Richard Thompson hade en gång husprofetsstatus hos mig. På 80-talet såg jag honom flera gånger och det var så oerhört fantastiskt. Han är fortfarande verkligt bra, men någonstans har han tappat lite av spetsen, den där akuta närvaron som medförde att han berörde på alla plan.. Då, när han med gitarrr, sång och lyrik kunde skildra de smärtsammaste ögonblick så exakt, som om han var där...
"Poor Ditching Boy" är ett sådant exempel, en sång som jag alltid älskat. Med knivskarpa ord skär han mitt i smärtan. Studioversionen är så-där, men "Poor Ditching Boy" kommer till sin fulla rätt i livespelningen här ovanför.
Jo, han är nog fortfarande en av mina husprofeter ändå...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar