Det tar bara några ord i första versen och några anslag på gitarren innan jag dras med och inser att det här är ruskigt bra och angeläget.
Fou Parle var med i punkbandet "Råttorna" på 80-talet och heter egentligen Mikael Karlsson.
Ta ett stänk av Lars Winnerbäck i rösten och krydda med lite Perssons Pack eller Lars Demian
så får du Fou Parle. Attacken i framförandet och attityden har han tagit med sig från punken. Det klagas på allt möjligt i texterna, men det känns engagerat och äkta. Det är lätt att känna att texterna bara forsar fram, men när de är så angelägna blir det bara en fördel.
Det är snitsigt och effektivt spel på både elektriska och akustiska gitarrer. Det är helt enkelt rejält "klös" i musiken och det stämmer bra med den mörka stämningen i texterna. Fou Parle sjunger och spelar gitarr och piano. Dan Johansson sköter kompet med bas och trummor, samt gitarr och synt. Ann-Mari Hagström bidrar med spel på cello.
Inledande "Berlin", "När Allting Hotar", "Du är så vacker när du lever" och "Guds Armé", där religionen blir sanslöst kapad vid fotknölarna, är briljanta, men alla 12 låtarna är egentligen värda att nämna. Titellåten är en ny låt och inte en cover på Toni Holgerssons låt med samma namn.
En mycket stark solo-debut och en klar kandidat till årets bästa skiva. Det trodde jag ju inte när jag såg det enkla, fasktiskt ganska fula, omslaget... Men så är det, utan tvekan...!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar