Som extranummer fick vi höra "Flickan och Kråkan" och "Mitt Hjärtas Fågel". Jag hade ju hoppats på "Ska nya röster sjunga", men den uteblev. Det gjorde inte så mycket en sån här kanonkväll. Efteråt stod Mikael Wiehe och sålde skivor, signerade och pratade avslappnat med alla som ville, sympatiskt och utan tecken på trötthet.
Mikael Wiehe, tack för att våra vägar korsades igen...! Men kan man få önska sig en akustisk live solo-platta...?
I bilen hem spelade jag Thea Gilmore's starka version av Dick Gaughan's "When I'm Gone". En översättning av den hade passat in perfekt denna fina kväll.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar